Klass 9A
Svenskalärarens tal till klassen är så gripande. Hon jublar över deras framgångar tillsammans med dem:
"Se Er om nu, det är en riktigt fin klass! Ni är så himla bra! Kanon!"
Och det är andäktigt tyst när hon gör det, men man ser lyckliga småleenden spela här och där hos ungdomarna. De är svultna på framgångar:
De vill ha kvar sina lärare nu, de lärare som först uppfattades som alldeles för stränga och krävande av både elever och föräldrar. De lärare som gjorde att flera hotade att lämna klassen. Men just de föräldrarna kräver nu att få behålla lärarna, eller åtminstone behålla betygen. :-)
Det är gripande att höra svenskaläraren berätta om hur hon förbereder sig för avskedet som måste komma. Hennes ögon fylls av tårar när hon berättar om hur hon upplevt den här resan med ungdomarna. (Och då blir jag också tårögd och fjompig förstås!) Hennes förundran över hur mycket som kunde ligga där outnyttjat och bara vänta på att få komma fram, så mycket begåvning och så mycket kreativitet.
"Det är som att lämna ett barn ifrån sig" säger hon.
Och jag vet precis vad hon menar! Jag har redan börjat gruva mig för att lämna den klass jag har nu. Vi har kämpat tillsammans varje dag, dag efter dag, i snart två läsår. Var och en av eleverna en fantastisk, unik individ som jag har fått förtroendet att hjälpa framåt under deras första skolår. Det är stort!
(Bilder och text från dagens Spring väst gör jag kanske i morgon eller senare! Det blev ju 8 kilometer promenad med Ina och tax idag runt Bysjön. )
"Se Er om nu, det är en riktigt fin klass! Ni är så himla bra! Kanon!"
Och det är andäktigt tyst när hon gör det, men man ser lyckliga småleenden spela här och där hos ungdomarna. De är svultna på framgångar:
De vill ha kvar sina lärare nu, de lärare som först uppfattades som alldeles för stränga och krävande av både elever och föräldrar. De lärare som gjorde att flera hotade att lämna klassen. Men just de föräldrarna kräver nu att få behålla lärarna, eller åtminstone behålla betygen. :-)
Det är gripande att höra svenskaläraren berätta om hur hon förbereder sig för avskedet som måste komma. Hennes ögon fylls av tårar när hon berättar om hur hon upplevt den här resan med ungdomarna. (Och då blir jag också tårögd och fjompig förstås!) Hennes förundran över hur mycket som kunde ligga där outnyttjat och bara vänta på att få komma fram, så mycket begåvning och så mycket kreativitet.
"Det är som att lämna ett barn ifrån sig" säger hon.
Och jag vet precis vad hon menar! Jag har redan börjat gruva mig för att lämna den klass jag har nu. Vi har kämpat tillsammans varje dag, dag efter dag, i snart två läsår. Var och en av eleverna en fantastisk, unik individ som jag har fått förtroendet att hjälpa framåt under deras första skolår. Det är stort!
(Bilder och text från dagens Spring väst gör jag kanske i morgon eller senare! Det blev ju 8 kilometer promenad med Ina och tax idag runt Bysjön. )
Kommentarer
Postat av: Noemi
Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer att gå för dem sedan...när de inte får denna uppbackning, efter TV-kamerorna...hoppas de får nåt med sig och möter lika stort engagemang efteråt!
Trackback