Inga Magnusson

Alltså ibland blir det bara så löjligt när journalister i exempelvis kvällstidningarna ska hitta på något för att ondgöra sig över bloggare!

Nu senast tror jag det var Melin som skrev något om att det "riktiga" tidningar publicerar är korrekt, opartiskt, bra, lagligt och välformulerat och framför allt så kränker det ingen  så som bloggar kan göra (??!!).

Vad svamlar hon om? Har hon aldrig själv läst nyhetsrapporteringen i den egna blaskan och de andra.  Visst finns det nyhetsra¨pportering som kränker människor!

Och i en del sammanhang är  text efter text är identisk i alla tidningar!! Och vem har skrivit dem då?? Den opartiske välutbildade journalisten som Melin glorifierar??

Nej, den har urspungligen skrivits som ett pressmeddelande oftast av huvudintressentens i ämnet pressavdelning, alltså någon som har ett starkt intresse av det skrivs och att det framför allt skrivs på ett visst sätt så att man själv gynnas.  Det är inte speciellt opartiskt.

Och vad då inte kränker?? Kan hon jämföra den kränkningar människor utsätts för när de blir uthängda i en kvällstidning som läses av miljoner  och den kränkning som sker då någon blir uthängd i en blogg läst av något hundra eller tusental individer.? Det är ju först när kvällstidningarna väljer att publicera bloggtexten till den stora allmänheten som den stora kränkningen sker!

Först får jag väl ha ett utbrott över hur seg datorn är : Det tar 10 minuter att komma från översikten till arkiv för att godkänna kommentarer!!! Sen 10 minuter för att publicera och sen 10 minuter igen tillbaka!!

Jag säger som ungarna på skolan brukar säga om våra ålderstigna o tröga datorer

- GUD SÅ SEG HAN ÄR!!!
(Datorer är visst alltid hanar, det ska finnas en humoristisk text om det)

Hinsehäxan-boken har jag nu äntligen läst i sin helhet. Jag ville läsa den eftersom jag ibland fick se och träffa Hinsehäxorna på Wienerkonditoriet i Hallsberg när de väntade på tåg.

Hinsehäxan anspelar på att författarinnan hör till den grupp av kvinnor som frekventerade kvinnofängelset Hinseberg utanför Örebro under senare delen av 1900-talet. Författarinnan Lillemor Östlin ( f.d justitieminsiter Lennart Geijers älskarinna, Ni vet.) gör här en sann, om än fragmentarisk skildring av  ett liv i kriminalitet, prostitution och narkotikamissbruk. Det är en skildring som är intressant ur ett inifrånperspektiv som de flesta av oss saknar, tack o lov!  Den är också ett tidsdokument när det gäller att skildra Sveriges första blåögda erfarenheter av narkotika. Knark betraktades till en början som ett hälsosamt alternativ till alkohol, det skulle dröja ett bra tag innan forskningen rapporterade om missbruket.

Boken är inte stor litteratur och gör väl knappast anspråk på att vara det heller. Den är en välskriven rapport av faktiska yttre skeenden i huvudpersonernas liv. Det jag saknar är skildringarna av känsloupplevelserna.  De finns nästan inte alls och då är det svårt att förstå eller få någon helhet av människorna som beskrivs. Storyn förlorar i autenticitet.   Jag får därmed inget svar på frågan varför!

Varför lämnar de sina barn och sin familj? Varför lämnar man möjligheterna till ett drägligt liv? Varför lever man ett så destruktivt liv med öppna ögon?
Kanske finns förklaringen ändå mellan raderna,  i det som inte  finns med.

Huvudpersonerna beskrivs som offer för de egna häftiga känsloupplevelserna, de egna förälskelserna, den egna tillfälliga lusten / olusten, tillfälliga sympatier / antipatier mot människor i omgivningen. Det görs nästan aldrig några egna val utan man  hänger med, flyter omkring i en evig kryssning mellan känsloskär.  Man har inget ansvar för sina handlingar, det är alltid någon annans val att det blir som det blir.

Den intellektuella planering sträcker sig högst till varje dags  slut men inte längre. Analyserade konsekvenser av de egna handlingarna finns inte med.  Det är en ständig kamp mellan förnuft och känsla där känslan alltid segrar.  Ibland saknas egentligen inte hög intellektuella kapaciteten men viljan är så svag, verkar ibland helt utraderad. Man blir hela tiden ett offer, ett rö för egna känslostormar och för andras tillfälliga lust / olust, man driver omkring helt utan möjlighet att försvara sig mot den inneboende känslo-djävulen, den sprutande destruktiva inre vulkanen.  Den sprutar eld o ångest!

Det finns hos de här människorna en så stark hunger att bli sedd och den hungern måste få omedelbar tillfredsställelse. Den är det lilla barnets suktan efter att bli älskad och bli det just nu på minuten. Allt annat är oviktigt.  De här människorna har svårt att vara fungerande föräldrar i berättelsen, eftersom de själva har så stort behov av egna känslomässig påfyllning. De har svårt att ge eftersom de domineras av behovet att få istället.

Den här starka känslostyrningen och den svaga viljan kan givetvis häröra ur en känslofattig uppväxt som lämnat stora hål i själen, hål ur vilka trygghet och lycka hela tiden läcker ut och därför måste det fyllas på hela tiden utifrån.  Det räcker inte en gång i veckan utan det måste vara varje dag annars skriker själen i sin tomhet.

Men det kan också häröra ur rent ärftliga egenheter, alltså en genetisk orsak oavsett  och då spelar det ingen roll hur fin o bra en barndom har varit, eller hur goda förutsättningar som funnits.

Visst är den värd att läsa Hinsehäxan, den har stora förtjänster i sin tidsskildning och i sin sällsynta inifrånbesrkivning av ett liv i misär. Dessutom är den lättläst och bitvis spännande.  Den ska läsas med de förväntningarna och inga andra.

Här någonstans ligger tre små valpar. En av dem ska bli vår om några veckor!!!

De är bara någon vecka gamla nu så vi vill inte störa mamman med ett besök än, hon vaktar dem.

Bilden har tagits av ägaren B.

Det ska bli fantastiskt roligt med en valp!

Han ska heta Jazz. 

Något eller någon äter mina penséeplantor. Eller rättar sagt inte äter men knipsar av dem!!
Så här ser det ut efteråt. Blommorna och en bit av stjälkarna avknipsade liggande bredvid.
Det finns inga spår av något djur heller bredvid krukan.
Någon som vet vad detta är??



Vintern har gått hårt åt idegranen vid verandan. Den är brun och ful, vet inte om den kommer att klara sig. Funderar på om jag ska låta den vara och se hur det blir eller ta bort den helt, eller klippa ner den. Har klippt ner barrväxter förut och de blir fina igen på ett par år bara. Växterna nedan gjorde jag så med och de är täta och frodiga nu.



Getrams tror jag den heter. Den har också kommit själv till min trädgård och förskansat sig runt den självsvåldiga granen. De påminner om liljekonvaljer fast mycket större. Jag vet inte var de kommit ifrån för här hos oss i västra Värmland växer de inte vilt så vitt jag vet, men det tror jag att de gör vid min mors föräldrahem i Sörmland.  Jag får begränsa det här beståndet varje år annars tar de död på allt runt sig, men de har fina både blommor o blad så de får stanna

Jag har problem med mors dag. Jag gillar inte mors dag och jag har varje år undanbett mig firande från de egna barnen på mors dag.

Mina problem med just den här dagen har flera skäl.

Ett skäl är att det känns som en lite konstruerad högtidsdag, konstruerad för att tjäna komersialismen, vi ska köpa så mycket som möjligt, tårtor, blommor, smycken osv you name it..........
Och för att få oss dithän så trycker man på en öm punkt; vördnaden för och den heliga kärleken till modern.

Jag tror inte alls att man måste älska sin moder, åtminstone inte hela tiden och för alltid.
Det duger bra att känna lite lagom sympati ibland och att uppträda någorlunda anständigt mot henne.

Ett annat skäl är att jag inte är speciellt stolt över mina prestationer som mor. Det enda jag kan yvas över är att vi satsade så mycket vi någonsin förmådde på våra barn, känslomässigt, tidsmässigt och ekonomiskt. De fick verkligen ta stor plats i våra liv när de bodde hemma och växte upp. Jag menar vi försökte verkligen så mycket vi kunde. Det betyder inte att de var curlade, som vi diskuterat på annan blogg,j a, i så fall curlade plus ställda krav på med de exempel jag gav där.

Nej, men trots det så var naturligtvis inte allt vi gjorde bra. Man gör alltid fel ibland som förälder. Om man försöker mycket o låter föräldraskapet ta stor plats så blir det förhoppningsvis mycket som blir rätt men obönhörligen blir en del fel. En del ångrar man efteråt och önskar ogjort. Jag vill inte bli påmind om misstagen en dag varje år. Jag glömmer hellre. Eller förtränger kanske Freud skulle ha sagt.

Fast det var himla kul att minsta barnbarnet Isak (9 månader) ringde (nåja med  lite hjälp från föräldrar) och spelade för mig på mors dag ( på läppen!). Till saken hör att han spelar på läppen för alla tydligen just nu och även spelar på deras läppar, men jag kände mig verkligen utvald. Han tuggar enligt dottern lite ftertänksamt på luren och spelar på läppen och grymtar lite. Då svarar vi med att också spela på läppen och grymta. Herregud vilka telefonsamtal vi har!!!

Om någon hörde hur vi låter!!!???

Roland tittar förstås.

Bygden står stilla nu.

Hästintresset här är extremt och speciellt!

Inga bilar kör på vägarna
Ingen ringer till någon
Ingen har fest eller firande

Asch en fransman vann!  Och det på en bra tid dessutom!!

(Att gubben fräser "dopad" ska man inte bry sig om!!)


Men njutningen är väl som högst loppet som gick förut, det med Järvsöfaks. Han fastnar aldrig bakom någon annan häst. Han rundar i tredje spår och bara vinne med massor av meter. Men han tar inte fler steg än de andra kan man se, snarare färre, men han måste alltså göra väldigt långa steg och väldigt vägvinnande steg.

Ibland förnekar sig inte hästgenerna hos gubben. Sedan generationer har hans släktingar haft hästar och tävlat i trav med dem. Han har hittills varit ett svart får som bara jagat. Men mer och mer börjar han titta på trav och vi är på sommaren ganska ofta på Årjängs travbana. (Kombinerat med ätning förstås på restaurangen) och vi pratar ibland om att åka iväg o se Elitloppet live, eventuellt med Rolands mamma. Hon skulle nog gilla det.

Nu när systerns dotters man har en häst som är betäckt med just Järvsöfaks så är intresset högt. Det kan ju bli en bra travare.

Conny Lobel vinne tror gubben

Vi visade igår fredag, våra amerikagäster, Tegen. Tegen är den plats där Ks mormors morfar bodde. Detta var ett soldattorp för Västra Boda i Sillerud. Soldatens efternamn togs efter det namnet. Just nu blommade gullvivor (Primeroses på engelska) och pingstliljor (Daffodils tror jag).

Tegen är ett naturreservat ägt och vårdat av staten. Det har sparats för sin vackra blomsteräng. Här betar nötkreatur på sommaren för att bevara ängens artrikedom.  Här finns till exempel ett stort bestånd av praktfulla smörbollar. Längst ner på ängen finns ett fantastiskt träd. Det är ett jättelikt lövträd som delar sig som en stor spindel i 6 - 7 grova stammar. När vi var här för länge sedan var det en fin lekplats för våra barn.

På en stor sten bakom ladugården fanns massor av lysande blå styvmorsviol (Jonny Jumpups på engelska) och på flera ställen började Liljekonvaljerna komma (Lilly of th valley).

Vi försökte finna ut det engelska namnet på vitsippor, men den kände de inte till alls.

Här har vi nu åkt runt med våra amerikanska gäster och visat dem vår vackra bygd, våra trevliga släktingar, den fina travbanan, golfbanan, våra duktiga konsthantverkare. Men jag vägrar att ta med dem till skolan där jag jobbar.

Jag har några gånger gått med på utländska gästers önskemål att få se skolan i Årjäng, min arbetsplats.  Jag har  visat dem runt , försökt kryssa bort ifrån de vattenskadade taken, den mest akuta mögellukten, de sunkiga stinkande toaletterna,  de förrådsliknande undervisningslokalerna (i avsaknad av utrymmen  så ligger allting slängt lite här och där).

Men det har alltid känts lika pinsamt att gå där  med gäster och se deras lite medlidsamma blickar och höra deras ursäktande kommentarer.

Jag gör det inte den här gången!   Inte en gång till!

Skolan är en sån skarp kontrast till den framtidstro och expansionslust som präglar kommunen i övrigt, så det måste sticka i ögonen att skolbyggnaden är i så dåligt skick och framför allt att det inte finns några som helst planer på en förändring.

Jag förstår om det väcker häpnad att man inte har råd att hålla sig med en skola som åtminstone uppfyller lägsta kraven på standard när man har råd att bygga ut och satsa på andra områden.

Vi fick ett fnissigt mail från sonen i LA med ett antal länkar till CNN, BBC och några andra stora TV-bolag!

Det dataspel han sitter och ritar på har plötsligt hamnat i i centrum för världspolitiken trots att det inte är färdigt förrän nästa år.

Han är alltså med och gör dataspelet Mercenaries 2. Det handlar om att USA invaderar Venezuela. Att detta är spelets tema har nu Venezuelas president fått reda på och anklagar USAs regering för att ha ett finger med i spelet (!) och att det skulle vara ett led i psykologisk krigföring från USAs sida.

Läget mellan länderna är spänt och USA är kritiskt till Venezuelas styre. Så scenariot som beskrivs i spelet är, om än inte troligt, så åtminstone aktuellt i debatten.

USAs regering har dementerat planerna på invasion och pekat på att Pandemic Studios är ett litet privat dataspelsföretag i LA utan kopplingar till den och att det kommande spelet endast har underhållningsvärde.

Så alltsammans hamnade plötsligt i nyhetscentrum och referades av de stora TV bolagen med uttalanden både från USAs regering och Pandemic.  

Bush påstår att kopplingar saknas mellan honom o Pandemic?!  Vänta bara tills pressen får reda på att han och Pandemics lead-artist härstammar från samma lilla by i Värmland!!

Det är väl koppling som heter duga även om den ligger 400 år tillbaka i tiden!!!

Pandemic och Mercenaries fick i alla fall massor av gratisreklam och är nöjda med läget enligt sonen.

Vår amerikanska gäst och släkting  K. (vars mormor kom från just den gård som vi tror Bush`s anfäder härstammar  ifrån!!)  kommer att få sig ett gott skratt o tycka att världen är märkligt liten.  Slumpen är ibland alldeles osannolik!

De sa alltid så förr;
"Vi får amerikafrämmat"

Det som avsågs var besök från Amerika av släktingar.

K kom igår tillsammans med sin man B för några dagars besök hos oss. De kommer från Cape Cod på den amerikanska ostkusten.

K lyckades förra året lokalisera Roland som en av sina släktingar här i Sillerud och hon gjorde det via en släktforskningsförening i Karlstad. Hennes mormor hade utvandrat till Amerika. Hon var uä barn och ville inte berätta om det gamla landet.

K o B besökte oss redan förra året men då bara över en dag i stort sett. Nu vill de träffa oss lite bättre och se sig om.

Vi ordnade en jättefin stuga åt dem, helt modern, precis vid vattnet vid Järnsjön. Igår kväll åt vi lite kvällsmat tillsammans och lade fast programmet för de närmaste dagarna. Vi har försökt tänka ut vad de skulle gilla att göra:
- Besök i Tegen som var det knektställe som hennes mormors morfar kom ifrån. Efternamnet är taget efter platsen, precis som brukligt var för indelta soldater. Tegen är också en vacker plats, en fridlyst blomsteräng
- Besök på biblioteket för att se på kort från förr
- Lunch på Travmuseet
- Ev. träffa andra släktingar här, det finns hur många som helst
- Konsthantverk hos Gerd o Leif
- En båttur på sjön
- Steka kolbullar nere vid sjön
- Grilla här hemma en kväll
- Golfa på vår fina golfbana på lördag då vi är ockuperade av nya fiskegäster som kommer till våra stugor.

Ungefär så här blir det med möjlighet till improvisationer. De gillade konceptet.

Igår kväll efter maten överraskade Roland dem med att ta dem med på älgsafari. De trodde inte att man bara kunde bestämma sig för att se älg så där. Men det brukar fungera här och mycket riktigt, en biltur vid 10 tiden på kvällen lät dem se 5 stycken älgar. K. var begeistrad!

Hos kollegan G och hennes gubbe P såg vi årets första Liljekonvaljer.




Vi blev bjudna på god tacos, något som vi uppskattar. Det är mat som vi själva inte kan göra. Vi är mer "potatis-och-sås-generationen."

Vi var ikväll hemma hos friårslediga kollegan G. Hon har använt en del av sitt lediga år till att prova på konsthantverk av olika slag, bl.a gjort i ordning en kollektion halsband av älglortar. De var jättesnygga. Jag ska dra ut bilder på dem och sätta upp i våra turiststugor.



Till halsbanden finns också matchande örhängen



G, har också gjort fina textiltryck. Här en som ska bli panelgardin tror jag hos barnbarnet S.



Den här textilen var väldigt snygg i verkligheten, fast bilden inte gör den rättvisa, med skator i grupp

Jag har svårt för det här med börser alltså, dvs det faktum att man sätter in större summor pengar på ett slags lotteri. Men jag vet att man bör gilla det för det är på något sätt en hörnpelare i den kära marknadsekonomin.

Men ändå så vet jag ju att mina gamla bondska anfäder skulle vända sig i sina gravar om jag skulle placera någon enda krona av de blygsamma arven på något dylikt.

Sen kommer jag till det absolut puckade från tidningarnas ekonomiexperter de senaste dagarna:

Fråga: Ska vi ta ut våra sparpengar från börsen?

Svar från börsanalytiker: Nej, placeringar på börsen är långsiktiga, det kommer att gå upp.

Herregud, vem tror någonsin att en börsanalytiker skulle svara något annat????
Tänk om han / hon sa: TA UT PENGARNA SÅ FORT SOM MÖJLIGT, BÖRSEN KOMMER ATT KRASCHA!!

Det kommer ju inte att hända att vi någonsin får ett ärligt svar på  frågan om vi bör sälja aktierna. Inte nog med att analytikern då skulle kunna förorsaka en börskrasch, vilket vore tjänstefel, dessutom lever ju analytikern på att börsen frodas  i högönsklig välmåga. Han / hon har alltså ett egenintresse i att börsen går uppåt och att så många som möjligt placerar sina slantar där, därför är svaret givet på förhand.

De enda som får ärliga svar på frågan om köpa eller sälja är de som själva är börsmäklare och som tjänar pengar på fluktuationer oavsett om de går uppåt eller neråt. De måste ju ha några att tjäna pengar på när de spekulerar. För de tjänar inte pengarna på varandra. Om inte vanligt folk låter sina pengar ligga stilla i aktierna så finns det ju ingen bas i systemet som kan förse mäklarna med deras vinster.

Jag har ju en bestämd känsla av att om vi vanliga dödliga visste hur mycket pengar börsmäklare / analytiker tjänar på att bara kolla av givna "korridorer" för alternativen köpa / sälja en viss aktie så skulle vi i protest sälja av rubbet och lägga pengarna i madrassen.  Eller satsa dem på något annat lotteri, typ bingolotto eller så..........

Jag märker att jag nog är lite blåögd som bloggläsare. Tror att de som skriver här, skriver som de gör för att de ur djupet av sitt hjärta tycker si eller så när det gäller samhällsfrågor. 

Men så enkelt är det inte alltid förstår jag nu.  Bloggen är också en slags tidning, med en tidnings funktion att vara opinionsbildare med ett bestämt syfte. Och en tidnings uppdrag att torgföra mer färdigpaketerade åsikter, bl.a. politiska partiers.

Jag har nu varit inne och läst om hur bloggare organiserar sig i valkampen i nätverk för att lära sig hur man bloggvägen ska vinna valet. Det ordnas seminarier med utländska föredragshållare, man bygger upp strategier för hur man ska skriva för att övertyga poliskt och få fram sitt budskap.

Det framhålls att man ska skriva personligt så att det liksom inte märks att det är partipolitik man sysslar med.

Detta lär ha varit mycket framgångsrikt i bl.a. USA och ska ha vunnit valet åt någon där.

Detta är naturligtvis inte fel. Fri opinionsbildning är ju en självklar del i en fungerande demokrati. Men jag förstår att jag måste läsa blogginlägg med andra glasögon fram till september åtminstone. Det jag läser kan vara skrivet enbart av hjärtats lust men det kan också vara skrivet som ett led i en organiserad politisk kampanj för att få mig att rösta på ett speciellt sätt.

Jag vill bara passa på att försäkra att jag själv inte har för avsikt att bedriva valkampanj på min blogg. Inget av det jag skriver är en del av något politiskt partis färdigpackade program. Jag kan kritisera samhällsföreteelser och politiska institutioner, men det är helt utifrån egna funderingar och ingår inte i något som helst nätverk. Jag vill ha frihet att kritisera Carema lika väl som regeringens rovdjurspolitik i hela spektrat från höger till vänster ( om nu de begreppen är relevanta längre) och jag vill kunna göra det oavsett om det är valår eller inte.

Hej S på affärn! Nu vet jag ju att Du läser bloggen varje dag!!!
När man plötsligt får veta att bekanta läst bloggen länge så blir man lite förskräckt o tänker efter; vad har jag egentligen skrivit??
Men jag har inte kommit på något skandalöst än.
Ha en bra dag alla Ni som jobbar på vår fina lanthandel! Mycket uppskattat att Ni finns där!




I kväll  mellan krånglet så var vi på en suverän konfirmationssupé hos G o K. Trevlig kväll med goda vänner i  flera generationer, god mat och vacker dukning. En sån här fin vas finns i huset. Det är den här grönskimrande sidenmatta glasyren som jag inte kan låta bli att ta på. Den var vanlig på 50-talet när jag var liten. Kanske precis uppfunnen då, jag vet inte riktigt. Blommor blir så fina i de här vaserna. Men idag är priserna såna att jag aldrig lär kunna köpa någon.




Bilden gör inte färgerna rättvisa, men det var så vackert med den rutiga duken och ordentligt rosa servetterna.  Maten var läcker, speciellt hemgjord rostbiff på älg (måste det ha varit!), med hemgjord potatissallad och till detta bla. inlagda trattkantareller med nypon. Oj vilken fin kombination.  Dessutom hade G hittat ett jättegott glutenfritt bröd åt mig. Nu glömde jag bort att titta på förpackningen så att jag skulle kunna leta upp det på Bergvik. För där var det inköpt.

Glad är jag för att jag nu kan lägga in flera bilder i samma inlägg!

Hur kan så mycket krångla på en enda dag?

Egentligen började det igår. En båtmotor till en extrabåt till ett av uthyrningshusen krånglade. Idag la den av totalt efter en del lirkanden. Small och motorblocket sprack. Bara att ordra in en annan båt från Kurt.

Jag hade tänkt en tur med gubben för  blominköp och lite konstutställningsvandring, men redan igår aviserade gäster att de ville bada i utebadtunna. Alltså måste Roland ägna dagen åt att göra ren tunnan, skura med såpa och pumpa upp vatten istället.  (Jag åkte till Årjäng med modren o handlade hennes plantor istället) . Pumpen gick sönder, det var bara att åka till en god vän och låna en annan.

Sen ringde kusinen och berättade att det fanns inget vatten på bygdegården Tjolitta nu när gårdagens hyresgäster skulle städa. Det var till att kolla o kalla in folk som kunde laga.

Sen kl 23.00 aviserade gästerna på Brogärdet att diskmaskinen stoppat.!!!

Så där är han nu kl halv 11.

Det är egentligen slumpmässigt helt osannolikt att så mycket kan gå fel på en enda dag.

Så snopet för alla andra deltagare att Lordi från Finland vann med sin monster-ful-image. Jag kan tycka lite synd om dem som betalat någon miljon för sin fina klänning och kostat på vindar och så och snygga frissor och vacker sminkning. Nu vann någon som gjorde tvärs om; gjorde sig så ful som möjligt.

Lite kan det väl vara en blinkning åt vårt förmenta skönhetsideal; att vi inbillar oss att vi alltid måste vara så himla vackra för att duga och för att vinna!

Det är ingen bra bild från konfirmationen i Silleruds kyrka idag, men jag fick ingen bra plats. Hade glömt att kyrkan är full vid konfirmation o kom i sista minuten.  Kom för att jag skulle uppvakta grannens flicka J.

Redovisningen på min tid innebar att konfirmanderna skulle svara på kluriga frågor. Men så var det inte idag. Konfirmanderna fick redovisa i form av en gospel som de valt själva och i form av bilder som de gjort till olika textstycken. Det var en fin redovisning.

Sen höll prästen ett ganska långt tal till konfirmanderna. Han är dansk o lite svår att förstå men jag uppfattade en del av det som att humanismen - mänskligheten - medmänskligheten inte är en skänk från ovan utan något som måste erövras hela tiden. Vi är inte självklart av naturen så där jättesnälla och trevliga mot varandra till exempel. För mig som arbetar med små människor i grupp så framstår det självklart att respekt för varandra och omtanke om varandra är något som arbetas fram steg för steg.

Där fick han min sympati.

En svit av bilder på bildhuggare Leif Anderssons bilder



Va, kul!! Nu kan jag knöva in flera bilder i samma inlägg!!

Tack Flasknosen för instruktioner!  I och för sig var det inte riktigt så på min dator som Du beskrev men det gick i alla fall. Principen är att lägga in bilder men inte publicera dem. Sedan ta fram en vanlig inläggsruta och gå på trädet. Utifrån trädet kommer listan på bilder fram och då är det bara att markera de bilder som ska med.



Åter till bilden då. De är en bild på ett träsnitt gjort av Leif Andersson, bildhuggaren i Sillerud.
Blommorna är så fina och det är i verkligheten en stor bild.






Här kommer en bild på en fin bil, original från den tid det begav sig med sådana bilar.




Här är en kvinnofigur också gjord av Leif, men jag testade att göra den som miniatyr. Fast det blir inte så bra.

Om man får dålig mat vid uteätande så brukar det i alla fall gå att pressa ner den med lite god vilja, åtminstone när man betänker vad maten oftast kostar.  Men ikväll gick det inte. Allt det här var kvar på tallriken, det gick inte att få ner.

Fläskfilè med blodiga ådror i, rosagrå i köttet, dvs inte genomstekt, metallsmakande halvrå. Isch!!!
Jag fixar inte att äta halvrått fläskkött. För min del måste fläskkött vara helt genomstekt. Jag vet inte vad matlagningslagen säger i det fallet. (Jag fick ju backning här på bloggen när det gäller hur en risotto ska var, så jag kanske har fel nu också). Men jag vill i alla fall att fläskkött ska vara genomstekt. Filén var dessutom totalt okryddad.

Övriga i församlingen fick till detta en totalt smaklös potatisgratäng sa de. Jag fick potatis som var sällsynt misshandlad. Den var vringul och måste ha varit kokt tidigare på dagen eller helt enkelt en annan dag. Sedan för kvällen uppvärmd i mikron. Den var i alla fall dåligt kokt, lite halvrå, det small i tallriken när jag försökte dissekera den. Ytterst hade den ett ganska rejält tjockt skinn också, förutom att den alltså var halvrå inuti.

Jag fick ingen sås  till detta. Däremot lite vatten på tallriken, vet inte om det skulle betecknas som sky.
Däremot fick jag en matsked kokta grönsaker. Det var inte gott men ätligt i alla fall så det åt jag upp.  Ingen fick några färska grönsaker.

Förrätten var en katastrof. Jag vet inte hur man bär sig åt för att få räkor att smaka och lukta osaltad disktrasa. Räkorna var rumstempererade, blandade med hackad sallad och nerslängda i ett glassglas. De andra fick dressing på, men den innehöll tydligen mjölk, för det fick inte jag. Jag fick inget, ingen vinegrett eller någon ersättning som kunde dölja den vidriga smaken och lukten, bara disktraseräkor och sallad. Jag åt upp det men det var ingen höjdare. Kunde lika gärna ha ätit blöta yllestrumpor.

Till slut fick alla kaffe och ett litet wienerbröd och en muffins. Det var väl tilltaget för att vara kaffe på en tvårätters. Men jag fick skuren sur frukt. hur gott är det till kaffe, jag bara undrar?

Allt det som Ni ser på tallriken åkte in till köket igen. Ölen bakom tillhör inte mig utan bordsgrannen mitt emot om nu någon undrar. Jag drack kranvatten.

Dessutom fanns ingen snaps alls att få till maten. Gubbarna var sura! Den stackars servitören såg ut som om han aldrig hört talas om Skåne när det efterfrågades. Om det nu är spritillståndet det hänger på så lär han väl få vänta tills sommaren är över innan han får det i vår kommun, där dylika behandlas mycket eftertänksamt.

Man behöver alltså inte var i Stockhom för att få oätligt kött, det räcker att åka till Töcksfors.

Jag har en bestämd känsla av att Nordmarkens Stövargille kommer att ha årsmöte och vidhängande supé någon annanstans i fortsättningen.  I 20 år har det varit i Töcksfors så det kanske är dags att byta. Med tidigare ägare så har maten på detta hotell varit utsökt men detta var ett bottennapp.

Irland vidare ja, bra...  smäktande irländsk och mystisk
Bosnien vidare ja.. den var vacker
Finland vidare.....kul framträdande....

Sverige ok då med lite patriotism så blir det väl godkänt...., men dålig var den



Det var fullt godkänt resultat!!!

Gubben är sur för att inte Danmark kom med, den var lite rockig.
 
OBS!!
Fel, fel, fel, det var vi som lyssnade slarvigt. Danmarks bidrag spelades upp en del av, men det berodde bara på att man presenterade de låtar som gått vidare från en tidigare finalomgång och då var Danmark med. Så den har redan gått vidare till någon sorts final tror jag.

Med ett halvt öra kollar jag på Melodifestivalen, medan jag bloggar och läser nyheterna på nätet.

Annaa, jag trodde att Din vurm för den irländska låten bottnade i allmän välvilja mot landet och inte var så mycket att beakta. Men det var fel. Mitt i bruset av andra aktiviteter lystrade jag till för att jag gillade en låt och det var det irländska bidraget. Han var bra....

Bosniens bidrag stack också ut så att jag lyssnade lite extra. Den lät som en beskrivning av Astrid Lindgrens Körsbärsdalen med lite klockspel och så där.  Men de flesta bidragen har jag inte alls hört så min bedömning är nog inte mycket att hänga i julgranen.

Carola var sorgligt dålig. Har inte hört bidraget förut tror jag. Låten var dålig och Carola såg bara förutsägbar och stel ut.  Henne kan omöjligt någon lägga märke till i en sån här parad.

Nu börjar hon föda;  Leverhögens Valsa!! Där ska vi ha en valp. Vi har gått och väntat de senaste dagarna och hållit tummarna att det ska komma igång snart och gå bra. Nu har hon börjat föda. En valp är framme, men vi vet inte vad det är för sort. Hon släpper inte någon intill sig just nu inte ens husse.

Det var så länge sedan vi hade en valp. Nu ska det bli en hamiltonvalp och förhoppningsvis en taxvalp också lite senare på året.    

Sen ringer barnen o planerar hemkomst i sommar. Mattias kommer från LA i juni. Han vill vara med på systerson Isaks dop i Åmål ev helgen 10 juni och han vill ordna midsommarfest för sina vänner här på Brogärdet.   Malin kommer hem från Umeå med sin familj; sambon Linus, barnen Moses och Isak och låter ev  döpa Isak  alltså i Åmål. Det vore fantastiskt roligt att få vara med om dopet. Markus o Johanna behöver inte planera så långt i förväg. De bor ju i Stockholm och kan komma över lite snabbare.

Själva har vi inte planerat något mer än Fogerty. Det får bli mindre rundturer så där över ett par dagar. Det gillar vi och det fungerar bra. Då hinner vi inte få så mycket hemlängtan och så hinner vi passa upp våra fiskegäster. De kräver en hel del omvårdnad.

När vi var i Varberg måste jag förstås få ta en tur till stadens konstmuseum. Vi hade lite bråttom hem så vi struntade att leta oss dit med bil. Gjorde det rationellt istället och åkte taxi ut dit och taxi tillbaka. Det kostade nästan två hundra kronor och sen kom entréavgiften. Det vi fick se var blygsamt och till stor del intetsägande.

Men en trevlig figur fanns med. Älgen gjord av några lager metallnät. Det betyder att när man gick förbi så såg det ut som om den rörde sig. 

Gubben har varit ute och kört ved hela kvällen med Sven. Jag har fått vara ensam hemma.

Först när jag kom hem från skolan vid 6-tiden, så åt vi och arrendator-Olle blev inbjuden på lite kvällsmat med oss. Han har kört sedan i morse; sått konstgödsel och sått spannmål. Han räknade med att göra färdigt här ikväll och sen göra ett par timmar hemma i Långserud. När vi ätit färdigt så kom Arrendator - Kent med Erik och det dracks kaffe och berättades historier och pratades en stund till. Sen blev jag ensam och tog itu med en del hemarbete. Därefter  blev jag ensam hela kvällen.

Det är lite en ynnest att vara ensam en kväll i huset. Jag hade tänkt titta lite på nyhetsTV för att pliktskyldigast orientera mig om "världsläget". Men jag började lyssna på musik och sen blev det ingen TV.  Det blev Tolite Hostias förstås. Det blir det alltid. Sen blev det Bethoveens symfonier, speciellt 6:an som jag gillar. Den är så glad. Lite Fogerty och så.....

Nu klockan 10 på kvällen så kommer gubben hem och vill att jag ska pränta ner hans insändarsvar till Tidningen Nordmarksbygden. Någon har kritiserat hans syn på det här med rovdjur och rådjur. Jag vet inte riktigt vad det rör sig om, men jag skriver ner det han vill. Det var visst sista dagen idag till nästa nummer.

Stereon på bild köpte vi för så där 15 år sedan när ungarna flyttade ur huset.

Vi hade då levt med deras musikmaskiner i många år och ville äntligen satsa på något eget. Vi gick till en stor musikbutik och frågade efter en grammofon.

Vi förstod genast att det var fel. Det heter inte grammofon längre. Man köper en stereo idag tror jag. Men efter mycket om o men fick vi vår grammofon och den funkar än i dag. Riktigt mossiga tyckte försäljaren att vi var när vi ville ha en skivspelare till för våra gamla LP-skivor. Han bredde ut sig om hur mycket billigare det skulle bli för oss att köpa våra LP-skivor i cd-form istället. Vi kapitulerade och gick hem utan skivspelare, lätt mossbelupna i själen tror jag. 'Fast nu är vi nog mogna för en ny  musikmaskin snart och då tror jag att vi ska propsa på att få med en alldeles vanlig skivspelare.

Svärfar till Rolands systerdotter heter Sven. Han har en vildmarkscamping här som heter Grinsbyn. Idag hjälpte han Roland att köra ut vinterns vedförråd.  Detta ska alltså hålla oss varma i vinter och ge oss varmvatten. Vi funderar ibland på att installera havreeldning så som arrendator-Olle har. Det är billigt och fungerar bra, men det är lite motigt att elda upp spannmål som ju ändå är mat. Vi får se vad det blir när den panna vi har nu ger upp.

Först köper jag färdigdrivna påskliljor som blommar jättetidigt. De första blommorna är så fina. Sen köper jag penséer och sätter runt om. De blommar snällt hela säsongen om jag nyper alla vissna blommor innan de hinner gå i frö och gödselvattnar hela tiden. De blommar faktiskt fram till frosten blir väldigt rejäl om det vill sig till i slutet av september, början av oktober.

Nu har påskliljorna blommat ut och ser lite trista ut. Då får gubben hjälpa mig att plantera lökarna lite här och där i trädgården så blommar de nästa vår. Penséerna får sitta kvar och där påskliljorna satt så ska jag plantera en pelargon. De blommar också ganska länge. Jag duttar också ner någon hänglobelia som pryder upp det hela fram på hösten. Genom att låta krukan efter påskliljan sitta kvar tills jag planterar pelargonen så är det lättvindigt att få plats.

Besökte handelsträdgården idag igen och "investerade" i ett par gula fina penséplanteringar.  Men penséer till modren var slut.

Såna här fiskar finns i vår sjö Östra Silen. Det är en inhemsk stam av öring. Det var fisketävling i helgen och det drogs upp några stycken sådana här fina fiskar. Jag kan inget om fiske, men jag har ett bra och enkelt recept på hur man tillagar laxfiskar. Men det tar vi en annan gång.

.......till kyrkan på barngudstjänst för att höra på barnkören och i synnerhet Rolands systers barnbarn Märta som skulle vara med o sjunga. Silleruds kyrka är vacker (förutom att putsen flagnar lite). Den har inget långskepp utan en helt kantig form (6 eller 8?). Arkitekten, Langlet, har också gjort stortingshuset i Oslo.

Träffar ett antal släktingar o bekanta. Barngudstjänst drar alltid olk till kyrkan.

När det är slut lite före 4 så åker jag vägen om Svensbyn och hämtar modren. Jag har avtalat med henne om att hon ska dricka eftermiddagskaffe hos oss och se på bilderna från Markus lägenhet i Stockholm och besöket hemma i Hallsberg. Hon uppskattar så mycket att jag tar lite bilder på det gamla hemmet som hon lämnat för gott, det hus där hon bodde i 40 år och även bilder på pappas grav.  Hon är 89 år nu och piggnar till när hon kommer ut lite lagom. Och detta är lagom. Hon är frisk och klarar sig själv än så länge men har nu aviserat att hon kanske inte orkar baka bullar och småbröd åt oss längre. Hittills har hon gjort det i många år. Inte för att vi har propsat på det men för att hon tyckt det var roligt.
Svärmor skulle också ha varit med idag men vaågar inte av risk att smitta min mamma med sin förkylning.

Medan jag var i kyrkan och hämtade modren har Roland gjort i ordning den extrabåt som vi behöver ha till fiskegäster nästa helg.

Jag kör hem mamma och sen tar jag itu med lite tvätt och stryk och disk igen. B ringer och vi diskuterar hur en tidningsannons ska se ut inför valet.

Sen åker vi en sväng runt i tre stugor för att få ett protokoll påskrivet och justerat. Vi förhärdar oss mot inbjudningar till kaffe och återvänder hem. Roland ska klippas, det gör jag med apparaten, kort nu på 2:an. Lättvindigt och billigt och snyggt nu tycker jag när hårfästet kryper uppåt.

Mellan halv 9  o 10 på kvällen hjälper jag Rolands systerdotter (lilla Märtas mamma) med att se igenom hennes C-uppsats. Jag hinner inte färdigt utan ska fortsätta imorgon.

Vi har inte sett på TV på flera dagar nu, inte ens nyhetsprogram, undrar om det hänt nåt i världen där ute?

Till slut ägnar jag en stund åt bloggen och åt att beskriva en dag på Lihaget, lite grand med en blinkning åt kommande barnbarn. Så här levde farmor och farfar, mormor o morfar.

...passera Erik som harvar. Fader Göte står och pratar med Rolands farbror Nils ser jag i ögonvrån när jag åker förbi. Vi har försökt gå och lokalisera tofsvipebona, ev två stycken, men inte lyckats hitta dem. Nu har Erik order på att hålla utkik och så fort han ser dem stoppa, inte släppa boet med blicken, gå ut och markera och sen köra runt.  Vi gillar verkligen våra tofsvipor. Det brukade var mängder förr på åkrarna, nu är det bara två par.  Vi försöker varje år att rädda dem. Ibland går det inte att hitta dem och då försöker vi trösta oss med att de lägger en omgång ägg till.  Sen fortsätter jag min färd......

forts följer.....

Medan vi satt och drack ett förlängt 11-kaffe / frukost så kom en traktor nere på Liane och det var arrendatorerna, ja åtminstone en del av dem; Göte o son Erik. Det var lagom att bjuda dem på lite enklare lunch.  Under tiden pratar 'Roland i telefonen ett par gånger med någon som är på väg för att köpa hans gamla dyngspridare. Den inköptes 1970 av Rolands far och det märkliga är att ingen har fyllt på luft på däcken sedan dess. Luften i däcken är alltså original 1970!  Kuriöst!

Ännu märkligare är att denna gödselspridarbehövande Åmålsbo som är på väg hit just har passerat en fönsterfabrik och ringer o undrar var han är. Det undrar vi också, för det finns ingen fönsterfabrik mellan Åmål o Sillerud!  Han kommer i alla fall under lunchen och hämtar den.

Vi försöker bjuda presumtive byggande grannen M också på lunch men han har mat på väg redan hojtar han. Därmot så går Roland upp o hjälper honom med något avvägningsinstrument så småningom. Sen tar han och hämtar båten. 

Under tiden har jag hunnit med att röja efter lunchen och hänga upp tvätt och plocka undan tidningshögarna och lite annat och lämna hemmet för att .....

fortsättning följer... 

Nu ska jag beskriva en dag på Lihaget i några inlägg efter varandra, en söndag, en typisk söndag.

Först så ligger jag länge i sängen, till framåt halv 11. Det ser ut som om jag latar mig men det gör jag inte alls. Jag ligger o tänker ut hur entrén ska se ut och möbleras för min klass till hösten och sen tänker jag ut vad jag ska göra på skolan imorgon. Jag ska träffa höstens nya klass för första gången.

När jag väl går upp så börjar jag med att slänga in dagens första tvättmaskin och sortera tvättkorgens innehåll.  Måste göra en attack på det där alplandskapet nere i tvättstugan.

Vid 11 är det dags för frukost på altanen och den sammanfaller, som oftast på helgdagar, med gubbens 11-kaffe. Då ropar vi M. M. som ska bli vår granne. Han kommer klivande på bilden här.

Det är suveränt roligt, vi ska få en granne. En liten bit från oss bygger M. sitt hus. M är jämngammal med vår äldste son och de spelade fotboll ihop när de var unga. Husbygget är beläget strax till höger om blomman till höger. Det är så roligt att få en granne inom ropavstånd. Jag menar att man kan hojta på varandra så där att komma över en stund. Så har vi inte haft det på 30 år.

Vi fikar / äter frukost och efter en stund kommer Västkuststugans representant. Det är någon som Roland reser ett hus åt på jobbet. Han får också kaffe samtidigt som de går igenom några ritningar. Jag hinner med att ta jättedisken från igår och hänga upp någon tvättmaskin.

forts följer

Det här gulaktiga trädet i mitten är alltså en lönn och den var heller inte meningen. För jag är inte så förtjust i lönnar.

Jo, att se på förstås men löven alltså!!! Jag säger bara löven!! Det blir en jättetjock matta av dem och man måste alltså kratta bort dem annars kväver de allt. I mitt föräldrahem hade vi två stora lönnar vid ínfarten till huset och det var oerhört mycket löv varje höst. Mina föräldrar rakade löven upp på en stor presenning och drog iväg dem till skogen.

Alltså hade jag inte alls tänkt ha någon lönn alls i min trädgård. Men jag ville ha syréner så det fraktade jag i parti o minut hit från mors o fars hus. Då kom lönnen med som fripassagerare inne i en syrenbuske  vid något tillfälle. Sen blev det som det brukar bli. Jag lät den stå kvar där inne i syrenen, den var ju ändå så liten, och löven var inte så stora, de var inte så många heller. Men nu alltså, 29 år senare.......

Inte nog med att löven är alldeles för många så vi plötsligt måste börja kratta utan den växer upp och ikapp den fina tallen ovanför sig. Så om vi ska ha den kvar måste vi upp och kapa grenarna.

Jag har börjat närma mig beslutet att ta bort hela trädet men nu vägrar gubben att bidra till det. Han vill ha den kvar. Han tycker den är fin.  Så nu blir den väl kvar, men jag tror att jag anförtror lövrakandet  till honom.
Bakom lönnen syns en björk som inte alls uppför sig som de andra. Den har bara hängen och hängen i massor, men inga löv. Det kanske har varit så här förut fast jag har väl inte tänkt på det. Vet inget om björkars eventuella sexförhållanden. Det kanske är en hona eller hane??  Hoppas att den får löv senare i alla fall.

Den har sått sig själv här, på alldeles fel ställe, mitt i en rabatt med perenner. Antagligen är den ättling till den jättestora granen som står en liten bit därifrån. Jag tyckte på nåt sätt att det var kul med en självsvåldig gran mitt i rabatten så jag rensade inte bort den. Sen har den fått stå där och är nu riktigt stor. Förstår inte hur jag ska kunna ta bort den nu, men jag måste väl förr eller senare.Granar tenderar ju att kväva all växtlighet under sig.

Ville bara presentera kvällens gäster vid grillen. Det är Berndt till vänster. Han är läkare med egen praktik i Hamburg. Han äger också ett fitnesscenter där. Till höger är det Hans. De har båda besökt oss i olika omgångar och i olika vänkonstellationer de senaste åren.

Hans kommer från enkla förhållanden men byggde upp en fitnesscenterkedja i Tyskland under de gyllene nybörjaråren på 70-80 talen i Tyskland. Han sålde så småningom alla och fick skriva på kontrakt att inte starta något liknande under några år framåt. Han tog ledigt ett par år från allt,  köpte en stor och mycket välutrustad husbil, specialbyggd för hans behov och for på semester i Europa ett tag. Sedan skickade han husbilen och sin HD hoj till USA och reste runt där och i Kanada något år för att se sig om o för att fiska. Vi hörde ifrån honom ibland. Det var många äventyr.

Nu är hans karenstid över och han håller på att starta upp igen, men nu med en ny affärsidé, fitnesscentra endast för damer. Han har räknat ut att damer hellre vill strosa omkring lite avslappnat utan att riskera att behöva göra sig vackra för män.. Sen kan han också tänka sig andra nischer i branschen; för äldre män exempelvis som inte vill jämföra sig med yngre vältrimmade dito.

Det är alltid roligt att träffa Hans. Han har så mycket att berätta från ett långt liv med många resor över hela världen: hur han blev rånad i LA, tagen av polisen i Wyoming, nästan ihjälfrusen i snöstorm i Kanada osv. Han har berättartalang och massor av humor. En sån här kväll går fort.

Imorgon åker de till sjön Foxen för att fiska och sedan direkt tillbaka till Tyskland. För Hans del innebär det München.

Det är personalfest idag för anställda i Årjängs kommun. Jag ska inte dit. Festen  har dragit till Arvika för det finns ingen så stor lokal i Årjäng sägs det. Elaka tungor gör gällande att flytten beror dit beror på att man kan festa så mycket man vill i en annan kommun utan att det märks hemmavid. Det finns en pinsam historia härvidlag. Man försökte ett år ordna den här festen i en kommunal lokal för att trots en liten budget kunna ordna en liten tillställning som uppmuntran för sina anställda. Man använde alltså gympasalen på skolan. När det sedan städades efter festen så återfanns tomma vinflaskor bevars.

OCH DÅ BLEV DET RUBRIKER!!

Jag bor i en oerhört nykter kommun, ja, på pappret åtminstone. Så felet var dels att de kommunanställda nyttjade alkohol på en kommunal fest, dels att kommunens gympasal hade besudlats med alkoholförtäring.  Jag vet inte om man befarade att ångorna skulle finnas kvar måndagen efter och ställa till det i huvudet på eleverna.  Ingen hade i alla fall varit besvärande berusad på festen.

Min kommun har ett mycket ambitiöst nykterhetsprogram. Det omfattar inte bara avsikten att hejda ungdomens supande utan också att minska alkoholkonsumtionen hos den vuxna delen av befolkningen!

Det får man väl beteckna som en smula förmätet och kanske lite på gränsen till integritetskränkande. Jag tycker nog att min kommun inte har ett enda dugg med att göra hur mycket alkohol jag dricker. Det är det första. Dessutom är min alkoholkonsumtion mycket blygsam, nästan på gränsen till obefintlig och jag ser inga rimliga skäl till varför jag ska dra ner på den, vilket jag alltså borde om jag tolkar programmet rätt.

Att man försöker dämpa supandet hos mycket unga människor kan jag sympatisera med, likaså att man vill försöka få ner missbruket  bland vuxna genom bra vård och bra förebyggande åtgärder. Men att man går in och fingrar på  människors alkoholvanor gillar jag inte. Där måste jag som vuxen få göra mina egna bedömningar utan kommunala pekpinnar.

Som den ambitiösa kommun Årjäng då är i dessa sammanhang så finns en person anställd tror jag enbart för att syssla med alkohol på kommunen; tillståndsgivning och annat. Det måste ändå vara mycket väl tilltaget för en kommun på 10.000 invånare. Det kan knappast regna in ansökningar. Men om man bemödar sig så kan de arbetsuppgifterna naturligtvis bli omfattande också.

Jag talade idag med en person som sökt tillstånd länge och väl utan att få något än trots att hon och hennes kompanjon måste betraktas som mycket kunniga och ambitiösa. Hon fick ett par dagar före nämndens sammanträde besked att skissen över lokalen var otydlig. Det var bara det att det var kommunens egen ritning. Hon o hennes kompanjon har båda gått kurs för 10.000 kr var för att bli kvalificerade för alkoholtillstånd. Hon har länge varit anställd som kokerska på en av kommunens skolor och är känd för att vara en duktig yrkesmänniska, granskad och nagelfaren in på bara skinnet av de kommunala nykterhetsögonen. 

 Nej, det var bara att avvakta till nästa sammanträde en månad senare. Under den tiden förlorade hon åtskilligt med pengar pga förseningen. Detta är en säsongsrestaurang med stort behov av att få in pengar på kort tid om det ska löna sig.  Bara ansökan om alkoholtillstånd kostar 6000 kr. Pengar som man måste betala oavsett om man får tillstånd eller inte!! Helt perverst!! Ungefär som om jag lämnar in min bil på reparation och verkstan tar 6000 kr oavsett om de ser någon möjlighet att laga den eller inte. Ett absurt regelverk!!  Dessutom märkligt i en kommun som gärna vill vara såååå företagarvänlig.

Här finns en märklig dubbelmoral också. Man nekade en företagare att ha ett öltält på kommunens mark på marknadsplatsen. Ändå rekommenderades detta av både kommunens socialförvaltning som intensivt studerat öltältets verksamhet och polisen som likaledes inte hade något att invända. Men nej, på kommunens mark fick det inte vara. Men det gick bra att få kommunalt tillstånd några meter bort på mark ägd av någon annan???!!!  Fatta det den som kan!!

Sätter på mig de mentala skygglapparna och går rakt ut i trädgården utan att se det förfall som huset drabbats av denna vecka: tidningar i travar så höga att de välter, dammråttor som smiter runt hörnen, kläder slängda lite här o där, smutstvätten i ett alplandskap på golvet i källaren, disken + något skumt som luktar under diskbänken. Vi var ju borta hela förra helgen och den här veckan har jag varit på skolan sent varenda dag.

Jag vägrar alltså flänga runt som en skållad råtta och pyssla inomhus nu när det är sol och lagom trädgårdsväder. Jag har återigen smygköpt plantor och de ska ner i jord. Jag köper egentigen mer plantor än jag borde, men det märks inte så mycket vad de kostar om jag köper lite i taget. Det går att lorta bort i det stora hela. 

Inviger med detta inlägg en ny kategori; trädgård. Den kommer att handla en del om uteliv och växter och mina älskade träd och sånt.

Efter en lunch på golfrestaurangen en bit bort och en kort fika ska jag nu ut igen. (Jag har väl missat att skriva att jag bor nära Årjängs Golfbana, en av Sveriges vackraste och mest välskötta enligt proffsiga besökare. Vi begriper intet i den branschen så vi köper deras bedömning) Det är fint ute men inte så rasande varmt. Det blåser nordvästligt här.

Det är allt lite skämmigt att ungdomar inte får rösta. De har i lika hög grad som vuxna  kunskaper  om politik och samhällsfrågor.  Eller om man så vill de har lika ofta som vuxna inte ett hum om vad det egentligen rör sig om. Om goda kunskaper i politik vore ett argument för att att inte få rösta så skulle nog de flesta vuxna också bli berövade sin rösträtt. 

 Jag tror ibland att ungdomar har ett större samhällsengagemang än vuxna.  De diskuterar oftare än vuxna vad som är rätt och fel mellan människor i stort och i smått.  Och de har ofta genomtänkta och kloka synpunkter.

Ok då de kanske skulle rösta på idoler, typ Jan Emanuel. (För att nu sticka emellan med lite kändisskvaller så vet jag att han håller på och tar jägarexamen på Öster Malma. Min man träffade honom där igår. Jag undrar om den jagande Göran P har sänt ut sina undersåtar till jägarliv. Det förekommer på fler ställen i partiets mitt?)

Jo, som sagt  ungdomarna kanske skulle rösta på idoler och inte på idéer, men det är nog inte heller förbehållet en yngre generation. En mig närstående äldre dam  röstade i alla år på Bertil Ohlin för han var så stilig!

Ungdomars röst i politiken  skulle med automatik föra upp deras frågor på dagordningen; skolan, arbetslösheten, utbildning osv.   Det är visserligen sånt politiker talar om med yviga gester men det blir inte mer heller. Man gör inte på allvar nåt vettigt åt

12 år vore nog en lämplig ålder eller kanske ännu längre ner?!

KUL!!
Min variant av risotto ( som enligt samstämmiga uppgifter inte är  risotto) heter alltså risibisi!

Vad roligt att den har fått ett namn och FINNS! Jag började tro att den bara var en avart av riktig risotto, en ren missuppfattning av ett lagenligt recept.

Men nu är det helt utrett:

Min risotto heter på riktigt risibisi. Den är torr och består av stekt lök, stekta älgfärssmulor, stekt kokt ris och gröna ärter, blygsamt saltad och pepprad.

Den riktiga risotton kokas på ett speciellt ris, ska vara rinnig i konsistensen, bestå av förutom ris alltså köttfärs, och massor av parmesanost,  grädde och vin.

Jag gillar fortfarande risibisi väldigt mycket, kan äta den som godis nästan.
Risotto klarar jag inte konsistensen på, det blir för slibbigt. Men det är inget problem eftersom jag ändå inte tål mjölkprodukter och inte kan äta den i alla fall. Surt sa räven..........

Tack till Er som hjälpt till att reda ut begreppen; Annaa, Max Power och Tania!

- Omgivningen borde ha reagerat, säger Bobbys biologiska pappa enligt Aftonbladet 8 maj!

Jag bara får kväljningar!!!

Här sitter en biologisk pappa till ett barn som blivit torterad till döds och beklagar sig över att inte samhället har reagerat!! Det  som har hänt är enligt honom  kommunens fel och skolans fel!! En sån här sak borde inte få ske i Sverige!

VARFÖR HAR INTE HAN SOM PAPPA REAGERAT???  Vem kan ha mer ansvar för ett barns väl och ve än en biologisk förälder???

Sanningen är ju att pappan ha struntat i sin lille son hela tiden. Han visste enligt artikeln inte ens var Bobby  bodde och hade alltså inte bemödat sig om att ta reda på det eller hälsa på honom.  Han har bara träffat Bobby en enda gång för fyra, fem år sen!

Men enligt tidningen så har pappan nu gråtit många kvällar och upplever ett trauma och vill ordna begravningen. Snyftreportage alltså. 

Hjälp, hur puckad får man bli. Hör den här mannen inte sig själv??  

Jag orkar då i alla fall inte tycka synd om honom. Jag hoppas han får gråta varje dag resten av sitt liv! Det borde han göra både över den stackars Bobby och i skam över sin egen del i det som hänt!

Ville bara återigen ta upp ämnet Bobby, pojken som dödades av sin mor och sin styvpappa.

Det har frågats på bloggen och i kvällspressen varför föräldrar väljer att behålla ett barn som man upplever så besvärligt som Bobby´s föräldrar tydligen upplevde honom. Han verkade vara mer till besvär för dem än glädje och ett hinder i deras missbrukarvärld.

Jag skrev då ett blogginlägg om att ett barn med handikapp kan genom vårt bidragssystem också bli en "födkrok" för föräldrar och en garanti för bostad. Jag har stött på föräldrar som har sjunkit ner i missbruk och misär och som erkänt att de inte velat lämna bort barn till fosterhem för då mister de både inkomst och bostad.  Och därmed ville jag öppna för ett svar på frågan om varför man inte lämnar bort ett barn istället för att plåga det till döds. Det finns säkert flera svar på detta.  Det finns sällan enkla svar på komplicerade frågor.

Jag läser en en blogg, lalandakid, skriven av en förälder till ett handikappat barn. Jag vill bara med anledning av det förtydliga vad jag menade. Jag anser att det är rätt att föräldrar får en rimlig ersättning för att vårda och ta hand om barn med handikapp. De gör ofta ett fantastiskt jobb för en förhållandevis låg ersättning. Skulle samhället lösa detta med anställd personal skulle det bli betydligt dyrare och framför allt skulle inte barnen få den kvalitén på sin omsorg.  Föräldrar är ju näst intill oersättliga som vårdare.  Så ingen skugga ska falla över de föräldrar som gör den här insatsen och får betalt för det. Jag skrev inte så och menade inte så. Ville bara förtydliga med detta inlägg!

Jag har jobbat ett antal år med barn med handikapp och tror att jag åtminstone kan ana vilket engagemang och vilken insats föräldrar får göra för att få ihop det och som lalandakid skriver att få ut sina rättigheter.  För även om man har rätt till något så får man slita för att verkligen få del av den rättigheten.

Nu har jag äntligen fått tid att kommentera kommentarer på min blogg. Den som vill kan läsa. Andras bloggar har jag ännu inte hunnit läsa, får ta det ikväll.
Vi är alltså hemma igen efter weekenden i Varberg. Det är mysigt med en lillsemester så där  över en helg men halva nöjet med att åka bort är att det är så skönt att komma hem till den egna sängen och egna huset.

Vi var alltså på guidad tur på Öströö fårfarm utanför Varberg. Dit måste ju bara alla banfamiljer i närheten åka nu när det är lammningstider. Jag tror man har 700 djur eller så: får, lamm, highland cattle nötkreatur. Ett barnens paradis nu i alla fall. Det föddes lamm medan vi gick runt o tittade. Här är J, Ns flickvän och brordotter till Christian som driver farmen tillsammans med sin fru Jeanette.

Vi var ju i Varberg för ett föreningsåtagande men åkte ner en dag tidigare för att hälsa på goda vänner H o R och deras barn J och N. N jobbar alltså här på fårfarmen och ser detta jobbet som ett privilegium. Han stortrivs med arbetsuppgifterna.

Slumpen höll på att ställa till det. Vi skulle komma ner o överraska H o R. N skulle se till att de var hemma men skulle inte säga mer. Det bar sig inte bättre än att de just den helgen bestämt sig för att åka till Värmland, till Rolands dubbelkusin som det umgås mycket med. I så fall skulle de inte alls vara hemma när vi kom. Snopet! Vi ville ju se deras överraskade min.

Men nu väntade de en dag med att åka, så vi fick fredagkvällen tillsammans med grillning o trevligt småprat och guidningen på Öströö fårfarm.. Även barnen med respektive var med. Roligt att de ville umgås med oss. Här på gården har man alltid tillämpat generationsboende. Hs mamma bodde i huset bredvid, där bor nu sonen N med flickvän. Längre ner bodde Hs bror och där ska nu dottern bygga hus. Vi fördjupade oss i ritningarna. Såg fint ut.

Skulle äta en god lätt lunch på uteservering. Först beställde jag en förrätt enbart. Tänkte att det nog räcker. Min aptit är sällan gigantisk. Det jag fick in liknade inte på långa vägar det jag kallar risotto. Detta var indränkt i någon smet så det såg ut som gröt.  Min risotto är torr. Precis som jag misstänkte innehöll den här gröten mjölkprodukter, så servitrisen tog snällt ut den när hon förstod mitt dilemma. Jag frågade inte ens, kunde inte tänka mig att risotto innehöll mjölkprodukter (som jag inte tål).

Jag fick menyn igen och bestämde mig för "Red snapper". Alltså en fisk som enligt uppgift skulle vara fast, vit och saftig. Det var den inte, den var gråbrun, hård och torr. Till yttermera visso var den söndersaltad och sönderpepprad.  Och ackompanjerad av jättesalt stekt potatis och halvråa bönor.

Sammantaget föda som föga  höjde sig över skolmaten (35 kr / portion), men jag debiterades 209 kr. Ok , då, det var ett glas av husets vita till. Men annars känner jag mig blåst. Och hungrig eftersom jag inte orkade få i mig mer än några småbitar. Servitrisen var i alla fall trevlig och artig, om man nu ska försöka hitta något positivt

Jag får se fram mot kvällens festmiddag på fästningen. Då ska jag väl bli mätt. 

Förresten, välkommen tillbaka kära graf. Den verkar vara i funktion igen.

Det blev inte mer inköpt trots en shoppingtur till. Jag ger upp. Däremot blev det fika på uteservering i sommarväder, njutbart!! 


Nu ska jag vila en stund inför kvällens övningar.

Här i Varberg känns det som hemma för en gammal bondkärring som mig. Över hela stan i detta jordbrukslandskap ligger en ridå av svämdyngegödselstank. Det luktar verkligen överallt, ungefär som i Danmark.   Vi kom ner hit igår kväll och passade på att tillbringa kvällen med goda vännerna H och R och deras barn N o J som alla bor här i krokarna.  N jobbar på en en helt suverän fårfarm och turistanläggning som vi besökte. Jag ska återkomma om den senare. Ett besök rekommenderas!!

Vi är här på ett föreningsåtagande och åtnjuter Stadshotellets faciliteter. (Jag betalar för mig själv om nu någon undrar!) Det ser precis ut som ett stadshotell ska se ut, med stora kristallkronor överallt. Runt hörnet finns en galleria, "Trädgården" och nu har jag shoppat loss!! Ett par strumpor på Hennes för 14.50!

Jag förstår inte  varför jag saknar talang för shopping. Det vill sig sällan. Det spelar ingen roll om jag så bestämmer mig innan för att verkligen handla. Tänkte nu när vår- och sommarkläderna kommit in att jag skulle kosta på mig något trevligt. 

Jag tittar gärna och provar gärna, borde köpa minst ett par jeans åtminstone inför sommaren, men nej!! Inte ens det. Nu ska jag kolla bloggen, gå på toa och äta lite lunch. Sen tar jag nya tag med gallerian igen. 

Fantastiskt, alla hotell verkar ha uppkopplade datorer som man kan använda kostnadsfritt. Även här alltså.  

Synd att grafen försvann, jag hade börjat fästa mig vid den!

Det har gått i vargjakt det senaste dygnet. Nej då det har inte skjutits någon varg här och just nu. Bilden är från den norska tidningen Östlendningen 17 januari 2005 och fotograf är Tore Sandberg. Det är alltså från den alldeles legala norska vargjakten då. Man avlivade 4 stycken efter beslut från regeringen.

Men vi har haft vargjägare på besök från just den här jakten i Norge för att informera om hur vargjakt går till. Informatören var med på denna jakten.

Vargen är ett svårjagat djur och vi har ingen erfarenhet av den sortens jakt. När vi sa ja till att ha varg i landet så sade vi också ja till vargjakt. Ingen tror på fullt allvar att vargstammen ska vara självreglerande. Så många djur vill vi nog inte ha. Den måste begränsas med jakt.  Och ansvaret för den jakten lär komma att vila på landets jägarkår.

Informationen var ordnad av Årjängs jaktvårdskrets för att förbereda sina medlemmar på det som måste komma så småningom.  Rovdjursjägarna övernattade här hos oss på Liane så det har blivit mycket prat i ämnet det senaste dygnet. Intressant att höra. Deras erfarenheter är exklusiva.

Men det är en kontroversiell fråga. Kampanjen för varg har drivits så långt att det är svårt att avliva varg lagligt i det rådande opinonsläget. De som sköt vargarna i Norge blev mordhotade. Jag har kritiserat regeringens rovdjurspolitik och tvingats lägga spärr på kommentarerna i bloggen eftersom jag trakasserats av en militant vargvän och hans organisation.

Men lika bra att vi vänjer oss; så här ser en död varg ut. De är stora. Den hane som märktes i vår kommun för några år sedan var som diskbänken över manken (90 cm) och alltså betydligt högre om man räknar huvudet. Jag får väl vara helt ärlig och säga att jag inte så gärna möter dem i skogen, speciellt inte som detta är ett flockdjur som sällan kommer ensam.

Sverige har som enda land i världen valt att bygga upp en vargstam utan att ge lokalbefolkningen användbara möjligheter att skydda sig själva, sina tamdjur, sina hundar osv. Det har lett till konflikter som är ovanligt hårda och hätska för att vara i den annars så stillsamma ankdammen Sverige.

Dalslandsbonden Stig Engdahl fick några månaders fängelsestraff för att ha skjutit en varg som skadade och dödade hans tamdjur. Det är en dom helt enligt svensk lagstiftning men den har med rätta upprört många. Det måste få vara rätt att freda sig och sina djur.

Jag har skrivit om det här som kommentar på en blogg också, men jag gör några rader här med.

Bobbys öde berör många människor och även mig. Många undrar hur föräldrar kan låta det gå så långt, att de inte söker hjälp på något sätt.

Jag vet inte mer om Bobby  och hans liv  än det som står i tidningarna. Men jag har träffat på barn som varit offer på ett speciellt sätt, inte så illa som Bobby , men som befunnit sig i en utsatt situation.

När föräldrar sjunkit djupt ner i missbruk och misär så är barnen bara till besvär. Föräldrarna skulle lika gärna kunna lämna bort dem. Men barnen  fyller en viktig funktion  för föräldrarna, därför vill de gärna behålla dem. Barnen är  garantin för bostad och regelbunden inkomst. En barnfamilj kan egentligen inte göras bostadslös, vilket en missbrukare kan. Med barnen följer också bidrag som ofta utgör en stor del av föräldrarnas inkomst. Barnen är helt enkelt en födkrok.

Handikappade barn är speciellt utsatta här eftersom det med vårdnaden av dem kan följa vårdbidrag, dvs ytterligare bidrag förutom  socialbidrag, barnbidrag, bostadsbidrag och bidragsförskott. Ett barn med svårare handikapp kan också få föräldrar och / eller syskon anställda som personliga assistenter, dvs barnet är i realiteten en betydande inkomstkälla för en eller flera i familjen.  Detta är säkert i normalfallet en bra lösning och förmodligen inte dyrare än andra vårdalternativ. Men det bidrar till en  ovanlig och lite omvänd beroendesituation mellan föräldrar och barn. 

Jag förstår att detta låter som höjden av cynism. Men jag har under ett långt liv med arbete med barn i olika situationer, i olika kommuner och på olika sätt träffat på att barn utnyttjats så här vid några tillfällen.
 
En kommun har svårt att komma åt det även om man har starka misstankar. Psykisk terror mot barn och försummelser syns ju inte utanpå så som fysisk barnmisshandel gör. Ett barn som dessutom har ett handikapp har väldigt svårt att förmedla upplysningar om sin situation till omgivningen.

Jag skrev i ett blogginlägg om den optimism som jag upplever präglade 50-talet. Den förbyttes sedan i någon slags eftertankens kranka blekhet på 60-talet.

Den blinda framtidstron fick sina törnar. De uppåtgående kurvorna när det gäller materiell standard, utveckling, modernisering, industrialisering  visade sig inte fortsätta upp i himlen utan planade av. De hade varit  en boom i efterkrigsekonomin.

Det kom också en baksmälla när det gällde vad industrialiseringen och den ohämmade oljeanvändningen resulterat i. Jag beskriver i ett blogginlägg i kategorin nostalgi hur landskapet runt Kvarntorp såg ut. Det kom skandal på skandal om miljöförstöringen; kvicksilvret som dödade fåglar, BT -kemi, cancerrapporter, oljeutsläppen i havet, regnskogsskövlingarna, hormoslyranvändningen osv. Listan kan göras hur lång som helst.

Det visade sig också att ökningen av materiell standard visserligen gjorde vardagslivet bekvämare och vi fick fritid på ett sätt som vi inte haft förut, men den gjorde oss inte lyckligare. Människor, speciellt unga, började vända sig från bekvämligheterna och söka lycka på annat sätt; droger, nära naturen, olika religiösa upplevelser, filosofiska inriktningar, "flower power", antikrigsrörelsen osv.

Det kom en grön våg av utflyttare från städerna till landsbygden. De ville bort från statusjakt och välstånd och sökte sig tillbaka till ett enklare ursprungligt liv nära naturen. De försökte sig på självförsörjning för att slippa stress och arbetsjäkt.

Det var nu drogerna gjorde sitt intog i ungdomsvärlden. Tidigare hade de funnits i mer begränsade världar, exemplevis artistkretsar. Men nu blev hasch nästan lika vanligt som alkohol. Det var också amfetamin för ganska många liksom LSD.  I början var bruket här mött med blåögdhet. Det sågs mer som ett bra alternativ till alkohol. Det dröjde ett tag innan konsekvenserna av drogmissbuket blev tydliga.  Drogerna kunde väl ses som ett sätt att fly undan de materiella och ytliga värderingar som var tongivande.  Men säkert fanns annat också med i bilden.

Ungdomskulturen började under 50-talet  och befäste sin ställning under 60-talet. Tidigare var ungdomar mer som vuxna fast yngre. Men nu kom detta på bred front med ungdomskläder, ungdomsmusik, ungdomsställen att gå på osv.

1968 var ett speciellt år med ungdomsrevolterna. Det startade i Paris om jag minns rätt. Ungdomar krävde att vuxna lyssnade på deras krav om slut på krig, hänsyn till naturen, stopp på utnyttjande av fattiga, rätt till bostad osv. Ja, jag minns inte allt. Men det var lite oroligt ett tag. Det etablerade samhället visste inte rikitigt var det skulle sluta. Man var orolig. Det var svårt att få polisinsatser att räcka till när man ibland i demonstrationer hade så många emot sig.

Universiteten var ofta plattformen för ungdomsrevolten och för den våg av vänsterradikalism som drog över landet.  Här fanns alla chatteringar från mer stillsamma till ganska militanta rörelser som krävde att det samhället skulle störtas över ända.

Jag tror att den makt som ungdomar upplevde sig ha inom räckhåll under 60-talet var speciell. Aldrig tidigare och aldrig senare tror jag att ungdomar upplevt sig ha möjlighet att "make a differens" eller hur man ska uttrycka det. Både tidigare och senare har ungdomar mer upplevt sig som maktlösa och i händerna på vuxengenerationen. 

På något sätt så resulterade väl 60-talet ändå i att perspektiven vreds rätt ; bort från materiell standard- fokusering till ett fokus på vad som egentligen var viktigt för individen och samhället.

För mig så träder de här två decennierna fram så tydligt i sina karaktärer; 50 -talet och 60-taletDe följande sedan 70-talet, 80-talet osv framåt har för mig inga konturer. Det bara fortsatte liksom, det blev inga nya radikala förändringar så där snabbt o omvälvande. Eller också var det bara det att jag försvann in i en värld av småbarn och blöjor och arbete och sånt. Det fanns inte tid att reflektera och iaktta längre.

Gjorde en snabb o spontan inbjudan till våra goda grannar K o G på lite kvällsmat och de kom minsann. Jätteroligt att kunna lura ut folk så där med kort varsel. De hade ungdomarna J o R med sig. Kul att de vill komma o vara tillsammans med oss gamlingar och prata bort en kväll runt matbordet.

Jobb imorgon o sen måste jag planera den här veckan.  Det är mycket nu: vi har årsmöte på bygdegården och jag ska lämna över mitt sekreteraruppdrag o Roland sitt ordförandeskap, Sen har vi jägarkafé hör i Sillerud och föredragshållarna ska övernatta här. De kommer från Norge. Jobbet börjar bli lite hektiskt nu på slutet av terminen, det ska in utvecklingssamtal och föräldramöten o de rabbaterade inköpen för hösten måste göras nu.

Några bloggare skriver om 50 - talet och funderar hur det ska karaktäriseras. Jag tar upp tråden här eftersom det jag vill skriva blir väl långt för en kommentar.

Jag är alltså född 1950 precis. Det kändes alltid lite speciellt att var född precis 1950,  mitt i ett århundrade.  Det som jag upplevde som karaktäristiskt med 50-talet var den blinda optimism som genomsyrade allt. Det var ju en märklig tid när den materiella utvecklingen gick så fort.

1954 levde vi i min familj med vedspis till uppvärmning och matlagning, jordkällare och skafferi till kylförvaring,  konservering som bevarandemetod  för livsmedel, cykel som fortskaffningsmedel, vevgrammofon för musiklyssnande, balja och tvättbräda för tvätt  och utedass för toabestyr. Så hade de flesta andra i min omgivning det också. Det var en ganska normal standard för den tiden, en rest av bondesamhället.  Men bara 6- 7 år senare hade vi alla de nya maskinerna; kyl, frys, bil, elspis,  toa, elektrisk skivspelare, tvättmaskin osv.

Den snabba ökningen av den materiella standarden var en vardagsrevolution. Vi levde helt nya liv kändes det som. Och vi hade inga proportioer på var det skulle sluta, nya möjligheter öppnades hela tiden. Vi sa ibland till varandra;

- Ja, om några år så har vi väl ett flygplan i varje familj.

Det verkade inte alls orealistiskt när vi såg tillbaka på de senaste åren. Sverige var bäst och fantastiskt. Vi hade sluppit kriget och åkte nu snålskjuts på efterkrigstidens ekonomiska o industriella boom.
Det var verkligen så optimistiskt allt hade gått så svindlande snabbt. Det var inte så i alla länder förstod jag. 1963 var jag en längre period i Tyskland och såg hur de låg flera år efter oss på det här området.. Men här var vi verkligen blinda och såg inget slut på framgångarna.  Sen kom baksmällan på 60 - talet, men det är en annan femma.