HINSEHÄXAN!! har jag läst
Först får jag väl ha ett utbrott över hur seg datorn är : Det tar 10 minuter att komma från översikten till arkiv för att godkänna kommentarer!!! Sen 10 minuter för att publicera och sen 10 minuter igen tillbaka!!
Jag säger som ungarna på skolan brukar säga om våra ålderstigna o tröga datorer
- GUD SÅ SEG HAN ÄR!!!
(Datorer är visst alltid hanar, det ska finnas en humoristisk text om det)
Hinsehäxan-boken har jag nu äntligen läst i sin helhet. Jag ville läsa den eftersom jag ibland fick se och träffa Hinsehäxorna på Wienerkonditoriet i Hallsberg när de väntade på tåg.
Hinsehäxan anspelar på att författarinnan hör till den grupp av kvinnor som frekventerade kvinnofängelset Hinseberg utanför Örebro under senare delen av 1900-talet. Författarinnan Lillemor Östlin ( f.d justitieminsiter Lennart Geijers älskarinna, Ni vet.) gör här en sann, om än fragmentarisk skildring av ett liv i kriminalitet, prostitution och narkotikamissbruk. Det är en skildring som är intressant ur ett inifrånperspektiv som de flesta av oss saknar, tack o lov! Den är också ett tidsdokument när det gäller att skildra Sveriges första blåögda erfarenheter av narkotika. Knark betraktades till en början som ett hälsosamt alternativ till alkohol, det skulle dröja ett bra tag innan forskningen rapporterade om missbruket.
Boken är inte stor litteratur och gör väl knappast anspråk på att vara det heller. Den är en välskriven rapport av faktiska yttre skeenden i huvudpersonernas liv. Det jag saknar är skildringarna av känsloupplevelserna. De finns nästan inte alls och då är det svårt att förstå eller få någon helhet av människorna som beskrivs. Storyn förlorar i autenticitet. Jag får därmed inget svar på frågan varför!
Varför lämnar de sina barn och sin familj? Varför lämnar man möjligheterna till ett drägligt liv? Varför lever man ett så destruktivt liv med öppna ögon?
Kanske finns förklaringen ändå mellan raderna, i det som inte finns med.
Huvudpersonerna beskrivs som offer för de egna häftiga känsloupplevelserna, de egna förälskelserna, den egna tillfälliga lusten / olusten, tillfälliga sympatier / antipatier mot människor i omgivningen. Det görs nästan aldrig några egna val utan man hänger med, flyter omkring i en evig kryssning mellan känsloskär. Man har inget ansvar för sina handlingar, det är alltid någon annans val att det blir som det blir.
Den intellektuella planering sträcker sig högst till varje dags slut men inte längre. Analyserade konsekvenser av de egna handlingarna finns inte med. Det är en ständig kamp mellan förnuft och känsla där känslan alltid segrar. Ibland saknas egentligen inte hög intellektuella kapaciteten men viljan är så svag, verkar ibland helt utraderad. Man blir hela tiden ett offer, ett rö för egna känslostormar och för andras tillfälliga lust / olust, man driver omkring helt utan möjlighet att försvara sig mot den inneboende känslo-djävulen, den sprutande destruktiva inre vulkanen. Den sprutar eld o ångest!
Det finns hos de här människorna en så stark hunger att bli sedd och den hungern måste få omedelbar tillfredsställelse. Den är det lilla barnets suktan efter att bli älskad och bli det just nu på minuten. Allt annat är oviktigt. De här människorna har svårt att vara fungerande föräldrar i berättelsen, eftersom de själva har så stort behov av egna känslomässig påfyllning. De har svårt att ge eftersom de domineras av behovet att få istället.
Den här starka känslostyrningen och den svaga viljan kan givetvis häröra ur en känslofattig uppväxt som lämnat stora hål i själen, hål ur vilka trygghet och lycka hela tiden läcker ut och därför måste det fyllas på hela tiden utifrån. Det räcker inte en gång i veckan utan det måste vara varje dag annars skriker själen i sin tomhet.
Men det kan också häröra ur rent ärftliga egenheter, alltså en genetisk orsak oavsett och då spelar det ingen roll hur fin o bra en barndom har varit, eller hur goda förutsättningar som funnits.
Visst är den värd att läsa Hinsehäxan, den har stora förtjänster i sin tidsskildning och i sin sällsynta inifrånbesrkivning av ett liv i misär. Dessutom är den lättläst och bitvis spännande. Den ska läsas med de förväntningarna och inga andra.
Jag säger som ungarna på skolan brukar säga om våra ålderstigna o tröga datorer
- GUD SÅ SEG HAN ÄR!!!
(Datorer är visst alltid hanar, det ska finnas en humoristisk text om det)
Hinsehäxan-boken har jag nu äntligen läst i sin helhet. Jag ville läsa den eftersom jag ibland fick se och träffa Hinsehäxorna på Wienerkonditoriet i Hallsberg när de väntade på tåg.
Hinsehäxan anspelar på att författarinnan hör till den grupp av kvinnor som frekventerade kvinnofängelset Hinseberg utanför Örebro under senare delen av 1900-talet. Författarinnan Lillemor Östlin ( f.d justitieminsiter Lennart Geijers älskarinna, Ni vet.) gör här en sann, om än fragmentarisk skildring av ett liv i kriminalitet, prostitution och narkotikamissbruk. Det är en skildring som är intressant ur ett inifrånperspektiv som de flesta av oss saknar, tack o lov! Den är också ett tidsdokument när det gäller att skildra Sveriges första blåögda erfarenheter av narkotika. Knark betraktades till en början som ett hälsosamt alternativ till alkohol, det skulle dröja ett bra tag innan forskningen rapporterade om missbruket.
Boken är inte stor litteratur och gör väl knappast anspråk på att vara det heller. Den är en välskriven rapport av faktiska yttre skeenden i huvudpersonernas liv. Det jag saknar är skildringarna av känsloupplevelserna. De finns nästan inte alls och då är det svårt att förstå eller få någon helhet av människorna som beskrivs. Storyn förlorar i autenticitet. Jag får därmed inget svar på frågan varför!
Varför lämnar de sina barn och sin familj? Varför lämnar man möjligheterna till ett drägligt liv? Varför lever man ett så destruktivt liv med öppna ögon?
Kanske finns förklaringen ändå mellan raderna, i det som inte finns med.
Huvudpersonerna beskrivs som offer för de egna häftiga känsloupplevelserna, de egna förälskelserna, den egna tillfälliga lusten / olusten, tillfälliga sympatier / antipatier mot människor i omgivningen. Det görs nästan aldrig några egna val utan man hänger med, flyter omkring i en evig kryssning mellan känsloskär. Man har inget ansvar för sina handlingar, det är alltid någon annans val att det blir som det blir.
Den intellektuella planering sträcker sig högst till varje dags slut men inte längre. Analyserade konsekvenser av de egna handlingarna finns inte med. Det är en ständig kamp mellan förnuft och känsla där känslan alltid segrar. Ibland saknas egentligen inte hög intellektuella kapaciteten men viljan är så svag, verkar ibland helt utraderad. Man blir hela tiden ett offer, ett rö för egna känslostormar och för andras tillfälliga lust / olust, man driver omkring helt utan möjlighet att försvara sig mot den inneboende känslo-djävulen, den sprutande destruktiva inre vulkanen. Den sprutar eld o ångest!
Det finns hos de här människorna en så stark hunger att bli sedd och den hungern måste få omedelbar tillfredsställelse. Den är det lilla barnets suktan efter att bli älskad och bli det just nu på minuten. Allt annat är oviktigt. De här människorna har svårt att vara fungerande föräldrar i berättelsen, eftersom de själva har så stort behov av egna känslomässig påfyllning. De har svårt att ge eftersom de domineras av behovet att få istället.
Den här starka känslostyrningen och den svaga viljan kan givetvis häröra ur en känslofattig uppväxt som lämnat stora hål i själen, hål ur vilka trygghet och lycka hela tiden läcker ut och därför måste det fyllas på hela tiden utifrån. Det räcker inte en gång i veckan utan det måste vara varje dag annars skriker själen i sin tomhet.
Men det kan också häröra ur rent ärftliga egenheter, alltså en genetisk orsak oavsett och då spelar det ingen roll hur fin o bra en barndom har varit, eller hur goda förutsättningar som funnits.
Visst är den värd att läsa Hinsehäxan, den har stora förtjänster i sin tidsskildning och i sin sällsynta inifrånbesrkivning av ett liv i misär. Dessutom är den lättläst och bitvis spännande. Den ska läsas med de förväntningarna och inga andra.
Kommentarer
Postat av: Birgitta
Du säger mot Dig själv, först skriver Du i 4:e stycket, 3:e raden, CITAT>: Det jag saknar är skildringarna av känsloupplevelserna. :
Du sitter här och Bloggar om en person som Du inte vet något om utan uttalar Dig efter Dina egna romantiska visioner om hur Du anser att livet ska vara enligt Dina värderingar.
Postat av: Inga M
Birgitta: Jag vet inte hur Du menar att jag säger emot mig själv. Ja, jag saknar beskrivningar liksom inifrån människorna hur det känns i dem i olika skeenden. Det är bara en utifrånbeskrivning och konstateranden av känslor. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än så.
Trackback