Mors dag - nej!
Jag har problem med mors dag. Jag gillar inte mors dag och jag har varje år undanbett mig firande från de egna barnen på mors dag.
Mina problem med just den här dagen har flera skäl.
Ett skäl är att det känns som en lite konstruerad högtidsdag, konstruerad för att tjäna komersialismen, vi ska köpa så mycket som möjligt, tårtor, blommor, smycken osv you name it..........
Och för att få oss dithän så trycker man på en öm punkt; vördnaden för och den heliga kärleken till modern.
Jag tror inte alls att man måste älska sin moder, åtminstone inte hela tiden och för alltid.
Det duger bra att känna lite lagom sympati ibland och att uppträda någorlunda anständigt mot henne.
Ett annat skäl är att jag inte är speciellt stolt över mina prestationer som mor. Det enda jag kan yvas över är att vi satsade så mycket vi någonsin förmådde på våra barn, känslomässigt, tidsmässigt och ekonomiskt. De fick verkligen ta stor plats i våra liv när de bodde hemma och växte upp. Jag menar vi försökte verkligen så mycket vi kunde. Det betyder inte att de var curlade, som vi diskuterat på annan blogg,j a, i så fall curlade plus ställda krav på med de exempel jag gav där.
Nej, men trots det så var naturligtvis inte allt vi gjorde bra. Man gör alltid fel ibland som förälder. Om man försöker mycket o låter föräldraskapet ta stor plats så blir det förhoppningsvis mycket som blir rätt men obönhörligen blir en del fel. En del ångrar man efteråt och önskar ogjort. Jag vill inte bli påmind om misstagen en dag varje år. Jag glömmer hellre. Eller förtränger kanske Freud skulle ha sagt.
Fast det var himla kul att minsta barnbarnet Isak (9 månader) ringde (nåja med lite hjälp från föräldrar) och spelade för mig på mors dag ( på läppen!). Till saken hör att han spelar på läppen för alla tydligen just nu och även spelar på deras läppar, men jag kände mig verkligen utvald. Han tuggar enligt dottern lite ftertänksamt på luren och spelar på läppen och grymtar lite. Då svarar vi med att också spela på läppen och grymta. Herregud vilka telefonsamtal vi har!!!
Om någon hörde hur vi låter!!!???
Mina problem med just den här dagen har flera skäl.
Ett skäl är att det känns som en lite konstruerad högtidsdag, konstruerad för att tjäna komersialismen, vi ska köpa så mycket som möjligt, tårtor, blommor, smycken osv you name it..........
Och för att få oss dithän så trycker man på en öm punkt; vördnaden för och den heliga kärleken till modern.
Jag tror inte alls att man måste älska sin moder, åtminstone inte hela tiden och för alltid.
Det duger bra att känna lite lagom sympati ibland och att uppträda någorlunda anständigt mot henne.
Ett annat skäl är att jag inte är speciellt stolt över mina prestationer som mor. Det enda jag kan yvas över är att vi satsade så mycket vi någonsin förmådde på våra barn, känslomässigt, tidsmässigt och ekonomiskt. De fick verkligen ta stor plats i våra liv när de bodde hemma och växte upp. Jag menar vi försökte verkligen så mycket vi kunde. Det betyder inte att de var curlade, som vi diskuterat på annan blogg,j a, i så fall curlade plus ställda krav på med de exempel jag gav där.
Nej, men trots det så var naturligtvis inte allt vi gjorde bra. Man gör alltid fel ibland som förälder. Om man försöker mycket o låter föräldraskapet ta stor plats så blir det förhoppningsvis mycket som blir rätt men obönhörligen blir en del fel. En del ångrar man efteråt och önskar ogjort. Jag vill inte bli påmind om misstagen en dag varje år. Jag glömmer hellre. Eller förtränger kanske Freud skulle ha sagt.
Fast det var himla kul att minsta barnbarnet Isak (9 månader) ringde (nåja med lite hjälp från föräldrar) och spelade för mig på mors dag ( på läppen!). Till saken hör att han spelar på läppen för alla tydligen just nu och även spelar på deras läppar, men jag kände mig verkligen utvald. Han tuggar enligt dottern lite ftertänksamt på luren och spelar på läppen och grymtar lite. Då svarar vi med att också spela på läppen och grymta. Herregud vilka telefonsamtal vi har!!!
Om någon hörde hur vi låter!!!???
Kommentarer
Postat av: Annaa M
Hm, jag har allvarligt talat svårt med hela den där modersdyrkangrejen. Det var upphov till många diskussioner med min enda/första pojkvän, hans otroliga dyrkande, han var så undergiven att han inte vågade kalla henne "du" ens. Sen upptäckte jag att det gick igen hos många andra män om än inte lika starkt. Jag kunde aldrig komma åt någon kärna i det. Jag såg ordinära kvinnor med naturligtvis olika förmågor och företräden men jag såg aldrig det extraordinära. Jag var naturligtvis aldrig någon bra svärdotter.
Trackback