50-talsoptimism blir 60-talseftertanke
Den blinda framtidstron fick sina törnar. De uppåtgående kurvorna när det gäller materiell standard, utveckling, modernisering, industrialisering visade sig inte fortsätta upp i himlen utan planade av. De hade varit en boom i efterkrigsekonomin.
Det kom också en baksmälla när det gällde vad industrialiseringen och den ohämmade oljeanvändningen resulterat i. Jag beskriver i ett blogginlägg i kategorin nostalgi hur landskapet runt Kvarntorp såg ut. Det kom skandal på skandal om miljöförstöringen; kvicksilvret som dödade fåglar, BT -kemi, cancerrapporter, oljeutsläppen i havet, regnskogsskövlingarna, hormoslyranvändningen osv. Listan kan göras hur lång som helst.
Det visade sig också att ökningen av materiell standard visserligen gjorde vardagslivet bekvämare och vi fick fritid på ett sätt som vi inte haft förut, men den gjorde oss inte lyckligare. Människor, speciellt unga, började vända sig från bekvämligheterna och söka lycka på annat sätt; droger, nära naturen, olika religiösa upplevelser, filosofiska inriktningar, "flower power", antikrigsrörelsen osv.
Det kom en grön våg av utflyttare från städerna till landsbygden. De ville bort från statusjakt och välstånd och sökte sig tillbaka till ett enklare ursprungligt liv nära naturen. De försökte sig på självförsörjning för att slippa stress och arbetsjäkt.
Det var nu drogerna gjorde sitt intog i ungdomsvärlden. Tidigare hade de funnits i mer begränsade världar, exemplevis artistkretsar. Men nu blev hasch nästan lika vanligt som alkohol. Det var också amfetamin för ganska många liksom LSD. I början var bruket här mött med blåögdhet. Det sågs mer som ett bra alternativ till alkohol. Det dröjde ett tag innan konsekvenserna av drogmissbuket blev tydliga. Drogerna kunde väl ses som ett sätt att fly undan de materiella och ytliga värderingar som var tongivande. Men säkert fanns annat också med i bilden.
Ungdomskulturen började under 50-talet och befäste sin ställning under 60-talet. Tidigare var ungdomar mer som vuxna fast yngre. Men nu kom detta på bred front med ungdomskläder, ungdomsmusik, ungdomsställen att gå på osv.
1968 var ett speciellt år med ungdomsrevolterna. Det startade i Paris om jag minns rätt. Ungdomar krävde att vuxna lyssnade på deras krav om slut på krig, hänsyn till naturen, stopp på utnyttjande av fattiga, rätt till bostad osv. Ja, jag minns inte allt. Men det var lite oroligt ett tag. Det etablerade samhället visste inte rikitigt var det skulle sluta. Man var orolig. Det var svårt att få polisinsatser att räcka till när man ibland i demonstrationer hade så många emot sig.
Universiteten var ofta plattformen för ungdomsrevolten och för den våg av vänsterradikalism som drog över landet. Här fanns alla chatteringar från mer stillsamma till ganska militanta rörelser som krävde att det samhället skulle störtas över ända.
Jag tror att den makt som ungdomar upplevde sig ha inom räckhåll under 60-talet var speciell. Aldrig tidigare och aldrig senare tror jag att ungdomar upplevt sig ha möjlighet att "make a differens" eller hur man ska uttrycka det. Både tidigare och senare har ungdomar mer upplevt sig som maktlösa och i händerna på vuxengenerationen.
På något sätt så resulterade väl 60-talet ändå i att perspektiven vreds rätt ; bort från materiell standard- fokusering till ett fokus på vad som egentligen var viktigt för individen och samhället.
För mig så träder de här två decennierna fram så tydligt i sina karaktärer; 50 -talet och 60-taletDe följande sedan 70-talet, 80-talet osv framåt har för mig inga konturer. Det bara fortsatte liksom, det blev inga nya radikala förändringar så där snabbt o omvälvande. Eller också var det bara det att jag försvann in i en värld av småbarn och blöjor och arbete och sånt. Det fanns inte tid att reflektera och iaktta längre.
alltid lika kul att läsa dina inlägg - väldigt spänande och intrssant som du målar upp det hela - tack för det!
kram
Det är väl så att denna ungdomskultur kom samtidigt med upptäckten att tillväxten inte ”ledde rakt upp i himlen” och att resurser och naturens förmåga att ta hand om allt var ändliga som gjorde att det fick sådan fart. Men jag tycker att nu när denna ”chock” har lagt sig så smyger sig det synsättet tillbaka på många håll. Vi vet det men vill inte se eftersom vi anser att uppoffringen skulle vara för stor.
Du har säkert rätt. Kan väl handla om "kokta grodansyndromet" Vi har hållit på så länge att vi vant oss vid det och märker inte riktigt. På 60-talet kom insikten plötsligt och lite chockartat.
Apropå konturer på 80-tal:).
Jag var ju tonåring då och jag upplevde att allt var möjligt, att vi var jämlika etc etc. En framtidstro på sin egen förmåga..
Sedan kom verkligheten . och det var INTE så jämlikt som vi trodde alls! Men vi kömpar på i dag, vi 70-talister. För oss är det viktigta tt kunna kombinera arbetsliv/familjeliv/privatliv. Att själv kunna bestämma över sin tid är viktigt!
Med oro ser jag hur detta med jämlikheten har förändrats för barn i dag. Att det är mer sexistiskt...Samtidigt är det kanske mer sant - vi är ju inte jämlika! Mer krasst - och ironin utvecklas allt mer som ett försvar mot alla intryck (tex Big brother, alltså att man inte tar det på allvar). Det finns många kloka unga i dag.
Läste en gång att 80-talister är mer krassa än 70-talister - för vi 70-talister är uppväxta med flourtanteroch mer ekonomisk trygghet - inte 80-talister - de har emr än tanke att de måste klara sig själva - att ingen annan än dem kan påverka sina liv. Dteär tydligen starkare tanke hos 80-talister än 70-talister enligt den undersökningen. Grundtryghheten har de aldrig haft med de nedskärningar och arbetslöshet etc som varit/är.
Men jag känner som du, även fast jag är yngre - konturerna suddas ut med ålder. Men jag tror som du att det också kan bero på småbarnsåren:)),. MAn hinenr inte engagera sig på samma sätt!
Hoppas detta är förståeligt...
Manon: Jag tror att Du har rätt i att Ni 70-talister har mer krav på att kombinationen arbete-familj-privat ska gå att kombinera.
Vi som var födda på 50 talet hade fullt sjå med att kräva daghem för alla så att vi kunde komma ut på arbetsmarknaden. Att vi sen kom ut till något som var på många sätt orimligt blev ju tydligt senare. Vi fick ta ansvar inte bara för jobb utan för det mesta hemma också. Det är positivt att generationer efter oss också kräver att ansvaret för hem o barn delas och att båda föräldrarna får rätt till bra ersättning för föräldraledigheter.