Marie Antoinette - en riktig skitfilm!
Vi hade tänkt se den filmen när vi var på besök hos sonen i Stockholm. Den hade fått fina recensioner och verkade sevärd. Men av olika skäl valde vi Borat istället och det har vi inte ångrat. Den var ju suveränt bra som jag beskrev i ett tidigare blogginlägg. Vi tänkte eventuellt se den en gång till eftersom en del gick förlorat i skrattattackerna när vi såg den i Stockholm.
Men nu kom alltså Marie A-filmen till Årjäng i söndags och då slog vi till med ett filmbesök på hemorten. Det är inte så ofta eftersom vi hellre brukar åka de 8 milen till Karlstad och kombinera film med gott restaurangätande i trevligt sällskap.
Vi bänkade oss alltså förväntansfulla tillsammans med några andra entusiaster i den stora ödsliga aulan. För att riktigt fira tilldragelsen så köpte vi en burk popcorn att dela på. Här skulle det bli movietime med de rätta ingredienserna!
Efter en halvtimme av filmen så var stämningen lätt moloken och folk småpratade med varandra i publken. Vi satt och tittade lite förstulet på varandra och undrade när handlingen egentligen skulle börja. Filmen var fortfarande inne i den inledande fasen som brukar ta så där 5- 10 minuter. Den som karaktäriseras av småtrist presentation av miljöer och personer samt en lätt bakgrundsteckning till själva storyn.
Efter ytterligare en halvtimme såg vi fortfarande inte skymten av handling. Det var bara intill leda upprepningar av kostymparader, närbilder på slafsigt ätande, häst -och vagnåkande fram och tillbaka. Men helt utan fungerande dialoger, utan sammanhang, utan förväntan, utan spänning, utan skådespelarengagemang. Helt platt!! Intet!!
Då gick vi! Vi åkte alltså hem mitt i filmen: Jag för att börja med årets beställningar av läromedel till min undervisning, vilket var betydligt mer underhållande än filmen och gubben tog en whiskey för att bli av med den värsta ilskan över att låtit sig luras att gå på en dålig film.
Kort sagt: Marie Antoinette är en skitdålig film, gå inte på den!
Trött på mediabilden av landsbygd o jägare!
Jag blir så trött på mediabilden av människor som bor på landsbygden!!
Såg den nya serien Höök på teve ikväll, och nu är det så igen. Schablon på schablon på schablon! Hur orkar filmmakare, måste de gå som intelligensbefriade töntar i varandras fotspår.
Jägaren i filmen framställs återigen som en rubbad gammal enstöring. Han är lortig, totalt osocial och sysslar i huvudsak med tjuvjakt. Och helst tjuvjagar han stora rovdjur som björn förstås och det genom att lura den stackars björnen att gå på åtel. Lömskt! Dessutom beskrivs jägaren som skjutgalen och kallsinning. Han förvarar amunitionen i skrivbordslådan och geväret slängt i en vrå i köket. Helt lagvidrigt! För polisen och för alla som ser upplägget i serien så är han den självklart huvudmisstänkte för den plågsamma död som drabbat en djurrättsaktivist som försökt sabba jägararnas älgjakt!
Det här är bara så dåligt!! Jag skulle inte gnälla om det var en gång eller två gånger på film, men varje gång!!!!!
Jag vill bara tillägga att de jägare jag känner är trevliga utåtriktade människor, ömsinta familjefäder ofta med en god portion humor. De förvarar sina vapen o amunition inom lås och bom. De springer aldrig omkring med gevär annat än i jaktsammanhang. De är prydliga och välklädda! Och de sysslar inte med tjuvjakt. Och de mördar inte djurrättsaktivister. (De slår inte ens filmmakare på käften fast de borde!)
Och låt oss nu för all del inte glömma bort att de bidrar till att vårda klimatet genom att äta mycket viltkött, vilket ur klimatsynpunkt rankas i topp. Inhemskt viltkött frestar inte på luftmiljön genom att belasta den med transporter vare sig av djuret, köttet eller fodret!!
Kvinnor - mer demokratiska?
De flesta anställda är kvinnor på hennes jobb, men det finns även ett par manliga på avdelningen. Inbyggt i beslutsprocessen finns olika typer av arbetsplatsmöten. Där ska en del frågor diskuteras med alla anställda och chefen. Mötet är i en del ärenden rådgivande och i en del beslutande. Nu inträffar det inte så sällan att man diskuterat en fråga på ett sådant möte och alla tycks överens. Sedan blir beslutet ett helt annat ändå.
Då har det visat sig att ett par av de anställda systematiskt väljer att inte strida för sina åsikter på de här mötena, om de förstår att de har en majoritet emot sig, utan avvaktar bara lugnt mötets slut. Någon dag senare går de till chefen och torgför sin åsikt. Då ändrar sig chefen och beslutar enligt deras framförda önskemål. Det märkliga i sammanhanget är att chefen är en man och de här två anställda som brukar göra så här är också män. Men hon menade inte att de gjorde gemensam sak, utan det kunde lika gärna vara en av dem som gjorde så här för att få beslutet till sin fördel, men taktiken var den samma.
Är detta en slump att det är två män?
Kunde det lika gärna vara kvinnor?
Har det någon betydelse att de två "odemokratiska" medarbetarna och chefen är av samma kön, dvs män?
Är män helt enkelt mer odemokratiska än kvinnor, av naturen liksom?
Minnen - värdefullt att ha!
När man som jag är 50+ så finns det många minnen att gotta sig åt. De mer otrevliga kan man ju förtränga. Märkte när barnen var små att det ofta kom tillbaka egna minnen som hörde hemma i den ålder som barnen befann sig i (kryptiskt skrivet, hoppas det är begripligt!). Då var det inte så lätt att värja sig för gott och ont, det blev så påtagligt.
Nu minns vi tillsammans när de egna barnen var i de nuvarande barnbarnens ålder. Det blir liksom ett varv till.
Märker att min gamla mamma, nästan 90 år nu, försjunker i minnen genom att läsa sina gamla dagböcker. Hon har skrivit dagbok hela livet, inte så mycket varje dag men ändå så pass mycket att hon med hjälp av anteckningarna kan fiska upp minnen. Medan hon levde sitt aktiva liv så fanns inte så mycket tid till eftertanke och reflektion över det som hände. Det var bara att leva på till nästa aktivitet.
Men nu har jag en känsla av att hon lever om sitt liv igen i minnena och ger sig tid till den reflektion och det djup som hon inte kunde när det begav sig. Hennes dagboksläsande är också systematiskt. Hon tar ett par år i taget och bearbetar dem. Ibland lever hon sig in den aktuella tidsepoken både med privat och världsligt att det blir mer verkligt än det som händer nu.
Nej, hon är inte förvillad, hon skiljer på då och nu, men minnen ger en så djup upplevelse. Jag undrar om det är det här som man i andra kulturer höjt upp till den djupaste formen av livskunskap. Det här fenomenet kallas något i geriatrik, något med transc... men jag har glömt resten.
Glömt ja :-) !!!
Jag hoppas att jag får behålla mitt minne (undrar ibland allvarligt hur det kommer att gå!!!!) så att jag kan få uppleva det som hon gör nu. Hon verkar så glad i sina minnen.
Och det festliga kommer ju att inträffa när vi som skriver dagbok på webben ska börja läsa om igen och minnas om 50 år.!
Undrar om de gamla blogginläggen finns kvar då i någon gigantisk databas?
Eller om det blir som med gravstenarna, efter 30 år så slängs de?
Tänk när vi ska läsa om igen efter många år och göra nya kommentarer!!
Och kivas om vem som minns rätt och vem som minns fel!!!
Och raljera över debatter som visade sig helt onödiga och fulla med grundlösa farhågor!
Eller gräma oss över hur lättlurade vi var i andra sammanhang och inte fattade alls vart det var på väg.
Minnesbloggandet med laptopen på täcket är nog en lagom ansträngande aktivitet när vi ligger där i sängen på äldreboendet och väntar på blöjbytet. Håller tummarna för att jag ska hamna där och inte irra omkring blogglös och totalglömsk i ett demensboende.
Dagboksblad och planering i familjen!
I veckorna liksom svischar det bara på allting efter givna mönster. Det står något i almanackan som man ska göra med tillhörande klockslag och sedan gör man det. Inte mer med det.
Men ibland måste man se sig för och planera framåt. Ungefär så här blev det:
Imorgon kväll eventuellt Borat en gång till med D och G. Nu går den här i Årjäng. Jag såg inte allt för skrattattacker förra gången så det kanske går bra att se den igen.
Söndag eftermiddag rådjursjakt med flera.
Till tisdagen kommer ett tyskt filmteam för att spela in isfiske här. Deadline för att säga ja eller nej var idag och vi sa ja efter konfererande om isens tjocklek med fiskeexperter på orten. Vi har ju sett rubrikerna om isfiskare som har drattat i. De ska bo i våra hus och ha lite artig uppmärksamhet, 11 personer. De stannar i fyra dagar tror jag.
Nästa fredag D och G här på fläsk och potatis och löksås. Det har varit tänkt länge men inte blivit av.
Har också inom loppet av ett par dagar pratat med alla tre barnen. De har följande på gång:
LA-sonen börjar bli färdig med det dataspel han hållit på med i ett par år. Det heter Mercenaries 2 och är tillverkat i första vändan för Playstation 3. Grafiken kommer här att ligga nära filmnivå. En del av de trettiotalet personer som varit involverade i tillverkningen omplaceras nu till andra arbetsuppgifter på företaget men M kommer att bli kvar till framåt sommaren för att göra slutjusteringar. Vi hoppas att han kommer att kunna jobba här i Sverige eller åtminstone i Europa sedan. Vi tycker det är dags för honom att komma hem nu efter mer än 4 år i USA.
Stockholmssonen har just i kväll herrmiddag med goda vännerna Thomas och Peter och några till. Han är inte på Ellegalan i år. Annars brukar redaktionen häcka på någon balkong i salen när den går av stapeln. Flickvännen J var i alla fall där. Han ska till Cannes på något modeuppdrag snart och har redan köpt biljetter till LA i början på april för att åka över och gratulera lillebror på 30-årsdagen.
Dotter i Umeå börjar söka sig tillbaka till arbete igen efter några års barnledigheter. De två sönerna växer och frodas. De fixar nu att vara på dagis och öppen förskola utan problem. De är sinsemellan helt olika killar och vi pratar ofta om det, hur man kan växa upp med samma föräldrar och ändå bli så olika.
Utvärdering
Jag måste ju kontinuerligt följa mina elevers framsteg, framför allt i matte och svenska som är de stora ämnena i årskurs 1. I ettan är det mest läsning som gäller, den följer vi med lästest som heter H4 /H5 plus att lyssna på varje enskild elevs läsning med jämna mellanrum. För enbart ett avkodningstest säger inte allt. Jag vet vad eleverna bör uppnå här efter ett respektive två år i skolan. Det har jag nytta av.
I matten har jag matriser som jag gjort på klasslistorna där jag prickar av vad eleverna behärskar. Det sker flera gånger i veckan. Efter ett år i skolan ska de kunna talområdet upp till 10 bra och hantera hela tiotal upp till hundra och en del annat. Det har jag nytta av.
När det gäller den trivsel, social kompetenshöjning så kör jag med på klassnivå att vi tillsammans gör egna mål i klassen som vi kollar av om vi uppnått:
1. Gemensam text om hur en bra klass är
2. Gemensam text om hur eleverna själva kan bidra till att det blir en bra klass
3. Gemensam text om hur föräldrarna kan bidra till att det blir en bra klass
4. Hemläxa där var och en familj väljer ut några saker som eleven tycker att just de egna föräldrarna ska bidra med för att det ska bli en bra klass
5. Gemensam text om vad jag som lärare kan bidra med för att det ska bli en bra klass.
Sparar lapparna och sedan kollar vi av efter ett läsår om vi alla har gjort det vi borde och uppnått det vi ville. Detta har jag nytta av.
När det gäller sociala mål på indvidnivå så blir det ju hemskick av frågor att fylla i om trivsel och annat inför utvecklingssamtal. Då utvärderar vi muntligt och skriftligt. Det har jag nytta av.
Vi kollegor i ettan träffas varje vecka o diskuterar hur vi jobbar. Det har vi nytta av.
Men det finns en stor misstro uppfrån i skolsystemet när det gäller vårt arbete, så vi måste göra ett antal utvärderingar enligt order, utvärderingar som mest har karaktären av spel för gallerierna, statstikfyllare eller annat.
Det finns på individnivå enligt lag, en individuell undervisningsplan för varje elev., med framåtsyftande mål Det låter bra och den har en del bra saker i sig som jag har nytta av för att strukturera upp utvecklingssamtalen. Men bland de yngre barnen så handlar det som sagt mycket om svenska o matte i just undervisningssituationen och där är det mer en given gång med stegrad svårighetsgrad. Det finns inte så stort utrymme för att göra några stora kast här.
Just nu arbetar vi på skolnivå med en enkät som genomförts bland eleverna på skolan. Den har jag inte speciellt mycket nytta av i mitt arbete eftersom den inte var anpassad till de yngsta barnen. De förstod den inte så bra och vi kunde inte göra den anonymt som var avsikten. Jag har inte heller speciellt stor nytta av anonyma synpunkter som jag inte vem som avgivit eller till vilken lärare de riktar sig eller till vilken situation. Det är kunskap om problem som jag inte kan åtgärda. Den ska vara en del av kvalitetsredovisningen till Skolverket från vår kommun. Vi ska utvärdera elevernas studieresultat och hur vi uppnått de av skolan prioriterade målen. Detta ska vi göra imorgon. Men resultatet ska sammanställas på kommunnivå och där kanske man kan se något intressant.
Eftersom vi på vår skola inte har haft några prioriterade mål att utvärdera mot så har vi nu hittat på att vi skulle ha haft idrott och hälsa som prioritering eftersom vi utökat timantalet där. Några dokumenterade studieresultat har vi inte heller förrän i maj, vid läsårets slut. Det är då vi samlar ihop oss till det. De flesta av oss lärare har bara haft våra elever några månader och kan inte säga så mycket än om det än. Så vi får väl spåna lite fritt ur hjärtat där också. Det blir som vanligt lite av spel för gallerierna men vi kommer säkert att har intressanta diskussioner. Det har vi ofta, men det känns inte så sällan som att jag behövde tillbringa mer av tiden med att planera skolarbetet istället. Om jag inte får planeringstid så hamnar jag i läroboksträsket. Tiden räcker ju alltid till att slå upp lärarhandledningen och följa givna instruktioner, men inte till att individualisera undervisningen, konkretisera, laborera, och anpassa till gruppen.
Ibland gör vi enkäter bland personalen hur vi upplever jobbet. Det är ju en form av utvärdering. Det är lika intetsägande. Några är som vanligt nöjda och några är missnöjda men det brukar inte framgå vilka kategorier som är det ena eller det andra. Och resultatet brukar inte leda till några förändringar som går i linje med missnöjet. Jag redovisade varje år i 10 års tid tror jag att det läcker in vatten i klassrummet utan att det hände något på området, bara som exempel.
Sen utvärderar vi arbetsmiljön i arbetsmiljöenkäter som är mer inriktade på värme och ventilation och ljus och sånt. Det gjorde vi en för några månader sedan. Den tror jag ändå har resulterat i nya lysrör överallt, eller också får det ändå.
Sen kom facket med en enkät om ditten o datten som jag lämnade in för ett par dagar sedan.
'Det är inte så lite inflation i utvärderingar av olika slag i skolans värld. Det känns som om jag blir lätt allerigisk mot olika listor och frågor och enkäter. Det finns de som kritiserar skolan för att vi sysslar för mycket med att redovisa vad vi ska göra detaljerat i förväg och sedan ska vi ganska detaljerat redovisa i efterhand hur det blev och vad vi gjorde. Så mycket tid går åt till detta att vi knappt hinner undervisa. Det blir mer av dokumentation om undervisning än undervisning. Jag vet inte om de har rätt. Men det är rätt vanligt att lärare säger sig hellre vilja undervisa mer och slippa en del av papperskrångel och möten för syns skull.
Sammanfattningsvis kan jag väl säga om utvärderingar i skolans värld att de är nödvändiga och viktiga instrument för jobbet. Men det som är jobbigt är att jag tvingas göra dubbelt upp; en typ av utvärdering som jag o kollegorna gör själva och som vi har nytta av och parallellet med dem en typ av utvärderingar som är beordrade uppifrån och som vi sällan upplever att vi har någon nytta av. De är för vår del mest hyllvärmare men kanske någon annan har glädje av dem, vad vet jag.
Statistiken knepig!
Snöbild
Jag gillar verkligen utsikten från köksfönstret! Det är snö på altanen och utebelysningen blir så mysig. Bakom altanen skymtar vår utegran. Den växer där och var en liten näpen utegran under många år. Granar står liksom stilla i växten när de är små. Men nu har den blivit en rätt rejäl utegran, drygt 10 meter. Så i år tvingades vi införskaffa en sån där utebelysning som man har på torggranar, en specialbeställd historia. Nästa år kommer vi att tvingas ha en skylift för att få dit den. Roland lyckades få upp den i år genom att stå i en stege på frontlastaren på traktorn. Men det är nog inte någon bra idé egentligen.
Älgar
Såna här trevliga gäster hade vi utanför fönstret igår. Det är roligt att få se älg på så nära håll, men det blir allt ovanligare. Vargar och skogsindustrin gör sitt bästa för att näst intill utrota dem i vissa områden
Utsikt från klassrummet!
Här kommer vinterbilder Josephine!
Så här fint var det från klassrumsfönstret idag tisdag. Det är så vackert med rimfrosten och på andra sidan är det en fors där änderna ligger. Vi har en välutrustad skolgård och eftersom skolbyggnaden ligger så högt så är det åkbackar runt överallt. Alla får plats att åka samtidigt nästan. Det var 17 grader kallt i natt så nu ligger snön.
Dessutom kom min rektor o fixade med värmen så att vi slipper frysa mer. Det har bara varit 15 grader varmt i mitt klassrum den gångna veckan. Det var elementen som inte fungerade, men han grejade dem så det blev varmt direkt. Nu får han nog en stjärna i himlen.
Jazz jagar!
I söndags skedde så förvandlingen av den 8 månader gamla hamiltonstövarvalpen: Den pinnbärande lekande hunden blev plötsligt i ett slag en jakthund och förstod sitt uppdrag Bosse o Roland letade upp ett harspår i Leverhögen. Jazz började följa löpan. Första timmen tyst men sedan med allt bestämdare drevskall. Han höll på med samma hare hela dagen. De två ägarna är mycket nöjda, ja, det är väl bara förnamnet. Mungiporna går från öra till öra!! Jazz har ett bra skall och framför allt ett lugnt o bra drevsätt. Han förspringer sig inte utan går och letar upp spåret med ett noggrannt sök. Han är tyst när han tappat spåret.
Idag tisdag var han i elden igen med sina två hussar, nu här bakom huset på Liane. Han drev från 11 på förmiddagen till 5 på kvällen med flera halvitmmars repriser som han grejade på egen hand. Dessemellan lite hjälp men annars var hussarna mest i närheten. Haren sågs men inget skjutläge.
Detta är lika roligt varje gång när en hund börjar jaga och det blir uppenbart vilka kvaliteter han har.
Varg i Häljebyn i lördags!
BROARNA (o vargarna)!
Här kommer mitt bidrag till januari månads skrivarcirkel:
Broarna
De red skogsstigen över broarna, den var bäst. Det var två broar och båda var ovanliga. Först kom en riktig bro över något som kunde kallas en liten älv eller en stor bäck. Nästan direkt efter den kom en liten bro över en mindre rännil. Den första bron var så där vacker som bara en gammal välvd bro kan vara, uppbyggd av stenar väl inkilade i varandra. Den lilla bron var mer som stengrav och en naturlig fortsättning på ett litet stenlagt vattendrag som kom uppifrån i skogen. Petra visste att det egentligen var en stensatt dränering som gjorts av bonden på Döverud för 100 år sedan då det var åker här. Pappa Lars hade berättat om det.
Det skulle bli sista gången de red över broarna så här, men det visste de inte när de långsamt och makligt skrittade på den mjuka stigen och fortsatte in i allt mörkare skog.
Frosten nöp i kinderna, men båda flickorna njöt av ridturen. Petra och Camilla var bästa kompisar men kunde bara ses på helgerna numera. Under veckorna bodde de i Karlstad, respektive i Åmål för att kunna läsa på gymnasiet. Petra såg Camilla rida framför sig och hon tänkte på hur de hade tränat hennes Lufsen att våga gå över broarna i somras. Han hade varit rädd för det porlande vattnet och vägrade gå över fast hon satte av och försökte leda honom med lugnande lämpor. Det hade inte gått förrän Camilla gick före med Stjärna. Nu var det inga problem längre och detta hade blivit deras favoritridstig. Petra tänkte att det hade nog att göra med tystnaden här, att det var stor mörk granskog som bäddade in dem, att den mjuka stigen dämpade hovarnas ljud mot marken.
Plötsligt stannade Camilla och hojtade:
- Men vad är det där?
Petra reste sig i stigbyglarna för att försöka se det som Camilla såg. Det kom en stor grågul hund snett framför dem till höger en bit in i skogen
- Det är nog Bosse i Tjärns hund, han har en schäfer, sa Petra.
- Men titta, där kommer en till! sa Camilla.
Stjärna hade nu fått syn på djuren och stod alldeles stilla och stirrade på dem med stelt hög hals. De båda hunddjuren frös i sina rörelser när de fick syn på hästarna och deras ryttare. Den största av dem sänkte huvudet, sträckte det framåt och visade tänderna samtidigt som ett dovt morrande hördes djupt nere i den stora kroppen.
Då exploderade Stjärna i panik och kastade sig bakåt med Camilla fastklamrad i sadeln. I samma ögonblick fick Lufsen se djuren och stegrade sig med ett skri.
- Jävlar, skrek Petra, det måste vara vargarna. Dom som var nere hos Anderssons i Bäcken!
Som genom ett under lyckades de hålla sig kvar i sadlarna medan hästarna kastade sig helt om och skenade vilt stigen tillbaka. Petra vände sig om som hastigast och såg i ögonvrån att vargarna följde efter dem. Hennes hjärta slog så att det hotade spränga bröstkorgen, tårarna forsade nerför kinderna och hon kröp ner bakom Lufsens hals för att hålla sig kvar på hästryggen i den svindlande farten. Hon hade aldrig ridit så fort. Genom hennes huvud flög tankarna som brännande blixtar: Det går inte, det går inte, jävlar, det går inte, jag får inte ramla av, jag måste hålla mig kvar, dom tar mig om jag ramlar av, jag vill inte dö, jag vill inte…..
En vecka senare ringer telefonen hos Oskar L på Grymmelö vargforskningssation. Han kastar en blick på klockan och konstaterar att det snart är lunch, men greppar ändå luren.
- Ja, det är Oskar på Grymmelö.
- Hej, det här är Lars, pappa till Petra, hon som blev jagad av vargarna i Lillbyn för en vecka sedan, fräser en ilsken röst i telefonen. Jag undrar vad det är Ni håller på med egentligen, hur kan Ni tillåta att vargar får hålla till så nära människor??? Det här är ju livsfarligt Vi måste ju få ta bort dem. Det var andra attacken mot människor på en vecka och nu får det vara nog!
Oskar känner irritationen komma krypande; en gnällspik till! Det är obegripligt varför människor ringer till honom och klagar. Det måste vara det organiserade vargmotståndets fel. Det måste vara det som ser till att det protesteras så mycket för folk gillar egentligen varg.
- Nej vi kan inte ta bort några vargar. Vargar är inte farliga. Vi har forskat på det här och vet också att Ni som bor i vargområden tycker om varg. Ni tycker dessutom mer om varg än alla andra. Så vi är särskilt rädda om vargar just hos Er, svarar Oskar och anstränger sig att låta tålmodig.
- DU ÄR VÄL INTE KLOK, vrålar rösten i luren. Hur kan Ni tro att vi gillar varg, vilka har Ni frågat då?
- Vi har frågat dem som bor i Värmland, och Dalarna bl.a. Det är klart att i en sån här undersökning av hela län så bor ju nästan alla tillfrågade i städer och samhällen och de berörs väl inte så mycket av varg, men vi fick fram ett bra resultat som vi har haft mycket nytta av. Om någon ringer hit och klagar så brukar vi berätta om den här undersökningen. Och jag tror förresten att ett par stycken av de tillfrågade bor i vargrevir.
Lars andas tungt i luren som av återhållen vrede
- DETTA ÄR JU HELT SANSLÖST! Hur kan Ni få använda skattepengar till sån kvalificerad smörja! Och vad är det för dumheter Du säger i tidningen, att vargar inte tar hästar för de är för stora! Det kan ju inte vara sant. Vargarnas stapelföda är ju älg och älgar är större än hästar. 1829 dödades 465 hästar av varg i Sverige enligt officiell statistik! Du kallar Dig forskare och så vet Du inte det. Eller också sitter Du och ljuger, både för mig nu och i tidningen för hela svenska folket!
Oskar suckar inombords. Aha, mannen kommer med siffror då måste det vara det organiserade vargmotståndet han har att göra med. Det är som en underjordisk maffia, de finns överallt och ingenstans, ja, ungefär som Hells Angels. Oskar känner hungern suga i magen. Han vill avsluta samtalet och gör med en kraftansträngning sin röst milt lugnande
- Nu tycker jag inte att Du ska hetsa upp Dig. Det har ju inte hänt något allvarligt. Du ska säga till Petra att hon inte ska få panik nästa gång. Det är bättre att ta det lugnt och njuta av det unika tillfället att få se en varg på riktigt. Det är många som skulle ge mycket för att få en sån fantastisk upplevelse!. Och Du, säg till henne att hon ska se till så att hästen inte springer när den möter varg, för om hästen springer så beter den sig som ett byte och det är inte bra. Då får den faktiskt skylla sig själv om den blir tagen. Det brukar vi säga här på Grymmelö. Om vargarna morrar nästa gång också, så ska Camilla hellre ta en sten och kasta mot dem, hon ska skrika, hojta och gå emot vargarna. Ja, hon ska försöka skrämma dem alltså. Om nu det mot all förmodan inte skulle lyckas så kanske man kan tänka sig att nödvärnsrätten får tillgripas och hon får gå till attack mot vargarna. Men helst vill vi nog ha en ansökan till Naturvårdsverket först och den kommer att gå på remiss till Länsstyrelsen i Värmland, ja Furuhalm i Karlstad blir det väl då som ska yttra sig…. Hallå, hallå. La Du på?
Epilog. Camilla och Petra rider aldrig mer över broarna. Hästarna vägrar.
Fotnot: Texten är en fantasiprodukt och personerna är påhittade. Den har inspirerats av en verklig händelse i Edsbyn för några veckor sedan och av texten om händelsen i Aftonbladet den 12 januari. Forskarnas förslag till hur vi ska uppföra oss vid möten med varg fanns med i en faktaruta i anslutning till artikeln. Uppgiften om antalet vargdödade hästar i Sverige 1829 kommer från Bernt Karlsson journalist på tidningen Svensk Jakt.
Nu lämnar jag överstafettpinnen i skrivarcirkeln till Annela (finns bland mina länkar) och jag ger Dig ämnet "Sten". Får se om det kommer att handla om gråstenar eller om någon Sten. Lycka till!
-
Ingen fast telefoni i Agunnaryd!
Det är mästerligt!! Inte nog med att människorna i de värst stormdrabbade områdena i Småland förlorat sin skog. Nu mister de sina fasta telefoner också.
OCH DET UTAN SÅ MYCKET SOM EN FÖRKLARING!! Bara ett srkriftligt meddelande att de skulle ha beställt ett slags mobilabonnemang. Därefter meddelas bara att det är take it or leave it som gäller. Telefontråden är för alltid klippt! Och det handlar ju inte om att telefonleverantören är konkursmässig precis!!!
Trevlig kväll!
I morgon ska vi gratta Rs systerdotter som nu avslutat sina universitetsstudier för den här gången. Ja, hon säger så, så det kan väl bli lite mer. Vi tar gärna en fest varje gång! På söndag kväll ska vi ut till Harnäs i en ny sällskaps konstellation. Mellan varven ska vi ju få snöstorm med, antar jag, vidhängande strömavbrott. Svenska elledningar tål ju inte svenskt väder; dvs regn, snö och blåst. Så jag tvättar och diskar nu för säkerhets skull.
Har just nu avslutat sammanställningen av kvalitetsredovisningsenkäten på min klass. Det ser helt ok ut. Men jag skulle väl önska att enkäten vore bättre anpassad till mina elevers ålder så att vi hade kunnat göra den på skolan och anonymt som det var tänkt, som det borde vara för att få ett rättvisande och jämförbart resultat.
Veckan som gått har bjudit på långa dagar. Jag har börjat en halvtimma tidigare varje dag för att fasa in den nya eleven i vårt arbetssätt och våra arbetsmateriel. Det får nog bli en vecka till så.
Lättare att surfa runt bland länkarna!
Förut försökte jag manövrera detta genom att gå tillbaka till min bloggsida och ta mig vidare därifrån, men det var ganska tidsödande och lite nyckfullt. Det var inte alltid som det gick att komma tillbaka utan jag ramlade ur bloggen och fick logga in igen. Att gå via arkiv är mycket bättre. Rekommenderas! ( Fast det har väl alla andra redan upptäckt utom jag som aldrig vågar testa nya saker på datorn utan krampaktigt håller fast vid inkörda spår)
ARTE TV
Tänk att en veckas research på plats, en veckas filmning med sammanlagt 11 timmars film ska bli bara 30 minuter sändning!! Det är ju så vansinnigt stor insats av så många. R. får så småningom dvd med programmet o mer film till. Vi funderar på hur vi ska kunna ordna någon visning för bygdens invånare, kanske med lite musik och mat på bygdegården.
Programmet var välgjort och med högt tempo för svenska förhållanden. Det var lanthandlare som ryckte ut med hemleveranser, som systemombud, som kemtvättförmedlare, som lite sällskap, som uppsättare av köksgardiner osv. Roland var med i affären och kom med massor av mjölk som han just den dagen blivit ombedd att ta med till Camp Grinsby.
För dem som eventuellt missat sändningen så går den i repris om några dagar.
Nämner bara i förbifarten att Oskar jagat räv idag c:a 20 minter. Han är en duktig hund! I samband med jakten stänkte ett rådjur upp och kom till D. som stod i pass, men han var för sen för att skjuta. Suck!
Jag åkte de 5 milen till Åmål och besiktigade bilen på eftermiddagen och den gick inte igenom; spindelleder. Kan det handla om våra gropiga vägar?
JAG VILL HA BREDBAND!
Förra helgen präglades att strömavbrott förstås. Sedan var Roland på Jägartorpet i på jakt från fredag till lördag. Vi var på diverse kalas. På lördag kväll var vi bjudna på tacos hos Rolands systerdotter med familj o hennes svärföräldrar. Vi gillar att bli bjudna på den generationens mat, sånt som vi är för gamla att göra känns det som. Här är det mer kött och sås och potatis och så....
I söndags var vi middagstid hos Rolands dubbelkusin på släktkalas med deras familj (döttrarna), hennes mor, svärföräldrar och Rolands mamma. Jättegod mat igen, hemlagat porterstek och rostbiff. Sedan gör hennes mamma en speciell sorts halvmånekakor med nötter som jag kan äta. De är så läckra. På kvällen hjälpte vi modren att byta gardiner o fylla i en del papper. Mellan varven var det strömavbrott.
Det är kanske lite speciellt här att tre generationer ofta umgås och att man har typ släktkalas.
Arbetsveckan har haft långa dagar igen för min del. Roland hugger vindfälld skog för att få bort den innan det eventuellt kommer snö och fryser på. Då är det besvärligt och ännu mer riskfyllt att ta hand om virket. Fast han har nog med Jazz till skogen så lite jaktchans finns förstås. Dessutom fanns ett åtagande denna veckan att få iväg några tidningstexter och bilder. Det tog en kväll, speciellt som modemet kopplar upp på långsam överföring och hackar med strömavbrott då o då och batteriet tar slut..........!
JAG VILL HA BREDBAND! JAG VILL HA BREDBAND! JAG VILL HA BREDBAND! JAG VILL HA BREDBAND!
Lanthandeln på tysk tevekanal!
Problem med Mona Sahlin!
Ja, inte rent fysiskt förstås, men med min bild av henne. Och nu ska hon ju bli partiledare så jag får väl ta itu med den eftersom hon antagligen kommer att synas en del framöver.
Som vanligt så grundar sig min uppfattning om politiker inte på deras politiska företräden eller eventuella tillkortakommanden eftersom jag är snudd på helt ointresserad av partipolitik. Nej, det handlar om den bild av politiker som framtonar i media, deras image, hur de ser ut, deras framträdanden, hur de kommunicerar med folket.
Jag gillade verkligen Mona före Toblerone. Hon var rak och talade enkelt så att alla kunde begripa. Det var inga krångliga omvägar i hennes budskap och hennes blick gick tvärs igenom teverutan in i vardagsrummet. Hon var som tjejen i huset bredvid, berättade också om personliga förluster och sorger, likaväl som glädjeämnen. Man blev liksom bekant med henne. Sen var hon ju kvinna förstås och det var ju ett klart plus i mina ögon. Det har länge varit dags för en kvinnlig partiledare / statsminister.
Men i samband med Toblerone så hände något. Det hade inget med själva Tobleronegrejerna att göra, men Mona S. blev förändrad efter det. Eller var det min bild av henne som ändrade sig? Jag blir osäker.
För nu var hon inte likadan längre. Plötsligt började hon tala mekaniskt utan att ansiktet var med. Det var som en stel mask, likadan hela tiden. Hon hade lärt sig kisa lite med ögonen, le och lägga huvuvdet på sned på ett inställsamt sätt samtidigt som hennes mun sa allvarliga och arga saker. Men ansiktet hade inte längre kontakt med budskapet. Ögonen som tidigare gått rätt in, var nu beslöjade av distans. Den hårda sminkningen som tidigare skvallrat om en modern och djärv kvinna var nu bara för mycket och matchade inte det inställsamma smått vädjande kroppsspråket. Denna image rimmade i så fall väl med antydningar i pressen att hon blivit GPs lilla dörrmatta, speciellt efter det att Margot Wallström gått i taket och lämnat alltsammans.
Fast jag hoppas att det ska gå över, att hon ska bli som hon var förut!! Och jag hoppas att hon samlar på sig många kvinnliga goda medarbetare. Hon kommer att behöva det. Kommer just från ett samtal med en god vän som talat med en kvinnlig filmmakare som svor på att aldrig mer göra film tillsammans med män. De ska bara ta kommandot och tjafsa fast de inget begriper och de går över lik för att göra karriär. Jag känner i o för sig inga sådana män, men det betyder ju inte att de inte finns !
Just nu kan jag bara tycka synd om Mona S eftersom hon verkar vara något slags fjärde eller femtehandsval att döma av tidningsskriverier igen. Det borde vara lätt förödmjukande, fast som luttrad poliker så accepterar man kanske det utan att reagera invärtes. Det är väl inte så enkelt. att vara valberedning heller. Runt yviga ledare, som GP, brukar ju bildas ett visst tomrum och det tar tid att fylla ut det vid deras avgång.
Efter stormen!
Det var storm o oväder och omöjligt att sova. Mitt sovrum ligger vid altanen och vi har massor av stora träd runt huset så det är ett herrans liv här när det blåser ordentligt. Grenar faller ner, buskar gnider sig mot husväggen. Den deporterade julgranen föll omkull med alla prydnader i!
Det var kort sagt omöjligt att sova till och med efter några timmar tillsammans med Stieg Larsson. Då tog jag mig för att gå ner till källaren kånkandes på lakan, täcken, pannlampa, bok och kuddar. Inrättade mig i det vi förr kallade gillestugan, numera gästrum, teverum, jakttroférum (isch!). Läste en god stund i pannlampans sken. Med fem dioder (heter det väl?) så ser till o med en skumögd kärring som jag att läsa rader i pocketstorlek.
Tyvärr har min aktningsvärda ålder inte skänkt mig den lomhördhet jag borde ha förtjänat efter 35 års tjänst i larmande barngrupper. Alltså hörde jag varenda visslande och brölande från den vindpinade skorstenen via öppna spisen. Försökte få tyst på det genom att slänga några täcken o mattor över spisen men det hjälpte inte. Oljudet var helt omöjligt att sova till!
Om jag ändå skulle ligga vaken så kunde jag lika gärna ligga bekvämt och trevligt i min egen säng, tänkte jag . Så vid tvåtiden i natt så släpade jag upp alla täcken, böcker och kuddar tillbaka igen. Men jag orkade inte bädda iordning och städa efter mig så det gjorde jag idag istället. Gubben är på möte så jag får vara i fred med mina sysslor utan avbrott för tevetittande och kaffedrickning o annat.
Bloggande = intellektuell förflackning?
Men sen missade jag ett av få teveprogram som jag velat se: Krönikan. Det blev heller inget bloggande. Istället gjorde jag det som jag oftare gjorde före bloggandets tid: Läste en bok. Det funkar vid strömavbrott, har en bra pannlampa. Det blev plötsligt tydligt - tiden för bloggande tas från bokläsartiden.
Hur blir det? Total intellektuell förflackning? Risken finns, något att fundera över! Jag läser fortfarande böcker men färre.
Den bok jag läste igår kväll var en bok som blivit liggande oläst ett tag. Den är väl kanske inte höjden av intellektualitet (eller vad det kan heta?) men himla bra. Det är en kriminalroman med lite mer bottnar än bara själva storyn och innehåller bra, men lite annorlunda, personporträtt. Det är inte bara schabloner och enbart goda respektive enbart onda figurer. Dessutom känns den lite nutid genom att datoranvändingen är central i berättelsen. Boken heter "Män som hatar kvinnor" och den är skriven av Stieg Larsson. Rekommenderas!
Första skoldagen efter lovet.
På skolan från halv 8 imorse till halv 6, utan rast. Sedan hem, lite uppvärmda matrester, två längre planeringssamtal till kollegor inför de förändringar vi har i terminsstarten. Efter det var klockan fem i nio. Gjorde ett sista försök att dessutom nå en förälder som jag ville prata med men det lyckades inte och klockan 9 räknar jag som deadline för att inleda föräldrasamtal.
Som vanligt i termins- och läsårsstarter; jobb i stort sett all vaken tid.
Men jag klagar inte, det är roligt att vara lärare och framför allt att träffa barnen igen. De är fulla av berättelser efter ett långt lov. Jag får en elev till till klassen. Det blir då 23 elever. En stor grupp oavsett hur mycket resuser som finns.
Jobb igen!
Roland o D var ute på eftermiddagen och släppte Oskar. Han fick en kortare jakt på 5-10 minuter men D såg rådjuret för sent. Det är som vanligt, såsen är bäst.
På kvällen var det högtidsstund framför TVn: Hoffa! Helt suveränt spännande avsnitt av Tusenbröder.
Hund bär pinnar!
Det är tålamodsprövande att vänta på att en jakthund ska mogna till sin uppgift och förstå vitsen med att gå till skogen. Lille Oskar, taxvalpen är en månad yngre än Jazz, men han har förstått uppdraget. Han går direkt med nosen i marken och söker. Men Jazz är inte vuxen än. Han leker! Och vi eldar och grillar korv. Och han leker! Han springer omkring och kastar pinnar som han sedan jagar ifatt. Han får också ett lekanfall i en rutten stubbe som han demolerar! Sen tar han en och annan lov till oss och vill nog helst sitta i knä! Men där går gränsen för tålmodig husse. Det får han inte!
Men vi hade några timmars trevligt filosoferande vid elden tills mörkret kom vid halvfyratiden. stekt Krokforslax och en god torr champagne. Till desssert röd sagogrynskräm. (Jag bara stavar det fel på tyska så jag skriver så här istället). Avslutningen espresso med Niedereggermarsipan o Calvados (som alltså är gjort på äppelvin)
Skogsvägen
Det här är skogsvägen upp på Liskifta. Det är väldigt mycket vatten i markerna nu och slipprigt av frost. Det är bättre att gå bredvid vägen.
Här uppifrån kördes virke förr. Jag berättade på bloggen om det i ett tidigare inlägg. Man körde till slut ut det ur skogen ner till sjön. Det skedde på vintern när det var lättare att frakta på snön med timmerkälke.
Nere vid sjön, Östra Silen, strölades det och mättes av en virkesmätare. Sedan när flottningssäsongen började så mosades virket, dvs buntades ihop i sjön med ståltråd till mosar. Dessa länkades samman och bogserades med båt till sågverk / pappersbruk.
Vår sjö hör till ett sjösystem som hänger samman med Vänern och många andra sjöar. Hela processen att avverka och transportera virket sysselsatte väldigt många människor här i bygden. Praktiskt taget alla män jobbade med detta på ett eller annat sätt under vinterhalvåret och på våren. Under sommarhalvåret så tog man hand om den egna gården och var jordbrukare, eller hjälpte andra.
Sönnare Murstenstjärn
Igår lördag hade jag tänkt sätta mig med Oskar i skogen för att han skulle söka ut ordentligt. Men vi behövde gå med stövarvalpen Jazz, 7 månader, som inte varit ute på flera dagar i skogen. Roland jagade först med Valsa ute på Egenäs med arrendator -O och med M på Kröserud. Bosse var ute med våran Leta och sköt en hare för henne.
Men på eftermiddagen gick vi ut med Jazz. Det gäller samma sak med honom att inte går för mycket utan att hålla sig lite still och ¨låta honom söka. Vi var vid Sönnare (södra) Murstenstjärn. Det hette Litjärn på gamla kartor och ligger i kanten på Lianeskogen. Det var redan is här och lite frost i marken.
Förra gången vi var här gick vi långt upp på Liskifta och Roland berättade om skogsavverkningarna förr.
Tyskt TV-program från vår lilla lanthandel!
Ich wollte nur erzählen dass am Mittwoch 17:e Januar kommt ein Program von unser Landhandel auf deutsche Fehrnsehkanal ARTE, um 18.30 Uhr bis 19.00. Das Program heisst "Ein laden in" und weiter Information gibts auf web seit: www.siehferninfo.de . Das Program gehört ein Serie Programs "Gesichter Europas"
I would only like to inform our friends that on January the 17th, at 18.30 there is a TV program from our little shop here in Sillerud. It is on the German channel ARTE.
(Jag får väl direkt be om ursäkt för alla felskrivningar o felstavningar på de främmande språken!)
Trettondagsafton på Lihaget
Vi skulle ha haft gäster ikväll men de lämnade återbud pga besök från Lundastuderande son. Och det har vi all förståelse för. Det är kärt när långt borta boende barn kommer hem. Det vet ju vi!
Frågan var alltså vad vi skulle göra istället. Funderade ett tag på att åka till Karlstad (8 mil ) och se den nya James Bond filmen. Stockholmssonen rekommenderar den ivrigt. Det skulle ha kunnat kombineras med något gott ätande innan om vi hade tagit 9-förställningen. Men sedan fick jag se att det var Tusenbröder på TV. Det är inte mycket jag är noga med på TV annars men Hoffa är alltså bara så bra!
Det blev alltså hemlagat, älgbiffar med kantarellstuvning, kokt potatis, gröna bönor och ett gott rödvin till. Rödvinet är en kombination av Cabernet o Merlot, mycket lyckad. Och det var Hoffa också, suverän! Men imorgon ska vi ränna i stugorna igen.
Farmors amaryllis
Speciellt med adress LA sonen. Så här fina blev amaryllisarna som Du och M skickade till mormor o farmor till jul. Det kommer några klockor till på den. Du ville ju se och de duger gott att lägga ut till allmän beskådan.
Skrivarcirkel hos Josephine!
Fjäskhund Oskar!
Här är fjäsk.- Oskar, 6 månaders tax, i närbild när han vill komma upp. Väldigt söt är han då (och annars också!)
Pjoskhund! Oskar.
Här ligger lille pjosk-Oskar och väntar på husse. Jag vet inte vad han är inne i för utvecklingsfas men han är just nu väldigt noga med oss och var vi är, både inomhus och utomhus! När vi rör oss mellan olika rum inne i huset så är han som en svans efter. Om vi går på toaletten så ligger han utanför och väntar!
I eftermiddags jagade vi i sönnare (södra) Lihaget. Jag gick ända nerifrån Liane runt Lilyckan, genom granplateringen och vidare upp åt väster men ingen viltvittring. Roland gjorde ett tidigare släpp uppe vid Sand och då hittade han ett dött rådjur. Det hade legat någon vecka o var troligtvis slaget av lodjur.
På dagens jakttur med Oskar så var han inte så vidlyftig, höll sig ganska nära mig, gjorde några längre lovar bara. Jag borde nog bara sitta still med honom nu så att han vågar utveckla sitt sök. Jag vill ju att han ska göra stora sök runt mig och inte gå runt benen. Men just nu är han väldigt beroende av att veta var jag är någonstans och han blir orolig om jag har flyttat mig under tiden han är borta. Han blir lite modigare när vi kommer till ställen som han känner igen. Ska försöka gå ut med honom imorgon igen och sätta mig ganska länge på ett par ställen och se hur det går.
Rastplats o jakt
G. och jag var hundförare på jakten och gick längst ut på Harnäsudden och släppte Oskar. Jag har aldrig gått där förut landvägen, bara kommit med båt hit. Var inte alls förberedd på att det skulle vara så högt, jättebranta berg. Glad att Oskar inte trillade ner, han var precis framme vid stupen och kollade! Överallt var det också mängder av vindfällda träd, stormen har gått hårt fram här ute.
Årjäng är en riktig turistkommun, bl.a. har vi mycket kanotturism på sommaren. För att det ska bli bra så har kommunen ställt i ordningen en massa fina rastplatser i sjöarna. En av dem ligger här ute på Harnäsudden. Av slitaget att döma på marken så är den välbesökt. Alla rastplatser har vindskydd (som går att övernatta i) grillplats, utedass och ved. Det har gjort att det är hygieniskt och trevligt i paddlingsstråken. Alla rastplatser finns utsatta på kartan o de ligger ganska tätt.
Solen sken på oss och det var en trevlig tur. Här fanns emellertid inga rådjur alls, Oskar upptäckte ingen vittring. Idag gick han inte ifrån mig heller som han brukar göra. Han verkade lite orolig över att vi var två. Jag går ju alltid ensam med honom annars. G. skrattade och sa att det var nog för att han hörde tyska hela tiden i stället för svenska. Han kunde inte förstå!
Julklappar - en del av!
Det är så riskabelt att visa julklappar så här, för alla är inte med och givarna kan bli lessna. Jag vill bara säga direkt att en del gåvor är redan i bruk och finns därför inte med eller är helt enkelt uppätet. Det gäller exempelvis överlevnadslampan från LA-sonen; den som man kan ladda genom att veva. I den finns ficklampa, radio, larmsignal, telefonladdare! Den är alltså inte uppäten, vilket man kan tolka min knasiga skrivning som, men den ligger redan i bilen där den ska vara. Det jättefina kortet på barnbarnen från dottern vill jag inte ta med eftersom jag inte vill ha deras ansikten exponerade på nätet. Och det finns annat också som inte syns så bra; den fina julgruppen från mina elever, en fin blomma från sönerna exempelvis.
Men det som syns är det här; almanacka med Bushgrodor från LAsonen, tysk almanacka med svenska motiv (!), samt en flaska nordtysk specialitet Budjagingen från familjen Rodhe, kandelaber från stockholmsonen o flickvän, från dem också två burkar hemgjord marmelad. Chutney från Ilse i Wiesbaden och en bunt roliga Marundebilder, En låda Gute Geister choklad + fina stenar (en sandros o en metallisk glänsande) från tyska vännerna D o G samt handgjorda fina julgranskulor , rödvin och en flaska blåbärslikör. En bönchutney från Jovan o Tania. En minikrukväxt från kollegan på skolan. Swarovskikristallälg och Godiva choklad av Risako. Sen fick gubben några underställ och sockar o så. Varandra gav vi en platt-TV så sen blev det inget mer, ja och så ishockeyn förstås. Från föräldrarna en peng att köpa något trevligt för. Det blir väl någon läcker middag förstås någonstans.
När jag ser det så här så inser jag för det första att vårt umgänge har blivit internationellt; Tyskland, Japan, Serbien, Ukraina, för det andra så inser jag att vår svaghet för god mat och dryck är välkänd i bekantskapskretsen. Det är mycket mums med här som vi ska avnjuta så småningom.
Dagens jakt började vid gamla kyrk-skolvägen
Längst bort i bild ser man Guttarbolsvägen o Nobels björk. Björken finns inte kvar längre. Men den har funnits och en gammal man som kallades Nobel brukade sitta där. Nobel bodde på ålderdomshemmet som ligger till vänster där borta. Den här vägen var den gamla skolvägen och kyrkvägen från Guttarbol o Bryngelsbyn till skolan i Signebyn och till gamla kyrkan sägs det. Den går alltså in i Lianeskogen bakom mig där jag tar bilden.
Här gick vi idag jag o Oskar. Han fick direkt god vittring på något som senare skulle visa sig vara två stora rådjur. Jag släppte honom direkt o han drev eller väckte under snabb förflyttning västerut upp i Åsen bakom Warensjös o Sand. Där blev det tyst efter c:a 10 minuter och Oskar letade sig tillbaka till mig. Jag försöker hålla mig stilla så att han ska hitta mig lätt så här i början på hans injagning. Han blir ju lite orolig när han tappar bort spåret o vill komma i kontakt med mig. Det gjorde han nu genom att gå tillbaka i eget spår. Sedan fortsatte vi upp emot åsen. Nu lägger jag bilderna så att det går att läsa dem i rätt ordning neråt alltså och inte som vanligt på bloggen oppåt. Oskar driver med bra skall, tätt o hörbart, växlar mellan grovt o fint.
Åsen i nolare Lihaget
Hit upp gick vi, högst upp på åsen i nolare (norra) Lihaget. Det var ungefär här som Oskar tappade bort de två rådjuren som han jagade på. Jag satte mig ner lugnt för att låta honom leta. Jag behövde inte vänta länge för på västsidan fick han strax tag på dem igen. Först lite grövre skall inte så tätt. Det betyder att han hade bra vittring. Sedan växlade han mellan grovt o fint skall o det blev tätare skallgivning. Sedan gick han över i att ösa på väldigt tätt med fint skall. Då hade han förmodligen sett dem och drev upp emot Blåsåsevägen där Roland satt i pass. Han drev jättebra i minst 20 minuter. Då tappade han bort dem strax före Roland. De hade buktat lite nedanför honom och fått se honom så de kom inte i skotthåll. Han hade bara hagel med och då är det max 25 meter som gäller. Fin jaktprestation av Oskar som bara är 6 månader gammal! Roland tog honom vid vägen och detta hade inte kostat honom något alls. Men det är bättre att ta korta jaktturer i början. Oskar går väldigt fort när han ringar för att leta vilt och han går redan ifrån mig bra, så där 10-15 minuter i vida svängar. Detta blir inte en tax som kommer att trassla runt benen på mig när vi jagar.
Medan Oskar jagade så smög jag fram till kalhygget väster om hägnet. Där fick jag se en räv komma smygande efter skogskanten. Sedan gick han mitt ut på hygget o satt stilla där o lyssnade på jakten. Den gick alldeles i närheten i skogpartiet. Räven satt stilla i minst 10 minuter. Sedan smög han försiktigt mot mig. Jag fick en bild på honom. Se nästa inlägg!
Räven är på väg upp till mig! Bild
Asch det blev suddigare på bloggen! Men här smyger räven iväg upp mot mig. Jag sitter precis där en viltstig upp på åsen börjar. Han ser mig inte än utan fortsätter närmare.
Räven kom till mig-bild!
Han satt länge på hygget och kikade. Sedan smög han upp o stannade framför mig. Satt stilla o tittade på mig. Jag tog kortet. Men på de två sekunder det tar från klicket till bild så vände han på huvudet för att försvinna snabbt åt vänster på bilden. Det är fina upplevelser på jakt.
Nyårsafton - eldkorgar o facklor vid sjön!
Sedan gick vi ner till sjön, till grillplatsen. Vi tände eldkorgar och sverigefacklor. Det senar är avsågade stockar med ett sågat kryss i. de går bra att elda med och de brinner en stund eftersom det kommer syre ner i träet. Det går också bra att ha en stekpanna här och göra kolbullar. Men det gjorde vi inte på nyårsaftonen. Vi hade bara med varmt äppelvin från Frankfurt. Ja, och så champagnen förstås att skåla i vid tolvslaget.
Lyckan är medfödd!!
Det gick ut på att man forskat om lycka och kommit fram till märkliga resultat:
Ungefär hälften av lyckokänslan är medfödd, dvs vi har den i oss rent biologiskt i våra gener. Några av oss mer, andra mindre. (Va orättvist!!) Det spelar alltså ingen roll vad vi upplever eller gör av våra liv.
En stor del berodde också på givna förutsättningar, de lyckligaste länderna var exempelvis de nordiska samt Schweiz! (Trotsar alla fördomar om oss nordbor som smått gnälliga o förgrämda)
En liten del av mängden upplevd lycka (10 %) kunde man påverka själv genom att gifta sig med en trevlig typ, umgås mycket, hålla på med mycket, ha lagom mycket pengar, ha ett bra jobb. Fast det här att ha barn var ingen lyckofaktor. Det gav en hel del lycka men tog samtidigt bort, genom att förorsaka bekymmer så det ena tog ut det andra liksom.
Olycksskapande var däremot att försöka bearbeta en trist barndom o tråkiga upplevelser. (Släng Dig i väggen Freud!). Tvärtom så var det aldrig för sent att i efterhand i sin egen tankevärld göra om en tråkig barndom till något positivt o därmed bli lyckligare. Mycket av lyckan låg i hur den enskilda människan såg på sin tillvaro, den nuvarande o tidigare, inte så mycket i vad som verkligen hänt. Alltså ljuga bort lite elände inför sig själv o andra eller helt enkelt inte låta det fastna i själen, bara trampa vidare.
Och allt detta bygger alltså på forskning. Fast jag erkänner gärna att jag skulle vilja vet hur den forskningen gått till! Jag gillar ju rent instinktivt inte forskningsresultat som visar att viktiga saker är genetiskt betingade. Jag vill att de ska vara påverkbara så att jag kan ha kontroll och vara med o ändra själv.
Rådjursjaktpremiär Oskar!!
Idag blev det Oskars (6 månaders taxvalp) premiär på rådjur. Han fick färska spår nerom hägnet och drev ungefär 10 minuter. Sedan tappade han bort. Men det märks att han de senaste dagarna blivit jaktmogen. Nu vet han redan vad som gäller när pejlen är på o vi går till skogen. Han söker mer medvetete, det är näsan i marken och envetet intresse. Sen blev det ytterligare ett drev uppe emot Blåsåsen, förmodligen på räv.
Sen var lille Oskar trött och parkerade sig på köksgolvet. Där fanns goda dofter av köttbullsstekning inför kvällens nyårsfest, men också massor av tillfällen att bli kliad på magen på det här viset i förbifarten. Och det vet han mycket väl när han ligger där o vänder magen uppåt!
Han fick vara ensam inne utan Jazz och lade då beslag på oss helt. Följer oss som ett plåster i huset. Om vi går in i något annat rum så ligger han utanför och väntar. Han är väldigt söt och trevlig. Börjar bli personlig.
Igår kväll, dagen före nyårsafton
Dagen före nyårsaftonen var vi bjudna till Snarkil och träffade hela Snarkilsgänget. Vi brukar fira nyårsafton tillsammans varje år och midsommarafton också och ses dessemellan förstås. Men denna nyårsafton var det inte möjligt. Vi var istället bjudna dit igår kväll och hade en jättetrevlig kväll med mycket god mat (älgstek o rådjursstek) och hög stämning. Den här lille krabaten bidrog också till det på sitt speciella sätt. Jag ska inte berätta hur. Funderar på rasen. Heter nåt på Chi eller cha. Fantastiskt att få ha vänner kvar sedan så många år. Det är alltid roligt att ses.