Minnen - värdefullt att ha!
När man som jag är 50+ så finns det många minnen att gotta sig åt. De mer otrevliga kan man ju förtränga. Märkte när barnen var små att det ofta kom tillbaka egna minnen som hörde hemma i den ålder som barnen befann sig i (kryptiskt skrivet, hoppas det är begripligt!). Då var det inte så lätt att värja sig för gott och ont, det blev så påtagligt.
Nu minns vi tillsammans när de egna barnen var i de nuvarande barnbarnens ålder. Det blir liksom ett varv till.
Märker att min gamla mamma, nästan 90 år nu, försjunker i minnen genom att läsa sina gamla dagböcker. Hon har skrivit dagbok hela livet, inte så mycket varje dag men ändå så pass mycket att hon med hjälp av anteckningarna kan fiska upp minnen. Medan hon levde sitt aktiva liv så fanns inte så mycket tid till eftertanke och reflektion över det som hände. Det var bara att leva på till nästa aktivitet.
Men nu har jag en känsla av att hon lever om sitt liv igen i minnena och ger sig tid till den reflektion och det djup som hon inte kunde när det begav sig. Hennes dagboksläsande är också systematiskt. Hon tar ett par år i taget och bearbetar dem. Ibland lever hon sig in den aktuella tidsepoken både med privat och världsligt att det blir mer verkligt än det som händer nu.
Nej, hon är inte förvillad, hon skiljer på då och nu, men minnen ger en så djup upplevelse. Jag undrar om det är det här som man i andra kulturer höjt upp till den djupaste formen av livskunskap. Det här fenomenet kallas något i geriatrik, något med transc... men jag har glömt resten.
Glömt ja :-) !!!
Jag hoppas att jag får behålla mitt minne (undrar ibland allvarligt hur det kommer att gå!!!!) så att jag kan få uppleva det som hon gör nu. Hon verkar så glad i sina minnen.
Och det festliga kommer ju att inträffa när vi som skriver dagbok på webben ska börja läsa om igen och minnas om 50 år.!
Undrar om de gamla blogginläggen finns kvar då i någon gigantisk databas?
Eller om det blir som med gravstenarna, efter 30 år så slängs de?
Tänk när vi ska läsa om igen efter många år och göra nya kommentarer!!
Och kivas om vem som minns rätt och vem som minns fel!!!
Och raljera över debatter som visade sig helt onödiga och fulla med grundlösa farhågor!
Eller gräma oss över hur lättlurade vi var i andra sammanhang och inte fattade alls vart det var på väg.
Minnesbloggandet med laptopen på täcket är nog en lagom ansträngande aktivitet när vi ligger där i sängen på äldreboendet och väntar på blöjbytet. Håller tummarna för att jag ska hamna där och inte irra omkring blogglös och totalglömsk i ett demensboende.
Jag har redan haft användning för mina egna inlägg. När klippte jag mig egentligen senast? Inga in- och utstämplingar, var jag på jobbet? osv.
Sen undrar jag om jag kommer kunna hantera tekniska prylar på äldreboendet. Det kommer nya tekniska lösningar hela tiden och till slut verkar de flesta äldre ge upp.
Hej Inga. Ville bara tacka för ditt engagemang i min dokumentationsfråga. Mycket av det du skriver känner jag igen, då jag innan studierna arbetade 10 år i skolans värld, varav 2 år som klasslärare. Jo, visst är det mkt dokumentation och det i alla möjliga former. Något som dock var nytt för mig var frågan om varför vi dokumenterar. I vår kurs ligger tyngden så mycket på att dokumentationen ska vara på ett sådant sätt att man fångar upp barnens intressen och på ngt sätt använder dem för att bygga undervisningen på. man talar sig varm om Portfolio, där man ska spara vissa arbeten jämns med att eleven ska sätta upp egna mål i denna samt reflektera och utvärdera sitt arbete. Detta för att eleven först och främst ska ta större ansvar i sitt arbete och att eleven ska se sin egen utvecking i skolarbetet på ett konkret sätt. Det vi lär om dok är m.a.o att den ska vara i första hand en vägledning och hjälp både för elev, pedagog och förälder, där alla parter kan se utveckling under tid och därigenom kunna vägleda elven i rätt riktning. Det handlar om att eleven ska få syn på sitt eget lärande. Jo, detta låter bra, det tycker jag, men har aldrig träffat på det i skolan mer än vissa "spridda skurar". Den dok du talar om som man är påtvingad uppifrån har jag ännu inte i kursen hört talas om. Jag vet att den förekommer och visst är det som du säger att man undrar verkligen över allt som ska ingå i en lärares arbete. Det är ju trots allt för barnen vi är där.
På tal om ngt helt annat så undrar jag om du är bra på spår. Hittade i dag spår av varg eller lo nere vid stugan. Tycker de är så svåra att skilja på. Har en spårbok och i den står att en av framtårna är längre hos den ena, men minns inte hos vem. Får väl kolla boken. Ska tids nog lägga ut bilden på bloggen, då kan du ju titta och se om jag lyckades eller inte. Ha det gott o lycka till på jakten. Anna
Spännande och lätt skrämmande tanke, detta att gamla blogginlägg kanske ligger kvar någonstans och blir kommenterade om femtio år, när tidens tand kanske ger ytterligare en aspekt åt bloggandet, ett slags historisk hypertext.
Kommer man då att bli betraktad som bakåtsträvande stofil eller framsynt visionär?
Jag är inne på min andra 10-årsdagbok nu, och den har jag haft mycket nytta av redan. Det blir inte så mycket skrivit varje dag, men tillräckligt för att ha något att hänga upp minnet på
Tjatis: Vi kommer att klara bloggandet med glans på äldreboendet, för vi har ju hållit på hela tiden, aldrig slutat liksom. Om det hakar upp sig kommer vi att ringa på våra barn, eller barnbarn.
Anna: Du kommer att få syssla med dokumentation i skolan. Tanken med portfolio o IUP är goda egentligen.
Om spår så är det så att ett lodjursspår är rundat, som ett tefat ungefär och Du ser inte de främre klorna annat än i undantagsfall. I ett vargspår ska Du normalt se de främre klorna och Du ska kunna lägga en två pennor i kryss utan att de går över en tramdyna. Fast jag kan inte beskriva det bra utan att rita upp. För att få reda på hur många djur Du har sett måste Du spåra länge för de går ofta i varandras spår upp till 4-5 djur. Men Du får inte spåra varg framlänges det är straffbart, bara baklänges. Lägg ut spåret på bild, gärna tillsammans med en linjal eller tändsticksask så är det lättare att se storleken.
Börje: Utveckling lär ju ofta vara cirkulär så då blir vi framsynta igen efter att ha varit helt fel några år. Intet är nytt under solen :-)
Milda makter: Du kommer alltså att kunna ha många trevliga stunder på ålderns höst. Min mamma har de senaste decennierna haft 5-årsdagbok. Det ryms inte så mycket på varje dag men det räcker.
Att minnas är fint och så värdefullt. /pimpim
Mycket här känner jag igen. Att minnas sin egen barndom, när barnen är små - och nu får du alltså minnas igen, tillsammans med barnbarnen! Det är inte illa! :) Min mamma (80 i höst) håller också på med sina dagböcker och brev. Hon läser breven från en gammal väninna och så en vecka senare går hon på hennes begravning... Häromdagen fick jag tillbaka mina gamla vykort till henne, från många resor... Ja, det är nog mycket allmängiltigt, dethär med ålderdom och minnena. Förberedelse för att lämna livet också, skulle jag tro.
Pimpim: Att inte ha något minne kvar måste vara hemskt.
Carulmare: Kanske är det en slags summering av ett långt liv, men det måste också ge mycket reflektioner och tankar som vi borde ta vara på, vi som är yngre och fortfarande "håller på" och inte hinner minnas så här mycket.
Man borde börja skriva dagbok på riktigt - inte i form av ettor och nollor utan på prasslande pappersblad...
Tyvärr (?) tror jag inte att blogginläggen kommer att ligga kvar om 50 år, inte minst för att det väl är någon sorts företag som "hostar" bloggarna, och vad är oddsen att de finns kvar om så lång tid. Men å andra sidan, vem vet.
Själv har jag helgarderat och skriver regelbundet ut bloggen för att sen sätta in dem i en bloggpärm.
Har bloggat sen 1999, även om det inte kallades blogg då. Är fortfarande så ledsen att jag inte sparade de tidigaste bloggarna.
Min mamma har nog aldrig fäst ett ord på papper i form av en dagboksanteckning eller liknande. Har svårt att föreställa mig, men hon skulle nog haft lika svårt att föreställa sig att sätta sig och skriva.
Jag har drivor av gamla dagböcker men det finns ett mönster, trögare med skrivandet när jag gick in i fasta förhållanden. I min sista riktiga dagbok finns noteringar om första graviditeten, sen är det definitivt slut.
Fick en kalender av min mamma i julklapp som hon nog tänkt sig kunna användas som dagbok. Men jag har lagt den som almanacka bredvid skrivbordet.
Till slut slutade jag häromåret skriva dagböcker från mina Irlandsresor också. Det kan jag inte förklara för varenda dag fram till förra sommaren finns noterad. Kan det vara bloggens fel??? Kanske är det så att bloggen rent av förstör en del annat skrivande!?
LAJ: Ja, egentligen! Papper är ju lite lätt underskattat som dokumentationsform idag.
Louise: Nu blir jag imponerad. Du har alltså sparat alla blogginlägg sedan 1999!! Hur många pärmar har det blivit? Bara en? Jag har försökt spara på cd, men jag vet inte om det fungerar. Den sparar på något sätt och packar ihop, men jag har inte lyckats packa upp någon gång. Har aldrig tänkt tanken att dra ut på papper och sätta in. Men det är naturligtvis en idé. Tack för tips.
Vad ska ske med ens gamla dagböcker efter ens död? Det bör vi tala om för våra barn. Själv sitter jag med en koffert efter min mamma, den är fylld med fotografier, henner dagböcker, brev från hennes syskon sedan 30-talet. De nyare och mer personliga kastade vi, det hade inget med oss eller vår släkt att göra. Jag såg på tv ett program som en filmare i USA gjort om sina föräldrar, vad som hände när mamman gått bort. Det var tveksamheter över om de skulle läsa mammans dagböcker. Hennes väninna ansåg att det hade mamman velat, att barnen skulle få veta vem hon var innerst inne. Det ville min mamma också. Men vi vad vill jag? Vill jag veta? Vill mina barn veta?
Annaa: Ja, det är ju en tanke! Vi lägger ner en massa timmar av våra liv sammantaget att skriva här och sedan raderas allt sammans ut när sajtens ägare lägger ner sitt företag! Lite svindlande är det. Vad finns kvar till eftervärlden? Inga brev på papper för vi skrev allt på mail. Inga dagböcker på papper för vi skrev bloggar. Det blir inte lätt att vara historieforskare i framtiden. Vi kommer att vara en totalt anonym generation för våra efterlevande.
Rutan:
Det är faktiskt något man borde tänka igenom och prata med sina gamla föräldrar och sina barn om.
Min mamma har sina dagböcker från hela livet och dem har hon låtit oss läsa, men jag vet naturligtvis inte om det är alla. En del kanske hon inte vill lämna ut vare sig nu eller efter sin död. Jag har egna skrivna dagböcker som jag kommer att förstöra.
Men bloggen skriver jag ju delvis för barnbarnens skull, för kommande generationer. Jag skulle vilja att de fick veta vem anmodren var och hur vi levde på Liane i början på 2000-talet. Alltså både som persondokument men också som tidsdokument.
Jag skulle ha velat lära känna mina far- och morföräldrar. Det gjorde jag aldrig eftersom de bodde på annan ort och det var inte möjligt att ses ofta. Bloggen skulle jag ju vilja skicka vidare i arv till mina efterkommande. Måste kolla upp det här med att spara på cd bättre åtminstone. Kan inte föreställa mig att jag orkar spara allt detta på papper. Det måste bli mängder. Jag är så imponerad av Louise som har gjort det.
Inga,
Du ska absolut inte behöva leva i okunskap. Jag hittar nya bloggar genom att följa kommentarer, som den här. Precis lagom slumpmässigt för min smak.
Ta hand om dig, och välkommen tillbaka närhelst du vill!
Louise: Jag får erkänna att jag är djupt okunnig om bloggandets och internets länkvärld och kommentarer, men jag förstår inte vilka kommentarer som förde Dig hit ändå. Du måste ha kommit in på min sida för att se kommentarerna. Eller har jag missuppfattat något?
Roligt att Du tittade in i alla fall!
Inga M ... jag har börjat tusen gånger minst med dagbok... avslutar dem aldrig... rolig/tråkig läsning nästa generation hm ???? Nu gör jag små anteckningar i almanackan vid telefonen och då är det lite koll på allt under dagarna. Vill någon läsa dessa tro sedan? Jag tror det men men ...
Jazz kanon duktig, men jag gillar ej jakt. Tycker synd om stressen i djuren som jagas... JAG VET, det måste finnas jakt.
Men snö och älgbilderna HÄRLIGA...
SKOLLÄSA-BRA-IDAG-KRAM :)
Gunsan - Bosse: Nej, de där sporadiska anteckningarna i min almanacka som jag gör för att komma ihåg dagliga åtaganden, tror jag inte att någon vill läsa. De är nog obegripliga för alla utom mig med alla förkortningar och så.
Jag vet inte hur mycket Du har varit med på jakt men det är normalt sett inte särskilt plågsamt för djuret som jagas. Hunden är ju mycket långsammare än bytesdjuret så det finns tid för att äta och ta paus mellan varven. Om jag vore ett vilt djur så skulle jag hellre dö snabbt och förhållandevis smärtfritt för en kula / hagelsvärm än att bli söndersliten av rovdjur i en utdragen kamp eller dö den långsamma naturliga döden som ofta är en död över dagar av svält och törst med fåglar som hackar efter ögonen.
Jag brukar skriva när min gamla mamma berättar om olika upplevelser och minnen.För mig är det värdefullt.