Inga Magnusson

Mig veterligen har jag aldrig tidigare bjudit en kock på middag, men nu har det alltså hänt. Vi har ett antal duktiga amatörkockar i vårt umgänge men det brukar inte alls vara så nervöst som  det var att bjuda ett riktigt proffs.

Det var väl tur att jag inget visste innan, de sa det först i hallen när de anlände.

Hur gick det då? Nja så där! Jag gjorde porterstek på älg och den blev någorlunda. Själva köttet är svårt att misslyckas med, det blir ju saftigt och smakrikt. Men såsen blev för stark tror jag. Jag har svårt att smaka av ordentligt efter att grädden hällts i eftersom jag inte tål mjölkprodukter. Sen hann jag inte koka kålen till som jag hade tänkt.

Till dessert hade jag tänkt mig konserverade fikon, stekta med grovmalen svartpeppar och mycket smör, sen på med honung och konjak. Det får koka en stund i pannan. Man vill ju inte ha alkoholen utan aromen från konjaken. Därefter bort  från plattan och hälla på Grand Marnier. Sedan serveras det hela med vanlijglass och ev. vispgrädde.

Det blev inget vidare faktiskt bara sött-äckligt. Jag fick inte tag på konserverade fikon, de tillverkas väl inte längre. Jag tog istället torkade fikon, skar dem i småbitar och stekte. Trodde det skulle bli bra, men icke. Då rann allt ut i en enda sörja i pannan och allt smakade likadant. Pepparn försvann bland fikonfröna och kunde inte ens anas. Annars får man en god kontrast mellan fikonsmaken och den starka såsen, mellan det kalla och det varma, mellan bitska pepparkorn och söt honung. Detta ska jag aldrig göra mera förrän någon säljer mig konserverade fikon.

Men gästerna åt snällt en hel del av maten och sa att det smakade gott.

Jag uppskattar kontakten både med personen i fråga och en riktig kock, som i det här fallet visade sig vara bra på utemat. Det kan vi  lära oss av till våra fisketurister. Roland ska gå matlagningskurs snart just med utematlagning. Det ser jag fram emot.

Vi gillar verkligen Jerry Williams men har aldrig lyckats se honom uppträda live. Nu ska det bli av. Vi planerar att åka till Göteborg till helgen. Fick biljetter av barnen till julklapp, de tänkte verkligen till där!!
Vi ska bo hos goda vänner, våra gamla sommartorpargrannar Leif o Stina.

Fram till dess ska jag fortsätta sportlovsveckan med att göra färdigt mattelab. till mina elever för tiden fram till påsklovet och gå med modren en dag till Årjäng för att handla. Hon vill ha en ny lampa.

Jag lyckades alltså två veckor sedan nästla mig in på vårdcentralen i Årjäng efter mycket ringande och tjatande. Träffade en mycket duktig och förtroendeingivande läkare som bl.a. skulle justera ett recept och skicka till mig. Hon var lite jäktad just när jag var där och låg, enligt egen utsago, en halvtimme efter.

Nu har det alltså gått ett par veckor sedan det tillfället och jag har fortfarande inte fått något recept. Så jag tittade in på vårdcentralen och frågade efter receptet i samband med att jag tog några prover på lab.

Läkaren i fråga var inte där, men jag träffade receptionisten.

- Eventuellt så är det så att receptet inte skickats hem till Dig utan elektroniskt till apoteket,  säger receptionisten och går för att kolla med en sköterska.

Beskedet jag får då är att receptet inte syns på deras dator, men det behöver inte betyda att det inte finns för man har haft problem med det program som ska överföra recept!  Men den snälla och vänliga receptionisten säger att hon ska kolla imorgon tisdag för då finns läkaren på plats.

Så rådet jag får är att besöka apoteket så sent som möjligt imorgon och kolla om det finns där.  Det här låter som märkligt bekanta besked, ja, faktiskt som ett eko från cirkusen för några veckor sedan. 
 

Suck.......Det är två mil till apoteket!!

Antagligen krävs i kontakterna med dagens sjukvård att man är ganska frisk, pigg, flyttbar och framför allt tålmodig.

Det gick inte att  jaga idag heller tyvärr, skaren höll inte hunden. Roland provade imorse. Så Roland o våra weekendgäster; D o  HvE tog en lång skidtur på sjön  istället. Skidåkningen här är rätt fantastisk när det går att åka på milsvida sjöar och vattendrag. De åkte ut till mitt emot Harhalsen och grillade korv i solen. Roland lovordar gästernas Tegsnässkidor och ska beställa sådana åt oss säger han.

Jag stannade hemma o tog hand om disken o rester sedan igår.

Nu är ishockeyn slut och Sverige är guldmedaljörer. Synd om Roland som inte kan fira med någon som fattar vidden av detta. Jag blir liksom inte riktigt engagerad.

Nu ska vi åka till Mikael o gratulera.

Vårt kök är originalet sedan vi byggde huset 1977 och vi borde rimligen se oss om efter ett nytt. "Alla andra" som byggde då har gjort det. Jag strävar och tittar i heminredningstidskrifter och i kvällstidningsbilagor, bla. den om kök i gårdagens Expressen för att få lust att göra om.

Men det är så mycket jag inte vill ha av detta i mitt kök. Köksbänkar på ben och mycket rostfritt gör att det ser ut som ett opersonligt restaurangkök och jag vill att köket ska vara hemtrevligt. De nostalgikök som är moderna just nu verkar vara tidigt 1900-tal med långrandiga luckor och halva metallskålar till handtag.  De associerar jag till 30-talets trånga stadskök med lukt av unken tvätt och kål. Nej!! 

Sen finns det en trend med mycket mörkt trä, frostat glas och metall. Nej, återigen opersonligt.  Allmogeluckorna har massor av profiler och jag vill inte hålla på och dammsanera såna med jämna mellanrum. Öppna eller halvgenomskinligt dolda  förvaringshyllor  faller också på mitt bristande städintresse och dåliga ordningssinne.  Bar-sittnings-kök får det att rysa i min själ. De uppmuntrar till ätande i flygande fläng helt utan den matkultur som innefattar en personlig  dukning och långa samtal. Jag behöver inga långa köksbänkar som ska dekoreras med dukar och små prydnadsföremål.

Jag vet alltså nu genom en längre tids studier i branschen vad jag inte vill ha och något lite om vad jag vill ha.

Jag vill ha listiga förvaringslösningar på alla apparater; typ vattenkokare, kaffekokare, espressomaskin, brödrost, micro, dator, tv, radio osv- De ska stå där inne i ett skåp / låda färdiginkopplade bara att dra ut och använda direkt (finns inte). Den som först löser det här dilemmat på ett vettigt sätt måste bli en succé.

Jag vill också ha lättdragna lådor och skåpinredningar (finns ).  Jag vill ha en lång  diskbänk och stora rymliga hoar. (finns) Jag vill se köket som en del av vardagsrummet och därmed lite hemtrevligt, ombonat, samtidigt lättstädat (finns inte).   Jag vill ha bra lösningar för behovet att ha lite större maskindiskbara skärbräden på diskbänken utan att de glider omkring (finns inte). Det är ju där man vill skära kött och grönsaker i massor när det är lite fler som ska ha mat och där kan det ju slafsa och rinna utan bekymmer.

Det gick inte att jaga hare för skaren. Det blev skidutflykt istället med Roland, H och fru D, en strapatsrik tur upp på "Alperna". Därifrån har man en fantastisk utsikt över bygden. D. hade med sig spenatbullar omlindade med rökt lax och Roland gjorde kolbullar. Kolbullar är ett slags pannkaka. Först steker man salt fläsk (eller rökt) i tärningar i pannan. Därefter häller man på en smet bestånde av hälften kornmjöl. hälften vetemjöl, salt o vatten. Till detta äts lingonsylt.

I går kväll åt vi lite mat här; porterstek på älg och hade ett trevligt samspråk till framåt midnatt.

Här kommer en gammal lampa som vi fortfarande använder och gillar. Jag fick den av mina föräldrar när jag flyttade till min första lägenhet 1968 om jag minns rätt. Nu har jag olika överdrag till den. Här ett linnetyg med broderade korsstygn. Den har i original ett rött tyg i något syntetmaterial och passade på något vis in i mitt dåvarande "furustuk". Det var ju furu som gällde då i slutet på 60-talet.

Jag fick min första egna lägenhet på Långåkersgatan 28 i Örebro, precis bakom Eyravallen och isstadion.  Det var en minimal etta med kokvrå på vindsvåningen i ett litet hyreshus. Andra viktiga ingredienser i det första egna möblemanget då var en jättesnygg furusäng 105 bred från Sencello designad av Bruno Mattsson, ett furuskrivbord, en vacker röd/orange sängfilt i ren ny ull, en liten reseskrivmaskin, en sittmöbel på golvet med manchesterdynor från Domus och en spånskivebokylla längs med på väggen Den senare betsade jag och lackade själv. Spånskivor var ju ett nytt material som precis kommit och det gjorde möblerna billiga. MEN VIKTIGAST AV ALLT; JAG KÖPTE EN STEREO. 

Stereomaskinerna hade precis börjat tillverkas och alla 17 åringar bara måste ha en. Min stereo var liten men snygg, tillverkad med något slags överdrag i äkta trä möjligen teak och ljudet kunde verkligen "skickas" från den ena högtalaren till den andra. Jag minns att min bror var på besök och blev imponerad av ljudeffekten och genast köpte sig en också. Fast jag tror att hans intresse låg mer på det tekniska planet än på det musikaliska. Jag lyssnade verkligen mycket på musik och köpte nog en LP-skiva i veckan så där.  Det blev Creedence, Elton John, "Stairway to heaven", Blood, sweat and tears och sånt. Till detta räckte min barnskötarlön från dagisjobbet på "Villa Villerkulla", lasarettets daghem i Örebro och senare studielånet. 

Om jag minns rätt så kostade skivorna  så där en 30 kr styck (eller var det 28 kr? ) Varför minns man så dumma saker tro ?? Minns också att vanliga EP skivor som det hette alltså skivor med fyra låtar på, kostade 9 kr styck 1959. Då vann jag skolornas kommunmästerskap på skidor för årskurs 3  (det trodde ni inte kära barn, har jag aldrig berättat) och mina föräldrar hade lovat mig 4 skivor om jag vann. Det var otroligt mycket för en nio-åring då. Jag valde  Ivo Robics "Morgen", Siw Malmkvists "Tunna skivor", Arne Lamberts "Gotländsk sommarnatt" och Elvis "Jailhouse Rock" tror jag.  

Min bror vann samma skidtävling när han gick i trean några år tidigare och fick en fin liten pokal som jag alltid betraktat med avundsjuka, så nu trodde jag att jag också skulle få en sån att stoltera med. Men icke, jag fick en klumpig och ful liten glasvas!!! Det ansågs mer passande för  flickor med en vas!! Jag minns att jag hade gråten i halsen av besvikelse när jag inför klassen fick ta emot den på en gympalektion i skolans gymnasiksal.

Jaha, fast i nostalgiträsket igen då. Bäst att avsluta snabbt då innan det är ohejdbart.

Det syns inte så bra på bilden men det är en sidenkudde med djupa vackra färger och en fiskare med ett glittrigt nät. Uppskattad gåva av dotter Malin.

Vad i alla världen gör den omtalade paragraf 28 på finansdepartementet???? Regeringen har ju lovat att se över paragrafen o komma med ett förslag till ändring som ska kunna göra det möjligt att skjuta varg som angriper tamdjur utanför hägn. Åtminstone brukar man lova det när man tvingas yttra sig om Stig Engdahl, bonden som sköt varg för att försvara sina får och som fick 6 månaders fängelse och som stöddes av 2000 demonstranter i kväll i Ed.

Det kostar ju inget för staten  att människor får utöva nödvärnsrätten mot varg! Det kostar inget att människor nu äntligen skulle kunna få försvara sina hundar och sina renar, inte bara inhägnade tamdjur, mot vargangrepp. Så vad har då frågan på finansdepartementet att göra????

Den nyhet som idag släpps i vargsammanhang, att två vargar ska skjutas i Ockelbotrakten, visar på att socialdemokraterna nu tar rovdjursfrågorna på allvar; inte för att man tycker att de är allvarliga utan för att de kan ha betydelse i valet. Nu har plötsligt rovdjursbeslut och utspel blivit en del av politiken. Det betyder att händelser som är negativa för regeringen i på det här området,  måste mötas på något sätt med utspel  från regeringen och socialdemokraterna. Utspel av det här slaget kommer vi att få se framöver så fort det händer något som är negativt för rovdjuren eller för regeringens vargpolitik. Tidigare har det gjorts av media själva ev. i samarbete med miljöorganisationer.

Nu är klockan halv sju på morgonen och vi ska lyssna på Gunnar Glöersen, jägareförbundets rovdjursexpert, i radiodebatt.

Igår torsdag så jagade Roland med Per Gunnar, Årjängs egen rallystjärna, och en reporter från tidningen Svensk Jakt. De var ute på Egenäs här i Sillerud där PGs föräldrar numera är bosatta. Familjen har köpt  ett jättefint hus här nära sjön Östra Silen.

Första var det tveksamt om det skulle gå att jaga för det var mycket snö, men det funkade. Skidor blev delvis fortskaffningsmedlet. Roland har breda terrängskidor som passar att ta sig fram i terräng med. De jagade med Leta och med Valsa. Det blev jakt, men inget skjutet. Jakten för den ena hunden slutade på ett märkligt sätt; en duvhök tog haren under jakten!

Det har hänt förr att rovfåglar tagit haren under jakt. Vid ett tillfälle fick Roland se hur en kungsörn dök ner och tog haren i flykten framför hunden. Jag är glad att de inte tar min tax! 

Idag fredag händer en del annat jaktligt också;

det är manifestation i Ed för vargskytten Stig Engdahl. Antagligen kommer massor av människor dit för att visa sin sympati, inte bara jägare. För att ta udden av denna manifestation väljer regeringen att  idag släppa en stor nyhet i vargsammanhang, en nyhet som man hoppas ska blidka oppositionen mot den förda vargpolitiken. Genom att den nyheten släpps samtidigt så hoppas man på att väcka liv i alla de organisationer som fanatiskt kämpar för varje vargindivids överlevnad. Man vill få ett annat fokus på debatten en dag som denna och det är ju förståeligt.  Dom mot Stig Engdahl visar ju tydligt hur orimligt den förda rovdjurspoliken är. Smart politiskt drag även om det inte i grunden förändrar  politiken. Och det lär inte dämpa ilskan här på den västra kanten av landet, snarare tvärtom. Man tycker nog att det varit rättvist om åtgärderna satts in här i stället.

 Det slår mig när jag ser rubriken på blogginlägget om barnuppfostran att det ser fel ut, nazistiskt och kallt beräknande på något sätt. Någonstans på vägen de två senaste decennierna har det blivit fult att tala om barnuppfostran. Det har liksom blivit sammankopplat  med begrepp som hjärntvätt, militärisk disciplin, manipulation, beräkning, översitteri,  auktoritet osv.

Fast jag hävdar att medveten påverkan av barn för att hjälpa dem att fungera i livet både som barn och senare som vuxna behövs. Om inte jag påverkar dem så lämnar jag ut dem till andras påverkan helt och hållet och det kanske inte alltid är den bästa vägledningen.

Nu märker jag att jag använder ordet "påverkan" istället för ordet "fostran" för det är mindre laddat. Men när ordet barnuppfostran nu blivit förstört och egentligen oanvändbart utan risk att bli helt missförstådd, så finns det inget annat bra ord att ersätta det med.

Vi försöker nog alla att fostra våra barn men lite i smyg så där kanske. Vi pratar väl inte så mycket om det mer än i förbifarten. Fast jag hoppas att det blir "tillåtet" och "modernt" igen.

När jag nu ändå vaknat mitt i natten av hunden Antons hostande och inte kan somna om igen så kan jag väl filosofera om barnuppfostran.

Tänkte först innan de tre barnen var födda att det spelar väl inte så stor roll hur jag "fostrar"  egna barn, de blir väl som dom blir ändå. Huvudsaken är att de får mycket kärlek och tid från sina föräldrar. Men sen när jag fått tre barn läste jag en artikel om att det, förutom detta med kärlek och tid för barnen, också var föräldrars rätt (och skyldighet) att  "anlägga moteld" mot den inverkan "alla andra" hade på dem. Att föräldrars medvetna påverkan var viktig för att balansera allt det som "bara hände" runt barnen och påverkade dem.


Tänkte då att det måste vara viktigt att de får med sig god musik (det blev både klassiskt o rock när de var små), spela instrument själva, möjlighet till skapande med olika material, mycket rörelse /  vattenlek /idrott /utevistelse, många bra böcker, uppleva god konst av olika slag.  För jag tänkte att  annars är risken är att de  intellektualiseras för mycket. Samhället idag är ju  väldigt "tänkande" och prioriterar passivt kunskapsinhämtande.  Så mitt uppdrag var att balansera det hela genom att stimulera andra sinnen och aktivt skapande.  (Jag hör väl till dem som har svårt att tänka mig en tidigare skolstart, det vore ett helgerån mot barns liv).
 
Sedan var det det här med att öka deras sociala kompetens; att både kunna samarbeta och att leda och att lyda.

För att träna det här med att "leda och lyda"  / ta ansvar så blev det två olika projekt:

Städprojektet i låg- mellanstadieålder:
Det gick ut på att de ibland,  förutom att röja upp det värsta på det egna rummet ,också fick hjälpas åt med de gemensamma utrymmena. De fick turas om att vara städledare. Den som var ledare skulle se till att allt blev gjort och skulle tala om vem som skulle göra vad. De andra fick  "lyda".  Men ledaren måste även delta i jobbet.

"Laga mat projektet", också i den åldern:
Det gick ut på att de i tur och ordning fick vara "kock" för söndagsmiddagen. Kocken var helt enväldig när det gällde att välja maten och vi andra fick hålla god min och äta. I uppdraget ingick att göra en inköpslista åt mig någon dag i förväg och göra det utifrån det recept i kokboken som skulle användas.  Sedan var det kockens uppgift att leda och fördela matlagningsarbetet mellan sig själv och syskonen på söndag förmiddag. Jag låg symboliskt på soffan och läste och fick inte säga nåt eller ingripa såvida det inte blev farligt på något sätt. Jag kunde också svara på eventuella frågor men inte aktivt ingripa på annat sätt.
(Och jag garanterar att detta var mitt jobbigaste uppdrag under veckan att ligga där och höra när de "gjorde fel" och inte ingripa!! ). 

Jag hade glömt de här projekten till för något år sedan då någon av ättlingarna påminde mig och påstod att det här var ganska roligt att göra, speciellt matlagningen.

Jag vet inte om mina fostransprojekt har haft någon effekt. Bildskapande sysslar två av dem aktivt med i alla fall och en av dem yrkesmässigt. Text- och tidningsskapande gör en av dem. Alla tre lyssnar mycket på musik och en av dem utövar det lite själv, spelar gitarr / bas med andra, gör egna låtar, spelar in lite med en "hemmastudio". Lust att röra sig med typ springa, spela fotboll o bordtennis finns kvar i någon mån hos alla tre. Men en kan inte pga ett dåligt knä, medan en har ett klart behov av att vara ute och gå och springa  o så. Detta att leda andra har ingen av dem några problem med och två av dem gör det yrkesmässigt. Huruvida de "lyder" andra vid behov ska jag låta vara osagt, men jag hoppas att det går bra.  Mig har de slutat lyda för länge sen helt enligt naturens ordning. Städning har jag inte sett något brinnande intresse för, men mat tror jag intresserar lite.

Fast så här hade det säkert blivit ändå utan min "fostran".

Det här är min zonterapeut Meta (och mina fötter).  För numera ganska många år sedan var jag tämligen däckad av svåra eksem och en nästan förlamande trötthet. Visste inte då att jag har svårt att tåla mjölk o gluten. Jag letade upp en mycket duktig hudläkare och gick under behandling drygt ett år. Det blev undersökningar, salvor och cortison både invärtes o utvärtes. Men det blev bara värre hela tiden.

När jag avslutade kontakten med min hudläkare så sa hon att även om proverna inte visade något entydigt så var det enligt hennes långa erfarenhet ändå så att många hudproblem hade sin grund i mag-tarmkanalen. Hon rådde mig att utesluta olika födoämnen för att prova om det blev bättre.
- Du sak veta att våra prover visar inte allt, avslutade hon.

Jag startade med att utesluta allt; gluten, socker, jäst, ägg och mjölk och började med  zonterapi samtidigt. Eksemen var borta på 6 veckor och tröttheten vek undan. Jag kunde börja leva istället för att bara existera. Sedan introucerade jag tillbaka de olika födoämnena igen ett i taget och det gick bra med socker, jäst och ägg men inte med gluten och mjölk.

Jag provar ibland och hoppas att det ska gå bra; kan verkligen längta efter ett wienerbröd eller ett rostat bröd med camembertost på. Men hittills har det inte gått.

Zonterapi gick jag på en gång i veckan under flera år men numera sporadiskt.

Den här finns ovanför min sovrumsdörr. Det är drake / orm i segment gjord i keramik. Om jag minns rätt är segmenten gjorda i olika bränningstekniker. Det är dotter Malin som har gjort den. Hon är bra på att göra vackra och speciella saker. Förebilden om jag minns rätt nu är boddraken. Det var en drake i trä som brukade hänga över disken i gamla handelsbodar. På den kunde man hänga saker som behövde finnas nära till hands, men den hade också ett slags symboliskt värde tror jag av att bevaka handlarens ägodelar mot lystna, giriga  blickar.

Jag kommer alltid att vägra skriva ingående upplysningar om mina elever i några skolpapper.

Min skepsis började när jag var nyanställd  förskollärare i början på 70-talet. Förskoleverksamheten betraktades under de första åren i mångt och mycket som en social insats. Den skulle utnyttjas till att leta upp barn med "särskilda behov" som det hette och komplettera brister i hemmen.

Jag och mina kollegor i kommunen skulle bl.a. fylla i en blankett där vi på olika sätt skulle beskriva bostadsstandarden i barnens hem!! Vi skulle också betygssätta föräldrarnas kontakt med barnen och hur vi upplevde hemmet!!!  Allt skulle skickas in till huvudmannen.

Vilket svammel!  Jag vägrade att lämna ut barnens hemförhållanden till kreti och pleti, tyckte inte att någon hade med det att göra.

Ett lite senare exempel handlar om skolans s.k. åtgärdsprogram. De ska enligt skollagen skrivas på alla barn som har behov av särskilda insatser för att nå skolans mål. Målen är satta som uppnående och strävansmål i årskurs 5 och årskurs 9.  Vi ska då redan i årskurs 1 och 2 gissa vilka som inte kommer att nå målen och sätta in åtgärder. Bara det!!!  Allt sker självklart tillsammans med föräldrarna.

Sen avkrävdes vi i åtgärdsprogrammet en kartläggning och analys av eleven. Det skulle börja för ett par år sedan. OCH DET VAR  TILLGÄNGLIGT FÖR EN VAR FICK VI VETA I FÖRSTA OMGÅNGEN! Jag vägrade igen. Jag skriver inte några beskrivningar av elever och lämnar ut dem till vem som helst att gå in och titta på. För de handlingarna är alltså i princip tillgängliga för alla, även om det går att sekretessbelägga delar av dem. Men hur det går till och reglerna för det är höljda i dunkel. Skolverket har inga bra svar på hur det ska gå till och hur vi kan  skydda barnen.

Jag kommer aldrig att dagtinga med mitt samvete och beskriva elever i skrift och lämna dokumenten efter mig för vem som helst att se. Det spelar ingen roll om det är elever som behöver särskilt stöd eller om föräldrar har varit med och gjort dokumenten. Barnen blir ju vuxna en gång i tiden och då finns pappren kvar; öppna  för blivande arbetsgivare, för media och för ovänner, precis som skolbetygen.

Ingen av oss vuxna skulle vilja få eventuella problem på arbetsplatsen kartlagda, analyserade och utlämnade till offentlighet för evigt!! Det är i de här lägena en bra måttstock att gå till sig själv. Skulle jag vilja att någon gjorde detta mot mig?  Och då är barnen ännu mer försvarslösa än jag är som vuxen. Barnen kan inte alls försvara sig och kan inte förväntas se konsekvenserna av detta på lång sikt. Alltså borde de ha ett mycket bättre integritetsskydd än vi vuxna. Men i praktiken är det sämre.

I såna här erfarenheter ligger en del av lärares omtalade skepsis mot påbud uppifrån. Detta värjande brukar ges etiketter som "ovilja till skolutveckling" , "konservativt",  "bakåtsträvande", "gammalmodigt".
Men ofta handlar det om att skydda den del av skolverksamheten som faktiskt fungerar och att skydda barnen.

Det här är en klassisk bild i vårt hus. Roland älskar verkligen fläsk, potatis och löksås.  Vi åt det idag. Förr slaktade vi själva gris o tog vara på fläsk. Numera köper vi fläsket i färdigskurna skivor.

Roland var ju bonde när barnen var små och gav dem mat när de kom från skolan. De påstår att han stekte fläsk ett par gånger i veckan och varje gång lyckades han glädjestrålande och med tindrande ögan hälsa dem välkomna hem med orden:

VET NI VAD NI SKA FÅ IDAG????!!!!! Jo fläsk och potatis!!!!

Och fick det varje gång att låta som en stor överraskning.

Fast de överdriver förstås lite.... eller?!!

Hej Moses speciellt!! Roland plogar snö framför vårt hus med sin gröna traktor. Du kan lasta snö med Din gröna traktor. Moses har också en grön John Deere fast lite mindre.

Hämtade kaka hos svärmor Maj idag, Rolands mamma och vår granne. Jag är inte född här i västra Värmland och har inte lyckats lära mig baka kaka, ett ganska tunt vetebröd som är suveränt till matsäck.

Roland betalar alltså sin mamma som bakar istället. Idag hämtade jag en omgång och det är ett så fint bröd, jättesvårt att lära sig göra så här bra som många års  erfarenhet kan. Det doftar fantastiskt gott och smakar ljuvligt färskt.

Markus steker det gärna platt och äter med ketchup till.

Samordning lodjursjakt Sillegårdsed, Risviken, Harnäs, Snarkil viltvårdsområden samt angränsande områden på Dalslandssidan sker, måndag den 27 e februari på gymnasieskolan i Årjäng.

Samordnare är Valter Nilsson.

Snön runt huset är nertrampad av rådjur. Nu har de brist på mat, går i  trädgården runt väggarna och äter det som smakar. Vi har 50-60 cm snö och rådjuren  går inte så fort fram då. De har problem att sparka fram mat under snötäcket och nu blir det kvistar och knoppar och sånt som gäller. Roland plogade idag på ett fält för älg och rådjur så att de kommer åt gammalt gräs.  Runt ensilagebalen som är utlagd är det som en gödselhög efter rådjur. I år har det verkligen räddat livet på ett antal rådjur att stödutfordra.

Jakten var slut sista januari och skulle ändå inte vara aktuell när det är så mycket snö.
Taxen Anton har ätit upp en soppåse som vi glömde ute på trappan. Han var tjock som en korv o benen stod rakt ut nästan. Han måste ha satt nåt i halsen för han har hostat rejält sedan dess, men var något bättre i natt och idag.

Det blev fel vid melodifestivalen med Lena PH som programledare. Det har tagit några dagar att erkänna eftersom jag eg gillar Lena Ph, både som fräck artist och vass skämtare.

Men det blev inte så bra just som ledare för melodifestivalen, fel sammanhang liksom.

Det skulle ha varit en jolmigt snäll och mesig och glad och tindrande typ istället tillsammans med någon "elaking", som exempelvis Mikael Tornving. Då hade det blivit en spännande kontrast och inte så massivt åt något håll. Ingen orkar ju med det tindrande snälla utan att till slut få  anfall av aversion. Men det salta o vassa  ensamt kan det också bli för mycket av som det blev nu med Lena.

Jag minns hur bra det blev med Lasse Berghagen och Robert Gustafsson. Tala om sött och salt ihop och kontraster.....

Att göra melodifestival är kanske som att komponera en god måltid; något salt, sött, beskt osv. och kittla alla smaklökar  och låta publiken åka berg-och dal-bana mellan upplevelser.

De senaste dagarna har jag många läsare på min blogg. Jag undrar varför?

Jag tror inte att jag har skrivit så värst roligt eller djupsinnigt. Och jag gör inte så mycket väsen av min blogg.  Har bara berättat för en mindre bekantskapskrets.

Vore roligt att veta vilka som läser, kända eller okända?

Men det får jag väl aldrig veta.

Andreas "Sing for me" var också ok.
Den låter irländskt i början, det är snyggt.
Men har han inte tagit en bit i refrängen från någon annan gammal låt?

Vilken är det???  Jag känner igen den.

Ok då Markus, hon är bra Linda Bengtzing. Ikväll var hon bäst absolut.

Min blogg ser olika ut i olika datorer har jag förstått nu. På min dator så är bilderna suddiga och texten klockrent tydlig. Hos Anders o Annelie så är det tvärtom; bilderna är tydliga och bättre än på vår dator men texten går inte att läsa för den är så otydlig!

Undrar vad det kan bero på?

På någon dator ser jag att både text och bild är helt tydliga. Kanske har det med bredband att göra?? Vi har inte det, inte ens ADSL eller vad det heter.

Erkänner min totala okunnighet i branschen!

Jag har hela tiden trott att bilderna är så här suddiga i alla datorer som de är i min. Och att därmed de flesta personer jag tagit med på bild är omöjliga att identifiera. Men så  är det alltså inte.  Så nu har jag artigt tagit bort en hel del bilder på människor som jag inte frågat huruvida de vill vara med på bild eller inte.

Visst finns det generationsmat!

Tacos är definitivt en yngre generations mat. Vanlig fredagskvällsmat bland 20-40 åringar tror jag, efter att ha kollat runt lite.

Vi har aldrig gjort Tacos hemma hos oss fast vi gillar att äta det. Men vi har snälla goda vänner som bjuder oss, exempelvis Anders och Annelie igår kväll, fredag. Här är Märta beredd att hugga in på älgfärs, majskakor och alla andra tillbehör.  Till efterrätt fick vi glass+hallon /persikor och ett glas portvin. Det kändes festligt. Portvin har jag nog inte druckit på 10 år. Den lite besksöta smaken balanserar den söta desserten fint.

Samtidigt passade jag på att planera maten till våra weekendgäster nästa helg med Annelie, hon är fena på mat. Det får nog bli "min generations mat" då; porterstek på älgstek och potatisgratäng.  Tänkte vildsvinsskinkstek ett tag, men de väntade gästerna bor i "vildsvinsland" och jagar så det är kanske vardagsmat.

Idag lördag jagar Roland på Egenäs med Thomas i Deje. De har Valsa med sig, Roland och Bosse bytte hundar  imorse så han jagar med Leta. Sen planerar vi att ha en lördaghemmakväll alldeles för oss själva. Det blir inte så ofta.

Jag ska göra en massa saker under dagen; hjälpa Annelie att  kolla igenom hennes tenta, tvätta, städa runt datorn, träffa modren, sy ihop några spruckna sömmar, ta en promenad med Anton, göra extraövningar på 10-talsövergångar till mina elever.

Läser i tidningen att BRIS i en rapport förfasar sig över att ungdomar äter psykofarmaka.

Men visst är det ok med psykofarmaka till ungdomar .......när det behövs. Varför ska ungdomar vara något slags paria som ska tvingas leva med ångest som river o klöser i själen varje timme på dygnet?

Ingen vuxen behöver stå ut med det, utan får den medicinering som behövs. Rätt inställd medicin kan innebära ett anständigt liv.  Jag tror att för få unga människor får den hjälp de behöver, jag tror att det är de som borde ha medicin / annan hjälp, men som inte har fått det,  som skadar sig själva.

Självskador resulterar ju i smärta och därmed en endorfindusch. Endorfinet lindrar den fysiska smärtan som tillfogats den egna kroppen, men den lindrar också ångesten. Detta kroppsegna ämne liknar lite grand morfin.

Det som är tragiskt är att en del människor mår dåligt i själen, både ungdomar och vuxna. En del människor, både unga och äldre, mår dåligt p.g.a. yttre omständigheter som antingen pågår eller som har hänt och då borde självklart hjälp sättas in med kurativa och terapeutiska insatser.

En del människor har en medfödd skörhet som gör att de alltid kommer att ha svårt att klara av ett vanligt liv med de vanliga påfrestningarna. De behöver säkert både långvarigt proffsstöd och en tillrättalagd omgivning.


En del människor åter har säkert en annorlunda kemi i kroppen som leder till depression oavsett  om omständigheterna i livet runt omkring är idealiska. Där finns egentligen bara medicinering att sätta in.

Vi äter gärna kyckling (o kalkon en gång om året; på nyårsaftonen) och nu äter vi ofta alltså. För snart är det fördärvat med kycklingätande antar jag. Antingen blir den för dyr eftersom man kanske tvingas ta död på smittade fåglar eller så blir uppfödningen dyrare inför fågelinfluensahotet.
 
Eller också så blir det helt enkelt oaptitligt att äta kyckling i vetskap om att den kan bära dödlig smitta. Ok, då... smittan dör vid 70 grader, men innan dess då och allt avfall som blir? Nej det blir nog för äckligt.

Ännu mer nostalgi.
1971 var jag en av 4 svenska ungdomar som representerade Sverige på Europeiska Skoldagens årliga ungdomsforum. Vi var utsedda av 4 olika ungdomsförbund knutna till skolan. Jag kom från Blivande Lärares Riksförbund.

Forumet gick av stapeln i Saalfelden i Österrike det året. En ögonbedövande vacker plats, med allt inom räckhåll; sjö, värme, snö, österrikiskt gemyt.  Det var en fantastisk vecka med  "förhandlingar" precis som i Europarådet. Det var "utskottsarbete" och live-översättning mellan alla språk.  Vi guidades också runt vördnadsfullt och bjöds på cocktailparty i Salzburg hos svenske ambassadören (eller konsul kanske). Vi umgicks mycket och hade roligt.

Året därpå var jag reseledare för den svenska lilla gruppen ungdomar. Då var vi i Dublin. Vi var där de dagarna som England gick in med trupper i  Nordirland. Det var den dagen vi hade utflykt till Galway och det var nervöst eftersom några av de deltagande ungdomarna hoppat av Galwayresan för att åka till just Nordirland. Men de var välbehållna och klarade sig undan med ett rejält ovett.

Jag minns besöket i Irland som min första erfarenhet av fattigdom. Det var stora familjer med dåligt klädda barn, svarklädda kvinnor och otroligt dåliga bostäder, ren slum.  Familjerna i de här kvarteren i Dublin verkade mest av allt leva ute på gatan.

På kvällarna var vi gärna på pubarna, fast det var inte tillåtet förstås. Men det var suveränt roligt; ett speciellt öl, mörkt starkt, verkligen en mötesplats i kvarteret och till slut började alltid någon att spela. Det var den typiska irländska musiken med skedar  i handen och handtrumman.  Vi svenskar sjöng den svenska nationalsången (! ) och värmlandsvisan (eftersom jag skulle åka hem och börja jobba i Värmland!)

Fast maten var förfärlig; konstiga unkna pajer och otroligt segt kött. Våra bostäder var också vansinnigt kalla i en enorm internatskola.

Här togs vi också på studiebesök; GPO (General Postoffice) och hela Irlands historia förstås. Vi fick se resterna efter vikingarnas härjningar runt kusten och de stentorn man byggde för att försvara sig mot nordmännen.

Det kvarstående minnet från den "politiska indoktrineringen" på forumen är följande: Vi antogs utsedda i hård konkurrens och vara presumtiva makthavare (de skulle bara veta att vi i de nordiska länderna fick truga iväg representanter, det var Afrika och u-länder som var inne då hos oss, inte Europa eller EU). Man sa alltså öppet att vi skulle läras upp i det som var aktuellt i Europa när vi skulle komma att vara i 40 årsåldern; alltså gemensam valuta och regionerna.

Jag är så imponerad över att man lyckades pricka in det även om Euron kom 10 år senare. Skapandet av regioner motiverades öppet ( och lite fräckt kan man tycka) med att man ville spräcka nationalstaternas makt. Genom att skapa regioner och flytta över makt dit skulle man kunna kringgå och slippa nationalstaternas vetorätt. Resten skulle beslutas centralt i Europa. Där har  man inte nått riktigt ända fram än trots försök.

Sen var jag erbjuden att hålla i svenska ESD men avböjde vänligt. Det har jag förstås ångrat i alla år, hade varit ett roligt uppdrag framöver. Fast just då ville jag inte ha några uppdrag, bara flytta till Årjäng och börja jobba i lugn o ro. Men många fina minnen finns kvar från ESD

Tidningen Cafés chefredaktör Jens Stenberg beskriver i sin ledare  vår fest på Tjolitta för sonen Markus. Den är kul skriven, så läs den!

Mer nostalgi:
När de tre barnen flyttat hemifrån så blev det märkligt tyst i huset här på Lihaget. Tystnaden kom lite abrupt , från att ha hört en stereomaskin från varje hörn. Saknaden efter barnen var också mycket större än vi kunnat förutse. Ingen hade förberett oss på att det var en sorg när barnen flyttade ut från familjen. Men vi hämtade oss så småningom och upptäckte att nu var fältet fritt för oss att köpa en egen musikmaskin.

Vi stegade in på en välsorterad affär i Karlstad och bad att få se på en grammofon. Försäljaren hade svårt att dölja ett leende över vår ålderdomliga vokabulär. Men vi hittade en i alla fall.

Sen ville vi ha en skivspelare till våra gamla LP-skivor. Men det var helt omöjligt. Skivspelare var helt onödigt i dessa tidevarv menade han, nu var det cd som gällde med det PERFEKTA ljudet. Det skulle bli billigare att köpa nya cd skivor  och slänga de gamla LP-skivorna än att försöka få tag på en skivspelare. Det blev alltså ingen skivspelare.

Vi har förstått att han var lite för snabb i sin förutsägelse. LP och skivspelare verkar vara helt ok numera, lite kult till och med.

Roland o Anton. I bakgrunden gamla kyrkplatsen och till höger skymtar Signebyn.

Vädret var ju så där stressande vackert idag; 15 minusgrader, strålande, ja fullkomligt bländande solsken, ordentligt med snö och dessutom den vackraste rimfrost på träden. Med stressande menar jag att då måste man ju ut, till varje pris liksom....     Inga ursäkter för att stanna inne är godtagbara.

Så gubben gick med ut en sväng bort till Signebyn och vände. Vi hade taxen Anton med. Det var verkligen skönt och lagom kallt i solen. Överallt mötte vi människor ute i samma ärende. Det blir nästan lite sydländskt över "vägen runt Liane" där vi bor då när det är sånt här väder: Fullt med folk överallt!  Det skulle nästan löna sig med en gatuservering med kaffe eller så. Ja, eller kanske någon varm blåbärssoppa eller vad frisksportande människor nu inmundigar.

I eftermiddag var det visst något sportprogram på TV, gubben vrålade ibland över någon stackars skidåkare hör jag i bakgrunden. Taxen tror att han gjort nåt ont då och hukar plirande i sin bädd. Bosse har jagat med Leta idag så hon ligger utslagen med halva kroppen sin hundbädd och halva ut över köksgolvet.

Telefonen ringer flitigt hela dagen till oss. Det är många kommerntarer om gårdagens fest.

Vi försöker ringa Moses, barnbarnet i Umeå några gånger men får inget svar. De är säkert också ute i det fina vädret. Undrar hur Mattias har det i LA? USA är ju drabbat av snöoväder sägs det, men kanske bara ostkusten.

Hur gick det till??? Jag har plötsligt tappat 5 kilo och har inget märkt förrän det redan är ett faktum. Igår på festen tyckte jag att byxorna satt väl  löst och kollade på vågen idag.  5 kilo neråt bara så där. Kollade flera gånger om vågen var felaktig, men nej....

Roland påstår att det är de tre veckornas sjukdom av o till. Säkert är det så. Men att jag inte märkt nåt är mäkta irriterande.

Får försöka lägga manken till o äta upp mig lite. Det är skönt att hålla trivselvikten, då passar kläderna  också. Men det brukar inte vara något bekymmer att gå uppåt i vikt, det är värre att gå ner tror jag. 

I min släkt, både på min mors och min fars sida, så har vi haft såna här beniga, knotiga kroppar som liksom inte lägger på sig kilon. Så det handlar inte alls om "god karaktär" eller "goda matvanor" eller nåt annat med "hög moral" inblandat. Det verkar bara vara gener alltså inget att plocka sundhetspoäng på.  

Har gått ner ordentligt i vikt ett par gånger i livet. Ett tillfälle var när jag väntade yngsta barnet, Mattias. Eller rättare sagt ;jag ökade inte särskilt många  kilo under graviditeten. Det innebar att efter förlossningen var jag nere på 48 kilo mot normalvikt runt 55-60 kilo. Jag minns mest att jag frös väldigt mycket då och att det var svårt att gå upp i vikt, det var ju amning och mycket fysiskt arbete  med att ha tre små barn; en nyfödd, en på 1,5 år och en på knappt 3 år.

Jag var barnledig halva tiden av de 7 månaderna vi hade rätt till, sen tog Roland resten av ledigheten. Jag rusade hem från jobbet för att amma och mjölkade ur ibland för att ha i kylskåpet och värma senare. Men att Roland var hemma den tiden har vi ändå aldrig ångrat. Jag är övertygad om att han därmed kom väldigt nära barnen på ett sätt som kanske inte var så många förunnat i vår generation.

Gårdagens revy på Tjoltta blev en succé. Revyn var jättebra; aktörerna var dråpliga och agerade väldigt avspänt. Inslagen anknöt till lokala händelser och personer i bygden med glimten i ögat.  Det blev "standing ovations" och applåderna ville inte ta slut!

Maten var jättebra; tackar Thorill och tjejerna i köket.

Många var med och hjälpte till under kvällen och gjorde att allt flöt på bra. Dans till Memories hade vi till klockan 2 nästan och vi kom iväg hem vid halv tre så där.  De spelade verkligen jättebra, mycket Refreshmentslåtar tror jag, eller åtminstone det stuket.

Idag gör vi inte så många knop, utan vilar oss mest tror jag. Ska försöka träffa modren på något vis. Har inte vågat det på länge nu när jag varit förkyld, vill inte smitta ner henne.

Fr.v. Roland, Brita på Bålerud, Hans på Bålerud, Margareta Edholm, Kent Norman och Gerd Wahlström
bjuder på showdans.

Roland som showfiguren Efraim pratar med Rune om vad som hänt under året i Sillerudskrönikan; om att X-prästen Kerstin Segerberg är ute och cyklar, att Centern fick däng i kyrkovalet, att det ska bli en minaret i Svensbyn osv.

Undrar vilka  bloggare är egentligen? Vilka behov fyller bloggandet hos individen?

Det borde snart komma några  undersökning som försöker ge svaret på den frågan.

Är det  obotliga exhibtionister som vill visa upp sig själva till varje pris?
Är det  ensamma / isolerade människor som söker kontakt?
Är det sunkig underklass som inte blivit ordentligt uppfostrade till att värna om privatlivets helgd?
Är det ungdomar fångade i drömmen om att på något sätt bli "kändis" / populär?
Är det människor som hoppas på att bli "upptäckta" och erbjudna en karriär som skribenter "på riktigt"?
eller
är det bara ett opretantiöst klotterskrivande som ger utlopp för den egna skrivklådan, lusten att skapa text, på samma sätt som man kan ha lust att måla, sjunga, virka .....you name it?

Även om antalet bloggare ökar snabbt så känns det fortfarande som att tillhöra en "halvhemlig" sekt där alla har något gemensamt , fast vi vet inte riktigt vad. Vi vet inte riktigt vad som döljer sig här inne i bloggvärlden. Säkert både svart och vitt och hela skalan där emellan.  Säkert finns det bakom bloggandet olika behov hos olika människor. Det vore roligt att se hur stort spektrat är och hur det fördelar sig på olika kategorier..

En del rubriker är spektakulära på ett sätt som indikerar att man är beredd att skriva vad som helst bara för att någon ska blir nyfiken och läsa. När de dyker upp kan jag slås av tanken att jag genom att delta i detta sanktionerar något som egentligen inte är rumsrent.  Andra rubriker döljer stillsamma vardagsfilosofiska resonemang utan sensationsvärde och då är jag gärna med.

Jag får erkänna att jag inte hinner läsa och kommentera så många bloggar. Det blir några favoriter och de skriver nog som jag själv, lite filosofiskt eftertänksamt om vardag och samhälle.

Skrev för något blogginlägg sedan om skolresan till Stockholm i början på 60-talet. Det öppnade upp för nostalgiska funderingar förstås och såna kan ju bli en flod om man inte stryper dem i tid. Här forsar det nu fram en del:

Jag växte upp utanför järnvägsknuten Hallsberg.  Vi flyttade dit 1952. Folk i Hbg jobbade på SJ, min far också. Centralstationen var en viktig "korsning" mellan västra stambanan och norra stambanan. Dessutom gick en enkelspårig järnväg söderut mot Motala. Många bytte tåg i Hbg och stod o huttrade på perrongerna i väntan på sitt tåg eller flanerade i det lilla samhället. 

Hallsbergarna själva var ett resande folk. Alla som jobbade på SJ hade gratis tågbiljetter till hela familjen inom Sverige och halvt pris nere i Europa. Detta utnyttjades verkligen. Vi reste ofta och gärna. Länge trodde jag att alla människor reste lika mycket, fast så var det inte förstod jag långt senare. Det var en märklig känsla att kunna hoppa på vilket tåg som helst och bara åka dit näsan pekade och göra det när som helst.

Vi åkte till Norge och köpte margarin och socker, vi åkte till Örebro och handlade, till Stockholm för nöjen,  till Österrrike, Holland o Danmark på skolresor.

Hallsberg var ett märkligt samhälle, framväxt i järnvägens kölvatten. Här möttes stambanebyggarna när järnvägen mellan Stockholm o Göteborg byggdes på 1860-talet. Det nya syndiga samhället Hallsberg var ett faktum. Vart tredje hus lär ha varit  en krog här vid sekelskiftet och gissningsvis fanns också en marknad för "galanta damer". Många tågresenärer tvingades övernatta i Hallsberg i väntan på sitt tåg vid den tiden. Det fanns dessutom en "överliggning" för lokförare och konduktörer som väntade på sitt nästa arbetspass. De långsamma tågen, "persontågen" stannade "vid varenda mjölkbord" sa vi då och tog dagar på sig att komma fram. De lite snabbare tågen kallades "snälltåg" (av tyskans "schnell"). Och alla vagnar hade samma färg, en rödbrun färg som är fin mot en bakgrund av svensk skog. Den färgen stämde med färgen på tallens och granens stammar.  Moderna tåg ser bara billiga och plastiga ut, inget gediget.

De välbärgade och "ordentliga" bönderna på slätten höll hårt på hög moral vid sekelskiftet och tog avstånd från detta syndens näste, köpingen Hallsberg.  Man visade sin styrka genom att bygga en fantastiskt vacker skola; en pepparkaksbrun slottsliknande tegelbyggnad med tre klassrum och ärarbostäder ovanpå. De  senare bestod av en stor lägenhet på fyra  rum o kök för läraren / kantorn och en minimal tvåa för småskollärarinnan.  Lärarinnan förmodades ju  vara ensamstående och familjelös. Fasad och inredning var rejält påkostade i hela huset,  sten och järn, gjort för att hålla i århundraden. Det vackra gedigna utförandet gjorde att det kändes som om skolan var viktig i samhället. Standarden i skolan var mycket högre än den som eleverna hade hemma.

I den lilla kyrkbyn fanns förutom skolan, en liten handelsbod, församlingshem med bostad för bygdens polis och distriktssköterska, prästgård med tillhörande jordbruk och arrendatorsbostad samt ett rejält tilltaget ålderdomshem för de gamla. På den tiden var det stora dilemmat med åldringarna att de inte ville flytta till hemmet och bli vårdade! Det var ett stående samtalsämne på bygden hur man skulle bära sig åt för att få de här envisa gamlingarna att inse sitt eget bästa. Detta måste te sig som ett exklusivt problem idag!

Stockholmståget svischar fortfarande förbi precis utanför skolan o kyrkbyn. Skolan är förstås nedlagd nu, men kyrkan lär fortfarande ha en egen församling. Polisen är borta  och distriktssköterskemottagningen flyttad till centralorten. Prästen bor nog kvar men har flera församlingar att serva och arrendatorns son är kyrkvaktmästare. Ålderdomshemmet har blivit något slags industri.

Det har alltså blivit bättre eller..........?  Ja i varje fall annorlunda.

Nu går telefonerna varma. Biljetterna till morgondagens revy på Tjolitta har tagit slut och en ansenlig lista av människor hoppas på återbud.

Jag tror att det blir en rolig fest på bygdegården; amatörteater med lokala förmågor, festlig supé tillagad av Thorill, dans till Memories. Överskottet går oavkortat till bygdegården som kostar multum att hålla  med värme, elektricitet, underhåll, plogning osv.

Det är en bra åldersblandning i alla fall; från tonåringar till en bit över 70 år. Några kommer i sällskap för att fira någons födelsedag. Alltså är det precis som det brukar vara förutom att biljetterna gått åt ovanligt snabbt i år.

Arbetsuppgifterna är uppdelade på ett stort antal personer; ta emot biljetter,  ordna kaffe , duka,  sälja lotter, städa.  Annars skulle det inte funka med ett så stort evenemang som 160 ätande gäster.

Spännande att se vad det blir!

Barn i skolan arbetar och sliter med att skapa en bra grupp. De lär mödosamt känna varandras egenheter, förstår så småningom när Jonna blir lessen och Lasse får vildsinta utbrott. De anpassar sig och försöker undvika det.  Jo, i allmänhet försöker verkligen barn vara snälla. De lär sig vem man kan lita på och vem som sviker, vem som leker de lekar "jag tycker om".  Det är en lång process, den varar under lång tid, blir kanske aldrig avslutad.
 
Vi är i grunden flockdjur och bygger hierarkier som ska vara gruppens kitt, det som håller samman och hjälper till att fördela roller. Det sker också i en klass. Och det är säkert alldeles nödvändigt även om vi vid första anblicken kan se det som osympatiskt. Men så kommer barn att leva som vuxna och så är det när barn lär sig att bli vuxna.

Skolan har ett ansvar för att ha koll på det här "gruppbyggandet" och försöka påverka det i en riktning till att bli så bra som möjligt  och undvika åtgärder som undergräver det hela.

Ändå görs det hela tiden:  Små barn har inte kapacitet att klara av stora grupper ändå väljer vi att göra 24-grupper för 7-åringar.  Vi väljer ett ämneslärarsystem för 7-8 åringar där de hystas mellan olika fröknar / klassrum beroende på om det handlar om svenska eller matte. Vi väljer schematekniskt komplicerade system som tvingar oss in i ett system av ideliga lärarbyten och rumsbyten under dagen, arbeten måste då hela tiden avbrytas, man hinner inte göra färdigt.  Vi bygger entréer som ger varje barn en halv kvadratmeter att vistas på i jobbiga av- och påklädningssituationer - bäddat för bråk.  

Jag skriver "vi väljer" men så är det inte; jag väljer inte det här. Jag är nog en "Waldorfsk" lärare. Jag  tror inte på att små barn hystas omkring mellan olika lärare. De behöver en vuxen att förhålla sig till och en stabil grupp av rimlig storlek. 

Enligt internationella undersökningar så har vi i Sverige goda skolresultat men problem med oroliga och stökiga klasser och jag tror inte att det i första hand är barnens fel. Jag tror att det är skolan som  hanterar barns gruppbyggande respektlöst, slår sönder det.

"En del utländska turister tror att det är ett fängelse"  säger reportern i något TV program ikväll och antydde att han hellre sett att slottet målats om i den gamla gula färgen.

För en gångs skulle satt jag o slötittade på TV och hamnade i ett inslag om kungliga slottet. Roland är på jaktmöte i Eda.  

Och visst såge det väl mer ut som ett slott om det vore gult eller vitt eller nåt. Sen kan man ha synpunkter på om de färgerna passar in i omgivningarna. Men ett slott kanske inte först och främst ska smälta in i omgivningarna utan tvärtom sticka ut med en helt egen färg som skiljer ut det från ordentligt.

Jag får väl sälla mig till de utländska turisterna då som inte riktigt vet att de sett ett slott. Så här var det:

Vi var på  skolresa till Stockholm när jag gick i realskolan. Det var i slutet på första året alltså så där 1963 eller nåt.
 
Vi hade en märklig lärare med oss, en av de där som man minns efteråt. Han var pensionerad militär, vikarie för vår klassföreståndare / tysklärare under hennes barnledighet.  Det var ett våldsamt regemente. Alla skulle stå brevid sina bänkar uppställda när han med bestämda steg tågade in, smällande med käppen i golvet och en trave böcker under armen. Käppen  var grov med en stor droppformad metallklump längst ner. Den var central i hans undervisning, inte bara som ett hjälpmedel för hans hälta, utan som eftertryck. Vi hade ett par besvärliga pojkar i klassen. De placerades längst fram och när de inte uppförde sig så slog han vildsint i deras bänklock med käppen. En gång föll kulan av o rullade ut över golvet.

Men åter till Stockholmsresan: Det var fruktansvärt varmt den dagen, jag hade en ganska snäv kjol på mig och nya högklackade remsandaletter (herredgud, vi såg ofta ut som små damkopior på den tiden!!). Vi vallades som vanligt i sådana flocksammanhang runt på olika platser med kulturellt (o den här gången även militärt) värde. Efter resan avkrävdes vi skriftliga svar på ett antal frågor om Stockholm och en uppmaning att rita av det kungliga slottet ovanifrån.

Det här provet resulterade i mitt livs första och sista utskällning av en lärare!  (Jag som var så lydig och ordentlig och gillade skolan minsann!) Min skiss visade nämligen min hemlighet; jag begrep aldrig att vi varit på slottet! Jag såg inget som såg ut som ett slott. Jag trodde hela tiden av vi var någonstans strax utanför och att det riktiga slottet låg där med förgyllda tinnar och torn bakom allt det här grå.

Fast vår militärske lärare förlät mig när vi kom tillbaka efter sommarupphållet tror jag.  Jag hade varit på ungdomsutbyte tre veckor i Tyskland och hade dessutom haft med mig en tysk flicka hem i tre veckor. 6 veckors intensivt tysktalande hade gjort underverk med min tyska. Men det var inte bara mina språkliga framgångar som fick honom att mysa belåtet. Han var en stor tyskvän i största allmänhet och av värderingarna att döma åtminstone "nazist light". 

Jag skojar lite med vår danske präst i kväll, han är med o tränar show på Tjolitta, och jag frågar om han fått lov att skaffa sig livvakt i dessa tider med muslimska hot mot Danmark o danskar. Han skrattar o säger då att han inte känt av några hot än och att Sillerud verkar vara ganska tryggt för hans del.

Men han säger också att han inte är förvånad att detta hände i Danmark. Han menar på att i Danmark så kan man skoja om mycket mer än i Sverige. Och satiren är mycket vanligare där än här i Sverige.

För oss är vreden kanske inte så märklig i sig, men att den riktar sig mot landet Danmark och inte mot tidningen.  Vi skiljer ju självklart på tidning och stat och väljer att betrakta dem som två olika "storheter" där ingen har makt över den andra egentligen.  Men om man då ser till de här muslimska ländernas traditioner och styresätt så blir det mer logiskt. Där är man antagligen van vid att det som publiceras har sanktion av staten och att staten självklart kan ingripa mot media inom landet. Då blir staten med logik ytterst ansvarig för det man uppfattar som en kränkning i pressen.

Samtidigt får inte hela den muslimska världen stämplas för de illdåd som extremister nu sysslar med.

Idag jagade Roland med Bosse. De var här runt omkring och jakten gick ner över åkrarna för ovanlighetens skull mot Bobergskûel och ner mot skolan.  Det var Valsa idag och de såg haren flera gånger men inget skjutet förstås.

Jag är fortfarande trött och sover mycket på dagarna efter influensan. Fortfarande ont i huvudet, trött och öm äver bihålorna. Har bara tvättat veckans tvätt, strukit och kokat sylt och lagat mat.  Ja, skrivit ett par lappar till jobbet då också. Passade på att rensa lite i bloggen också för att få tillbaka utrymme. Hoppas att det funkar så annars har jag snart slut på plats att skriva på!

Markus hade första visningen på lägenheten idag och vi gick i spänd förväntan. Men det löste sig framåt kvällen med att den blev såld och kontraktet påskrivet redan. Han är nöjd med affären och det mesta har gått som planerat. Han byter första mars.

Vi drar en djup suck av lättnad både Roland o jag nu här i kväll. Markus o Johanna är jätteglada.

Vi valde att fira en 50-åring på Nöjesfabriken i Karlstad.
Helt perfekt!!  Man kan göra mycket här; bowling, disco, restaurang, spel osv

Vi valde go-cart. Det blev kvalheat och finalheat och en egen instruktör.
Roland i full mundering på väg ut i banan.

Maten var också jättebra! En rolig kväll.

Har funderat ett tag på om mina elever skulle kunna ha varsin blogg, men det skulle inte fungera. Vi har hållit på med dagboksskrivande på papper nu ett tag och jag märker att en del av texterna blir för privata för offentligheten. Jag trodde att de bara skulle skriv typ; "Igår lekte Sofia och jag med min hund" och så, men det blir ibland texter som är mer personliga till sin karaktär.  Bloggandet kräver ju en god avvägning mellan vad som hör till privatlivet och vad som är öppet  för alla och man kan inte begära av barn att de ska se konsekvenserna av att lämna ut för mycket.

Dagobksskrivandet får i fortsättningen ske på papper och bli något mellan varje elev och mig, givetvis frivilligt att läsa upp om man önskar.

Däremot så kommer vi att utnyttja våra mailadresser till att ha kontakt med andra barn på andra skolor.
Vanliga snail-mailkontakt har vi med Tumarpskolan i Dalsjöfors och vi skickade vårt första brev igår fredag. Det innehöll presentation av var och en samt bilder och text från vår friluftsdag. Hoppas att vi får höra från dem.

Vi kan dessutom använda klassens hemsida till andra texter som vi gör gemensamt eller i smågrupper.

Skrivandet är roligt i alla fall och det blir snabbt allt bättre. Hade inte trott  att vi skulle komma så långt på väg att det var vetttigt att använda datorn i större omfattning, men jag får nog backa på det. Vi kommer nog att använda datasalen en del frampå vårterminen.

Eftersom jag inte tål gluten och mjölk så behöver jag komplettera med kalktabletter och en del annat. De  måste ligga nära min matplats om de ska bli ätna. Det såg trist ut med tablettförpackningar drällande på fönsterbrädan så jag letade länge efter en bra förvaring. Det tog ett par år av spejande innnan jag hittade den här porslinslådan. Den fungerar perfekt och rymmer det jag behöver ta av varje dag.

Ibland tycks huset invaderat av fula saker som bara måste finnas där. Ett exempel är alla saker som ska laddas upp; mobiltelefoner, kamerabatterier o.dy. Jag ville slippa se dem men samtidigt ha dem nära till hands. Då hittade jag en gammal trälåda som jag gjort i slöjden och lägger laddningsgrejerna i den . Den fick hänga på väggen eftersom vi har så lite avställningsytor.

Jag hatade träslöjd kommer jag ihåg nu!! Inte för att själva slöjdandet var tråkigt utan för att det alltid innebar ständig väntan, åtminstone för en osäker feppelmaja som mig. Jag klarade ju inget själv och var dessutom livrädd för alla maskiner som fräste och väste. 
-Den här lådan innehåller alla moment som man måste kunna i slöjd, sa slöjdläraren triumferande.

Slöjd är ju ett märkligt skolämne förresten. Jag kan förstå att man införde det i skolan för länge sedan när människor verkligen behövde kunna träarbeta och tygarbeta för att fixa sin vardag i hemmet och sitt jobb i jordbruket.

Men jag har lite svårt att förstå att det finns kvar än. Numera hänger väl ingens överlevnad på om man kan slöjda utan nu är det väl mer att betrakta som en trevlig hobby.  Nästa steg blir väl att fundera över varför samhället väljer att prioritera just denna hobbyverksamhet framför andra, genom att ge den så stor plats i skolan; tidsmässigt, lokalmässigt och resursmässigt. Varför inte lika gärna bild, vardagsteknik, dans, må bra kunskap, datorkunskap, matlagning, praktisk matte med spel, natur och djur eller nåt annat roligt och nyttigt??

Asch, så här tänker jag väl bara för att jag inte gillade slöjden med all dess meningslösa väntan på hjälp.

Vi har ofta stenar framme. Antingen finns de på något fat eller utlagda mitt på bordet i mitten på en linneduk eller så. De är sköna att ta i och se på; guldglimrande svavelkis med kanske lite guld i från guldgruvan här i Harnäs, vit kalkaktig flintasten med sitt svarta innehåll. En del stenar bär på minnen; en bit av Berlinmuren påminner om det kalla kriget, vitskimrande stenar från besöket i Dalhalla, absolut rundade stenar från semestern i norra Jylland, en flat skrovlig mosstäckt från högsta punkten på Liane, en ortoceratit köpt i Norge som påminner om min barndoms skola med kalkstensgolv fullt med ortoceratiter och trilobiter.

Här finns också rosenkvarts, bergkristall, bärnsten (egentligen kåda då om man ska vara noga) och vacker granit.  

Här är Ann på 3 D-nånting restaurang i Åmål. Hon har startat sin restaurang för att hennes dotter inte tål mjölk o mjöl och hon ville göra ett matställe för matintoleranta. Och här finns nu i lilla Åmål en helt fantastisk restaurang specialiserad på dietmat av olika slag. Alldeles bredvid Åmåls biograf!

För mig som inte tål mjöl och mjölk så var det en fantastisk känsla bara detta att komma in på ett matställe och slippa den där gnagande känslan av att var ett ovälkommet problem. Här skulle jag alltså kunna komma in o vara "normal" för en gångs skull.  Slippa vara den där "spiken" som placeras först eller sist i serveringen för att inte hejda flödet av mat ut på borden, den där som antingen får äta kall mat efter lång väntan på att bordsgrannarna ska få sitt eller den som får sitta där och äta  när de andra redan är färdiga. 

Det var en fantastisk upplevelse att kunna välja på massor av maträtter och jag märkte att det har jag inte gjort på väldigt länge. Jag hade nästan glömt hur man gör när man väljer och vrakar. Oftast brukar det finnas ett eller två accepabla rätter på menyn för min del när vi går ut och äter och då är valet inte svårt.

Nästa gång jag åker till Åmål så ska jag ringa före och beställa av hennes mjölk o mjölfria kladdkaka, och olika fruktpajer. Hemgjort!! Jag kan bara ta med hem och lägga i frysen. Suveränt!!

När jag var liten (och det är ju ett tag sen) så sa de gamla gubbarna att månen vänder väder. De sa att det väder som är när det är fullmåne, det ska hålla på tills månen vänder.

Det blåste förfärligt när det var fullmåne senast och det fortsatte ett bra tag framöver. Jag har inte kollat men kanske har månen vänt nu och det är därför som det har slutat blåsa. 

Det finns säkert mycken visdom i gamla berättelser som denna.

Funderade ett tag på om han skulle hamna under rubriken "inredning" eller under "jakt". Men han skulle själv ha blivit djupt förolämpad om han fick veta att jag placerat honom i inredningen.

Anton är en riktig jakthund med stor jaktlust, stort sök och bra skall. Det räcker att jag i normal samtalston säger; "Ska vi gå ut o fösa på bockarna" så börjar han stormskälla och vifta på svansen. Det dröjer sällan mer an 5-10 minuter innan han får upp när vi är ute.  Det handlar oftast om rådjur men ibland om räv, beroende på vad som dyker upp. Han har ett stort sök för att vara tax och går i kilometercirklar runt mig. Det är stor skillnad mot hans föregångare som höll sig på några meters avstånd från fötterna. Fast jag fick mer motion då. Det var jag som fick leta upp drevdjuret.

Skallet är bra och hörbart men kan börja ta slut efter någon timmes jakt. Detta fenomen uppstod sedan han ätit upp en flaska ogräsmedel!

Men nu börjar Anton bli gammal och trött. Efter ett par timmars jakt så promenerar han fram, men driver fortfarande. Om det är lite snö så kan han plötsligt ge upp jakten mitt i skogen någonstans och bara sitta där och skälla tills vi kommer och hämtar honom. Då kan det bli till att gå en bra bit och leta med pejlen.

Anton är en riktig urhund; han gnor ivrigt och envist nosen fram och tillbaka i bädden när han varit ute en tur. Där finns väl några doftkörtlar antar jag. Likaså "bäddar" han fullkomligt vildsint och det med arga morranden. Jag vet inte hur han som tax bär sig åt men då kan han stå på frambenen och lyfta bakbenen nästan rakt upp!

Sen är det han som är chef över våra hundar och har alltid varit. Det spelar ingen roll för honom att våra stövare är större. Han äter först och bestämmer. På dressyrkurser som vi gått på så är det i stort sett omöjligt att få ner honom i liggande när det finns andra hanhundar med (o tikar!).

Han är en väldigt typisk tax och taxar är liksom inte som andra hundar. De är som nåt mellanting mellan katt och hund. De har en självständighet som är väldigt speciell. Vi har försökt vara utan tax ibland, men det går inte. Taxplatsen i huset skriker efter sin invånare. Nu ska vi skaffa en taxvalp till våren, men Anton får vara kvar tills han får allvarsamma krämpor.

Alla tycker nåt om Anna Sjödin, SSUordförande i krogslagsmål.
Det är nästan omöjligt att inte tycka nåt.
Så nu tycker jag också då.

Egentligen inställer sig mer frågor än tyckanden

Är hon helt enkelt en liten tjej från landsorten som inte kan den stockholmska krogkulturen och som saknar vana att röra sig i den?   Hennes uppförande verkar vara så otroligt blåögt!! Tjafsa med vakter!!

Tror hon kanske att hon drar en lans för feminismen?  I så fall tar hon udden av det hela genom att inte gå rakt ut i media och säga: "Jag tillåter mig som tjej att gå ut och bli precis lika full som en kille och uppföra mig som dom brukar göra"

Försöker hon bli populär bland bland ungdomar genom att "vara som dom" eller som hon tror att ungdomar är = jag har rättt att vara alldeles vanlig och bli full ibland?  Så skulle det kunna vara, men återigen tar hon i så fall bort poängen genom att säga att hon inte alls var full!   Här kan hon få ett trovärdighetsproblem på halsen och hon blir knappast populär bland partiets äldre väljare genom att på ett så spektakulärt sätt fjäska för ungdomsväljarna.  Dessutom har hon gått ut i media och sagt att hon fick gå före i krogkön och det lär väl inte stärka imagen av "vanlighet"

Har ordförandeskapet i SSU gått henne åt huvudet så att hon tror att hon befinner sig i en gräddfil?
Högre befattningshavare än Anna, har gjort betydligt mer korkade saker av den enkla anledningen att de förlorat  proportioner på sin egen betydelse. Detta kommer ibland snabbt efter inträdet i ett liv där man är omgiven av svansviftare och ja-sägare.  Var det inte romarna som redan på sin tid insåg detta dilemma och anställde "nej-sägare / kritiker" till sina ledare?

Inbillar hon sig att hon inte behöver bry sig om vad väljarna tycker om hennes levnadssätt?  Om hon begriper att väljarna inte gillar att hon som deras företrädare rumlar omkring på krogen, men ändå fortfar att hävda sin rätt att göra det
så signalerar hon därmed: "Jag behöver inte bry mig om vad Ni tycker om mig". Det översätts väldigt snabbt hos gemene man till  att hon är inte lyhörd för våra  synpunkter i politiska frågor heller.

Eller har hon helt enkelt bara gjort bort sig ordentlig i fyllan o villan?  I så fall borde det väl ingå i alla politiska grundkurser att det är "pudlar" som gäller. Det enda trovärdiga är att erkänna precis som det var, be om ursäkt till väljare och parti och försäkra att det ska inte upprepas; "jag har lärt mig nu". Inte skylla på vakter och poliser. Alla är säkert oerhört beredvilliga att förlåta en ung tjej som gått på en nit.  Många skulle känna igen sig.