NOSTALGI 1969
Jaha, så var det färdigt igen för en ny nostalgitripp. Vad allt kan inte betraktelser över en gammal lampa ställa till i kombination med morgonsömnlöshet. Gubben håller på och stökar i köket. Gör matsäck för en jakttur med Hans o Dorothée von Essen . De hoppas på att det inte blivit skare i natt och att det går att jaga hare med Valsa idag.
Jo, nostalgin alltså.
1969 bodde jag alltså på Långåkersgatan 28 i Örebro. Det var en fantastisk känsla att ha en egen lägenhet och inte längre bo inneboende möblerat. Nu kunde jag ha egna gäster när jag ville och vem jag ville. Jag kunde komma och gå som jag ville utan att någon kollade eller hade synpunkter. Jag fick egen post, bara det! Till och med reklam var roligt att få till egen adress.
Under tiden på Långåkersgatan gjorde jag praktik på förskolor och dagis för att kunna söka till förskoleseminariet. Det var nästan obetalt så jag måste jobba helger, kvällar och nätter på lasarettet för att försörja mig. Det var ibland på vak där man fick passa döende patienter. På den tiden uppehölls livet under långa tider med dropp och en massa andra slangar, så vi var många jobbade på vak, varav många studerande. Det handlade om att enligt ett visst schema ta blodtryck och kolla dropp och kalla på sköterskan om något hände. Eftersom jag var barnsköterska skickades jag ofta på vik till de pyttesmå för tidigt födda barn på barnintensiven. De låg i ett jättevarmt kuvösrum. Om de slutade andas skulle man dra med sin fingernagel snabbt och hårt under fotsulan på dem. Då spratt de till och började andas igen. Det kunde också vara barn födda med svåra missbildningar. De hade näs-sond och skulle sondmatas med några timmars mellanrum. De låg på isoleringsavdelning med en speciell sluss. Det innebar klädbyte och extra handtvätt varje gång.
På sjukhusen på den tiden fanns "struktor", instruktionssköterskor, som hade till uppgift att se till att personalens hygien var god. De kom med jämna mellanrum och undervisade i konsten att tvätta händerna (=ända upp till armbågarna!) och vikten av att sprittvätta ofta och att inte bära smycken på jobbet. Struktorna finns väl inte numera, men så har vi sjukhusbakterier också.
Det var nästan inget ledigt under långa perioder och kanske fusk med ätandet. Till slut minns jag att jag svimmade i hissen på lasarettet och fick dra ner på tempot lite.
Sedan läste jag på seminariet i Örebro vid Stortorget. Jag tog körkort minsann, också under den tiden, men det var mödosamt. Jag körde drygt 30 lektioner tror jag och det kostade för den tiden en förmögenhet; sammanlagt nästan 1000 kr. De pengarna hade jag naturligtvis inte själv, men sponsrades av min pappas bror i Småland, farbror Erik.
Jag köpte min första bil och det blev mina föräldrars bil som jag övertog; en svart Folkvagn bubbla 1958 års modell. De hade köpt den ny 1957 för tror jag 9000 kronor. Då var det rusch i bilmarknaden och de fick köa för att få bilen! På den tiden var varje nytt bilköp en nyhet på bygden och i min klass i 2:an var det bara jag och en till som hade bilägande föräldrar. Eller "föräldrar" är väl fel att säga. Det var papporna som ägde bilar och hade körkort. Mammor varken hade körkort eller ansågs äga familjens bil på den tiden. Mammor var hemmafruar och saknade oftast egna inkomster. När jag övertog Folkvagnen köpte pappa en gråblå Amazon.
Nu har gubben åkt iväg på harjakt och sömnen börjar dra i ögonen igen. Så nu avslutar jag nostalgin för denna gång.
Jo, nostalgin alltså.
1969 bodde jag alltså på Långåkersgatan 28 i Örebro. Det var en fantastisk känsla att ha en egen lägenhet och inte längre bo inneboende möblerat. Nu kunde jag ha egna gäster när jag ville och vem jag ville. Jag kunde komma och gå som jag ville utan att någon kollade eller hade synpunkter. Jag fick egen post, bara det! Till och med reklam var roligt att få till egen adress.
Under tiden på Långåkersgatan gjorde jag praktik på förskolor och dagis för att kunna söka till förskoleseminariet. Det var nästan obetalt så jag måste jobba helger, kvällar och nätter på lasarettet för att försörja mig. Det var ibland på vak där man fick passa döende patienter. På den tiden uppehölls livet under långa tider med dropp och en massa andra slangar, så vi var många jobbade på vak, varav många studerande. Det handlade om att enligt ett visst schema ta blodtryck och kolla dropp och kalla på sköterskan om något hände. Eftersom jag var barnsköterska skickades jag ofta på vik till de pyttesmå för tidigt födda barn på barnintensiven. De låg i ett jättevarmt kuvösrum. Om de slutade andas skulle man dra med sin fingernagel snabbt och hårt under fotsulan på dem. Då spratt de till och började andas igen. Det kunde också vara barn födda med svåra missbildningar. De hade näs-sond och skulle sondmatas med några timmars mellanrum. De låg på isoleringsavdelning med en speciell sluss. Det innebar klädbyte och extra handtvätt varje gång.
På sjukhusen på den tiden fanns "struktor", instruktionssköterskor, som hade till uppgift att se till att personalens hygien var god. De kom med jämna mellanrum och undervisade i konsten att tvätta händerna (=ända upp till armbågarna!) och vikten av att sprittvätta ofta och att inte bära smycken på jobbet. Struktorna finns väl inte numera, men så har vi sjukhusbakterier också.
Det var nästan inget ledigt under långa perioder och kanske fusk med ätandet. Till slut minns jag att jag svimmade i hissen på lasarettet och fick dra ner på tempot lite.
Sedan läste jag på seminariet i Örebro vid Stortorget. Jag tog körkort minsann, också under den tiden, men det var mödosamt. Jag körde drygt 30 lektioner tror jag och det kostade för den tiden en förmögenhet; sammanlagt nästan 1000 kr. De pengarna hade jag naturligtvis inte själv, men sponsrades av min pappas bror i Småland, farbror Erik.
Jag köpte min första bil och det blev mina föräldrars bil som jag övertog; en svart Folkvagn bubbla 1958 års modell. De hade köpt den ny 1957 för tror jag 9000 kronor. Då var det rusch i bilmarknaden och de fick köa för att få bilen! På den tiden var varje nytt bilköp en nyhet på bygden och i min klass i 2:an var det bara jag och en till som hade bilägande föräldrar. Eller "föräldrar" är väl fel att säga. Det var papporna som ägde bilar och hade körkort. Mammor varken hade körkort eller ansågs äga familjens bil på den tiden. Mammor var hemmafruar och saknade oftast egna inkomster. När jag övertog Folkvagnen köpte pappa en gråblå Amazon.
Nu har gubben åkt iväg på harjakt och sömnen börjar dra i ögonen igen. Så nu avslutar jag nostalgin för denna gång.
Kommentarer
Postat av: Annaa M
Härliga tider, folkvagnar och amazoner... man får riktiga nostalgirysningar!
Trackback