Tappat fem kilo......! Bara så där!
Roland påstår att det är de tre veckornas sjukdom av o till. Säkert är det så. Men att jag inte märkt nåt är mäkta irriterande.
Får försöka lägga manken till o äta upp mig lite. Det är skönt att hålla trivselvikten, då passar kläderna också. Men det brukar inte vara något bekymmer att gå uppåt i vikt, det är värre att gå ner tror jag.
I min släkt, både på min mors och min fars sida, så har vi haft såna här beniga, knotiga kroppar som liksom inte lägger på sig kilon. Så det handlar inte alls om "god karaktär" eller "goda matvanor" eller nåt annat med "hög moral" inblandat. Det verkar bara vara gener alltså inget att plocka sundhetspoäng på.
Har gått ner ordentligt i vikt ett par gånger i livet. Ett tillfälle var när jag väntade yngsta barnet, Mattias. Eller rättare sagt ;jag ökade inte särskilt många kilo under graviditeten. Det innebar att efter förlossningen var jag nere på 48 kilo mot normalvikt runt 55-60 kilo. Jag minns mest att jag frös väldigt mycket då och att det var svårt att gå upp i vikt, det var ju amning och mycket fysiskt arbete med att ha tre små barn; en nyfödd, en på 1,5 år och en på knappt 3 år.
Jag var barnledig halva tiden av de 7 månaderna vi hade rätt till, sen tog Roland resten av ledigheten. Jag rusade hem från jobbet för att amma och mjölkade ur ibland för att ha i kylskåpet och värma senare. Men att Roland var hemma den tiden har vi ändå aldrig ångrat. Jag är övertygad om att han därmed kom väldigt nära barnen på ett sätt som kanske inte var så många förunnat i vår generation.
En fyrpack semlor om dan, Inga, kommer att få badrumsvågen att rocka igen...
Jag är så dum, märker aldrig upp och ned förrän kläderna antingen blir för stora eller för små, har aldrig gjort. Och tänk, jag tror det är en fördel att inte vara så fixerad vid sin kropp, i någon ålder!
Känner igen mig från barnafödslar. Första gången var jag smäll fet, av olika skäl, men andra och tredje dansade man hem från BB i smalaste jeansen! (Födde ju tre på mindre än tre år också)
Visst var det speciellt med tre små så tätt. Jag minns att jag somnade när som helst, var som helst, bara jag satte mig ner och det blev tyst runt omkring. Och det där med toaletten alltså.....
Tänk att ibland få gå in i badrummet alldeles själv och kunna stänga dörren om sig.
Det var lyx då!
Det var en intensiv tid men rolig förstås.
Sen blev det konstigt tyst när alla tre försvann i stort sett på en gång. Från att ha haft en stereomaskin i varje hörn på huset så sänkte sig nu tystnade över Lihaget. Det kändes som väggarna ramlade över oss. Vi botade en del med att köpa vårt livs första stereo. Och vi sa att vi ville ha en grammofon när vi kom in i affären! Den manlige försäljaren försökte dölja ett leende över vår märkliga vokabulär. Sen ville vi ha en skivspelare till våra gamla LP-skivor också, men det tillverkades inte längre sa han. Vi var nog hopplöst mossiga, men lite väsen blev det i alla fall i hemmet!
Dum försäljare! Eller det kanske var några år sedan? Nu är det ju rusning efter både gamla vinyl och nytillverkade skivspelare och jag känner unga band som bara spelar in vinyl för att de tycker det passar deras musik bäst!
Minns hur hemskt det var när flickorna somnade i otakt när de skulle sova middag. Så den ena vaknade just när den andra somnat. Annars var jag sällan trött när de var små för jag behövde aldrig upp på morgonen. Det hemska kom sen, pågår nu, när man måste upp halv sju varje morgon och skrika upp åtminstone två av dem!