Inga Magnusson

Skrev för något blogginlägg sedan om skolresan till Stockholm i början på 60-talet. Det öppnade upp för nostalgiska funderingar förstås och såna kan ju bli en flod om man inte stryper dem i tid. Här forsar det nu fram en del:

Jag växte upp utanför järnvägsknuten Hallsberg.  Vi flyttade dit 1952. Folk i Hbg jobbade på SJ, min far också. Centralstationen var en viktig "korsning" mellan västra stambanan och norra stambanan. Dessutom gick en enkelspårig järnväg söderut mot Motala. Många bytte tåg i Hbg och stod o huttrade på perrongerna i väntan på sitt tåg eller flanerade i det lilla samhället. 

Hallsbergarna själva var ett resande folk. Alla som jobbade på SJ hade gratis tågbiljetter till hela familjen inom Sverige och halvt pris nere i Europa. Detta utnyttjades verkligen. Vi reste ofta och gärna. Länge trodde jag att alla människor reste lika mycket, fast så var det inte förstod jag långt senare. Det var en märklig känsla att kunna hoppa på vilket tåg som helst och bara åka dit näsan pekade och göra det när som helst.

Vi åkte till Norge och köpte margarin och socker, vi åkte till Örebro och handlade, till Stockholm för nöjen,  till Österrrike, Holland o Danmark på skolresor.

Hallsberg var ett märkligt samhälle, framväxt i järnvägens kölvatten. Här möttes stambanebyggarna när järnvägen mellan Stockholm o Göteborg byggdes på 1860-talet. Det nya syndiga samhället Hallsberg var ett faktum. Vart tredje hus lär ha varit  en krog här vid sekelskiftet och gissningsvis fanns också en marknad för "galanta damer". Många tågresenärer tvingades övernatta i Hallsberg i väntan på sitt tåg vid den tiden. Det fanns dessutom en "överliggning" för lokförare och konduktörer som väntade på sitt nästa arbetspass. De långsamma tågen, "persontågen" stannade "vid varenda mjölkbord" sa vi då och tog dagar på sig att komma fram. De lite snabbare tågen kallades "snälltåg" (av tyskans "schnell"). Och alla vagnar hade samma färg, en rödbrun färg som är fin mot en bakgrund av svensk skog. Den färgen stämde med färgen på tallens och granens stammar.  Moderna tåg ser bara billiga och plastiga ut, inget gediget.

De välbärgade och "ordentliga" bönderna på slätten höll hårt på hög moral vid sekelskiftet och tog avstånd från detta syndens näste, köpingen Hallsberg.  Man visade sin styrka genom att bygga en fantastiskt vacker skola; en pepparkaksbrun slottsliknande tegelbyggnad med tre klassrum och ärarbostäder ovanpå. De  senare bestod av en stor lägenhet på fyra  rum o kök för läraren / kantorn och en minimal tvåa för småskollärarinnan.  Lärarinnan förmodades ju  vara ensamstående och familjelös. Fasad och inredning var rejält påkostade i hela huset,  sten och järn, gjort för att hålla i århundraden. Det vackra gedigna utförandet gjorde att det kändes som om skolan var viktig i samhället. Standarden i skolan var mycket högre än den som eleverna hade hemma.

I den lilla kyrkbyn fanns förutom skolan, en liten handelsbod, församlingshem med bostad för bygdens polis och distriktssköterska, prästgård med tillhörande jordbruk och arrendatorsbostad samt ett rejält tilltaget ålderdomshem för de gamla. På den tiden var det stora dilemmat med åldringarna att de inte ville flytta till hemmet och bli vårdade! Det var ett stående samtalsämne på bygden hur man skulle bära sig åt för att få de här envisa gamlingarna att inse sitt eget bästa. Detta måste te sig som ett exklusivt problem idag!

Stockholmståget svischar fortfarande förbi precis utanför skolan o kyrkbyn. Skolan är förstås nedlagd nu, men kyrkan lär fortfarande ha en egen församling. Polisen är borta  och distriktssköterskemottagningen flyttad till centralorten. Prästen bor nog kvar men har flera församlingar att serva och arrendatorns son är kyrkvaktmästare. Ålderdomshemmet har blivit något slags industri.

Det har alltså blivit bättre eller..........?  Ja i varje fall annorlunda.