Skolan organiserar fram oroliga barn!
Vi är i grunden flockdjur och bygger hierarkier som ska vara gruppens kitt, det som håller samman och hjälper till att fördela roller. Det sker också i en klass. Och det är säkert alldeles nödvändigt även om vi vid första anblicken kan se det som osympatiskt. Men så kommer barn att leva som vuxna och så är det när barn lär sig att bli vuxna.
Skolan har ett ansvar för att ha koll på det här "gruppbyggandet" och försöka påverka det i en riktning till att bli så bra som möjligt och undvika åtgärder som undergräver det hela.
Ändå görs det hela tiden: Små barn har inte kapacitet att klara av stora grupper ändå väljer vi att göra 24-grupper för 7-åringar. Vi väljer ett ämneslärarsystem för 7-8 åringar där de hystas mellan olika fröknar / klassrum beroende på om det handlar om svenska eller matte. Vi väljer schematekniskt komplicerade system som tvingar oss in i ett system av ideliga lärarbyten och rumsbyten under dagen, arbeten måste då hela tiden avbrytas, man hinner inte göra färdigt. Vi bygger entréer som ger varje barn en halv kvadratmeter att vistas på i jobbiga av- och påklädningssituationer - bäddat för bråk.
Jag skriver "vi väljer" men så är det inte; jag väljer inte det här. Jag är nog en "Waldorfsk" lärare. Jag tror inte på att små barn hystas omkring mellan olika lärare. De behöver en vuxen att förhålla sig till och en stabil grupp av rimlig storlek.
Enligt internationella undersökningar så har vi i Sverige goda skolresultat men problem med oroliga och stökiga klasser och jag tror inte att det i första hand är barnens fel. Jag tror att det är skolan som hanterar barns gruppbyggande respektlöst, slår sönder det.
Men vi hade ju lika stora och större grupper när vi var små. Jag räknar in 24 i ettan och såsmåningom 34 i sexan. Varför fungerade det? För att man skrämde skiten ur ungarna?
Jag har sett ganska små grupper fungera inte alls och stora gränsöverskridande projekt fungera alldeles utmärkt. Pojken gick i en 4-6:a med tre fullstora klasser som fungerade galant. När däremot en ny skola öppnades där vi bodde i Göteborg där man skulle ha "hemvist" med 45-barnsgrupper i stället för klasser så gick allt överstyr, personal och föräldrar prackades på ett projekt som ingen kunde hantera och eleverna fick sitta emellan. Tog åratal att reparera.
Men det där var ett enstaka galet projekt, jag tycker det är mer förfärligt med de långa lektionerna. I vuxenutbildning som jag har praktisk erfarenhet av får man aldrig hålla en grupp mer än 40 minuter. Men i grundskolan, framförallt på mellanstadiet, är lektionerna som längst 100 minuter! Jag har inte hört någon pedagogisk förklaring till de där mastodontlektionerna. Däremot eviga klagomål på föräldramötena på att eleverna inte kunde sitta stilla.
Jag tror individualiseringen har bidragit mycket till stöket. Lite katederundervisning, i stället elever som var och en håller på med sitt, ofta i olika ämnen, och en lärare som far som en skottspole mellan bord och bänkar och bedriver "handledning". Det kan inte vara riktigt bra för någon.
Oj oj,om skolan finns det mycket att säga...
Mmm, ni var säkert 24 i klassen på lågstadiet då. 25 var delningstalet, men viktigt i sammanhanget. Det fanns grupptimmar, alltså att halva klassen kom tidigt och halva klassen sent. Klassen blev alltså i praktiken bara 10-12 stycken och det var i den gruppen den första läsinlärningen och matten skedde. Perfekt storlek! Sen blev det fler o fler timmar gemensamt för klasshalvorna. Men också viktigt, det var samma fröken o samma klassrum i tre år. Barnen hystades inte runt i huset under skoldagen till olika lärare o olika lokaler, vilket är förödande för gruppbygget.
Projekt som prackas på uppfrån fungerar nästan aldrig, men skolans värld kryllar av dem. Vi tvingas slösa så mycket energi på att försöka hantera orealistiska organisationsformer, initierade av människor som tror att det går att koppla loss organisation från pedagogik. Men det hör ihop.
Långa lektioner är av ondo om de innebär stillasittande, men bra om man har mattelab och sånt. Om jag har en klass själv så kan jag vara flexibel, anpassa lektionslängden till den aktuella lektionens innehåll. Ungarna vill ofta själva göra färdigt det de håller på med.
Individualiseringen bidrar inte i sig till stöket, tvärtom så ger det ofta intresserade elever. Men det är bättre tycker jag med pararbete. Dels avlastar det mig som lärare eftersom ungarna lär varandra och ofta gör det bra, dels får jag färre "ställen" att springa runt till. Katederundervisning behövs också ibland som kortare information bland små barn, men är urusel undervisningsform.