Inga Magnusson

Vaknade helt hysterisk för tre timmar sedan ( 4 i natt) av att råttorna gnagde på något ovanför mig. På natten blir ljudet av gnagande råttor så högt att det låter som en motorsåg!! Jag har blivit väckt av dem flera nätter den här veckan och igår kväll laddade jag upp med sopborsten för att kunna slå i taket och skrämma iväg dem.

Jag flög alltså upp ur sängen och slog för det vilda. Det brukar funka och det blir tyst. I o för sig en klen tröst för mig som aldrig kan somna om igen direkt  utan måste ha några timmars läsning /bloggande först.  Men imorse funkade det inte alls. De har väl lärt sig nu att ljudet inte är farligt. De bara gnagde vidare.

Men en som var rädd var ju gubben. Han vaknade av ljudet, flög upp ur sängen och for iväg till stugorna för att hämta hjälp:

En elektrisk överljudsapparat som ska skrämma iväg odjuren.

Nu sitter den i vägguttaget i mitt sovrum, får se om det hjälper!

Fattar inte varför vi betalar Anticimex en förmögenhet varje år för råttbekämpning i våra hus när det ändå inte hjälper.  GRrrrr!!  Jag ville verkligen få ha min sovmorgon idag!!

Visst är det fantastiskt om det är sant???
Att själen väger 21 gram!!

Så här är det enligt en tidning jag läste häromdagen:
(Nu är ju inte allt som står i tidningen sant, men just det här kändes korrekt. Man hänvisade till att det byggde på gammal kunskap och det lät betryggande. Ny kunskap är mera skum, den kan vara beställd och betald av någon)

I dödsögonblicket minskar kroppen i vikt.
Inte mycket men just precis 21 gram.

Och detta tolkar en del som bevis på att själen verkligen existerar och alltså väljer att hellre fly än illa fäkta,  när människan rent biologiskt sett dör.

Visst är det fantastiskt om det är sant!!??

Jag försöker först föreställa mig själen i storlek. Min viktreferens på gram är alltid smörpaket.  Jag är helt klar över att jag använder 50 gram till bearnaisesåsen. Själen skulle alltså väga som hälften av det. Och jag tänker en stund på  hur det skulle kännas att hålla själen i handen och liksom bolla lite med den.

Fast i nästa ögonblick inser jag ju att själen inte kan bestå av fett. Då skulle det ju synas när den fladdrar iväg. Eller jag menar fett fladdrar inte. Jo, som matos förstås. Så kanske ändå?

Nej troligare är själen  väl som vattenånga, fast kall (??)
Det ger ett bättre läge för att pysa ut som en osynlig gas någonstans ur kroppen. 
Kanske med det sista andetaget? Brukar inte det vara ovanligt djupt, som en suck??
Men tyvärr saknar jag helt referenser på hur stor volym 21 gram förångat vatten har.
Tar det upp en kubikmeter?
Eller bara som en liter eller så?

Det är nog i alla fall för mycket för det där sista andetaget. Nej, vattenångesjälen dunstar nog ut genom huden någonstans.

Den borde i så fall vara som ett litet moln, eller en dimma, som smyger iväg upp i luften och blandar sig med resten av luften.

Mäklig tanke! Det skulle ju innebära att det somlar omkring en massa själar i luften omkring oss. Att vi t.ex andas in dem,  och ut igen förstås.

Om man andas in en frustrerad, arg själ så kanske man får huvudvärk eller oförklarlig livsleda just den dagen. Kan det vara så att schizofrena faktiskt saknar något skydd som de borde ha och därmed är mottagliga för de kringsomlande själarnas kommunikationsförsök. Att det egentligen är deras röster som de hör?

Nästa tanke går ju till forskningen på området. Hur kan man veta detta? Det måste ju innebära att en massa människor har fått ligga på typ en brevvåg o dö. Annars kan man ju inte veta det här. Jag undrar om man har försökt fånga in den flyende själen genom att snabbt sluta in kroppen hermetiskt också?

Allt det här är kanske "gammal kunskap" som är rent allmängods fast jag har missat alltihop. Jag har ju ägnat ett liv åt humaniora och inte åt de biologiska / själsliga aspekterna av döendet. Om sanningen nu ska fram så har jag aldrig ens sett en död människa och jag vill inte heller.  Någonsin. Inte ens för att forska i själar.
 
Men jag kan anmäla mig som frivillig till att dö på brevvåg om det kan var till någon hjälp i själsforskningen. Nåt får jag väl ställa upp på nu när jag vägrar att donera några av mina organ. (Herregud, vem skulle förresten vilja ha en begagnad lever som har 56 års hårt utrensningsarbete bakom sig, dag o natt, eller ett gammalt utbankat hjärta?) 

Fast det här med att bjuda ut sina gamla organ till donation är väl mest en gest uppåt på något sätt, för att få någon stjärna i himlen liksom. Det mesta måste väl ändå bli vrak på såna här gamlingar som oss.

Helt sanslöst är det! Mina fötter måste ha växt och blivit större!!

Jag vet med bestämdhet att jag större delen av mitt liv haft storlek 38 på skor. Sen blev det 39 och nu igår måste jag köpa storlek 40 alltså!!

Kanske blir det sämre kvalitet på skelettet så att det liksom sjunker ner i skorna, eller kanske så trampar man ut fötterna med åren så de blir större!!??

Ja sen kördes alltså de skjutna älgarna till jaktlagets slakthus. Där hjälps man åt att flå (obligatoriskt för den som fått skjuta) och hänga upp älgarna. Sedan styckas de isär  sista dagen  och varje deltagare får en köttlott, lika för alla oavsett om man skjutit eller inte, oavsett om man gått på drev eller varit skytt.

Men det ser inte ut som köttet i affären kan jag säga!! Det är mycket ben och halsar och blodiga slaksidor och seniga läggar med. Det är ganska slemmigt och vattnigt i baljan eftersom den stått en natt med sitt innehåll. Köttet är inte sköljt så det finns en hel del hår och barr och lite mossa här o där. Man får inte vara flåmaga när man skär rent, för det får man göra och det luktar rätt starkt.  Det är mycket som ska bort innan köttet kan läggas i boxen.

Men i går kväll lördag festade vi på älgfilén färsk. Vi stekte den och hade kantarellstuvning till och en gräddsky ur pannan. Filén stekte vi enkelt i skivor. Och detta är det bästa vi vet. Speciellt roligt var det eftersom vi delade festen med R och Å-B i Snarkil. Vi har inte lyckats ses på länge, fast vi gjort tappra försök, men nu klaffade allt.

Till efterrrätt blev det den obligatoriska vaniljglass o hjortronsylt.

Jag har ingen frisyr! Jag försöker bara med ett visst mått av desperation ha håret på ett sånt sätt så att det ska se ut som att jag har hår över huvud taget! Därför blev jag milt sagt överraskad när frissan vid klippningen i tisdags glatt vispade runt i testarna och sa att "så här som Du har det är frisyrerna nu i höst, med hel längd ner och page". Fast för att vara fullkomligt helrätt  så skulle det var långt framför öronen också. Inte bara bakom. Och så undrade hon om jag ville ha det så.

Det ville jag förstås inte. Jag vill inte tänka på eländet, jag vill att det ska vara som förut, det funkar! Jag vet ju att det skulle se ännu ödsligare ut än vanligt att försöka lägga längd på de där ungefär 3 hårstråna som finns där hon menade.  Det är ju knappast något svall vi pratar om.   Sen får jag väl utan egen förskyllan bli modern vart tionde år eller så, när modet kommer ikapp mig. Jag kommer alltid att vara före :-). Klippt o fejat blev det i alla fall så nu får det stå sig ett tag framöver.

Så har jag då sopat upp denna länge försummade delen av mitt liv. Det börjar arta sig.

Jag har förstått att man ska samla alla sina bankgrejer till en bank och vara trogen den. Då kan man lugnt luta sig tillbaka och låta sig ömt  vårdas av sin personliga bankman.

Så har det inte blivit för mig. Min organisation av bankärenden befinner sig i fritt fall eller hur det ska uttryckas. Ja, inte själva ekonomin, den har jag ordning på. Alla kända utgifter går automatiskt, men allt är liksom utspritt här o där på olika banker. Det har bara blivit så.
 
Först har jag en gammal bank som var min första lönebank och den har bara hängt kvar. Lönen går in där och har alltid gått in där,  det är för krångligt att ändra och ett visst mått av nostaligi kanske finns med. Sen var det någon bank som vid något tillfälle hade ett bra ränteerbjudande o gubben huserade där, då flyttades ett lån dit. Sen blev Stadshypotek plötsligt en vanlig bank, så då hamnade jag hos en tredje bank.

För ett tag sen fick jag en sån där lapp om att ett lån går ut och skulle läggas om. Det stod dessutom hotfullt att om jag inte hörde av mig så skulle banken bestämma villkoren i fortsättningen och därmed halvera amorteringarna. Jag har vid något tillfälle tjafsat med en annan bank om att jag velat höja amorteringarna, men fått nej eftersom banken vill ha mig kvar som låntagare och kund så länge som möjligt . Banktjänstemannen vid det tillfället fick det att låta som om jag hade ett halvsekellångt kärleksförhållande med banken o att den  nog inte skulle överleva utan mig om jag amorterade bort lånet så snabbt!. Jag fattade förstås att det handlade om simpel vinstlystnad, han bara ville få in mina räntor så länge som möjligt!

Nu morskade jag upp mig och stegade in till en trevlig ung man vid namn Peter  och sa direkt att jag ville höja amorteringarna. Jag hade förberett  mig väl genom att slipa alla argumenten, inklusive hot om att byta bank. Med tanke på den blygsamma summan hade han väl fått ett skrattanfall om vi kommit dithän, men i alla fall, som princip. Men vi behövde aldrig komma så långt.

- Visst, sa han glatt, höjd amortering, det ordnar vi. Hur mycket vill Du ha?

Jag svalde hela försvarstalet i en klump, fyllde snabbt i det önskade beloppet och stegade nöjd ut ur banklokalen. Kanske det där med en ömt vårdande bankman inte är så fel i alla fall. Ska tänka på det!   Peter ligger himla bra till i så fall.

Detta var nästa insats för att sopa ihop resterna av ett liv som legat i total träda de senaste månaderna pga för hög arbetsbelastning.