Inga Magnusson

Visst är det fantastiskt om det är sant???
Att själen väger 21 gram!!

Så här är det enligt en tidning jag läste häromdagen:
(Nu är ju inte allt som står i tidningen sant, men just det här kändes korrekt. Man hänvisade till att det byggde på gammal kunskap och det lät betryggande. Ny kunskap är mera skum, den kan vara beställd och betald av någon)

I dödsögonblicket minskar kroppen i vikt.
Inte mycket men just precis 21 gram.

Och detta tolkar en del som bevis på att själen verkligen existerar och alltså väljer att hellre fly än illa fäkta,  när människan rent biologiskt sett dör.

Visst är det fantastiskt om det är sant!!??

Jag försöker först föreställa mig själen i storlek. Min viktreferens på gram är alltid smörpaket.  Jag är helt klar över att jag använder 50 gram till bearnaisesåsen. Själen skulle alltså väga som hälften av det. Och jag tänker en stund på  hur det skulle kännas att hålla själen i handen och liksom bolla lite med den.

Fast i nästa ögonblick inser jag ju att själen inte kan bestå av fett. Då skulle det ju synas när den fladdrar iväg. Eller jag menar fett fladdrar inte. Jo, som matos förstås. Så kanske ändå?

Nej troligare är själen  väl som vattenånga, fast kall (??)
Det ger ett bättre läge för att pysa ut som en osynlig gas någonstans ur kroppen. 
Kanske med det sista andetaget? Brukar inte det vara ovanligt djupt, som en suck??
Men tyvärr saknar jag helt referenser på hur stor volym 21 gram förångat vatten har.
Tar det upp en kubikmeter?
Eller bara som en liter eller så?

Det är nog i alla fall för mycket för det där sista andetaget. Nej, vattenångesjälen dunstar nog ut genom huden någonstans.

Den borde i så fall vara som ett litet moln, eller en dimma, som smyger iväg upp i luften och blandar sig med resten av luften.

Mäklig tanke! Det skulle ju innebära att det somlar omkring en massa själar i luften omkring oss. Att vi t.ex andas in dem,  och ut igen förstås.

Om man andas in en frustrerad, arg själ så kanske man får huvudvärk eller oförklarlig livsleda just den dagen. Kan det vara så att schizofrena faktiskt saknar något skydd som de borde ha och därmed är mottagliga för de kringsomlande själarnas kommunikationsförsök. Att det egentligen är deras röster som de hör?

Nästa tanke går ju till forskningen på området. Hur kan man veta detta? Det måste ju innebära att en massa människor har fått ligga på typ en brevvåg o dö. Annars kan man ju inte veta det här. Jag undrar om man har försökt fånga in den flyende själen genom att snabbt sluta in kroppen hermetiskt också?

Allt det här är kanske "gammal kunskap" som är rent allmängods fast jag har missat alltihop. Jag har ju ägnat ett liv åt humaniora och inte åt de biologiska / själsliga aspekterna av döendet. Om sanningen nu ska fram så har jag aldrig ens sett en död människa och jag vill inte heller.  Någonsin. Inte ens för att forska i själar.
 
Men jag kan anmäla mig som frivillig till att dö på brevvåg om det kan var till någon hjälp i själsforskningen. Nåt får jag väl ställa upp på nu när jag vägrar att donera några av mina organ. (Herregud, vem skulle förresten vilja ha en begagnad lever som har 56 års hårt utrensningsarbete bakom sig, dag o natt, eller ett gammalt utbankat hjärta?) 

Fast det här med att bjuda ut sina gamla organ till donation är väl mest en gest uppåt på något sätt, för att få någon stjärna i himlen liksom. Det mesta måste väl ändå bli vrak på såna här gamlingar som oss.