Inga Magnusson

Jag köpte en cykel igår, den första jag ägt sedan jag var så där 13 år. Det var med livet som insats jag gjorde premiärturen. Och jag ångrar redan köpet. Jag borde ha haft fler växlar för att ta mig upp i backarna runt Liane, men jag kan ju inte det här.

Jag antar aldrig utmaningar annars, men den här var lite annorlunda och rolig och krävde ingen självutvärdering.

Alltså boken som ligger närmast i skrivande stund sidan 123 meningar 6,7,8:

" Eller som Sangiorgi uttryckte saken: "En av maffians regler säger att man ska respektera andras territoriella  jurisdiktion. Att sätta sig över denna jurisdiktion är detsamma som att förolämpa någon personligen"

   Det var Lo Porto och Caruso som stal konstföremålen från Florios villa"

Boken är alltså  "Cosa Nostra" historien om den sicilianska maffian. Skriven av John Dickie.

Det är intressant att läsa om maffia som fenomen. Detta intresse delar jag med kollega på jobbet dessutom!!

Nu har alla vi avslutat hundkursen och äntligen kan den gode G, ledaren som liggen främst, koppla av ordentligt och dra iväg till USA på semester hos släktingar. Han har gjort ett suveränt jobb som vanligt. Han brukar starta dressyrkurserna med att säga att innan vi är klara med kursen så kommer ni att kunna lägga ner era hundar på kommando och gå utom synhåll och de ligger kvar. Ingen trodde naturligtvis på detta när vi stod där med våra jyckar stretande i kopplet utan minsta hyfs.

Men nu har vi harvat runt på Brukshundklubbens övningsområde ett antal gånger med våra unghundar.  Vi har tränat  gå fot, vända, vara uppmärksamma på egen förare, stanna, ligga ner, ligga kvar, tåla störningar i form av andra hundar och människor som passerar och nu till sist ligga ner utan att ha synkontakt med föraren.  Och de allra flesta har fixat att hänga med. Det innebär en hel del träning hemma också, det räcker inte med kurstillfällena minsann.

Allt detta är bra kunskaper för en jakthund. För att kunna jaga på ett bra sätt med en hund så krävs en hel del av samspel mellan hunden och föraren. Hunden måste kunna vara uppmärksam på vad som förväntas av honom och tycka att det är kul att utföra ett jobb. De flesta hundar vill verkligen anstränga sig och göra något, inte bara äta och sova.

Oskar var lite speciell den här sista gången. Det var en löptik med i gänget och han tappade fokus totalt. Jag fick verkligen slita för att fånga hans uppmärksamhet och fortsätta att vara den som bestämmer. Men det är bra att träna med störningar närvarande. Det blir lite överkurs. Han fixade att ligga en kort stund i alla fall när jag gömde mig. Men jag är helt säker på att han varje sekund visste var tiken var.  Tack i alla fall G för en bra kurs!

Dialog ur levande livet på Liane:

Scenen föreställer mig fullt upptagen med att sy i knappar i gubbens Jägarförbundsskjorta, alltså alla knapparna var dåligt isydda! Det var irriterande och tidsödande och himla trist, så jag pustade och stånkade lite över mitt öde att vara den enda i huset  med händer tillräckligt små för att hantera en nål. Gubben for runt lite planlöst och såg allmänt sysslolös ut så jag sa

- Du kan väl ringa till R och Å-B och föreslå att vi tar den där turen till trasmatteutställningen i Ransäter till söndagen!

Gubben grep efter telefonluren men hejdade sig på vägen.

- Nej det kan jag inte!

Jag tittade  upp från sömnaden och fattade  inget.
-Varför kan Du inte det?

-Jag kan väl  inte ringa till R och föreslå att vi ska åka till Ransäter och titta på trasmattor fattar Du väl!!  Jag som kör båge och allt.   Du får ringa till Å-B (Rs fru alltså!) och prata om det. 

Gubbar är ju från mars liksom, man fattar inget!  Jag ringde alltså fru Å-B och det blev inbokat på söndag, Ransäter  Erlandergården och trasmattor. Fast det blir nog lite slingrande tur på vägen. Vi kanske gör en avstickare till Munkfors och kollar på Lars Lerin museet om det är öppet.  På ditvägen kan det bli Esters kafé eller nåt. Vi startar ungefär vid förmiddagskaffetid. Och jag ska hämta ett par beställda jobbtofflor i Karlstad.

Lördag är det fullt upp med fiskegäster. Det är det alltid och vi kan aldrig planera något i förväg mer än det.

Imorgon torsdag har jag ett antal föräldrasamtal först och sedan ska det bli hunddressyrkurs. Vi har tyvärr missat några gånger nu.

Fredag ser tom ut, då får vi boka in lite lågtempo på egen hand, kanske något gott att äta här hemma på altanen. Det ska ju bli kanonväder.

Det är ungefär de närmaste planerna.

Några bloggläsare ramlade av när flyttlasset gick till den nya bloggplattformen. Eftersom det hände exakt den natten när min blogg flyttades och min blogg är ungefär som förut i övrigt, varken mer eller mindre avskräckande, så får jag anta att någonting hänt med länkmöjligheterna eller track backs eller ping backs vad det nu heter.  Hoppas att det löser sig så småningom när alla är flyttade. Tills dess får vi bara ha tålamod antar jag. Någon mer som är drabbad?  Inte för att antalet läsare betyder något men ändå........  :-)

John Fogerty är kung! Absolut!

Vi var på konserten i Karlstad i går kväll lördag och han är bara bäst! Han äger scenen när han kommer in och gör sitt framträdande så proffsigt. Han kan inte tala på scen, han kan inte röra sig på scen (påminner mest av allt om en skadskjuten kråka när han hoppar jämfota fram och tillbaka). Men till skillnad från Carola så låter han bli det här för det mesta och gör det han är suverän på: Spelar rocknroll! Det är två timmars ös som vanligt och jag förstår inte att rösten håller och att trummisen orkar ens lyfta pinnarna på slutet.


Vi ´hade väldigt bra platser och såg det hela härifrån, nära men lagom högt. Publiken var entusiastisk som synes. Hoppas att det blir  en recension som åtminstone är proffsig i lokalpressen. Jag var inne och läste Svds från Hovetkonserten i förrgår och den var erbarmligt ovederhäftig, full av sakfel när det gällde huvudpersonen. Vi stod upp en stor del av konserten och hoppade och klappade i händerna. De gamla låtarna från 70-talet håller än,d et är rak enkel rockmusik. Sen hade han med några långa gitarrsolon som gör mig helt lyrisk. Det är helt fantastiskt att hantera ett instrument så!

Sen spanade jag förstås efter Kicki och Peter men såg dem inte. Vi kom f.ö. för sent några minuter. Gubben vimsade in på toa och sen hittade han inte oss direkt.  Hos Kicki kan man läsa mer om Fogerty. Hennes adress finns här bredvid.


Vi startade med att gå ett varv på IKEA och sedan ta en bit mat på fina Ankdammen vid småbåtshamnen. På andra sidan har man nu fått färdigt de nya prydliga lägnehetshusen. Det är idel stora glasade balkonger och terasser. Ser trevligt ut och ett lyft för hela vattenområdet i Karlstad. Man har ju hittills kanske inte gjort så mycket av stadens möjligheter att skapa fina miljöer vid vatten. (Det har inte Årjäng heller, kolla nere vid småbåtshamnen hur det ser ut! Något sorts upplag av rostiga vagnar) . Här fick vi god mat i alla fall men blev alltså sittande kvar i längsta laget och fick springa in på konserten i Läfbergs Lila Arena.

En minnesvärd kväll blev det. Nu ska vi fira Mors dag med modren och i kväll blir det färsk sparrisfrossa i Hol.

Vindkraftverk är bra. De ger förnyelsebar el och smutsar inte ner miljön.

Det är populärt att bygga vindkraftverk men det passar inte överallt förstås och man behöver nog planlägga byggnationen. Årjängs kommun ska göra en plan för vindkraftverksbyggen. Så gör andra kommuner också.  

För markägaren finns ett krux som inte många varit medvetna om:

Enligt någon sorts EU-lagstiftning så kan det vara så att alla nybyggnation i princip  är omöjlig inom en radie av en kilometer runt ett vindkraftverk. 

Jobbmässigt är det en intensiv period;  föräldrasamtal, examensträning, överlämningar inför att lämna gammal klass respektive ta emot en ny klass, planer för nytt läsår.
 
Det finns också ett känslomässigt  projekt där som handlar om att långsamt ta avsked av barn som jag umgåtts med varje dag 5 timmar under två år. Det känns som om vi  har växt ihop lite och det är en fantastisk klass med så mycket styrka och glädje och trygghet i sig själv.

Barnen satte upp krav på hur de ville att jag skulle vara för att de skulle kunna göra en bra klass förra året och det utvärderade de nu. Hade jag motsvarat förväntningarna?

Ett av kraven var att jag skulle hindra dem från att retas med varandra. På en utvärderingslapp så hade ett barn skrivit helt kort: Vi retas inte med varandra i den här klassen.  Sånt blir man så glad av att läsa. Om barnen och föräldrarna och jobbet med den här klassen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst för det är så fantastiskt roligt. Det är verkligen roligt varje dag att gå till det här jobbet med barnen. Men det är bäst jag slutar skriva om det nu annars blir det en roman. (Det är bara de delar av jobbet som handlar om lokaler, organisation och påtvingade meningslösheter som är deprimerande!)

Idag fredag är en lugn mellandag med tvätt och städ och litet av varje. Imorgon lördag åker sedan god mat på någon restaurang och därefter rockkonsert Fogerty.

Söndag kommer modren hit på Morsdagslunch. Hon är nu över 90 år och vill inte äta ute på restaurang längre, så vi tar det här hemma istället. Hon har redan fått blompresenter i form av planteringar av blommor i krukor. På söndag kväll är vi bjudna på färsk- sparris-frossa i Hol hos A och U.

Vi går på dressyrkurs med Oskar, taxen och Jazz hamiltonstövaren. Jag vill bara skryta och skräppa över min lille tax som ligger här på kommando och jag har gått ifrån honom! Förra gången jag hade taxvalp och skulle lära den detta så var det jättesvårt. Hanar vill inte ligga ner ihop med andra hanar! De är ofta för dominanta. Men nu började jag i god tid hemma och träna. När Oskar ändå låg ner på golvet här hemma så började jag säga ligg och höja handen och berömma honom och klia honom på magen. På så sätt lärde han sig vad ordet och gesten betydde. Sedan gick det lätt att få honom att ligga ner här också på kursen. Det är 25  - 30 hundar med. Kursen ordnas av Stövargillet tror jag. Det är mest jakthundar med.


För att göra det svårare så går vi med hundar precis bakom de som stannar eller ligger ner. Oskar fixar det bra.
Fast det händer att han försöker med lite ålning.



En del andra är inte så förtjusta i detta! Med Jazz får vi kämpa. Han vill inte.


Kan gå till slut.


Det är ansträngande med dressyrträning.  Inte rent fysiskt men mentalt att vara på alerten hela tiden och uppmärksamma. På hemvägen sitter båda hundarna i baksätet och halvsover. Vi går två gånger i veckan nu en period. Varje torsdag och söndag.


Så här såg Oskar ut i söndags  när vi åkte hem. Alldeles för lurvig för att vara en fin strävhårig tax. Men igår tisdag så åkte pälsen av och det blev en helt annan hund! Rätt skönt nu när det börjar bli varmt och lättare att hålla borta fästingarna. Det måste bli fästinghalsband nu, tyvärr. En av hundarna på kursen, en vorsteh, är sjuk i Borrelia nu. Fästingeländet börjar tidigt i år.


Oskar nyfrissad! Och totalt oigenkännlig. En helt annan hund.
Och det tyckte Jazz också som luktade igenom honom ordentligt vid hemkomsten. Inte ens han var riktigt säker på att det var samma hund och inte en bortbyting. Kolla den lustiga mörka fläcken uppe på nosen.!Resten av Oskar blir ganska ljust viltfärgad efter trimning.

Dom kom tillbaka våra fiskegäster från Karlsruhe som vi hade här i augusti och grillade med nere vid sjön. Nu hade de rest med flyg till Göteborg, hyrt bil där och kört hit. Allt som allt tog det 8 timmar. Vi grillade nere vid sjön i kväll tillsammans med A och U i Hol och pratade bort ett par timmar. De berättar att det är högkonjunktur i Tyskland, att arbetslösheten sjunker och att det ser ljusare ut än förra året. Angela Merkel är också tämligen populär och det finns inte så mycket att kritisera hos henne även om hon betraktas som konservativ.  Vi hade en fin kväll och en bit bort i älven simmade bävern fram och tillbaka över älven mellan hyddan och andra sidan. Han hämtade varje gång pinnar och träbitar. Hyddan är dubbelt så stor i år som förra året, men vi såg bara en bäver. Undrar om han är ensam nu.

Våra duktiga fiskegäster har sedan i lördags fått 27 gäddor och 2 abborrar. Helt ok när alla säger att just med nordostlig vind så nappar det inte här och temperaturskillnaderna mellan natt och dag är för stora. Vi har så där 15 grader på dagen och sol, medan nätterna är kalla med frost de senaste dygnen.

Den fina blomman fick jag av dem!

Om Årjängstrollet finns många åsikter. Det är stort i alla fall och har blivit något av en symbol för samhållet. Det har varit nedmonterat och uppfräschat nu en period. I morse kom det i alla fall på plats på det nya torget som ska vara klart till nationaldagen tror jag. Det blir väl invigning med pompa och ståt!

Det vita närmast kameran är inte snö i säck. Det är gatsten som jag antar ska läggas på torget. Jag tror att det blir fint till slut fast man har undrat många gånger. Det är ju ett stort steg att flytta på ett torg. Ett torg är ju inte bara ett samhälles centrum utan också dess hjärta på något sätt. Men antagligen inte alls omöjligt att flytta på. Vi kommer säkert att vänja oss vid det nya och till slut är det gammalt också.

Asch, jag är bara jätteglad över ett par saker som har hänt de senaste två dagarna:
Jag får inte säga vad det ena är; men det är ingen tillökning i familjen, eller bröllop eller sånt. Ska berätta så småningom.
Det andra är en himla trevlig inbjudan till ett evenemang så småningom. Det ska bli så roligt och jag ser verkligen fram emot det!!  

Så då blir det bara blommor för att fira, det kunde väl passa!
(Det är en bild av blommor som vi fick av våra tyska vänner som tack för hjälp, jättefina var de och stod länge)

Jag förstår att alla någon gång har legat vakna och undrat hur det ser ut på brandstationen i Skoghall / Hammarö.
Så här är det ungefär.
Vi hälsade på Rolands gamle vän och lumparkompis L. L är brandman fast det heter räddningstjänst numera tror jag och han är insatschef när det händer nåt.  L. satt och skrev rapporter över den senaste tidens olyckor och bränder. Det är viktigt ur inte minst juridisk synpunkt och ur försäkringssynpunkt att det blir korrekt gjort. Den senaste veckan hade det hänt mycket fast han kan inte berätta om det. Men en del var så svåra saker att man fått psykologstöd. Det är nog ett speciellt jobb, fast ändå inte ett jobb. L. jobbar normalt på Skoghallsverken och har gjort så nästan hela livet och rycker ut i räddningstjänst när det händer något.






Här på en hylla fanns en del minnessaker från tävlingar som räddningstjänsten i Skoghall varit med på. Här berättade L. också om den gången han räddade en kattuggla ur en skorsten. Den hade drattat ner i skorstenen och tog sig inte ut och det var förstås farligt. Men L hade läst i en serietidning att man kunde fästa en trådögla på ett långt rör och trä den om halsen på ugglan. Så det gjorde L och lyckades rädda ugglan ut. Den flög iväg svart och sotig och allt blev väldigt omskrivet i bl.a. Året Runt och man fick belöningar av Djurens vänner eller nåt.

Ls dotter är snart färdig polis och ska jobba i Karlstad. Det är väldigt roligt att hon valt ett jobb som liknar fadrens.

Om man  bestämmer sig för att ha stora klasser och sedan pytsar på med ett antal lärare som ska pendla ut och in i klasserna och låta eleverna hålla på och byta klassrum samt gruppkonstellation under dagen,  då har man tappat bort barnperspektivet. Man har bäddat för oro och otrygghet hos många barn. (Det är inte otryggt för alla barn, för en del barn känner sig trygga oavsett om det är aldrig så rörigt runt dem. ) Men många barn blir otrygga och oroliga och röriga av att byta lärare, byta klassrum och byta gruppkonstellation under dagen. Deras oro riskerar att smitta av sig på hela klassen och då hjälper det  inte om några försöker lugna ner det hela. Jag vet inte om vi vuxna skulle klara av att under varje arbetsdag byta arbetsledare, byta arbetsplats och byta ut de närmaste arbetskamraterna och göra det flera gånger under dagens lopp. OBS beordrat, inte frivilligt!

Jag försöker sätta in en vuxen person som jobbar på kontor i den situationen

Företaget "Nollkoll" har i högsta ledningen beslutat om följande organisation på sitt kontor:

Personen Olle jobbar i rum Y tillsammans med Lisa och Britt och 20 andra. Det är Pelle som är arbetsledare. Klockan 10.40 beordras Olle ta med sig sina  saker och jobba vidare i rum X tillsammans med halva arbetsstyrkan. För Olles del  innebär det att  jobbet fortsätter  tillsammans med Stina och Johan och nu är Patrik arbetsledare . istället.  Det pågår fram till lunch.  Efter lunch ska Olle gå tillbaka till rum Y och jobba med Lisa och Britt  i den stora arbetsgruppen och ha Pelle som arbetsledare igen. Dagen avslutas med att Olle och några ur avdelningen jobbar ihop med 5 stycken ur avdelningen ovanpå i rum Å med  Mira som arbetsledare.

Och så här är det varje dag, dag ut och dag in fast bytena av rum och arbetsgrupp och arbetsledare sker på olika tider under dagen enligt schema.  Och de sker oavsett vad man jobbar med. Och det är inte Olle som väljer utan han blir hela tiden beordrad till omflyttningarna.

Fast efter någon månad strular det till sig med jobbet i rum Z bredvid på den andra avdelningen, de som jobbar där börjar slåss med varandra och vara elaka. Det blir kris. Då måste arbetsledare Patrik lämna avdelningen för att tjänstgöra där.    Bengt kommer in istället som ny arbetsledare efter en period för man måste kunna dela upp den här stora arbetsgruppen.  Det blir ett nytt schema och delvis nya grupper. Nu  går man till hans rum varje tisdag och torsdag  en stund. Men för att kunna jobba i en ännu mindre arbetsgrupp så rycker arbetsledare Torsten in från avdelningen på andra våningen så då går halva avdelningen dit till honom också  varje onsdag. 

Sett i perspektiv uppfrån Nollkolls ledning så ser det säkert modernt och flexibelt  ut men Olle betalar med trivseln på jobbet.

Jag vet inte ens om det här är en mänsklig arbetssituation för vuxna. Det är det definitivt inte för barn och det är ännu värre när det drabbar små barn som kommer till sitt första skolår med i stort sett en snuttefilt under ena armen och en nalle under den andra. För man är inte så stor som 7-åring egentligen och den här nya världen känns skrämmande och obegriplig att anpassa sig till. Barnen blir rädda att göra fel, de blir oroliga av att hela tiden anpassa sig till nya vuxna arbetsledare, det är otryggt att inte ha en fast punkt i skolan, det är bekymmersamt att hela tiden jobba i nya grupperingar ur en sammanlagd avdelning med c:a 45 barn (eller ännu fler) och förhålla sig till dem. Barnen försöker skapa fungerande gruppsystem men de slås hela tiden sönder av bytena.  Och jag tror ju också att det är förödande för självkänsla och ansvarstagande att hela tiden skyfflas runt  av vuxna på det här sättet. Åtminstone skulle jag känna mig som en automatiserad robot efter en tid i den här tillvaron.

Sedan inträffar det märkliga att vi  vuxna häpnar över barns brist på ansvar, över barns brist på samarbetsförmåga, över barns brist på trygghet, över barns brist på uppfostran hemifrån (!). Kanske är det väldigt förståeligt om barn reagerar på något sätt när de tvingas in i en sån här arbetssituation.

Så här små barn behöver ha en trygg kontakt med vuxna som finns där hela tiden, om det är en eller flera spelar inte så stor roll, huvudsaken är att de alltid finns där. Det är säkert så att man på högstadiet måste byta lärare och klassrum eftersom skolämnena har ett djup som inte en enda lärare kan greppa, men så är det inte med små barn i grundskolan.  I förskoleklassen har man ju flera vuxna på barngruppen eftersom barnen behöver hjälp rent fysiskt med av- och påklädning men det är ju oftast samma personer som finns där varje dag och hela dagen, det är inte otryggt.

Om man organiserade skolan ur ett barnperspektiv så hamnar tryggheten för det enskilda barnet  i centrum:

* Stabila grupper om c:a 15 barn så att det finns möjligheter för barnen att bygga upp en socialt fungerande grupptillhörighet (nuvarande personal skulle räcka till det!)

* En lärare (eller två) som alltid finns där. Det är viktigt att de lärare som finns med, inte måste springa ut och in i olika klasser och därmed hela tiden hålla på och lämna barn / barngruppen. Barnen behöver kontinuitet. Deras liv kan vara röriga ändå utan att skolan behöver förstärka det.

* En egen arbetsplats

* Möjlighet att få stöd i klassen eller i liten grupp för den som behöver det

Barn som får tillhöra en liten klass och ha kontinuitet i vuxenkontakten har större möjligheter att vara med och påverka och ta ansvar än barn som tvingas leva sitt skolliv i en beordrat kringskyfflande tillvaro från det ena till det andra.

Asch, här skryter jag över hur bra det fungerar här på bloggen nu efter flytten, men det fungerar inte alls. Jag försöker lägga in bilder och publicera kommentarer och inget går. Får se nu om det går att få in ett inlägg med enbart text.

Om nu inte resurserna räcker så att alla kan få allt det de  behöver så är det obekvämt för en ledare att bestämma. Stod om det i Exepressen för ett tag sedan. Man kan få ovett för fördelningsbeslutet oavsett hur man väljer. Så då är lösning på den Gordiska knuten att låta en grupp av de underställda ta fram ett förslag till fördelning. Då blir de underställda ovänner sinsemellan istället och en obehaglig stämning med idel intriger och rackarspel sprider sig på arbetsplatsen. Tjuvnyp blir legio för att klättra över arbetskamrater, för att ge igen för gamla oförätter osv.  Undergrupper bildas med klara gränser mot andra undergrupper. Alla bekämpar alla så gott det går.

Smart om man som ledare har som främsta mål att slippa fatta obekväma beslut och stå för dem.  Mycket effektivt fast ur vilken synpunkt kan man fundera över.  Det blir svårt att rikta energin framåt mot det egentliga målet med verksamheten. Energin slösas  i horisontell riktining och försvinner inne organisationen istället för att bygga fungerande team som jobbar bra tillsammans framåt - utåt.  Allt mindre av arbetstiden och vars och ens intresse används till jobbet. Allt mer går åt till internt bråk.

Vill man sedan göra det ultimata klippet som ledare så kan man som grädde på moset, efter något år av internt käbbel mellan de underställda i en ovanligt kontroversiell fråga säga ungefär så här:
- Kul att Ni har jobbat med det här, men jag  struntar i det Ni kommit fram till. Jag har bestämt mig för att besluta i alla fall.  Som jag vill!

Ledarskap är svårt och det handlar hela tiden om vad som är syftet med ledarskapet. Om det handlar om att coacha folk, bygga fungerande team, rikta energin framåt åt samma håll så att man tillsammans blir starka. Eller om det handlar om att utöva personlig makt för maktens egen skull. Det egocentriska ledarskapet.  Eller om det handlar om att undvika att fatta egna beslut och våga stå för dem. Det otrygga ledarskapet.

Det var korsdraget!  Inte jag!    

Vi var ute och tittade på ett spår som var lite ovanligt. En god vän som sett det ringde och undrade. Spåret fanns bredvid Bengtsforsvägen före Harnäs, till vänster om vägen på det ställe som brukar kallas Kôffotelôcke. Det är svårt att säga exakt, men det finns en del som påminner om vildsvin i de här spåren. Kanske är de här nu i Sillerud?

Det verkar som om bloggen fungerar nu igen, både med inlägg och kommentarer. Äntligen! Det har varit lite av och till i ett par dagar därav låg aktivitet när det gäller inlägg och annat.

Jaha så ska jag nu förställa flyttad. Fast min blogg matar inte in allt utan stoppar när den säger en bild återstår och den där blå remsan inte är fullmatad.

Och ett antal trevliga kommentarer ligger där och är godkända av mig och borde publiceras men syns inte. Jag ber om ursäkt för det men jag rår inte för det.

Får se om det går att publicera nya inlägg då.

Så får det väl låta i framtiden när Nobelkommittén ringer upp de utvalda för att lämna sitt meddelande. Doris Lessing har åter igen beklagat sig över att hon fått Nobelpriset. Hon har fått en massa medial uppmärksamhet och kan inte skriva längre. Och alla de här klagovisorna från henne har stänkt över lite negativt på Nobelpriset som institution. Tvingar man pristagarna till reklamjippon för att gynna egen sak? Lessing lär ha framfört sådana anklagelser. För att slippa sånt här i fortsättningen så borde man kanske ringa och fråga de presumtiva pristagarna om de vill ha priset eller inte.  :-)

Samtidigt gnager en liten misstanke att den goda Doris är sur för att hon inte fick priset för länge sedan. Hon tycker nog att hon  hade förtjänat det. :-)

Vi firade i Hol i kväll. Det är ett år sedan A och U flyttade hit och vi gick dit med en flaska bubbel och firade med grillning ute. Vi åt grillat kött med Ostpreussisk potatissallad. Den salladen är oslagbar! Dessutom färsk sparris, hemgjort kryddsmör och hemgjord aioli. Urläckert!

För tyskar är det exklusivt att kunna elda på sin tomt. Det är i princip förbjudet i hela Tyskland. Så här finns numera en riktigt eldstad. Och det var nog tur i kväll för temperaturen kröp ner mot plus 6 grader bara på slutet. Men vi stannade inte länge. Vi var hemma igen vid halv tiotiden. Det är jobb i morgon igen.




I morgon kommer W P från Hamburg hit och hans fru. Vi bjuder på lite mat. På onsdag åker jag med mina elever till Karlstad och museet på skolresa och på kvällen kommer D och G i Harnäs.

Kan inte låta bli att göra ett inlägg av en lång och initierad kommentar från En liten tant på mitt inlägg om Ledarskap här nere. Den som vill ha ett sammanhang kan läsa kommenteren där nere efter inlägget istället.


Postat av: En liten tant

Intressant inlägg. Delar dina synpunkter. Ledarskapet i såväl skola som annan verksamhet är föremål för stort intresse, mycken fortbildningstid, många konsultfirmor och massor med åsikter men jag tycker att arbetsgivaren sällan tar ledarskapet på verkligt allvar i samband med rekryteringar, i utformning av chefspolicies, i val av utbildningar för chefer. Det är mest en massa floskler som far runt.

Skolans inre problem går i mångt och mycket tillbaka på just ledarskapet, på förvaltningsnivå och vidare ända in i klassrummet. Men detta diskuteras för lite. Man pratar om "bra och dåliga"lärare utan närmare analys när det kanske snarare handlar om outvecklat ledarskap som till stora delar skulle kunna utvecklas och förbättras. Klass 9A lyckade bildningsresa handlade mest om ledarskapet i klassrummet, för vad jag såg av själva undervisningen så var den inte annorlunda än någon annan undervisning som bedrivs på landets högstadieskolor. Tämligen traditionellt, mycket lärarprat på lektionerna. Men de fick eleverna att lyssna, upprätthöll ordning osv -delar av ledarskapet. (Se'n hävdar jag bestämt att tv-kamerorna har betytt en hel del för
lärarnas möjlighet till genomslag på den korta tid som stod till buds.)

Lärarutbildningen innehåller ju endast försumbar om ens någon utbildning i konsten att leda grupper och grupprocesser. Det borde vara en grundläggande del i utbildningen. Nästa del i ledarskapsutbildning för blivande lärare borde sedan vara att få lära sig att individualisera inom gruppens ram.

Jag deltog nyss i en fortbildningsdag för chefer som jag skulle önska att alla lärare och rektorer skulle få vara med om. Det var IPF i Uppsala (organisation ägd av universitetet)som genomförde en dag med sitt Mytodrama-koncept. Det är för långt att lägga ut texten om det här men jag kan maila till dig om du vid tillfälle anger din mailadress när du kommenterar hos mig (syns bara för mig då. Om du vill.)

Här går han nu ensam den stackars älgkalven från i fjol, bortjagad av sin mamma och vilsen i världen!  Hon ska ha en ny kalv om någon månad och förbereder sig genom att jaga bort avkomman från förra året. Vi har sett dem nu runt huset några dagar. Han har försökt närma sig mamman men hon har lagt ner öronen och gjort utfall tillbaka och sparkat  åt honom. Han har gått omkring där olycklig  och undrande på respektfullt avstånd, allt längre bort för varje dag. Mitt i all förvirringen så har han glömt bort att vara skygg för människor så han går ganska nära nu. Men om några dagar har han glömt alltsammans  och klarar sig bra på egen hand. I djurens värld tror jag att livet levs här och nu. I överlevnadens namn finns ingen plats för nostalgi och långa sorgeprocesser.  

Påminns osökt om processen runt mina egna barns flyttande hemifrån. Det finns ofta paralleller mellan djurs och människors levnadssätt, men hos människor känns det mer som att det är tvärtom:  "Ungen" som lägger på öronen och gör aggressiva utfall medan mamman drar sig allt längre bort till ett respektfullt avstånd.  :-)


(Jag hade ambitionen att lägga ut bilder och text från Spring Väst i tisdags men dels har jag inte hunnit göra i ordning bilderna och det ser knapert ut fram i veckan också, dels så hade vi ingen med oss på promenaden som kunde berätta om det vi såg så det blir bara bilder och det är inte så intressant. Men jag har tagit bilder och de finns kvar, får se om det går att lägga ut senare när jag vet mer om platserna och har mer tid)

Det blev en trevlig dag  men jäktig!

Gamla fiskegästerna och vännerna lämnade Brogärdet. De har haft en kanonvecka här ¨på sjön i sommarväder och lagom fiske. De for till och med till Byälven och drog upp en rejäl gös 65 cm lång. Gös finns inte här i våra sjöar.

Nya fiskegäster anlände i en stuga och jag röjde ur den andra för att tvätta allt när det var så fint väder. Det torkar ju snabbt nu så det går att tvätta alla täcken, mattor och madrassöverdrag. Maskinen har gått hela dagen och jag har stoppat i och hängt.

Dessemellan har jag trädgårdsarbetat och röjt det värsta i ett par rabatter. Under tiden gick vedmaskinen sönder, den nyinköpta! Och gubben sade sånt som inte lämpar sig i tryck! Sedan var mödrarna här på eftermiddagskaffe. Och helt improviserat i kväll ringde vi på U och H i Egenäs. De kom och gjorde oss sällskap med att grilla lite fläskfilé på altanen, äta jordgubbar och glass och kaffe + nybakade muffins. Det blev en trevlig kväll som alltid i deras sällskap. Det är ju sommarvarmt att sitta ute och inga myggor än. Det blåste lite.

I morgon blir det konfirmation med M i Svensbyn, dotter till A och A, Rolands systerdotter och man. Gubben ska först på avrostning i Årjäng. Det innebär att alla gamla motorcykelåkare ska avrostas efter en lång vinter och träna på elementa i mc-åkning. Han ansluter till konfirmationen senare.

I år verkar det som om vi har 6 tranor. Men parkonstellationen funderar jag över. Har alltid trott att de lever i trogna ´par i ordning och reda. Det skulle i så fall bekräftas av iakttagelsen härom dagen då de på morgonen stod två och två på Brôte respektive Smörhôlera. Men nu i kväll när vi satt ute på altanen och grillade så kom plötsligt tre stycken flygande från fälten upp mot skogen. Skumt! Otrohet på gång eller har de bara blivit lite ombytliga. Innan de kom så kan jag berätta att morkullan sträckte över oss. Gubben hör genast hennes knarrande läte och lystrar.

När det gäller tranorna så funderar vi över hur de smakar. Det måste vara mycket mat på en sån. Fast de är förstås fridlysta, i alla fall under vissa omständigheter. Men det vore ändå roligt tyckte vi att tillaga en kalkon, ta kort på den och skriva på bloggen att det är trana!! Bara för att kolla reaktionen. Det blir väl några dödshot till från militanta djurvänner av olika slag.  (Har ju blivit några genom åren pga mitt engagemang i rovdjursfrågor. Märkligt att det ska väcka sån ilska, jag har ju inte vid något enda tillfälle ropat på utrotning av något djurart. Bara önskat att de människor som är drabbade ska få försvara sig och att besluten ska flyttas ner till en nivå nära de berörda!)  Jag samlar hoten i en liten hög så att polisen ska ha något att börja med när jag till slut blir tagen av daga!  :-))

Jag känner mig i alla fall själv som en sann djurvän och vi lever med ett stort engagemang och intresse för djuren runt vårt hus! Vi vårdar dem ömt så långt det är möjligt. I vården ingår också förvaltning genom jakt förstås, så att varje djurart ska kunna få det utrymme som behövs.

1953    :-)

Nu ska jag köpa cykel!

8490

12 628

Det är intressant med ledarskap - eget och andras, jag återkommer till det ur förhoppningsvis nya perspektiv;  det ledarskap jag själv utövar som lärare och det ledarskap jag blir utsatt för. Och det mesta hamnar i nytt ljus efter att ha sett  TV-programmet klass 9A.

Varje ledarskap innehåller ett spektra av funktioner, att lyfta fram respektive  tona ner. Det handlar delvis om att välja och vraka bland möjliga förhållningssätt, men också att välja flera av dem,  men lägga fokus på vissa av de valda.

* Det är alltså möjligt att betona det som är gott och bra och lyfta fram det, låta det bli grunden att bygga vidare på.
Motsatsen blir då att lägga ner stor möda och resurser på att leta fel, göra stor affär av dem och försöka detaljstyra gruppen utifrån minsta gemensamma (sämsta) nämnare. Typ gruppbestraffning i en eller annan form, gruppskäll. Skillnaden här blir i praktiken ett val mellan att puffa upp människor eller knuffa ner dem.

* Det går att se på  underställda som kapabla människor värda förtroende och allt större ansvar, så att de växer och därmed kan uppfylla allt högre ställda krav.
Det går istället att välja  att se på människor  med misstänksamhet och negativa förväntningar, att krympa dem alltmer och tvingas sänka kraven eftersom  negativa förväntningar tenderar att bli självuppfyllande.

* Det går att lägga fokus på att med ett tryggt ledarskap bygga upp en laganda, i tanken att tillsammans blir vi starka, att låta goda relationer få växa och göda varandra. Vi hjälps åt och ser till att den som behöver stöd och uppmuntran får det. Alla ska bli sedda uppifrån och uppskattade för sina förtjänster. Vi drar åt samma håll och blir oövervinnerliga. Ledaren är en coach i positiv bemärkelse.
Motsatsen handlar om otryggt ledarskap som fokuserar på att värja sig för attacker underifrån och utifrån och som ständigt  går i försvar, kämpar, bekämpar och spelar ut individer mot varandra för att behålla makten. Den egna personliga maktlystnaden / vinningen är huvudsyftet i ledaruppdraget, inte gruppens succé. (Tyvärr ofta helt omedvetna dunkla drifter och därmed oåtkomliga för logiskt resonemang).

* Det  finns ledarskap som är inriktat på att långsiktigt göra ett jobb som är bra för hela verksamheten och som ser till helheten utan att snegla på eget klättrande. Ett ledarskap som gillar den nuvarande positionen och som trivs med den. Ett ledarskap som kan tillfredsställa hycklerikraven uppifrån med minsta möjliga ansträngning för att sedan fokusera på väsentligheter. Ett ledarskap som vågar ta strid för sin grupp uppåt i hierarkin och som vågar formulera krav. Och ett ledarskap där karriären blir en bonus till slut, inte ett styrande syfte.
Det finns ledarskap som tvärtom är kortsiktigt och har snabbkarriärfokus. Det innebär ett ledarskap som helt är ockuperat av tanken på att lyda minsta vink uppifrån oavsett rimligt eller orimligt för de underställda. Man tar gärna på sig att "hålla i yxan vid avrättningar" och sprider beredvilligt eventuella hycklerier som krävs för att tillfredsställa "politiska krav" uppifrån.   Och man är förstås sysselsatt med att misstänkliggöra presumtiva konkurrenter, verkliga eller inbillade. Ledaraspiranter med snabbkarriärfokus bör vara hårdhudade typer eftersom de blir hjärtligt illa omtyckta på den egna arbetsplatsen / av underställda  i avvaktan på  det karriärlyft som kan frälsa dem från den rent fysiska närvaron.


Ur ledarsynpunkt är skolans värld ovanligt intressant eftersom ledarskapet är en viktig faktor på alla nivåer och det blir tydligt både i sin frånvaro och i sin närvaro. Men säkert gäller en hel del av ledarskapets förutsättningar för andra områden utanför skolan också. Fast min erfarenhet därvidlag är begränsad. Jag har ju lyckats tillbringa nästan hela mitt liv i skolan, vilket inom parentes sagt borde vara förbjudet. :-). Jag har här haft ambitionen att formulera några aspekter av ledarskapets förutsättningar i  ett generellt perspektiv.

Jag kommer att sakna TV-programmet om klass 9A. Det är inte mycket Tv jag ser och ännu mindre TV som jag uppskattar. Men detta kommer jag att sakna, att gneta runt en dryg halvmil med Spring Väst varje tisdag, äta något gott (idag blev det färsk sparris från Tyskland med god skinka och skirat smör!)  och sedan se på klass 9A. Jag märker att jag ser så intensivt på människorna här, missar inte en skiftning i ansiktena. Det har varit bra dokusåpa, när den är som bäst faktiskt. Det har funnits en närhet till barn och lärare som har fascinerat och engagerat. Människorna har trätt fram bakom både elevroller och lärarroller.

Och visst snyftar fjompiga jag med dem alla i avskedets stund. Det känns så väl att det här är äkta från alla håll. Fast jag hade velat se Ala med på avslutningen också. (Och jag kan inte låta bli att tänka på att jag snart ska lämna min egen fantastiska klass. Det är bara någon dryg månad kvar nu.  Vi har levt tillsammans i två år och då är det hjärtslitande att skiljas )

Många pratar ärligt och vettigt den här sista dagen, men rektorn står för dagens klokaste ord när hon håller sitt terminsavslutningstal. Hon säger till eleverna att de har haft duktiga lärare, men att det är eleverna som har gjort jobbet. Lärarna har lockat fram förmågan hos var och en av dem, men förmågan har funnits där hos eleverna hela tiden.

Farväl Klass 9 A! Lev väl allesammans och jag hoppas att TV gör en uppföljning. Det blir det förstås efter det här genomslaget.

(Bilder och text från Spring Väst kommer nog framåt helgen)

Och hemligt meddelande till Tina på jobbet som nu äntligen hittat min blogg: 13984.

Vi åt alltså det sista av den färska sparrisen som vi fick av tyska gäster. Den är urläcker med god tysk rökt skinka till! Så här vacker korg fick vi!

Vitsipporna blommar ovanligt intensivt hos oss i år. Vi har fullt i skogdelen på vår trädgård och de sprider ett stjärnetäcke över hela landskapet. Helt fantastiskt i såna slösande mängder. Naturen är verkligen generös ibland.

Men jag måste fundera lite på färgen. De här blommorna växer efter vägkanten ner mot Vasabäcken och färgen är uppfrån närstan helt lila. Det blir så märkligt eftersom klungorna av blommor som finns runt omkring är alldeles kritvita ur samma perspektiv. Undrar om det är en genetisk avvikelse eller något i jordmånen.

Här är han alltså, Melker i Bäcken!  En riktig liten sötnos! Första barnbarnet till Rolands dubbelkusin i Bäcken, son till Sara och Marcus.  Vi var där igår kväll och njöt av anblicken och fick hålla! Han vill gärna bli hållen, redan social och vill vara med. Nalledressen som han har på sig är helt underbar, med liksom tassar och öron på, varm och go när det blev kyligt på kvällen. Vi grillade på altanen och satt ute tills myggorna kom. Det var första myggkvällen här för året. Nu har de kommit.

Vi håller förstås tummarna att den här unga familjen återvänder till hembygden och Årjäng istället för att bo i Karlstad.

Det var gårdagen.

Idag, söndag, ska vi åka ner till Årjäng på Skogsdag vid travbanan. Där finns utställt massor av skogsmaskiner, där finns hästar, lekar för barnen, tävlingar, man bjuder på diverse maträtter, "Vilda lådan" för barnen om olika vilda djur. Och i samband med det lopp som Jägareförbundet sponsrar (vid 14.00-tiden) så blir det jakthundparad med visning av ett stort antal jakthundraser. En del av dem är ovanliga, exempelvis Plotthund som används till lodjursjakt.

Roland är redan där och donar. Skogsdagen börjar 9.00 och håller på till travet börjar 13.00. Vi åker ner framöver och äter i restaurangen och sedan ska jag skjutsa sonen till tåget i Karlstad.

Här har investerats i ny vedmaskin! Gubben är jättenöjd med den och vedjobbet går som en dans. Med lastaren lyfter han upp en bunt i taget, rullar över dem till vedmaskinen som kapar och klyver och transporterar upp i vedhuset. Genom att använda lyften på traktorn så här så kommer han ifrån de tyngsta lyften. Vedmaskinen är, precis som förut, inköpt av 4 familjer tillsammans.Det är onödigt att ha en egen.

Mannen på besök är Rolands farbror N. Pigg, glad och dagligen promenerande fast 90 år.

Det här är bara en rundvandring i trädgården. Detta blommar just nu. Mina favoriter är nog trädgårdsvivorna. De har klara lysande färger och blommar där ensamma i den jordiga rabatten. Tänker varje år att jag ska plantera fler.

Påskliljorna och pingstliljorna blir fler varje år. De här som vi köper blommande tidigt sätter vi ut och de kommer nästa år i igen. Men inte så år för år för jorden eller omvårdnaden här är inte den rätta.

Gullvivorna är söta. De hängde med när jag flyttade syrenbuskarna från mitt barndomshem då vi byggt huset på 70-talet och de förökar sig. Det är en liten hälsning från för länge sedan.

Någon tände på den populära restaurangen i Arvika nere vid vattnet / hamnmagasinen. Det mesta brann upp och man säger i Arvika att man vet vem det är men det finns inte bevis nog att binda personen till brottet.

Låter märkligt bekant! Så var det förra gången också. Verkar hopplöst!

Vi brukade ta turer dit flera gånger varje sommar tillsammans med goda vänner och gläds åt senaste nytt, inside info, att man kommer att försöka hålla öppet  i alla fall i sommar. Det finns en del längst ut som möjligtvis skulle gå att använda och man jobbar på det. Många är vi som håller tummarna att det ska lyckas och att restaurangen ska få återuppstå igen.  Den var för bra för att försvinna! Stödet från värmlänningarna har varit massivt till förmån för de olycksdrabbade bröderna.

Inside info Tina på jobbet: 9.931

Dagens hemliga meddelande till Tina på jobbet; 12424.

I tisdags var det Bäcken runt med Spring Väst.

Här kommer bilderna. Mer kommentarer kommer senare när jag har gubben och andra experter tillgängliga. De flesta bilderna är tagna på promenaden runt, dvs de 7 kilometer vi gick. Men några är tagna idag första maj när M i Korsbyn och jag gick delvis samma sträcka och hon berättade lite mer om allting.


Vi startar i Bäcken den här gången och här är lite prydliga vedhögar att betrakta. En del har varit ute i god tid.



Vid det här huset var det samling. Här bor J i Bäcken med fru och barn. Huset tillhörde tidigare hans föräldrar.



Här bor S med fru och barn. Kolla den lilla minihusvagnen!



Här bor Rolands dubbelkusin med man. En gång i tiden bodde de tre barnen också här. Numera är de utflyttade och finns i bl.a. Göteborg, Karlstad.


Idag kom det första barnbarnet, Melker i Bäcken hem hit. Han var hungrig förstås efter att ha åkt från Karlstad med husvagn och allt. Nu stannar de några dagar här i Sillerud så vi hinner träffa dem ordentligt kanske


Mittemot här bor dubbelkusinens mor D., alltså Rolands moster som var gift med Rolands farbror .


En stor del av Bäckenrundan går genom skog på skogsstigar och leder. Det är mjukt och trevligt att gå på och vackert att se.


Det här är inte riktigt så vackert att se på. Enligt gubben så ser vargars revirmarkering ofta ut precis så här. De krafsar upp och urinerar för att sprida doften och därmed tala om för andra hunddjur att området är taget. Förra året sågs en ensam varg gå förbi här nere vid Tjolitta. Och för inte så länge sedan hittade vi den vargdödade älgen i Fälltakan, inte så långt härifrån. Men en vargrevirmarkering betyder inte bara en varg utan minst två, dvs de har bildat revir. Men det är inte säkert. Detta kan också vara en annan markering av något slag säger han.


Nu kommer bilderna i lite oordning. Den här skulle ha kommit efter nästa bild som är på Boställe. Det är en av många skyltar här som satts upp av hembygdsföreningen för att markera en kulturled med ett antal fornlämningar och annat intressant. Vad markeringarna betyder har jag ingen aning om.



Här är Boställe, ursprungligen ett soldattorp. Här bodde H som var en sträng dam. Här bodde också broder E.  Han höll mest till i den lilla stugan till höger.





Här går M och jag upp till en plats där det finns en skylt om torplämning. På skylten förklaras också vad torp är för något, dvs i grunden ett hus som kunde "hyras" mot dagsverken hos ägaren. Ägaren kunde vara en privatperson eller ett bolag eller dylikt.




Efter Boställe på skogsvägen mot Barås och Silleruds kyrka finns ett antal fornlämningar. En del av dem är bronsåldersgravar, alltså från 1500 - 500 före Kristus. Under den tiden hade vi medelhavsklimat i Norden om jag inte minns fel.
- Vilka bilar orsakade den klimatförändringen, säger gubben då spydigt.

Senare kom Järnåldern med Fimbulvinter och ett betydligt hårdare klimat. Under bronsålderna kan det ha varit vattendrag runt om här. Bronsåldersgravar och befästningar byggdes ofta högt och vid vatten. Flera av dem i närheten ligger på samma höjd som dessa. Däremot så ligger Järnåldersgravarna, dvs vikingatiden, lägre exempelvis de vi gamla kyrkplatsen i Sillerud.





Här ska det enligt muntlig tradition ha legat en försvarsborg. Det innebar inte en byggnad egentligen utan stenar som lades som en befästning i en ring uppe på en hög höjd, ofta med vatten och / eller en brant nedanför. Hit kunde man dra sig tillbaka och försvara sig vid behov. Det som tidigare varit en åker här, numera en granplantering, kallades Borgjale ungefär och åsen heter visst Borgåsen.



Bland bronsåldersgravarna finns också en gammal kolmila


Just den här dagen så slog de första björklöven ut.


Här är markering från en råbock. Han har gnuggat hornen mot det lilla trädet en bit upp på stammen och sparkat upp och urinerat här för att markera sitt revir.









Här är något av det vackraste som finns i Sillerud; Baråsbron av sten. Vilket byggnadsverk!! Det ligger nedanför Barås.






Här i Barås håller man på med veden, precis som alla andra gör just nu.








Här kommer vi alltså förbi Silleruds kyrka, men bilderna kommer i fel ordning. Bilden från E18 skulle ha varit före. Kyrkan är i alla fall ovanlig till formen. Det är en centrumkyrka utan långskepp och den är ritad av arkitekten Langlet.






Här kom vi förbi Udden. Här bor E och L. De har tre barn varav två är tvillingar. E. jobbar med Roland. Här på Udden finns en fin gammal snickarverkstad, man har varit snickare i flera generationer. Och anfäderna var syskon till dem som bodde på Bostället, det första huset  uppe i skogen på den här turen.


Mitt emot vägen in till Udden ligger Vattnarsstö. Det är en gammal plats för att vattna djur antar jag. Det är grunt och nära vägen. Oskar passade på att förse sig.



Här rinner Magdebäcken. Det är en liten fors som rinner till Karlsforsälven senare. Roland hade precis innan vi gick varit i Bengtsfors på ett möte om vattendragen och fått veta att just Magdebäcken var i väldigt dåligt skick miljömässigt. Minns inte hur men försurad kanske. Nej, jag har nog fel. Här är nog redan Karlsforsälven! Magdebäcken blir strax ovanför innan de möts vid bron.



Ja ha, här är en ovanligt prydligt dekorerad bakdel!  Om jag vore ofin nu så skulle jag utlysa en gissningstävling om vem den är tillhörig, men det är jag inte så det blir det inte. Men den tillhör en snabbgående dam kan jag säga. Hon passerade oss med svung och försvann bakom vägkröken.


Här är bygdens föreningsgård Tjolitta. Här ska det bli bröllop nu under helgen tror jag och det var visst S i Bäcken som skulle gifta sig. Jag minns inte riktigt. Tjolitta låg i alla fall först på andra sidan vägen och var en godtemplarloge. Den byggdes på andra sidan vägen på 1920-talet och kallades Godtemplarlogen Uddeholm eftersom den låg på en udde ut i älven. Det blev sedan Silleruds nöjespalats med dans och annat festligt.
Gården sköts av en stiftelse som vi var mycket involverade i när Tjolitta rustades upp ordentligt med nytt kök, nya toaletter osv. . Men nu är det Elmacken och Rolands dubbelkusin bl.a. som är eldsjälarna. De driver det hela med framgång och fortsätter att rusta upp inredning och annat.



Den här bron byggdes ny för några år sedan. Det står på en skylt att den heter Karlsforsbron. Men det har den aldrig hetat. Det är Bäckebron! Älven som rinner här ut i emot Bäcketjärn och Östra Silen heter däremot Karlsforsälven för den startar vid Karlsfors med kraftstationen där och nivåskillnaden mot Svensbysjön



Här bor V i Bäcken med familj. Han har växt upp här bredvid och hans föräldrar var duktiga hunduppfödare. Bl.a. drevrar hade man.



Så här ser gubben ut numera efter avslutad promenad. Visst ser det proffsigt ut. Jag tror han har kollat på hur de andra gör.



Här är samling efteråt med prisutdelning. Alla får pris. En del går i mål här efter 7 kilometers  språngmarsch och är helt oberörda, inte ens en svettdroppe, exempelvis vältränade skidåkaren M. Han är en lovande skidåkare som nu går på högstadiet och hoppas på att så småningom komma in på skidgymnasiet. Han har mycket skidåkning i släkten,  från fadern, faster och farfar. En del tar ut de sista krafterna och vacklar halvt medvetslösa i mål, satsar allt, exempelvis H, barnfödd i Signebyn. Olika är det och här får alla plats och dessutom pris.

Nästa tisdag är vi i Kila. Det blir en utflykt till Långserud och nu hoppas jag att arrendatorerna ska vara färdiga med vårbruket så de kan vara med och berätta för mig om bygden. Där kan jag inget.

Det pågår varje år stora bemödanden från arrendatorerna för att rädda tofsvipebona på åkrarna i vårbruket. Här är vi alla lika pjoskiga och varsamma med de här fina fåglarna. Förra året hade vi som sagt bara ett par. I år är det tre par och åtminstone två bon gick att rädda så här långt. Sedan vet man inte vad räven hittar på. De brukar till slut lyckas med att ta, åtminstone en del av äggen. Vi vet inte om det finns ett tredje bo, i så fall kan det ha blivit förstört, men tofsviporna kan lägga om ägg. Vi får hålla tummarna och se hur det går.