Inget barnperspektiv i organisation!
Jag försöker sätta in en vuxen person som jobbar på kontor i den situationen
Företaget "Nollkoll" har i högsta ledningen beslutat om följande organisation på sitt kontor:
Personen Olle jobbar i rum Y tillsammans med Lisa och Britt och 20 andra. Det är Pelle som är arbetsledare. Klockan 10.40 beordras Olle ta med sig sina saker och jobba vidare i rum X tillsammans med halva arbetsstyrkan. För Olles del innebär det att jobbet fortsätter tillsammans med Stina och Johan och nu är Patrik arbetsledare . istället. Det pågår fram till lunch. Efter lunch ska Olle gå tillbaka till rum Y och jobba med Lisa och Britt i den stora arbetsgruppen och ha Pelle som arbetsledare igen. Dagen avslutas med att Olle och några ur avdelningen jobbar ihop med 5 stycken ur avdelningen ovanpå i rum Å med Mira som arbetsledare.
Och så här är det varje dag, dag ut och dag in fast bytena av rum och arbetsgrupp och arbetsledare sker på olika tider under dagen enligt schema. Och de sker oavsett vad man jobbar med. Och det är inte Olle som väljer utan han blir hela tiden beordrad till omflyttningarna.
Fast efter någon månad strular det till sig med jobbet i rum Z bredvid på den andra avdelningen, de som jobbar där börjar slåss med varandra och vara elaka. Det blir kris. Då måste arbetsledare Patrik lämna avdelningen för att tjänstgöra där. Bengt kommer in istället som ny arbetsledare efter en period för man måste kunna dela upp den här stora arbetsgruppen. Det blir ett nytt schema och delvis nya grupper. Nu går man till hans rum varje tisdag och torsdag en stund. Men för att kunna jobba i en ännu mindre arbetsgrupp så rycker arbetsledare Torsten in från avdelningen på andra våningen så då går halva avdelningen dit till honom också varje onsdag.
Sett i perspektiv uppfrån Nollkolls ledning så ser det säkert modernt och flexibelt ut men Olle betalar med trivseln på jobbet.
Jag vet inte ens om det här är en mänsklig arbetssituation för vuxna. Det är det definitivt inte för barn och det är ännu värre när det drabbar små barn som kommer till sitt första skolår med i stort sett en snuttefilt under ena armen och en nalle under den andra. För man är inte så stor som 7-åring egentligen och den här nya världen känns skrämmande och obegriplig att anpassa sig till. Barnen blir rädda att göra fel, de blir oroliga av att hela tiden anpassa sig till nya vuxna arbetsledare, det är otryggt att inte ha en fast punkt i skolan, det är bekymmersamt att hela tiden jobba i nya grupperingar ur en sammanlagd avdelning med c:a 45 barn (eller ännu fler) och förhålla sig till dem. Barnen försöker skapa fungerande gruppsystem men de slås hela tiden sönder av bytena. Och jag tror ju också att det är förödande för självkänsla och ansvarstagande att hela tiden skyfflas runt av vuxna på det här sättet. Åtminstone skulle jag känna mig som en automatiserad robot efter en tid i den här tillvaron.
Sedan inträffar det märkliga att vi vuxna häpnar över barns brist på ansvar, över barns brist på samarbetsförmåga, över barns brist på trygghet, över barns brist på uppfostran hemifrån (!). Kanske är det väldigt förståeligt om barn reagerar på något sätt när de tvingas in i en sån här arbetssituation.
Så här små barn behöver ha en trygg kontakt med vuxna som finns där hela tiden, om det är en eller flera spelar inte så stor roll, huvudsaken är att de alltid finns där. Det är säkert så att man på högstadiet måste byta lärare och klassrum eftersom skolämnena har ett djup som inte en enda lärare kan greppa, men så är det inte med små barn i grundskolan. I förskoleklassen har man ju flera vuxna på barngruppen eftersom barnen behöver hjälp rent fysiskt med av- och påklädning men det är ju oftast samma personer som finns där varje dag och hela dagen, det är inte otryggt.
Om man organiserade skolan ur ett barnperspektiv så hamnar tryggheten för det enskilda barnet i centrum:
* Stabila grupper om c:a 15 barn så att det finns möjligheter för barnen att bygga upp en socialt fungerande grupptillhörighet (nuvarande personal skulle räcka till det!)
* En lärare (eller två) som alltid finns där. Det är viktigt att de lärare som finns med, inte måste springa ut och in i olika klasser och därmed hela tiden hålla på och lämna barn / barngruppen. Barnen behöver kontinuitet. Deras liv kan vara röriga ändå utan att skolan behöver förstärka det.
* En egen arbetsplats
* Möjlighet att få stöd i klassen eller i liten grupp för den som behöver det
Barn som får tillhöra en liten klass och ha kontinuitet i vuxenkontakten har större möjligheter att vara med och påverka och ta ansvar än barn som tvingas leva sitt skolliv i en beordrat kringskyfflande tillvaro från det ena till det andra.
Det du skriver är så sant och riktigt. Jag har hört fler lärare, från andra kommuner, säga ungefär samma saker. Och jag undrar: vad är det för fel på skolan som organisation när man inte lyssnar på signalerna? Var är problemet? Prestige? Det är inte ett dugg bättre i Norge, där jag bor. Jag är så
g l a d att jag har vuxna barn!
Ja vad ska man säga... Att när de sedan kommer till gymnasiet förväntas de vara viljelösa mähän som låter skolan bestämma även deras stora projektarbete i trean. "Nu har vi bestämt, nu blir det så vad ni än säger!"
Jag är alldeles stum. Hur kan de ens komma på idén att små barn ska fara runt på det viset? Det var ett intressant grepp att sätta in situationen i ett vuxen perspektiv..ojojoj jag undrar vad facket hade sagt om en liknande arbetssituation..;-)). Jag har precis avslutat en kurs där vi diskuterade skillnaden mellan ett barnperspektiv och ett barns perspektiv. Kanske är det också skillnaden mellan ditt perspektiv och din kommuns?
Det var bland annat sådant här som gjorde att jag funderade på vad lärarnas riksförbunds ordförande sa när hon ville att skolan skulle återgå till staten. Rent principiellt anser jag att det är fel, men sedan tänkte jag vidare och funderade på om det har blivit för många "småpåvar" runt om i landet som kan rumstera lite FÖR mycket bland "sina" skolor...
Ett mycket intressant inlägg. Arbetsmiljön är mycket viktig såväl för ung som äldre, tror jag. I min kommun har antal rektorer o bitr rektorer utökats medan inom vård o omsorg så är det oförändrat antal chefer med jättestora ansvarsområden. Nu har det börjat visa sig att inom skolans värld har sjukskrivningstalet minskat medan inom vård o omsorg ökar antal sjukskrivningar. Detta fick jag nys om under pågående veckan och det stärker mig i tanken att orimligt hög eller strulig arbetsbörda / arbetsmiljö gör att människor mår dåligt och blir sjuka. De arbetsgivare som önskar en bra kvalitet i sina tjänster bör också ta sig råd att anställa människor, ha en tydligt struktur så folk vet vad som förväntas av dem osv. Hög korttidsfrånvaro vittnar oftast om dålig arbetsmiljö. Kan också bero på dålig struktur - allt kan inte skyllas på "för litet personal".
Detta är tankarna utifrån min horisont men gäller självklart oavsett om det handlar om chefer, elever eller andra anställda.
Mia
Skrev en lång kommentar här förut men det gick inte att publicera, jag gör ett nytt försök!
Jag tyckte det här var intressant läsning, har pratat om detta en hel del de senaste dagarna.
Det här är inte acceptabelt, sjuksköterskor strejkar för högre lön vi borde strejka för bättre arbetsförhållanden för både barn och vuxna.
Min syster (som jobbar på "fritis) berättade att till hösten får de 60 barn i sin grupp, stackars barn stackars personal!!
Vi har 20 barn nu på min förskola, visst det går ju men när man går hem för dan så funderar man alltid om man "sett" alla barn, skrämmande.
När jag började jobba -79 som nyexad fritidspedagog, då hade vi 15 barn i gruppen, vi hann med att hjälpa dom med läxor, göra roliga saker. Fixa mellanmål ihop osv!!
Idag är det bara barnpassning...förstår om många barn väljer att vara ensamma hemma.
Sitter och lyssnar just nu på barnaministeriet på radion, det handlar precis om det.
Ha en skön lördag..kram
Jag tycker det är oerhört viktigt med stabiliteten för barnen. Dotterns klass arbetar ibland i halvklass och då sitter de i annat rum och med annan lärare. Men hittills har det rört sig om två rum och samma två lärare hela tiden så jag tror inte den delen påverkat.
Sen är det väl nästan så på en del arbetsplatser? Alltså, man byter ju inte chef varje dag, men om man jobbar mycket projektbaserat eller som konsult då har man ju en sådan arbetssituation, med varierande arbetsledare och alltid nya lokaler. Men det handlar ju om vuxna människor.
Du skriver ett bra inlägg. Överföringen till vuxenlivet gör att din beskrivning blir tydlig. Sverige har skrivit på Barnkonventionen, vilket innebär att man i olika nivårer ska ta hänsyn till barnen i olika beslut. Det är en konvention, inte en lag, men vi har skrivit på den och ska jobba för de här tankarna.
Malou: Trist att det här har spridning även till Norge
Marie: Nej egentligen är det obegripligt. Facket agerande har varit märkligt på många sätt i hela processen med kommunaliseringen. Vi lovades en väldig löneökning för att gå över till kommunerna men i praktiken blev intet av den för de flesta av oss. Och facket gjorde inget ändå trots det. Vi fick sedan mycket sämre löneutveckling och man tog ifrån oss en del andra förmåner samtidigt; fri läkarvård, ingen karensdag, full lön vid sjukdom (under den tiden var lärare nästan aldrig sjuka underligt nog!), vidareutbildning med viss lön osv. Och nu har man plötsligt kommit på att vi ska tillbaka till staten!
Malou: Trist att det här har spridning även till Norge
Marie: Nej egentligen är det obegripligt. Facket agerande har varit märkligt på många sätt i hela processen med kommunaliseringen. Vi lovades en väldig löneökning för att gå över till kommunerna men i praktiken blev intet av den för de flesta av oss. Och facket gjorde inget ändå trots det. Vi fick sedan mycket sämre löneutveckling och man tog ifrån oss en del andra förmåner samtidigt; fri läkarvård, ingen karensdag, full lön vid sjukdom (under den tiden var lärare nästan aldrig sjuka underligt nog!), vidareutbildning med viss lön osv. Och nu har man plötsligt kommit på att vi ska tillbaka till staten!
Annaa: Jag tror att det här skyfflandet fram och tillbaka på order gör att barnens inflytande över undervisningen tar stryk. Det blir programmerat.
Mia: Det är orimligt stor arbetsbörda att som chef ha 50 underställda och drygt det. Rektor har ju dessutom uppgifter direkt emot eleverna enligt skollagen. Arbetsuppgifter som inte går att delegera bort.
Ninni: Det vore illa nog om det handlade om besparingar hos oss, men det är inte det. Vi har personal nog för att ha mindre barngrupper. Det är bara ett organisationstänk utan barnperspektiv
Lotten: För en del barn spelar det ingen roll hur mycket man rör till det runt dem, men för andra barn är det en katastrof att hålla på och byta. De reagerar med oro. Jag är övertygad om att skolan själv organiserar fram oroliga elevgrupper. Jag är inte beredd att köpa dålig uppfostran som enda förklaringen, eller bristande föräldraansvar.
Persiljeland: Jag tycker inte att det jag beskriver är förenligt med tanken att vi ska skapa en skola som bygger på barns behov först och främst.
Jag håller med dig! Alltså, vuxna skulle kunna klara av det men som du är inne på är även jag, det handlar om personlighet! Även för en vuxen. Och man kan inte skylla allt på hemmet och dålig uppfostran och att föräldrar jobbar för mycket och inte tar sitt ansvar. För 17, man behöver jobba, ska man ha dåligt samvete för heltid!? Man kan inte kompensera allt!
Det där sättet låter alldeles för oroligt för barn, som du säger, de är inte så stora!!
Håller helt med dig!