Inga Magnusson

Jag kommer att sakna TV-programmet om klass 9A. Det är inte mycket Tv jag ser och ännu mindre TV som jag uppskattar. Men detta kommer jag att sakna, att gneta runt en dryg halvmil med Spring Väst varje tisdag, äta något gott (idag blev det färsk sparris från Tyskland med god skinka och skirat smör!)  och sedan se på klass 9A. Jag märker att jag ser så intensivt på människorna här, missar inte en skiftning i ansiktena. Det har varit bra dokusåpa, när den är som bäst faktiskt. Det har funnits en närhet till barn och lärare som har fascinerat och engagerat. Människorna har trätt fram bakom både elevroller och lärarroller.

Och visst snyftar fjompiga jag med dem alla i avskedets stund. Det känns så väl att det här är äkta från alla håll. Fast jag hade velat se Ala med på avslutningen också. (Och jag kan inte låta bli att tänka på att jag snart ska lämna min egen fantastiska klass. Det är bara någon dryg månad kvar nu.  Vi har levt tillsammans i två år och då är det hjärtslitande att skiljas )

Många pratar ärligt och vettigt den här sista dagen, men rektorn står för dagens klokaste ord när hon håller sitt terminsavslutningstal. Hon säger till eleverna att de har haft duktiga lärare, men att det är eleverna som har gjort jobbet. Lärarna har lockat fram förmågan hos var och en av dem, men förmågan har funnits där hos eleverna hela tiden.

Farväl Klass 9 A! Lev väl allesammans och jag hoppas att TV gör en uppföljning. Det blir det förstås efter det här genomslaget.

(Bilder och text från Spring Väst kommer nog framåt helgen)

Och hemligt meddelande till Tina på jobbet som nu äntligen hittat min blogg: 13984.

Vi åt alltså det sista av den färska sparrisen som vi fick av tyska gäster. Den är urläcker med god tysk rökt skinka till! Så här vacker korg fick vi!