Inga Magnusson

Oj, hur ska vi hinna!?

Först en jättedisk från gårdagens grillning. Varför blir det så mycket disk, vi var ju inte så många, bara 6 stycken? Trevligt hade vi i alla fall!

Sen blev det som jag trodde; gubbens spridda tankar skulle ner på papper nu till slut ,eftersom han ska hålla talet till våren ikväll på hembygdsgården. Jag undrar hur man får papper att stanna i kvar i nävarna i detta blåsväder och regnväder? Det måste gå att plasta in dem! Jag provar med det.

Talet blir på temat "Sillerud och de som utvandrade till Amerika"; bl.a. anfadern till George Bush". Det blir fragment av berättelser om folk från bygden.  Det passar nog i år tyckte Roland när det varit så mycket rabalder kring Bush och hans ev. anfäder här i Sillerud.

Sen kl 3 på em kaffe hos svärmor tillsammans med Rolands syskon.

Sen kl 18.00 en bit mat hos Rolands systerdotter o familj.

Och till slut runt kl 21.00 ikväll vårbrasa, körsång och vårtalet på hembygdsgården i Sillerud.

Under dagens lopp tar Roland säker emot 10-15 telefonsamtal som berör jakt, föreningsärenden och jobb.

Sen måste jag hinna ringa modren också och kolla hur hon mår. Hon har en besvärlig hosta sedan påskhelgen. Det verkar bli långdraget, men så är hon snart 90 år också.

Så här är nog en typisk helgdagsafton här på Liane tror jag.  Vi lever på nåt sätt i ett nätverk av släkt och vänner även om inte barnen finns kvar här längre. Det är ett nätverk som bygger på Rolands rötter här i Sillerud.  Jag snyltar väl lite på det eftersom mina föräldrar inte har så många släktingar i livet och de få som finns är utspridda. Mina barn fortsätter den traditionen av flyttande, inte "kvarstannandetraditionen". 

Jag funderar ibland på hur detta med kvarstannande respektive utflyttande påverkar livskvalitén.
Ger det mer "lycka" att stanna kvar i ett tryggt nätverk och ta de möjligheter som finns inom räckhåll?
Ger det mer "lycka" att förverkliga speciella  drömmar när det gäller utbildning / yrke /partnerval och flytta ut från bygden?

Svaret är inte givet.

Vi SKULLE  inleda grillningssäsongen ikväll tillsammans med vänner från Snarkil.
Det SKULLE vara fint väder, men det blev det inte. Det blev kallt och regn. Men skam den som ger sig. Vi grillade i alla fall och satt inne och åt. Det gick också¨bra. Fast jag gjorde Johannas och Markus efterrätt och den flöt iväg med krämen och bären. Det måste var en bättre grop i mitten förstår jag. Gropen är nyckel till det hela. Men den smakade bra påstods det.

Jag har en gubbe med talfel. Han kan inte säga nej. Därför har han i ett obevakat ögonblick lovat att hålla talet till våren här i Sillerud. Nu går han och gruvar sig. För normalt så är inte A o S med på hembygdsföreningens Valborgsfirande, men om Roland ska hålla talet kanske de dristar sig dit och står och fnissar i något hörn.

Jag som har koll på läget har naturligtvis för länge sedan skrivit hans tal till våren med alla de ingredienser som hör till; naturbetraktelser, nostalgier och andäktighet inför naturens storhet, avslutat med hurra och så.......

Det är bara det att han fimpade det direkt! Han är nog inte tillräckligt sentimental tror jag för att framföra mitt tal; tala om pärlor för svin! Jag tror att jag säljer det till högstbjudande nu när han är så nödbedd!!

Han har inte ens tänkt nåt än och det är bara två dygn tills talet ska hållas! Det blir väl som vanligt. Jag ska skriva ut hans spridda funderingar och ekivoka historier en halvtimme före framförandet, med extrastor, fet text för att kompensera hans allt sämre närseeende och det mörker som faller vid 10-tiden, eller var det 9?
 
Ja, det löser sig väl och våren lär komma ändå, oavsett hur talet låter.

Roland nästan föll omkull i skrattanfall idag!

Vi sjösatte båten. Det betyder att den stora pic-up-bilen står brant parkerad ner mot vattnet. Jag nämnde något om att jag nästan blev illamående av att se en bil så; tänk om bromsen lossnar och den far ner!!

Då säger gubben med sin tryggaste stämma att det gör inget för han har helförsäkrat så då får han en ny bil. Jag säger stolt att det har jag också.

- DET HAR DU VÄL INTE???? vrålar han då, DEN GAMLA BILEN!!! Du skojar!!

- Nej jag skojar inte, sa jag då, är det fel att ha den helförsäkrad?

Han faller bara ihop i skrattvrål:
-DEN GAMLA BILEN!!!  DU HAR DEN HELFÖRSÄKRAD! ÄR DU MEDVETEN OM ATT DET ÄR EN POLO 92 SOM GÅTT 15.000 MIL?? BARA ÅRSPREMIEN ÄR LIKA HÖG SOM BILENS VÄRDE!!!

- Jaha , säger jag fromt, jag liksom försäkrade den när jag köpte den, sen har jag väl inte tänkt på det. Jag betalar räkningar som kommer. Jag hatar räkningar, vill inte se dem, inte tänka på dem, bara bli av med dem.

Han säger att jag ska ha nåt som heter trafikförsäkring och kanske stöld och brand och nåt, men inte hel för det är för dyrt. Varför ska det ekonomiska livet vara så komplicerat?? Jag vill inte tänka på försäkringar och pensioner och avgifter och telefonabonnemang och allt möjligt annat som jag hela tiden borde granska / värdera / välja. Jag skiter i alltihop, jag vill inte ha någon valfrihet. Jag vill att någon annan bestämmer vad som är bäst, nån som kan det här.  Jag vill bara leva!

Så plockar jag då förstrött bland de svart kläderna i garderoben. Det vill inte bli något riktigt urval av kläder märker jag, det blir mest plockande fram o tillbaka ganska planlöst. Tankarna flyger hit och dit bland minnena av en kär vän. Vi ska på begravning imorgon efter E. 

Han var gammal nu och vi sågs inte lägre så ofta som vi borde ha gjort, dvs vi borde ha hälsat på oftare på äldreboendet. Vi borde ha gjort det även om han inte känt igen oss. Eller inte? Kanske är det bara att oroa?

Men E finns med i så många minnen under årens lopp:

-Slädfärderna till julottan över skogen med dombjällerkransen och facklor.
-Våra dråpliga gemensamma potatissättningar
-Kvällarna med fyrmansvist (stavas inte så). (Jag spelade alltid tillsammans med brodern A och Roland med E.  )
-Jaktturer
- Den där eftermiddagen när jag kom hem och fick se att av de trasmattor jag hängt ut på tork på morgonen var bara mattvarpen kvar. Den hängde över gärdesgården och jag fattade inte vad som hänt förrän E berättade att det var deras kor som ätit upp trasorna!! Men varpen orkade de inte tugga så den hängde kvar i sjok.
-Vår gamle tax Fajt som de tog över.
-Alla pratstunder i det trivsamma stora bondköket hos E och A med vedspisen sprakande och det doftande kokkaffet
 -E och A hjälpte oss att köra ut de fällda träden på det som skulle bli vår tomt.
-Den där magiska midsommarmorgonens metarutflykt till deras barndomshem långt uppe i skogen i väglöst land. Det var då de berättade hur det var att som barn gå mörka morgnar och kvällar på en liten stig flera kilometer varje dag fram och tillbaka till skolan.

Det var stor åldersskillnad mellan oss, men det märktes aldrig. Vi skrattade åt samma saker och trivdes tillsammans. Det var fantastiskt att få uppleva hur det är att ha grannar nära sig som alltid fanns där och som man kunde gå hem till utan att vara bjuden och som kom till oss helt spontant. 

E och A växte upp i ett annat Sverige än det vi lever i idag och jag tror att de aldrig kände sig riktigt hemma längre. Deras värld var småbrukarens, med ett par kor, ett par grisar, lite jord att bruka på sommaren, lite skog att sköta på vintern, en häst att använda i skogsarbetet åt andra, ett par hundar till jakt. I övrigt väldigt anspråkslöst.

Ok visst har vi beställt handblommor som man ska och lagt en minnesgåva till barncancerfonden, men jag tror att E hade velat ha en liten grankvist på kistan. Jag tar nog med det också.

Läser på en blogg (En liten tants) om  bestyr med skoinköp. Minns mitt inköp  härförleden av promenadskor modell sportiga med ett fniss.
 
Jag tog mig på lätt  darrande ben in i en avancerad sportbutik. En sådan är verkligen minst ett tunnland stor och det är inte så lätt att orientera sig. Jag gick lite tveksamt trevande omkring i något som väl mest liknade en drumlig zick-zack-bana.  En illvillig iakttagare skulle nog ha sagt att det liknade gången hos en förvillad fyllehund, fast utan den självsäkra och glada blicken som sådana brukar ha.  Min blick var antagligen den hos en långsamt drunknande. Det här var inte min hemmaplan.

Jag fick på långt håll se  den unge man som jobbade i affären. Det tycks alltid vara unga män som jobbar i såna här affärer.Jag tycker att det känns tryggare med kvinnor när man är på hal is som jag var här. Men nu fanns det inte en kvinna att uppbåda så långt ögat nådde.

Jag försökte mig på en avledande rundmanöver för att komma undan den unge mannen men lyckades inte. Han stegade raskt åt mitt håll. Han var mager, med vit uppknäppt skjorta, skrot i öronen och spröt i håret. 

- Jag skulle vilja se på skor, sa jag med liten röst.

- Skaru springa i dom? frågade han

Jag kände mig lite förvirrad av den närgångna frågan. Vad skulle han fråga härnäst? Ska Du ha sex i dom? Men samlade mig, tänkte efter några sekunder, repade mod och sa

- Nej jag ska gå i dom. Inte så fort. Och inte så långt heller.

Jag såg hur ett leende drog iväg med gossens mungipor men han dolde det skickligt genom att svänga runt och flaxa lite med armen:

- Då ska Du ha walking-skor.

- Jaha, replikerade jag, med ögon om möjligt ännu tommare och ännu mer oförstående.

Antagligen förväntades jag i detta ögonblick veta vart jag skulle ta vägen på detta affärstunnland, men jag stod alltså kvar utan att förstå nåt. Sen ryckte jag upp mig och  tänkte att jag går väl mot skoväggen lite åt vänster på måfå så kanske det  dyker upp  en lösning någonstans.  Det kanske finns någon skylt som det står walkingskor på. Efter några  meter hör jag den sprötige  ropa efter mig. 

- Det är åt det där hållet,
 
samtidigt som han nu flaxar med armen upp emot väggen åt höger.

Jag känner hur svetten börjar tränga fram. Jag gör helt om och går åt anvisat håll med blicken skamset ner i golvet.  Känner mig som en tillrättavisad elev i första klass.

Hela väggen var  liksom tapetserad med skor, skor i alla modeller o färger.  Hur ska jag nå de skor jag vill prova här? Svetten lackar och det handlar inte om åldersadekvata utdunstningar.  Det är ren skär panik.

Jag börjar vika av lite mot utgången istället i en lång rundpall. Bättre fly än illa fäkta! Men icke!! Den unge mannens försäljarväderkorn hade gett något slags utslag; här hade han en presumtiv rymling, så han kom åter ifatt mig, den här gången  halvspringande.

Nu började han plocka ner möjliga skor åt mig från skoväggen och besöket slutade faktiskt lyckligt, dvs jag hitta ett par jättesköna skor för ett rimligt pris.  Men sportskoborgarna är inte så lättintagliga numera.  Hoppas de här skorna håller min levetid ut!

Johanna o Markus gjorde en läcker efterrätt och bjöd oss på.

Det är en marängbotten, på den yoghurt blandad med vispgrädde och hallon-blåbär.

Vi var alltså i Stockholm för att träffa sonen Markus o titta på hans nya lägenhet. Den var helt ok , mycket väldisponerad och kaklet i köksavdelningen var snyggt. 

Märkligt att se sina små barn växa upp till någonstans nära två meter på längden och en ansenlig bredd över ryggen. Fadren ser plötsligt liten ut bredvid.

Det vita som står på bänken här är en iskvarn och det är säkert en väsentlig del av husgerådet i ett ungt stockholmshushåll!

Vi fick en jätteläcker drink med rom - mynta- färsk lim, alltsammans hällt på krossad is. Otroligt läckert, speciellt som sommardrink.  Sen blev det en mycket god fisksoppa.

Så här skönt var det i gassande vårsol. För oss bönder är alltså den utlimata vårupplevelsen en uteservering i huvudstaden, speciellt med son Markus och flickvän Johanna.  Och jag lovar, varenda liten vågrät fläck i staden var beklädd med rumpor. Alla stockholmare var ute och mojsade sig i solen.

Här kommer en Ture i Berg figur till; Hästen som lär ska ha hetat Spatte-Roland. Den är gjord av en tunna och från början hade han en vit liten bläs målad på  huvudet och svans  + man av tagel  tror jag.  Ögonen är knappar av något slag.

Hästen har en något resignerad hållning ser det ut som. Men Ture var hästägare och arbetade förmodligen i skogen med sin häst ibland. En häst som är trött av hårt arbete står så här, trampar lite förstrött  och hänger med huvudet.

Nu kommer han in här som kontrast till Stockholmslivet. Kan han väl passa. Dick Bengtsson skulle ha gjort så   !

Jag fick chansen att upptäcka konstnären Dick Bengtsson på allvar, Ni vet han med hakkorsen. Så har han i alla fall varit förut för mig. Jag har sett enstaka tavlor som han har gjort och känt igen dem på hakkorsen. Men nu hade Moderna en hel utställning med hans bilder. Den var hängd nere i källarplan och gjord på ett roligt sätt. Utställningslokalerna var helt mörklagda så när som på spotlightsen på själva bilderna. Väggarna bakom och golvet var också helt svarta. Det var alltså helt kolmörkt och lite spöklikt. Vi som kollade var väldigt tysta och tassade runt lite försiktigt. Jag som lever i värld av strömavbrott hade paniken lite på lur; tänk om strömmen går då hittar jag inte ens ut!

Men det var en suverän hängning, den passade hans mycket färgstarka bilder perfekt, annars kunde de ha tagit död på varandra. De guldskimrande och blanka målningarna kom helt till sin rätt.

Dick B målar med en enkelhet som jag antar är resultatet av ett mycket moget konstnärskap. Det är mest porträtt och landskap och de  är nästan ikonlika i sin platthet. Jag kan inget om honom som person eller hans historia eller hans konstnärskap.

Han kompletterar huvudmotivet i sina bilder med främst två symboler och skapar därmed en dialog och en kontrast. Det är ondskans hakkors som ifrågasätter det varma landskapets guldskimrande hemtrevlighet. Det är också plastspaden som lägger barnets oskuldsfulla godhet till bilden.

Jag tänkte köpa en katalog över utställningen men hans bilder går inte alls fram på vanligt papper. Allt det färgstarka, guldskimrande och blanka blir borta på vägen och då var den inte värd pengarna.


På arkitektmuseum var det Bruno Mattson- utställning och den var roligt att se. Han designade massor av möbler; den svängda sadelgjordfåtöljen, fårskinnsfåtöljen och andra klassiker. På utställningen var också hans sommarhus med som enkelt antydd byggnad.  Det finns en hel del nostalgi och roligt tänk bakom hans planlösningar.  Han utgick verkligen från vad han just han behövde och byggde så.

På väg till Stockholm brukar vi titta in på hotell Stinsen i Hallsberg och äta lunch med en gammal bekant, delägare Per Hildor. Varje gång tänker jag att den fina lunchbuffén var de första årens entusiasm, men den är bättre än någonsin; flera rätter att välja på, varav en fiskrätt med torsk minsann. Sen hoppades vi på att få en pratstund med min bror som bor i Åsbro, men det gick inte den här gången. Så här ser alltså en riktig hotelldirektör ut och det är inte kostym han har på sig utan blåbyxor. För han och broder Hans Olof gör i ordning en lokal i källaren just nu.

Ture i Berg levde som en ensling i mitten på 1900-talet. Han var nog aldrig utanför Silleruds gränser och han hade aldrig sett en konstutställning. Men han hade en obändig kraft och lust att skapa bilder och figurer.  Han gjorde ett stort antal skulpturer av sånt som fanns på den lilla gården upp i skogen och ställde ut alltsammans i grupp så att det syntes från vägen. Motiven var hämtade från hans vardag; djur och människor. Hans kvinnofigurer är ofta lite barska och motsträviga. Den enda kvinna han kände väl var tydligen hans mor, något vanligt kärleksförhållande hade han aldrig.

Den här kvinnofiguren kallade han "Hit men inte längre". Hjulet som står bredvid hör inte dit utan är eg. en del av ett vindkraftverk tror jag. Alla figurerna finns nu under tak för att inte förstöras, men någon utställningslokal har inte gått att få.

NU KOMMER DET EN HIMLA LÅNG DRAPA, SÅ SLUTA LÄSA NU OM DU INTE ÄR SPECIELLT INTRESSERAD AV ÄMNET.

Jag tänkte först när jag gav mig in i bloggandet att det måste vara korta enkla budskap, men sen läste jag en lång text av Annika Tiger om feministisk litteratur ur ett historiskt perspektiv och den var flera decimeter lång minsann och skitbra. Så nu vågar jag också skriva långt, givetvis med risk att vara långrandig.

Så börjar jag då spåna i det jag kallar tacit knowledge, det som är det tysta erfarenhetskunskapen, den som inte finns på papper, men som finns där med den instinkt som många års iakttagelse ger.  Det behöver inte betyda att den är rätt. Ibland ser vi naturligtvis fel och ibland är säkert den tysta kunskapen ett hinder för att komma vidare och ta till sig annan kunskap. Men jag tar mig i alla fall rätten att ibland spåna i det jag upplever att jag har tagit till mig av tacit knowledge efter att ha arbetat med barn (människor) i snart 40 år (Oj, är det så himla länge!). Jag har ju haft förmånen att få arbeta med barn på många olika vis; språkträning med nyfödda kommunikationshandikappade barn,  undervisning av autistiska barn, alldeles vanlig undervisning av alldeles vanliga barn (om det nu finns några alldeles vanliga barn, för mig är alla barn ovanliga och speciella).

Hur umgås vi med varandra? Hur pratar vi?  Hur blir vi sociala?
Det är frågor som är bland de mest spännande att fundera över i människoarbete och barnarbete. När man arbetar med barn så kommer det så nära och man får som vuxen exklusiva möjligheter att iaktta  samspel på nära håll och över tid. Hur börjar det? Varför börjar det? Hur utvecklas det? Varför slutar det?

Från början är vår kommunikation rytm. Att uppfatta rytm är det första språket. Det ofödda barnet lever hela tiden med mammans hjärtslag nära och den rytmen kommer att ha en viss betydelse hela livet. Snabbare takt stressar oss, långsammare lugnar ner oss. När vi köper ny hundvalp så lägger vi en klocka under filten för att hjälpa valpen att komma till ro de första nätterna.

Det lilla spädbarnet rör sig i takt med mammans talrytm. Man kan filma det här och spela upp långsamt , då blir det tydligt. Nu pratar jag om mammans, det kanske också gäller pappans, men jag tror att det man forskat på är mamman. Kanske är det logiskt eftersom mamman är den första varelse barnet hör, eventuellt även under fostertiden. Det lilla barnets rörelser, som alltså ser helt slumpmässiga ut rör sig alltså redan i takt med den vuxnes prat.

Det lilla barnet har en stark instinktiv drift att härma rytmen i talet för att bygga in den rytmen i kroppen. Då är vi direkt inne på en intressant aspekt av språk o kommunikation; det sitter mindre i munnen / orden, mer i kroppen. Barnets drift att härma finns också med mycket tidigt och den är förutsättningen för kommunikation. Redan ganska små spädbarn kan fås att härma oss när vi exempelvis sticker ut tungan eller  blinkar. Härmningen är alltså även visuell inte bara auditiv. Och båda delarna är förutsättningar för det som sedan ska bli språk och språk i vid bemärkelse;  kommunikation.

Här börjar alltsammans. Jag tror att språket egentligen lärs in här, vid den här tiden. Det är här som lusten att ha kontakt med andra människor börjar, naturligtvis utifrån medfödda instinkter.  (Och naturligtvis utifrån att det finns kärlek)

Men det som händer här är inte en ensidig process att barnet bara härmar den vuxne utan att den vuxne också svarar adekvat.  När barnet gör ett ljud så får det en härmning eller ett svar från den vuxne, när barnet gör en rörelse så får det ett gensvar. Vi tar en liten hand som sträcks upp. Vi kommer när barnet kallar på oss genom gråt. Det uppstår en kommunikation på barnets villkor. Det är väldigt mycket barnet som styr den här processen och den vuxne som svarar.

Utifrån det här scenariot så kan man fundera. Om nu barnet inte ger de "rätta" signalerna till mamman och tar initiativ till kommunikation vad händer då med mammans instinktiva svar? För det finns barn som är födda med genetiska egenheter som gör att de har defekter i just de här områdena som svarar för grundläggande kroppskommunikation.  Om det är riktigt svåra defekter så kallar vi det autism. Om det är lite enklare defekter så kallar vi det för DAMP, Asperger syndrom, ADHD eller andra märkliga bokstavs / sifferkoder. Fast jag är övertygad om att det är inte frågan om att människor är antingen det ena eller det andra utan att vi alla befinner oss på en glidande skala från supersocial till mycket autistisk. 

Åter alltså till barnet som pga genetiska egenheter inte ger mamman de rätta kommunkationssignalerna från början, vad händer då?  Jag kan inte låta bli att återkoppla till gammal forskning som sade att autism berodde på känslomässigt kalla mammor! (Helt fel visade det sig senare!) Kanske var det helt enkelt tvärtom; barn med medfödd autism hade släckt ut mammans instinktiva gensvar i kommunikationen och då uppfattades hon som kall? Jag har länge funderat över vad som händer med en mammas instinktiva medfödda gensvar om hennes första barn är autistiskt. Släcks gensvaret ut bara på det barnet, har hon det kvar till nästa barn? För jag föreställer mig att hon inte fortsätter att försöka få gensvar från ett barn som inte ger något svar tillbaka i form av ljud, rörelse, gester, miner, ja. hela samspelet mellan spädbarn och mamma.

Omvänt är också intressant att fundera över. Om mamman har de här genetiska defekterna och inte ger barnet rätt gensvar på dess instinktiva första kommunikationssignaler, vad händer då med barnets kommunikationsförsök? Släcks de ut eller fortsätter de oförtrutet tills någon ger gensvar? ( En mamma kan ju också vara förhindrad att ge rätt gensvar pga sociala omständigheter; brist på ork, sjukdom, droger,  alkohol osv. ) 

Nu skriver jag för enkelhetens skull mamman, men det kan säkert vara en annan person som är barnets första kommunikationspartner eller oftast säkert flera; pappa, syskon, far-mor-föräldrar osv. Jag tror ju att barn suger åt sig det som bjuds i omgivningen, de är små maskrosor när det gäller att överleva och ta till sig det som bjuds av kommunikation och kärlek och kroppskontakt, alltså de här basbehoven som är livsviktiga för överlevnad att få tillfredsställda på något sätt.

Det får bli allt för den här gången. Vid något senare tillfälle ska jag fortsätta spåna runt hur jag upplever kommunikation hos äldre barn och vuxna utifrån det här perspektivet och hur jag tänker om hur man kan hjälpa / stjälpa människor med grundläggande kommunikationssvårigheter.

Bara för att jag igår påstod att jag numera sällan fastnar framför TVn så hände det naturligtvis idag. Jag började titta på en TV serie och det var något konstigt med den som fick mig att fortsätta titta. Den hade ingen speciell  story, inga snygga charmiga killar,  inget fantastiskt foto. Nej den var egentligen som vilken serie som helst, men ändå kändes den annorlunda och jag blev kvar.

Det dröjde en lång stund innan jag kom på vad det var. Men till slut föll myntet ner: svart man fick pussa alldeles vit kvinna och till o med ha ett förhållande med henne.  Hon var alltså kritvit, inget blandat halvsvartaktigt eller så utan rent snövit. Så brukar det inte få vara, i alla fall inte i amerikanska serier.  Där är det strikt uppdelat vitt - vitt och svart - svart.  Ja, eller ännu hellre är de svarta inte riktigt svarta utan lite mitt emellan liksom för säkerhets skull. Det finns säkert undantag från den här regeln, men jag som ser så sällan på  TV har inte stött på det som jag minns.

Nu var visst inte detta en amerikansk serie utan engelsk om jag tolkade språket  rätt. Det var kanske därför den var annorlunda. Minns inte ens vad serien heter, den lär väl fortsätta.  Jag måste kolla om det är genomgående så nu eller om det varierar.

Så här ser det ut under alla våra stora granar på tomten. En matta av granskott!! Jag har funderat på vad som har hänt, om våra granar ska dö eller vad??

Men idag fick jag en förklaring. Jo, det beror på att det finns så mycket ekorre i år, det är ekorrarna som biter av skotten så de ramlar ner och hamnar undet träden. Och orsaken till att det finns så många  ekorrar är att det finns så mycket grankott.

Sen kan man ju fundera över hur ekorrarna kan veta i förväg att det ska bli ett grankotteår.

Men speciellt ser det ut i alla fall och ekorrarna är söta. Fast de är ganska glupska och rövar fågelägg ur våra holkar.

Radio Värmland var idag i Sillerud o gjorde i direktsändning programmet Utflykt. Roland bidrog med att steka kolbullar vid lanthandeln på en Värmländsk eldstubbe. Eldstubben är ett behändigt sätt att laga mat utomhus på. Man tar en stubbe, sågar med motorsågen ner ett kors i stubben, lägger några stenar på eller några spikar i,  häller ev i tändvätska,  tänder på och steker kolbullarna i pannan som man kan ställa på stenarna alternativt spikarna. Det brinner en god stund och blir ett stabilt underlag för matlagning.

Receptet på kolbullar är hälften kornmjöl, hälften vetemjöl, lite salt och vatten till så det rinner. Först bryner man bacon el fläsk i pannan, sedan häller man på smeten, steker på båda sidor. (Roland vänder varje pannakaka genom att kasta den upp i luften!). Sedan äts med lingonsylt till.

Detta är gammal skogsarbetarmat från förr. Det var enkla ingredienser att ta med till skogen och de höll sig hela veckan tills man kom hem på helgen. Skogsarbetarna låg ofta ute i skogskojor hela arbetsveckan eftersom det var långt hem och hästen var det enda fortskaffningsmedlet.  Kolbullar är också bra utflyktsmat. Vi brukar ta med smeten färdigblandad i en större flaska och bacon färdigtärnad i en burk och en liten stekpanna. Lättvindigt vid brasan eller eldstubben.

Roland avrundade programmet idag med att berätta en historia som var lite på gränsen. Jag återger den i alla fall inte.

Jag har också dragit cykeln uppför Klevabacken. Håkan Nesser skriver om de trakter jag växte upp i, så visst färgas filmupplevelsen av nostalgi.  Det är också alltid ett risktagande att se film när man tidigare läst boken. Det kan bli en besvikelse, jag har fortfarande inte vågat se "Sagan om ringen".

Men filmatiseringen av "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" är bra. Den har ett långsamt tempo och tangerar något man skulle kunna kalla bildpoesi.  Men den är samtidigt inte tråkig. Vi satt som klistrade hela tiden. Tajmingen mellan bild o text är omsorgsfullt gjord och det finns en spänning i själva storyn också.

Den här jättebacken hette  Klevabacken på riktigt och den var verkligen stor. Det fanns andra backar också; Blackstabacken till exempel. På närkesslätten så hade backarna namn, de var inte så många så alla visste vilka de var. Här i Värmland  är backarna många och namnlösa.

Nesser skildrar den här tiden, 1950-talet , så pricksäkert; bla. folkparken som nöjesmetropol i bygden.

Roligt att minnas hur aningslösa vi var när det gäller rökning. Det ansågs vara ett ofarligt sätt att visa sig vuxen på, inga cancerrapporter hade ännu nått vanligt folk. Invändningarna mot rökning handlade nog mest om att det var dyrt att röka. 1958 kostade ett paket John Silver utan filter 3 kronor och det var nog någonstans i närheten av en timlön.  I filmen röker man gamla Lucky Strike.

Däremot så fanns seriösa invändningar mot alkoholintaget. Jag minns att mina föräldrar liksom många andra var med i en nykterhetsloge.  Man kunde fördöma alkoholanvändning och fortfarande betraktas som seriös. Det är knappt möjligt idag. Idag har vi en bred acceptans för måttlighetsdrickande och den fanns egentligen inte då bland gemene man.

Synen på sex  var också helt annorlunda.  Samboende utan äktenskap var inte accepterat. En man kunde däremot ha hushållerska, vad nu det stod för?? Det var omöjligt att döma en man för våldtäkt inom äktenskapet. Så länge en kvinna var gift så ansågs hennes man ha laglig rätt till sex även under hemskillnadstiden  (1 år tror jag det var då man inte fick bo ihop!) i avvaktan på att skilsmässa kunde tas ut. Den lagen ändrades inte förrän i mitten på 60-talet. Jag minns det eftersom den förste man i Sverige som dömdes för detta bodde nära min hemort och det väckte en viss medial uppmärksamhet.  Fast han fick alla sympatier tror jag: Det var väl inte så farligt, han hade ju varit full och tog sig in i det som varit deras gemensamma lägenhet.

Kräfta, som sjukdomen cancer kallades, var lika med en dödsdom under den här tiden. Man hade inga bra metoder att hindra sjukdomens spridning i kroppen och många dog förhållandevis unga. En annan sjukdom som skördade liv då var diabetes. Jag minns en jämnårig till min äldre bror som blev amputerad när han var 15 år och som  några år senare dog. 

Det fanns också människor som var förlamade eller rörelsehindrade pga att de haft barnförlamning, det vi kallar polio idag. Den sjukdomen är ju utrotad idag tack vare vaccinet.

Allt var alltså inte bättre förr!

Filmen är i alla fall absolut sevärd, finns på video nu.

Började titta på "Mission Impossible" men orkade inte vidare efter nyheterna. Är det åldern tro att det är svårt numera att hålla ihop en komplicerad handling med mycket folk iblandat och att man hela tiden kastas mellan platser, intriger och goda som är onda och onda som är goda? Till slut har jag noll koll på alltihop och det blir bara ointressant. Och jag förstår ju att det är mitt fel för denhär filmen är ju bara så upphaussad. Dessutom ska ju Tom Cruise vara så snygg sägs det och jag tycker bara att han ser stirrigt puckad ut. Det har blivit allt svårare att sätta sig framför TVn och stanna där.  Det blir sällan numera.  

Vet inte om det stavas så heller, kanske Tacit knowledge.  Jag ska någon gång börja skriva om Tacite knowledge, så jag kan lika gärna börja nu. Färdig lär jag inte bli i alla fall idag. Tacite knowledge är väl delvis ett pedagogiskt fackuttryck så jag får väl förklara det för den som inte stött på det förut. Det handlar alltså om tyst kunskap; den sortens kunskap som inte finns dokumenterad. Den är inte vetenskapligt framtagen i några forskningsresultat och den ingår inte i utbildning för ett yrke egentligen. Det är den sortens kunskap som en människa förvärvar genom sin egen yrkeserfarenhet parad med den egna inhämtade formella kunskapen.  Termen brukar användas när det gäller tyst kunskap i yrkesverksamhet, men jag antar att den i princip borde kunna användas till all sådan tyst personlig kunskap.

Den kunskapen har länge  varit icke godkänd i vetenskapliga sammanhang, men har numera fått ett slags erkännande, eller åtminstone ett erkännande av att den finns och ett namn. 

Jag kommer att skriva mer om Tacite knowledge framöver, detta var en liten introduktion bara.

Massor av nostalgi finns också hos Leif, speciellt figurer och bilder som skildrar gamla jordbruksmetoder. Han liksom många i vår generatione växte upp på ett jordbruk och deltog på olika sätt i arbetet på gården. Här är en figurgrupp som visar exakt hur tröskning gick till på 1950-talet.  Det framgår inte av den dåliga bilden här men figurerna är mycket personliga o välgjorda mitt i sin rörelse. Leif har också grupper av figurer bl.a. från Vikor Rydbergs "Tomten", en grupp för varje vers. Den är flott!

Träsnittet av madonnan o barnet gillar jag. Den ligger dessutom prismässigt inom ramen för vad jag skulle kunna betala; nåt på 3000 kr tror jag. Fast inte just nu, jag får samla lite och återkomma.

Att blanda olika material är grannlaga. Det ställer stora krav på konstnären. Här syns det lite dåligt pga bristande bildkvalitet men Leifs blandning av trä och koppar och målning fungerar suveränt på porträtten här.

Sist på konstrundan hamnade vi hos bildhuggare Leif Andersson i Snarkil. Det är en annan favorit. Leif är eg. tandläkare från början men sysslar nu mest med att göra bilder o figurer. Han har hållit på med detta i många år nu och utvecklar sin konst mot fulländning.  Det här är en "spegel" som väcker mitt habegär. Den är suverän. Hamrad koppar till vänster,  i mitten en spegel med träfiguren som gör ett simhopp, sedan trä till höger.  Jag har varit här o tittat på den några gånger men den betingar ett (fullständigt korrekt) pris som ligger en bra bit utanför min kassa.  

Jag försöker ibland övertala gubben att köpa in den på den lilla byggfirman. Jag brukar köra med argument som 
- Ni borde  väl ändå ha en spegel i matbaracken!!??

Men han bara flinar och påstår att han, Evert och Mikael är himla snygga ändå. Dessutom skulle firmans onödigt  hederlige ekonomigubbe Staffan Knöppel, säga upp sitt uppdrag i samma ögonblick i ren protest mot den tvivelaktiga manövern. 

 Men att titta är ju gratis! Nu kostar jag på bilden extra många pixlar så att Ni ska få se hur fin den är, fast jag vet att det tär på utrymmet i min blogg.

På årets konstrunda åkte vi till Kerstin Wikeberg Skog på besök. Hon gör fantastiska textilbilder! Vi är väldigt förtjusta i dem, men har hittills alltid kommit för sent för att köpa någon. Nu hade hon inga bilder till salu bara till utsällning eftersom hon samlar bilder till en större utställning i sommar.

Hon gjorde för några år sedan en bild som var en slog-mig-i-magen-första-gången-jag-såg-den-bild. Den föreställer en kvinna som frejdigt kommer cyklande på en slingrig väg. Hon har fladdrande hår, en blommig klänning, finhatten på sig och ett metstpö. Runt omkring finns björhage och man kan skymta en sjö. Asch jag kanske minns fel, men nåt åt det hållet var det och en stor bild.

Hennes bilder lever i alla fall ett eget liv, det rör sig alltid i dem, de förmedlar en speciell stämning och visst finns det ett drag av nostalgi.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om krönikören i Expressen Ulf Nilsson och hans unkna argument för att försvara sexköp. Petra svarar i en kommentar att han är så extrem så man kan undra om det handlar om ren provokation.

Har inte tänkt så förut men självklart kan det vara så!!

Han kanske bir  uppringd av Expressen som säger ungefär så här:

"Nu har de här stolliga fruntimren i feministgrupperna fått vara ifred så länge så nu får Du skriva något som triggar igång dem ordentligt. Vi behöver ha lite drag under galoscherna så att folk köper vår blaska. Det spelar väl ingen roll om de köper tidningen för att de gillar den eller för att i vredesmod riva den i småbitar.  Huvudsaken att vi höjer upplagan och vinsten."

Nej då, de for inte hem alls igår på påskdagen, de tyska för tidigt komna fiskegästerna!!
De tyckte det var så vackert och trevligt här så de ville i alla fall stanna en dag. Så det var bara att sjösätta båten på påskdagens förmiddag.

Jag kan bara gissa grannarnas  funderingar om vårt mentala hälsotillstånd!!  Vi sjösätter alltså båten när hela sjön i stort sett är istäckt!! Det finns en liten ränna i älven öppen och ett litet stråk ut i sjön därifrån!

Men det tyska imperiet har ju ibland frambringat märkliga ättlingar. Dessa har i alla fall kajkat fram o tillbaka i Sundsälven en dag bland isflak och naturligtvis inte fått någon fisk. Så de ska lämna oss idag annandagen tidigt på morgonen.

Igår under dagen var vi på en mysig konstrunda i kommunen. Men mer om den när jag laddat batteriet i kameran så jag kan visa bilder. Vi passade också på att titta in på hemvägen till goda vänner i Snarkil och kollade på det senaste husbygget.  Snarkil är en trevlig by dit folk flyttar bara för att det är så mysigt att bo där. Vår generations barn som är i familjeetableringsåldern bygger hus där nu på löpande band. Det blir något slags gammaldags generationsboende, även om  man normalt aktar sig för att bo precis vägg i vägg.

Senare i  går kväll hade vi Rolands systerdotter här med familj på lite rester från gårdagens påsklunch.  Och det tittades till o med på hockey. Livet leker igen; Färjestad vann. (Jag bryr mig inte men gubben blir så glad!)

Så skulle min gubbe sammanfatta slutet på gårdagen.

Vi hade planerat en trevlig kväll i glada vänners lag i Snarkil med påskbrasa, fyrverkerier o knyte i slakthuset.  Men icke.

Här vimsade det in tyska fiskegäster från Leipzig. De skulle ha varit hejdade och omplacerade till Blekinge för en vecka sedan, men vår fiskereseagentur i Tyskland hade missat det. Vi har ju alltså is fortfarande och det går inte att fiska i sjön.

Det blev till ett ringande o härjande. Till slut så inkvarterade vi dem i Tjärnshagetstugan och så åker de tillbaka ner till Blekinge idag söndag.

Till allt annat elände så förlorade Färjestad i sudden!

 Men idag blir det bättre, då åker vi på konstrunda.

Det bjuds inte speciellt avancerade påsktraditioner här i huset. En är i alla fall att mor och svärmor bjuds på påsklunch varje år på påskaftonen. Varje år så får de bl.a. såna här ägg. De är kokade i vatten med lökskal i.  Mönstret  kommer av att jag först blöter äggern rullar dem i risgryn och sedan packar in dem i folie. De måste koka lite längre än normalt. Sedan putsas de blanka med en liten fläskbit.

I kväll följer en annan tradition; påskbrasa i Snarkil med fyrverkeri och samling med knyte efteråt i slakthuset.

Här är påskkärring Natalie

Roland med påskkärringen Josefin, påskgubbarna Joakim, Douglas och William.

Traditionen i bygden bjuder att barnen går påskkärring, dvs de blir skjutsade av förädrar i bil. Då ska de snabbt slita upp dörren och slänga in påskbrev i hallen och skrika GLAD PÅSK. Påskbreven är påskteckningar som vikits till en ficka och i den finns det godis.

Sen ska man åtminstone här i Sillerud försöka jaga påskkärringarna och fånga in dem.  Roland älskar att gömma sig bakom dörren o jaga dem vildsint under avgrundsvrålande. Alla barn närmar sig vårt hus med skräckblandad förtjusning. Märta som syns här på bilden och storasyster Matilda stannade för säkerhets skulle i halva trappan och kastade in påskbrevet därifrån medan fadren fick öppna dörren.   Sen sprang hon för livet.

Det kan ibland vara så att mammorna kör och papporna bjuds på en snaps. Påskkärringarna bjuds på godis och numera kanske en liten peng. 

När våra barn var små så var det vissa år så många barn att de kördes runt med traktor och vagn. De fick sitta på flaket.

Vi har på kort tid haft två förställningar med teater på skolan för de yngsta barnen. Det var dels gymnasieskolans elever som gjorde en enkel dramatisering av "Hans o Greta", dels den här dockteatern i kyrkan om uppståndelsen.  Båda har varit enkelt uppbyggda stories med för eleverna delvis känt innehåll. Men ungarna har suttit som ljus, tittat och lyssnat. Vi har inte behövt tjata på någon. Ändå har det varit stora elevgrupper.

Sedan kan vi ibland ha ganska avancerade teaterföreställningar med proffs utifrån, dyrt inköpta av kommunala kulturpengar, där vi inte får barnen vare sig att lyssna eller sitta still. Föreställningar där aktörerna själva har gormat på barnen för bristande engagemang. Det känns ibland som att proffsföreställningarna   blir för komplicerade för barnen med avancerade dubbla budskap som inte går in. Det är mer som vuxenteater fast man gör den för barn. Eller krystat "roliga" föreställningar där inte ens skådespelaren tycker det är roligt. Ibland kan det också rent ut kännas som om skådespelarna är "deporterade" till barnteater för att de inte anses kvalificerade nog för "riktig" teater eller att de skäms för att göra teater för barn. 

I den gamla delen av skolan, den som är byggd med kvalitet, är klassrummen gjorda utifrån ett barnperspektiv. Den som ritade rummen har tänkt till hur barn behöver ha det på sin arbetsplats.  Det är högt i tak vilket ger ljus och rymd och luft. Fönstren är höga vilket släpper in massor av dagsljus även om det är disigt ute. Samtidigt går  inte fönstren så lågt ner att barnen ser ut när de sitter ner och arbetar. Det är en fördel, speciellt för barn som är lättstörda och som tappar koncentrationen fort. För dem är det tryggt att veta att man de inte behöver hålla på och kolla vad som sker ute på skolgården. Väggarna är tjocka och släpper inte igenom störande ljud utifrån eller från andra klassrum eller korridoren.  Gynnar också barn med koncentrationssvårigheter. Korridorerna här är stora och ger möjlighet till att röra sig lite i avvaktan på att lektionen börjar.  Visst är allt slitet på ytan, men det känns ändå lyxigt att jobba i det här huset.

Märkligt att man för så länge sedan (byggt första hälften av 1900-talet) tyckte sig ha råd att satsa på skolan och bygga med så hög kvaltiet. Det kan inte ha varit gratis då heller. Märkligt också att man byggde utifrån barnens behov på ett annat sätt än man gör idag. 

Kolla på den här bilden från den gamla delen av vår skola! Det är stenplattor i golvet överallt, såna här gamla med ortoceratiter och trilobiter i. Det är ett järnräcke som klarar av även våra vildaste ungar år ut och år in utan att gå sönder. När jag jobbar i den här delen av huset kan jag känna mig viktig och påkostad, som om skolan var en betydelsefull del av samhället, en del av samhället som det var värt att satsa på. Så tror jag barnen som går här också omedvetet känner. Skolbyggnaden  fick kosta en slant och det byggdes med god kvalitet för att hålla i århundraden. Väggarna är halvmetertjocka. 

Så här ser boningshuset ut på Önnebyn. Tänk att huset står kvar!! Rakt ner här ligger sjön alltså. Jag får erkänna att jag känner ett visst obehag när jag är i finrummet ovanför här. Och fjompiga jag skulle aldrig våga sova i huset!

Och det handlar inte enbart om att det ligger i en brant utan också om misstanken att såna här husgrunder hyser en del invånare. Grävlingen är ju hemtam sedan länge. Sen har vi ju slingrare med zick-zack på ryggen. Stenar och solläge måste ju bara inbjuda.

Jag lider av avancerad ormfobi och tar mig sommartid stampande genom skog o mark. Jag har läst någonstans att ormar inte ser och hör så bra men att de känner vibrationer i marken och har bra luktsinne. Då förefaller det mig bättre att stampa som varning än att försöka lukta illa.

Bredvid Kvarnbacken i förra inlägget ligger Önnebyn. Här bodde Rolands mormor o morfar, Torborg och Agnar på Önnebyn. Fastigheten ägs och vårdas av Roland mamma och hennes syskon. Vi är där ibland på somrarna, oftast med båt, men mer på vintern och jagar. 

Husen är byggda på en helt osannolikt brant  sluttning ner mot vattnet och konstruktionerna för att hålla byggnaderna på plats är snått fantastiska. Hur kunde man veta innan att detta till synes rackelverk skulle kunna hålla ett tvåvånings förrådshus på plats även i värsta höststormarna?? Finns kunskapen om det här kvar? Kan någon få ihop något sånt idag?

Kortet är taget på önskan från den yngste sonen, Mattias, som behövde ha det som förlaga till en sekvens i  något dataspel som han sitter i Los Angeles och ritar.  Tänk om Agnar o Torborg vetat det. Att deras husgrunder skulle avbildas av ett barnbarnsbarn i LA och hamna i ett dataspel som ska säljas över hela världen. En svindlande tanke!

Asch, jag trodde det skulle synas bättre, den fantastiska utsikten bakom träden över sjön Östra Silens is.  Det är så snyggt! Vi var hos Ulf o Hilde på skärtorsdagssupé i deras fantastiska, än så länge, fritidshus. Det ligger otroligt fint med solläge mot sjön!

Roland kilar in sig här med en flaska vin som synes och jag kom förstås dragandes med en påsklilja i kruka. Kan inte låta bli att köpa dem, vet inte hur många det har blivit nu till oss själva, svärmor, mor osv.

Vi har tillbringat många matglada och pratglada kvällar tillsammans med Ulf o Hilde och denna blev inget undantag.  När en norrman ringer och bjuder på räkor kan man bara inte tacka nej. Men det var inte bara räkor och jag fattar inte hur jag kunde glömma att ta kort på maten för den var verkligen prydlig. Ulf hade stått för köket och  lyckats.

Det började med jättegott färskt bröd (glutenfritt t.o.m.!) med spekeskinka och gräslök på, fint upplagt. Sen fick vi svampsoppa och därefter nya skalade räkor med sallad till.  Till slut några fina ostar tillsammans med frukt och portvin. Kanongott!

Ulf är f.d. yrkesmilitär i norska armén med ett givet intresse för säkerhetspolitik. Hilde jobbar också åt försvaret. Förutom alla roliga historier  och traktorinköpsprat, så blev alltså kvällens stora diskussionsämne hur vi ser på EU som militärmakt. Jag hävdar som vanligt att EU vill skapa en militärmakt av rang för att försvara sina ekonomiska intressen i världen. Och att det ligger en risk i att vi får tre stora ekonomiska block med militär styrka.

Men Ulf ser mer det mer utifrån perspektivet att världsbilden sönderfaller i  många maktkoncentrationer, inte utifrån ekonomiska intressen, utan  utifrån kulturskillnader och religion. Jag hävdar att hans synsätt är typiskt amerikanskt och att det har sina rötter i Norges Natoengagemang men det godtar han inte osv osv.

Det är stimulerande att diskutera med människor som verkligen har inside-erfarenheter av helt andra slag än våra egna.   Det handlar ju inte om att försöka kompromissa sig fram till någon gemensam ståndpunkt , eller att till varje pris vinna debatten, utan om att undersöka varandras olika uppfattningar.

En trevlig kväll som rann iväg snabbt!

Oj då, jag glömde att nämna stolpskottens stolpskott i krönikerbranschen; Ulf Nilsson, exempelvis i dagens krönika i Expressen.

Här drager han en lans för prostitutionen  i Sverige och ställer sig på barrikaderna å sexköparnas vägnar, till vilka han för övrigt också räknar sig själv.   Och det må vara tillåtet att ha en åsikt i frågan. Det ska inte förmenas honom.  Även om jag i själ och hjärta slits mellan vrede över att Expressen publicerar dyngan och tacksamhet över att den får komma ut i ljuset.  För han är väl tyvärr inte helt ensam om den här unkna människosynen.

Men pointen är att karln ju inte har  några nya fräscha argument för könshandeln!. Han kommer konkandes på gamla dinosaurier, floskler som vi har matats med  sedan stenåldern!! Och att uppta så stor plats i en av Sveriges största tidningar  med sån här gammal skåpmat när det finns hur många nytänkande begåvade skribenter som helst................!!    Kolla bara på bloggen!!


Här är några exempel på Nilssonska argument för  prostitution:

- Kvinnor har alltid köpts och sålts, därför är prostitution rätt.  (Logik??)

- Gamla rika män kan gifta sig med unga kvinnor, därför är prostitution rätt. (Logik??)

- Prostitution är svår att upptäcka och bekämpa, därför är den rätt.  (Logik??)

- Om vi fick "legala knullfabriker" (Ulfs uttryck!) i Sverige så skulle det bli bättre kontroll på varan, dvs kvinnorna (för jag antar att han inte menar att männen som går dit ska testas innan, eller...)  (Logik??)

- Prostitutionen utomlands är dåligt ordnad därför skulle den bli bättre i Sverige.  (Logik??)

- "Alla andra länder" har legal prostitution, därför är det rätt.  (Logik???)


Fältropet i texten är anspelar på fotbolls VM i Tyskland:

"Det vore bättre om Tyskland bojkottade Sverige än tvärtom"

Jag förslår ett annat fältrop:

"Det vore bättre om Expressen bojkottade Ulf Nilsson och vågade släppa in lite frisk luft i sina krönikor. Det här är bara för unket"

Äntligen!!
Man tror inte riktigt att det är sant!
Men det är verkligen vår i luften!
Vi gjorde en långpromenad ner till bryggan i helgen och passerade efter vägen två tranor, 5 kanadagäss och en tofsvipa.
Kanadagässen är endast acceptabla som vårtecken, annars är de en landsplåga, finns här i mängder på sommaren. Flockar om 20 - 30 fåglar som förorenar vid badstränder och käkar upp gröda.
Tranorna är ju tjusiga att se på och låter festligt med sina trumpetanden.
Men tofsviporna är våra favoriter. Förr fanns det ganska många par nere på de åkrar som heter "smörhålorna" (där växer det alltså bra). Sedan några år tillbaka är det bara enstaka par och vi försöker skydda deras bon i vårbruket.

Barnen på skolan säger sig ha sett tussilgo.

Krokusen på bilden är från modrens rabatt igår.

Bloggvärlden var inte genomgående så lekfull och amatörmässig som jag skrev för ett tag sen. Antingen hade jag inte läst tillräckligt många då eller också har det hänt något sen dess som förändrat bilden. Jag ser fotfarande  oambitiöst lekfullt skrivande men också ganska mycket av medvetet  tävlande.

Jag har  förstått att de som från en amatörmässig utgångspunkt satsar hårt på att nå ut till en större läsekrets  ofta nischar sig ganska hårt (heminredning, mode etc) för att nå sitt mål. 

Jag känner inte igen mig i detta. För mig är och förblir bloggandets syfte att nå barn o vänner i förskingringen, att ersätta något av de samtal vi skulle ha haft om hade kunnat umgås. Och dialogen där runt det jag skriver om, sker inte i huvudsak i kommentarer på bloggen utan mer privat via mail och telefon.  

Bloggandet är också en kommunikation i tid, att förverkliga en gammal dröm om att i skriftlig form göra mig, min tid, vår hembygd  levande för kommande generationer. Jag vill skriva det jag skulle ha velat läsa om mina egna gamla släktingar.  

Sen var jag glatt överraskad över att så många andra ändå läser det jag skriver och det betyder mer än jag trodde det skulle göra. Visst skulle jag vara glad om grafen verkligen stämde!! Men jag känner inte att det styr mig och bestämmer vad jag ska skriva om. Det kommer fortsatt att vara ett sammelsurium av ytlig vardagsbeskrivning, vackra saker, bygdehistoria och djupsinniga reflektioner.

Jag skrev lite aningslöst för ett tag sen några tvärsäkra synpunkter på bloggande som  utgick mycket från mitt eget bloggade och från en del som jag då läst. Men jag får ta tillbaka tror jag efter att ha tagit mig tid att surfa runt lite i bloggvärlden.

Jag skrev att bloggandet var ett opretensiöst (stavas det så??) skrivande, men det var det visst inte alls alltid. En del är det men tävlandet har uppenbarligen nått in överallt o är livligt påhejat av tidnings-siterna. Här ska koras bästa blogg i olika kategorier!  Det finns bakom en del av bloggandet tydligen uttalade  och höga ambitioner, inte bara att leka med tankar och ord utan att verkligen bli bäst.  

Vad jag dessutom upptäckte och som förvånade mig var att det finns bloggande som är ett uppenbart hot mot pressens vanliga journalistik. Jag brukar läsa några bloggar som är skrivna av människor som har en mer eller mindre tydlig anknytning till professionellt skrivande. Där är skrivskickligheten hög och dessutom parad med en god reflektionsförmåga och kreativitet.  Att läsa dem roar och berör mig.

Men det som överraskade mig var att några bloggar är mycket skickligt uppbyggda av rena amatörer, uppenbarligen utan journalistisk utbildning eller yrkesmässig skrivträning. Några utnyttjar möjligheten till att använda bilder tillsammans med fin grafik och god smak till att göra produkter som är så väl genomarbetade att de borde kännas hotande för en del väletablerade skribenter.

Några av de mest publicerade skribenterna håller inte den klassen alls, de verkar rida på ett etablerat namn (typ Jan Guillio, EvaEmma Andersson som exempel).

Jag var för en gångs skull inne och läste några andra bloggar än de jag vanligen läser. Jag hamnade på Fader Jonatans blogg (tror jag han hette), en prästs. Han skrev om hur man kan tänka sig olika världsliga scenarier beroende på om krig slutat annorlunda eller om historiska personers liv ändrats eller så.

Ett scenario som ibland skrämt mig är om nazisterna vunnit andra världskriget och kommit till makten.  Men numera har jag tänkt ett steg till och konstaterar något som är ännu mer skrämmande:

DET BLEV JU SOM HAN VILLE!!

Det blev ju ett enat Europa, en centralstyrd stat ,med Tyskland som den stora domanten, och det med fler länder än jag tror att Hitler någonsin vågade drömma om. Fast medlet för erövringen var inte krig med vapen utan krig med ekonomi. Det är ju med ekonomiska förtecken / hot som enandet kunnat komma till stånd:

- Om Ni inte går med i EU så går Ni under i fattigdom o isolering!!

De här teserna drevs mycket ivrigt inför den svenska folkomröstningen, speciellt ivrigt av dem som lovades och siktade på en välbetald position i EU-rikets innersta krets (läs Marit Paulson exempelvis!)

Det är ju också med ekonomivapnet som EU hålls samman.

Jag är övertygad om att vapenmakten kommer att byggas ut i ekonomiväldets  kölvatten. Det måste finnas en armé för att försvara den här gigantiska EU-statens intressen i världen och framför allt att försvara den mot de andra giganterna på den ekonomiska kartan; USA och sydostasien.  Man har både råvarumarknader och exportmarknader att försvara.

Vartefter man tar bort jordbruksstödet kommer EUs militärmakt att byggas upp. Där frigörs enorma ekonomiska resurser. 

Mellan USA och EU o sydostasien finns redan en ekonomisk krigföring och den tenderar att bli allt hårdare. Frågan är hur länge det dröjer innan man också försvarar sina respektive territorier med vapen. Tillblivelsen av EU är ju kamoflerad till ett fredsprojekt för att slippa krig mellan Frankrike o Tyskland, men i ljuset av de kommande konflikterna mellan de stora ekonomiska sfärerna, så ter sig våra gamla världskrig som stormar i vattenglas.

Men förhoppningen får väl bli att detta gigantiska EU-rike faller sönder i sina minsta beståndsdelar så som brukar ske med centralstyrda jättar typ Sovjetunionen och Romarriket. Fast vi får väl för allas vår skull hoppas att de inte tar lika många århundraden att bli av med eländet. Allt sker ju så mycket snabbare numera.

Suck och suck, visst var det bättre förr........

Kanske borde vi gå tillbaka till före år 1250 (eller när det nu var vi fick ett enat Sverige) och låta Värmland styra sig själv. Himla gemytligt skulle det bli!   Och då tror jag att Värmland skulle välja att gå med i Norge i stället för i konkursboet EU. Norskarna är mycket roligare och mycket rikare......

Vi skojar ibland  här i gränstrakterna om att Värmland  borde gå i krig mot Norge och så genast lägger vi ner vapnen. Då måste Norge  liksom "ta oss" och vi kan bli som de där norskarna som kommer hit i sina flotta Mercedesar och köper hus, egendomar och fläsk  I Årjäng.

Har Ni varit i Norge på länge?? Det trasproletariat som serverar på krogar och restauranger i Oslo är EU-medborgare = svenskar!!

Heja Norge!


(Jag vet att det hetet "norrmän" och inte "norskar", men här vid gränser så säger man så!)

Taxen Anton är min hund. Han är gammal nu och en stor personlighet. Han har alltid varit en väldigt "hanig" och dominant hund. Tveklöst har han varit chef över våra stora stövare, det är Anton som äter först om tillfälle ges. Det var nästan omöjligt att få ner honom i liggande ställning på dressyrkurs där det fanns andra hanar i närheten. Om han var ensam kunde det ibland förhandlas fram.

En del av det haniga beteendet innebär att han också vill markera revir hela tiden. Så fort han är lös i huset så smygskvätter han överallt på bordsben och soffor och fåtöljer. När tiken Leta har varit ute och kissat så måste han genast ut direkt efter henne och "kissa över" hennes urin för att markera hennes tillhörighet.  Sen försöker han alltid att kissa så högt upp som möjligt. En instinkt som har till syfte att lura i andra hundar att han är en stor hund.

När Anton har varit ute och blivit det minsta blöt om nosen så putsar han den alldeles vildsint  genom att dra den fram och tillbaka länge mot liggfilten (syns på bilden!). Roland påstår att hundar har några doftkörtlar på var sida om munnen och att han vill markera sin plats med dofter.

När han har gnott nosen färdigt, det tar en bra stund, så följer ett hysteriskt bäddande! Då ska bädden under småmorrningar bäddas upp genom att han river och biter och drar i underlaget. Då kan han märkligt nog för att vara tax stå på frambenen och lyfta bakbenen högt upp. Det ser helt osannolikt ut.

Nu på gamla dar har han blivit lite disträ och han hör inte så bra heller, men fortfarande har han god kondition och inga som helst problem än med rygg och njurar. Han småspringer utan vidare flera kilometer när vi tar honom med på en spark-tur eller så.

Ovanför har han en fin tavla som han fått i julklapp ett år av min mamma. Det står:

"Kommer kallad men ej strax
Född till slav är ingen tax"

Det ligger något i det. Taxar är lite mer självständiga än andra hundar, nästan lite som katter.

Nu har jag dividerat om gamla statyer, såna som redan finns. Hur skulle nya bra statyer vara??

Då måste man först fråga sig:
Vad ska vi ha dem till? Varför vill vi ha en staty?

Jag frågade gubben och han sa:
- Den ska påminna om nåt bra och så ska den vara ett konstverk.

Alltså något positivt och nåt estetiskt.

Mmmm, det kan det väl vara.

Om man då går till Årjäng? Vad skulle Årjäng behöva för staty?

- Det måste vara nåt med häst, säger gubben.

Och det vore väl inte helt orimligt. En hel del av bygdens välstånd och samhällsbygge har sin grund i det gamla skogsbruket. Det var nordsvenska hästar , pigga och starka, som drog ut varenda stock ur skogen. De fick slita och släpa hela vintrarna i skogen och sedan under sommarhalvåret i jordbruket. Det är ingen slump att trakten här är travets vagga. Man började att tävla med sina vältränade skogsbrukshästar på isarna. Här fanns många hästar och många sjöisar. Travbanan i Årjäng är en av landets första.

Alltså är slutsatsen att den staty vi behöver i Årjäng är en häst. Det kanske ska vara en jättehäst efter E18 vid travbanan? Eller ett snyggt hästekipage som ersätter Trollet på torget? (Trollet är en av många hjärtligt avskydd plastskapelse som står på torget. Det håller fram en bricka som är lämplig för uppträdanden och den har en rutschkana för barn på baksidan. Man kan tycka vad man vill om trollet men om man betraktar det med glimten i ögat så kan tycka att den var kitsch långt innan ordet ens var påtänkt!) Men alltså, kanske ett hästekipage med timmerkälke? Eller kanske två hästar i rörelse mot varandra. Det är snyggt. Vi brukade förr ha hästar på bete. Då släpptes alla 10-15 på en gång och det var en fantastisk syn att se alla de här springa runt på 5 hektar och göra upp sina grupperingar.

Eller kanske ska man belöna människor som gjort nåt bra för kommunen med en staty? Kommunalrådet Kjell Ericsson som skakar hand med köpcenterbyggaren Thon på torget i Töcksfors? Fast det är visst riskabelt att göra staty av folk som ännu lever. Tänk om de gör bort sig ordentligt innan de dör?. Då måste man ta ner statyn.
 
Nej, det är nog lugnare att avbilda avlidna människor eller allmänna företéelser försåvitt man inte har en billigare och enklare variant av staty som går att sätta upp och ta ner efter ett tag och byta ut. Eller måste det vara samma hela tiden? Det kanske är en del av statyns uppgift; att höra till det bestående?

Statyerna i det gamla Grekland hade säkert samma syfte som gubben påstod; att hylla något positivt och att vara konst, dvs uttrycka något mer än bara vara en avbild. Då hade man liksom inget annat än sten att använda. Idag skulle vi ju kunna ersätta detta med tillfälliga stora digitalbilder på en jättevägg. Det kanske skulle ersätta statyn som fenomen? En jättevägg centralt placerad och här kunde man visa stora bilder, ev tredimensionella med samma syfte som statyn. En modern statyvariant.

Det går ju för min del inte att avsluta ämnet statyer utan att ta upp en lokal bildkonstnär som var helt självlärd och som jag tror aldrig var utom Silleruds gränser, men som drevs av ett enormt behov att uttrycka något med sina hembyggda enkla figurer. Men det får bli en annan gång.

Asch jag vet inte om det stavas så??! "Bloggberoende" då på ren skär svenska!

Är det det man drabbats av när man är några mil hemifrån ett par dagar och ögonen liksom av egen kraft börjar speja efter tillgängliga uppkopplade datorer, lite i smyg så där......?

När man sen hittat dendär datorn i någon butik eller hotellentré så är det himla spännande att koppla opp sig lite i förbifarten och kolla bloggen; den egna och några andras. Vad har hänt? Vad skriver de om? Har det kommit några nya kommentarer?

Jag erkänner att detta drabbade mig när jag var ett par dagar i Filipstad och en helg i Göteborg.


Det tog inte speciellt mycket tid att snabbt kolla av så där och det tog inte tid från något annat. Men just känslan av att smyga lite påminde om hur det var att smygröka för länge, länge sen.

Bloggaddict?

Jo, det är sant, det är verkligen vår nu, inte bara på almanckan!

Imorse vaknade jag till fågelsång och det är första gången  i år.

Sover alltid med öppet fönster lite grand och då hörs fågelsången väldigt väl eftersom träden och skogen är alldeles inpå vårt hus. Dessutom är trädgården full med fågelholkar. Rolands gode vän, jaktvårdskonsulenten Sven Carmland, Karlstad (död sedan några år tillbaka)  gjorde massor av fågelholkar hela sitt liv och en del av dem har vi nu. Dessutom så har jaktvårdskretsen i Årjäng tagit sig an plusjobbare som ska göra fågelholkar att distribuera i kommunen. Det är praktisk viltvård.  Och det låter så vackert!!

Nu är det vår och sen spelar det ingen roll att det är några decimeter snö kvar.

Så här såg sidan i Expressen ut idag den 4 april 2006. Fotograf är Jonas Lemberg, son till den legendariske journalisten Arne Lemberg. A. L. gjorde reportage från oroshärdar på olika håll i världen och dog i Uganda 1979. 

Här skojar vi lite med gårdagens besked att mr Bush anfader utvandrade från Sillerud o vi önskar honom välkommen hem igen att hälsa på, att gå på jakt med oss o få ett släktkalas på bygdegården Tjolitta.

Det är alltså jag, gubben, taxen Anton och hamiltonstövartiken Leta

Bush´s eventuella rötter i bygden har satt fart på fantasin; nu går vi alla och spejar vilka som möjligtvis kan ha Bushska drag, längd och rörelser!

Det är reklam för Sillerud och ett bra avstamp till reprisen på vår lokalrevy på bygdegården på lördag. Då kommer också Stig Torstensson o jag vågar kanske gissa att det blir ett och annat skämt om detta också.

Sillerudsbygden har uppmärksammats på ett helt osannolikt sätt idag efter avslöjandet att president Bush`s anfader Måns Andersson utvandrade härifrån 1639.  Han lär ha åkt med skeppet Kalmar Nyckel till Nya Sverige, den koloni som var Sveriges under några år. Sedan etablerade han sig i tobaksbranschen.

Sillerud har varit invaderat av media; lokalpress, kvällstidningar, TV-kanaler ja allt! Man har intervjuat i hem, på vägar och i lanthandel. Hit till Liane kom ett par killar från Expressen o gjorde en humoristisk  och välskriven vinkling på temat  "Välkommen mr Bush på jakt". I vår västliga variant av tidninge så blev det en helsida;  ett uppsluppet reportage med en kul bild på oss och hundarna. Bilden hamnade på löpsedlarna här i vår Expressenupplaga. Antar att det är första och sista gången. Roland var mest nervös för att hamiltonstövaren Leta inte skulle se bra ut på bild. Jag vet inte om det finns med på Expressens nätupplaga också, har inte hunnit kolla än.

Sillerudsbygden har i alla fall blivit nästan världskänd för en dag, en dag som kommer att gå till bygdens historia.

Så här vackert är det inne på Svaneholms herrgård. Vi, ett 20-tal personer, var bjudna hit på en trerätters i kväll för att fira goda vänners 40-åriga bröllopsdag, Rolf o Marita i Näs. Festen var ordnad av Marita och dotter Cecilia med hemligt mål för Rolf.  Svaneholms herrgård erbjuder en fantastisk miljö för ätande. Det är linnedukar, kandelabrar och kristallkronor, samt god mat förstås.

Jag hade en jättetrevlig kväll med en Örebrofamilj på ena sidan så vi kunde frossa i nostalgi som ju är ett favoritämne för min del. På den andra sidan hade jag glädjen att finna en doktor i juridik tillika jazzentusiast. Här fanns också grogrunder för intressanta samtal.  Vi diskuterade  huruvida man ska se lagstiftningen som ett uttryck för det allmänna rättsmedvetandet eller som en smal politisk spjutspets mot en önskad framtid, samt huruvida den numera verkligen vilar på humanismens grund eller på miljöpartistisk darwinism. Asch, inte riktigt så, men nåt åt det hållet.  Jag kan bara ge mina komplimanger till värdfolket för en suverän bordsplacering för min del. Kvällen bara rann iväg och plötsligt var det dags att bli skjutsad hem. Det bjöds på skjuts också.

Svaneholms herrgård är speciell. Den byggdes av John Bryntesson som också byggde upp trä- pappersindustrin i Svanskog en gång i tiden. Hans historia är otrolig. Han var en fattig pojke som utvandrade till Amerika på 1800-talet för att söka sin lycka. Och han hittad verkligen guld, guld i massor. Han kom hem med guld i järnvägsvagnar. Helt otroligt!! Pengarna använde han till att bygga upp Svanskogs samhälle, med industrin och herrgården.  Nu är han borta sedan många år tillbaka och av den blomstrande industrin återstår bara spillror. Men berättelserna om "Guldkungen" som han kallades
florerar än i den muntliga traditionen här på trakten.

Vi hade i alla fall en trevlig kväll och är glada över att ha vänner som passar på att ta alla firartillfällen i akt.