BRA STATYER???
Det här med statyer är inte särskilt bra i Sverige Annaa! Du har rätt! Jag har aldrig tänkt på statyer förut alls.
Jo, faktiskt i ett sammanhang och jag tar det först:
Jag såg för många år sedan en utställning i Tyskland, i en dammig by utanför Berlin (ok en gammal förstad då) Salvador Dali-skulpturer. Utställningen var inhyst i något som mest liknade två sammankopplade lador och det hela var arrangerat i två våningar. Det var en brännhet sommardag, drygt 30 grader varmt och jag fick gå långt från busshållplatsen på en dammig grusväg för att komma dit.
Men det funkade! Alla statyer stod i varsitt litet "rum" provisoriskt gjort av upphängda svarta tygstycken. Golvet var klätt med mörkgrå träfiberplattor. Alla figurerna var individuellt och snyggt belysta med ordentliga spottar på ett sätt som verkligen gjorde dem rättvisa. Och alla stod på golvet, de flesta på tjockt tyg, lite slarvigt utlagt.
Statyerna var säkert inte original, men det var välgjorda kopior. Dali var ju hejdlöst generös med att lova andra att kopiera hans verk och göra det utan ekonomisk ersättning.
Jag minns elefantobelisken, byråerna, klockorna. Men det fanns en figur som jag aldrig sett förut och som slog knock- out på mig i samma ögonblick som jag lade ögonen på den; snigeln med den lille bågskytten! Snigeln som ligger där så stor och klumpig, långsam och tung, men ändå så stannar den lille spröde bevingade bågskytten kvar på honom och gör honom sällskap, fast han hur lätt som helst kunde ge sig ut i världen. Och han står där alltid.
Detta händer ibland; att en bild eller en figur liksom klipper till i magen direkt. *Det är ju det det handlar om för min del att gå på en konstutställning; att nollställa intellekt / hjärna och låta känslan / maggropen liksom ta emot intrycken. Det tog ett tag innan jag lärde mig att koppla bort "förståndet" och ge plats för en mer direkt kommunikation. Numera går det ganska snabbt, men det kräver ett visst lugn i betraktandet, det går inte att rusa in och vara jäktad eller arg.
Jag stannade länge på utställningen där i Tyskland och återvände gång på gång till snigeln.
Många år senare annonserades en utställning i Norrköping med Daliskulpturer. Jag rusade naturligtvis dit med andan i halsen och hoppades att få se min snigel igen. Halvsprang ivrigt in i utställningslokalen full av förväntan bara för att mötas av en skitutställning rent ut sagt.
De här ganska stora stayerna presenterades så tätt inpå varandra att de upplevdes som en enda skog. Belysningen var ett kallt allmännljus. Och, värst av allt, de stod alla på platåer 30 - 60 cm höga!! Min älskade snigel flög plötsligt omkring upp i luften och hade förlorat all tyngd. Alltså hade statyn tappat hela sin balans och all spänning. Det var bara en snigel vilken som helst med en fånig liten gubbe på. Skitt!!
Inte blev helhetsintrycket bättre av att utställningen egentligen syftade till att utbjuda kopior i valfri storlek till försäljning!
Tröstade mig med att gå på konsert istället i Norrköpings fina konserthus med yngste sonen Mattias o hans kompis Gabriel. Vi fick oss den klassiska Carmina Burana till livs minns jag. Inte fy skam!
I Norrköping kikar jag alltid på en slog-mig- i-magen-första-gången-jag-såg-den-tavla som heter "Ingens hundar" , men den får jag väl orera om en annan gång.
Statyerna var säkert inte original, men det var välgjorda kopior. Dali var ju hejdlöst generös med att lova andra att kopiera hans verk och göra det utan ekonomisk ersättning.
Jag minns elefantobelisken, byråerna, klockorna. Men det fanns en figur som jag aldrig sett förut och som slog knock- out på mig i samma ögonblick som jag lade ögonen på den; snigeln med den lille bågskytten! Snigeln som ligger där så stor och klumpig, långsam och tung, men ändå så stannar den lille spröde bevingade bågskytten kvar på honom och gör honom sällskap, fast han hur lätt som helst kunde ge sig ut i världen. Och han står där alltid.
Detta händer ibland; att en bild eller en figur liksom klipper till i magen direkt. *Det är ju det det handlar om för min del att gå på en konstutställning; att nollställa intellekt / hjärna och låta känslan / maggropen liksom ta emot intrycken. Det tog ett tag innan jag lärde mig att koppla bort "förståndet" och ge plats för en mer direkt kommunikation. Numera går det ganska snabbt, men det kräver ett visst lugn i betraktandet, det går inte att rusa in och vara jäktad eller arg.
Jag stannade länge på utställningen där i Tyskland och återvände gång på gång till snigeln.
Många år senare annonserades en utställning i Norrköping med Daliskulpturer. Jag rusade naturligtvis dit med andan i halsen och hoppades att få se min snigel igen. Halvsprang ivrigt in i utställningslokalen full av förväntan bara för att mötas av en skitutställning rent ut sagt.
De här ganska stora stayerna presenterades så tätt inpå varandra att de upplevdes som en enda skog. Belysningen var ett kallt allmännljus. Och, värst av allt, de stod alla på platåer 30 - 60 cm höga!! Min älskade snigel flög plötsligt omkring upp i luften och hade förlorat all tyngd. Alltså hade statyn tappat hela sin balans och all spänning. Det var bara en snigel vilken som helst med en fånig liten gubbe på. Skitt!!
Inte blev helhetsintrycket bättre av att utställningen egentligen syftade till att utbjuda kopior i valfri storlek till försäljning!
Tröstade mig med att gå på konsert istället i Norrköpings fina konserthus med yngste sonen Mattias o hans kompis Gabriel. Vi fick oss den klassiska Carmina Burana till livs minns jag. Inte fy skam!
I Norrköping kikar jag alltid på en slog-mig- i-magen-första-gången-jag-såg-den-tavla som heter "Ingens hundar" , men den får jag väl orera om en annan gång.
Kommentarer
Postat av: Annaa M
Ingens hundar är en fantastisk bild! Håller med dig.
Låter som en förfärlig utställning det där!
Den offentliga konsten har fört med sig att vi mer och mer har fått ner statyer och utsmyckningar i gatunivå som Ferlin både i Filipstad och Stockholm, och det är bra!
Trackback