Inga Magnusson

Griskroppen hängdes nu upp på logen till dagen därpå då den styckades.  Styckningen gjorde far och mor själva på stora bruna papper i garaget. Inälvorna lades genast efter slakten i blöt i stora träbaljor. Sedan gjordes det hackkorv  av lungorna och levern blev till till leverbiffar. Njurarna vattnades också ur i en särskild bunke, men gavs bort. Ingen hemma hos oss tyckte om njurar i någon maträtt.
 
Huvudet kokades, det som gick att skära bort på det blandades med kött och blev  pressylta.  Pressyltan var  skivor av fläsk och kött varvat med kryddor och det hela kokades insnörpt i ett vitt tygstycke. Sedan lades den i press under en gammalslipsten för att bli så fast att den kunde skäras i tunna skivor.  Grisfötterna (labbarna) kokades in i någon gelè till aladåb, och det åt min far med god aptit. Grisläggarna saltades och kokades till soppkött och rotmoskött.

Malköttet på grisen blandades med nötkött och gjordes köttbullar på. Detta var före frysboxens tid så allt sånt fick tillagas direkt och konserveras tillsammans med skyn som  skulle bli sås. På samma sätt hanterades fläskotletterna, fläskfilén  och revbenspjällen. Konservering gick till så att maten lades i särskilda tjocka glasburkar som var mycket väl rengjorda. Mellan burken och locket lades en gummiring som var rengjord i kokande vatten. Locket hölls fast med en metallbygel. Sedan staplades burkarna i en ställning som sänktes ner i en jättestor gryta. Därefter kokades alltsammans ganska länge på vedspisen. Det innebar att det var hett i köket,  fullt av ånga och blött av kondens. När det var färdigt fick burkarna svalna  i vattnet och sedan kontrollerades  att det verkligen var hermetiskt tätt. De burkar som inte höll tätt kokades om med nästa omgång. Det blev några omgångar innan allt var färdigt.

Till och med tarmarna togs till vara. Det var den vidrigaste av slaktdagarna. Det måste vara kallt köket och det stank vidrigt
!
Proceduren att ta hand om tarmarna skedde om jag minns rätt första natten efter slakten. Allt hade ju sin ordning de här dagarna då det slaktades. Ordningen var för alla inblandade känd på förhand och självklar. Så här hade man alltid gjort, sedan generationer. Eftersom allt måste tas om hand så fort som möjligt så var det ofta arbete både dag och natt och allt måste vara väl förberett innan. Det gick inte att börja slipa knivar mitt i allt detta eller leta efter redskap.
 
Åter till tarmarna. Det var tunntarmen som togs tillvara, inte tjocktarmen. (Tackar vi för!). Först klämdes innehållet ut, sedan placerade modren sig på en pall i köket med en träbalja framför sig. I baljan fanns någon decimeter  kallt vatten. Tvärs över baljan låg en träskiva.  Sedan skulle alla tarmarna skrapas rena på den. De skulle dels skrapas lite på utsidan, dels skrapas rena från tarmludd på insidan. Skrapandet gjordes med en plåtig  "Eskilstunakniv" med svart skaft. Den var inte riktigt vass.  Tarmarna vrängdes alltså ut och in och sköljdes hela tiden i vatten efter skrapningen och fick glida ner i vattnet på botten på träbaljan. Detta luktade så illa att jag inte orkade ens vara inne i köket när det pågick.

Alla tarmar måste kontrolleras för hål och skador. Det gick till så att mor blåste in luft i tarmen och kollade var det pyste ut. Där togs tarmen av och det dåliga partiet skars bort.  När tarmarna var rengjorda så kallades de fjälster,  de saltades och fick ligga kallt tills  den av slaktdagarna då det var dags att göra korv. Korvgörandet var nog den roligaste av dagarna för min del.

Hos oss gjordes alltid hackkorv, för det tyckte alla om. Jag älskade stekt hackkorv som jag åt med kokt potatis, lingonsylt och kall mjölk(!) hälld på tallriken. Hackkorven gjordes på kokta ingredienser. Sedan gjordes också isterband för min far var från Småland och då måste man bara ha isterband. Isterband gjordes på råa ingredienser och röktes i ringar trädda på en träkäpp. Fläskkorv att ha till jul gjordes också, men inte så mycket av. Mor tyckte inte om fläskkorv, den var så fet. Hon tyckte aldrig om fet mat och det handlade  i första hand inte om bantning utan om själva smaken. Jag har nog lärt in samma aversion mot att äta fett, både synligt och osynligt.

Att göra korv var nog det roligaste på hela slakten för då fick jag vara med igen på riktigt och göra nåt. Jag fick veva. Först gjordes korvsmeten. Ingredienserna skulle malas i köttkvarnen Det var mycket vevande. Sen blandades allt i en stor rostfri bunke  med händerna. Därefter skulle det i kvarnen igen och portioneras ut i korvskinnet som var trätt på en strut på kvarnen. Korvarna knöts för på lämpliga ställen med mattvarp och sedan var de färdiga. 

Vi hade alltid minst ett par grisar. De köptes in tidigt på våren och slaktades före jul. De föddes upp på äpplen, grispotatis och lite mjöl. Äpplen fick de mest strax före slakten. Det förhöjde smaken på fläsket.

Grispotatisen var de minsta potatisarna från skörden. När vi plockade potatis så sorterades den i tre storlekar; de stora var ätpotatis, de mellanstora sättpotatis och de minsta grispotatis. Grispotatisen kokades i stora tvättgrytan och förvarades i en tunna i grishuset.  När den gavs till grisarna så skulle den helst klämmas sönder först annars svalde de den hel. Grisarna fick också vatten blandat med  skummjölk, alltså mjölk där all grädden skummats bort. Den kom i retur från mejeriet tror jag och vi köpte den billigt av grannen som hade kor. En gris gick nog åt för våra egna behov men den andra såldes tror jag.

Sammantaget togs nästan allt till vara på grisen. Det var i stort sett öronen och svansen som slängdes. Kunskapen om hur man gjorde detta är naturligtvis borta idag.  Jag ville bara berätta för barn och barnbarn hur det gick till när jag växte upp på femtiotalet och bloggen kändes som ett bra forum att berätta på.