Inga Magnusson

NU KOMMER DET EN HIMLA LÅNG DRAPA, SÅ SLUTA LÄSA NU OM DU INTE ÄR SPECIELLT INTRESSERAD AV ÄMNET.

Jag tänkte först när jag gav mig in i bloggandet att det måste vara korta enkla budskap, men sen läste jag en lång text av Annika Tiger om feministisk litteratur ur ett historiskt perspektiv och den var flera decimeter lång minsann och skitbra. Så nu vågar jag också skriva långt, givetvis med risk att vara långrandig.

Så börjar jag då spåna i det jag kallar tacit knowledge, det som är det tysta erfarenhetskunskapen, den som inte finns på papper, men som finns där med den instinkt som många års iakttagelse ger.  Det behöver inte betyda att den är rätt. Ibland ser vi naturligtvis fel och ibland är säkert den tysta kunskapen ett hinder för att komma vidare och ta till sig annan kunskap. Men jag tar mig i alla fall rätten att ibland spåna i det jag upplever att jag har tagit till mig av tacit knowledge efter att ha arbetat med barn (människor) i snart 40 år (Oj, är det så himla länge!). Jag har ju haft förmånen att få arbeta med barn på många olika vis; språkträning med nyfödda kommunikationshandikappade barn,  undervisning av autistiska barn, alldeles vanlig undervisning av alldeles vanliga barn (om det nu finns några alldeles vanliga barn, för mig är alla barn ovanliga och speciella).

Hur umgås vi med varandra? Hur pratar vi?  Hur blir vi sociala?
Det är frågor som är bland de mest spännande att fundera över i människoarbete och barnarbete. När man arbetar med barn så kommer det så nära och man får som vuxen exklusiva möjligheter att iaktta  samspel på nära håll och över tid. Hur börjar det? Varför börjar det? Hur utvecklas det? Varför slutar det?

Från början är vår kommunikation rytm. Att uppfatta rytm är det första språket. Det ofödda barnet lever hela tiden med mammans hjärtslag nära och den rytmen kommer att ha en viss betydelse hela livet. Snabbare takt stressar oss, långsammare lugnar ner oss. När vi köper ny hundvalp så lägger vi en klocka under filten för att hjälpa valpen att komma till ro de första nätterna.

Det lilla spädbarnet rör sig i takt med mammans talrytm. Man kan filma det här och spela upp långsamt , då blir det tydligt. Nu pratar jag om mammans, det kanske också gäller pappans, men jag tror att det man forskat på är mamman. Kanske är det logiskt eftersom mamman är den första varelse barnet hör, eventuellt även under fostertiden. Det lilla barnets rörelser, som alltså ser helt slumpmässiga ut rör sig alltså redan i takt med den vuxnes prat.

Det lilla barnet har en stark instinktiv drift att härma rytmen i talet för att bygga in den rytmen i kroppen. Då är vi direkt inne på en intressant aspekt av språk o kommunikation; det sitter mindre i munnen / orden, mer i kroppen. Barnets drift att härma finns också med mycket tidigt och den är förutsättningen för kommunikation. Redan ganska små spädbarn kan fås att härma oss när vi exempelvis sticker ut tungan eller  blinkar. Härmningen är alltså även visuell inte bara auditiv. Och båda delarna är förutsättningar för det som sedan ska bli språk och språk i vid bemärkelse;  kommunikation.

Här börjar alltsammans. Jag tror att språket egentligen lärs in här, vid den här tiden. Det är här som lusten att ha kontakt med andra människor börjar, naturligtvis utifrån medfödda instinkter.  (Och naturligtvis utifrån att det finns kärlek)

Men det som händer här är inte en ensidig process att barnet bara härmar den vuxne utan att den vuxne också svarar adekvat.  När barnet gör ett ljud så får det en härmning eller ett svar från den vuxne, när barnet gör en rörelse så får det ett gensvar. Vi tar en liten hand som sträcks upp. Vi kommer när barnet kallar på oss genom gråt. Det uppstår en kommunikation på barnets villkor. Det är väldigt mycket barnet som styr den här processen och den vuxne som svarar.

Utifrån det här scenariot så kan man fundera. Om nu barnet inte ger de "rätta" signalerna till mamman och tar initiativ till kommunikation vad händer då med mammans instinktiva svar? För det finns barn som är födda med genetiska egenheter som gör att de har defekter i just de här områdena som svarar för grundläggande kroppskommunikation.  Om det är riktigt svåra defekter så kallar vi det autism. Om det är lite enklare defekter så kallar vi det för DAMP, Asperger syndrom, ADHD eller andra märkliga bokstavs / sifferkoder. Fast jag är övertygad om att det är inte frågan om att människor är antingen det ena eller det andra utan att vi alla befinner oss på en glidande skala från supersocial till mycket autistisk. 

Åter alltså till barnet som pga genetiska egenheter inte ger mamman de rätta kommunkationssignalerna från början, vad händer då?  Jag kan inte låta bli att återkoppla till gammal forskning som sade att autism berodde på känslomässigt kalla mammor! (Helt fel visade det sig senare!) Kanske var det helt enkelt tvärtom; barn med medfödd autism hade släckt ut mammans instinktiva gensvar i kommunikationen och då uppfattades hon som kall? Jag har länge funderat över vad som händer med en mammas instinktiva medfödda gensvar om hennes första barn är autistiskt. Släcks gensvaret ut bara på det barnet, har hon det kvar till nästa barn? För jag föreställer mig att hon inte fortsätter att försöka få gensvar från ett barn som inte ger något svar tillbaka i form av ljud, rörelse, gester, miner, ja. hela samspelet mellan spädbarn och mamma.

Omvänt är också intressant att fundera över. Om mamman har de här genetiska defekterna och inte ger barnet rätt gensvar på dess instinktiva första kommunikationssignaler, vad händer då med barnets kommunikationsförsök? Släcks de ut eller fortsätter de oförtrutet tills någon ger gensvar? ( En mamma kan ju också vara förhindrad att ge rätt gensvar pga sociala omständigheter; brist på ork, sjukdom, droger,  alkohol osv. ) 

Nu skriver jag för enkelhetens skull mamman, men det kan säkert vara en annan person som är barnets första kommunikationspartner eller oftast säkert flera; pappa, syskon, far-mor-föräldrar osv. Jag tror ju att barn suger åt sig det som bjuds i omgivningen, de är små maskrosor när det gäller att överleva och ta till sig det som bjuds av kommunikation och kärlek och kroppskontakt, alltså de här basbehoven som är livsviktiga för överlevnad att få tillfredsställda på något sätt.

Det får bli allt för den här gången. Vid något senare tillfälle ska jag fortsätta spåna runt hur jag upplever kommunikation hos äldre barn och vuxna utifrån det här perspektivet och hur jag tänker om hur man kan hjälpa / stjälpa människor med grundläggande kommunikationssvårigheter.