Sorg
Han var gammal nu och vi sågs inte lägre så ofta som vi borde ha gjort, dvs vi borde ha hälsat på oftare på äldreboendet. Vi borde ha gjort det även om han inte känt igen oss. Eller inte? Kanske är det bara att oroa?
Men E finns med i så många minnen under årens lopp:
-Slädfärderna till julottan över skogen med dombjällerkransen och facklor.
-Våra dråpliga gemensamma potatissättningar
-Kvällarna med fyrmansvist (stavas inte så). (Jag spelade alltid tillsammans med brodern A och Roland med E. )
-Jaktturer
- Den där eftermiddagen när jag kom hem och fick se att av de trasmattor jag hängt ut på tork på morgonen var bara mattvarpen kvar. Den hängde över gärdesgården och jag fattade inte vad som hänt förrän E berättade att det var deras kor som ätit upp trasorna!! Men varpen orkade de inte tugga så den hängde kvar i sjok.
-Vår gamle tax Fajt som de tog över.
-Alla pratstunder i det trivsamma stora bondköket hos E och A med vedspisen sprakande och det doftande kokkaffet
-E och A hjälpte oss att köra ut de fällda träden på det som skulle bli vår tomt.
-Den där magiska midsommarmorgonens metarutflykt till deras barndomshem långt uppe i skogen i väglöst land. Det var då de berättade hur det var att som barn gå mörka morgnar och kvällar på en liten stig flera kilometer varje dag fram och tillbaka till skolan.
Det var stor åldersskillnad mellan oss, men det märktes aldrig. Vi skrattade åt samma saker och trivdes tillsammans. Det var fantastiskt att få uppleva hur det är att ha grannar nära sig som alltid fanns där och som man kunde gå hem till utan att vara bjuden och som kom till oss helt spontant.
E och A växte upp i ett annat Sverige än det vi lever i idag och jag tror att de aldrig kände sig riktigt hemma längre. Deras värld var småbrukarens, med ett par kor, ett par grisar, lite jord att bruka på sommaren, lite skog att sköta på vintern, en häst att använda i skogsarbetet åt andra, ett par hundar till jakt. I övrigt väldigt anspråkslöst.
Ok visst har vi beställt handblommor som man ska och lagt en minnesgåva till barncancerfonden, men jag tror att E hade velat ha en liten grankvist på kistan. Jag tar nog med det också.
Men det är ändå fint på nåt sätt, med gamla människors begravningar. Jag gillar den där stunden av eftertanke och kontemplation och lite samlad godhet. För visst blir vi det, lite goda på begravningar.
Om inte goda så åtminstone ödmjuka inför livets och historiens gång. Begravningar rättar till perspektivet eller hur man ska uttrycka det. Det väsentliga träder fram och småttigheterna försvinner in i skuggorna.
Kanske har min lätt positiva inställning till begravningar att göra med att det var, särskilt under en period i ungdomen, de tillfällen man fick träffa faderns släkt som man aldrig såg annars.
Sen är det något med hela den lågmälda stämningen, och det är väl just det du säger, att småttigheter försvinner in i skuggorna.
Begravningar, då det gäller riktigt gamla människor skiljer sig avsevärt från en begravning på unga människor.
Avskedet från en gammal människa känns inte så smärtsamt, det är naturligt, även om den människan alltid fattas.
De flesta begravningar är trots allt väldigt vackra och vilsamma, om man orkar ta till sug den tystnaden.