Inga Magnusson

Vi har på kort tid haft två förställningar med teater på skolan för de yngsta barnen. Det var dels gymnasieskolans elever som gjorde en enkel dramatisering av "Hans o Greta", dels den här dockteatern i kyrkan om uppståndelsen.  Båda har varit enkelt uppbyggda stories med för eleverna delvis känt innehåll. Men ungarna har suttit som ljus, tittat och lyssnat. Vi har inte behövt tjata på någon. Ändå har det varit stora elevgrupper.

Sedan kan vi ibland ha ganska avancerade teaterföreställningar med proffs utifrån, dyrt inköpta av kommunala kulturpengar, där vi inte får barnen vare sig att lyssna eller sitta still. Föreställningar där aktörerna själva har gormat på barnen för bristande engagemang. Det känns ibland som att proffsföreställningarna   blir för komplicerade för barnen med avancerade dubbla budskap som inte går in. Det är mer som vuxenteater fast man gör den för barn. Eller krystat "roliga" föreställningar där inte ens skådespelaren tycker det är roligt. Ibland kan det också rent ut kännas som om skådespelarna är "deporterade" till barnteater för att de inte anses kvalificerade nog för "riktig" teater eller att de skäms för att göra teater för barn.