3 års bloggande...
När jag går in och läser om den här tiden så kan jag konstatera att jag startade bloggen för att informera mina långt-bort-boende barn samt andra bekanta om livet här hemma, på Liane och i Sillerud / Årjäng. Och också för att bota en viss skrivklåda. Jag hade då inga förhoppningar att hinna med särskilt mycket bloggande varje vecka, men det har blivit i stort sett dagliga uppdateringar i nästan tre år. Det måste innebära så där 1000 inlägg eller nåt. Kanske inte så många finns där just nu ändå, jag rensar ibland och tar bort en del.
Visst finns de urspungliga ambitionerna i högsta grad levande än. Jag tänker ofta på mina barn när jag skriver ett inlägg. Men det har kommit till ytterligare en dimension i bloggandet, en dimension som jag inte alls var medveten om då: Man får ett antal trevliga och goa bloggbekanta på kuppen.
Jag väljer att kalla dem bloggbekanta för de är trots allt flyktiga även om man har ett gemytligt umgänge. Någon som man "bloggat med" nästan dagligen i några år och verkligen uppskattat och betraktat som något i stil med en vän, kan plötsligt försvinna med den enda förklaringen att "nu sluta jag blogga" och inget mer! Eller någon som varit en trogen läsare / kommentator försvinner succesivt ur den närmaste kretsen. "Lång och varaktig söndring?"
Det är tur att det parallellt med bloggen finns goda vänner i det verkliga livet. Om inte så vore det nog rätt sorgligt att förlora bloggbekanta misstänker jag och en källa till besvikelse. Nu lämnar det mest frågetecken kvar när någon försvinner, inte så mycket sorg. Och det finns en fundering som jag närt sedan bloggandets början:
Drar bloggen till sig många olika sorters människor, alldeles vanliga människor med skrivlust samt få, men kanske proportioneligt sett fler, människor med autistiska drag, människor som kommer till korta i det vanliga livet där avläsning av kroppsspråk / förståelse av understatements är centralt?
Den kroppsliga dimensionen av kommunikation är ju bortskalad på bloggen. Men umgås ju endast via det i ord uttryckta språket och det är tryggare för den som sedan födelsen har problem att förstå "halvkvädna visor" / "understatements" o. dy.
Människor med autistiska drag men med hög intelligens kan kännas igen på bl.a. "prinsessan- på --ärten sydromet". Det innebär att man är benägen att kritisera andra människor rätt tufft och gärna när det gäller känsliga saker, men reagerar som prinsessan- på- ärten vid kritik mot företeelser i den egna sfären. Detta beteende är lite typiskt vid exempelvis Aspergers syndrom, ett medfött dilemma som ofta ger en känsla av utanförskap. Den person som drabbats av detta har brister i empati och det ger problem med att skapa långa vänskapsförhållanden och varaktiga nätverk med vänner, grannar och släktingar. Det finns också en viss grad av ärftlighet med i sammanhanget om man studerar fenomenet ur ett forskningsperspektiv. ( Christoffer Gillberg!)
Jag har i många år jobbat med små människor med de här bekymren, människor som har mycket att ge men som tyvärr inte fått leva ett liv i det sociala sammanhang som de borde ha fått göra p.g.a. sitt handikapp. Jag hoppas verkligen att bloggen kan ge dem åtminstone en sorts komplement till eventuellt fåtal vänner irl. Det kan betyda mycket för just dem. Bloggen har måhända flera nischer att erbjuda och vilka de är, är inte särskilt utforskat ännu.
Tja, med såna funderingar kan man ju fira "nästan treårsjubileum ":-)
Någon annan som har funderat över bloggen och oss som befolkar den?
Uppdaterat söndag förmiddag: Läs Maries öppenhjärtiga inlägg om varför hon bloggar! Mycket intressant!
Agenda
Ljuset i tunneln finns också verkligen:
Lördag ska vi upp till Stockholm, till sönerna. LA-sonen har en del kvar här hemma som ska dit så nu åker vi.
Och jag ska hänga på låset och se Lura-ögat-utställningen på Nationalmuseum och Lerin på Valdemarsudde. Kanske hinner jag med Moderna också, men jag vet inte vad de har just nu.
Lördag kväll ska vi till goda vänner i Snarkil och det ser jag verkligen fram emot.
Sedan antar jag att söndagen går åt till att vara i skogen.
Kungen hade rätt
Kväljande besvikelse...
Någon som känner igen eller är jag ensam på jorden om detta fenomen?
Vill bara säga direkt att besvikelsen rör inte privatlivet, inte heller elever, föräldrar eller kollegor.
Nu ska jag använda min friskvårdstimme till att bara överleva och låta skogen + hund hjälpa mig att byta fokus.
Läs en bra blogg...!
Bonnrock på Tjolitta
Bonnrock var det på Tjolitta igår kväll, lördag. Vi var där och en massa andra också. Det var himla roligt och bra musik med Bonnrock från Sunne. Bonnköttgryta serverades också. Den var hemlagad och suveränt god! Det var större äppelbitar i den och de hade lagts i på slutet av tillagningen så de var det lite tuggmotstånd i. Kanon! Arrangör var "Idé och Hantverk" här i Sillerud. 
Vår duktiga föreningsgårdsstyrelse har ordnat med slipning av golvet så det var jättefint och nya bord och nya gardiner. En eloge till alla som kämpar ideéllt för att vi ska kunna ha gården kvar som en samlingspunkt och lokalt nöjespalats!
"Tusen svenska kvinnoår"
Nu har jag läst den, boken om kvinnornas historia i Sverige de senaste 1000 åren. Jag hittade den på länsmuseet i Örebro när jag var där och kastade mig genast över den.
Kvinnornas historia har fascinerat mig sedan jag läste historia på universitetet och en liten bit av de studierna var just om kvinnor. Det märkliga var att det fanns så lite litteratur i ämnet, bara någon enstaka bok. Resten var rapporter, avhandlingar och dammiga uppsatser. Jag återkommer ibland till dem och läser lite här och där, bl.a. Birgitta Saywer (stavningen?).
Den här boken, liksom mycket annat som skrivits om kvinnors villkor i samhället, handlar om att det inte varit sämst för länge sedan och sedan blivit bättre och bättre. Det verkar tvärtom vara så att kvinnans ställning under "den mörka medeltiden" och tidigare, inte var så mörk. Om man enbart ser till lagarnas text så ser det illa ut förstås och man ska akta sig för att idyllisera, men om man studerar praktiken så verkar det ha varit så att kvinnor ändå har haft mycket mer utrymme än de borde ha haft formellt sett.. De har kunnat ärva, haft egna företag, kunnat svara för sig juridiskt, haft någon slags ekonomisk trygghet i form av morgongåva och hemgift osv. Praktiken tycks inte ha följt lagarna.
I det medeltida samhället var rollerna i arbetslivet (jordbruket) givna; kvinnor hade sina arbetsuppgifter och männen sina. Båda bidrog till familjens överlevnad och hade därmed i grunden en viktig samhällsroll, det kan ha gjort det svårt att bortse från kvinnors krav. Under 1600-talet växte det fram en tjänstemannasektor och ett högre utbildningsväsende som båda var förbehållna män och det kom att diskriminera kvinnor rejält fram till 1900-talet.
Synen på sexualitet är ett exempel: Ett förhållande under vikingatiden och medeltiden ansågs etablerat när man var trolovade och hade "legat tillsammans", inte när kyrkan hade välsignat det hela med äktenskap. Vid trolovningen skrevs ekonomiskt avtal mellan släkterna som skulle bindas samman. Det var mannen som straffades med skadestånd till kvinnans far vid "lönskaläge", dvs förbindelser utan trolovning, inte kvinnan. Senare kom fördömandena över utomäktenskapliga förbindelser att bli hårda (kyrkan!) och kvinnor fick ta allt större ansvar för männens sexualitet. Mannen kunde svära sig fri från sitt ansvar, medan kvinnan stod där med en svällande mage som knappast gick att förneka. Det hela verkar ha startat på 1600-talet (bl.a. häxprocesserna) och kulminerat i början på 1800-talet som i praktiken kan ha varit den allra mörkaste tiden i kvinnornas historia.
Under 1900-talet erövrade kvinnor långsamt den någorlunda jämställda roll som vi lever med idag. Sett i ljuset av historien så är det mycket bättre idag, men visst fattas en del än, inte enligt lagtexterna men i praktiken, när det gäller lönesättning och karriärmöjligheter exempelvis.
Himla intressant ämne och det är roligt att läsa om hur kvinnors villkor sett ut. Det är lättare att förstå det som händer idag i ljuset av historien.
"Sunt liv" igen då...
Det är samma sak varje gång med en ny årskurs 1: Kämpigt i början för att få till strukturer och sedan så vansinnigt roligt när allt landar och vi alla skördar insatserna från barn och föräldrar och våra egna bemödanden! "Det är en bra klass, en sån där klass som alla vill gå i egentligen!" En klass som alla känner sig välkomna till varje dag och ingen enda går omkring med ont i magen inför en ny skoldag!
Fast som sagt på måndag är det studiedag och då står det "Sunt liv" på programmet. Det kan också bli spännande. "Sunt liv" är namnet på en av de enkäter som gjordes på min skola förra läsåret. Jag skrev en del om den på bloggen då och här också. Sedan dess har jag undrat vad det blev av det hela egentligen. Jag kan ha missat något men jag har inte märkt någon förändring som varit påtaglig.
Jag läser igenom vad jag skrev då och får väl passa på att uppdatera en uppgift. Jag antog att enkäten kostade kommunen pengar men det gjorde den inte. Årjängs kommun hörde (hör?) till de kommuner i landet som har mest sjukdom bland sina anställda så det hela bekostades av bl.a. försäkringen.
Numera vet jag ju att Årjäng är en av de kommuner i landet som satsar minst på skolan, räknat per barn, (lägst belopp bland Värmlands kommuner enligt "Föräldraalliansen" och ungefär 8 nerifrån av landets alla kommuner enligt Skolverkets statistik). Jag kan ju inte låta bli att undra om det finns ett samband. Jag menar mellan den låga satsningen på verksamheten i skolan och den höga sjukfrånvaron bland personal. Kanske får vi svar på måndag?
Ska bli spännande att få veta om enkät-sammanställarna vågat se bortom de anställdas ev. skadliga mumsande av pommes frites, fläskkorv och bakelser, samt osunda inmundigande av vin och snaps och vidga analysen till eventuella samband mellan höga sjuktal och arbetsgivarens ansvarsområden; ekonomi, lokaler, organisation osv.
Dagens groda - en älg!
.
."Patienten känner sig uppstoppad efter maten"
Asch...inget särskilt...
Asch det här var inte alls någon aktuell bild. Men jag råkade hitta den när jag letade efter annat på hårddisken. Det är en bild av äldste sonen och sjön från i somras tror jag. Ville bara vara nostalgisk en stund...
Lövkrattning med traktorhjälp...
Min gubbe är på något sätt programerad att göra saker och ting så enkelt som möjligt. Jag krattade löv på asfalten och samlade ihop i högar. Sen förväntade jag mig att han skulle med mycket möda och stort besvär ösa upp alltsammans i en skottkärra och köra bort alla högarna.
Men tji heller...
Han kom på att det var enklare att sopa upp dem i skopan och köra dem till andra sidan vägen. Funkade bra!
Höst o jakt!
Vi jagade rådjur under förra veckan, dock utan framgång. Fast Oskar presterade ett och annat bra drev. Men han har ett futtigt sök, det betyder att jag får gå istället. Kanske inte helt fel dock...
Det blir vackert grafiskt ibland och jag älskar verkligen de här kalla, nästan frostiga höstdagarna när vi är ute i skogen.
På "smörhôlera" har ett stort antal fåglar "bosatt sig" de senaste två veckorna. De är ett femtontal sångsvanar, ett 20-tal kanadagäss och lite annat smått och gott. Här går rådjuren också ofta och betar. Det finns get med två killingar och en bock med ibland också.
Ljus i höstmörker!
Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.
Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.
Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.
Tänd ljus!
~ Bo Setterlind~
Den här dikten tyckte jag var väldigt fin. Den är av Bo Setterlind och är gjord lite på temat att det är bättre att tända ljus än att förbanna mörkret. Jag har hittat den hos Annabelle.
Idag söndag är sista lediga dag innan jag ska tillbaka till min klass efter två veckors frånvaro, en vecka ledighet och en vecka höstlov. Mina fantastiska elever ska ha det bra och jag har verkligen längtat efter dem och tänkt på dem nu när vi inte setts på så länge. Ska bli såååå roligt att ses imorgon både med elever och kollegor! Jag har suveränt trevliga människor runt mig på jobbet till vardags och det är guld värt.
Skolan i Årjängs kommun..
Jag har inte satt mig in i hur man har mätt kvaliteten på skolverksamheten, men tyvärr så kommer min kommun Årjäng på en trist plats i rankningen! Det gäller 2007. Får väl passa på att gratulera vår fritidsverksamhet som ser ut att hålla hög kvalitet, men tyvärr räcker det inte för att dra upp placeringen särskilt mycket.
Och neråt går det med en farlig fart för grundskolan o förskoleklass enligt föräldraalliansens mätning av vilka som förbättrat sig mest / försämrat sig mest sedan förra mätningen 2006.
Skolverkets mätning när det gäller hur mycket kommunerna satsat räknat per elev på förskoleklass och grundskolan , placerar också Årjängs kommun bland dem lägst ner i tabellen för senaste mätningen; faktiskt ungefär nr 8 från slutet om jag räknat rätt. Alltså rätt långt under medel 67.900 kr. Den kommun som satsade mest satsade 99.800 kr per elev och den som satsade minst låg på 57.400. Årjäng satsade 59.600 per elev och år. Beräkningen är gjord utifrån kostnader för "pedagogiska kostnader" typ lärarlöner men räknar inte med lokaler och inventarier.
Men återigen så ligger kommunen en bit över genomsnittskostnaderna när det gäller satsningen på förskola och barnomsorg
Det har dock inte alltid varit så här. 1992 var Årjängs kommun en av de kommuner i Sverige som satsade över medel per elev i grundskolan totalkostnad.
Men jag hoppas och tror att det blir mer till skolan i den budget som görs nu för nästa år. Kommunen är lite på grön kvist eftersom staten börjar betala tillbaka de pengar som Årjäng förskotterat för vägbyggen.
Älgjakt final!
Det här är finalen på älgjakten! Knapppt 20 kilo kött och det fyller inte boxen direkt eftersom nästan hälften måste skäras bort. Men en liten filérompa var med i köttlotten. Då blir det fest köttutdelningskvällen; färsk älgfilé kantarellstuvning och det bästa rödvinet. Kanon!!
Så här ser det ut innan. Allt ska renskäras och sorteras till stekar, grytbitar, malkött och kokkött och frysas in.
Innan dess ser det ut så här. Älgkropparna hänger i slakthuset i väntan på styckning. Det var ett bra år i år. Det hade hunnit vara några frostnätter så flugorna försvunnit annars är det inte så trevligt, men funkar ändå. Licensen i år var 2 stora plus 2 små per 1000 hektar. Det innebar att det fick fällas 7 stora och 8 små här på Harnäs viltvårdsområde. Men det fanns mer älg än man kunde tro så man fick 2 + 2 till av kretslicensen. Av dem fälldes 3 tror jag. Alltså sammanlagt 9 stora djur och 9 kalvar om jag är rätt informerad. Man jagar med folkdrev och ett lag med hundar. Allt gick bra utan incidenter med c:a 70 deltagare.
För vår del var älgjakten i år den stillsammaste på länge. Vi hade bara en jaktgäst och det var en gammal god vän från Göteborg ( som vi firade födelsedag med på Västkusten för ett tag sedan om någon minnesgod bloggläsare kan erinra sig). Vi hade trivsamt tillsammans och jagade en del rådjur och hare också efter älgjakten blåstes av.
Ögonbedövande vackert...
....har det varit den här älgjaktsveckan!! Solen har lyst, det har varit lugnt och vackra morgnar med lite dimslöjor. Lövet har inte hunnit blåsa bort än. Helt suveränt faktiskt och jag är glad åt att jag har kunnat vara ledig.
Bilderna är tagna precis vid Järnsjön, E18 på väg mot Årjäng.
Jag ligger i skilsmässa....
...ja, inte från min man, men från min bank. Så här är det ungefär:
När jag flyttade till Årjäng 1972 så betalades min lön från kommunen ut via det som då hette Värmlandsbanken. Det var inget att välja på liksom. Och man hade checkkonto. Sen kunde man överföra pengar hit och dit. Men det ville inte jag eftersom jag alltid fått panik och frossa vid blotta tanken på pengar och ekonomi. Jag har haft huvudansvaret för familjens ekonomi, men den har skötts rätt automatiskt och tagit platsen av en halv hylla i mitt linneskåp.
När det var möjligt att betala räkningar kontant så gjorde jag det och när det till slut blev helt omöjligt så gick jag direkt över till att sköta det hela via internet. Jag hoppade liksom över postgiroköret. Så av ren bekvämlighet har det varit Värmlandsbankens fortsättning, Nordea, som har gällt, trots att mycket vatten har runnit under bankbroarna sedan 1972, eller hur man nu ska uttrycka bankfusionerna poetiskt. Och att vi ständigt uppmanas att vara "otrogna" mot vår bank.
Nu har jag fått lite mer transaktioner att ta hand om och jag behövde ringa mitt bankkontor för att konferera lite om hur vi skulle göra. Jag hittade inget nummer till mitt bankkontor i Årjäng men jag ringde fromt upp det i telefonkatalogen anbefallda numret till central kundservice.
Det gick inte så enkelt. För att komma fram måste jag lyssna på en längre utläggning och välja knapp efter ärendets karaktär. Sedan skulle jag knappa in personnummet. När det var gjort skulle jag knappa in min personliga kod, eller ett annat nummer. En man svarade till slut. Jag bad att få bli kopplad till mitt lokala bankkontor. Han ignorerade min önskan helt och började istället fråga ut mig om mitt ärende. Jag förklarade så gott jag kunde vad saken gällde och antog att han ville koppla mig till rätt person på Nordea i Årjäng. Men det var inte avsikten. Han sa bara snabbt att han skulle kontrollera om den eventuellt önskade transaktionen var möjlig och försvann. Jag väntade med en tyst lur i minst 5 minuter.
Sedan slängde jag ilsket på luren och ringde upp igen via hela knapproceduren. Den här gången svarade en ung kvinna. Jag framförde åter min önskan att få tala med mitt lokala bankkontor och nu i något bitsk ton. Hon svarade att det var inte möjligt för mitt bankkontor ville inte att kunderna ringde dit och att mitt ärende skulle skötas om via centrala kundtjänst. Dessutom var det nu stängt för dagen (strax efter 3) men hon skulle kolla om någon fanns kvar. Sedan återkom hon och sa att någon kunde ringa upp mig nästa dag om jag ville. Nu var jag ordentligt arg och sa att det behövdes inte för jag avsåg att gå in och säga upp alla konton nästa dag.
Och nu idag har jag startat processen att byta bank. Efter så lång tid är det förstås ett nätverk av överföringar och konton och kort som ska baxas över till annan bank. Det känns verkligen som en skilsmässa efter 36 år i samma bank. Dessutom har jag alltid haft en god relation till banken här på orten, blivit trevligt bemött och fått god service på alla sätt. Men jag kan inte ha en bank som jag inte kan ringa till och få råd hos, för jag är alltså en total ekonomisk analfabet. Så skilsmässa får det bli även om det svider lite och kräver en ansträngning från min sida.
Läs avsnittet från kyrkogården och kommentera gärna...!
Fast jag skulle verkligen vilja att åtminstone några läser en bit ner i inlägget om Hallsberg Åsbro om kyrkogårdsbesöket. Det blev lite speciellt och jag skulle gärna vilja ha några kloka kommentarer om det. Får man skratta och skoja på en kyrkogård? Eller är det helt fel?
Konst i Kristinehamn ....Karlstad... Arvika på hemvägen.
På hemvägen förra veckan blev det en del andra besök. Här en mellanlandning i Kristinehamn. Stadens fina konstumuseum vid Panncentralen, gamla mentalsjukhuset är alltid värt ett besök. Själva utställningslokalerna är vackra och ändamålsenliga. Man brukar ofta ha trevliga utställningar. Och så var det nu också. Det var en utställning med konstfoto och video av Maria Friberg. Hon raljerar lekfullt och lite kärleksfullt med mansrollen i en humoristisk stil som jag gillar. Det fanns åtskilliga bilder att stanna upp vid och betrakta med ett leende. Det är skyltat från E18 så besök rekommenderas absolut för den som har vägarna förbi.
Det blev också ett besök på Värmlands museum i Karlstad. Ovanstående tänkeord finns på väggen där, de här och många fler sagda av stolta värmlänningar. Här var höstsalongen i full gång med massor av besökare, den har nyss öppnat. Det var ett urval av konstnärer med värmländsk anknytning och väldigt roligt att se den här blandningen, 179 verk av 83 konstnärer. Men lite trist att man inte kunde få ett utställningsblad att ha i handen vid rundvandringen utan att för varje intressant verk måste man springa till någon av katalogerna som hängde på väggarna. Det blev lite snurrigt.
Till slut ett besök på Rackstadmuseet i Arvika.
På väggen vid entrén hänger de här två fina bilderna. Har jag säkert sett många gånger förut men aldrig tänkt på. Utställningen här heter Nordic Drawings. Det var en vandrande samlingsutställning av teckningar av nordiska konstnärer. Den var väl inte så där väldigt intressant tyckte jag men det finns en höjdare här som jag stannade vid en god stund: en enkel tecknad video över Claes Juranders (misslyckade!) försök att göra ett porträtt av Inez, förre rektorn vid Konstfack. Den var helt fascinerande, varade 16 minuter tror jag men jag såg den nästan två gånger. Absolut värt att se!
Hallsberg, Åsbro - bilder...
Här kommer bilder från förra veckans besök i mitten av Närke, i trakterna där jag växte upp. Kommunhuset i Hallsberg måste ha byggts under den lilla köpingens storhetstid vid förra sekelskiftet. Då expanderade det lilla samhället snabbt från inget till att bli lite större än Årjäng är idag. Allt berodde på att järnvägen råkade byggas här och västra och norra stambanan möttes här. Alltså blev här en knutpunkt med många anställda och många förbiresande. Jag har hört någonstans att vart 4:e hus var en krog då. Man kostade på vackra ståndsmässiga byggnader i tidens stil. Här är kommunhuset. Kortet är taget uppfrån IPs lägenhet uppe i ett av höghusen i centrum. Vi gjorde ett besök där och hade väldigt roligt. IP var min trygghet när jag som liten förskrämd 7-åring började skolan. Hon var ett par år äldre och en riktig liten mamma för mig. Nu pratade vi bort en god stund och mindes och hade väldigt roligt. På kommunhuset sätter man upp markiser. Undrar om det blir fint?
Mitt emot kommunhuset träffade vi S´s bror L. Han har bott i Stockholm i många år och jobbat med press / info på Teliasonera. Nu drar han så sakteliga hemöver igen och har köpt det här huset, mitt emot kommunhuset i centrum. Det ägdes av förre kommunalrådet Sören Larsson som så tragiskt gick bort för något år sedan.
Vi var också vid Kyrkbyn, min gamla skola. Den var också ståndsmässigt byggd i slutet av 1800-talet, tre klassrum och lärarbostäder ovanpå. Det var en liten tvåa till småskollärarinna och en stor fin lägenhet åt folkskolläraren. Huset ser ut som ett pepparkakasslott och ligger precis vid järnvägsspåret. Mittemot ligger kyrkan, till höger prästgården och kyrkans jordbruk, och när jag var liten fanns också en liten affär här. På andra sidan järnvagsspåren låg ålderdomshemmet och här fanns också kommunägt hus som inrymde polis och distriktssköterska.
Namnkonstruktionen fascinerade oss lite här.
Både S och jag gillar kyrkogårdar. De är ofta väldigt vackra och rofyllda året om. Vi pysslade om våra egna gravar vid det här besöket och gjorde i ordning vinterdekorationer. Men vi tog också en tur runt omkring. Det var delvis en tripp i minnet efter de bekanta som gått bort men också förundran / beundran över dekorationer och gravstenar. Förr var det noga med titlar på stenarna; konditor, hemmansägare, vagnförman, hofrättsassessor, stationskarl, järnvägstjänsteman, förrådsförvaltare, distiktsveterinär osv. Under kom ofta texten; ".......och hans fru.....".
Vi kunde naturligtvis inte avhålla oss från att spekulera vilt i vilka titlar vi själva skulle vilja ha. S funderade över om inte muffinsbagerska skulle passa henne. På min kan det väl stå "bloggare"?? Sen vill vi nog gärna stå först själva med titel och sedan ".....och hennes man......" därunder. Allt för att balansera upp genusperspektivet på kyrkogården som i förbigående sagt måste vara något att bita i för den feministiska rörelsen.
Fast man får nog inte skämta så där efter sin egen död. Och förresten så har ingen av oss någon lagvigd man att vara död ihop med. Kanske kan man skriva "......och hennes sambo....." eller särbo som i S`s fall??? Nej det måste väl finnas regler för detta så att det blir ordning och reda. Vi hade i alla fall roligt på kyrkogården ihop med minnen av de döda, vet inte om man får ha det. Men varför inte, en del av de här som nu är döda har vi ju haft roligt med i livet och varför inte ha roligt tillsammans med dem nu när de är döda. Vi var ju lite sorgliga också ibland här. I minnena finns både skratt och gråt.
Vi pratade med J förstås, min gamla skolkamrat som jobbat som vaktmästare här på kyrkogården i alla år.
Det blev besök i Åsbro, där min bror bor numera. Ja, han bor inte här men vi åkte förbi här. Det är det anrika gamla Åsbrohemmet som under många år fungerade som alkholistanstalt. Jag antar att människor tvångsvårdades här, men även frivilligt. Till anläggningen hörde ett stort jordbruk där de intagna fick arbeta under vårdtiden.
Vi åkte ut till Karintorp och handlade matvaror i den fina lilla gårdsbutiken.
Den här bilen har "Garanterad ökad livsglädje". Inte helt fel!
En höjdpunkt var den här dagens utflykt till Bergaberget. Ja, jag vet att det inte heter så utan Borgaberget. Men vi har alltid sagt Bergaberget och här lekte vi när jag var liten. Vi klättrade upp och det var en sport att försöka klättra på ett så brant ställe som möjligt. Och vi lade stenar i en ring för att bygga ett fort. Vi brukar fnissa och säga att det här är inte alls en fornborg utan våra gamla ihopsamlade stenar där uppe. Vi gick inte upp den här gången eftersom vi blev svårt attackerade av älgflugor just här. Men nästa gång ska vi gå upp och fortsätta till Sandstorp. Det är mycket ogjort.
Den här skylten finns numera vid Bergaberget.
Inte så långt från Kyrkbyn, på väg till besöken vid våra gamla föräldrahem så såg vi den här gårdsskylten. Den var fin tyckte vi
Dagens älgjakt på Harnäs vvo...
Som jag skrev förut så är älgjakt kultur i Årjängs kommun; skolorna stänger för höstlov under den här veckan och en hel del verksamheter går på sparlåga. Inte så många väntar sig så mycket av den här veckan. Så här såg det ut i tidningen förrra veckan;
Avishai Cohen trio och Bohuslän big band i Örebro
S. är utbildad musikterapeut och jobbar med det, har sjungit i kyrkokör i stort sett hela sitt liv. Hon är också jazzintresserad, medlem i Örebro Jazzklubb. Vi gick på en konsert på konserthuset. Det var högklassig musik som man verkligen kan uppskatta även om man, som jag, normalt inte lyssnar på jazz. Trion här var verkligen suverän och den passade precis för lokalen som inte är så jättestor. Storbandet var säkert också bra men jag hade inga öronproppar med så det var lite väl mycket att lyssna på. Det var inte fullsatt men stor publik.
När vi gick ut så råkade vi träffa en glad trioledare Avishai Cohen. Han var nöjd med konserten även om vi tyckte att det var lite kort, en timme. S köpte en signerad cd. Hans namn är ju lite ovanligt för oss så vi frågade om dess ursprung och han berättade att han var kommen från Israel ursprungligen. Den här konstellationen turnerar vidare och jag rekommenderar alla som kan att lyssna.
Örebro och så, förra veckan...
Det blev istället Örebro mest, besök hos en vännina sedan min uppväxttid i trakterna där. Och det var ett besök med massor av glädje, lite sorg förstås och en nostalgitripp av rang. Det är starkt att konfronteras med sin uppväxt både rent geografiskt och verbalt. S och jag har alltså fnissat oss igenom tre dagar men också kommit ihåg det som varit sorgligt.
Här kommer lite osorterat bilder.
Örebro Läns museum såg vi. Där fanns en sevärd utställning av länets konstnärer, bl.a. Dan Lekberg, ömsom vin, ömsom vatten förstås men sevärt. En del av namnen var bekanta sedan förr.
Utanför muséets entré finns den här figuren. Jag vet inte vad den ska föreställa men han kan behöva all uppskattning han kan få. Han ser onekligen lite hängig ut.
Örebro slott är ju gammalt. Började byggas på 1200-talet som en befästning för den knutpunkt för köpenskap som bildades här där Svartån var möjlig att ta sig över på rullstensåsbankarna. Och det ligger prydligt mitt i centrum av staden vid ån. Slottet bebos av landshövdingen och här finns också turistbyrå, kafé och tror jag restaurang
Den här otroligt mäktiga jätteskulpturen vet jag tyvärr inget om, men vi passerade den på väg till Örebro konsthall. Och utställningen där lämnade vi i en enda stor skrattattack; det fanns enbart bilder av en konstnär, Rolf Thelander, de var stora och alla föreställde något som såg ut som en förstoring av myrornas krig!! Helt obegripligt för en vanlig åskådare utan konstkännande. Alla Ni vanliga oskolade konstbetraktare; gå inte dit!
Under bron vid slottet fanns den här fina lilla Buddan kvar.
Mellan slottet och Strömpis (Strömparterren restaurang) finns den här skulpturen, inte helt oäven. Kallas i alla fall i folkmun för tefatet. I övrigt vet jag inget om den.
I krokarna här har man börjat skapa något som ska bli "Gamla stan" och det ser jättefint ut med innergårdar med kaféer och små trevliga butiker. Örebro som jag minns som ganska fult har ändrat karaktär och tagit till vara centrummiljön.
Älgjakten har börjat...
Isa väntar på att få börja jobba på årets älgjakt.
Nu ska jag försöka komma ifatt; städa lite, putsa fönster och passa upp husets älgjägare (gubben + vår gode vän L från Göteborg, han som vi firade födelsedag och pension med på kusten för en tid sedan!). Jag ska också lägga ut bilder och text på den jättetrevliga förra veckan för min del med Örebrobesök hos en barndomsväninna.
Valdemars udde - Lars Lerin!!
Alltså, nu måste Stockholmsborna passa på och se en fantastisk konstnär!! Lars Lerin ställer ut en massa verk på Valdemars udde. Jag lovar att utställningen är värd ett besök. Jag kan se hans svarta ljus hur mycket som helst, ingen kan göra såna bilder som han.
Bilder till Rut O...
Jag har haft anledning att köra genom Gillbergadalen och förbi avfarten till Stömne ett antal gånger de senaste dagarna och varje gång går tankarna till Rut och hennes berättelser om barndomen här uppe i trakterna. Det är alltid mycket vackert att se efter vägen, men idag lördag var det nog som allra vackrast. Solen strålade och höstfärgerna var bedövande. Jag tog några bilder efter vägen och de är naturligtvis för alla, men mest för Dig Rut O!
Från Arvika mot Skasås här över älven, den nya bron.
Där ska stå Stömne tror jag fast det syns inte. Vi har precis passerat över bron.
Integritet..
Det funkar.....skrämmande nog.....!
Jægarna i Valsjøbyn
Bilder från jægarna i Valsjøbyn. Det var en kort jakt på ren idag på førmiddagen men det gick bra. En hare før Valsa. Hon ær en riktig drevmaskin fast lite skrøplig. Ovan ær en fin solnedgång från idag torsdag på morgonen.
Så hær ser det ut nær man væntar på upptag. Någonstans i nærheten av Valsjøbyn.
Jakt i Valsjöbyn
En hare idag också från Valsjöbyjägarna.
"Ensam tant söker..."missa inte det!
Varför är inte jag säterbrukare i Valsjöbyn...
Jag skulle inte ha något alls mot såna samtal. ;-)
Valsjöbyn blev årets bygd för något år sedan. Den ligger ett antal mil nordväst om Åre, en mil från norska gränsen. Bara det!
Filmen Varg spelades alltså in i Valsjöbyn och Peter Stormare bodde en tid i en stuga där under inspelningen, fast inte uppe på sätern. Därav bekantskapen antar jag. Det huset som i filmen är húvudpersonens brors, ligger i samhället och var på alldeles riktigt Ann-Margrets (Djurets) föräldrahem. Vilken Lassie! Fast det är väl bara vi, gravt medelålders, som kommer ihåg henne. Hon som spelade in film med Elvis alltså.
Sen är Valsjöbyn berömt för att det är en av få platser där människa dödats av björn i modern tid. (Kanske vill jag ändå inte bli säterbrukare där. )
Från Valsjöbyjakten rapporteras om en hare idag första jaktdagen. Det var snöstorm en stund mitt på dagen men ingen snö som ligger kvar. En av jägarna hade idag söndag närkontakt med lodjur men inte med björn och det är vi glada för.
Sen sägs det att det inte gått att göra särskilt mycket av någonting om inte lapparna funnits där i trakterna. De lär ha ett välgörande inflytande på leverne och näringsliv. Vad man nu kan mena med det? Jag väljer att vara totalt oförstående.
Jaktfolket uppe i Valsjöbyn
De lyckades först prata sig igenom Mora och köra fel. Gör de varje år, där eller någon annanstans :-)
Det blev alltså att åka förbi Siljan på östra sidan istället för västra och därmed passera Vikarebyn. Gammal bekant plats för vår del men de stannade inte och fikade trots uppmaning.
Resan tog 12 timmar så där säger de.
Från Vikarebyn utsikt mot Siljan, på väg österut
Vägarna i Norrland är raka ibland, alldeles väldigt raka.
Matsäcksgöring i stugan.
Magiskt ögonblick med sång och musik...!
Det var konsert till förmån för Världens Barn i Silleruds kyrka. Det var Röda Korset (Stina bl.a.) och B Hammarström som tänkt till.
Medverkande var Kristina Hammarström (sångproffs med anställning vid tyska operahus), Rickard Ohlin vår lanthandlare, Matilda Helg duktig flöjtspelare och nyutbildad präst, A-C Gunnegård flöjt, Tore Larsson vår gamle kantor, mycket skicklig att ackompanjera solister på piano, barnkör med barn från skolorna i Sillerud (jätteduktiga, hade lärt sig massor av sångtext och sjöng av hjärtans lust) .
Kyrkan var fullsatt i stort sett och bara det är ju en prestation att åstadkomma.
Konserten rullade på och det lät väldigt bra och väldigt vackert och proffsigt. Då plötsligt blev allt bara magiskt. Rickard och Kristina sjöng tillsammans Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå". Då stannade plötsligt allt upp, det kändes som om allas själar liksom lyftes upp i luften tillsammans med sången, ingen ville gå miste om det här fantastiska ögonblicket, alla önskade intensivt att det aldrig skulle ta slut. ibland blir sång och musik magi, utan att man begriper varför och tårarna bara rann nerför kinderna (på mig och på henne till höger om mig och på henne till vänster om mig och säkert på många fler!) och ingen vet varför. Men det är stort. Oj, så bra det var och vi måste få höra det igen och igen och igen.....
Aftonbladet för Hakelius skull...
Men jag måste få läsa Johan Hakelius. Nu har tidningen spärrat webläsandet av krönikor så man måste bli något slags medlem eller läsa papperstidning. Eftersom jag inte vet vad jag egentligen blir medlem i ( partiet har ju en viss förkärlek för tvångsanslutningar!) så avstår jag från medlemskap till priset av att jag ibland måste köpa papperstidningen.
Dagens krönika är grymt bra. Och språket är en pärla! Det är bara Hakelius som kan skriva det här "Hälsan lyser i deras anleten och under de klädsamma uniformerna spelar musklerna som tågverk i riggen på en fregatt"
Han skriver alltså om brevbärarna och regeringens bekymmer om deras arbetsmiljö. De skulle slippa att springa i trappor och dela ut brev och post och sånt enligt ett förslag. Kunderna skulle hämta posten själva, ja inte direkt hos avsändaren men någonstans halvvägs om jag förstått det rätt.
Så här skriver Hakelius om hur de flesta av oss, brevbärare eller inte, sympatiserar med grundidén;
".........det största arbetsmiljöproblemet på de flesta arbetsplatser är det ständiga kravet på att utföra arbete"
Och Akelius tycker att om nu brevbärarna inte längre ska få bygga upp sin hälsa, sina vackra kroppar och sitt goda humör med att springa upp och ned i trappor så måste Posten köpa in ett antal trappmaskiner istället som de får springa i ett par timmar varje dag.
Fast regeringsförslaget är visst tillbakadraget och brevbärarna ska få fortsätta arbeta.
Glada för det är vi. Undrar om inte själva grundvalen för statens existens börjar bli bräcklig. Från början skulle ju samhället ta hand om sånt som individen hade svårt att fixa på egen hand, typ ordning och rättssäkerhet, vägar, posten, skola, vård och försvaret. Ordningen och rättssäkerheten är det lite si och så med verkar det som. Brott lönar sig allt bättre, våldet breder ut sig, ett par poliser ska bevaka hela Värmland en del helger. Domstolarna är nedbantade. Många betalar själva för skydd eller turas om att patrullerar på nätterna. Statens vägar förskotteras av kommuner, exempelvis Årjäng en hel del av den nybyggda E18delen. Posten får vi väl snart hämta själva hos avsändaren. Skolorna blir allt mer privata. Vården blir mer av privata lösningar (Sunne kommun har privat sjukförsäkring för sina anställda och det har gått med vinst!) Och försvaret är väl minst sagt minimalt.
Frågan är bara vad alla våra skattepengar går till när själva gundvalen för att motivera samhällets, statens, existens börjar urholkas och vi får betala för samhällsservice med det som blir över när skatten är betald.
Och observera; den här utvecklingen är absolut inte bunden till något parti eller något block, utan går tvärs över gränserna. Den verkar vara en obeveklig trend.
Vacker blogg...
Idag...
....ska jag syssla med det här; plantera vinterdekorationer lite här och där både hos mig och hos modren. Jag vill egentligen vänta lite längre fram med detta men ett år väntade jag så länge så all fin ljung var redan såld. Den här helgen får det bli i alla fall. När barnen var små och bodde hemma vågade jag inte plantera ljung för jag var uppväxt med tron att ljung drog döden till huset. Vet inte var det kommer ifrån eller hur detta har uppstått. Någon som vet? Nu bor det bara "gravt medelålders" folk i det här huset så det blir ljung.
Modern har för första gången i år bett om lite hjälp att ordna med växterna vid hennes lägenhet. Jag har frågat varje år förut men hon har velat göra det själv. Hon fyllde 91 i år så det är förståeligt om hon tycker det kan vara jobbigt.
Etappmålet för varg nått....!
Nu är etappmålet nått och det med råge. Forskarna tror att vi nu har c:a 25 föryngringar. Man räknar endast föryngringar eftersom det är de revirmarkerande bofasta paren / flockarna som går att konstatera med bestämdhet. Sedan finns alltid ett antal vargar som vandrar omkring och letar partner och vill ha ett revir och de är då inräknade enligt schablon så att det med 20 konstaterade föryngringar ska finnas c:a 200 vargar.
Nu hoppas vi på att man äntligen beviljar Jägareförbundets krav på vanlig licensjakt på varg så att man kan stanna upp vid detta etappmål medan det "funderas" på fortsättningen. Förr eller senare måste vi ha vanlig jakt på varg, precis som på alla andra djur för att hålla stammen vid en rimlig nivå och nu är det dags
Bilddagbok idag onsdag!
Jag hade ambitionen att göra en bilddagbok för idag. Det blev lite halvdant för jag hann inte fota allt och en del av det jag tog kort på blev inte användbart. Men här kommer det i alla fall.
Kallt och disigt är det på morgonen när jag passerar gården.
Ålvorna dansar därnere i dimslöjor. Det är ofta vackert på hösten i dalgångarna.
Det är två mil till jobbet på skolan. Där borta har jag parkerat min bil, den lilla vita Toyotan. Det är på parkeringen framför sporthallarna och klockan är nåt på 7.45 eller så. När man anländer vid denhär tiden så är man en av de första.
I handen har jag lite matsäck för dagen och några papper.
Här kliver jag in på skolgården och jag siktar på att gå in där borta mellan husen. Vår skola, liksom de flesta andra, är väldigt anonym för besökare. Det finna inga skyltar eller anvisningar som talar om vad som finns inom väggarna och personalingången är väl dold bakom husgaveln. Fast jag hittar :-). Jag har väl travat hit i drygt 20 år sammanlagt. 
Entrén är inget man blir glad över på morgonen. Det finns en känsla av att den går via ett soprum. Just i dag var det ovanligt snyggt här. Ofta svämmar det över eftersom tunnorna inte räcker till utan det ligger minst lika mycket på golvet också.
Jag går runt i klassrummet och tänder några levande ljus och några smålampor. Jag filar lite på dagens schema som jag gör på flanellograf och som ska sättas upp på väggen. Där står vilka moment som följer under dagen, gruppindelning och bilder på vem som leder resp. aktivitet. Det är bra med struktur.
Jag hinner prata med I, kolla webmailen, skriva ut en del som behövs nästa vecka. Jag sätter in rätt cd i spelaren, vi kör just nu med Beethovens sexa en bit in på momentet klassisk musik. Framemot 8 kommer de första eleverna på drop in, skoldagen börjar halv 9, sedan rullar dagen på med klassen till kl 1. Jag och klassens resursperson går bl.a upp till simhallen med klassen under eftermiddagen. Därefter har jag planering med kollegor och sedan undervisning med gamla elever ur åk 3. Sedan planering igen med VFU och kollegor. Och till slut egen planering för nästa dags undervisning.
Hem och dusch och ombyte.
Klockan 5 åkte vi ner till hotellet för ett historiskt ögonblick; avtackning av kommunalrådet Kjell Ericsson. Han gjorde idag sista arbetsdagen och firades tillsammans med familjen med öppet hus på hotellet. Det hade varit uppvaktningar från tre på eftermiddagen, med besökare i en strid ström. Vi mötte länsrådet Björn Sandborg i dörren och han berättade glatt att han nu fått spela tillsammans med Kjell, fått honom att ta fram dragspelet. . Här avtackas Kjell av Katarina som ska efterträda honom.Kjell hade frånsagt sig presenter men bett för gåvor till Världens barn istället.
Gubben överlämnade presenter från Jägare förbundet. Men det blir mer framöver.
Rickard stod för trevlig underhållning. Ett bildspel från Kjells liv rullade i bakgrunden. Det var fina bilder från barndomen och upp genom åldrarna.
Presentbordet var överväldigande.
Det var många tal till Kjell och av Kjell. Han har varit färgstark, suttit på sitt jobb i många år och på många sätt gjort ett fantastiskt jobb som politiker. Han har verkligen finslipat de politiska metoderna till mästerskap. Med hjälp av en god konjunktur, ett superminne, en portion social talang och en stor arbetsinsats så har han varit mycket framgångsrik. De frågor som han har velat driva har inte fastnat på vägen. Kjell har alltid haft nyckeln som kan låsa upp till synes stängda dörrar, ofta med hjälp av ett stort kontaktnät. Och han lovade generöst att fortsätta att vara behjälplig. Då kunde man höra en lättnadens suck från många som naturilgtvis undrar hur det ska gå nu, samtidigt som några som kippade efter andan i förfäran; ska han aldrig ge sig?
Årjäng delar sig nu i olika läger som funderar över fortsättningen för Kjells del.
- Ska han nu ägna sig åt det han antytt, typ skogsvård, jakt och familj? (Han fick en fil till sågen och en förbandslåda av Centern samt en penninggåva till Världens barn förstås)
- Eller lurar något viktigare uppdrag bakom knuten och det egentligen var det som fick honom att avgå?
- Eller har han egentligen inte alls tänkt sluta med kommunalpolitiken utan vill fortsätta att styra utvecklingen från en lugnare plats i kulisserna?
Visst funderas det och den som lever får se. Eventuell vila är i alla fall välförtjänt. Det har inte varit många eller långa ledigheter under de här åren som kommunalråd.
Vår dag avslutades i Harnäs hos D och G, med lite trevligt gemytligt samspråk. Men bilderna därifrån blev inte användbara. De reser i övermorgon och nu ses vi inte förrän i januari / februari. Tomt blir det.