Hallsberg, Åsbro - bilder...
Här kommer bilder från förra veckans besök i mitten av Närke, i trakterna där jag växte upp. Kommunhuset i Hallsberg måste ha byggts under den lilla köpingens storhetstid vid förra sekelskiftet. Då expanderade det lilla samhället snabbt från inget till att bli lite större än Årjäng är idag. Allt berodde på att järnvägen råkade byggas här och västra och norra stambanan möttes här. Alltså blev här en knutpunkt med många anställda och många förbiresande. Jag har hört någonstans att vart 4:e hus var en krog då. Man kostade på vackra ståndsmässiga byggnader i tidens stil. Här är kommunhuset. Kortet är taget uppfrån IPs lägenhet uppe i ett av höghusen i centrum. Vi gjorde ett besök där och hade väldigt roligt. IP var min trygghet när jag som liten förskrämd 7-åring började skolan. Hon var ett par år äldre och en riktig liten mamma för mig. Nu pratade vi bort en god stund och mindes och hade väldigt roligt. På kommunhuset sätter man upp markiser. Undrar om det blir fint?
Mitt emot kommunhuset träffade vi S´s bror L. Han har bott i Stockholm i många år och jobbat med press / info på Teliasonera. Nu drar han så sakteliga hemöver igen och har köpt det här huset, mitt emot kommunhuset i centrum. Det ägdes av förre kommunalrådet Sören Larsson som så tragiskt gick bort för något år sedan.
Vi var också vid Kyrkbyn, min gamla skola. Den var också ståndsmässigt byggd i slutet av 1800-talet, tre klassrum och lärarbostäder ovanpå. Det var en liten tvåa till småskollärarinna och en stor fin lägenhet åt folkskolläraren. Huset ser ut som ett pepparkakasslott och ligger precis vid järnvägsspåret. Mittemot ligger kyrkan, till höger prästgården och kyrkans jordbruk, och när jag var liten fanns också en liten affär här. På andra sidan järnvagsspåren låg ålderdomshemmet och här fanns också kommunägt hus som inrymde polis och distriktssköterska.
Namnkonstruktionen fascinerade oss lite här.
Både S och jag gillar kyrkogårdar. De är ofta väldigt vackra och rofyllda året om. Vi pysslade om våra egna gravar vid det här besöket och gjorde i ordning vinterdekorationer. Men vi tog också en tur runt omkring. Det var delvis en tripp i minnet efter de bekanta som gått bort men också förundran / beundran över dekorationer och gravstenar. Förr var det noga med titlar på stenarna; konditor, hemmansägare, vagnförman, hofrättsassessor, stationskarl, järnvägstjänsteman, förrådsförvaltare, distiktsveterinär osv. Under kom ofta texten; ".......och hans fru.....".
Vi kunde naturligtvis inte avhålla oss från att spekulera vilt i vilka titlar vi själva skulle vilja ha. S funderade över om inte muffinsbagerska skulle passa henne. På min kan det väl stå "bloggare"?? Sen vill vi nog gärna stå först själva med titel och sedan ".....och hennes man......" därunder. Allt för att balansera upp genusperspektivet på kyrkogården som i förbigående sagt måste vara något att bita i för den feministiska rörelsen.
Fast man får nog inte skämta så där efter sin egen död. Och förresten så har ingen av oss någon lagvigd man att vara död ihop med. Kanske kan man skriva "......och hennes sambo....." eller särbo som i S`s fall??? Nej det måste väl finnas regler för detta så att det blir ordning och reda. Vi hade i alla fall roligt på kyrkogården ihop med minnen av de döda, vet inte om man får ha det. Men varför inte, en del av de här som nu är döda har vi ju haft roligt med i livet och varför inte ha roligt tillsammans med dem nu när de är döda. Vi var ju lite sorgliga också ibland här. I minnena finns både skratt och gråt.
Vi pratade med J förstås, min gamla skolkamrat som jobbat som vaktmästare här på kyrkogården i alla år.
Det blev besök i Åsbro, där min bror bor numera. Ja, han bor inte här men vi åkte förbi här. Det är det anrika gamla Åsbrohemmet som under många år fungerade som alkholistanstalt. Jag antar att människor tvångsvårdades här, men även frivilligt. Till anläggningen hörde ett stort jordbruk där de intagna fick arbeta under vårdtiden.
Vi åkte ut till Karintorp och handlade matvaror i den fina lilla gårdsbutiken.
Den här bilen har "Garanterad ökad livsglädje". Inte helt fel!
En höjdpunkt var den här dagens utflykt till Bergaberget. Ja, jag vet att det inte heter så utan Borgaberget. Men vi har alltid sagt Bergaberget och här lekte vi när jag var liten. Vi klättrade upp och det var en sport att försöka klättra på ett så brant ställe som möjligt. Och vi lade stenar i en ring för att bygga ett fort. Vi brukar fnissa och säga att det här är inte alls en fornborg utan våra gamla ihopsamlade stenar där uppe. Vi gick inte upp den här gången eftersom vi blev svårt attackerade av älgflugor just här. Men nästa gång ska vi gå upp och fortsätta till Sandstorp. Det är mycket ogjort.
Den här skylten finns numera vid Bergaberget.
Inte så långt från Kyrkbyn, på väg till besöken vid våra gamla föräldrahem så såg vi den här gårdsskylten. Den var fin tyckte vi
Skoja på kyrkogården?
Så klart man får. Jag är säker på att min egen far o mor njöt av att deras barnbarn hoppade på stenarna och lekte ta fatt med dem "på låtsas"...
Döden är en del av livet, sägs det ju, och livet innehåller både glädje och allvar.
"Var glad över att du kan sörja" sa min mor när vår gårdshund gick bort.
Ja här är det full ruljans som vanligt ser jag ;-)). Jo visst måste man väl få skoja på en kyrkogård. Jag tänkte genasT på kyrkobröllop när du undrade så. Jag har varit på ett flertal bröllop i små kyrkor. När brudparet kommit ut på kyrktrappan har glädjen varit stor, men har man vänt sig om bara alldeles något så kan man även notera att man mer eller mindre befinner sig bredvid gravarna. Sorg och glädje ligger fantastiskt nära varandra i kyrkan och dess omgivning. Kanske skulle det också vara bra om vi alla kunde få ett lite mer avspänt förhållningssätt till döden...den skulle kanske inte kännas så skrämmande då!
Hej där, bara för att du skrev som dugjorde blev jag tvungen att läsa igenom hela inlägget. Apropå kyrkogårdar så håller jag verkligen med dig. Det är bra ställen att vara på. Jag tror inte de som är begravda har särskilt ont om de levande är glada. Möjligen kan ett och annat levande surkart ha det... Sen finns det ju olika skratt. Jag började verkligen fundera på detta med vad det ska stå på gravstenen om man inte är gift.... måst kolla detta.
Gubben: Ja, glädje och sorg är två sidor av samma sak.
Marie: Allt hör ihop till slut på något sätt.
Helena: Jag har inte heller tänkt i de här banorna förut, det var nya tankar att betrakta kyrkogården ur genusperspektiv. Men det kom av sig självt när vi gått där en stund.
Klart man får skoja på kyrkogården, allt annat känns väldigt skrämmande och gammaldags tycker jag.
Har en lite rolig anekdot på samma tema och det var när min xmans mormor hade gått bort. Hon dog i hemmet och skulle då lyftas från sin säng ner på båren som den väldigt präktiga/stelbent tråkiga begravningsgubben gjort iordning. Vi hade tänt ljus och gjort henne fin och allt det där. Begravningsgubben böjer sig i ett läge så hans rumpa når över ljuset och på ett ögonblick så har hans svarta eleganta byxor ett stort hål där bak. Just då kunde vi inte skratta men sen när vi står på bron och ser honom gå mot sin bil med ett stort hål i rumpan och röda kalsonger som lyser igen kunden ingen hålla sig längre. xmormorn var en mycket skojfrisk och humoristisk dam så vi vill gärna tro att detta var inget annat än ett sätt för henne att glädja och busa med oss en sista gång.
Fina bilder. Jag tycker om att titta på kyrkogårdar, men ska inte ha nån gravsten själv, för det vill inte maken - och vad ska jag där att göra ensam... Jag vill inte belasta anhöriga med gravvård, vill hellre umgås med dem medans jag lever.
Helen: Det var en fin liten berättelse om hur sorg och glädje kan blandas och hur blandningen kan vara helt godkänd. Det finns sorg över dem som gått bort, men också väldigt mycket glädje över att de funnits bland oss en gång.
Hannele: Det låter som om Du tänkt igenom detta och fattat kloka beslut. Jag har inte kommit så långt än för egen del. Känner mig fortfarande odödlig :-)
Jag har altid sökt upp kyrkogårdar på nya platser, de ger så mycket kunskap och information och fascination om hur levet sett ut på platsen under många generationer. Min favorittitel på gravsten är "Destillatör Löfberg", jag funderade alltid om han möjligen kan ha varit hembrännare. Själv har jag alltid velat ha "Hon bakade bullar" på min gravsten, men tyvärr har jag inte levt upp till det på senare år.
Min galna moster var nog ett gränsfall tom för mig när hon dansade på sin mammas grav, en improviserad rysk knätofsdans, men det var appropå något min mormor sagt i livet. Så, visst kan man ha kul på kyrkogården.
Min pappa som dog i ALS och förberedde sig så gott en människa kan förberedda sig på sin död med instruktioner på vad han ville ha med som färdkost; i kistan la vi en flaska Chivas Regal, ett glas som han med sina skruppliga händer kunde hålla, cigaretter och tändare. Det var inte långt ifrån att jag började skratta under begravningsakten i kapellet när jag tänkte på detta. Fast vem vet om begravningsentreprenören inte tog flaskan..?
Vilken härlig resa ni gjort!
Jag gillar också kyrkogårdar. Det är så fridfullt.
Tag tycker absolut att man kan skoja och vara glad på en kyrkogård! Det verkar lite "gammeldags" att inte göra det... Men det kanske är en generationsfråga.
Sist jag var på begravning var det många som hade kläder i vitt eller färg på sig. Det svarta kanske försvinner mer och mer..
Anne: Du beskriver ett avslappnat förhållande till döden! Det måste vara tillåtet att ibland sörja och gråta och vara nedstämd för att någon är död. Men också att på något sätt vara glad tillsammans med minnena.
Cissi: Vi hade inte skojat och tramsat om det funnits sörjande människor intill förstås. Gisan har ju rätt i sin kommentar. Men annars måste man få välja själv.