3 års bloggande...
När jag går in och läser om den här tiden så kan jag konstatera att jag startade bloggen för att informera mina långt-bort-boende barn samt andra bekanta om livet här hemma, på Liane och i Sillerud / Årjäng. Och också för att bota en viss skrivklåda. Jag hade då inga förhoppningar att hinna med särskilt mycket bloggande varje vecka, men det har blivit i stort sett dagliga uppdateringar i nästan tre år. Det måste innebära så där 1000 inlägg eller nåt. Kanske inte så många finns där just nu ändå, jag rensar ibland och tar bort en del.
Visst finns de urspungliga ambitionerna i högsta grad levande än. Jag tänker ofta på mina barn när jag skriver ett inlägg. Men det har kommit till ytterligare en dimension i bloggandet, en dimension som jag inte alls var medveten om då: Man får ett antal trevliga och goa bloggbekanta på kuppen.
Jag väljer att kalla dem bloggbekanta för de är trots allt flyktiga även om man har ett gemytligt umgänge. Någon som man "bloggat med" nästan dagligen i några år och verkligen uppskattat och betraktat som något i stil med en vän, kan plötsligt försvinna med den enda förklaringen att "nu sluta jag blogga" och inget mer! Eller någon som varit en trogen läsare / kommentator försvinner succesivt ur den närmaste kretsen. "Lång och varaktig söndring?"
Det är tur att det parallellt med bloggen finns goda vänner i det verkliga livet. Om inte så vore det nog rätt sorgligt att förlora bloggbekanta misstänker jag och en källa till besvikelse. Nu lämnar det mest frågetecken kvar när någon försvinner, inte så mycket sorg. Och det finns en fundering som jag närt sedan bloggandets början:
Drar bloggen till sig många olika sorters människor, alldeles vanliga människor med skrivlust samt få, men kanske proportioneligt sett fler, människor med autistiska drag, människor som kommer till korta i det vanliga livet där avläsning av kroppsspråk / förståelse av understatements är centralt?
Den kroppsliga dimensionen av kommunikation är ju bortskalad på bloggen. Men umgås ju endast via det i ord uttryckta språket och det är tryggare för den som sedan födelsen har problem att förstå "halvkvädna visor" / "understatements" o. dy.
Människor med autistiska drag men med hög intelligens kan kännas igen på bl.a. "prinsessan- på --ärten sydromet". Det innebär att man är benägen att kritisera andra människor rätt tufft och gärna när det gäller känsliga saker, men reagerar som prinsessan- på- ärten vid kritik mot företeelser i den egna sfären. Detta beteende är lite typiskt vid exempelvis Aspergers syndrom, ett medfött dilemma som ofta ger en känsla av utanförskap. Den person som drabbats av detta har brister i empati och det ger problem med att skapa långa vänskapsförhållanden och varaktiga nätverk med vänner, grannar och släktingar. Det finns också en viss grad av ärftlighet med i sammanhanget om man studerar fenomenet ur ett forskningsperspektiv. ( Christoffer Gillberg!)
Jag har i många år jobbat med små människor med de här bekymren, människor som har mycket att ge men som tyvärr inte fått leva ett liv i det sociala sammanhang som de borde ha fått göra p.g.a. sitt handikapp. Jag hoppas verkligen att bloggen kan ge dem åtminstone en sorts komplement till eventuellt fåtal vänner irl. Det kan betyda mycket för just dem. Bloggen har måhända flera nischer att erbjuda och vilka de är, är inte särskilt utforskat ännu.
Tja, med såna funderingar kan man ju fira "nästan treårsjubileum ":-)
Någon annan som har funderat över bloggen och oss som befolkar den?
Uppdaterat söndag förmiddag: Läs Maries öppenhjärtiga inlägg om varför hon bloggar! Mycket intressant!
Jag tror faktiskt att de flesta av dem som befolkar bloggen är på bloggen ungefär som i verkliga livet. Det finns prinsar och prinsessor på ärten bland bloggarna och jag tror de är precis likadana i verkligheten. Har stött på några exempel där det så tydligt skymtat fram.
Jag tror faktiskt det är mycket få som är som du beskriver som ägnar sig åt regelbundet bloggande i form av längre inlägg. Däremot har jag stött på dem i diverse andra webbsammanhang av mer chatinriktad karaktär där det pågår kommunikation hela tiden. På bloggen kan du aldrig vara säker på kommunikation.
Det som dock kan få mig att luta lite åt ditt håll är de där inte oskrivna utan nästan inbankade reglerna som så många anser finns; kommentarer ska bara ge bekräftelse och uppmuntran. Kan det vara så enkelt att det är en viss människotyp om dominerar bloggandet nämligen den som inte tål att bli motsagd? Undrar.
Annaa: Då är vi lite inne på samma linje. Det tål att spekuleras över i alla fall. Fast de flesta är nog alldeles vanliga genomsnittliga människor.
Jag tror också att de flesta som bloggat ett tag är nog ungefär, som i verkliga livet. För egen del är den enda skillnaden att i det verkliga livet får jag inte lika stort utrymme.
Maken är av uppfattningen att bloggen befolkas av en massa kufar. "Hur vet du att det inte är Arnold, som sitter och kommenterar det du skriver?" Arnold är ett riktigt ufo till granne.
Det har förekommit rena falsariebloggar, senast var det en kvinna som fejkade barns död och svåra graviditeter. Men det är knappast vanligt att det typen av bloggare är uthålliga.
Jag tror också att det är en mångfald av människor man möter på bloggen. Jag har däremot funderat en del över varför jag själv bloggar. Jag skulle kunna skriva en enorm kommentar om detta men jag tror att jag nöjer mig med en kortare här och ska sedan skriva ett eget inlägg om detta istället på min egen blogg.
Jag hoppas i alla fall på att inte denna blogg avslutas med att "nu slutar jag att blogga" !!!!
Jag har också funderat - en mängd positiva verkningar av nya vänner, för dem jag träffat och mailar privat med känns som vänner, men jag har också flyktiga bekanta som försvinner. Ibland vet jag varför, ibland inte. Ibland har jag tvärt slutat läsa hos någon som jag tycker skrivit nåt dumt - då är det skönt att slippa förklara sig. Men visst har jag undrat när folk tvärt sluta läsa hos mig... vet ju inte om jag sårat nån.
Jag började sommaren -05 eftersom jag var uttråkad, kom inte iväg nånstans pga sjukdomar i familjen, och bloggen blev en kul grej. Sen upptäckte jag hur jag tränade upp skrivförmågan och fick allt lättare för att formulera mig, även om jag inte haft problem med det förut.
Jättekul med alla kommentarer, men ett tag blev det också betungande; att svara alla vänliga människor som ids läsa och skriva tog på tok för mycket tid.
Sen har jag ibland blivit lite besviken när jag märker att den ena efter den andra av mina bloggkompisar slutar läsa hos andra öht och bara petar i sin egen nave... f'låt... blogg. Att blogga är för mig dubbelt - man ger om man får. Och de som lägger in varje tanke de får... där hinner jag bara inte med.
Pga det här med tidsbristen, skriver jag inte varje dag längre. Och när jag fick kommentarer från bekanta i stil med: Hur kan du blogga om allt som är privat... då blev jag helt stum i flera dagar. Jag bloggar inte alls om så privata saker, faktiskt inte ett ljud om sånt som är riktigt viktigt och/eller riktigt jobbigt. Gardiner, mat och böcker och vardagsfunderingar... det är inte alls särskilt privat i mina ögon.
Tjatis: Det verkar logiskt att de som hänger i längre tid på bloggen inte fejkar. Fejkarna väljer säkert att byta identitet lite nu och då istället.
Om jag tänker efter så vet jag, åtminstone ungefär, vilka alla är irl, som jag har haft längre bloggkontakt med.
Marie: Tack det var en vänlig önskan. Det har föresvävat mig vid några tillfällen att jag skulle avsluta bloggandet, men jag har hittills valt att fortsätta.
Jag har ju numera gott om tid och kan ägna en del åt bloggande utan att annat behöver sitta emellan.
Med jämna mellanrum funderar jag över varför jag bloggar, så jag har valt att ge de här funderingarna en egen kategori. En viss rannsakan över drivkrafterna i det egna livet är nog inte fel.
Bloggblad: Du delar med Dig av många intressanta tankar om bloggandet i Din kommentar!
Jag slås ibland av lite häpenhet över den starka drivkraften på bloggen att jaga läsare och kommentarer. För mig så är istället konsten att hålla det hela på lagom nivå, inte för få, men heller inte för många. Det är roligare att ha färre kontakter som man kan ha tätare och mer långvarig kontakt med än en mängd människor i ett stort och ytligt kontaktnät.
Jag tror inte att man ska dra för stora växlar på att några försvinner ur den egna bloggsfären. De gör det säkert oftast av samma skäl som jag har när jag drar mig ur en bloggkontakt. Det handlar oftast om att den personen aldrig / väldigt sällan kommenterar hos mig eller att bloggen ändrar karaktär och skriver om sånt som jag inte är intresserad av längre. Och ibland är det bara en slump att man tappar kontakten.
Några av dem som läser min blogg är ju mina vänner / bekanta från irl och som, antar jag, läser min blogg för att jag skriver om sånt de känner till. Några är människor som jag inte träffat irl, men som jag haft längre tids bloggkontakt med och utbytt kommentarer med regelbundet över längre tid. De flesta av dem känner jag numera till den verkliga identiteten på och vi kan vid behov ha en mer privat mailkontakt vid sidan om.
Jag har i alla fall genom bloggen kommit i kontakt med ett antal mycket trevliga människor som jag inte skulle ha lärt känna annars och det är jag tacksam för.
Hej Inga, jag har skrivit en "kommentar" till detta inlägg på min egen blogg nu. Det var nog tur att jag skrev den på min egen blogg, annar hade dina läsare antagliten inte vetat vem som var bloggare och vem som var kommentator ;-))
Jag var inne och läste o kommenterade! Du har skrivit ett väldigt intressant inlägg där, med många bottnar.
Att bli emotsagd kan vara väldigt stimulerande hur provokativt det än är. Men jag tror att flertalet bloggare hellre vill ha applåder än buarop. Det krävs lite mer för att förstå att en annan åsikt kan vara mer utvecklande och givande än en oengagerad och automatisk hållamedkommentar.
Hej förrästen! Hoppas allt är bra med dig. Jag är en sån där opålitlig bloggare vettu...
Hälsningar
Nike
Nike: Long time - no see! Roligt att Du finns med igen, det var ett tag sedan!
Jag får väl erkänna att jag uppskattar "applåderna" också, men jag skulle inte vilja vara utan de ibland krutdoftande debatterna i om skolan och rovdjuren till exempel. :-)
Det vore trist med enbart "likatyckande". Sedan behöver ju tankeutbyte inte promt innebära att åsikter bryts mot varandra i polemik. Det kan ju också vara så att man vidgar varandras spektra i en fråga genom att komma med nya infallsvinklar. De behöver ju inte med automatik underkänna tidigare tankebanor utan komplettera.
Jag tänkte ännu mer på ditt inlägg sen, och insåg att jag troligen tappat en del därför att jag inskränkt (av tidsskäl) mitt bloggläsande-kommenterande till att följa dem som gör sig omaket att läsa och skriva hos mig. Jag läser ibland tyst hos en del, och inser av min besöksstatistik (som jag inte heller jagar efter) att det är ca 20 av drygt 100 som kommenterar, resten smyger lite tyst och vill inte riktigt skriva offentligt. Bl.a. släkt, familj och vänner, de kommenterar via mail.
Därför finns det nog en och annan som tror att jag bara hoppat av läsningen... men som sagt. Riktiga livet kräver en del av mig också - det är baksidan av bloggandet: det kan äta upp verkligheten.
Jag har inte mod nog att gå in i debatter, det gör jag hellre muntligt - det skrivna blir så stelbent och låter ofta kategoriskt. Men jag har följt din debatt om jakt och tycker det är roligt med dem som vågar.
Kilometerlånga inlägg med tusen detaljer och mängder av länkar, som en del kör med... det går bort för min del. Om det inte skulle råka handla om mina superintressen, men det gör det sällan.
Jag tror som övriga att vi är en salig blandning av människor som bloggar. Precis som i verkliga livet gillar vi vissa bloggar mer än andra (jmf m, människor IRL) - och till dem söker vi oss oftare.
Jo, svårt att få diskussion i något ämne där även oliktänkande finns. Kan det bero på att via det skrivna ordet är lätt att låta arg, ironisk,otrevlig osv... även när man inte menar det!? Det lärde jag mig snabbt när jag började samtala med människor via nätet. Det jag "sa" med glimten i ögat missuppfattades ibland fullt ut. Därför la jag om tonen så att ingenting kan missförstås, kanske jag blev en aning "flat" också!? Det är jag inte IRL!
När jag började blogga, när datorn var en nyhet, var det intressant och nytt. Nu har glöden emellertid falnat och det kan gå dagar utan att jag ens startar upp apparaten och checkar mailen. Bloggandet blir sporadiskt och jag surfar sällan runt utan håller mig till den lilla klick på ca 10 bloggar som jag föll för i begynnelsen.
När jag tröttnade första gången och bestämde mig för att radera allt fanns det ett par bloggare som jag haft mer utbyte av än de andra och därför tog jag privat kontakt och presenterade mig samt förklarade anledningen till mitt avhopp. Det kändes bäst så, trots att jag alls inte behövt, men på något sätt hade man blivit lite privat. Fast ändå inte.
Jag arbetar med människor och är övermåttan social och utåtriktad på dagarna men vill på min lediga tid helst slippa kommunicera och då är bloggandet alldeles utmärkt. Säker är det många med autistika drag som dras till bloggandet, likväl som fler och fler alldeles normala och vanliga människor upptäcker charmen med att finnas till i cyberspace.
Helt klart är i alla fall att vi bara är i begynnelsen av ett alldeles nytt sätt att umgås och detta tekniska framsteg får evolutionen att sätta av i galopp.
Bloggblad: Jag har också avslutat kontakt med en blogg som var alltför ordrik att läsa. Man orkar inte med så långa inlägg.
Mia: Det där med debatter och skrivna ordets förutsättningar är intressant. Visst är det så att det skrivna är annorlunda än det muntliga. Det kan vara en av orsakerna till att bloggen uppfattas som hård. Människor skriver det som de brukar säga och säga med en glimt i ögat. En ovan skribent tänker inte på detta och det kan bli fel. Det är en träningssak tror jag.
Blackout: Jag tror som Du att vi är i begynnelsen av ett helt nytt sätt att umgås. De frånvarande är ändå närvarande via sms och annat. Märks väldigt väl på barnen som hela tiden håller kontakt med kompisar, varje dag, hela tiden oavsett var de befinner sig.
Mycket intressant att läsa!
Har också upplevt att bloggbekanta bara kapat kontakten och varit lite besviken över det. Men vet själv att jag är usel på att skriva mejl numera och då blir det aldrig av att jag hör av mig till dem heller (om jag nu har deras mejladress).
Våra barn och ungdomar växer upp med den här och liknande kommunikationsformer. Hur kommer det att forma dem undrar jag!
Lotten: Det är spännande att tänka sig som Du säger hur det formar dem. Vi tänker ofta i negativa banor att de får ett "telegramspråk" istället för ett riktigt berättande skriftspråk. Men det finns säkert fördelar också, de lever ju i ständig dialog och alltid i kontakt med andra. De behöver inte bo nära sina vänner utan umgås ändå dagligen via sms, mail, blogg, webkamera och annat.