Läs avsnittet från kyrkogården och kommentera gärna...!
Fast jag skulle verkligen vilja att åtminstone några läser en bit ner i inlägget om Hallsberg Åsbro om kyrkogårdsbesöket. Det blev lite speciellt och jag skulle gärna vilja ha några kloka kommentarer om det. Får man skratta och skoja på en kyrkogård? Eller är det helt fel?
Så klart att man får skoja och ha roligt på en kyrkogård!
Själv är jag en så´n där som älskar att gå på kyrkogårdar och läsa på gravstenar, var ofta med min mormor till kyrkogården när jag var liten och då plockade jag blommor och satte på de gravar som jag läste mig till att det var barn som vilade där..
Vet, att jag grät ibland för jag tyckte att det var så ledsamt...ja, jag var kanske sex, sju år.
Varje gång jag är till min mormor och morfars grav så fylls jag utav ett lugn och har jag barnbarnen med så blir det ju lite livligare, men inte gör det någonting och de vill väldigt gärna följa med dit./Ha dé!
Jag ska läsa din blogg mer noggrant i kväll, är just nu på väg någonstans i ett brådskande ärende. Men det är klart man får skratta och skoja på en kyrkogård. Det gjorde vi när vi hade minnesträff för min väninna som dog i cancer för några år sedan. Vännerna mötte upp vid graven och det blev tårar och skratt omvartannat, hon var en vild tjej det var många dråpliga minnen att njuta av, och vi tjoade och tjöt av skratt. Två timmar var vi vid graven, det fanns så mycket att prata om och det var en härlig dag. Vandrade runt på kyrkogården och mindes andra som inte längre finns bland oss. Sedan for vi till ett gammalt slott och åt lunch. Om jag någon gång hamnar i en grav, vilket är högst osäkert, vill jag att vännerna ska dansa och tjoa på den graven och gärna slänga ur sig en och annan svordom. Kanske t.o.m skåla i stulet nattvardsvin :)
Åsa: Ler lite igenkännande när jag läser Din kommentar. Vi stannade till vid ett barns grav. Hon var så där 8-9 år när hon dog och hette Barbro. S har sedan hon var liten varit med sina föräldrar här och lagt något på den här graven! Fast hon vet inte alls vem det är eller något om Barbros historia! Vi tittade också på den vid det här besöket.
Blackout: Du är för härlig! Din beskrivning av kontakt med gravar befriar mig från alla ruelser när det gäller våra skratt. Det kändes absolut förbjudet en stund att skratta som vi gjorde vid det här besöket. Men S kom ihåg att hennes far en gång sagt att nu hade han träffat ett antal goda vänner. Och det var egentligen goda vänner som redan var begravda som han träffat och haft en trevlig stund tillsammans med. Han och S´s mor var viktiga personer i mitt liv.
Vad roligt att dina läsare inte moraliserar över vårt kyrkogårdsflamsande. Vi hade en härlig timme där och jag ser fram emot ditt bloggande, sen vi gjort resan jag prospekterade för din och min del.... minns du? Hänger du med? Vad det gäller den nya delen av mitt liv när jag ska blogga är det inte så aktivt. Jag tror jag är för trög - möglet i skallen! Kram
Laser nar jag ar hemma i lugn o ro, om detta inte faller ur minnet. Vill sanda en halsning fran ett ljuvligt Peru!
mia
Jag tycker att man får skratta och skoja på en kyrkogård. Men det beror på om det är andra besökare i närheten. Det är ju svårt att veta vilken sinnesstämning de är i. Kramar...
Jag tycker att det är individuellt och i vilket förhållande man står till den döde.
Själv har jag alltid varit en flitig kyrkogårdsbesökare och känner en inre frid när jag går där bland gravarna. Och det klart man drar lite på smilbanden ibland hos någon när man kommer ihåg allt roligt man har haft tillsammans.
Här i Stockholm på Skogskyrkogården finns en särskild barnkyrkogård och där känner man ett svårt vemod att den är så stor och så många som inte ens fick leva tills de nått tonåren.
Det är många känslor som pulserar inom en särskilt när man kommer till hembygden och de flesta av ens anhöriga och ungdomsvänner återfinns under en gravsten på kyrkogården.
Här där jag bott huvuddelen av mitt liv har jag några speciella kyrkogårdar som jag ständigt återkommit till, inte för att jag haft någon anknytning till dem, det har bara blivit så.
Suss: Du är väl inte trög, det är ju jag som glömmer.
Mia: Jag var inne på Din blogg och kollade. Låter fantastiskt!
Gisan: Ja, det har Du rätt i. Man måste ta hänsyn till om det finns andra besökare i närheten. (Fanns det inte vid vårt besök)
Rut: Ja, visst är det fridfullt och vackert med kyrkogårdar. Och vi tittade även på en barngrav som funnits där länge, en liten Barbro som dog som barn.