Inga Magnusson

Bloggblad: I en öppen blogg, som min, så blir det viktigt att skydda inte bara sig själv utan också omgivningen.

Håller med dig.

Hos mej kan man ju tro att solen alltid skiner på Hisingen, men vad som händer i familjen, kan inte intressera någon utomstående, klart vi har sjukdomar och annat, men... nej, det är skillnad på att vara privat och personlig.

Det är lätt att börja prata om privatlivet och sedan går det för långt..och så har man plötsligt lämnat ut FÖR mycket. Jag brukar ha en egen gräns, sådant som jag kan berätta för klasskamrater kan jag också berätta på bloggen. Då blir det lite personligt men det mest intimna stannar hos mig och mina närmsta. Sedan kan man ju tissla och tassla om eventuella lärare med klasskamraterna men det innebär dock inte att de även hängs ut på bloggen ;-))). Nej, lite passande försiktighet är nog bra, både för en själv och omgivningen!

Blackout: Då är vi fler på samma linje..



Hannele: Det är ju en risk förstås.



Marie: Detta med vad man kan lämna ut och inte är en träning tror jag. Ibland vet man direkt att det är olämpligt, men ibland kommer känslan efteråt att detta var fel.

Trots att jag bara skriver om lättsamma saker, har jag fått reaktioner från bekanta: Hur kan du lämna ut allt på bloggen? Och då har de syftat på gardinköp... mat... kläder och sånt... Vilket jag tycker inte alls hör ihop med privata saker som sjukdomar och relationer och eländes elände.



I början skrev jag helt anonymt i tanke att jag skulle kunna häva ur mig jobbigheter, men det gick inte ändå, och då tyckte jag det var onödigt att vara anonym.



Om nån tycker att gardiner och kläder är för privat, då må det vara hänt.

Jag vet inte riktigt vad du syftar på egentligen, men det spelar ingen roll, egentligen.



Jag kan känna mig riktigt illa berörd av bloggdagböcker över just sina sjuka barn. Kanske skulle man fört den där dagboken för sig själv, väntat med publicering tills senare. För det finns ett sug efter de där dagböckerna, ett sug som inte känns riktigt sunt, som luktar kvällstidningsjournalistik när den är som sämst och mest cynisk. Ja jag tror inte jag behöver förklara vad jag menar.



På samma sätt skulle jag vara mycket försiktig med att skriva om egen sjukdom. För jag vet att hyenorna finns där ute. Som får begär tillfredsställda av att läsa om andras tragik. De skickar blommor och presenter till okända människor och deras barn, gester av vänlighet, men i själva verket har de ju ägnat sig åt att använda dess människors liv som underhållning. Jag tycker t ex det otroligt smaklöst att låta avlidna bloggares texter ligga ute annat än under en mycket kort tid. Vad än den avlidne önskat. Just för hyenornas skull.



När det gäller de levande så är jag långt försiktigare med gränsdragningarna än många kanske anar. Men jag gör en viktig distinktion; jag kan undanhålla en hel massa sanningar, men jag förskönar inte. Jag tycker Maries beskrivning stämmer rätt bra på mig också. Vi skriver ju båda om våra barn ibland men besparar läsarna de stora känslosvallen.



Med 25-årig vana som publicerad kåsör har jag lärt mig vara försiktig. Jag vet vad min mor tål - hon tycker jag har blivit för mjäkig - och jag visste vad exmaken tålde och jag vet precis barnens gränser. Framlidne maken blev irrierad en gång, vi var inte överens om att jag gjort ett övertramp. Men jag har gjort två; en gång mot en fd arbetskamrat och en gång mot äldsta dottern. Det senare var faktiskt inte jag utan rubriksättaren. Men det hjälpte inte när skadan var skedd, det var ju min text.



Som Hannele säger, det är skillnad på att vara privat och personlig.



Sen ska tilläggas att jag är en mycket ärlig person. Skulle aldrig falla mig in att i bloggen skriva saker om en igenkännbar person som jag inte lika gärna skulle kunna säga rakt ut till personen i fråga. Japp, det är sant.

Bloggblad: Jag får också den typen av reaktioner; hur kan Du vilja lämna ut så mycket av Ditt liv. Men jag lämnar bara ut exakt så mycket som jag är beredd att berätta för vem som helst, inte en stavelse mer. Med tiden har jag blivit allt mer strikt med gränsdragningen, samtidigt som jag vågar skriva om sånt som jag inte uppfattar som privat.



Annaa: Tack för en lång och genomtänkt kommentar ! Du om någon har ju erfarenhet av det jag berör i mitt inlägg, eftersom Du skrivit krönikor länge. Där balanseras ju på gränsen mellan personligt och privat hela tiden och man lär sig hantera balansen där emellan kan jag tänka. Jag skriver naturligtvis detta inlägg på förekommen anledning, men den anledningen har inte med bloggen att göra utan med privatlivet. Det känns också väldigt tydligt att det blir allt lättare att hantera vad som går att skriva på en blogg och vad som inte ska skrivas där. Och jag antar att det måste bli olika för olika människor, bl.a. beroende på dels egna gränser, dels omgivningens gränser. Båda kräver sin tribut.