Inga Magnusson

Efter ganska precis ett år på bloggen så känns det naturligt att fundera lite över bloggandets villkor. 

När jag först gav mig in här i bloggvärlden så såg allt likadant ut. Men efter en tid här så kan jag urskilja olika typer av bloggar, exempelvis dagboksbloggar (skriver om sin egen vardag), temabloggar (specialiserade på exempelvis mode, barn, politik  eller nåt), kändisars bloggar (kan skriva om vad som helst förstås), skrivarbloggar (för skrivandets egen skull, typ skrivarcirklar ) osv . Många väljer , som jag, att vara lite av varje.  Ja, inte kändis då :-))

Det finns olika slags statustänkande bland bloggare. Hög besöksstatisik är exempel på hög status och då kan en del skriva om vad som helst egentligen och använda sig av vilka metoder som helst för att nå den här statusen. Man är inte intresserade av om besökarna är läsare eller inte.   Och man drar sig inte för att "fuska" sig till platser på topplistor över mest besökta.  Men som sagt detta gäller förhoppningsvis få bloggare. Det kan möjligtvis tillfredsställa behov av att bli sedd till varje pris (Dr Glas!) Alla med hög besöksstatistik hör ju inte till den här kategorin, de flesta skriver ju alldeles vanliga intressanta bloggar som verkligen förtjänar sina läsare på ärligt sätt.

Sedan finns det bloggar som i egna ögon är "fina bloggar" dvs man sysslar enbart med allvarliga, seriösa debattämnen och besudlar inte sin blogg med vardagstrams! Det kan man förstå mellan raderna.  Om man skriver om vardagen så är det för att debattera vissa företeelser, inget annat. Det är ju också ett slags statustänkande där man bara godkänner bloggen som ett forum för samhällsdebatt.

Det måste självklart vara helt ok att en del bloggare endast vill använda den egna bloggen som ett debattforum, kanske till och med yrkesmässigt,  men det som retar mig är att några av dessa, (tack o lov få)  ser ner på dagboksbloggandet, det som skriver om enkla saker i den egna vardagen. 

Debattbloggandet fyller sin funktion; att föra en diskussion framåt för den grupp som deltar, men dagboksbloggandet fyller andra funktioner för sina deltagare.  Det kan finnas behov av att dela vardagsupplevelser med andra människor, känna en slags gemenskap i vardagsbestyr och dela små vardagsbekymmer. Det skapas ett socialt sammanhang på bloggens villkor, alltså ganska ytligt och flyktigt.  Några väljer tydligen att träffas även i verkliga livet (irl ska man skriva på bloggspråk då) för att utveckla gemenskapen till något annat, medan de flesta nöjer sig med att använda enbart bloggen som kommunikationsredskap. 

I dagboksbloggandet finns också ibland uttryck för vänliga omtankar som är just det; ett vänligt ord på vägen i vardagen. Det står inte för mer än detta. Det handlar inte om att göra anspråk på livslång vänskap eller löften om att gå i döden för varandra, utan just bara om att bjuda på lite snällhet och uppmuntran i förbifarten.  Det måste också på något sätt få vara godkänt och inte nödvändigtvis innebära att bloggandet som fenomen dras i smutsen. Sen behöver ju inte alla hänge sig åt detta utan var och en får skapa det bloggforum som passar den egna personligheten.  

Men jag har svårt att köpa tankar om att den ena bloggtypen är finare än den andra. De fyller olika behov, var och en har sitt berättigande. Det måste finnas plats för alla i ett forum med så stora möjligheter som bloggen.

Jag råkade läsa Kulturbloggen (RS) blogginlägg den 28 december om konsten att få höga besökssiffror och hur man kan fuska sig till dem. Det är läsning som rekommenderas! Mycket intressant. Jag som inte ens kan länka här kan bara hänvisa till länk i min blogg och att scrolla fram till rätt datum.

Jag inser vilken naiv o totalt okunnig bloggare jag själv är. Jag kan inte ens pinga inlägg som det så vackert kallas, inte heller är jag anmäld till någon topplista över mest lästa, jag kan heller inte se till att mina inlägg  går att googla på. Automatsurfning har jag heller inte sysslat med. Konstigt att jag har en enda läsare.

Ändå är jag jättenöjd med statistiken och jag tror att de som besöker min blogg läser den, inte bara kopplar på automatsök för att få automatsvar. (?!) För det får de inga. De får riktiga svar.

Bra att förslaget om att kunna flytta mobbare till annan skola har kommit!  Superbra!
Jag antar att det speciellt applåderas av alla dem som tvingats byta skola för att de varit mobbade.
Det är ju bakvända världen att den mobbade ska flytta.  I Norge har man vågat använda sig av den här metoden med goda resultat.  Raundalen / Olweus har forskat om detta.

Äntligen ett skolförslag som är verklighetsförankrat och grundat i ett känt behov!

Så har jag då tagit mig för att uppdatera länkarna. Det är praktiskt att ha färdiga länkar till bloggar som jag läser ofta. Nu har jag tagit bort några som jag inte läser längre eller som inte finns mer, medan jag lagt in nya som jag vill ha lätt åtkomliga. Ser med fasa att listan med länkar blir allt längre. Och då menar jag verkligen med fasa. För bloggandet får inte ta för mycket tid. Och ambitionen har alltid varit att ha få kontakter men ofta.  Alltså ett blogg-umgänge med mer djup hellre än att fladdra runt o läsa mycket här o där.  Då får det alltså inte bli för många på listan för det tar för mycket av min tid. Den ska räcka till annat också.   Leva till exempel så jag har något att skriva om i bloggen :-)  Äsch jag skämtar bara! Men jag inser samtidigt att bloggandet kan ges för stor bit av mitt liv eftersom det är roligt.

Äntligen!!!!
Taxvalpen Oskars jaktpremiär har gått av stapeln. Det är lika roligt varje gång att höra en valps första drevskall. Han gick allt ivrigare i spåren efter en räv och till slut efter 5 minuter så släppte han skallet och öste på; lite fint skall men hörbart och tätt. Han drev en halvtimme på räven som buktade ut på den åker vi kalla r Lilycka.

Måste bara berätta en märklig händelse från förra årets hockeymatch. Då fick Roland se en man med en snygg västernskjorta. Jag råkade hamna bredvid mannen när vi flyttade ner i raderna o såg på matchen. Vi kom i samspråk och jag frågade var han köpt skjortan. Det var i USA sa han och berättade att det fanns en bra westernshop på andra gatan i St Monica, Los Angeles.

Senare berättade jag detta för min son som bor i LA och vars jobb då var i St Monica. Sonen gick till andra gatan, hittade affären, köpte skjortan och den blev julklapp hem till fadren!

Ibland är världen bra lite, fast det känns så långt.

Så här trevligt är det att se hockey från restaurangen på Färjestads arena: Löfbergs Lila.
Sen var visst inte matchen så mycket att ha enligt expertisen. Jag fattar noll, är bara med och äter gott.
Men de sista minuterna var visst acceptabla. Då reparerade Färjestad från underläge 1-3 till slutresultat 3-3 mot seriebottenlaget Malmö. Det blev någon sorts förlängning men den blev mållös. Här på restaurang Golden Star får man alltid god mat o ett vänligt bemötande. Vi går hit minst en gång per säsong.
Jag har valt att avidentifiera våra vänner därför prickarna över ansiktena.

Vi var alltså på Färjestads hockeymatch ikväll. Det var mot Malmö o slutade 3-3. Kortet taget från vår plats i restaurangen.

Imorgon onsdag blir det traditionsenligt hockey i Karlstad. Vi ska se Färjestad möta något lag (Malmö?) medan vi sitter uppe i restaurangen o myser. Det är en stående present till Stockholmssonen som gillar det här. Det är också en återkommande julklapp till de två killar Roland har anställda i firman samt till en god vän som han jobbar mycket åt.  Jag får gå med och köra (!) och äta.

Men på förmiddagen ska han jaga först förstås, på Sandtegen blir det med systerdotters man A och döttrar. Deras mor ska slita med en sista tenta på sin långa utbildning och hon behöver lite lugn o ro.  Jag ska ha en lugn o stilla dag med lite städning efter helgens fester.

Enligt agendan så firar vi sonens födelsedag på torsdag samt säger adjö till de tyska vännerna som åker då, skjutsar sonen till tåget i Åmål på fredag,  bjudna till goda vänner i Snarkil på lördagkväll, på lördag på dagen kommer vår gode vän D o G från Frankfurt hit till sitt hus i Sillerud, på söndag nyårsafton så ska vi fira nyår nere vid sjön har vi tänkt (men vädret ser ut att bli grymt med regn o blåst!). Sen är det mesta oskrivna blad. Men ett par dagar blir arbete på skolan för att hinna i fatt med praktisk matte och lite annat. Ja, på trettondagsafton har vi gäster själva förstås.

Det blir ungefär som det brukar vid längre ledigheter. Vi tar igen det sociala liv som inte hinner med / orkar med när vi jobbar.

Före o efter Snapphanarna har jag tittat på Sagan om ringen. Jag har sett bitar förut och gillat det jag sett, men inte vågat titta på allt. Jag har ju läst böckerna många gånger och har så fina bilder inne huvudet av berättelsen. Jag ville inte förstöra dem med att se filmen egentligen.  Jag är ju så gammal att jag minns när böckerna kom ut och vilken kult det var kring dem då i slutet på 6o-talet. Jag har  en svensk skiva från 1972 med musik som illustrerade händelserna i boken på ett bra sätt. Den har jag aldrig sett som  cd tyvärr. Jag har den kvar i vinyl.

Men nu har jag sett det mesta av filmerna och det känns helt ok. Jag är glad att man gjort filmen först när det fanns teknik att göra den bra och få fram de fasansfulla figurerna, gigantiska byggnaderna och de stora massorna av människor i krigsscenerna.  

Enligt sonen så är landskapet  verkligt och filmen inspelad på Nya Zeeland.  

Jag berömde Snapphanarna igår och tyckte att den var bra. Men jag tar tillbaka alltsammans. Jag trodde ju att det första avsnittet var en lite långsamt omständlig entré in i storyn som det brukar vara och som introduktion hade den ett bra tempo.

Men vad får jag se idag? Jo i stort sett en repris på föregående avsnitt!!

Färgerna och miljöerna är bra, skiten är realistisk men det är något som är fundamentalt fel. Dialogerna är teatraliska så det skriker om det. De känns upprabblade och tajmingen är fel. Skådespelarna står där rakt upp och ner o säger sina repliker. Språket är en katastrof, det borde färgats mer av sin tid. Det går inte att någon säger med kameral stämma att nu får Du "koncentrera Dig" på det här istället.  Upplägget av storyn är också fel, handlingen saknar all logik och verkar uppbyggd kring att man ska visa upp vissa miljöer till varje pris.

Sen hände samma saker idag som igår: seg, omständlig begravning, bränd by likadan som igår, brinnande kartor med ridande män, texter som förklarar storyn som inte finns. Kameravinklarna är de samma hela tiden o helt förutsägbara.

Alltsammans känns som ett försök att bildmässigt illustrera lösryckta stycken ur en bok, göra det i teaterform och sedan filma det hela.  Fel, fel fel!!!

Svärmors julmat på Liane är suverän. Hennes skara av barn o barnbarn med respektive och barnbarnsbarn har med åren utökats till att omfatta åtskilliga individer i olika åldrar.  Vi var alltså 16 personer i hennes 3 rum o kök om jag nu räknat rätt. Och det var fullt julbord med alla maträtter plus dietmat åt de som behöver det. Jag propagerar för att vi ska göra knyte av detta evenemang så att var och bidrar med något istället för att hon ska stå ensam med allt.  Kanske blir det så så småningom.

Efter maten åkte jag o gubben till annandagsrean på Töcksfors köpcenter. Ett enormt varuhus i lilla Töcksfors vid den norska gränsen. Det är osannolikt men möjligt tack vare närheten till Norge och deras höga priser. Det ska bli ytterligare ett stort köpcenter här.

Som vanligt så var det gubben som handlade och inte jag. Det blev en tunn träningsoverall av vindtyg som han letat efter länge. Den hade halva priset så det var ok. Resan gick ihop. Väl hemkomna blev det filmtajm förstås: Sagan om Ringen o Snapphanarna.

En del problem löser sig själva bara man väntar ett tag. Jag behövde inte välja aktivitet mitt på dagen idag. Töcksfors köpcenter öppnade inte förrän klockan 12 så det blir svärmors goda julmat direk istället. Jag har laddat genom att hoppa över frukosten. Då borde jag kunna pressa ner lite extra.

Gubben förslog Töcksfors köpcenter i kväll istället. Han är jätteklok ibland och då kan han ju dessutom gå med!  Fast om han förutsett det så hade han nog hållit tyst!  Shopping är inte hans starka sida. Jo, om det finns en affär med vapen o jaktgrejer förstås. Det fattas i köpcentret tyvärr. En sådan skulle öka på besöksfrekvensen betydligt. Och då menar jag inte i första hand pga det stora jaktintresset i bygden utan som dragplåster på motsträviga män, som ett gubbdagis ungefär. Claes Olsson brukar också duga till det. 

 

Idag är det annandag jul. Vilket konstigt namn på en dag förresten: Vad då annan dag? Gubben jagar förstås, jag vill åka på mellandagsrea till Töcksfors köpcenter, sonen vill åka till mormor, klockan 1 ska vi äta julmat hos svärmor.  Typiskt jul. Det går inte ihop. Får fundera på det.

Idag har varit en bra dag. Jag är tacksam för alla bra juldagar. Jag saknar begåvning för det här med jul. Vet inte riktigt var det brister någonstans. Jag fösöker så det står som spön i backen, men jag brukar inte få till det. Blir mest stressad och splittrad.

Idag var det i alla fall sovmorgon. Hann läsa tidningen o blogga i lugn o ro på förmiddagen. Sen blev det förberedelser för julmat kl  två på eftermiddagen. Då hade vi gäster. Det var trevligt och vi satt här till fram på eftermiddagen och pratade.

Lille L  4 år, var också med och han vågade  köra traktor med Roland. Först svek honom modet men han borstade upp sig lite vartefter och till slut gick det bra. Han gillar bara bilar, traktorer och långtradare och detta att hålla i ratten på traktorn var stort och dessutom hissade de frontlastaren upp o ner.

Dagen avslutade vi med att ta med oss två av gästerna på en långpromenad för att trycka ner julmaten och vi gick runt upp emot Hol, mot Holstorpet och sedan över skogen opp till Döverud hem. Det var kolmörkt förstås och vi hade hundarna med oss. Med pannlampor gick det bra i alla fall. Vi gladde oss åt att det föll som en tunn dimma av snö. Men inte mycket. Vi har i alla fall frost. Och lille L berättar glädjestrålande att gräset är vitt vid deras hus nu.

Julen är inte bara glädjens tid. Det är också saknadens tid. Jag saknar de barn o barnbarn som jag inte kan träffa. LA-sonen kan inte komma hem. Han firar jul i North Carolina med en svensk god vän, tidigare kollega och hans familj. Jag tror att han får köttbullar och Jansson och sånt svenskt. Vi hade telefonkontakt igår julafton, men det går inte med webkameran så som förra året. Vårt julklappspaket har inte heller kommit fram fast jag skickade det två veckor före jul. Det han skickade till oss har inte heller kommit.  I vissa avseenden är USA totalt underutvecklat!

Dotter o barnbarn i Umeå kan inte heller komma ner hit. Det är för stort projekt att resa så långt för så kort tid med två små barn. Vi ringde och pratade flera gånger under julaftonen. De hade det bra och firade julmiddag med goda vänner och var sedan hemma själva på kvällen.  Där hade julklappspaketet i alla fall kommit fram och vi fick också deras paket.

Vi glädjer oss att i alla fall ha en son hemma, Stockholmssonen. Han avnjuter den nya stora plattTVn i fulla drag. Han har alltid älskat TV och jag kan bara tacka den goda försynen att det inte fanns så mycket Tv att titta på när han var liten. Jag kan fortfarande i ryggmärgen känna en lust att slå av knappen och säga att det är inte nyttigt att se så mycket på TV. Fast det gör jag inte, han är ju myndig som han brukar påpeka när jag försöker härja.
 
Men han är van att ha BBC, CNN som en kuliss hela dagen tror jag, plus lite sappande till andra favoriter. Han hör till en generation som tycks ha fullständig simultankapacitet när det gäller TV. Man kan följa flera kanaler samtidigt genom att pendla mellan dem.  Jag minns hans svar då jag en gång i tiden, då han bodde på Igeldamsgatan på 28 kvadratmeter,  frågade om det inte var trångt:
- Jag behöver bara ha plats med en säng och en TV, det räcker nog med 4 kvadratmeter!

Numera motiverar han TV-tittandet med att han faktiskt sysslar med analys av TV program yrkesmässigt. Han gör daglig blogg om TV på sin tidning. Först var det bara tisdagar men nu är det varje dag.  Men det är verkligen ett intresse. I samband med ett firande fick han som present  tittartid på ett TV-museum i USA där en mängd klassiska TV-program finns lagrade. Hans 30-årspresent från kompisarna var en box med TV-serien Vita huset, komplett alla avsnitt.

Vi var traditionsenligt på midnattsmässa i Missionskyrkan i Årjäng. Vi fick åka dit i god tid för att få plats tillsammans eftersom vi var 7 stycken. Lille L. ville gärna med och höra. Han satt stilla i en timme och lyssnade och tittade ibland i julklappsboken.  (Jag har tagit bort ett ansikte eftersom jag inte vill lägga ut identifierbara bilder av människor på bloggen utan deras tydliga medgivande)

Vi bjöds på fantastisk sång och musik och dans. Det var också en kort fin betraktelse och evangelieläsning. Men som sagt nästan bara sång o musik och det går hem. Kyrkan fylls till bristningsgränsen varje år.

Våra utländska gäster var imponerade av framträdandena och av den vackra kyrkan.

Vi hade alla en fin upplevelse med oss hem.

Igår kväll, julaftonen, passade vi på att "tomta" lite hos lille L. på Brogärdet. Han gömde sig förskräckt och kikade på tomten lite under lugg tryggt sittande på mammas arm.

Det funkar alltså inte att ha julgran inne samtidigt som man har två valpar vilt lekande över golvet. Då valde vi att ha valparna inne och julgranen ute. Den står klädd och fin på altanen och vi ser den genom vardagsrumsfönstret! 

Julaftonen igår var som vanligt. Gubben jagade förstås hela förmiddagen men snäll Stockhomsson var ju hemma o hjälpte till med julmaten. Den aväts hos oss traditionsenligt mitt på dagen. Det är ett ganska försynt julbord, men krävde dock förberedelser från kl 9 på morgonen;

Julskinka, bruna bönor, älgköttbullar, prinskorv, julkorv, potatis, doppespad, bröd, ägghalvor, Jansson, omelett med svampstuvning, sillar, samt fruktsallad till dessert.
Vi som åt var förstås jag o gubben, samt stockholmsson, mor o svärmor.  Men idag, juldagen, blir vi 10 pers på rester, ja lite mer än rester.
Julklappar fick vi alla, men ingen tomte i år eftersom vi inte hade några barn med. Vi gav inte varandra så mycket eftersom vi "investerat" i en plattTV. För min del spelar det inte så stor roll hur stor TVn är men den gamla behövde bytas ut.

God Jul till Er alla!

Julkortet här nedan som jag nu skickar till Er är tyvärr inte från i år, men väl från förra året. Denna snöfattiga jul måste det åtminstone få bli snö på julkortet.

Förra året gjorde vi ju lite mer fantasifulla julkort, liksom många andra år tidigare,  men efter förra årets fadäs med en oplanerade fräckis så får det bli garanterat anständiga julkort i år.

Vi var i Årjäng idag på shoppingtur med Stockholmssonen som kom hem i torsdagskväll. Jag passade på att ta ett kort på trollet vid torget eftersom det ska utvandra härifrån. Hela torget ska utvandra upp till området där hotell Nordic har stått. Det är nu rivet o ska ge plats för ett nytt hotell.

Här vid nuvarande torget ska det bli köpcenter med galleria och även bostäder. Vart trollet ska ta vägen har man inte bestämt ännu. Det finns olika förslag.  Men troligtvis kommer det inte med till det nya torget.

För några har det varit en styggelse som många länge velat bli av med till förmån för en fin häst. Det skulle vara en skulptur som passar Årjäng bättre med en fin travbana och mycket hästtraditioner. Jag tycker att det kan falla inom ramen för kitsch och barnen har roligt vid trollet. Svansen går att åka rutschbana i och man kan leka på fötterna. På brickan är det uppträdanden under sommarveckorna. Trollet är en bra barnpassare när föräldrarna fikar på något av de fina kaféerna vid torget.

Asch, det syns inte här. Men det är ett nytt arrangemang för fådda julkort. Förr brukade jag hänga dem här på röda breda band, fästade med träklädnypor. Men klädnyporna var lite klumpiga i sammanhanget så nu har jag ersatt dem med små plastklämmor för fotomontage som jag köpte i designshoppen på Kulturhuset. Det blev bättre. Fast tyvärr syns det dåligt på bilden. Skitkamera!!

Så här blev julängeln 2006, lite lojt kollande vår vandel!

I samband med 1-årsjubileet på bloggen så fundrerar jag över bloggandet. I dagarna hade jag all time high med läsare, strax över hundra olika på en dag. Vilka i all världen är dom alla? Jag undrar verkligen och det är spännande att fundera. Känner jag dem? Är det folk jag träffar varje dag fast de inte säger att de läser min blogg? Läser de  människor som öppet tar avstånd från bloggandet o tycker att det är lågt att bjuda på sig själv och sitt liv så som man ändå gör med en öppen blogg? Är det människor från förr som googlat på namnet och hittat hit?

Jag vet om väldigt få av läsarna. Antagligen är det fler än de hundra varje dag som statistiken visar,  för de som läser regelbundet läser nog inte varje dag utan kanske varannan, var tredje eller någon gång i veckan. Det skulle i så fall betyda att flera hundra följer bloggen någorlunda regelbundet, men endast så där 15 - 20 st kommenterar. De övriga väljer att vara helt anonyma. 

Sedan är det det här med att lista ut varför det är fler vissa dagar o betydligt färre vissa dagar. Det syns ingen skillnad på helgdagar o vardagar och det kanske tyder på att det inte läses på jobbet utan hemma.
Det finns ingen logik där. Kan inte se något favoritämne i blogginläggen heller som skulle locka fler läsare. Annars sa alltid min gamla hemsideskursledare att hundar var ett säkert populärt bloggämne. Nu behöver jag inte anstränga mig speciellt för att skriva om hundar. Våra hundar finns liksom alltid med, men jag ser inte att det får läsarsiffrorna att ráka i höjden.

Oj, jag har missat att det varit ettårsjubileum på min blogg. Det var den 10 december förra året som jag tog mig för att starta bloggen och tänkte mig att skriva ibland. Det blev mycket mer och mycket oftare än jag trodde då. Och mycket roligare! Glad är jag att jag lever i bloggarnas århundrade!

Samtidigt vill jag passa på att hälsa till alla dem som läser min blogg. Jag  är glad att någon vill läsa det jag skriver och jag är lika förvånad varje dag att så många gör det. Det vore inte ärligt att påstå att antalet läsare är betydelselöst.  Det är roligt att det har varit så där 10.000 unika besökare och ungefär 30.000 sidvisningar under detta första år på bloggen.  I början inte så många varje dag men fler o fler nu på slutet.
Men jag skulle nog skriva ändå även om det bara var ett par tre stycken som läste. Redan det är fantastiskt, att någon vill läsa det jag skriver bara för att det är roligt att skriva. 

Och det är också väldigt roligt att läsa andras bloggar. Det var jag inte förberedd på, men så har det blivit; ett antal bloggar som det känns roligt att följa genom glädjeämnen o sorger. Inte så många men ganska troget.

Jag gillar verkligen inte att baka. Vet inte varför, har inget tålamod, tycker det är dötråkigt. Hittills har svärmor o mor bakat alldeles frivilligt, så jag har inte behövt., men nu orkar inte min mamma längre. Alltså måste jag försöka ibland. Tänkte att jag nog måste ha något hembakat till jul så jag gjorde en massa mjuka kakor av olika slag med glutenfritt mjöl så jag kan äta dem.

Detta är ju sista helgen för jul så jag får passa på. På torsdag får jag älgkött (!) som ska tas om hand och då kommer också Stockholmssonen hem.  Han stannar över julhelgen och  behöver i o för sig inte tas om hand men det är ju roligt att prata lite åtminstone.

Längtar lite efter att få jobba imorgon igen. Det är visst skönt att vara ledig, men jobbet är roligt nu när det börjar rulla på och hitta sina former och resultaten av elevernas vedermödor börjar bli mätbara. Barnen är verkligen roliga att träffa. Vi har så sköna morgnar med drop in, då eleverna kommer in o småpratar lite  med mig o med varandra och kanske jobbar lite eller bara ritar eller tittar i böcker. Under tiden har vi dämpad belysning med levande ljus och lite lugn klassisk musik.  Det är ganska mysigt både för dem o mig att starta dagen så.

Det blev en tur idag också med Oskar, men inte så långt, mest i Sönnare Lihaget, alltså skogsområdet söder om vårt hus och en tur upp emot Döverud. Vi hade taxen med på eftermiddagen. Roland hade jagat hare med Bosse på förmiddagen. De hade med Valsa idag och var uppe vi Bremôse men sköt inget.

Här står Roland på Hôltekuel vid Döverud. Till det här stället kom Rolands anfader när han flyttade från Blomskog till Sillerud. Han kallades A. på Döverud och var Rolands farfars far. Det sägs att han gick här o kasade (röjde småsly). Han var lett (trött på) det hela och gormade över att det bara växte virebol (videsnår).    Döverud var ett torp under Liane och han fick göra dagsverken där som betalning för torpet.
Numera är huset avstyckat o sålt till en släkting.

Överallt finns det historier om människor som levat här. När vi går här o Roland berättar o berättar om vad som gjordes och vad som sas vid den stenen, vid den vägen, på den åkern, så känns det nästan som om hans anfäder lever kvar. Deras ord o gärningar lever i alla fall vidare i flera generationer. Och man minns var de sa nåt och hur de sa nåt och varför. Det är märkligt att bo så här som i ett historiskt sammanhang, i en kedja av mänskliga länkar.

Det känns osannolikt att plocka kantareller i julveckan!! Men så här ser det ut. Det finns fler tecken på att årstiderna är i olag i år; jag slog ihjäl spyflugor i köket igår och vi tog bort tre fästingar på stövartiken Leta.

Nu är det åtminstone sol under helgen, men i början på veckan regnade det och var väldigt mörkt på dagarna. Mörkret o det myckna vattnet gav nästan domedagskänsla; syndafloden? Lite spöklikt är det fast man försöker skaka av sig känslan.

Så här ser den del av hundpejlen ut som vi har. Det finns två kanaler på den så det går att ha pejlhalsband på två hundar samtidigt. På pejlen går att avläsa åt vilket håll hunden befinner sig och ungefär hur långt bort den är. Här finns också en skallindikator som blinkar om hunden skäller, dvs driver vilt.

Oskar måste nu träna på att ha pejlhalsbandet på sig. Det är en säkerhetsåtgärd ifall att han skulle komma för långt bort ifrån oss eller inte hitta hem (ovanligt!). Det är också tryggt att ha om han skulle fastna någonstans, drunkna eller råka ut för rovdjur. Det finns gott om lodjur på våra marker, en o annan varg strövar förbi och rovfåglar är också en risk för så liten hund. Roland har vid jakt en gång fått uppleva att en kungsörn tog en hare framför honom, en hare som hunden jagade på. 

Med pejl på hunden har vi en möjlighet att hitta honom om det skulle hända något. Innan pejlutrustningen fanns blev det många kilometers letande med bil. 

Oskar är helt oberörd av halsbandet och verkar inte alls hindrad av det.  Det är en mindre modell för småhundar.

Nu brinner elden till slut med klara lågor och i stort sett utan rök trots att veden från början var rejält blöt. Det enda hjälpmedlet var en yxa (ovärdelig i skogen!) och tändstickor. Inget papper, ingen tändvätska.

Om man har brått o är hungriga som vi var så börjar man grilla här och nu. Annars kan man vänta tills det blir mer grillvänlig glöd.

Men det var otroligt fint i skolskenet på en vindskyddad plats.

När lilla elden kokat ur vatten ur sina pinnar och fått lite klara lågor är det dags att göra den stora elden, den som man ska grilla på eller koka kaffe på. Idag var det inte aktuellt att göra någon stor brasa utan bara en liten grilleld.

När den nya veden kommer på elden så börjar det ryka ordentligt igen eftersom vattnet ska koka ur den också innan den kan brinna klart. Men tjäran i tören gör ändå att det brinner även om allt i skogen är genomblött vid det här laget efter så lång tid av regnande. .

De flisade töre (tjärveds)pinnarna läggs samman i en liten brasa. Det går med lite tålamod att få eld på dem. Men det ska först vara en liten eld och man får ha en stunds tålamod med den, för förutom tjärved så finns det vatten i träet och det måste få koka ur medan det brinner med liten låga och mycket rök.

Jaha, så var det konsten att göra upp eld igen då; nästa lektion.  Spom vanligt gäller det att hitta en gammal törestubbe. Här är Roland med en sån. Man letar helt enkelt upp en sån och sedan gör man upp eld nära den, inte tvärtom. Här fann vi en precis i närheten av ett litet vindskyddat rum i skogen. Det var en plats med solsken också. Av törestubben huggs en mängd långa flisor.

Här är en viltstig, alltså ett smalt spår i terrängen där vilt brukar gå. Det kan vara klövvilt men även andra djur. Varför de väljer att gå så här på samma ställe så att det blir stigar efter dem vet  man inte riktigt. Det är kanske praktiskt att ha en banad väg där inget växer upp och blockerar vägen eftersom den ständigt trampas.  Någon säger att de har att göra med magnetfälten som finns överallt. Jag har inte testat det. Jag är annars en sån där slagrutekärring som det drar för med en grenklyka. Jag kan ta ut currylinjer och hartmanlinjer och andra konstiga magnetfält.  Känns konstigt, men det fungerar.

Äntligen lite solsken!! Man måste bara ta vara på det. Titta så fint solen lyser mellan grenarna!

Gubben jagade förstås hare på förmiddagen ute på Egenäs med T i Deje.  Han jagade med Valsa och kom hem med julharen, den som ska tillagas under julhelgen. Men på eftermiddagen kan det få bli skogspromenad med Oskar, taxvalpen. Han är nu 6 månader och måste börja få skogsvana, helst börja intressera sig för vilt ordentligt också, inte bara leka.  Idag gjorde han framsteg, lämnade oss 10 minuter för första gången och gjorde något skall. Jag vill tro att det var i något viltspår men jag vet inte. Vi sprang på två tjädrar. De satt naturligtvis tills precis när vi kom fram. De hade betat uppe på berget. Då flög de iväg med buller o bång så att man nästan får hjärtsnörp.
Vi var väst om Stormyra uppe på åsarna.

De var skitbra, Refreshments i Karlstad, konsert på CCC i går kväll, onsdag. Försökte skriva då men det gikc inte komma in på bloggen alls.

Refreshments skriver ny 50-talsrockmusik och de gör det suveränt bra. Att sedan sången mest är bräkande och publikkontakten 0 spelar ingen roll. De spelar sina låtar på scen och det gör de bra. Det blir ibland en del mellansnack och där hamnar de i samma kategori som Carola o Triple and Touch. De är alltså inte ett dugg roliga och bör minimera pratet på scen.

Förbandet var från Sandviken o de sjöng också nya låtar i samma genre. De var också grymt bra, men jag minns inte namnet på bandet.

Antagligen vet Refreshments själva om att de inte är live-band så de hade kallat in gamla  scenrävar som gästspelare: Mats Ronander o Nisse Hellberg (Wilmer X). Då lyfte showen rejält, fick mer variation och det blev inte bara riktigt bra utan suveränt.  Det låg hela tiden ett tungt dunk i bakgrunden och sen var det fina gitarrsolon, bra pianospel som Jerry Lees och en sax med också.

Dessutom bjöds på en liten privatshow av en person ur publiken (tror jag) Alla som var med vet vad jag menar och han borde nog ha haft en del av gaget.

Testar bara om det går att göra blogginlägg.

Jag brukar inte intressera mig så mycket för nobelfestligheterna. Jag är nöjd om jag får en ordenlig titt på kungligheternas klänningar. Eftersom jag nu är med o sponsrar dem via skattsedeln så tycker jag att det är rimligt att jag åtminstone får se vad pengarna går till.

Och Madeleine var så fantastiskt vacker! Man bara drar efter andan och njuter av anblicken! Om vi nu ska ha ett kungahus ( och det tycker jag!) så ska det se ut så här.

Men eftersom jag ville se klänningarna så råkade jag också höra vad priset i ekonomi gick till för forskningsbragd och jag fick ett skrattanfall när jag hörde det berättas.

Det är inte klokt alltså! Den här mannen har förenklat uttryckt kommit på att det är ingen idé att försöka påverka det här med bra o dåliga tider med intelligenta och uttänkta åtgärder. För det handlar om tro o hopp!!

Det är alltså rena rama medeltiden igen då!

Då skulle mänskligheten också inrätta sig efter tro o hopp. Och idag har marknaden ersatt den medeltida religionens roll. Marknaden  styr hela världen och den i sin tur styrs av tro o hopp. Det handlar inte längre om förnuft o logik o rationella beslut.

Nu gäller det alltså att tro riktigt mycket så blir det som vi vill.

Det är sant för någon har fått nobelpriset för denna revolutionerande upptäckt.

Jag bara undrar hur någon kan vilja fortsätta och forska i ämnet ekonomi efter detta. Eller hur någon av dessa ekonomins profeter kan sitta där allvarliga o med rynkade pannor i TV och sia om hur det kanske kan bli. Deras antaganden är ju inte mer värda än mina gissningar egentligen.

Om ett par hundra år kommer våra ättlingar att skratta sig fördärvade åt det vi håller på med och undra hur ett annars upplyst folk kunde bli så vidskepligt.

I dag , söndag, var vi på Luciatåg i Silleruds kyrka. Det är lika stämningsfullt o högtidligt varje år. Barnen sjöng fint. Vi går gärna dit och mest förstås för att se Roland syskonbarnbarn M.

Sen var det förstås som det ska vara med små barn. Någon måste gå o kissa mitt i  alltihop och någon stjärngossehatt ramlar av hela tiden, någon glömmer bort att sjunga o undersöker den guldblanka stjärnan istället och någon låter den avramlade stjärnan segla iväg till mamma nere i bänken. Men som sagt det hör till.

Julförberedelserna går vidare! Lite i taget kommer det på plats, det som brukar vara uppe varje år. Det är inte särskilt mycket eller särskilt avancerat. Vi är inte så himla bra på jul eller så väldigt noga. Men det är gammaldags och nostalgiskt.

Jag hade tänkt köpa nya julgardiner till i år, men det har inte blivit av ännu, så de gamla åkte upp en gång till. Jag tänkte när jag satte upp dem att detta måste vara Sveriges äldsta julgardiner; 29 år. De sydde jag till vår första jul i det nybyggda huset. Sen har de åkt upp, år efter år. I början var jag mer för det här med gardiner och då satte jag även upp långgardinerna  i samma tyg som hör till.  Nu blir det mindre o mindre av gardiner och det är bara kapporna som används.

Den vita kanten virkade jag och satte på. Hade pippi på det ett tag då på 70-talet. Det kanske var modernt, vad vet jag.

Julen för mig är mycket nostalgi. Här är min gamla kökslampa som till jul varje år får nytt tyg. Det är linne som jag broderat med rött på. Mönstret är från gammal förlaga o kallas lövkors tror jag.  Efter en tids broderande så tröttnade jag förstås och modren fick göra färdigt.  Sedan några år tillbaka är detta vår jullampa. Nu är den på plats för i år.

Vi var på julkonsert igår kväll (onsdag) i Silbodals kyrka. Jag gick egentligen dit för att få höra den lokala kören Urbandet sjunga samt Örebro Gospel och ungdomskören. Deras framträdande var njutbart. Men sen var jag tvungen att lyssna till Triple and Toouch också och det var ju ingen höjdare. Eller rättare sagt de gör säkert sin genre bra med finurligt sjungande men det är inte min grej.

Jag gillar inte en massa "roligt" mellansnack  som inte alls är roligt bara pinsamt. Det anledningen till att vi numera aldrig går på Carolas konserter. Ingen av oss orkar höra hennes fåniga  tjafs mellan sångerna.

Triple an Touch gör show av gamla fina julsånger och det är inte vad jag vill ha ut av en julkonsert. För mig ska den vara stämningsfull och njutbar och gärna lite nostagisk. 

Och sen det här evinnerliga fikandet efter applåder i tid o otid under konserten. Man ska klappa för än det ena, än det andra och det mer eller mindre på uttrycklig order.

Men som sagt, övriga deltagande skötte sig med den äran så det blev njutbar julmusik i år också.

Om nu Leta ligger lugnt så är valparna desto vildare. När man ser dem så här så ser de helt vilda ut och det verkar vara fullt slagsmål. Men de bara leker vildsint, lekmorrar, skäller och jagar varandra sjövilt över golvet o möblerna. Det är så kul med Jazz, hamiltonvalpen, han har inte fattat att han är så stor än. Han har lika lite koll på kroppen som en vildvuxen tonåring. Ibland springer han rakt in i väggen och ibland gör han jättehopp över vardagsrumsbordet eller upp i knät, bara så där!

Här går det nerför med ordningen och hunduppfostran!  Förr skulle hundarna inte få ligga i möblerna minsann. Men så här ser det ut nu!!

Vår gamla hamiltontik Leta tronar i bästa fåtöljen. Hon är den snällaste av snälla och alldeles silkemjuk i pälsen. Kolla hur hon lägger tassen under huvudet för att få en liten kudde!  Så ligger hon nästan alltid.

GRATTIS skickar vi till Lennart J o fru i Karlstad som fick en liten dotter idag på morgonen klockan 9.52!
Allt avlöpt väl och alla mår bra!

Baldersnäs är en gård i norra Dalsland några mil från oss. Den ägs numera av Ingvar Oldsberg som säger sig vilja satsa ett antal miljoner på verksamheten. Vi var i år, för ett tag sedan på julmarknad här. Den lockar varje år tusentals människor och är trevlig.

Vi åt mat på Baldersnäs i samband med julmarknaden och det var tyvärr lätt sunkigt. En städerska for runt och skurade golv under tiden. Vid kaffet såg det ut så här hela tiden: stora kaffefläckar på duken, en kvarglömd låda med lortiga glas på väg till disk och en smutsig disktrasa i.  Sillavdelningen på julbordet var ok men köttbullarna oätliga enligt allas bedömning i vårt sällskap, stenhårda och gjorda på grovmalen färs.

Tråkigt att Baldersnäs inte ska få riktig ordning på sin restaurang för miljön inbjuder verkligen till att åka dit och äta gott.  Vi har varit besvikna ett par gånger tidigare också. I somras var vi där på grillmat. Det skulle ha varit filè men det var det inte erkände grillaren när vi frågade. Vid något tillfälle har vi fått vänta orimligt länge på att bli serverade.

Mannen som har hand om restaurangen o oftast tar upp beställningar är engelsman. Han pratar visserligen svenska men med mycket dåligt uttal och fort så det är svårt att förstå vad man egentligen har kommit överens om i beställningen. Man frågar om ett par gånger men ger ofta sen upp o hoppas på det bästa. För äldre, som inte pratar engelska måste det vara väldigt svårt.

Vi åt lite mat också på restaurangen. Borsdekorationen där var enkel men snygg. Den var också lagom stor, tog inte plats från matutrymmet.

Och en hel avdelning med Bräutigams marsipangrisar. Urläckra! Jag handlade förstås!!
Under tiden gick gubbarna och provsmakade allt möjligt; ost,  korv, bröd, sillar, lax. Vi köpte jättegod rökt lax som blev middag dagen därpå.  Baldersnäs gör också en väldigt god glögg som vi "investerade i"

Vi var på Baldersnäs julmarknad för ett tag sedan. Det bästa med julmarknader är maten. Här väldoftande stora bröd.

Det finns två faktorer som kan göra det svårt att upptäcka mobbningen o få fram den i ljuset. Den ena handlar om att barn / ungdomar skäms för att de mobbas och därför inte vågar berätta. De lider i tysthet som någon skrev i en kommentar, talar inte om för sin lärare och inte för föräldrar. De som mobbar passar på att trakassera när vuxna inte ser och offret är ofta utvalt utifrån att det inte har något omfattande nätverk som griper in. Det är lättare att ge sig på en nyinlyttad och okänd person än en som bott på orten länge och som kanske har kusiner och syskon på skolan, kanske släktingar i lärarkåren osv.

En annan faktor som kan göra det svårt att upptäcka mobbning, framför allt bland yngre barn, är att barnen inte vet skillnaden på mobbning o vanliga konflikter.  De vet inte  att det de håller på med eller är utsatta för är mobbning. För oss vuxna är skillnaden självklar men barn behöver ständigt utbildning på detta så att de verkligen är medvetna om när de överskrider gränsen. Jag har varit med om att barn har sagt till sin lärare ibland att han har varit dum mot mig. Men aldrig använt ordet mobbning. Läraren tolkade de här anmälningarna från eleven som många andra sådana, dvs som tillfälliga alldeles vanliga konflikter som vi får anmälningar om flera gånger per dag. Senare visade det sig att det pågått en mobbning under längre tid och eleven trodde att hon hade anmält det genom att säga att han var dum mot mig. Men det räcker inte självklart som signal till en lärare som har hundratals kontakter med barn varje dag. Det är inte tillräckligt för att förstå mönstret bakom.  Vimåste lära barnen att förstå när det är mobbning och att man ska använda det ordet när man berättar om det för vuxna.