Få barn
Efter beskedet om goda vänners babylycka så går jag förstås o tänker på hur det var att få sitt första barn.
Det är ju länge sedan nu, drygt trettio år, men ändå var det så stort så minnena finns kvar.
Den stora glädjen förstås, jag var verkligen glad, mitt första barn var verkligen efterlängtat. Jag minns också känslan av stort ansvar, hjälp skulle det här verkligen gå vägen? Och ändå var det väl tur att man inte förstod vidden av ansvaret ändå just då. Ansvaret i sin fulla utsträckning är väl tydligt först i bakåtperspektiv.
Föräldrasakpet innebar också den första verkligt stora upplevelsen av maktlöshet. Mitt liv hade väl bjudit problem tidigare men de brukade gå att lösa. Men att plötsligt stå där med ett barn som kolikgrät 6 timmar i sträck varje natt utan att jag förstod varför eller kunde hjälpa var märkligt. Och som sagt den första upplevelsen av total maktlöshet som vuxen. Jag hade väl kunnat ge år av mitt liv för att hjälpa henne, eller betalat en förmögenhet men det fanns ingen bot att få. Bara gå där och trösta den som var otröstlig.
Föräldraskapet kom sedemera att bjuda på ett antal upplevelser av maktlöshet, men detta var den första av dignitet.
AB hade ngn rubrik (fast jag var aldrig inne och läste) att alla barn som har kolik har inte riktig kolik egentligen... knäppt.
Hur mycket kan man avtala med sin man innan man skaffar barn? jag skulle aldrig klara av att inte få några ordentliga nätter, ett måste är att han tar en av tre så man kan sova emellanåt...
inget blir ju som man tror.
Ja, jag undrar vad spädbarnskolik är egentligen. Fast detta var ju drygt 30 år sedan, man måste ju ha löst den gåtan idag. Jag antar att spädbarn inte har kolik numera utan botas på något sätt med någon medicin eller nåt.
Så väl beskrivet - den första stora upplevelsen av maktlöshet och allt man kunnat ge bara det blev bra. Exakt så var det.
Det är ju föräldrakärlekens pris - att stå ut med maktlösheten och finnas där ändå.Det är otroligt vad man klarar när det handlar om ens barn.
Ja, visst är det märkligt! Och den dimensionen av föräldraskap, maktlösheten, tror jag inte att man kan förbereda sig på. Allt annat går nog att sätta sig in i: smärtan vid förlossning, begränsad fritid, den stora glädjen, de praktiska bestyren, den nya tvåsamheten, men inte maktlösheten inför denna nya lilla människa.
Mina barn börjar oxå bli stora nu o jag märker hur jag ofta tänker på hur det var då de var små. Har glömt mkt konstaterar jag, men minns att jag tyckte att det var så himla roligt. Under alla år allt roligt vi gjort. Tex satte jag o barnen o deras kusiner upp en sommarteater 4 år i rad. där vi uppträdde för släkt å grannar här på vår stora veranda.Barnen bor ju fortf kvar hemma å existerar i allra högsta grad 17 o 15 år å relationen är nu en annan. Inte alls sämre, men av annan karaktär. Glädje o oro i en salig röra...livet ut antar jag..Anna
Hej Inga!
Håller helt med om din beskrivning om maktlösheten. Som tur är hade inte Skrutten kolik och han sov hela nätterna från 2 månaders ålder, vilket vi var enormt tacksamma för.
Ja, jag är tillbaka i bloggen och ska prova ett tag igen. Vi får se hur det går!
Ja för mig var det tur att jag inte visste hur det skulle bli, då hade jag nog aldrig vågat skaffa barn som nu ger mig sån livsglädje.
Min första flicka fick komjölksallergi och hela första året var jobbigt mycket matvägran och sjukhus besök. Som 1-åring vägde hon 6.9kg.
Nu 23 år senare kliver hon ut i livet som nybliven sjuksköterska. Rätt kul.
Av mina tre fick två allergi mot mjölk, det växte bort och har nu kommit tillbaka på den äldsta.
Men mina barn är min glädje och jag har aldrig ångrat dem så ni inte missförstår mig./pimpim
Det är tur att man inte inser vidden av ansvar innan man får barn. Då skulle nog befolkningskurvan se helt annorlunda ut.
Konstigt nog var också vårt första barn ett riktigt kolikbarn. Inte nr två och tre. Så egentligen borda man börja med barn nr två direkt.
Anna: Ja, det är väl också en insikt som kommer med åren; att man engagerar sig känslomässigt lika mycket i barnen oavsett ålder. Och det både i glädje och sorg. Fast relationen ser annorlunda ut så älskar man dem lika mycket hela vägen och hela tiden.
Flasknosen: VÄLKOMMEN TILLBAKA! Det glädjer mig att Du är på bloggen igen. Du har varit saknad!
Pimpim: Det måste ha varit bekymmersamt och jobbigt med sådana problem med så små barn. En ettåring på 6.9 kg är riktigt liten. Det måste verkligen ha inneburit en känsla av maktlöshet. Desto roligare när historien har en "happy end"
Frk Tjatlund:
Jag vet inte om det oftare är förstabarnet som blir kolikbarn? Tycker att detta med spädbarnskolik är mystiskt. Det ser så fruktansvärt ont ut när barnen gråter så, det måste ju göra grymt ont, men inget hjälper att göra.