Om lärarutbildning igen!
"Förebildligheten är i stort frånvarande i moderna pedagogiska teorier, till förmån för idén om elevers och studenters lärande som en självprocess på egna villkor. Detta gäller inte bara för lärarutbildningen. "
"Nu som då behöver vi ämneskunniga lärare, men vi behöver också lärare som vet hur kunskaper kommuniceras för att skapa känslor av tillit, tilltro och trygghet, eftersom dessa känslor är grundläggande villkor för viljan att lära. Vem läraren är saknar inte betydelse."
Citaten ovan är hämtade ur en artikel i sydsvenskan. Och den tar också upp ämnet som varit intressant i media en tid nu i Klass 9As kölvatten: Hur är en bra lärare och vad krävs av lärarutbildningarna.
http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article324627.ece
En intressant artikel i sydsvenskan om lärares behov av andra kunskaper än de rent ämnesmässiga och man hänvisar till gamla kunskaper och erfarenheter från de gamla grekerna.
Nya och intressanta tankar! Det handlar alltså inte bara om att få fram disputerade lärare.
"Nu som då behöver vi ämneskunniga lärare, men vi behöver också lärare som vet hur kunskaper kommuniceras för att skapa känslor av tillit, tilltro och trygghet, eftersom dessa känslor är grundläggande villkor för viljan att lära. Vem läraren är saknar inte betydelse."
Citaten ovan är hämtade ur en artikel i sydsvenskan. Och den tar också upp ämnet som varit intressant i media en tid nu i Klass 9As kölvatten: Hur är en bra lärare och vad krävs av lärarutbildningarna.
http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article324627.ece
En intressant artikel i sydsvenskan om lärares behov av andra kunskaper än de rent ämnesmässiga och man hänvisar till gamla kunskaper och erfarenheter från de gamla grekerna.
Nya och intressanta tankar! Det handlar alltså inte bara om att få fram disputerade lärare.
Om lärarutbildning - skola - arbetsmiljö
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=770852
http://www.alltiallon.se/
Intresset för att bli lärare sjunker allt mer. Nu är det i genomsnitt 1 sökande per plats till lärariutbildningarna. Alla kommer i princip in.
Pressad arbetssitution, låg lön och dåliga karriärmöjligheter anges som orsak till att läraryrket kommer på nästa lägsta plats (52:a!) när man undersöker högskoleyrkenas popularitet.
I DN idag utnämns detta till Sveriges stora problem nr 1, att komma till rätta med skoleländet. Och vägen dit går genom uppskattade lärare anser man. Det handlar inte bara om lönen, fast den måste opp, det handlar om att det måste vara roligt att gå till jobbet. Man måste höja lärarnas status och respektera deras yrkeskunnande. Inte bara göra skolan till ett ideologiskt slagfält. Kommunaliseringen var fel, den var starten till nedgången och det erkänner Göran Person i sin bok tydligen. Avsikten med kommunaliseringen var att sänka lärarnas status. Kanske är det dags att börja tänka om nu och fokusera på lärarna i skolan.
Ungefär så går tongångarna i DN
Jag kan bara hålla med. Vi utsätts för mer och mer detaljstyrning, mer och mer meningslöst pappersarbete, mer och mer räknande av hur många minuter vi sysslar med olika beordrade saker. Och det vi tvingas offra är det goda jobbet. Det goda jobb som fokuserar på kunskap och på jobbet med eleverna,. Det finns inte tid till det riktiga jobbet längre, det kreativa jobbet som innebär att man som lärare kan ta tag i det som händer med elevgruppen just här, just nu, utgå från elevernas behov och skapa något vettigt av det. Att möta dem där de är. Tiden som blir över när det beordrade arbete är gjort räcker bara till att slå upp rätt sida i lärarhandledningen och följa anvisningarna.
Och vi är utsatta för en otrolig misstänksamhet att vi egentligen inte gör det vi ska. Här räknas timmar och minuter per år (!) på varje uppfrån beordrad arbetsuppgift och uppgifterna presenteras i långa listor.
Tänk om min kommun kunde bli en föregångskommun när det gäller skolan istället för att fotsätta vara berömd för sin höga sjukfrånvaro bland de anställda. Tänk om man i min kommun kunde lyssna på vad vi säger och försöka göra skolan till en trivselplats för alla. En plats där alla vill vara, både lärare och elever.
http://www.alltiallon.se/
Intresset för att bli lärare sjunker allt mer. Nu är det i genomsnitt 1 sökande per plats till lärariutbildningarna. Alla kommer i princip in.
Pressad arbetssitution, låg lön och dåliga karriärmöjligheter anges som orsak till att läraryrket kommer på nästa lägsta plats (52:a!) när man undersöker högskoleyrkenas popularitet.
I DN idag utnämns detta till Sveriges stora problem nr 1, att komma till rätta med skoleländet. Och vägen dit går genom uppskattade lärare anser man. Det handlar inte bara om lönen, fast den måste opp, det handlar om att det måste vara roligt att gå till jobbet. Man måste höja lärarnas status och respektera deras yrkeskunnande. Inte bara göra skolan till ett ideologiskt slagfält. Kommunaliseringen var fel, den var starten till nedgången och det erkänner Göran Person i sin bok tydligen. Avsikten med kommunaliseringen var att sänka lärarnas status. Kanske är det dags att börja tänka om nu och fokusera på lärarna i skolan.
Ungefär så går tongångarna i DN
Jag kan bara hålla med. Vi utsätts för mer och mer detaljstyrning, mer och mer meningslöst pappersarbete, mer och mer räknande av hur många minuter vi sysslar med olika beordrade saker. Och det vi tvingas offra är det goda jobbet. Det goda jobb som fokuserar på kunskap och på jobbet med eleverna,. Det finns inte tid till det riktiga jobbet längre, det kreativa jobbet som innebär att man som lärare kan ta tag i det som händer med elevgruppen just här, just nu, utgå från elevernas behov och skapa något vettigt av det. Att möta dem där de är. Tiden som blir över när det beordrade arbete är gjort räcker bara till att slå upp rätt sida i lärarhandledningen och följa anvisningarna.
Och vi är utsatta för en otrolig misstänksamhet att vi egentligen inte gör det vi ska. Här räknas timmar och minuter per år (!) på varje uppfrån beordrad arbetsuppgift och uppgifterna presenteras i långa listor.
Tänk om min kommun kunde bli en föregångskommun när det gäller skolan istället för att fotsätta vara berömd för sin höga sjukfrånvaro bland de anställda. Tänk om man i min kommun kunde lyssna på vad vi säger och försöka göra skolan till en trivselplats för alla. En plats där alla vill vara, både lärare och elever.
Inget barnperspektiv i organisation!
Om man bestämmer sig för att ha stora klasser och sedan pytsar på med ett antal lärare som ska pendla ut och in i klasserna och låta eleverna hålla på och byta klassrum samt gruppkonstellation under dagen, då har man tappat bort barnperspektivet. Man har bäddat för oro och otrygghet hos många barn. (Det är inte otryggt för alla barn, för en del barn känner sig trygga oavsett om det är aldrig så rörigt runt dem. ) Men många barn blir otrygga och oroliga och röriga av att byta lärare, byta klassrum och byta gruppkonstellation under dagen. Deras oro riskerar att smitta av sig på hela klassen och då hjälper det inte om några försöker lugna ner det hela. Jag vet inte om vi vuxna skulle klara av att under varje arbetsdag byta arbetsledare, byta arbetsplats och byta ut de närmaste arbetskamraterna och göra det flera gånger under dagens lopp. OBS beordrat, inte frivilligt!
Jag försöker sätta in en vuxen person som jobbar på kontor i den situationen
Företaget "Nollkoll" har i högsta ledningen beslutat om följande organisation på sitt kontor:
Personen Olle jobbar i rum Y tillsammans med Lisa och Britt och 20 andra. Det är Pelle som är arbetsledare. Klockan 10.40 beordras Olle ta med sig sina saker och jobba vidare i rum X tillsammans med halva arbetsstyrkan. För Olles del innebär det att jobbet fortsätter tillsammans med Stina och Johan och nu är Patrik arbetsledare . istället. Det pågår fram till lunch. Efter lunch ska Olle gå tillbaka till rum Y och jobba med Lisa och Britt i den stora arbetsgruppen och ha Pelle som arbetsledare igen. Dagen avslutas med att Olle och några ur avdelningen jobbar ihop med 5 stycken ur avdelningen ovanpå i rum Å med Mira som arbetsledare.
Och så här är det varje dag, dag ut och dag in fast bytena av rum och arbetsgrupp och arbetsledare sker på olika tider under dagen enligt schema. Och de sker oavsett vad man jobbar med. Och det är inte Olle som väljer utan han blir hela tiden beordrad till omflyttningarna.
Fast efter någon månad strular det till sig med jobbet i rum Z bredvid på den andra avdelningen, de som jobbar där börjar slåss med varandra och vara elaka. Det blir kris. Då måste arbetsledare Patrik lämna avdelningen för att tjänstgöra där. Bengt kommer in istället som ny arbetsledare efter en period för man måste kunna dela upp den här stora arbetsgruppen. Det blir ett nytt schema och delvis nya grupper. Nu går man till hans rum varje tisdag och torsdag en stund. Men för att kunna jobba i en ännu mindre arbetsgrupp så rycker arbetsledare Torsten in från avdelningen på andra våningen så då går halva avdelningen dit till honom också varje onsdag.
Sett i perspektiv uppfrån Nollkolls ledning så ser det säkert modernt och flexibelt ut men Olle betalar med trivseln på jobbet.
Jag vet inte ens om det här är en mänsklig arbetssituation för vuxna. Det är det definitivt inte för barn och det är ännu värre när det drabbar små barn som kommer till sitt första skolår med i stort sett en snuttefilt under ena armen och en nalle under den andra. För man är inte så stor som 7-åring egentligen och den här nya världen känns skrämmande och obegriplig att anpassa sig till. Barnen blir rädda att göra fel, de blir oroliga av att hela tiden anpassa sig till nya vuxna arbetsledare, det är otryggt att inte ha en fast punkt i skolan, det är bekymmersamt att hela tiden jobba i nya grupperingar ur en sammanlagd avdelning med c:a 45 barn (eller ännu fler) och förhålla sig till dem. Barnen försöker skapa fungerande gruppsystem men de slås hela tiden sönder av bytena. Och jag tror ju också att det är förödande för självkänsla och ansvarstagande att hela tiden skyfflas runt av vuxna på det här sättet. Åtminstone skulle jag känna mig som en automatiserad robot efter en tid i den här tillvaron.
Sedan inträffar det märkliga att vi vuxna häpnar över barns brist på ansvar, över barns brist på samarbetsförmåga, över barns brist på trygghet, över barns brist på uppfostran hemifrån (!). Kanske är det väldigt förståeligt om barn reagerar på något sätt när de tvingas in i en sån här arbetssituation.
Så här små barn behöver ha en trygg kontakt med vuxna som finns där hela tiden, om det är en eller flera spelar inte så stor roll, huvudsaken är att de alltid finns där. Det är säkert så att man på högstadiet måste byta lärare och klassrum eftersom skolämnena har ett djup som inte en enda lärare kan greppa, men så är det inte med små barn i grundskolan. I förskoleklassen har man ju flera vuxna på barngruppen eftersom barnen behöver hjälp rent fysiskt med av- och påklädning men det är ju oftast samma personer som finns där varje dag och hela dagen, det är inte otryggt.
Om man organiserade skolan ur ett barnperspektiv så hamnar tryggheten för det enskilda barnet i centrum:
* Stabila grupper om c:a 15 barn så att det finns möjligheter för barnen att bygga upp en socialt fungerande grupptillhörighet (nuvarande personal skulle räcka till det!)
* En lärare (eller två) som alltid finns där. Det är viktigt att de lärare som finns med, inte måste springa ut och in i olika klasser och därmed hela tiden hålla på och lämna barn / barngruppen. Barnen behöver kontinuitet. Deras liv kan vara röriga ändå utan att skolan behöver förstärka det.
* En egen arbetsplats
* Möjlighet att få stöd i klassen eller i liten grupp för den som behöver det
Barn som får tillhöra en liten klass och ha kontinuitet i vuxenkontakten har större möjligheter att vara med och påverka och ta ansvar än barn som tvingas leva sitt skolliv i en beordrat kringskyfflande tillvaro från det ena till det andra.
Jag försöker sätta in en vuxen person som jobbar på kontor i den situationen
Företaget "Nollkoll" har i högsta ledningen beslutat om följande organisation på sitt kontor:
Personen Olle jobbar i rum Y tillsammans med Lisa och Britt och 20 andra. Det är Pelle som är arbetsledare. Klockan 10.40 beordras Olle ta med sig sina saker och jobba vidare i rum X tillsammans med halva arbetsstyrkan. För Olles del innebär det att jobbet fortsätter tillsammans med Stina och Johan och nu är Patrik arbetsledare . istället. Det pågår fram till lunch. Efter lunch ska Olle gå tillbaka till rum Y och jobba med Lisa och Britt i den stora arbetsgruppen och ha Pelle som arbetsledare igen. Dagen avslutas med att Olle och några ur avdelningen jobbar ihop med 5 stycken ur avdelningen ovanpå i rum Å med Mira som arbetsledare.
Och så här är det varje dag, dag ut och dag in fast bytena av rum och arbetsgrupp och arbetsledare sker på olika tider under dagen enligt schema. Och de sker oavsett vad man jobbar med. Och det är inte Olle som väljer utan han blir hela tiden beordrad till omflyttningarna.
Fast efter någon månad strular det till sig med jobbet i rum Z bredvid på den andra avdelningen, de som jobbar där börjar slåss med varandra och vara elaka. Det blir kris. Då måste arbetsledare Patrik lämna avdelningen för att tjänstgöra där. Bengt kommer in istället som ny arbetsledare efter en period för man måste kunna dela upp den här stora arbetsgruppen. Det blir ett nytt schema och delvis nya grupper. Nu går man till hans rum varje tisdag och torsdag en stund. Men för att kunna jobba i en ännu mindre arbetsgrupp så rycker arbetsledare Torsten in från avdelningen på andra våningen så då går halva avdelningen dit till honom också varje onsdag.
Sett i perspektiv uppfrån Nollkolls ledning så ser det säkert modernt och flexibelt ut men Olle betalar med trivseln på jobbet.
Jag vet inte ens om det här är en mänsklig arbetssituation för vuxna. Det är det definitivt inte för barn och det är ännu värre när det drabbar små barn som kommer till sitt första skolår med i stort sett en snuttefilt under ena armen och en nalle under den andra. För man är inte så stor som 7-åring egentligen och den här nya världen känns skrämmande och obegriplig att anpassa sig till. Barnen blir rädda att göra fel, de blir oroliga av att hela tiden anpassa sig till nya vuxna arbetsledare, det är otryggt att inte ha en fast punkt i skolan, det är bekymmersamt att hela tiden jobba i nya grupperingar ur en sammanlagd avdelning med c:a 45 barn (eller ännu fler) och förhålla sig till dem. Barnen försöker skapa fungerande gruppsystem men de slås hela tiden sönder av bytena. Och jag tror ju också att det är förödande för självkänsla och ansvarstagande att hela tiden skyfflas runt av vuxna på det här sättet. Åtminstone skulle jag känna mig som en automatiserad robot efter en tid i den här tillvaron.
Sedan inträffar det märkliga att vi vuxna häpnar över barns brist på ansvar, över barns brist på samarbetsförmåga, över barns brist på trygghet, över barns brist på uppfostran hemifrån (!). Kanske är det väldigt förståeligt om barn reagerar på något sätt när de tvingas in i en sån här arbetssituation.
Så här små barn behöver ha en trygg kontakt med vuxna som finns där hela tiden, om det är en eller flera spelar inte så stor roll, huvudsaken är att de alltid finns där. Det är säkert så att man på högstadiet måste byta lärare och klassrum eftersom skolämnena har ett djup som inte en enda lärare kan greppa, men så är det inte med små barn i grundskolan. I förskoleklassen har man ju flera vuxna på barngruppen eftersom barnen behöver hjälp rent fysiskt med av- och påklädning men det är ju oftast samma personer som finns där varje dag och hela dagen, det är inte otryggt.
Om man organiserade skolan ur ett barnperspektiv så hamnar tryggheten för det enskilda barnet i centrum:
* Stabila grupper om c:a 15 barn så att det finns möjligheter för barnen att bygga upp en socialt fungerande grupptillhörighet (nuvarande personal skulle räcka till det!)
* En lärare (eller två) som alltid finns där. Det är viktigt att de lärare som finns med, inte måste springa ut och in i olika klasser och därmed hela tiden hålla på och lämna barn / barngruppen. Barnen behöver kontinuitet. Deras liv kan vara röriga ändå utan att skolan behöver förstärka det.
* En egen arbetsplats
* Möjlighet att få stöd i klassen eller i liten grupp för den som behöver det
Barn som får tillhöra en liten klass och ha kontinuitet i vuxenkontakten har större möjligheter att vara med och påverka och ta ansvar än barn som tvingas leva sitt skolliv i en beordrat kringskyfflande tillvaro från det ena till det andra.
Konsten att slita tvister...
Om nu inte resurserna räcker så att alla kan få allt det de behöver så är det obekvämt för en ledare att bestämma. Stod om det i Exepressen för ett tag sedan. Man kan få ovett för fördelningsbeslutet oavsett hur man väljer. Så då är lösning på den Gordiska knuten att låta en grupp av de underställda ta fram ett förslag till fördelning. Då blir de underställda ovänner sinsemellan istället och en obehaglig stämning med idel intriger och rackarspel sprider sig på arbetsplatsen. Tjuvnyp blir legio för att klättra över arbetskamrater, för att ge igen för gamla oförätter osv. Undergrupper bildas med klara gränser mot andra undergrupper. Alla bekämpar alla så gott det går.
Smart om man som ledare har som främsta mål att slippa fatta obekväma beslut och stå för dem. Mycket effektivt fast ur vilken synpunkt kan man fundera över. Det blir svårt att rikta energin framåt mot det egentliga målet med verksamheten. Energin slösas i horisontell riktining och försvinner inne organisationen istället för att bygga fungerande team som jobbar bra tillsammans framåt - utåt. Allt mindre av arbetstiden och vars och ens intresse används till jobbet. Allt mer går åt till internt bråk.
Vill man sedan göra det ultimata klippet som ledare så kan man som grädde på moset, efter något år av internt käbbel mellan de underställda i en ovanligt kontroversiell fråga säga ungefär så här:
- Kul att Ni har jobbat med det här, men jag struntar i det Ni kommit fram till. Jag har bestämt mig för att besluta i alla fall. Som jag vill!
Ledarskap är svårt och det handlar hela tiden om vad som är syftet med ledarskapet. Om det handlar om att coacha folk, bygga fungerande team, rikta energin framåt åt samma håll så att man tillsammans blir starka. Eller om det handlar om att utöva personlig makt för maktens egen skull. Det egocentriska ledarskapet. Eller om det handlar om att undvika att fatta egna beslut och våga stå för dem. Det otrygga ledarskapet.
Smart om man som ledare har som främsta mål att slippa fatta obekväma beslut och stå för dem. Mycket effektivt fast ur vilken synpunkt kan man fundera över. Det blir svårt att rikta energin framåt mot det egentliga målet med verksamheten. Energin slösas i horisontell riktining och försvinner inne organisationen istället för att bygga fungerande team som jobbar bra tillsammans framåt - utåt. Allt mindre av arbetstiden och vars och ens intresse används till jobbet. Allt mer går åt till internt bråk.
Vill man sedan göra det ultimata klippet som ledare så kan man som grädde på moset, efter något år av internt käbbel mellan de underställda i en ovanligt kontroversiell fråga säga ungefär så här:
- Kul att Ni har jobbat med det här, men jag struntar i det Ni kommit fram till. Jag har bestämt mig för att besluta i alla fall. Som jag vill!
Ledarskap är svårt och det handlar hela tiden om vad som är syftet med ledarskapet. Om det handlar om att coacha folk, bygga fungerande team, rikta energin framåt åt samma håll så att man tillsammans blir starka. Eller om det handlar om att utöva personlig makt för maktens egen skull. Det egocentriska ledarskapet. Eller om det handlar om att undvika att fatta egna beslut och våga stå för dem. Det otrygga ledarskapet.
Om ledarskap - kommentar!
Kan inte låta bli att göra ett inlägg av en lång och initierad kommentar från En liten tant på mitt inlägg om Ledarskap här nere. Den som vill ha ett sammanhang kan läsa kommenteren där nere efter inlägget istället.
Postat av: En liten tant
Postat av: En liten tant
Intressant inlägg. Delar dina synpunkter. Ledarskapet i såväl skola som annan verksamhet är föremål för stort intresse, mycken fortbildningstid, många konsultfirmor och massor med åsikter men jag tycker att arbetsgivaren sällan tar ledarskapet på verkligt allvar i samband med rekryteringar, i utformning av chefspolicies, i val av utbildningar för chefer. Det är mest en massa floskler som far runt.
Skolans inre problem går i mångt och mycket tillbaka på just ledarskapet, på förvaltningsnivå och vidare ända in i klassrummet. Men detta diskuteras för lite. Man pratar om "bra och dåliga"lärare utan närmare analys när det kanske snarare handlar om outvecklat ledarskap som till stora delar skulle kunna utvecklas och förbättras. Klass 9A lyckade bildningsresa handlade mest om ledarskapet i klassrummet, för vad jag såg av själva undervisningen så var den inte annorlunda än någon annan undervisning som bedrivs på landets högstadieskolor. Tämligen traditionellt, mycket lärarprat på lektionerna. Men de fick eleverna att lyssna, upprätthöll ordning osv -delar av ledarskapet. (Se'n hävdar jag bestämt att tv-kamerorna har betytt en hel del för
lärarnas möjlighet till genomslag på den korta tid som stod till buds.)
Lärarutbildningen innehåller ju endast försumbar om ens någon utbildning i konsten att leda grupper och grupprocesser. Det borde vara en grundläggande del i utbildningen. Nästa del i ledarskapsutbildning för blivande lärare borde sedan vara att få lära sig att individualisera inom gruppens ram.
Jag deltog nyss i en fortbildningsdag för chefer som jag skulle önska att alla lärare och rektorer skulle få vara med om. Det var IPF i Uppsala (organisation ägd av universitetet)som genomförde en dag med sitt Mytodrama-koncept. Det är för långt att lägga ut texten om det här men jag kan maila till dig om du vid tillfälle anger din mailadress när du kommenterar hos mig (syns bara för mig då. Om du vill.)
Ledarskap igen - med en dåres envishet!
Det är intressant med ledarskap - eget och andras, jag återkommer till det ur förhoppningsvis nya perspektiv; det ledarskap jag själv utövar som lärare och det ledarskap jag blir utsatt för. Och det mesta hamnar i nytt ljus efter att ha sett TV-programmet klass 9A.
Varje ledarskap innehåller ett spektra av funktioner, att lyfta fram respektive tona ner. Det handlar delvis om att välja och vraka bland möjliga förhållningssätt, men också att välja flera av dem, men lägga fokus på vissa av de valda.
* Det är alltså möjligt att betona det som är gott och bra och lyfta fram det, låta det bli grunden att bygga vidare på.
Motsatsen blir då att lägga ner stor möda och resurser på att leta fel, göra stor affär av dem och försöka detaljstyra gruppen utifrån minsta gemensamma (sämsta) nämnare. Typ gruppbestraffning i en eller annan form, gruppskäll. Skillnaden här blir i praktiken ett val mellan att puffa upp människor eller knuffa ner dem.
* Det går att se på underställda som kapabla människor värda förtroende och allt större ansvar, så att de växer och därmed kan uppfylla allt högre ställda krav.
Det går istället att välja att se på människor med misstänksamhet och negativa förväntningar, att krympa dem alltmer och tvingas sänka kraven eftersom negativa förväntningar tenderar att bli självuppfyllande.
* Det går att lägga fokus på att med ett tryggt ledarskap bygga upp en laganda, i tanken att tillsammans blir vi starka, att låta goda relationer få växa och göda varandra. Vi hjälps åt och ser till att den som behöver stöd och uppmuntran får det. Alla ska bli sedda uppifrån och uppskattade för sina förtjänster. Vi drar åt samma håll och blir oövervinnerliga. Ledaren är en coach i positiv bemärkelse.
Motsatsen handlar om otryggt ledarskap som fokuserar på att värja sig för attacker underifrån och utifrån och som ständigt går i försvar, kämpar, bekämpar och spelar ut individer mot varandra för att behålla makten. Den egna personliga maktlystnaden / vinningen är huvudsyftet i ledaruppdraget, inte gruppens succé. (Tyvärr ofta helt omedvetna dunkla drifter och därmed oåtkomliga för logiskt resonemang).
* Det finns ledarskap som är inriktat på att långsiktigt göra ett jobb som är bra för hela verksamheten och som ser till helheten utan att snegla på eget klättrande. Ett ledarskap som gillar den nuvarande positionen och som trivs med den. Ett ledarskap som kan tillfredsställa hycklerikraven uppifrån med minsta möjliga ansträngning för att sedan fokusera på väsentligheter. Ett ledarskap som vågar ta strid för sin grupp uppåt i hierarkin och som vågar formulera krav. Och ett ledarskap där karriären blir en bonus till slut, inte ett styrande syfte.
Det finns ledarskap som tvärtom är kortsiktigt och har snabbkarriärfokus. Det innebär ett ledarskap som helt är ockuperat av tanken på att lyda minsta vink uppifrån oavsett rimligt eller orimligt för de underställda. Man tar gärna på sig att "hålla i yxan vid avrättningar" och sprider beredvilligt eventuella hycklerier som krävs för att tillfredsställa "politiska krav" uppifrån. Och man är förstås sysselsatt med att misstänkliggöra presumtiva konkurrenter, verkliga eller inbillade. Ledaraspiranter med snabbkarriärfokus bör vara hårdhudade typer eftersom de blir hjärtligt illa omtyckta på den egna arbetsplatsen / av underställda i avvaktan på det karriärlyft som kan frälsa dem från den rent fysiska närvaron.
Ur ledarsynpunkt är skolans värld ovanligt intressant eftersom ledarskapet är en viktig faktor på alla nivåer och det blir tydligt både i sin frånvaro och i sin närvaro. Men säkert gäller en hel del av ledarskapets förutsättningar för andra områden utanför skolan också. Fast min erfarenhet därvidlag är begränsad. Jag har ju lyckats tillbringa nästan hela mitt liv i skolan, vilket inom parentes sagt borde vara förbjudet. :-). Jag har här haft ambitionen att formulera några aspekter av ledarskapets förutsättningar i ett generellt perspektiv.
Varje ledarskap innehåller ett spektra av funktioner, att lyfta fram respektive tona ner. Det handlar delvis om att välja och vraka bland möjliga förhållningssätt, men också att välja flera av dem, men lägga fokus på vissa av de valda.
* Det är alltså möjligt att betona det som är gott och bra och lyfta fram det, låta det bli grunden att bygga vidare på.
Motsatsen blir då att lägga ner stor möda och resurser på att leta fel, göra stor affär av dem och försöka detaljstyra gruppen utifrån minsta gemensamma (sämsta) nämnare. Typ gruppbestraffning i en eller annan form, gruppskäll. Skillnaden här blir i praktiken ett val mellan att puffa upp människor eller knuffa ner dem.
* Det går att se på underställda som kapabla människor värda förtroende och allt större ansvar, så att de växer och därmed kan uppfylla allt högre ställda krav.
Det går istället att välja att se på människor med misstänksamhet och negativa förväntningar, att krympa dem alltmer och tvingas sänka kraven eftersom negativa förväntningar tenderar att bli självuppfyllande.
* Det går att lägga fokus på att med ett tryggt ledarskap bygga upp en laganda, i tanken att tillsammans blir vi starka, att låta goda relationer få växa och göda varandra. Vi hjälps åt och ser till att den som behöver stöd och uppmuntran får det. Alla ska bli sedda uppifrån och uppskattade för sina förtjänster. Vi drar åt samma håll och blir oövervinnerliga. Ledaren är en coach i positiv bemärkelse.
Motsatsen handlar om otryggt ledarskap som fokuserar på att värja sig för attacker underifrån och utifrån och som ständigt går i försvar, kämpar, bekämpar och spelar ut individer mot varandra för att behålla makten. Den egna personliga maktlystnaden / vinningen är huvudsyftet i ledaruppdraget, inte gruppens succé. (Tyvärr ofta helt omedvetna dunkla drifter och därmed oåtkomliga för logiskt resonemang).
* Det finns ledarskap som är inriktat på att långsiktigt göra ett jobb som är bra för hela verksamheten och som ser till helheten utan att snegla på eget klättrande. Ett ledarskap som gillar den nuvarande positionen och som trivs med den. Ett ledarskap som kan tillfredsställa hycklerikraven uppifrån med minsta möjliga ansträngning för att sedan fokusera på väsentligheter. Ett ledarskap som vågar ta strid för sin grupp uppåt i hierarkin och som vågar formulera krav. Och ett ledarskap där karriären blir en bonus till slut, inte ett styrande syfte.
Det finns ledarskap som tvärtom är kortsiktigt och har snabbkarriärfokus. Det innebär ett ledarskap som helt är ockuperat av tanken på att lyda minsta vink uppifrån oavsett rimligt eller orimligt för de underställda. Man tar gärna på sig att "hålla i yxan vid avrättningar" och sprider beredvilligt eventuella hycklerier som krävs för att tillfredsställa "politiska krav" uppifrån. Och man är förstås sysselsatt med att misstänkliggöra presumtiva konkurrenter, verkliga eller inbillade. Ledaraspiranter med snabbkarriärfokus bör vara hårdhudade typer eftersom de blir hjärtligt illa omtyckta på den egna arbetsplatsen / av underställda i avvaktan på det karriärlyft som kan frälsa dem från den rent fysiska närvaron.
Ur ledarsynpunkt är skolans värld ovanligt intressant eftersom ledarskapet är en viktig faktor på alla nivåer och det blir tydligt både i sin frånvaro och i sin närvaro. Men säkert gäller en hel del av ledarskapets förutsättningar för andra områden utanför skolan också. Fast min erfarenhet därvidlag är begränsad. Jag har ju lyckats tillbringa nästan hela mitt liv i skolan, vilket inom parentes sagt borde vara förbjudet. :-). Jag har här haft ambitionen att formulera några aspekter av ledarskapets förutsättningar i ett generellt perspektiv.
Snyft - slut på 9A!
Jag kommer att sakna TV-programmet om klass 9A. Det är inte mycket Tv jag ser och ännu mindre TV som jag uppskattar. Men detta kommer jag att sakna, att gneta runt en dryg halvmil med Spring Väst varje tisdag, äta något gott (idag blev det färsk sparris från Tyskland med god skinka och skirat smör!) och sedan se på klass 9A. Jag märker att jag ser så intensivt på människorna här, missar inte en skiftning i ansiktena. Det har varit bra dokusåpa, när den är som bäst faktiskt. Det har funnits en närhet till barn och lärare som har fascinerat och engagerat. Människorna har trätt fram bakom både elevroller och lärarroller.
Och visst snyftar fjompiga jag med dem alla i avskedets stund. Det känns så väl att det här är äkta från alla håll. Fast jag hade velat se Ala med på avslutningen också. (Och jag kan inte låta bli att tänka på att jag snart ska lämna min egen fantastiska klass. Det är bara någon dryg månad kvar nu. Vi har levt tillsammans i två år och då är det hjärtslitande att skiljas )
Många pratar ärligt och vettigt den här sista dagen, men rektorn står för dagens klokaste ord när hon håller sitt terminsavslutningstal. Hon säger till eleverna att de har haft duktiga lärare, men att det är eleverna som har gjort jobbet. Lärarna har lockat fram förmågan hos var och en av dem, men förmågan har funnits där hos eleverna hela tiden.
Farväl Klass 9 A! Lev väl allesammans och jag hoppas att TV gör en uppföljning. Det blir det förstås efter det här genomslaget.
(Bilder och text från Spring Väst kommer nog framåt helgen)
Och hemligt meddelande till Tina på jobbet som nu äntligen hittat min blogg: 13984.
Vi åt alltså det sista av den färska sparrisen som vi fick av tyska gäster. Den är urläcker med god tysk rökt skinka till! Så här vacker korg fick vi!
Och visst snyftar fjompiga jag med dem alla i avskedets stund. Det känns så väl att det här är äkta från alla håll. Fast jag hade velat se Ala med på avslutningen också. (Och jag kan inte låta bli att tänka på att jag snart ska lämna min egen fantastiska klass. Det är bara någon dryg månad kvar nu. Vi har levt tillsammans i två år och då är det hjärtslitande att skiljas )
Många pratar ärligt och vettigt den här sista dagen, men rektorn står för dagens klokaste ord när hon håller sitt terminsavslutningstal. Hon säger till eleverna att de har haft duktiga lärare, men att det är eleverna som har gjort jobbet. Lärarna har lockat fram förmågan hos var och en av dem, men förmågan har funnits där hos eleverna hela tiden.
Farväl Klass 9 A! Lev väl allesammans och jag hoppas att TV gör en uppföljning. Det blir det förstås efter det här genomslaget.
(Bilder och text från Spring Väst kommer nog framåt helgen)
Och hemligt meddelande till Tina på jobbet som nu äntligen hittat min blogg: 13984.
Vi åt alltså det sista av den färska sparrisen som vi fick av tyska gäster. Den är urläcker med god tysk rökt skinka till! Så här vacker korg fick vi!
Stort grattis till 9a!
Jag blir rörd när jag ser att det lyckades. Klass 9a nådde sina mål! Det är ett fantastiskt resultat!
Det handlar mycket om att eleverna har blivit sedda och lyssnade på. Och sedda har de blivit genom Tv inspelningen förstås men framför allt genom sina duktiga lärare. De har verkligen knutit band till eleverna var och en, vunnit deras förtroende och fått dem att lyfta sig. De är glada och ser framåt tillsammans. De är stolta och glada över vad de kan. Jag blir nästan tårögd när jag ser deras glädje över detta. Scenen där eleverna nu kan öppet och frimodigt berätta vad de är bra på är en nyckelscen tror jag. De litar på sig själva och har självförtroende. Eleverna själva säger att de nya lärarna inte höll på så mycket med läroböcker utan mer med samtal och att de visat att det är roligt att lära sig. Föräldrarna säger att eleverna har blivit sedda och behandlade som vuxna inte som barn och det har gjort att de har mognat.
MEN DET BORDE INTE VARA SÅ ATT DET BEHÖVS SUPERLÄRARE FÖR ATT SKOLAN SKA LYCKAS MED ATT GE ELEVERNA DET DE HAR RÄTT TILL! Det måste fungera med vanliga lärare med vanliga resurser i alldeles vanliga skolor!! Om det inte gör det så är det inte fel på lärarna och inte fel på eleverna utan ett systemfel någonstans. Om man kan lära sig något av serien så är det väl att läraren är viktig för att det ska bli bra. Då kommer man åter till frågorna: Vad får lärare för utbildning för jobbet? Hur ser antagningen / gallringen under utbildning ut? Är lönen och arbetsmiljön lockande nog för dra till sig de människor som har bäst förutsättningar för läraryrket? Vilka redskap och förutsättningar har lärare att klara jobbet? Finns det tid att faktiskt planera så att undervisningen kan bli så bra som möjligt eller går den mesta tiden utanför undervisningen till meningslöst konfererande och hyllvärmarproduktion? (Sånt verkar de här lärarna ha varit befriande ifrån!)
('Bilder och text om Spring Väst i Bäcken kommer senare, eventuellt hinner jag inte förrän vi är lediga)
Det handlar mycket om att eleverna har blivit sedda och lyssnade på. Och sedda har de blivit genom Tv inspelningen förstås men framför allt genom sina duktiga lärare. De har verkligen knutit band till eleverna var och en, vunnit deras förtroende och fått dem att lyfta sig. De är glada och ser framåt tillsammans. De är stolta och glada över vad de kan. Jag blir nästan tårögd när jag ser deras glädje över detta. Scenen där eleverna nu kan öppet och frimodigt berätta vad de är bra på är en nyckelscen tror jag. De litar på sig själva och har självförtroende. Eleverna själva säger att de nya lärarna inte höll på så mycket med läroböcker utan mer med samtal och att de visat att det är roligt att lära sig. Föräldrarna säger att eleverna har blivit sedda och behandlade som vuxna inte som barn och det har gjort att de har mognat.
MEN DET BORDE INTE VARA SÅ ATT DET BEHÖVS SUPERLÄRARE FÖR ATT SKOLAN SKA LYCKAS MED ATT GE ELEVERNA DET DE HAR RÄTT TILL! Det måste fungera med vanliga lärare med vanliga resurser i alldeles vanliga skolor!! Om det inte gör det så är det inte fel på lärarna och inte fel på eleverna utan ett systemfel någonstans. Om man kan lära sig något av serien så är det väl att läraren är viktig för att det ska bli bra. Då kommer man åter till frågorna: Vad får lärare för utbildning för jobbet? Hur ser antagningen / gallringen under utbildning ut? Är lönen och arbetsmiljön lockande nog för dra till sig de människor som har bäst förutsättningar för läraryrket? Vilka redskap och förutsättningar har lärare att klara jobbet? Finns det tid att faktiskt planera så att undervisningen kan bli så bra som möjligt eller går den mesta tiden utanför undervisningen till meningslöst konfererande och hyllvärmarproduktion? (Sånt verkar de här lärarna ha varit befriande ifrån!)
('Bilder och text om Spring Väst i Bäcken kommer senare, eventuellt hinner jag inte förrän vi är lediga)
Rasism tillåten i svenska skolor?
http://www.expressen.se/ledare/1.1137917/080426-varning-for-asiktscensur#comments
Rektorn som försökte stoppa ett politiskt parti med odemokratiska och rasistiska inslag i sitt partiprogram har fått på moppe av JK. Han måste släppa in dem i skolan.( Stor PR-seger för ND!) Eller rättare sagt rektor får inte hindra dem med hänvisning till just detta, samtidigt som han släpper in andra partier. Däremot är han inte skyldig att släppa in några politiska partier i skolan alls om han bedömer att undervisningen kan bedrivas på ett bra sätt utan deras närvaro förstås. Risken är då att det kan bli kärvare för alla de andra, mer demokratiska, partierna att komma in i skolan. Det vore trist eftersom skolan alltför väl behöver få in omvärlden inom sina väggar.
Jag utgår ifrån att de här partierna faktiskt inte får bedriva rasistisk propaganda under sina eventuella skolbesök. Det kan inte vara tillåtet för någon om jag tolkar lagen rätt. Lika lite som man får nedvärdera någon utifrån trosuppfattning, kön osv.
Det här är inte så lätt. Jag känner i alla fall en viss vämjelse mot beslutet. Det är lite typiskt svenskt mesigt att inte våga säga nej till det här.
Rektorn som försökte stoppa ett politiskt parti med odemokratiska och rasistiska inslag i sitt partiprogram har fått på moppe av JK. Han måste släppa in dem i skolan.( Stor PR-seger för ND!) Eller rättare sagt rektor får inte hindra dem med hänvisning till just detta, samtidigt som han släpper in andra partier. Däremot är han inte skyldig att släppa in några politiska partier i skolan alls om han bedömer att undervisningen kan bedrivas på ett bra sätt utan deras närvaro förstås. Risken är då att det kan bli kärvare för alla de andra, mer demokratiska, partierna att komma in i skolan. Det vore trist eftersom skolan alltför väl behöver få in omvärlden inom sina väggar.
Jag utgår ifrån att de här partierna faktiskt inte får bedriva rasistisk propaganda under sina eventuella skolbesök. Det kan inte vara tillåtet för någon om jag tolkar lagen rätt. Lika lite som man får nedvärdera någon utifrån trosuppfattning, kön osv.
Det här är inte så lätt. Jag känner i alla fall en viss vämjelse mot beslutet. Det är lite typiskt svenskt mesigt att inte våga säga nej till det här.
Om oro i svenska skolor!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2270060.ab
Det skrivs i Aftonbladet om oron i svenska skolor. Lagen som ger lärare rätt att beslagta mobiltelefoner har inte haft särskilt stor betydelse skrivs det. Och jag tror inte heller att det räcker för att förhindra att skolan kan bli ett reservat för dåligt uppförande och elakheter. Det behövs mer än detta.
Det skrivs i Aftonbladet om oron i svenska skolor. Lagen som ger lärare rätt att beslagta mobiltelefoner har inte haft särskilt stor betydelse skrivs det. Och jag tror inte heller att det räcker för att förhindra att skolan kan bli ett reservat för dåligt uppförande och elakheter. Det behövs mer än detta.
Klass 9A den 22 april
Nytt avsnitt av klass 9A i kväll igen. Det var en häftig dag för min del fram till kl halv tio i kväll;
Först vanlig arbetsdag med eleverna, sedan direkt ett möte med kollega. Direkt efter det (5 minuters ätande) Rörisutbildning i skolan dvs dubbla gympapass med instruktioner. Sedan hem och kastade i mig en varm korv, på med gåkläderna och iväg med gubbe och hundar till Norane för Spring Väst. Idag var det 8 kilometers rask promenad med guidning i Norane - Kvarntorp. Roligt att få sakkunnigt sällskap av Y i Norane och så gubben förstås. Efter dusch var det dags för TV och klass 9A. Lite hektiskt, men jag blir pigg.
Åter till 9A. Jag har ju undrat hur de ska lösa detta med att betygen och proven enbart mäter faktiska kunskaper och inte den ansträngning som ligger bakom. Man löste detta med att dela ut Nobelpris på fin middag till de elever som lyft sig själva i håret den här terminen. Jag blir ju tårögd när Ala äntligen lyckas komma iväg på gympan och få Nobelpriset i idrott. Det var ju bara sååååå rätt.
På Rörisutbildningen ("Rörelse i skolan") idag så talade man om barnen med "platta fötter". Man har upptäckt att det finns barn som avviker från andra barn redan tidigt genom att sakna frånskjut och spänst i sina fötter. De går och rör sig enbart med platta fotsulor. Senare upp i skolåren så rör de sig allt mindre och lägger ofta på sig allt mer kilon. De blir ofta klumpiga och stora. Kan man göra något för dem tidigt för att förhindra den här utvecklingen? Jag försökte se om Ala hade "platta fötter" Man pratade också om att flickor har en gyllene ålder för att öka sin benmassa och förebygga benskörhet och det är i årskurs 3 och 4. Då ska de helst hoppa och röra sig mycket. Pojkarnas motsvarande period kommer inte förrän i högstadiet.
Intressant!
Trist i alla fall att jag inte fick se min favvokille Ala ta emot Nobelpriset. Han skulle ha hållit ett mycket välformulerat och spirituellt tal. Han är otrolig verbalt. Och väldigt bright!
(Om Norane runt får jag återkomma. Det blir lite mer intressant än förra gången då jag helt saknade guide!)
Först vanlig arbetsdag med eleverna, sedan direkt ett möte med kollega. Direkt efter det (5 minuters ätande) Rörisutbildning i skolan dvs dubbla gympapass med instruktioner. Sedan hem och kastade i mig en varm korv, på med gåkläderna och iväg med gubbe och hundar till Norane för Spring Väst. Idag var det 8 kilometers rask promenad med guidning i Norane - Kvarntorp. Roligt att få sakkunnigt sällskap av Y i Norane och så gubben förstås. Efter dusch var det dags för TV och klass 9A. Lite hektiskt, men jag blir pigg.
Åter till 9A. Jag har ju undrat hur de ska lösa detta med att betygen och proven enbart mäter faktiska kunskaper och inte den ansträngning som ligger bakom. Man löste detta med att dela ut Nobelpris på fin middag till de elever som lyft sig själva i håret den här terminen. Jag blir ju tårögd när Ala äntligen lyckas komma iväg på gympan och få Nobelpriset i idrott. Det var ju bara sååååå rätt.
På Rörisutbildningen ("Rörelse i skolan") idag så talade man om barnen med "platta fötter". Man har upptäckt att det finns barn som avviker från andra barn redan tidigt genom att sakna frånskjut och spänst i sina fötter. De går och rör sig enbart med platta fotsulor. Senare upp i skolåren så rör de sig allt mindre och lägger ofta på sig allt mer kilon. De blir ofta klumpiga och stora. Kan man göra något för dem tidigt för att förhindra den här utvecklingen? Jag försökte se om Ala hade "platta fötter" Man pratade också om att flickor har en gyllene ålder för att öka sin benmassa och förebygga benskörhet och det är i årskurs 3 och 4. Då ska de helst hoppa och röra sig mycket. Pojkarnas motsvarande period kommer inte förrän i högstadiet.
Intressant!
Trist i alla fall att jag inte fick se min favvokille Ala ta emot Nobelpriset. Han skulle ha hållit ett mycket välformulerat och spirituellt tal. Han är otrolig verbalt. Och väldigt bright!
(Om Norane runt får jag återkomma. Det blir lite mer intressant än förra gången då jag helt saknade guide!)
Pojkar missgynnas i skolan??
http://www.aftonbladet.se/debatt/article2287855.ab
Anders Källström på någon Västsvenska handelskammaren klagar på skolan. Den missgynnar pojkar menar han.
Jag tror att han svamlar, inte för att jag till varje pris måste försvara skolan. Men det verkar i alla fall inte som om skolan misslyckas med att lära pojkarna för livet. De ser inte ut att få några bestående men av det hela om man ser på fördelningen av makt och medel i samhället.
Alltiallon skriver om det här väldigt klokt på sin blogg, länk här bredvid på min länklista.
Däremot kan jag hålla med om att skolan inte tillräckligt uppmuntrar eget företagande. Jag skulle gärna se att yrkesutbildningarna på gymnasiet kunde kombineras med antingen studier för högskolebehörgihet eller studier i eget företagande. Det är ju många av dem som utbildar sig till snickare, rörmokare, lastbilschafförer exempelvis där som vill, och kommer att, ha eget företag strax efter utbildningen. Det vore smartare att ge en valfrihet där istället för att tvinga på alla en högskolebehörighet som rätt få kommer att utnyttja.
Anders Källström på någon Västsvenska handelskammaren klagar på skolan. Den missgynnar pojkar menar han.
Jag tror att han svamlar, inte för att jag till varje pris måste försvara skolan. Men det verkar i alla fall inte som om skolan misslyckas med att lära pojkarna för livet. De ser inte ut att få några bestående men av det hela om man ser på fördelningen av makt och medel i samhället.
Alltiallon skriver om det här väldigt klokt på sin blogg, länk här bredvid på min länklista.
Däremot kan jag hålla med om att skolan inte tillräckligt uppmuntrar eget företagande. Jag skulle gärna se att yrkesutbildningarna på gymnasiet kunde kombineras med antingen studier för högskolebehörgihet eller studier i eget företagande. Det är ju många av dem som utbildar sig till snickare, rörmokare, lastbilschafförer exempelvis där som vill, och kommer att, ha eget företag strax efter utbildningen. Det vore smartare att ge en valfrihet där istället för att tvinga på alla en högskolebehörighet som rätt få kommer att utnyttja.
Klass 9A
Svenskalärarens tal till klassen är så gripande. Hon jublar över deras framgångar tillsammans med dem:
"Se Er om nu, det är en riktigt fin klass! Ni är så himla bra! Kanon!"
Och det är andäktigt tyst när hon gör det, men man ser lyckliga småleenden spela här och där hos ungdomarna. De är svultna på framgångar:
De vill ha kvar sina lärare nu, de lärare som först uppfattades som alldeles för stränga och krävande av både elever och föräldrar. De lärare som gjorde att flera hotade att lämna klassen. Men just de föräldrarna kräver nu att få behålla lärarna, eller åtminstone behålla betygen. :-)
Det är gripande att höra svenskaläraren berätta om hur hon förbereder sig för avskedet som måste komma. Hennes ögon fylls av tårar när hon berättar om hur hon upplevt den här resan med ungdomarna. (Och då blir jag också tårögd och fjompig förstås!) Hennes förundran över hur mycket som kunde ligga där outnyttjat och bara vänta på att få komma fram, så mycket begåvning och så mycket kreativitet.
"Det är som att lämna ett barn ifrån sig" säger hon.
Och jag vet precis vad hon menar! Jag har redan börjat gruva mig för att lämna den klass jag har nu. Vi har kämpat tillsammans varje dag, dag efter dag, i snart två läsår. Var och en av eleverna en fantastisk, unik individ som jag har fått förtroendet att hjälpa framåt under deras första skolår. Det är stort!
(Bilder och text från dagens Spring väst gör jag kanske i morgon eller senare! Det blev ju 8 kilometer promenad med Ina och tax idag runt Bysjön. )
"Se Er om nu, det är en riktigt fin klass! Ni är så himla bra! Kanon!"
Och det är andäktigt tyst när hon gör det, men man ser lyckliga småleenden spela här och där hos ungdomarna. De är svultna på framgångar:
De vill ha kvar sina lärare nu, de lärare som först uppfattades som alldeles för stränga och krävande av både elever och föräldrar. De lärare som gjorde att flera hotade att lämna klassen. Men just de föräldrarna kräver nu att få behålla lärarna, eller åtminstone behålla betygen. :-)
Det är gripande att höra svenskaläraren berätta om hur hon förbereder sig för avskedet som måste komma. Hennes ögon fylls av tårar när hon berättar om hur hon upplevt den här resan med ungdomarna. (Och då blir jag också tårögd och fjompig förstås!) Hennes förundran över hur mycket som kunde ligga där outnyttjat och bara vänta på att få komma fram, så mycket begåvning och så mycket kreativitet.
"Det är som att lämna ett barn ifrån sig" säger hon.
Och jag vet precis vad hon menar! Jag har redan börjat gruva mig för att lämna den klass jag har nu. Vi har kämpat tillsammans varje dag, dag efter dag, i snart två läsår. Var och en av eleverna en fantastisk, unik individ som jag har fått förtroendet att hjälpa framåt under deras första skolår. Det är stort!
(Bilder och text från dagens Spring väst gör jag kanske i morgon eller senare! Det blev ju 8 kilometer promenad med Ina och tax idag runt Bysjön. )
Klass 9A den 8:e april
Ytterligare ett avsnitt av klass 9A har jag sett. Jag har lyckats följa hela serien tror jag, vilket är ovanligt och jag lever mig in i varje avsnitt.
Funderingar idag:
* Ytterligare en elev som berör ens hjärta, Liue, föräldrar som inte ens orkar komma ihåg en elevvårdskonferens. Eller var det föräldrar?
* Funderar återigen om insatserna från de här lärarnas sida ligger inom ramen för en vanlig arbetsinsats eller om man räknar med att de ska använda en hel del fritid också? I så fall är serien inte något exempel på lösningar på skolans problem med barn som ej når målen. Återigen; skolan måste vara så organiserad att det går att sköta den med normala arbetsinsatser från lärares och skolledares sida. Och utifrån normal utbildning av lärare.
* Jag gillar när Stavros säger:
-Jag tycker om Er!
Det går rakt till hjärtat på mig. För det är ju det man gör som lärare. Man lever med sina elever som jag gör nu 5 timmar varje dag, dag efter dag och vi blir ett team som kämpar tillsammans. Visst tycker jag om dem, var och en av dem på sitt sätt.
* Sen gillar jag att rektor har tid / lust / möjlighet / plikt att bry sig och kalla in lärarna till sig för att öppet diskutera upplägget runt de elever som ser ut att inte nå målen. Det skapar teamkänsla i lärarkåren också.
Bilder och text från Spring -väst turen idag gör jag iordning i morgon!
Funderingar idag:
* Ytterligare en elev som berör ens hjärta, Liue, föräldrar som inte ens orkar komma ihåg en elevvårdskonferens. Eller var det föräldrar?
* Funderar återigen om insatserna från de här lärarnas sida ligger inom ramen för en vanlig arbetsinsats eller om man räknar med att de ska använda en hel del fritid också? I så fall är serien inte något exempel på lösningar på skolans problem med barn som ej når målen. Återigen; skolan måste vara så organiserad att det går att sköta den med normala arbetsinsatser från lärares och skolledares sida. Och utifrån normal utbildning av lärare.
* Jag gillar när Stavros säger:
-Jag tycker om Er!
Det går rakt till hjärtat på mig. För det är ju det man gör som lärare. Man lever med sina elever som jag gör nu 5 timmar varje dag, dag efter dag och vi blir ett team som kämpar tillsammans. Visst tycker jag om dem, var och en av dem på sitt sätt.
* Sen gillar jag att rektor har tid / lust / möjlighet / plikt att bry sig och kalla in lärarna till sig för att öppet diskutera upplägget runt de elever som ser ut att inte nå målen. Det skapar teamkänsla i lärarkåren också.
Bilder och text från Spring -väst turen idag gör jag iordning i morgon!
Lärarutbildningen i fokus!
För detta tackar vi Alliansen och andra! Bra att det finns kontrollsystem. Flera lärarutbildningar i Sverige hotas.
Nu har man undersökt lärarubildningarna och det finns brister: För dåliga ämneskunskaper, för lätt att glida igenom en lärarutbildning, för ytligt, för dåligt med forskarkompetens osv
Björklund vill återigen ha en utbildning som lägger tonvikt på läs- och skrivinlärning och naturligtvis är det rätt tänkt. Den processen sker inte med automatik annat än hos ett fåtal elever. Övriga behöver sin lärares stöd och inspiration. De "gamla" lågstadielärarna hade ett par års utbildning på detta, medan de nya lärarutbildningarna nöjt sig med 5- 10 veckor, om ens något alls under en period för 1-7 -lärare. Och nu börjar det märkas att den kompetensen är på väg ut ur skolan, de svenska elevernas läsförmåga är fortfarande bra internationellt sett men ändå på väg neråt sett i konkurrens.
Sen hoppas ju jag att man inte enbart ska stirra sig blind på lärares ämneskunskaper, för ett krux är också att lärare får väldigt dålig utbildning på att hantera en stor klass och att vara ledare för elevgruppen. Det blir rätt slumpartat om det fungerar i praktiken och beroende av faktorer som inte finns med i lärarutbildningen. Det handlar mer om medfödd auktoritet eller eventuellt förvärvad praktisk erfarenhet efter utbildningen. Så borde det inte vara. Kunskaperna om ledarskap, praktiskt och teoretiskt borde ges till alla som ska arbeta som lärare.
Jag har gått igenom flera lärarutbildningar men inte i någon fått lära mig något om hur jag ska bära mig åt för att klara av en klass. Det har hela tiden fokuserats på dialog med enskilda elever / föräldrar när man tagit upp ämnet oro i klassen eller på didaktiska lösningar. Hur en lärare egentligen bär sig åt för att kunna leda 20 -30 samtidigt är inget man ens talar om, vare sig i lärarutbildningen eller i lärarrummet och det är en stor brist. Nyutbildade lärare får antingen lära sig själva på egen hand via trial and error under sina första år i jobbet, eller lämna över till eleverna = avsluta sin lärarkarriär tidigt.
Jag vet att man numera säger att detta ska de lärarstuderande lära sig på praktikplatsern, men det är ju inget vi yrkesverksamma ens talar om i lärarrummet. De som kunde detta var de gamla metodiklärarna på lärarutbildningarna och de kunde ta upp ämnet lärares praktiska ledarskap i sin undervisning av blivande lärare innan det blev helt omöjligt att med ord beröra detta laddade fält. Men metodiklärarna slängdes ut ur lärarutbildningarna till fromma för forskningsanknytningen och den skolutveckling som skulle föra "framåt". Jag vet inte om det var hotfullt att behålla bärarna av den gamla förkättrade skolkulturen, den som skulle utrotas. Den kultur som bar den praktiska men onämnbara erfarenhetskunskapen.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2211701.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2214171.ab
http://www.expressen.se/nyheter/1.1115146/var-tredje-lararutbildning-far-ig
Nu har man undersökt lärarubildningarna och det finns brister: För dåliga ämneskunskaper, för lätt att glida igenom en lärarutbildning, för ytligt, för dåligt med forskarkompetens osv
Björklund vill återigen ha en utbildning som lägger tonvikt på läs- och skrivinlärning och naturligtvis är det rätt tänkt. Den processen sker inte med automatik annat än hos ett fåtal elever. Övriga behöver sin lärares stöd och inspiration. De "gamla" lågstadielärarna hade ett par års utbildning på detta, medan de nya lärarutbildningarna nöjt sig med 5- 10 veckor, om ens något alls under en period för 1-7 -lärare. Och nu börjar det märkas att den kompetensen är på väg ut ur skolan, de svenska elevernas läsförmåga är fortfarande bra internationellt sett men ändå på väg neråt sett i konkurrens.
Sen hoppas ju jag att man inte enbart ska stirra sig blind på lärares ämneskunskaper, för ett krux är också att lärare får väldigt dålig utbildning på att hantera en stor klass och att vara ledare för elevgruppen. Det blir rätt slumpartat om det fungerar i praktiken och beroende av faktorer som inte finns med i lärarutbildningen. Det handlar mer om medfödd auktoritet eller eventuellt förvärvad praktisk erfarenhet efter utbildningen. Så borde det inte vara. Kunskaperna om ledarskap, praktiskt och teoretiskt borde ges till alla som ska arbeta som lärare.
Jag har gått igenom flera lärarutbildningar men inte i någon fått lära mig något om hur jag ska bära mig åt för att klara av en klass. Det har hela tiden fokuserats på dialog med enskilda elever / föräldrar när man tagit upp ämnet oro i klassen eller på didaktiska lösningar. Hur en lärare egentligen bär sig åt för att kunna leda 20 -30 samtidigt är inget man ens talar om, vare sig i lärarutbildningen eller i lärarrummet och det är en stor brist. Nyutbildade lärare får antingen lära sig själva på egen hand via trial and error under sina första år i jobbet, eller lämna över till eleverna = avsluta sin lärarkarriär tidigt.
Jag vet att man numera säger att detta ska de lärarstuderande lära sig på praktikplatsern, men det är ju inget vi yrkesverksamma ens talar om i lärarrummet. De som kunde detta var de gamla metodiklärarna på lärarutbildningarna och de kunde ta upp ämnet lärares praktiska ledarskap i sin undervisning av blivande lärare innan det blev helt omöjligt att med ord beröra detta laddade fält. Men metodiklärarna slängdes ut ur lärarutbildningarna till fromma för forskningsanknytningen och den skolutveckling som skulle föra "framåt". Jag vet inte om det var hotfullt att behålla bärarna av den gamla förkättrade skolkulturen, den som skulle utrotas. Den kultur som bar den praktiska men onämnbara erfarenhetskunskapen.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2211701.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2214171.ab
http://www.expressen.se/nyheter/1.1115146/var-tredje-lararutbildning-far-ig
Test = bättre undervisning? eller Luddighetens lov?
Jag läser idag en superintressant artikel i DN om hur betygsliknande tester på skola har gett fantastiska resultat. Från att ha haft 29 % måluppfyllelse så har man fått över 90 %. Både moderater och socialdemokrater i kommunen hyllar testerna. Alltiallon skriver om det här på sin blogg och har många kloka reflektioner. Läs dem!
http://www.alltiallon.se/2008/04/07/dn-debatt-idag/#comments
(Nu försöker jag klistra in en länk här men det blir säkert fel! )
Det finns naturligtvis en möjlighet att målen är för luddigt formulerade, att vi lärare, elever och föräldrar inte vet riktigt vad som förväntas av oss när det gäller elevernas kunskaper och att testerna riktar in oss bättre. Jag blir ju väldigt nyfiken på hur testerna ser ut. LUS-testerna som beskrivs är möjliga att använda i en begränsad grupp där man gemensamt kommit överens om vad varje punkt ska stå för i praktiken, för om något är luddigt formulerat så är det LUS-testernas nivåer. Men de är som sagt användbara för den enskilde läraren att följa sitt eget arbete över tid och till att följa enskilda elever på samma skola över tid. Och som sagt efter att lärare pratat ihop sig på en skola och gett sig själva exempel på vad uttryck som "längre texter" står för. Sedan är det alldeles för tidigt att göra jämförande tester på läsningen efter bara ett år. En del barn är sent mogna och kommer inte igång med läsningen direkt i skolstarten, de behöver mer tid. Hos oss testar vi inom klassen efter ett år och gör kommuntest efter två år. Det är bra. Vi har duktiga läsare.
Primgruppens tester i matte antar jag är typ de matteuppgifter som Skolverket har gett ut för elever i de yngre åldrarna på skolan. Jag håller just nu på och gör dem på mina elever i tvåan. De är bra, men naturligtvis mycket språkberoende. Elever som har problem med djupförståelese av svenska språket har svårt med det här. Det måste man komma runt på något vis med lärare som hjälper till med det vid testtillfället antar jag.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=758386
Vore himla intressant att få reda på lite mer hur man jobbat med att rikta in undervisningen mot de här givna målen. Men jag efterlyser ju i skolan i allmänhet ett fokus på barns lärande istället för ett ständigt meningslöst, ur luften fångat målsättande och utvärderande till höger och vänster. Det vore alltså intressant att veta dels hur man fått tänker / genomför testerna och på vilket sätt man riktar undervisningen direkt mot dem. För det är klart att om man vet exakt vilka provuppgifterna är så kan man ju innan träna exakt samma sak med exempel som är väldigt lika och därmed få hög måluppfyllelse.
Det finns ju som Alltiallon påpekar i sitt blogginlägg en märklig hyllning av luddighet i skolan. Och jag har ett bra exempel på det. För ett antal år sedan gav Skolverket order om att åtgärdsprogram skulle tas fram på alla elever som hade behov av särskilt stöd i någon form i skolan. Man räknade med att det behovet omfattar så där 25 - 30 % av alla elever. Anvisningarna som kom från verket var minsta sagt otydliga. Skolor i SVeriges land slet i förtvivlan på studiedagar och med dyra utbildningspaket för att försöka fatta det här. Viljan var det inget fel på hos de flesta. Specialpedagogutbidlningarna lärde ut ett sätt att göra åtgärdsprogram på som innebar en en mindre avhandling på varje aktuellt barn, med ingående analys av individnivå, gruppnivå och organisationsnivå osv. Men det fungerade inte i praktiken. Så när verket utvärderade hur kommunerna lyckades med sina åtgärdsprogram efter några år så var det endast ett fåtal skolor i hela landet som lyckats. Jag vet att jag frågade verkets representant på vår skola om man av det skulle dra slutsatsen att verket varit lite otydligt i sina anvisningar eftersom så få lyckats efter så lång tid eller om man skulle dra slutsatsen att i stort sett alla anställda på skolor i Sverige var illvilliga eller bara korkade som inte fattade det här. Svaret jag fick var att det var då absolut inget fel på Skolverkets instruktioner. De var tydliga. ( ??!) Det ligger lite i linje med Alltiallons funderingar. Alltså att om man bara är tillräckligt otydlig så tvingas folk famla omkring och famlande är lärorikt även om man råkar lära sig fel saker. Men det är ju inte överhetens bekymmer, bara den enskildes.
http://www.alltiallon.se/2008/04/07/dn-debatt-idag/#comments
(Nu försöker jag klistra in en länk här men det blir säkert fel! )
Det finns naturligtvis en möjlighet att målen är för luddigt formulerade, att vi lärare, elever och föräldrar inte vet riktigt vad som förväntas av oss när det gäller elevernas kunskaper och att testerna riktar in oss bättre. Jag blir ju väldigt nyfiken på hur testerna ser ut. LUS-testerna som beskrivs är möjliga att använda i en begränsad grupp där man gemensamt kommit överens om vad varje punkt ska stå för i praktiken, för om något är luddigt formulerat så är det LUS-testernas nivåer. Men de är som sagt användbara för den enskilde läraren att följa sitt eget arbete över tid och till att följa enskilda elever på samma skola över tid. Och som sagt efter att lärare pratat ihop sig på en skola och gett sig själva exempel på vad uttryck som "längre texter" står för. Sedan är det alldeles för tidigt att göra jämförande tester på läsningen efter bara ett år. En del barn är sent mogna och kommer inte igång med läsningen direkt i skolstarten, de behöver mer tid. Hos oss testar vi inom klassen efter ett år och gör kommuntest efter två år. Det är bra. Vi har duktiga läsare.
Primgruppens tester i matte antar jag är typ de matteuppgifter som Skolverket har gett ut för elever i de yngre åldrarna på skolan. Jag håller just nu på och gör dem på mina elever i tvåan. De är bra, men naturligtvis mycket språkberoende. Elever som har problem med djupförståelese av svenska språket har svårt med det här. Det måste man komma runt på något vis med lärare som hjälper till med det vid testtillfället antar jag.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=758386
Vore himla intressant att få reda på lite mer hur man jobbat med att rikta in undervisningen mot de här givna målen. Men jag efterlyser ju i skolan i allmänhet ett fokus på barns lärande istället för ett ständigt meningslöst, ur luften fångat målsättande och utvärderande till höger och vänster. Det vore alltså intressant att veta dels hur man fått tänker / genomför testerna och på vilket sätt man riktar undervisningen direkt mot dem. För det är klart att om man vet exakt vilka provuppgifterna är så kan man ju innan träna exakt samma sak med exempel som är väldigt lika och därmed få hög måluppfyllelse.
Det finns ju som Alltiallon påpekar i sitt blogginlägg en märklig hyllning av luddighet i skolan. Och jag har ett bra exempel på det. För ett antal år sedan gav Skolverket order om att åtgärdsprogram skulle tas fram på alla elever som hade behov av särskilt stöd i någon form i skolan. Man räknade med att det behovet omfattar så där 25 - 30 % av alla elever. Anvisningarna som kom från verket var minsta sagt otydliga. Skolor i SVeriges land slet i förtvivlan på studiedagar och med dyra utbildningspaket för att försöka fatta det här. Viljan var det inget fel på hos de flesta. Specialpedagogutbidlningarna lärde ut ett sätt att göra åtgärdsprogram på som innebar en en mindre avhandling på varje aktuellt barn, med ingående analys av individnivå, gruppnivå och organisationsnivå osv. Men det fungerade inte i praktiken. Så när verket utvärderade hur kommunerna lyckades med sina åtgärdsprogram efter några år så var det endast ett fåtal skolor i hela landet som lyckats. Jag vet att jag frågade verkets representant på vår skola om man av det skulle dra slutsatsen att verket varit lite otydligt i sina anvisningar eftersom så få lyckats efter så lång tid eller om man skulle dra slutsatsen att i stort sett alla anställda på skolor i Sverige var illvilliga eller bara korkade som inte fattade det här. Svaret jag fick var att det var då absolut inget fel på Skolverkets instruktioner. De var tydliga. ( ??!) Det ligger lite i linje med Alltiallons funderingar. Alltså att om man bara är tillräckligt otydlig så tvingas folk famla omkring och famlande är lärorikt även om man råkar lära sig fel saker. Men det är ju inte överhetens bekymmer, bara den enskildes.
Skolverket underkänner särskilt stöd i skolan!
Skolverket kritiserar skolornas stöd till elever som har det besvärligt i skolan. Det särskilda stödet till elever som behöver det, kan säkert göras bättre, mer långsiktigt och mer med fokus på grupp / organisation. Jag menar exempelvis att om man har elever med stor oro så kan det vara en vettig åtgärd att minska klasstorlekarna först för att se hur långt det räcker, innan man börjar göra särlösningar för enskilda elever. Inventering av trygghetsskapande åtgärder kan också vara ett övergripande tema på en skola för att hantera svåra orosmoment istället för att fokusera på vissa ämnen när det gäller tillfälliga planer / mål hit och dit. Det kan också finnas anledning att se över hur arbetet i den aktuella klassen / elevgruppen struktureras och planeras när man har barn med behov av särskilt stöd med i den.
Men det finns ändå en hel del i den här rapporten som gör att man undrar om den publicerades 1:a april! Jag hämtar fakta från tidningen Skolvärlden nr 3 -08.
-Ca 40 procent av eleverna i den svenska skolan får särskilt stöd i någon form under sin skoltid och Skolverket larmar om att det är många fler elever som skulle behöva stöd för att nå målen, fast de inte får det. ( ! )
Då kommer osökt tanken; finns det något grundläggande fel i skolan / målsättningen / Skolverket eftersom så stor andel av elever behöver extra hjälp för att klara av den. Har man skapat en skola som inte passar barnen eftersom det tycks vara så att endast en minoritet lyckas uppnå målen utan att få extra hjälp?
- Elever som får stöd har sämre studieförutsättningar än andra elever, konstaterar man häpet i undersökningen.
Ja herre gud, vad trodde man på Skolverket?! Att det var de studiebegåvade eleverna som fick stöd???
- Elever som får tidigt stöd och stöd under lång tid har sämre resultat säger undersökningen.
Ja men självklart är det så! Det är ju de kategorierna elever som har de största svårigheterna från början. De har inte fått sina svårigheter tack vare stödet!! Men så låter det när man läser om rapporten.
- Särskilda undervisningsgrupper, säger Skolverket, får endast förekomma tillfälligtvis.
Suck! Stackars de barn som verkligen behöver ha en trygg liten grupp som sin bas i skolan och utifrån den vara med i klass så mycket som de orkar. De får ingen kontinuitet i tillvaron. Istället ska elever som inte fixar stor grupp tvingas ut i klass på heltid. Det blir ofta ändå sittande utanför klassrummet ensam med en vuxen. Jag säger inte att en liten grupp är en patentlösning för alla barn med problem, men det borde ändå finnas en möjlighet för de barn som behöver just den hjälpen. Skolverkets tankar här är en typisk skrivbordsprodukt utifrån en illusioner om verkligheten, illusionen att alla barn kan klara av att gå i stor klass. Så här kan det bli när man litar på enbart de smala områden som är utforskade istället för att våga ta till sig bred erfarenhetskunskap också.
Men det finns ändå en hel del i den här rapporten som gör att man undrar om den publicerades 1:a april! Jag hämtar fakta från tidningen Skolvärlden nr 3 -08.
-Ca 40 procent av eleverna i den svenska skolan får särskilt stöd i någon form under sin skoltid och Skolverket larmar om att det är många fler elever som skulle behöva stöd för att nå målen, fast de inte får det. ( ! )
Då kommer osökt tanken; finns det något grundläggande fel i skolan / målsättningen / Skolverket eftersom så stor andel av elever behöver extra hjälp för att klara av den. Har man skapat en skola som inte passar barnen eftersom det tycks vara så att endast en minoritet lyckas uppnå målen utan att få extra hjälp?
- Elever som får stöd har sämre studieförutsättningar än andra elever, konstaterar man häpet i undersökningen.
Ja herre gud, vad trodde man på Skolverket?! Att det var de studiebegåvade eleverna som fick stöd???
- Elever som får tidigt stöd och stöd under lång tid har sämre resultat säger undersökningen.
Ja men självklart är det så! Det är ju de kategorierna elever som har de största svårigheterna från början. De har inte fått sina svårigheter tack vare stödet!! Men så låter det när man läser om rapporten.
- Särskilda undervisningsgrupper, säger Skolverket, får endast förekomma tillfälligtvis.
Suck! Stackars de barn som verkligen behöver ha en trygg liten grupp som sin bas i skolan och utifrån den vara med i klass så mycket som de orkar. De får ingen kontinuitet i tillvaron. Istället ska elever som inte fixar stor grupp tvingas ut i klass på heltid. Det blir ofta ändå sittande utanför klassrummet ensam med en vuxen. Jag säger inte att en liten grupp är en patentlösning för alla barn med problem, men det borde ändå finnas en möjlighet för de barn som behöver just den hjälpen. Skolverkets tankar här är en typisk skrivbordsprodukt utifrån en illusioner om verkligheten, illusionen att alla barn kan klara av att gå i stor klass. Så här kan det bli när man litar på enbart de smala områden som är utforskade istället för att våga ta till sig bred erfarenhetskunskap också.
Klokskap inom barnomsorgen!
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=33874&a=1103732
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=33874&a=1103761&lid=senasteNytt_364020&lpos=rubrik_1103761
Läser att Årjängs kommun utmärker sig i statistiken när det gäller dagis. Man har valt en linje med få barn i grupperna och hög personaltäthet. Kan bara gratulera till klokskap och goda kunskaper om barns grundläggande behov inom barnomsorgen ! Och att man dessutom har fått de lokaler och resurser som behövs för att göra så.
Vi som jobbar i grundskolan i samma kommun sneglar lite avundsjukt på den här statistiken, vore väl lögnaktigt att påstå något annat.
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=33874&a=1103761&lid=senasteNytt_364020&lpos=rubrik_1103761
Läser att Årjängs kommun utmärker sig i statistiken när det gäller dagis. Man har valt en linje med få barn i grupperna och hög personaltäthet. Kan bara gratulera till klokskap och goda kunskaper om barns grundläggande behov inom barnomsorgen ! Och att man dessutom har fått de lokaler och resurser som behövs för att göra så.
Vi som jobbar i grundskolan i samma kommun sneglar lite avundsjukt på den här statistiken, vore väl lögnaktigt att påstå något annat.
Kammaråklagare Niclas Wargren kommenterar....
mitt blogginlägg om "Oskadad av övergrepp?" längre ner i bloggen. Scrolla gärna ner och läs hans kommentar som komplement till artikeln! Enligt åklagarens åsikt så har tidningsartikeln fått slagsida genom att man valt att utelämna de yttranden från honom som innehöll mer medkännande med offret i det här målet. Det är ju bra i så fall och det är ju bra att få ett tillrättaläggande. För som det framställdes i artikeln så var det definitivt ett märkligt sätt att se på saken från en åklagare i ett mål. Det är väl i så fall mer advokatens uppgift att försöka släta över och hitta ursäkter till ett brott.
9a första april
Sånt som jag tycker är värt att reflektera över efter kvällens program:
- Rektorerna på skolan i programmet arbetar gentemot lärarna på samma sätt som lärarna genemot eleverna, dvs har positiva förväntningar på lärarkåren, stöttar dem när de sviktar, talar om för dem att de kan, att eleverna kan, ingjuter nytt mod i alla när det verkar motigt, hittar strategier att komma vidare när det ser mörkt ut, samlar alla istället för att så split, litar på att lärarna är proffs på det de gör, tar vara på lärarnas erfarenhetskunskap, uppmuntrar, inger förtroende genom att agera utifrån egna gedigna kunskaper om barns lärande. De motarbetar och misstänkliggör inte för att hitta syndabockar. De hittar inte på egna lösningar i smyg bakom ryggen på personalen utan utvecklar skolan i öppenhet tillsammans med sin personal, på samma sätt som lärarna utvecklar arbetet i klassen tillsammans med sina elever. Om rektor säger: Jag är stolt över Er till sin personal och menar det så har det precis lika god effekt som när en lärare säger samma sak till sina elever och menar det. Det svetsar samman till ett team som går framåt tillsammans och det blir hur starkt som helst. På det sättet kan man se hur en kommuns syn på skolverksamheten fortplantar sig ner igenom i det hierarkiska systemet via ledarskap, från högsta HSB-nivå ner till det enskilda klassrummet.
- Lärarna svetsar ihop sig när det verkar besvärligt istället för att skylla på varandra och börja bråka internt. De samarbetar och hittar en bra lösning i att alla ska starta och avsluta lektioner på liknande sätt. Man får ju inte se så mycket av det men om jag tolkade det rätt så handlade det om att eleverna ska hälsa - se i ögonen - sträcka upp sig - och svara på tilltal. Kan väl sägas svara mot baskrav i de flesta sociala sammanhang och skolan bör ju inte bli ett reservat för dåligt uppförande. Det talades om att avsluta med att sammanfatta lektionen med vad man lärt sig, med frågor o liknande: Jaaaa, Vygotskij, metakognition, lyfta blicken, se det egna lärandet, med yttersta syfte att eleverna ska ta mer makt över och mer ansvar för sitt lärande. Bra!
- Jag är fortsatt imponerad av den här svenskaläraren som tar in människor utfrån som har mycket att ge eleverna. Hon kämpar verkligen för att skolan ska ge livskunskap, bli en del av samhället, möjlighet att lära för livet inte bara till nästa prov.
- Tova och elbasen är ju bara så gripande. Hon har önskat sig en elbas sedan hon var 12 år och nu får hon en. Jag känner ju hur tårarna står i mina ögon när jag ser det här! Visst lämnar hennes livsöde många frågor. Varför finns det ingen förälder där som ser till att hon kommer till skolan? Eller uppmuntrar henne att se skolan som något viktigt just nu? Eller som kan prioritera i familjens budget så att hon kunde få åtminstone en begagnad elbas? Den kostar inte skjortan tror jag.
Men samtidigt så aktar jag mig för att sätta mig på några höga hästar och döma. Jag har nog aldrig i mitt lärarliv träffat på annat än föräldrar som verkligen vill sina barn det allra bästa utifrån de förutsättningar som råder; känslomässigt, ekonomiskt, socialt, fysiskt osv. Och Tovas ögon är djupa som brunnar när hon vägrar att svara på frågan varför hon inte orkar upp till skolan fast hon egentligen är en "begåvad MVG-tjej" som en lärare uttrycker det. Hon skyddar sig själv och sin familjs integritet och det är ett medvetet beslut.
Bilder och text om Spring Väst får det bli imorgon. Nu måste jag sova!
-
- Rektorerna på skolan i programmet arbetar gentemot lärarna på samma sätt som lärarna genemot eleverna, dvs har positiva förväntningar på lärarkåren, stöttar dem när de sviktar, talar om för dem att de kan, att eleverna kan, ingjuter nytt mod i alla när det verkar motigt, hittar strategier att komma vidare när det ser mörkt ut, samlar alla istället för att så split, litar på att lärarna är proffs på det de gör, tar vara på lärarnas erfarenhetskunskap, uppmuntrar, inger förtroende genom att agera utifrån egna gedigna kunskaper om barns lärande. De motarbetar och misstänkliggör inte för att hitta syndabockar. De hittar inte på egna lösningar i smyg bakom ryggen på personalen utan utvecklar skolan i öppenhet tillsammans med sin personal, på samma sätt som lärarna utvecklar arbetet i klassen tillsammans med sina elever. Om rektor säger: Jag är stolt över Er till sin personal och menar det så har det precis lika god effekt som när en lärare säger samma sak till sina elever och menar det. Det svetsar samman till ett team som går framåt tillsammans och det blir hur starkt som helst. På det sättet kan man se hur en kommuns syn på skolverksamheten fortplantar sig ner igenom i det hierarkiska systemet via ledarskap, från högsta HSB-nivå ner till det enskilda klassrummet.
- Lärarna svetsar ihop sig när det verkar besvärligt istället för att skylla på varandra och börja bråka internt. De samarbetar och hittar en bra lösning i att alla ska starta och avsluta lektioner på liknande sätt. Man får ju inte se så mycket av det men om jag tolkade det rätt så handlade det om att eleverna ska hälsa - se i ögonen - sträcka upp sig - och svara på tilltal. Kan väl sägas svara mot baskrav i de flesta sociala sammanhang och skolan bör ju inte bli ett reservat för dåligt uppförande. Det talades om att avsluta med att sammanfatta lektionen med vad man lärt sig, med frågor o liknande: Jaaaa, Vygotskij, metakognition, lyfta blicken, se det egna lärandet, med yttersta syfte att eleverna ska ta mer makt över och mer ansvar för sitt lärande. Bra!
- Jag är fortsatt imponerad av den här svenskaläraren som tar in människor utfrån som har mycket att ge eleverna. Hon kämpar verkligen för att skolan ska ge livskunskap, bli en del av samhället, möjlighet att lära för livet inte bara till nästa prov.
- Tova och elbasen är ju bara så gripande. Hon har önskat sig en elbas sedan hon var 12 år och nu får hon en. Jag känner ju hur tårarna står i mina ögon när jag ser det här! Visst lämnar hennes livsöde många frågor. Varför finns det ingen förälder där som ser till att hon kommer till skolan? Eller uppmuntrar henne att se skolan som något viktigt just nu? Eller som kan prioritera i familjens budget så att hon kunde få åtminstone en begagnad elbas? Den kostar inte skjortan tror jag.
Men samtidigt så aktar jag mig för att sätta mig på några höga hästar och döma. Jag har nog aldrig i mitt lärarliv träffat på annat än föräldrar som verkligen vill sina barn det allra bästa utifrån de förutsättningar som råder; känslomässigt, ekonomiskt, socialt, fysiskt osv. Och Tovas ögon är djupa som brunnar när hon vägrar att svara på frågan varför hon inte orkar upp till skolan fast hon egentligen är en "begåvad MVG-tjej" som en lärare uttrycker det. Hon skyddar sig själv och sin familjs integritet och det är ett medvetet beslut.
Bilder och text om Spring Väst får det bli imorgon. Nu måste jag sova!
-