9A mars 08
Men lilla Karro, varför har Du inte sett Din begåvning för att skriva förut???? För det var ju när Du upptäckte den som Du började tänka på att bli journalist. Och varför har ingen annan sett den?? Du har ju ändå gått nästan 9 år i skolan??
Det hade varit intressant om programmet fördjupat sig i den frågan. Är det så att hon har preserat lika bra förr fast ingen har uppmärksammat henne på det? Eller har hon inte vågat prestera inför risken att bli utstött som plugghäst? Sånt finns alltid risk med i en klass där det är "förbjudet" att ta studierna på allvar. Då blir man retad. Eller har hon helt enkelt inte mött rätt krav förut? Alltså, ingen har bett henne skriva en roman.
Suveränt av lärarna att ta ut eleverna i olika miljöer för att få dem att växa och väcka deras intresse och konfrontera deras fördomar genom att möta riktiga människor av kött och blod som är ovanliga. Likaså att ta in andra människor i skolan. Då blir skolan en del av samhället och inte en isolerad ö.
Sen svepte Manga förbi. Hade gärna sett mer av det! Spännande form av tecknande. Jag har gjort lite med elever.
Det hade varit intressant om programmet fördjupat sig i den frågan. Är det så att hon har preserat lika bra förr fast ingen har uppmärksammat henne på det? Eller har hon inte vågat prestera inför risken att bli utstött som plugghäst? Sånt finns alltid risk med i en klass där det är "förbjudet" att ta studierna på allvar. Då blir man retad. Eller har hon helt enkelt inte mött rätt krav förut? Alltså, ingen har bett henne skriva en roman.
Suveränt av lärarna att ta ut eleverna i olika miljöer för att få dem att växa och väcka deras intresse och konfrontera deras fördomar genom att möta riktiga människor av kött och blod som är ovanliga. Likaså att ta in andra människor i skolan. Då blir skolan en del av samhället och inte en isolerad ö.
Sen svepte Manga förbi. Hade gärna sett mer av det! Spännande form av tecknande. Jag har gjort lite med elever.
Behovet av forskning om lärares ledarskap.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1006953.svd
Skolforskningen har ju genom sina urval av forskningsområden hållit till en bit ifrån skolans verklighet. (Vågar jag säga eftersom detta faktum är dokumenterat i forskning !) :-)
Forskningen lägger bl.a. krutet på att utforska själva lärprocessen hos eleverna och det är naturligtvis viktigt. Men som lärare är man också väldigt upptagen med att fundera över hur i all världen man ska klara av att hantera 23 stycken 7-åringar på en gång eller 27 stycken 9-åringar. Alltså den delen av lärarkunskap som ingen någonsin lär oss (Nej, det får man inte lära sig på praktikplatsen under utbidlningen heller, för vi lärare pratar inte offentligt om vad vi gör när vi lyckas. Detta tillhör den enorma mängden tyst lärarkunskap som ofta betraktas lite nedlåtande av forskare).
Detta som är förbjudet att tala om i den svenska skolan: Hur gör vi som lärare för att erövra mandat från en elevgrupp att vara ledare, så att vi kan lära dem att fungera demokratiskt tillsammans och få dem att sträva mot kunskapsmålen istället för att prata och springa omkring och mobba varandra och sabba i skolmiljön?. Men allt det här är en hemlig sfär som vi aldrig talar om och ännu mindre forskar om!
Om jag tolkar Hans-Åke Scherp rätt så är detta med oron i skolan endast en fråga om demokratiunderskott i lärarens sätt att undervisa. Och han hissar politisk varningsflagg för det han kallar "hårdare tag" ( vad han menar med det vet jag inte för det framgår inte).
Men det är inte så enkelt att eleverna bråkar enbart för att de vill få vara med och bestämma. Det kan gå över styr med ett aldrig så demokratiskt undervisningssätt om inte läraren fått mandat av elevgruppen att vara ledare och använda den makt som följer med ledarskapet. I de återkommande utvärderingar jag gör själv i min klass på hur jag ska göra för att vara en bra lärare så uttrycker eleverna önskan om att få vara med och bestämma, men det klart dominerande önskemålet är att jag ska se till att barnen är snälla mot varandra så att ingen blir utsatt och att jag ska hjälpa dem när de behöver hjälp. De vill att jag ska vara den yttersta garanten för att ingen blir illa hanterad.
Det går att gömma sig bakom politiska floskler om "demokrati" eller psykologiska floskler om att "tala med barnen och deras föräldrar" men när man står där så funkar inte teorierna. Då handlar det mer om ledarskap här och nu. Det är fullt av jobb med förutseende när man bygger upp dagen / undervisningen, fullt av professionell men varm kontakt, fullt av stödskapande bland eleverna, fullt av arbete med att skapa trygghet och fungerande strukturer, osv.
Det handlar inte om att jag som lärare kan gå in där i klassrummet med endast mina eventuella medfödda ledaregenskaper. Det handlar om att nu måste jag vara proffs oavsett vad jag har med mig i bagaget. Barnen har rätt att få en skoltillvaro som gör det möjligt för dem att lära och utforska, få arbetsro och jag som lärare är ansvarig för att skapa den.
Men lärarutbildningen har inte lärt ut den här konsten av erövra och behålla ledarskapet över en elevgrupp och det var heller inte något antagningstest före för att visa upp medfödd auktoritet. Det handlar som lärare om att kastas ut på djupt vatten, försöka kara sig fram och förhoppningsvis samtidigt lära sig med trial and error. Och kanske överleva de första åren med hjälp av snälla kollegor. Jag har avverkat några lärarutbildningar och varje gång försökt ta upp ämnet lärares ledarskap och makt, men varje gång avvisats med lätt föraktfulla kommentarer om att det räcker med att gå in och vara sig själv.
Det här området är bara ett exempel på angelägen men försummad forskning, det finns fler. Den skulle upplevas viktigt för många lärare och användbar av lärarutbildare. Ok, jag tvivlar inte på att det liggen några dammiga avhandlingar och skramlar någonstans i arkiven, men det är inget som forskningen haft fokus på.
(Det här är version 2 av det här inlägget. Jag har nyanserat texten så att det ska framgå vad jag egentligen menar och jag har tagit bort det mest provocerande)
Skolforskningen har ju genom sina urval av forskningsområden hållit till en bit ifrån skolans verklighet. (Vågar jag säga eftersom detta faktum är dokumenterat i forskning !) :-)
Forskningen lägger bl.a. krutet på att utforska själva lärprocessen hos eleverna och det är naturligtvis viktigt. Men som lärare är man också väldigt upptagen med att fundera över hur i all världen man ska klara av att hantera 23 stycken 7-åringar på en gång eller 27 stycken 9-åringar. Alltså den delen av lärarkunskap som ingen någonsin lär oss (Nej, det får man inte lära sig på praktikplatsen under utbidlningen heller, för vi lärare pratar inte offentligt om vad vi gör när vi lyckas. Detta tillhör den enorma mängden tyst lärarkunskap som ofta betraktas lite nedlåtande av forskare).
Detta som är förbjudet att tala om i den svenska skolan: Hur gör vi som lärare för att erövra mandat från en elevgrupp att vara ledare, så att vi kan lära dem att fungera demokratiskt tillsammans och få dem att sträva mot kunskapsmålen istället för att prata och springa omkring och mobba varandra och sabba i skolmiljön?. Men allt det här är en hemlig sfär som vi aldrig talar om och ännu mindre forskar om!
Om jag tolkar Hans-Åke Scherp rätt så är detta med oron i skolan endast en fråga om demokratiunderskott i lärarens sätt att undervisa. Och han hissar politisk varningsflagg för det han kallar "hårdare tag" ( vad han menar med det vet jag inte för det framgår inte).
Men det är inte så enkelt att eleverna bråkar enbart för att de vill få vara med och bestämma. Det kan gå över styr med ett aldrig så demokratiskt undervisningssätt om inte läraren fått mandat av elevgruppen att vara ledare och använda den makt som följer med ledarskapet. I de återkommande utvärderingar jag gör själv i min klass på hur jag ska göra för att vara en bra lärare så uttrycker eleverna önskan om att få vara med och bestämma, men det klart dominerande önskemålet är att jag ska se till att barnen är snälla mot varandra så att ingen blir utsatt och att jag ska hjälpa dem när de behöver hjälp. De vill att jag ska vara den yttersta garanten för att ingen blir illa hanterad.
Det går att gömma sig bakom politiska floskler om "demokrati" eller psykologiska floskler om att "tala med barnen och deras föräldrar" men när man står där så funkar inte teorierna. Då handlar det mer om ledarskap här och nu. Det är fullt av jobb med förutseende när man bygger upp dagen / undervisningen, fullt av professionell men varm kontakt, fullt av stödskapande bland eleverna, fullt av arbete med att skapa trygghet och fungerande strukturer, osv.
Det handlar inte om att jag som lärare kan gå in där i klassrummet med endast mina eventuella medfödda ledaregenskaper. Det handlar om att nu måste jag vara proffs oavsett vad jag har med mig i bagaget. Barnen har rätt att få en skoltillvaro som gör det möjligt för dem att lära och utforska, få arbetsro och jag som lärare är ansvarig för att skapa den.
Men lärarutbildningen har inte lärt ut den här konsten av erövra och behålla ledarskapet över en elevgrupp och det var heller inte något antagningstest före för att visa upp medfödd auktoritet. Det handlar som lärare om att kastas ut på djupt vatten, försöka kara sig fram och förhoppningsvis samtidigt lära sig med trial and error. Och kanske överleva de första åren med hjälp av snälla kollegor. Jag har avverkat några lärarutbildningar och varje gång försökt ta upp ämnet lärares ledarskap och makt, men varje gång avvisats med lätt föraktfulla kommentarer om att det räcker med att gå in och vara sig själv.
Det här området är bara ett exempel på angelägen men försummad forskning, det finns fler. Den skulle upplevas viktigt för många lärare och användbar av lärarutbildare. Ok, jag tvivlar inte på att det liggen några dammiga avhandlingar och skramlar någonstans i arkiven, men det är inget som forskningen haft fokus på.
(Det här är version 2 av det här inlägget. Jag har nyanserat texten så att det ska framgå vad jag egentligen menar och jag har tagit bort det mest provocerande)
"Beprövad erfarenhet" = "praktiskt prövad o användbar"!
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1006953.svd
Jag väljer att tolka och använda uttrycket "beprövad erfarenhet" i Hans - Åke Scherps artikel utifrån mina referensramar, som en alldeles vanlig tidningsläsare utan kunskaper i skolforskning, och då betyder uttrycket ungefär "erfarenheter som prövats i praktiken och på så sätt visat sig användbara".
Det är möjligt att det betyder något annat för den (lilla!) delen av läsekretsen i SvD som består av forskare
Men jag är inte beredd att självklart lämna över tolkningsföreträdet i vardagssvenskan till den vetenskapliga världen. För jag får väl ändå utgå ifrån att artikeln vänder sig till vanliga människor när den trycks i en morgontidning istället för i fackpressen?
Jag står för min tolkning i användningen av uttrycket "beprövad erfarenhet" och om vi har en språkförbistring här så får den väl i så fall illustrera det avstånd som tycks råda mellan skolforskningen och skolverkligheten. Sanningen ska vi kanske vara försiktiga med att göra anspråk på.
På A-M Körlings blogg finns funderingar kring uttrycket BEPRÖVAD ERFARENHET http://www.annemariekorling.blogg.se/
Jag väljer att tolka och använda uttrycket "beprövad erfarenhet" i Hans - Åke Scherps artikel utifrån mina referensramar, som en alldeles vanlig tidningsläsare utan kunskaper i skolforskning, och då betyder uttrycket ungefär "erfarenheter som prövats i praktiken och på så sätt visat sig användbara".
Det är möjligt att det betyder något annat för den (lilla!) delen av läsekretsen i SvD som består av forskare
Men jag är inte beredd att självklart lämna över tolkningsföreträdet i vardagssvenskan till den vetenskapliga världen. För jag får väl ändå utgå ifrån att artikeln vänder sig till vanliga människor när den trycks i en morgontidning istället för i fackpressen?
Jag står för min tolkning i användningen av uttrycket "beprövad erfarenhet" och om vi har en språkförbistring här så får den väl i så fall illustrera det avstånd som tycks råda mellan skolforskningen och skolverkligheten. Sanningen ska vi kanske vara försiktiga med att göra anspråk på.
På A-M Körlings blogg finns funderingar kring uttrycket BEPRÖVAD ERFARENHET http://www.annemariekorling.blogg.se/
"Martin"s kommentar i Scherp-artikeldebatten.
http://svensklararen.blogspot.com/2008/03/r-bjrklunds-skolpolitik-rena-rama-1800.html
Eftersom jag är en urusel länkare så valde jag att klippa ut en kommentar hos Jeppesen som jag tycker säger en hel del kloka saker i den här Scherp-debatten. Den är alltså skriven av någon anonym Martin på Jeppesens blogg. Den finns på min länklista här bredvid.
Alltså det här är så festligt! Medan jag är inne hos svensklärarna, alltså bl.a. Martin (lyckades till slut spåra Martin dit) och skriver och ber om lov att publicera den här kloka kommentaren, så är han här och skriver en kommentar. Men nu gör jag som jag sa ifrån början i alla fall. Det får bli både och, om Martin går med på det annars tar jag bort det här.
Bloggvärlden är kul :-)
Martin said... Hej Fredrik! Med all respekt - jag tycker att Sherps artikel är pinsam läsning. Därmed inte sagt att Björklund & co har mer "rätt", absolut inte. Men de utgångspunkter Sherp har är i sina huvuddrag innehållstomma floskler tycker jag.
Vad innebär den katederpedagogik som Sherp ondgör sig över? På 1800-talet? Är det vanliga genomgångar han åsyftar fanns de inte utanför de statliga läroverken under denna tid (se Mellberg, Margareta: Pedagogen och det skrivna ordet - en avhandling som Sherp givetvis borde känna till) eftersom lärarnas kunskaper var för dåliga, och det inte fanns läromaterial som kunde följa upp genomgångarna. Är det monitörsundervisning eller Lancasterundervisning Sherp kallar för katederundervisning är det mycket okunnigt. I vilket fall är hela resonemanget runt industrisamhället etc skrämmande förenklat, och låter mest som det bla bla vi hörde om den postmoderna skolan för 15 år sedan.
Det andra jag verkligen stör mig på är det fokus på den inre motivationen som Sherp pratar om. Yttre motivation är fult - och sorry ni som gått igenom skolan med läxor, prov och numrerade matteuppgifter - ni har bara ytinlärt och inte förstått någonting. Det är denna idé som ligger bakom det ensidiga fokuset på fri forskning som inneburit katastrof för det svenska skolväsendet i sin helhet. Och ska vi fortsätta att slå in på detta spår - istället för att ta tag i de verkliga problemen som svag styrning och bristande läsförmåga - tja då är vi illa ute.
Det viktiga är inte på vilket sätt eleverna känner motivation - utan att de gör något vettigt. De får arbeta med ett innehåll på ett eller annat sätt. Eleven känner mening. Det finns en stark positiv styrning på skolan - med fokus på arbete och kunskap (ja jag vet att jjag låter lite likt Björklund här men ibland kan det inte märkas), vilket naturligtvis kan fungera på olika sätt. Läraren tar ansvar över elevernas inlärning (nej, tonåringar är inte mogan att ta detta ansvar), och har en bra relation till eleverna. Är det så svårt?
Med tanke på pedagogikämnets status idagens skoldebatt (helt marginaliserad - Sherp är ett bra exempel på varför det är så) betackar jag mig för den eventuella forskning som Sherp hänvisar till. I all den forskning jag gick igenom runt 99-2000 är slutsatserna alltid dragna iförväg, och detsamma gäller mycket av den ämnesdidaktiska forskning som finns i svenska. Slutsatsen är alltid alltid alltid att a) eleverna inte står i centrum, b) man utgår inte från elevernas egen verklighet, c) eleverna har för lite inflytande över innehållet, d) läraren undervisar för mycket (står i centrum) etc etc
"Även skolpolitiken borde vara evidensbaserad", säger Sherp. Jepp, det finns en livaktig internationell forskning om skolor som lyckas (detta behöver jag ju inte upplysa dig om Fredrik! :^) och vi har också - jag vet att det är uttjatat - Finland som exempel på hur man kan konstruera ett bättre skolsystem (nej, deras framgångar beror inte på som vissa sossar fortfarande hävdar) som uppenbarligen inte leder till tom ytinlärning etc som Sherps plattityder talar om.
Anmärkningsvärt är att samma artikel återkommer från just pedagoger gång efter gång efter gång. Jag vet att jag låter populistisk och jättefolkpartistisk här men det vore en välgärning om dessa tomtar försvann från universitetet och får kalla sin verksamhet tankesmedja eller vad som helst."
Här är alltså klart slut på Martins kommentar som jag hittade hos Fredrik och som jag skulle ha länkat till om jag bara kunnat.
H-Å Scherp förväxlar vetenskap och erfarenhet!
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1006953.svd
Hans-Åke Scherp säger sig utifrån en vetenskaplig grund attackera Jan Björklunds skolpolitik och han menar att den strider mot det han kallar "forskning och beprövad erfarenhet" eller "vetenskap och beprövad erfarenhet" . Detta upprepas genom hela artikeln i SvD 23:e mars som ett mantra.
Sorry Hans-Åke, men så är det inte. Den samlade "beprövade erfarenheten" inom skolans värld är jättestor och endast en mycket liten del av den har gjorts till formell vetenskap. Det som har "vetenskapats" har i mångt och mycket varit forskning som vi "arbetare" (=lärare) i skolans värld inte skulle känna igen som vår "erfarenhet". ( Det finns också väl dokumenterat :-)) ) Forskningen i skolans värld har ofta haft andra förtecken än verkligheten i klassrummet, och tett sig rätt avlägsen den stora erfarenhetsmängd som finns tillgänglig. Om det i artikeln hänvisas till vetenskap och forskning i den politiska argumentationen är helt ok, men jag tycker nog att det är en smula förmätet att göra anspråk på att känna till hela den "beprövade erfarenheten" åtminstone om vi använder begreppet på det sätt det uppfattas utanför universitetskorridorerna: Erfarenheter som prövats i praktiken och som fungerar.
Vi som ser skolforskningen i perspektiv nerifrån och upp, tycker nog mest att den liknar "som man ropar får man svar". Och svaren har på något märkligt sätt passat så bra in på de tillfälliga opinioner som blåst genom beslutskorridorerna. Kvar på golvet, istadigt hållande i hatten, motsträviga, som Du brukar välja att se dem, i en förstockad "skolkultur" har lärare stått och försökt hantera skolverkligheten med allt sämre verktyg som stöd. Tendensen går mot ett allt större kaos som endast kan hanteras av TV-programmens superlärare.
Det var mot mångas "beprövade erfarenhet" som man i stort sett förbjöd oss att bilda smågrupper för barn som har stora svårigheter att vara i stor klass.
Det var mot mångas "beprövade erfarenhet" som man gjorde om gymnasieskolan till ett gigantiskt smörgåsbord och dessutom tvingade huvudmannen att sätta ut det på marknaden.
Det var mot mångas "beprövade erfarenhet" som man valde att tvinga i stort sett alla gymnasieelever att parallellet med sin yrkesutbildning också läsa in högskolebehörighet.
Det var mot mångas "beprövade erfarenhet" som vi lärare berövades alla verktyg när det gäller att åstadkomma arbetsro och arbetsglädje och respekt i skolans värld. Kvar finns endast den eventuella personliga auktoriteten men utan stöd uppifrån i lagar och förordningar och rättspraxis.
Det är mot mångas "beprövade erfarenhet" att ställa kraven på arbetsro / hänsyn / prestation mot kraven på ansvarstagande / kreativitet/ utveckling. Jag lovar Hans-Åke, om det inte finns arbetsro och trygghet och hänsyn och krav i en klass så blir det inget ansvarstagande och ingen kreativitet och ingen utveckling heller. Det blir bara anarki och den är grym mot läraren men allra grymmast mot eleverna själva.
Jag är glad att Jan Björklund har vågat se skolans problem och åtminstone försöker göra något åt dem. Du kallar det svartmålning. Jag väljer att kalla det klarsyn och är djupt tacksam att någon äntligen vågar titta efter och se in i skolans inre värld istället för att gömma sig bakom ett skrivbord. För oss som jobbar i skolan så har socialdemokraternas skolpolitik varit ett enda stort misstag och det kan knappast bli sämre nu. Det erkänner till och med Mona Sahlin.
Hans-Åke Scherp säger sig utifrån en vetenskaplig grund attackera Jan Björklunds skolpolitik och han menar att den strider mot det han kallar "forskning och beprövad erfarenhet" eller "vetenskap och beprövad erfarenhet" . Detta upprepas genom hela artikeln i SvD 23:e mars som ett mantra.
Sorry Hans-Åke, men så är det inte. Den samlade "beprövade erfarenheten" inom skolans värld är jättestor och endast en mycket liten del av den har gjorts till formell vetenskap. Det som har "vetenskapats" har i mångt och mycket varit forskning som vi "arbetare" (=lärare) i skolans värld inte skulle känna igen som vår "erfarenhet". ( Det finns också väl dokumenterat :-)) ) Forskningen i skolans värld har ofta haft andra förtecken än verkligheten i klassrummet, och tett sig rätt avlägsen den stora erfarenhetsmängd som finns tillgänglig. Om det i artikeln hänvisas till vetenskap och forskning i den politiska argumentationen är helt ok, men jag tycker nog att det är en smula förmätet att göra anspråk på att känna till hela den "beprövade erfarenheten" åtminstone om vi använder begreppet på det sätt det uppfattas utanför universitetskorridorerna: Erfarenheter som prövats i praktiken och som fungerar.
Vi som ser skolforskningen i perspektiv nerifrån och upp, tycker nog mest att den liknar "som man ropar får man svar". Och svaren har på något märkligt sätt passat så bra in på de tillfälliga opinioner som blåst genom beslutskorridorerna. Kvar på golvet, istadigt hållande i hatten, motsträviga, som Du brukar välja att se dem, i en förstockad "skolkultur" har lärare stått och försökt hantera skolverkligheten med allt sämre verktyg som stöd. Tendensen går mot ett allt större kaos som endast kan hanteras av TV-programmens superlärare.
Det var mot mångas "beprövade erfarenhet" som man i stort sett förbjöd oss att bilda smågrupper för barn som har stora svårigheter att vara i stor klass.
Det var mot mångas "beprövade erfarenhet" som man gjorde om gymnasieskolan till ett gigantiskt smörgåsbord och dessutom tvingade huvudmannen att sätta ut det på marknaden.
Det var mot mångas "beprövade erfarenhet" som man valde att tvinga i stort sett alla gymnasieelever att parallellet med sin yrkesutbildning också läsa in högskolebehörighet.
Det var mot mångas "beprövade erfarenhet" som vi lärare berövades alla verktyg när det gäller att åstadkomma arbetsro och arbetsglädje och respekt i skolans värld. Kvar finns endast den eventuella personliga auktoriteten men utan stöd uppifrån i lagar och förordningar och rättspraxis.
Det är mot mångas "beprövade erfarenhet" att ställa kraven på arbetsro / hänsyn / prestation mot kraven på ansvarstagande / kreativitet/ utveckling. Jag lovar Hans-Åke, om det inte finns arbetsro och trygghet och hänsyn och krav i en klass så blir det inget ansvarstagande och ingen kreativitet och ingen utveckling heller. Det blir bara anarki och den är grym mot läraren men allra grymmast mot eleverna själva.
Jag är glad att Jan Björklund har vågat se skolans problem och åtminstone försöker göra något åt dem. Du kallar det svartmålning. Jag väljer att kalla det klarsyn och är djupt tacksam att någon äntligen vågar titta efter och se in i skolans inre värld istället för att gömma sig bakom ett skrivbord. För oss som jobbar i skolan så har socialdemokraternas skolpolitik varit ett enda stort misstag och det kan knappast bli sämre nu. Det erkänner till och med Mona Sahlin.
Hans-Åke Scherp - in i skolpolitiken från vänster!
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1006953.svd
Jag läser Hans-Åke Scherps debattartikel i Svd där han ondgör sig över Alliansens skolpolitik och jag kan inte låta bli att i all stillhet reflektera lite över den. Det här är ju inte första gången som Hans-åke Scherp ger sig in i den politiska debatten och säger sig göra det utifrån en forskningsbas. Tvärtom så har han agerat rätt så aggressivt och politiskt stöttat vänstern i skolpolitiken.
Jag sätter nog gärna på mig extra strängt granskande ögon när det gäller forskning som bedrivs i närheten av det politiska toppskiktet i ett land. Och där befinner sig Hans - Åke. Om jag inte minns fel så var förre Skolverkschefen Ekholm hans handledare i doktorsavhandlingen och Ekholm kom även fortsättningsvis att fungera som H-Å:s mentor inom universitetsvärlden och i politiken, på det sätt som män brukar stötta varandra framåt.
Det är klart att det är en skuffelse i karriären att efter ett val plötsligt befinna sig på förlorande sida. Men som det ser ut nu så blir det vänstermajoritet i nästa val igen och då vore jag inte förvånad om vi finner herr Scherp i positionen som ledare för den återupprättade utvecklingsavdelningen vid Skolverket. Allt tyder på att han själv och andra agerar i den riktningen.
Jag menar inte därmed att allt som Hans-Åke skriver är fel, jag tror inte heller på att betygen frälser skolan från ondo. Jag vill bara komplettera den strikta forskningsutgångspunkt som Hans - Åke själv beskriver sig ha. Han framstår alltså i mångt och mycket som politiker också genom sin aggressiva agitation efter valet och innehållet i det han skriver bör bedömas utifrån det.
Klass 9A: Miraklet att bli sedd!
Visst blir det tydligt i det här avsnittet, hur viktigt det är att bli sedd för att våga leva. Det känns lite som att eleverna i klassen på många sätt hade fastnat på vägen och inte blivit sedda som individer i skolan utan bara burit på en tung kollektiv stämpel: DÅLIG KLASS! Nu kommer ett TV-team och ett gäng lärare som börjar fråga var och en av dem, inte bara vad som sker här och nu utan också, hur det har varit förut.
I samband med det kan jag inte låta bli att fundera över hur stor inverkan TV-inspelningen har haft för det positiva resultatet och det faktum att allt fler elever nu ändå börjar försöka, börjar plugga och börjar uppträda mer moget och vuxet. I en dålig klass kan man alltid gömma sig bakom klichéer som att "jag vill ändå inte, det spelar ingen roll", "klart att det inte går, jag försöker inte ens för jag går i en dålig klass". Men när eleven står ensam öga mot öga med lärare och tv-folk som frågar, så går det inte längre att gömma sig i gruppens neråtspiral. Nu börjar det bära uppåt och alla vill vara med. Det egna ansvaret blir plötsligt synligt. Det går inte längre att gömma sig bakom gruppens stämpel. Det är positivt och barn borde alltid ha möjlighet att bli sedda, både hemma och i skolan och på fritiden.
MEN DET KÄNNS ÄNDÅ VÄLDIGT FEL ATT TA FRAM NADJAS TRAUMA RUNT PAPPANS DÖD! Om nu mamman blev så omtumlad av att tvingas börja prata om det här för första gången någonsin med sitt barn och dessutom göra det inför TV-kameror, att hon inte kunde värja sig mot en publicering av inslaget, så borde någon annan ha slagit stopp. Detta skulle aldrig ha varit med, det var att lämna ut människor på fel sätt. Så långt in i familjens obearbetade tragedi hade vi tittare inte att göra.
BARN MÅSTE ALLTID SKYDDAS FRÅN MEDIAS BEHOV AV SNYFTPORNOGRAFI!
För så är det ju, gripande människoöden som Nadjas är ju bra TV. Och det är väldigt lätt att som vuxen i ett barns närhet vinna dess förtroende och få det att berätta saker som de ångrar efteråt när perspektivet blir vidare och barnet kanske tycker att detta borde ha fått förbli privat. Om nu inte mamman orkade med att säga ifrån att det här ska inte vara med, så borde TV-teamet själva ha stoppat det.
Alla vi som har en professionell relation till barn måste vara försiktiga och ta ansvar för att relationen till varje barn blir god och stabil, lyssna på det som barn vill berätta för oss och hjälpa till med det vi förmår utifrån det. Men inte aktivt arbeta oss in så nära att vi hamnar i en roll med för stor betydelse för barnet. Vår närvaro i barnets liv är och förblir tillfällig och det ska finnas med hela tiden. Vi slutar jobbet, tar tjänstledigt, barnet går vidare till nästa klass, osv. Det är en tidsbestämd relation redan från början. Vi har inte rätt att ta plats för nära helt enkelt, för risken är att vi för en del barn med vårt avhopp lägger ytterligare ett vuxensvek till de som barnet redan upplevt.
I samband med det kan jag inte låta bli att fundera över hur stor inverkan TV-inspelningen har haft för det positiva resultatet och det faktum att allt fler elever nu ändå börjar försöka, börjar plugga och börjar uppträda mer moget och vuxet. I en dålig klass kan man alltid gömma sig bakom klichéer som att "jag vill ändå inte, det spelar ingen roll", "klart att det inte går, jag försöker inte ens för jag går i en dålig klass". Men när eleven står ensam öga mot öga med lärare och tv-folk som frågar, så går det inte längre att gömma sig i gruppens neråtspiral. Nu börjar det bära uppåt och alla vill vara med. Det egna ansvaret blir plötsligt synligt. Det går inte längre att gömma sig bakom gruppens stämpel. Det är positivt och barn borde alltid ha möjlighet att bli sedda, både hemma och i skolan och på fritiden.
MEN DET KÄNNS ÄNDÅ VÄLDIGT FEL ATT TA FRAM NADJAS TRAUMA RUNT PAPPANS DÖD! Om nu mamman blev så omtumlad av att tvingas börja prata om det här för första gången någonsin med sitt barn och dessutom göra det inför TV-kameror, att hon inte kunde värja sig mot en publicering av inslaget, så borde någon annan ha slagit stopp. Detta skulle aldrig ha varit med, det var att lämna ut människor på fel sätt. Så långt in i familjens obearbetade tragedi hade vi tittare inte att göra.
BARN MÅSTE ALLTID SKYDDAS FRÅN MEDIAS BEHOV AV SNYFTPORNOGRAFI!
För så är det ju, gripande människoöden som Nadjas är ju bra TV. Och det är väldigt lätt att som vuxen i ett barns närhet vinna dess förtroende och få det att berätta saker som de ångrar efteråt när perspektivet blir vidare och barnet kanske tycker att detta borde ha fått förbli privat. Om nu inte mamman orkade med att säga ifrån att det här ska inte vara med, så borde TV-teamet själva ha stoppat det.
Alla vi som har en professionell relation till barn måste vara försiktiga och ta ansvar för att relationen till varje barn blir god och stabil, lyssna på det som barn vill berätta för oss och hjälpa till med det vi förmår utifrån det. Men inte aktivt arbeta oss in så nära att vi hamnar i en roll med för stor betydelse för barnet. Vår närvaro i barnets liv är och förblir tillfällig och det ska finnas med hela tiden. Vi slutar jobbet, tar tjänstledigt, barnet går vidare till nästa klass, osv. Det är en tidsbestämd relation redan från början. Vi har inte rätt att ta plats för nära helt enkelt, för risken är att vi för en del barn med vårt avhopp lägger ytterligare ett vuxensvek till de som barnet redan upplevt.
9A idag tisdag 11 /3
Så har det gått ett program till i serien om 9 A. Kvällens tema och tydliga budskap var följande:
DET ÄR ALLDELES FÖR SENT ATT BÖRJA INFORMERA I SLUTET AV HÖGSTADIETIDEN OM VAD SOM KRÄVS FÖR ATT KOMMA IN PÅ GYMNASIET OCH VILKA LINJER SOM FINNS OCH HUR MAN BERÄKNAR POÄNGEN! Det borde ju ske mycket tidigare, ja, kontinuerligt under hela skoltiden. Allt annat blir fel, speciellt för elever som har föräldrar som inte kan eller som inte bryr sig. De ambitiösa föräldrarna skaffar nog information till sina barn ändå, men det borde ju inte enbart vara föräldrarnas ansvar, särskilt inte som man borde få in fler ungdomar från studieovana hem till gymnasiet.
Jag jobbar ju i skolans värld men hade ingen aning om att det kom in så sent med studie- och yrkesvägledning. Det kan inte vara lätt att ta igen flera års försummelser i studierna på bara några månader inför ett gymnasieval. Och de flesta eleverna verkade ju tro att det skulle gå att ta sig in på attraktiva linjer med betydligt lägre poäng.
Satsning på SYO och kontinuerligt under flera år verkar vara klokt.
Vad gör vi egentligen på dagarna?
Nu har det inte varit något sånt där vanligt dagboksskrivande på ett tag, en sån där vanlig dag. Idag tisdag känns som en väldigt vanlig dag så nu passar jag på:
Gubben och Evert har jobbat i Slemtegen med ett hus som de bygger åt T och M på Udden. (Deras egendom är till salu nu förresten, en av de mest fantastiska som bjuds ut till försäljning i Sverige just nu f.ö.!)
Jag jobbade på skolan idag förstås, men slutade tidigt eftersom jag har friskvårdstimme. Den tog jag inte ut idag, det regnade och blåste så grymt, så jag bokar en timmes zonterapi istället.
Jag var alltså rekordelig fru, lagade mat; köttbullar med kokt potatis och kokta morötter och lingonsylt. Köttbullarna gjorda på köpefärs, ingen höjdare men ätbart. Lingonsylten var dock hemgjord. Det räckte till matlåda åt gubben i morgon. De har ju en lite barack med micro så det funkar.
Roland duschade, bytte om och for iväg på "något möte". Det är det nästan varje dag så här års, årsmötenas gyllene tid på året. Men i kväll var det inte årsmöte, det var möte inför älgsamråd med information i jatkvårdskretsen, om älgtillgång och sånt.
När han väl försvunnit, disken var inplockad och lugnet lagt sig skrev jag några rader till tidningen Svensk Jakt Nyheter, skickade dem och en bild, samt gjorde lite jobb med vår stuguthyrning inför sommarsäsongen. Därefter följde två telefonsamtal i jobbet och rättningar av ett par mattediagonser.
Och nu är jag framme vid att ägna en stund åt bloggen och att vänta på dagens avsnitt av klass 9A, det enda TV-program jag föjer egentligen. Fast det är ett till jag skulle vilja följa, det där en svensk lärare och en finsk lärare byter skola med varandra, allt i akt och mening att finna ut vad som gör den finska skolan så bra. Men jag minns inte vilken kanal det går på, kan vara Kunskapskanalen eller nåt. Berätta gärna om någon vet!
Sen går jag här med ett huvud som alldeles på egen hand sysslar med matte för första gången på nästan ett år. Det tänker på det här med minus, att det egentligen borde vara skillnader man räknar istället, dvs nerifrån och upp. Det är mycket lättare på sikt och funkar bättre på huvudräkning ( även skriftlig huvudräkning), åtminstone när man kommer över 10 och ska göra tiotalsövergångar. Och det ska man ju. De är ett kapitel för sig. När barn misslyckas i nationella prov i matte i femman så är det just automatisering av plus och minus upp till 10 och tiotalsövergångar som fallerar. Så det är viktigt men svårt.
Tja ungefär så här kan en dag vara här på Liane. Jag återkommer väl i vanlig ordning efter programmet om 9A.
Gubben och Evert har jobbat i Slemtegen med ett hus som de bygger åt T och M på Udden. (Deras egendom är till salu nu förresten, en av de mest fantastiska som bjuds ut till försäljning i Sverige just nu f.ö.!)
Jag jobbade på skolan idag förstås, men slutade tidigt eftersom jag har friskvårdstimme. Den tog jag inte ut idag, det regnade och blåste så grymt, så jag bokar en timmes zonterapi istället.
Jag var alltså rekordelig fru, lagade mat; köttbullar med kokt potatis och kokta morötter och lingonsylt. Köttbullarna gjorda på köpefärs, ingen höjdare men ätbart. Lingonsylten var dock hemgjord. Det räckte till matlåda åt gubben i morgon. De har ju en lite barack med micro så det funkar.
Roland duschade, bytte om och for iväg på "något möte". Det är det nästan varje dag så här års, årsmötenas gyllene tid på året. Men i kväll var det inte årsmöte, det var möte inför älgsamråd med information i jatkvårdskretsen, om älgtillgång och sånt.
När han väl försvunnit, disken var inplockad och lugnet lagt sig skrev jag några rader till tidningen Svensk Jakt Nyheter, skickade dem och en bild, samt gjorde lite jobb med vår stuguthyrning inför sommarsäsongen. Därefter följde två telefonsamtal i jobbet och rättningar av ett par mattediagonser.
Och nu är jag framme vid att ägna en stund åt bloggen och att vänta på dagens avsnitt av klass 9A, det enda TV-program jag föjer egentligen. Fast det är ett till jag skulle vilja följa, det där en svensk lärare och en finsk lärare byter skola med varandra, allt i akt och mening att finna ut vad som gör den finska skolan så bra. Men jag minns inte vilken kanal det går på, kan vara Kunskapskanalen eller nåt. Berätta gärna om någon vet!
Sen går jag här med ett huvud som alldeles på egen hand sysslar med matte för första gången på nästan ett år. Det tänker på det här med minus, att det egentligen borde vara skillnader man räknar istället, dvs nerifrån och upp. Det är mycket lättare på sikt och funkar bättre på huvudräkning ( även skriftlig huvudräkning), åtminstone när man kommer över 10 och ska göra tiotalsövergångar. Och det ska man ju. De är ett kapitel för sig. När barn misslyckas i nationella prov i matte i femman så är det just automatisering av plus och minus upp till 10 och tiotalsövergångar som fallerar. Så det är viktigt men svårt.
Tja ungefär så här kan en dag vara här på Liane. Jag återkommer väl i vanlig ordning efter programmet om 9A.
"Skolan kan bli samhällsfarlig"...
säger Martin Ingvar i tidningen "Dagens samhälle" nr 8 / 08 med temanurmmer om skolan. Ingvar går in i skoldebatten utifrån sitt perspektiv av biologi och hjärnkonstruktion. Han menar att skolan missgynnar pojkarna för de har "mer spring i benen" och mer testosteron så de får sämre betyg, de busar och sitter inte still. Det har som påföljd att flickorna lägger beslag på de höga betygen, högskoleplatserna och därmed jobben som läkare, jurister och annat som kräver toppbetyg. Pojkarna, speciellt de med utländsk bakgrund, blir de största förlorarna. Han anser i stora drag att detta ska botas genom att lärarna får bestämma mer över barnen och att man slutar upp med att ha stora elevgrupper med lärarlag istället för sammanhållna klasser med en lärare. Lärarlag är enligt honom en konstruktion gjord utifrån lärarnas behov men eventuellt missgynnar den invandrarbarn och de barn som har "pojkproblem".
Pojkarna presterar sämre än flickorna i skolan. De har enligt tidningen 10 % lägre betyg. Det gäller oavsett bakgrund, ålder osv. men det är något sämre i glesbygd. Skillnaderna här mellan pojkar och flickor ser ut att öka dessutom. Den beror inte på allt fler kvinnliga lärare enligt undersökningen och fenomenet finns sedan 1988 i grundskolan och sedan 1972 i gymnasiet. Två av tre studerande på högskolor är kvinnor. Till skillnad från Martin Ingvar så anser Kristina Scharp, Svenskt Näringsliv, att det är inget problem. Problemet är att vi måste få tillräckligt väl utbildad arbetskraft och det är ok att tjejerna tar över. Pojkarna klarar sig i alla fall fram till de mest välbetalda jobben.
Tidningen gör också en stor jämförelse mellan den svenska skolan och den finska eftersom Finland återigen ligger i topp på de internationella undersökningar som görs. Man lyckas i Finland framför allt med att lyfta de svaga elevgruppernas prestationer. De har färre elever som slås ut ur skolan och det blir avgörande för deras topplacering. De höga resultaten i Finland håller, även om man tar bort elever med utländsk bakgrund, de är betydligt fler i Sverige.
Enkelt uttryckt så anser man att lärarnas höga status och skolans arbetsro ger Finland de höga resultaten. Hur man når dit går inte att utläsa men man tar fram några fakta:
* Obehöriga lärare anställs inte fast
* Längre lärarutbildning, minst 5 år
* Lärarna bestämmer mer och samhället är mer auktoritärt
* Lärare är respekterade och har hög lön
* Politikernivån / centralmakten litar på lärare och skola, det finns inga skolinspektörer
* Man slapp besparingarna som Sverige gjorde på 90-talet.
* Klasserna är inte nivågrupperade men man har små specialklasser för elever som behöver ha det lugnare
* Förutom specialklasserna (i princip förbjudet i Sverige!) så ges stödundervisning till dem som behöver.
* Betyg ges från femte klass men används till att jämföra individens prestationer över tid, inte mellan individer. (?)
* Friskolor finns, men få väljer dem eftersom man allmänt anser att den offentliga skolan är bra.
* Skolan i Finland har inte blivit slagträ i politiken. Den politiska nivån är inte inne och ändrar hela tiden och rotar i detaljer.
* Man har ingen skolpeng och strävar inte efter konkurrensutsättning mellan skolor.
Det var givande läsning och jag fick en del fakta om den finska skolan som jag inte känt till förut, bl.a. detta med att man använder sig av specialklasser för barn i grundskolan som behöver ha lugn och ro. Det brukar inte nämnas eftersom det är en väldigt förbjuden tanke i Sverige. Jag tror på den idén om man gör den lilla specialklassen till ett frivilligt val för elev och föräldrar. Men bara för att man vid ett besök konstaterar skillnader mellan Sverige och Finland så vet man inte vilka av skillnader som är avgörande. Det blir spridda hugskott.
Tidningen "Dagens samhälle" är alltså kommunerna och landstingens tidning och bjuder ibland intressant läsning som den här. Tyvärr har min favvokrönikör slutat skriva där.
Pojkarna presterar sämre än flickorna i skolan. De har enligt tidningen 10 % lägre betyg. Det gäller oavsett bakgrund, ålder osv. men det är något sämre i glesbygd. Skillnaderna här mellan pojkar och flickor ser ut att öka dessutom. Den beror inte på allt fler kvinnliga lärare enligt undersökningen och fenomenet finns sedan 1988 i grundskolan och sedan 1972 i gymnasiet. Två av tre studerande på högskolor är kvinnor. Till skillnad från Martin Ingvar så anser Kristina Scharp, Svenskt Näringsliv, att det är inget problem. Problemet är att vi måste få tillräckligt väl utbildad arbetskraft och det är ok att tjejerna tar över. Pojkarna klarar sig i alla fall fram till de mest välbetalda jobben.
Tidningen gör också en stor jämförelse mellan den svenska skolan och den finska eftersom Finland återigen ligger i topp på de internationella undersökningar som görs. Man lyckas i Finland framför allt med att lyfta de svaga elevgruppernas prestationer. De har färre elever som slås ut ur skolan och det blir avgörande för deras topplacering. De höga resultaten i Finland håller, även om man tar bort elever med utländsk bakgrund, de är betydligt fler i Sverige.
Enkelt uttryckt så anser man att lärarnas höga status och skolans arbetsro ger Finland de höga resultaten. Hur man når dit går inte att utläsa men man tar fram några fakta:
* Obehöriga lärare anställs inte fast
* Längre lärarutbildning, minst 5 år
* Lärarna bestämmer mer och samhället är mer auktoritärt
* Lärare är respekterade och har hög lön
* Politikernivån / centralmakten litar på lärare och skola, det finns inga skolinspektörer
* Man slapp besparingarna som Sverige gjorde på 90-talet.
* Klasserna är inte nivågrupperade men man har små specialklasser för elever som behöver ha det lugnare
* Förutom specialklasserna (i princip förbjudet i Sverige!) så ges stödundervisning till dem som behöver.
* Betyg ges från femte klass men används till att jämföra individens prestationer över tid, inte mellan individer. (?)
* Friskolor finns, men få väljer dem eftersom man allmänt anser att den offentliga skolan är bra.
* Skolan i Finland har inte blivit slagträ i politiken. Den politiska nivån är inte inne och ändrar hela tiden och rotar i detaljer.
* Man har ingen skolpeng och strävar inte efter konkurrensutsättning mellan skolor.
Det var givande läsning och jag fick en del fakta om den finska skolan som jag inte känt till förut, bl.a. detta med att man använder sig av specialklasser för barn i grundskolan som behöver ha lugn och ro. Det brukar inte nämnas eftersom det är en väldigt förbjuden tanke i Sverige. Jag tror på den idén om man gör den lilla specialklassen till ett frivilligt val för elev och föräldrar. Men bara för att man vid ett besök konstaterar skillnader mellan Sverige och Finland så vet man inte vilka av skillnader som är avgörande. Det blir spridda hugskott.
Tidningen "Dagens samhälle" är alltså kommunerna och landstingens tidning och bjuder ibland intressant läsning som den här. Tyvärr har min favvokrönikör slutat skriva där.
9A Självförtroende - Yes!
Återigen en fempoängare i klass 9A - programmet! Det är självförtroende som gäller, att lita på den egna förmågan att väcka den till liv där den avsomnat eller släckts ut! Det visas suveränt i programmet. Om och om igen trummar lärarna in i huvudet på eleverna att de kan, de vill, de klarar det här. Inte en gång, inte två gånger, utan hela tiden, om och om igen.
Jag kan inte låta bli att tänka på en god vän och granne. Vi brukar retas med mannen i huset och säga att Du måste köpa blommor till Din fru och tala om hur mycket Du älskar henne. Då ler han milt överseende och säger att det där sa han en gång för 20 år sedan och då lovade han samtidigt att meddela om det blev någon förändring, så han behöver inte hålla på och tjata. Det kan funka när det gäller äktenskap men det funkar inte när det gäller elever. De behöver höra det om och om igen att de kan, de klarar det, det funkar. Och de behöver hela tiden få utmaningar som är lagom, inte för svåra, inte för lätta. Utan lagom.
Långsamt lastar nu lärararna (och det faktum att det TV-inspelas!) av det negativa grupptrycket som hållit elever nere. Det har inte varit tillåtet att prestera goda resultat i klass 9A förut. Den som har gjort bra skolresultat har legat i riskzonen för utstötning. En elev antyder det försiktigt, goda resultat är inget man ville visa upp förut. Nu släpper det och eleverna som egentligen kan och vill vågar "komma ut ur lågpresterar- garderoben" där de säkert varit fångna i många år.
Sen inser jag ju att jag faller pladask och handlöst för en av eleverna. Det är en kantstött igelkott som luras, ljuger och bedrar, som hela tiden gömmer sig bakom skämt och show, som vägrar med ett glatt leende, som har en språkförmåga långt utöver det vanliga (hörs i dialekthärmningen, i engelskuttalet och det sätt han använder engelskuttryck i svenskan och det i övrigt lediga språket). Han har en integritet som är absolut och han låter sig inte dras med i något som han inte själv gått med på. Ala förstås.
Med åren så har min respekt för eleverna som individer vuxit. Var och en av dem försöker få ihop sitt liv på bästa sätt och de får ofta kämpa hårt för att lyckas överallt och göra alla nöjda; hemma, i skolan, bland kompisar, i hobbysammanhang osv. De är små hjältar allihop och de får kämpa med varierande odds och kort livserfarenhet. Jag som lärare har förmånen att få följa dem på nära håll och visst berör de mitt hjärta alla, oavsett om utsidan skulle mest bestå av taggar och kanter.
Stavros gör rätt - säger fel!
Jag skrev för några blogginlägg sedan att Stavros i 9A gör helt rätt saker som lärare i klassen när han bygger upp ett förtroende till var och en av eleverna i klassen och samtidigt är tydlig och ställer krav. Han försöker inte vara kompis utan uppträder som vuxen.
Men han sa helt fel saker i en intervju i TV i kväll måndag. Så här var det om jag fattat allt rätt:
TV hade beställt en attitydundersökning för att få veta huruvida svenska folket har förtroende för lärare eller inte. Utan att direkt lida av konstaterad förföljelsemani så kan väl misstänkas att man ville späda på budskapet från 9A-serien; det är dåligt i skolan för att lärarna är dåliga och det vet svenska folket.
Men nu visade det sig att många, 80 % tror jag, har stort förtroende för lärarna och allra mest förtroende har de som har barn själva i skolan, till och med 90 % eller nåt sånt. Kanske inte det resultat man väntat sig men det får vi aldrig veta.
Nu måste man naturligtvis ställa skeptiska frågor ändå till någon expert om det här skumma släktet som har hand om svenska folkets barn under en stor del av dagen och då frågade man Stavros, han som verkar veta hur en slipsten ska dras i ett klassrum. Han måste ju sitta inne med lösningen.
Och då säger Stavros helt fel saker. Mellan raderna så är hans budskap precis det som TV verkar vilja förmedla.
Bara lärarna engagerar sig tillräckligt och betraktar sitt jobb som ett kall så kommer skolan att bli bra igen!!
Att ingen hör hur puckat det låter!! Skolan måste kunna fungera med alldeles genomsnittliga lärare som har ett alldeles genomsnittligt engagemang och en alldeles genomsnittlig utbildning. Om inte det fungerar så måste man leta efter felet på annat håll: I organisation, i regelverk, i resursfördelning, i lärarutbildning eller något annat! Specialinkallade superpedagoger kommer inte att kunna lösa problemen i svensk skola!
Jag väljer att tro att Stavros blev nerklippt för att man skulle kunna få ut det budskap som man önskade och inget annat mer nyanserat. Ser fram emot ett nytt avsnitt av 9A i morgon kväll tisdag.
Men han sa helt fel saker i en intervju i TV i kväll måndag. Så här var det om jag fattat allt rätt:
TV hade beställt en attitydundersökning för att få veta huruvida svenska folket har förtroende för lärare eller inte. Utan att direkt lida av konstaterad förföljelsemani så kan väl misstänkas att man ville späda på budskapet från 9A-serien; det är dåligt i skolan för att lärarna är dåliga och det vet svenska folket.
Men nu visade det sig att många, 80 % tror jag, har stort förtroende för lärarna och allra mest förtroende har de som har barn själva i skolan, till och med 90 % eller nåt sånt. Kanske inte det resultat man väntat sig men det får vi aldrig veta.
Nu måste man naturligtvis ställa skeptiska frågor ändå till någon expert om det här skumma släktet som har hand om svenska folkets barn under en stor del av dagen och då frågade man Stavros, han som verkar veta hur en slipsten ska dras i ett klassrum. Han måste ju sitta inne med lösningen.
Och då säger Stavros helt fel saker. Mellan raderna så är hans budskap precis det som TV verkar vilja förmedla.
Bara lärarna engagerar sig tillräckligt och betraktar sitt jobb som ett kall så kommer skolan att bli bra igen!!
Att ingen hör hur puckat det låter!! Skolan måste kunna fungera med alldeles genomsnittliga lärare som har ett alldeles genomsnittligt engagemang och en alldeles genomsnittlig utbildning. Om inte det fungerar så måste man leta efter felet på annat håll: I organisation, i regelverk, i resursfördelning, i lärarutbildning eller något annat! Specialinkallade superpedagoger kommer inte att kunna lösa problemen i svensk skola!
Jag väljer att tro att Stavros blev nerklippt för att man skulle kunna få ut det budskap som man önskade och inget annat mer nyanserat. Ser fram emot ett nytt avsnitt av 9A i morgon kväll tisdag.
9A Stavros gör bara sååå rätt!
Han gör rätt Stavros (heter han väl greken?)!!
Han gör allt rätt. Han spinner den där tråden av kontakt till var och en av eleverna och de känner att han verkligen bryr sig om dem och vill att det ska gå bra för dem. Det finns mycket av att beröra var och en elev, att tala till var och en elev, att möta och att se dem som individer. Han är vänlig och möter dem med positiva förväntningar. Han är äkta intresserad av att de ska må bra. Allt annat går att genomskåda och funkar inte.
Sedan fortsätter han att göra rätt genom att ställa krav på dem som grupp. Han läxar upp dem och man kan höra en knappnål falla i klassrummet. De sitter tysta och andaktsfulla och skäms när han uttrycker sin besvikelse över deras gruppbeteende. Alla har slutat leka och lattja runt. De lyssnar. Han når fram med sina krav.
Men han tar inte avstånd från dem som människor och individer, bara från deras felaktiga beteende. Det är stor skillnad. Efter samtalet är han direkt vänlig mot var och en igen och ser dem och möter dem och talar med dem. Det finns ingen ironi eller efterslängar på tonåringarnas eget vis. Han uppträder som en vuxen och står för det, han står för att han har en annan roll i klassrummet än att vara kompis. Han tar sitt ansvar.
Det är bra, han kan ta sin klass hur långt som helst.
Sen fattar jag inget av föräldrastrulet. Det sägs inget om vad föräldrarna egentligen var missnöjda med, mer än hur det var på skolan förut. Man förstod inte varför Sebastians mamma ville att han skulle byta skola. Det var dålig TV eller också ville man dölja något medvetet. Men jag kan slås av hur oartigt skolan bemöter föräldrar. Man bjuder in till ett möte utan att ens kunna erbjuda sittplats åt alla närvarande. Hur viktig känner man sig då som gäst?
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab
Han gör allt rätt. Han spinner den där tråden av kontakt till var och en av eleverna och de känner att han verkligen bryr sig om dem och vill att det ska gå bra för dem. Det finns mycket av att beröra var och en elev, att tala till var och en elev, att möta och att se dem som individer. Han är vänlig och möter dem med positiva förväntningar. Han är äkta intresserad av att de ska må bra. Allt annat går att genomskåda och funkar inte.
Sedan fortsätter han att göra rätt genom att ställa krav på dem som grupp. Han läxar upp dem och man kan höra en knappnål falla i klassrummet. De sitter tysta och andaktsfulla och skäms när han uttrycker sin besvikelse över deras gruppbeteende. Alla har slutat leka och lattja runt. De lyssnar. Han når fram med sina krav.
Men han tar inte avstånd från dem som människor och individer, bara från deras felaktiga beteende. Det är stor skillnad. Efter samtalet är han direkt vänlig mot var och en igen och ser dem och möter dem och talar med dem. Det finns ingen ironi eller efterslängar på tonåringarnas eget vis. Han uppträder som en vuxen och står för det, han står för att han har en annan roll i klassrummet än att vara kompis. Han tar sitt ansvar.
Det är bra, han kan ta sin klass hur långt som helst.
Sen fattar jag inget av föräldrastrulet. Det sägs inget om vad föräldrarna egentligen var missnöjda med, mer än hur det var på skolan förut. Man förstod inte varför Sebastians mamma ville att han skulle byta skola. Det var dålig TV eller också ville man dölja något medvetet. Men jag kan slås av hur oartigt skolan bemöter föräldrar. Man bjuder in till ett möte utan att ens kunna erbjuda sittplats åt alla närvarande. Hur viktig känner man sig då som gäst?
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab
En skola för alla? Eller en skola för ingen?
Den här bilden gillar jag. Den hänger alltid i mitt klassrum. Den illustrerar väldigt bra dilemmat i skolan, dels dilemmat med att individualisera barns lärande, dels dilemmat med hur man organiserar skolarbetet. Det finns ett krav uppfrån, från Skolverket, från forskare, från skolteoretiker att barn rent kunskapsmässigt ska undervisas utifrån egna förutsättningar och i egen takt (i och för sig bara fram till den tidpunkten när det är dags för nationella prov och alla ska prestera lika bra, men i alla fall) men när det gäller sättet att undervisa så ska samma idé gälla alla barn: Alla barn ska undervisas i storgrupp = helklass. Allt annat ska vara undantag och är icke önskvärt. Det är grymt mot alla barn som behöver en liten grupp och en mer strukturerad undervisningssituation än man kan erbjuda i helklass.
Dom ger inte upp 9A!
Jag tror inte att lärarna i 9A ger upp så lätt även om det verkade motigt i gårdagens program. Det här är ju TV så det måste vara lite dramatik också, man ska som tittare kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag skrev ju förut i ett blogginlägg att det vore förfärligt om lärarna lyckas för det betyder att det hänger på den enskilde lärarens superengagemang om barn ska lyckas i skolan. Jag menade att så borde det inte få vara. Skolan ska vara så organiserad att det ska gå att få till en bra skolgång för eleverna även med en alldeles vanlig lärare med en vanlig lärarutbildning och vanliga erfarenheter och ett vanligt engagemang.
Men nu slår det mig att det vore ännu värre om lärarna i 9A misslyckas, för det betyder ju att inte ens med superprisbelönta lärare så går det att komma till rätta med de dåliga förutsättningar som man byggt in i skolsystemet hela vägen uppifrån och ner.
Bra och spännande TV är det i alla fall.
9a återigen!
Jaha så blev det så igen då, att mina svar på kommentarer blir så långa att de får bli ett nytt blogginlägg. Tänkte inte det innan men det här är en av mina hjärtefrågor. (Oj nu blev jag vitsig också på Alla hjärtans dag!)
En kommentar tar upp det personliga engagemang som man kan se hos lärarna i serien. Det är en del av det man behöver få lära sig i lärarutbildningen; konsten att ha ett personligt engagemang i eleverna, att se till att de alla blir sedda och det varje dag, men utan att gå över gränsen och bli privat. Det är en av flera mekanismer som är viktiga ingredienser för att kunna styra en grupp åt önskat håll, den där tråden som man spinner till var och en av eleverna. Alla trådarna till alla eleverna ska sedan knytas till ett nät som är hållbart och som gör det till en helhet. Och det här är något man kan lära sig, man kan kalla det en del av ledarskapets sociala kompetens. En del människor gör säkert detta instinktivt utan att reflektera över det, men det går också att lära sig.
Jag håller med lärarna i 9a, det måste finnas ett genuint men professionellt intresse för den enskilda eleven. Det går inte att låtsas, barn känner genast om man fejkar sitt engagemang. Men det innebär inte att man har rätt att gräva i deras privatliv. Jag måste ju hela tiden ha klart för mig att min roll i barnens liv är yrkesmässig och jag har inte rätt att komma dem för nära. Då blir det ett svek sedan när jag lämnar över dem till en ny lärare / ny klass. Ett personligt engagemang innebär inte heller någon skyldighet för mig som lärare att lämna ut mitt privatliv.
Angående lärares stress så såg för ett tag sedan en undersökning på vilka jobb som var mest stressframkallande och lärare i undervisningssituation var en av de värsta. Det är en väldigt påfrestande situation även om det fungerar bra. Man måste hela tiden var 100 % koncentrerad, det går inte att ta minipauser för att koppla av lite eller vara ur slag en dag, lika lite som en skådespelare kan ta sig ett brake när han står på scen. Jag fasar för den dag vi tas ifrån det skydd som heter gräns för undervisningsskyldighet och vi kan tvingas att stå i undervisningssituation under en längre del av dagen än vi gör nu.
Kombinationen stora klasser och elever med bekymmer av olika slag är svår. Det måste finnas en reträttmöjlighet för de elever som inte orkar med en stor klass. De vill ju ofta själva få en lugnare tillvaro, det är de som lider mest av stöket egentligen. Problemen med klasser som tog över från sina lärare började tidigare än 80-talet till och med tror jag och det har bara accelererat. Det är en hemsk upplevelse för den lärare som bryter ihop och tappar sin klass, en personlig katastrof och det borde inte få hända. Arbetsgivaren borde gå in tidigare och sätta in rätt åtgärder, både för lärarens skull och för barnens. Båda har rätt till en god arbetsmiljö.
Bland barnen inträder inte en trevlig demokrati i de lägena utan en rätt grym anarki, frånvaro av styrning. Och det är oftast de barn som är svaga som far mest illa. Lagstiftaren har uppmärksammat att barn kan fara illa i skolan och lagstiftat om deras skydd, helt korrekt. Men helt glömt bort att värna den yttersta garanten för barnens säkerhet och trygghet; läraren. Om anarkin har tagit över så har inte läraren längre någon makt att skydda de utsatta barnen och då kvittar det vad lagstiftningen säger. Detta är ett av de viktigaste skälen för lärarutbildningar och fortbildning att satsa på att lära ut konsten att hantera stora grupper i praktiken, givetvis i växelverkan praktik - teori. Men också ett av de viktigast skälen för skolanordnare att se till att det finns en bra verksamhet för de barn som inte orkar med klassundervisning.
Uttrycken "integrering" och "en skola för alla" har blivit innehållslösa honnörsord som missbrukas till att tvinga alla elever att undervisas på samma sätt trots att behoven kan se väldigt olika ut. Det är en raffinerad form av barnmisshandel att tvinga sköra och rädda barn som utagerar med aggressivitet att vistas hela skoldagen i stor klass. De saknar de känslomässiga och sociala redskapen att hantera en sådan situation och känner sig allt mer misslyckade. Det är ungefär som att sätta ett förskolebarn i gymnasiet och kräva att det ska lyckas.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab
En kommentar tar upp det personliga engagemang som man kan se hos lärarna i serien. Det är en del av det man behöver få lära sig i lärarutbildningen; konsten att ha ett personligt engagemang i eleverna, att se till att de alla blir sedda och det varje dag, men utan att gå över gränsen och bli privat. Det är en av flera mekanismer som är viktiga ingredienser för att kunna styra en grupp åt önskat håll, den där tråden som man spinner till var och en av eleverna. Alla trådarna till alla eleverna ska sedan knytas till ett nät som är hållbart och som gör det till en helhet. Och det här är något man kan lära sig, man kan kalla det en del av ledarskapets sociala kompetens. En del människor gör säkert detta instinktivt utan att reflektera över det, men det går också att lära sig.
Jag håller med lärarna i 9a, det måste finnas ett genuint men professionellt intresse för den enskilda eleven. Det går inte att låtsas, barn känner genast om man fejkar sitt engagemang. Men det innebär inte att man har rätt att gräva i deras privatliv. Jag måste ju hela tiden ha klart för mig att min roll i barnens liv är yrkesmässig och jag har inte rätt att komma dem för nära. Då blir det ett svek sedan när jag lämnar över dem till en ny lärare / ny klass. Ett personligt engagemang innebär inte heller någon skyldighet för mig som lärare att lämna ut mitt privatliv.
Angående lärares stress så såg för ett tag sedan en undersökning på vilka jobb som var mest stressframkallande och lärare i undervisningssituation var en av de värsta. Det är en väldigt påfrestande situation även om det fungerar bra. Man måste hela tiden var 100 % koncentrerad, det går inte att ta minipauser för att koppla av lite eller vara ur slag en dag, lika lite som en skådespelare kan ta sig ett brake när han står på scen. Jag fasar för den dag vi tas ifrån det skydd som heter gräns för undervisningsskyldighet och vi kan tvingas att stå i undervisningssituation under en längre del av dagen än vi gör nu.
Kombinationen stora klasser och elever med bekymmer av olika slag är svår. Det måste finnas en reträttmöjlighet för de elever som inte orkar med en stor klass. De vill ju ofta själva få en lugnare tillvaro, det är de som lider mest av stöket egentligen. Problemen med klasser som tog över från sina lärare började tidigare än 80-talet till och med tror jag och det har bara accelererat. Det är en hemsk upplevelse för den lärare som bryter ihop och tappar sin klass, en personlig katastrof och det borde inte få hända. Arbetsgivaren borde gå in tidigare och sätta in rätt åtgärder, både för lärarens skull och för barnens. Båda har rätt till en god arbetsmiljö.
Bland barnen inträder inte en trevlig demokrati i de lägena utan en rätt grym anarki, frånvaro av styrning. Och det är oftast de barn som är svaga som far mest illa. Lagstiftaren har uppmärksammat att barn kan fara illa i skolan och lagstiftat om deras skydd, helt korrekt. Men helt glömt bort att värna den yttersta garanten för barnens säkerhet och trygghet; läraren. Om anarkin har tagit över så har inte läraren längre någon makt att skydda de utsatta barnen och då kvittar det vad lagstiftningen säger. Detta är ett av de viktigaste skälen för lärarutbildningar och fortbildning att satsa på att lära ut konsten att hantera stora grupper i praktiken, givetvis i växelverkan praktik - teori. Men också ett av de viktigast skälen för skolanordnare att se till att det finns en bra verksamhet för de barn som inte orkar med klassundervisning.
Uttrycken "integrering" och "en skola för alla" har blivit innehållslösa honnörsord som missbrukas till att tvinga alla elever att undervisas på samma sätt trots att behoven kan se väldigt olika ut. Det är en raffinerad form av barnmisshandel att tvinga sköra och rädda barn som utagerar med aggressivitet att vistas hela skoldagen i stor klass. De saknar de känslomässiga och sociala redskapen att hantera en sådan situation och känner sig allt mer misslyckade. Det är ungefär som att sätta ett förskolebarn i gymnasiet och kräva att det ska lyckas.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab
Klass 9a igen då
Jag skrev ett svar på Inkans kommentar här nere. Det blev till slut, efter mycket vridande och vändande på orden, så långt att jag väljer att publicera det här också¨ med lite ändringar:
Jo, visst spelar personliga egenskaper hos läraren roll för hur trevlig undervisningen blir, men de får inte vara avgörande för om eleven klarar sin skolgång eller inte, lika lite som en läkares trevlighet får avgöra om patienten blir botad eller inte.
Skolan måste vara organiserad på ett sådant sätt att det inte krävs magi och mirakel och prisbelönta superlärare
för att det hela ska fungera. Man måste göra det möjligt även för en alldeles vanlig klass, med en alldeles vanlig lärare, som förutom sin undervisning också har hem och familj och andra engagemang, att lyckas.
I internationella undersökningar så syns det att en svaghet i svenska skolor är just bristen på arbetsro och ordning. Det är vad eleverna själva uppger sig sakna mest, annars är de rätt nöjda.
Där är jag kritisk till lärarutbildningen som inte lär ut hur man måste
strukturera upp undervisningssituationer för att kunna hantera många elever samtidigt. Nu har man dessutom tagit bort metodiklärarna från utbildningen och lämnar detta till praktikskolan. Det blir alltså rätt slumpartat vilken utbildning den blivande läraren får i konsten att hantera 20 - 30 ungar samtidigt.
I de lärarutbildningar jag har gått så har man i stort sett avfärdat frågan med att det ska räcka att gå in och vara sig själv. Men så enkelt är det inte. Det krävs en hel del kunskap för att hantera en stor grupp på ett bra sätt. Det är ingen märkvärdig kunskap, den går att lära ut. Men då måste man först erkänna behovet av den och det har man ännu inte börjat med.
Det krävs också att det finns bra stöd och alternativ i mindre grupper för de elever som behöver det, annars är vi tillbaka på ruta ett igen: Klasserna blir så extremt stökiga att det
behövs prisbelönta superlärare för att klara av alldeles vanlig undervisning. Och såna lärare har vi inte så många av och det kanske ska vara rimligt att klara av ett lärarjobb med en normal arbetsinsats och ett normalt pedagogiskt kunnande.
Det behövs också en organisation och ett regelverk som gör det möjligt för en lärare att vara en auktoritet inför eleverna. Vi har idag självklart regler som säger att elever inte får kränkas och mobbas vare sig av varandra eller av lärare och det är bra! Men inget om hur man ska hantera situationen när lärare kränks och trakasseras av elever. Inte en enda plan, inte ens en hyllvärmare för att ha handlingsberedskap! Det viftas oftast bara bort som en pinsamhet (för den drabbade läraren!). Det här ger eleverna väldigt tydliga signaler om att lärare har ett lågt värde, behöver inte respekteras.
Det ger också fel signaler till kommunerna som kan låta sin personal fara väldigt illa och bli trakasserade av elever på olika sätt med hänvisning till att resurser saknas. Kommunerna borde kunna ställas till svars i såna fall och bli skadeståndskyldiga till läraren när man tillåter en organisation / skolsituation där elever kallar läraren för
"j-a f-a" exempelvis eller när lärare normalt har blåmärken efter undervisning, Då har man inte sett till att det finns ett skydd för de människor man har anställda. När man låter såna här situationer pågå så borde det vara kommunerna som ställs till svars, inte eleverna. Och det borde kosta så att de svider i skinnet!
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab
Jo, visst spelar personliga egenskaper hos läraren roll för hur trevlig undervisningen blir, men de får inte vara avgörande för om eleven klarar sin skolgång eller inte, lika lite som en läkares trevlighet får avgöra om patienten blir botad eller inte.
Skolan måste vara organiserad på ett sådant sätt att det inte krävs magi och mirakel och prisbelönta superlärare
för att det hela ska fungera. Man måste göra det möjligt även för en alldeles vanlig klass, med en alldeles vanlig lärare, som förutom sin undervisning också har hem och familj och andra engagemang, att lyckas.
I internationella undersökningar så syns det att en svaghet i svenska skolor är just bristen på arbetsro och ordning. Det är vad eleverna själva uppger sig sakna mest, annars är de rätt nöjda.
Där är jag kritisk till lärarutbildningen som inte lär ut hur man måste
strukturera upp undervisningssituationer för att kunna hantera många elever samtidigt. Nu har man dessutom tagit bort metodiklärarna från utbildningen och lämnar detta till praktikskolan. Det blir alltså rätt slumpartat vilken utbildning den blivande läraren får i konsten att hantera 20 - 30 ungar samtidigt.
I de lärarutbildningar jag har gått så har man i stort sett avfärdat frågan med att det ska räcka att gå in och vara sig själv. Men så enkelt är det inte. Det krävs en hel del kunskap för att hantera en stor grupp på ett bra sätt. Det är ingen märkvärdig kunskap, den går att lära ut. Men då måste man först erkänna behovet av den och det har man ännu inte börjat med.
Det krävs också att det finns bra stöd och alternativ i mindre grupper för de elever som behöver det, annars är vi tillbaka på ruta ett igen: Klasserna blir så extremt stökiga att det
behövs prisbelönta superlärare för att klara av alldeles vanlig undervisning. Och såna lärare har vi inte så många av och det kanske ska vara rimligt att klara av ett lärarjobb med en normal arbetsinsats och ett normalt pedagogiskt kunnande.
Det behövs också en organisation och ett regelverk som gör det möjligt för en lärare att vara en auktoritet inför eleverna. Vi har idag självklart regler som säger att elever inte får kränkas och mobbas vare sig av varandra eller av lärare och det är bra! Men inget om hur man ska hantera situationen när lärare kränks och trakasseras av elever. Inte en enda plan, inte ens en hyllvärmare för att ha handlingsberedskap! Det viftas oftast bara bort som en pinsamhet (för den drabbade läraren!). Det här ger eleverna väldigt tydliga signaler om att lärare har ett lågt värde, behöver inte respekteras.
Det ger också fel signaler till kommunerna som kan låta sin personal fara väldigt illa och bli trakasserade av elever på olika sätt med hänvisning till att resurser saknas. Kommunerna borde kunna ställas till svars i såna fall och bli skadeståndskyldiga till läraren när man tillåter en organisation / skolsituation där elever kallar läraren för
"j-a f-a" exempelvis eller när lärare normalt har blåmärken efter undervisning, Då har man inte sett till att det finns ett skydd för de människor man har anställda. När man låter såna här situationer pågå så borde det vara kommunerna som ställs till svars, inte eleverna. Och det borde kosta så att de svider i skinnet!
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab
Om 9a
Jag ska försöka följa ett TV-program för en gångs skull, programmet om den här 9:e klassen som får de bästa lärarna för att lyckas höja sina skolprestationer.
Det verkar på förhandsskriverierna som att man lyckas och i så fall är det förfärligt. För då är det ett underkännande av allt det som borde skapa en bra skola i Sverige; lärarutbildningen, fortbildningen, skolledning, Skolverk, skolpolitiker, lagstiftning, förordningar osv.
Det enda som finns kvar som kan garantera en bra undervisning i klassrummet är i så fall läraren och lärarens eget alldeles privata engagemang och lärarens alldeles egna personlighet, helt oberoende av vilken utbildning och vilket stöd läraren får av det omgivande samhället. Så får det bara inte vara. Det får inte hänga på personliga egenskaper hos en lärare om undervisningen ska bli bra.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab
Det verkar på förhandsskriverierna som att man lyckas och i så fall är det förfärligt. För då är det ett underkännande av allt det som borde skapa en bra skola i Sverige; lärarutbildningen, fortbildningen, skolledning, Skolverk, skolpolitiker, lagstiftning, förordningar osv.
Det enda som finns kvar som kan garantera en bra undervisning i klassrummet är i så fall läraren och lärarens eget alldeles privata engagemang och lärarens alldeles egna personlighet, helt oberoende av vilken utbildning och vilket stöd läraren får av det omgivande samhället. Så får det bara inte vara. Det får inte hänga på personliga egenskaper hos en lärare om undervisningen ska bli bra.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab
Polishämtning vid skolk - nej!
Jag är väldigt förtjust i att alliansen vågar se skolans problem och försöker göra något verkligt åt dem, inte bara tillsätta utredningar. Men jag tror inte på betyg i grundskolan och polishämtning vid skolk. Vi diskuterar detta på Alltiallons blogg också, länken till henne finns här bredvid.
Jag tror att de familjer där barnen skolkar från skolan oftast också finns med i ett utanförskap, ett utanförskap som omfattar dåligt boende, arbetslöshet, dåliga språkkunskaper osv. Därför kommer föräldrarna inte att kunna göra något och eventuellt inte bry sig om polishämtning. De har liksom inget mer att förlora.
För eleverna / ungdomarna så kan det här bli en sport istället för att verka avskräckande.
Jag tror mer på snabbare insatser gemensamt soc / skola i form av skoldaghem avskilt från den vanliga skolan, i en lugnare miljö med specialutbildad personal och en tillrättalagd miljö. För skolan har vare sig kunskap eller resurser att hantera dem. Vi som lärare är utbildade till att undervisa inte bedriva terapi eller vård. Att försöka hantera de här eleverna inom ramen för den vanliga skolans stora klasser är dömt att misslyckas. De förstör bara för sig själva och andra.
Jag tror också på en bättre koll på skolket, att föräldrar genast ska veta och att det ska finnas krav på att den enda giltiga frånvaron är den som är föranmäld och godkänd av förälder när barnen går i grundskolan. Skolkande gymnasieskoleelever bör fråntas studiebidrag och senare stängas av. Det är ju en frivillig utbildning.
Jag tror att de familjer där barnen skolkar från skolan oftast också finns med i ett utanförskap, ett utanförskap som omfattar dåligt boende, arbetslöshet, dåliga språkkunskaper osv. Därför kommer föräldrarna inte att kunna göra något och eventuellt inte bry sig om polishämtning. De har liksom inget mer att förlora.
För eleverna / ungdomarna så kan det här bli en sport istället för att verka avskräckande.
Jag tror mer på snabbare insatser gemensamt soc / skola i form av skoldaghem avskilt från den vanliga skolan, i en lugnare miljö med specialutbildad personal och en tillrättalagd miljö. För skolan har vare sig kunskap eller resurser att hantera dem. Vi som lärare är utbildade till att undervisa inte bedriva terapi eller vård. Att försöka hantera de här eleverna inom ramen för den vanliga skolans stora klasser är dömt att misslyckas. De förstör bara för sig själva och andra.
Jag tror också på en bättre koll på skolket, att föräldrar genast ska veta och att det ska finnas krav på att den enda giltiga frånvaron är den som är föranmäld och godkänd av förälder när barnen går i grundskolan. Skolkande gymnasieskoleelever bör fråntas studiebidrag och senare stängas av. Det är ju en frivillig utbildning.
Jag gillar att jobba som lärare!
Någon bloggare har visat sitt hem på bloggen och utmanar andra att göra det samma. Jag har ibland visat delar av mitt hem, men tror ändå att jag ska skona läsarna från det. Det är långt ifrån dagens ideal i inredningstidningar, mest hundanpassat och lättstädat, men för den skull inte välstädat.
Här är bilder från mitt kära jobb istället. Klassrummet är ju lite personligt inrett med ett antal kojor för barnen att jobba i. Barns behov av kojor är omättligt. Måste göra fler. Här är min arbetsplats i alla fall. Det är mycket grejer där men jag har ändå rätt bra koll på var allting finns. Gillar att ha det mesta inom räckhåll och datorn nära. Klassen har ju en egen blogg med lösenord och jag har bemödat mig lite på kommunens hemsida och beskrivit hur jag jobbar och varför jag gör som jag gör. Här finns också en enkel stereoanläggning eftersom vi lyssnar på klassisk musik varje dag några minuter för att samla ihop tankarna efter lunchrasten.
Gisans fina bön finns också centralt placerad på väggen. Ja, det är inte hon som har hittat på den, även om hon gör väldigt fina dikter, men det är hennes design på det hela.
Här finns också en Stenmarksbild som jag gillar. Jag skäller och gnäller aldrig på min klass, de är alldeles för mysiga och trevliga för det. Jag skäller nog väldigt sällan på barn tror jag.
Men om jag skulle bli frestad någon gång så är den här bilden bra att ha som vaccin mot det.
Sen har jag förstås bilder på barn och barnbarn, ja sånt som jag blir glad av. Bilder betyder mycket för mig och jag väljer dem med stor omsorg.
Här är exempel på bilder som vi håller på och gör just nu i klassen. Det är bottnat med valfri vattenfärg pålagd med svamp, det måste torka någon dag. Sedan är figurerna gjorda med torrpastell som går att jobba med både direkt med krita och med fingrarna för att liksom sudda ihop färgen. Temat är fantasihus, hus för människor eller djur, men med fantasi. När bilden är färdig så sprayar jag på fixativ (efter att barnen gått hem för dagen för det luktar lite) Pappret som vi använder till den här typen av målning är lite grovstrukturerat och större än A4. Det här är roligt att jobba med. Oftast lämnar jag bildarbetet till min mycket duktiga kollega men ibland är det roligt att göra det själv också. Såna här dagar är bara bäst!