Häpnar fortfarande över att mögelsporer är så ogiftiga just i Årjäng på Silbodalsskolan!
När jag läser det här så fortsätter jag att undra över att mögelsporer påstås vara giftiga överallt utom just i här Årjäng. Här får en del människor bara som "lite bomull i huvudet" av mögel. De flesta märker inget alls. (???)
I morgon måndag börjar den stora mögelsaneringen på vår skola, Silbodalsskolan. Två klassrum bredvid mig ska saneras. Så om blogginläggen framöver verkar mer förvirrade än vanligt, så kan det bero på att vi som jobbar bredvid mögelvirvlarna har fått lite mer "bomull i huvudet" än vanligt :-)
I morgon måndag börjar den stora mögelsaneringen på vår skola, Silbodalsskolan. Två klassrum bredvid mig ska saneras. Så om blogginläggen framöver verkar mer förvirrade än vanligt, så kan det bero på att vi som jobbar bredvid mögelvirvlarna har fått lite mer "bomull i huvudet" än vanligt :-)
Företagsstrategier inom privat respektive offentlig sektor...!
Denna jämförelse mellan företagsstrategier inom privat, respektive offentlig sektor är så grymt bra att jag måste länka. Den kommer från Alltiallon
Kompetensutveckling till förskolan = utarmning?
Läser att förskolan ska få rejält tillskott av regeringen för kompetenslyft. Hoppas att de resurserna får komma förskolan till del så det inte blir så att det mesta går åt till att vidareutbilda förskollärare till grundskollärare och därmed utarma förskolan på personal. Bristen på förskollärare är skriande i en del kommuner.
Anbefallda utvärderingar - läser någon dem?
Jag kan inte låta bli att publicera (med tillstånd fast anonymiserat!) delar ur ett mail som jag fick med anledning av utvärderingsartikeln som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Vill bara påpeka att detta inte var i min kommun.
"Jag och min kollega Berit är de som har de skarpaste hjärnorna i vårt arbetslag, vad gäller sån där skit som ska levereras. Vi får lätt ihop det och "Fru Papper" som troget skickar ut alla uppgifter vi ska göra regelbundet, blir nöjd. För förra utvärderingen for en liten djävul i oss, vi hade en fantastisk tjej på 28 år, terminsvikarie som assistent och älskad av hela arbetslaget. Hon satt och jamsade med oss när vi skrev, att det var för hög medelålder på herrarna i laget. Då la vi till i vår utvärdering att vi önskade en föryngring på herrsidan, en ung man med briljantinohår och fast stjärt. Det är sant! Vi lämnade in den och har än idag inte fått minsta kommentar, varken att vi skulle skämmas, att vi var roliga eller någon föryngring på manssidan. LÄSER DE INTE DET VI KRÄKS UT OSS FÖR DERAS SKULL? Vi fattar inte varför vi måste göra detta varje år, för vems skull? Arbetar vi bättre med eleverna för att vi gör det? Eller sämre om vi inte gör det? Dessutom tillkommer kvalitetsredovisningen."
"Jag och min kollega Berit är de som har de skarpaste hjärnorna i vårt arbetslag, vad gäller sån där skit som ska levereras. Vi får lätt ihop det och "Fru Papper" som troget skickar ut alla uppgifter vi ska göra regelbundet, blir nöjd. För förra utvärderingen for en liten djävul i oss, vi hade en fantastisk tjej på 28 år, terminsvikarie som assistent och älskad av hela arbetslaget. Hon satt och jamsade med oss när vi skrev, att det var för hög medelålder på herrarna i laget. Då la vi till i vår utvärdering att vi önskade en föryngring på herrsidan, en ung man med briljantinohår och fast stjärt. Det är sant! Vi lämnade in den och har än idag inte fått minsta kommentar, varken att vi skulle skämmas, att vi var roliga eller någon föryngring på manssidan. LÄSER DE INTE DET VI KRÄKS UT OSS FÖR DERAS SKULL? Vi fattar inte varför vi måste göra detta varje år, för vems skull? Arbetar vi bättre med eleverna för att vi gör det? Eller sämre om vi inte gör det? Dessutom tillkommer kvalitetsredovisningen."
"Utvärderingsmonstret som slukar tid och resurser"
Jag bara älskar den här artikeln. Jag har läst den hur många gånger som helst. Skulle kunna falla ner på knä och tacka försynen för att det finns åtminstone en människa till i det här landet som är sunt skeptisk till det meningslösa utvärderingsraseriet som ockuperar den dyrbara arbetstiden för exempelvis oss lärare. Lena Lindgren är inte vem som helst heller. Hon är proffsutvärderare och ordförande i Utvärderingsföreningen (en samlinga av institut och individer som sysslar med just utvärdering). Tack, tack Lena för att Du vågar ta bladet från munnen och "svära i kyrkan". Jag har inte hittat någon länk till artikeln, hämtad från Dagens samhälle vecka 35, 2008, tidning för politiker + tjänstemän i kommuner och landsting, så jag har helt enkelt fotat av den. Det går att läsa även om jag förstår att den har blivit stor och kanske svår att få fram för någon. Försök läsa i alla fall för hon har ett guldbudskap. Jag ska läsa hennes bok i ämnet så fort som möjligt.
Läs gärna efter detta den skoldebatt som Marie länkar till här i sin blogg! Den belyser olika sidor av samma problem! Ska vi enbart bygga skolans verksamhet på det som är mätbart?
Här finns också läsbart
och här
Magert med bloggande...
har det blivit. Jag har ju föresatt mig att detta med att skriva blogg inte någonsin ska bli en plikt utan enbart lust. Så då blir det inte mycket av vare sig skrivande i egen blogg eller kommenterande hos andra under perioder som denna. Sonen har varit hemma och vi har umgåtts så mycket vi kunnat för jobb och annat.
Jag har startat upp med en ny klass med ettor. Det innebär långa arbetsdagar där varje skoldag är ett planeringshantverk som bygger på framgångar och misslyckanden från föregående dag. Ingen klass är den andra lik så det går inte att köra på gamla koncept. Jag måste försöka vara lyhörd, kolla av vad som händer, konferera med kloka kollegor och så anpassa. Just nu ringer jag runt till alla föräldrar för att checka av att skolstarten varit ok för mina elever. Jag vill inte att någon ska behöva gå till skolan med en knut av oro i magen på morgonen.
Jag har startat upp med en ny klass med ettor. Det innebär långa arbetsdagar där varje skoldag är ett planeringshantverk som bygger på framgångar och misslyckanden från föregående dag. Ingen klass är den andra lik så det går inte att köra på gamla koncept. Jag måste försöka vara lyhörd, kolla av vad som händer, konferera med kloka kollegor och så anpassa. Just nu ringer jag runt till alla föräldrar för att checka av att skolstarten varit ok för mina elever. Jag vill inte att någon ska behöva gå till skolan med en knut av oro i magen på morgonen.
Det mesta ligger på plats, ser bra ut...
I mitt jobb har jag så många kontakter varje dag med så många människor. Jag pratar varje dag med många och det är svårt att alltid säga exakt rätt och göra exakt rätt. Jag försöker i alla fall så gott jag kan. Fast ibland blir det fel. Igår sa jag inte nåt som jag borde ha sagt och jag har grämt mig rejält och idag så sa jag nåt jag inte borde ha sagt.
Om det vore så enkelt som att alltid vara tyst.
Men det är det inte. Jag måste prata på mitt jobb och mycket.
Det är bara att fortsätta prata på och hoppas att det blir rätt nästa gång!
Jag håller mest på och drar upp strukturer nu för jobbet, tränar barnen på olika sätt att "skoljobba"; "nu är det tyst jobb" "nu är det jobb när man kan prata lite med varandra" osv. Vi pratar mycket om huruvida barnen vill "göra en bra klass, en klass som alla vill gå i".
Alla barn vill det och jag har lovat att hjälpa dem och jag tror att föräldrarna också ställer upp på den strävan. Om vi alla drar åt samma håll så är vi oövervinnerliga, då blir det bra.
Om det vore så enkelt som att alltid vara tyst.
Men det är det inte. Jag måste prata på mitt jobb och mycket.
Det är bara att fortsätta prata på och hoppas att det blir rätt nästa gång!
Jag håller mest på och drar upp strukturer nu för jobbet, tränar barnen på olika sätt att "skoljobba"; "nu är det tyst jobb" "nu är det jobb när man kan prata lite med varandra" osv. Vi pratar mycket om huruvida barnen vill "göra en bra klass, en klass som alla vill gå i".
Alla barn vill det och jag har lovat att hjälpa dem och jag tror att föräldrarna också ställer upp på den strävan. Om vi alla drar åt samma håll så är vi oövervinnerliga, då blir det bra.
Rolig förstadag - men jobbig!
Första dagen med nya ettor är rolig men jobbig. Det kräver total närvaro från 8 på morgonen till kvart över ett när sista eleven gått. Sedan ska vi planera ihop oss för nästa dag. Vi gjorde en grovplanering fram till 4, sedan åkte jag hem, åt lite, nu ska jag sova en stund och planera resten. Det här blir bra tror jag.
Var på skolan i går söndag också och gjorde en arbetsdag. Av någon märklig anledning så går det inte att använda tillräckligt mycket av veckan före skolstart till förberedelsearbete utan många av skolans lärare använder åtminstone en dag under helgen till förberedelsejobb. Några har varit där båda dagarna. Och ändå hinns det inte med någon värre pedaogoisk planläggning utan den får komma sedan. Det kan var något avtal som spökar när det gäller fördelningen av tid. Men samma fenomen dyker upp år efter år.
Var på skolan i går söndag också och gjorde en arbetsdag. Av någon märklig anledning så går det inte att använda tillräckligt mycket av veckan före skolstart till förberedelsearbete utan många av skolans lärare använder åtminstone en dag under helgen till förberedelsejobb. Några har varit där båda dagarna. Och ändå hinns det inte med någon värre pedaogoisk planläggning utan den får komma sedan. Det kan var något avtal som spökar när det gäller fördelningen av tid. Men samma fenomen dyker upp år efter år.
Duktiga kollegor...
Vi hade en studiedag igår som var planerad och genomförd av duktiga kollegor. Den blev väldigt bra Vi jobbade med att finna en röd tråd i undervisningen från förskola (dagis) upp till årskurs 9. Det var personal från hela kommunen med. Det blev mycket bra diskussioner och de lärarkollegor som hade planerat den här dagen hade gjort ett fantastiskt jobb. Jag fick nya impulser och kunskaper som jag har nytta av i jobbet framöver. Och jag slås av tanken att vi nog borde utnyttja varandra som "kunskapare" mycket mer. Det finns så många bra idéer att ta vara på där, alldeles inom räckhåll och det kan bli en uppföljning. Jag tror att vi lyckades förtränga mögelproblematiksdiskussionen under dagen.
Fast lite oro över mögeldiskussionerna fanns förstås med och en fackligt engagerad kollega (skyddsombud) måste gå ifrån gruppen för att tala med någon tevekanal, TV 4 tror jag det var. Vår situation har väckt uppmärksamhet tydligen. Men skyddsombudet säger att hon inget kan göra förrän vi har fått skriftliga besked om vad som gäller. Muntliga räcker inte.
Vi lär ska få något slags besked idag torsdag morgon med samling kl halv nio. Sedan har vi egen planering och jag hoppas att vi kan börja göra i ordning i klassrummet för att ta emot barnen på måndag. Det ska bli så roligt, jag väntar verkligen på det nu och vill bara att den här veckan ska ta slut så vi äntligen kan börja jobba på riktigt.
Fast lite oro över mögeldiskussionerna fanns förstås med och en fackligt engagerad kollega (skyddsombud) måste gå ifrån gruppen för att tala med någon tevekanal, TV 4 tror jag det var. Vår situation har väckt uppmärksamhet tydligen. Men skyddsombudet säger att hon inget kan göra förrän vi har fått skriftliga besked om vad som gäller. Muntliga räcker inte.
Vi lär ska få något slags besked idag torsdag morgon med samling kl halv nio. Sedan har vi egen planering och jag hoppas att vi kan börja göra i ordning i klassrummet för att ta emot barnen på måndag. Det ska bli så roligt, jag väntar verkligen på det nu och vill bara att den här veckan ska ta slut så vi äntligen kan börja jobba på riktigt.
Detektivarbete och ledarskap
Efter lite detektivarbete i söndagskväll så lyckades vi redan ut vad vi skulle göra första arbetsdagen igår måndag. Enligt traditionen sedan hur många år som helst så ska det komma ett trevligt litet brev med blomdekorationer och pigga utrop hem veckan före skolstart med "välkommen tillbaka till jobbet och hoppas att sommaren varit bra" osv. Och där ska information finnas om vad vi förväntas göra första veckan innan barnen kommer.
Men det kom inget brev hit. Kollega ringde hit och frågade vad vi skulle göra, men ingen hade fått något brev upptäckte jag när jag också började ringa runt till kollegor. Men någon hade ett svagt minne av att det nog låg något papper på skolan om att det skulle vara någon föreläsning i aulan. Och det var så.
Den visade sig vara riktigt bra. Den handlade om hur man kan arbeta för att få arbetsro i klassrummet och hur lärare kan erövra ledarskapet; Birgitta Kimbers metod, SET, bl.a. Bra ämne, bra initiativ och en bra föreläsning! Det glädjer mig att detta som jag efterlyst länge börjar komma på fortbildning. Och jag blir extra nöjd eftersom tankarna i just den här metoden stämmer väl med hur jag väljer att lägga upp min undervisning. :-) Det finns säkert en massa andra sätt också att göra det på.
Efter föreläsningen så fortsatte detektivarbetet för att försöka ta reda på vad vi ska göra idag tisdag, men ingen lyckades utröna vad vi förväntades göra, eller var eller när. Det enda som var klart var att det som planerades i våras skulle utgå. Så vi får se vad det kan bli idag.
Om vi har tur så får vi börja göra riktigt arbete och förbereda i klassrummen. Allt står på ände och är ihopforslat i en hög mitt på golvet för att huset skulle mögelundersökas.
I morgon börjar skolan - för lärare!
I morgon måndag börjar skolan för oss lärare. Och jag förstår inte varför den här bilden pockar på publicering just nu! När jag betraktar den så kommer jag osökt att tänka på den där AFA enkäten / utvärderingen / förbättringen eller vad det var som vi gjorde mitt i bråten av utvärderingar under det gångna läsåret. Jag skrev nog om den på bloggen.
Suck, livet går väl vidare på nåt sätt! Eller ?
Om matematik i svårigheter
Jag följer SvDs artikelserie om problemen med att få till det med matten i svenska skolor. Nu senast skrivs det om speciella mattesvårigheter, dyskalkyli. Som vanligt så är den brännande frågan om det är eleverna som har problem att lära in eller skolan som har problem att lära ut.
Matten i svenska skolor är enligt min, och en del andras, mening alldeles för teoretisk och sifferfixerad, samt bedrivs för mycket som ensamarbete. Eleverna blir fena på att flytta omkring siffror enligt de system vi lär dem via matteboken, men vet inte vad siffrorna eller systemen står för, tittar på sin lärare med tomma ögon och frågar:
- Ska det vara plus eller minus?
Då är det jag som lärare som har misslyckats någonstans, inte eleven. Särskilt svårt blir det för elever som har svårt att lära in tabeller eller som vänder siffror hit och dit eller som har problem att hålla ordningsföljder (exempelvis tidsmässiga, rumsmässiga) kvar i minnet.
Det borde vara mer praktisk, laborativ matte istället för en del av allt sifferplitandet, det borde vara mer av tillfällen att prata matte och lösa problem tillsammans, det borde vara mer av tillfällen till individuell dialog mellan lärare- elev för att ta reda på hur djupförståelsen ser ut så att inga nivåer blir överhoppade. I högre åldersgrupper kanske man fixar den kontrollen via prov på papper men till de yngsta barnen i grundskolan som inte kan läsa så bra än, behövs en högre personaltäthet. I ämnet matematik så måste lärandet bygga på tidigare kunskaper, det går inte att hoppa över. Rent mekaniskt kan man det men det blir utan förståelse. När elever misslyckas med nationella prov i årskurs 5 så fallerar ofta automatiseringen av plus och minus upp till 10 (20) och att huvudräkna med bra strategier över hela tiotal, typ 34 - 9. Det handlar om överhopp i årskurs 1 och 2 alltså.
Det är i den undersökande lekens form som matten kan bli ett äventyr och en utmaning för var och en oavsett medfödd begåvning på området. Då blir matten rolig för alla inte bara för de mattesmarta. Det är när elever tillsammans får lösa problem och leka matte som de grundlägger förståelsen för mattebegrepp, orden blir bekanta och kända: vad betyder egentligen ett likhetstecken, är det en signal till svar eller ett krav på likvärdighet på var sida? Hur kan man testa om ett tal är udda eller jämt? När elever pratar matte tillsammans i par eller i liten grupp så höjs nivån för de elever som är svaga, men även för dem som är duktiga. Det är först när man ska förklara för någon annan som man tvingas till djupförståelse.
Alla är vinnare på pararbete / smågruppsarbete i matte.
Jag har jobbat med matte med elever i årskurs 1 och 2 utan böcker, alltså enbart med praktiskt, laborativ materiel. Och det var helt suveränt! Alla barn tyckte matte var roligt och alla barn kunde allt de skulle kunna när de lämnade mig för att gå vidare till nästa årskurs. Jag är ledsen över att inte ha kunnat fortsätta med det utvecklingsarbetet.
Varför är det då så här teoretiskt, sifferfixerat och mycket ensamarbete i svenska skolor?
Det finns förstås inget enkelt svar på den frågan. Men jag ser några orsaker. Det behöver inte handla om dåliga resurser men om dåligt utnyttjande av befintliga resurser:
* Vi lärare tvingas använda allt större del av planeringstiden till uppifrån beordrade meningslösa arbetsuppgifter som inte har med undervisningen att göra. Det blir för lite tid kvar till kärnverksamheten, att indivudualisera utifrån varje elevs behov och att titta upp från lärobokens skrivna handledning.
* Skolans arbete organiseras inte längre utifrån pedagogiska behov och utifrån ett barnperspektiv utan från vuxenperspektiv. Det kan handla om krav på maximalt lokalutnyttjande, personalutnyttjande, flexibiltetskrav, ekonomikrav eller helt enkelt ren skär okunskap hos beslutsfattare om barns behov.
* Resurserna styrs fel. De resurser som borde användas till att utveckla det pedaogiska arbetet i klassrummen används istället till pseudoinsatser, dokumentproduktion och insatser av projektkaraktär. Det blir tillfälliga idéer och hugskott som syns utåt, som ser ambitiösa ut och som väcker uppmärksamhet. De ger möjligtvis ledningspersonerna tillf'ällig ära och genomföraren löneförhöjning, men har ingen inriktning mot varaktig utveckling och varaktig förändring.
* Mer fokus på att bygga upp varje klass till att bli socialt välfungerande, så att det är möjligt att jobba praktiskt och i par / grupp. Det behövs mandat uppifrån till att skapa arbetsro, rätt resurser till elever som behöver extrastöd och god utbildning till lärare i praktiskt ledarskap.
* När metodiklärarna försvann ur lärarutbildningarna så försvann en del av möjligheterna att koppla samman verklighet och teori på ett konstruktivt sätt för lärarkandidaterna, ett vaccin mot att som färdig lärare vara utelämnad til färdiga läromedel. Den som har tur får i sin praktik en handledare som gör ett suveränt jobb i matten men den som har otur får bara se elever som skriver siffror sida upp och sida ner. Slumpen kommer att avgöra.
Matten i svenska skolor är enligt min, och en del andras, mening alldeles för teoretisk och sifferfixerad, samt bedrivs för mycket som ensamarbete. Eleverna blir fena på att flytta omkring siffror enligt de system vi lär dem via matteboken, men vet inte vad siffrorna eller systemen står för, tittar på sin lärare med tomma ögon och frågar:
- Ska det vara plus eller minus?
Då är det jag som lärare som har misslyckats någonstans, inte eleven. Särskilt svårt blir det för elever som har svårt att lära in tabeller eller som vänder siffror hit och dit eller som har problem att hålla ordningsföljder (exempelvis tidsmässiga, rumsmässiga) kvar i minnet.
Det borde vara mer praktisk, laborativ matte istället för en del av allt sifferplitandet, det borde vara mer av tillfällen att prata matte och lösa problem tillsammans, det borde vara mer av tillfällen till individuell dialog mellan lärare- elev för att ta reda på hur djupförståelsen ser ut så att inga nivåer blir överhoppade. I högre åldersgrupper kanske man fixar den kontrollen via prov på papper men till de yngsta barnen i grundskolan som inte kan läsa så bra än, behövs en högre personaltäthet. I ämnet matematik så måste lärandet bygga på tidigare kunskaper, det går inte att hoppa över. Rent mekaniskt kan man det men det blir utan förståelse. När elever misslyckas med nationella prov i årskurs 5 så fallerar ofta automatiseringen av plus och minus upp till 10 (20) och att huvudräkna med bra strategier över hela tiotal, typ 34 - 9. Det handlar om överhopp i årskurs 1 och 2 alltså.
Det är i den undersökande lekens form som matten kan bli ett äventyr och en utmaning för var och en oavsett medfödd begåvning på området. Då blir matten rolig för alla inte bara för de mattesmarta. Det är när elever tillsammans får lösa problem och leka matte som de grundlägger förståelsen för mattebegrepp, orden blir bekanta och kända: vad betyder egentligen ett likhetstecken, är det en signal till svar eller ett krav på likvärdighet på var sida? Hur kan man testa om ett tal är udda eller jämt? När elever pratar matte tillsammans i par eller i liten grupp så höjs nivån för de elever som är svaga, men även för dem som är duktiga. Det är först när man ska förklara för någon annan som man tvingas till djupförståelse.
Alla är vinnare på pararbete / smågruppsarbete i matte.
Jag har jobbat med matte med elever i årskurs 1 och 2 utan böcker, alltså enbart med praktiskt, laborativ materiel. Och det var helt suveränt! Alla barn tyckte matte var roligt och alla barn kunde allt de skulle kunna när de lämnade mig för att gå vidare till nästa årskurs. Jag är ledsen över att inte ha kunnat fortsätta med det utvecklingsarbetet.
Varför är det då så här teoretiskt, sifferfixerat och mycket ensamarbete i svenska skolor?
Det finns förstås inget enkelt svar på den frågan. Men jag ser några orsaker. Det behöver inte handla om dåliga resurser men om dåligt utnyttjande av befintliga resurser:
* Vi lärare tvingas använda allt större del av planeringstiden till uppifrån beordrade meningslösa arbetsuppgifter som inte har med undervisningen att göra. Det blir för lite tid kvar till kärnverksamheten, att indivudualisera utifrån varje elevs behov och att titta upp från lärobokens skrivna handledning.
* Skolans arbete organiseras inte längre utifrån pedagogiska behov och utifrån ett barnperspektiv utan från vuxenperspektiv. Det kan handla om krav på maximalt lokalutnyttjande, personalutnyttjande, flexibiltetskrav, ekonomikrav eller helt enkelt ren skär okunskap hos beslutsfattare om barns behov.
* Resurserna styrs fel. De resurser som borde användas till att utveckla det pedaogiska arbetet i klassrummen används istället till pseudoinsatser, dokumentproduktion och insatser av projektkaraktär. Det blir tillfälliga idéer och hugskott som syns utåt, som ser ambitiösa ut och som väcker uppmärksamhet. De ger möjligtvis ledningspersonerna tillf'ällig ära och genomföraren löneförhöjning, men har ingen inriktning mot varaktig utveckling och varaktig förändring.
* Mer fokus på att bygga upp varje klass till att bli socialt välfungerande, så att det är möjligt att jobba praktiskt och i par / grupp. Det behövs mandat uppifrån till att skapa arbetsro, rätt resurser till elever som behöver extrastöd och god utbildning till lärare i praktiskt ledarskap.
* När metodiklärarna försvann ur lärarutbildningarna så försvann en del av möjligheterna att koppla samman verklighet och teori på ett konstruktivt sätt för lärarkandidaterna, ett vaccin mot att som färdig lärare vara utelämnad til färdiga läromedel. Den som har tur får i sin praktik en handledare som gör ett suveränt jobb i matten men den som har otur får bara se elever som skriver siffror sida upp och sida ner. Slumpen kommer att avgöra.
Konfiskera kalasinbjudningar på skolan? Igen då!
Om jag sammanfattningsvis ska tycka något själv om detta så blir det ungefär så här:
Det finns egentligen två olika diskussioner här, dels en om juridiken, dels en om etiken, och det är inte nödvändigtvis så att de sammanfaller. Det som känns rätt behöver alltså inte ha lagstöd, eller omvänt, det som har lagstöd behöver inte vara det rätta.
Rent juridiskt så tror jag man får bakslag på att ta in korten från barnens väskor, samla in dem och skicka dem tillbaka. När något väl har kommit ner i barnens väskor så är vi inne på ett väldigt privat område både etiskt och juridiskt. Det krävdes ju en särskild lag för att skolan skulle få beslagta mobiltelefoner och det kan endast göras frivilligt.
Men det är inte omöjligt att man med mobbningsförbudslagen i ryggen kan hindra ett barn från att utesluta någon eller några på det här sättet som skett i Lund. Alltså som lärare kan man säga att det här är inte ok för det är mobbning och därmed förbjuda själva utdelandet på skolan. Men detta gäller ju bara om det är någon eller några få som inte är bjudna. Det funkar ju inte om man exempelvis bjuder enbart alla tjejer eller enbart alla killar eller halva gruppen. Här hamnar man i en gränsdragningsproblematik, men det dilemmat hänger alltid med i mobbningslagens tolkning: När blir en uteslutning mobbning? Detta gäller skoltid men vad som sedan händer på fritiden har vi som skolpersonal ingen makt över och ska inte ha heller.
Små barn går säkert med på att bjuda alla i klassen på födelsedagskalas om föräldrar och lärare önskar det. Barnen har ännu inte hunnit få så tydligt etablerade relationer till någon eller några i klassen. Men vartefter de sociala strukturerna blir allt mer fasta så blir de säkert avgörande för hur man hanterar sitt födelsedagsfirande. Från min utgångspunkt som lärare så kan jag bara säga att det är positivt för det sociala klimatet i klassen så länge alla blir bjudna på kalas. Men jag inser också att det kan finnas goda skäl för familjer att göra på annat sätt. Och föräldrar kan bidra till att klassen fungerar bra ändå.
Självklart så är det bra att skolan diskutera detta med föräldrarna och barnen i förebyggande syfte så att alla är klara över vad som gäller och varför. En lösning kan vara att man kommer överens om att alla inbjudningar sker på fritid, alternativt att på skolan får endast utdelas inbjudningar som gäller alla barn. Det kan vara en point i att informera tydligt om att vi som jobbar i skolan är inte skyldiga att stå och se på när barn (eventuellt med hjälp av förälder) är utstuderat elaka mot varandra på det sätt som jag tycker Lundafallet är exempel på. Uteslutning eller mobbning är inte tillåten, ens som vapen mot en mobbare, vilket sägs vara fallet här, dvs en av de som inte blev bjudna var en mobbare. Det finns inget undantag i lagstiftningen för det. Mobbning måste lösas på annat sätt än genom att ge igen med samma mynt. Det blir dessutom ohanterligt och ineffektivt att försöka tillämpa principen öga för öga, tand för tand när det gäller mobbning.
Men detta är en gråzon, etiskt och juridiskt, och jag förstår att JO tacksamt tar sig an uppgiften att undersöka vad som är förenligt med lagtext som reglerar skolan och med andra dokument om skolans uppdrag.
Ämnet diskuteras också på bl.a. Noemis bokblogg.
Svt
GP
Svd
Det finns egentligen två olika diskussioner här, dels en om juridiken, dels en om etiken, och det är inte nödvändigtvis så att de sammanfaller. Det som känns rätt behöver alltså inte ha lagstöd, eller omvänt, det som har lagstöd behöver inte vara det rätta.
Rent juridiskt så tror jag man får bakslag på att ta in korten från barnens väskor, samla in dem och skicka dem tillbaka. När något väl har kommit ner i barnens väskor så är vi inne på ett väldigt privat område både etiskt och juridiskt. Det krävdes ju en särskild lag för att skolan skulle få beslagta mobiltelefoner och det kan endast göras frivilligt.
Men det är inte omöjligt att man med mobbningsförbudslagen i ryggen kan hindra ett barn från att utesluta någon eller några på det här sättet som skett i Lund. Alltså som lärare kan man säga att det här är inte ok för det är mobbning och därmed förbjuda själva utdelandet på skolan. Men detta gäller ju bara om det är någon eller några få som inte är bjudna. Det funkar ju inte om man exempelvis bjuder enbart alla tjejer eller enbart alla killar eller halva gruppen. Här hamnar man i en gränsdragningsproblematik, men det dilemmat hänger alltid med i mobbningslagens tolkning: När blir en uteslutning mobbning? Detta gäller skoltid men vad som sedan händer på fritiden har vi som skolpersonal ingen makt över och ska inte ha heller.
Små barn går säkert med på att bjuda alla i klassen på födelsedagskalas om föräldrar och lärare önskar det. Barnen har ännu inte hunnit få så tydligt etablerade relationer till någon eller några i klassen. Men vartefter de sociala strukturerna blir allt mer fasta så blir de säkert avgörande för hur man hanterar sitt födelsedagsfirande. Från min utgångspunkt som lärare så kan jag bara säga att det är positivt för det sociala klimatet i klassen så länge alla blir bjudna på kalas. Men jag inser också att det kan finnas goda skäl för familjer att göra på annat sätt. Och föräldrar kan bidra till att klassen fungerar bra ändå.
Självklart så är det bra att skolan diskutera detta med föräldrarna och barnen i förebyggande syfte så att alla är klara över vad som gäller och varför. En lösning kan vara att man kommer överens om att alla inbjudningar sker på fritid, alternativt att på skolan får endast utdelas inbjudningar som gäller alla barn. Det kan vara en point i att informera tydligt om att vi som jobbar i skolan är inte skyldiga att stå och se på när barn (eventuellt med hjälp av förälder) är utstuderat elaka mot varandra på det sätt som jag tycker Lundafallet är exempel på. Uteslutning eller mobbning är inte tillåten, ens som vapen mot en mobbare, vilket sägs vara fallet här, dvs en av de som inte blev bjudna var en mobbare. Det finns inget undantag i lagstiftningen för det. Mobbning måste lösas på annat sätt än genom att ge igen med samma mynt. Det blir dessutom ohanterligt och ineffektivt att försöka tillämpa principen öga för öga, tand för tand när det gäller mobbning.
Men detta är en gråzon, etiskt och juridiskt, och jag förstår att JO tacksamt tar sig an uppgiften att undersöka vad som är förenligt med lagtext som reglerar skolan och med andra dokument om skolans uppdrag.
Ämnet diskuteras också på bl.a. Noemis bokblogg.
Svt
GP
Svd
Får skolan konfiskera barnens kalasinbjudningar?
Nu länkar jag till Svd eftersom man skriver om konfiskering av barnens kalasinbjudningar. På en skola i Lund så har man som policy att elever inte får ha med kalasinbjudningskort och dela ut på skolan om man inte bjuder in alla i klassen. I det här fallet så hade ett barn med inbjudningar till alla barn utom två i sin klass, en tvåa. Då konfiskerade skolan inbjudningskorten. Pappan till barnet JO-anmälde detta. JO har valt att ta upp fallet och tycker att det ska bli intressant att reda ut.
Jag väntar med spänning på JOs beslut!
Vad tycker Ni? Ska barn få dela ut kalasinbjudningar på skolan om inte alla blir bjudna?
(Kolla bara att jag kunde göra en länk i texten!! Stolt så! Tack Marie för mycket utförlig beskrivning! Den var på min nivå. Nu ska jag försöka träna så jag inte glömmer bort, vilket har hänt förut när snälla människor försökt lära mig. )
Svd
Jag väntar med spänning på JOs beslut!
Vad tycker Ni? Ska barn få dela ut kalasinbjudningar på skolan om inte alla blir bjudna?
(Kolla bara att jag kunde göra en länk i texten!! Stolt så! Tack Marie för mycket utförlig beskrivning! Den var på min nivå. Nu ska jag försöka träna så jag inte glömmer bort, vilket har hänt förut när snälla människor försökt lära mig. )
Svd
Snyggare skola upptill!
Vår skola ser i alla fall snyggare ut nu än den gjorde förut. Det har blivit ett riktigt tak över det hela och med den där lilla avskärningen på mitten så blev det prydligt. Nu ska det luta utåt och vattnet ska inte längre rinna inåt mot byggnadens mitt och rinna ner i ett rör där (Vilket aldrig har fungerat utan en del har läckt in i huset i drygt 30 år!). Det extra taket ovanpå det gamla platta har också medfört att det inte är så hett inne i klassrummen längre. Förr om åren så har hettan såna varma dagar som vi haft nu varit olidlig. Det har knappt gått att vistas inomhus och fönstren går inte att öppna. Men nu är det riktigt normalt inne även om det är hett ute och vi hoppas slippa frysa också till vintern så som vi har gjort tidigare.
Rinner utåt gör det med besked. Det saknas ju avlopp för det här vattnet eftersom det inte gjordes något när huset byggdes. Allt skulle ju rinna inåt istället. Men det här kommer barnen att gilla, tänk såna här vattenfall vid varje entré runt hela byggnaden!
Fasaden här nertill är gammal och väldigt sliten. Skulle väl ha sett ännu prydligare ut om den också blivit utbytt. Den ramlar av här och där och är väldigt murken.
Det som gjorts med nytt tak ovanpå det gamla och lite målning här och där invändigt och att man sätter skivor på de gamla kissiga träväggarna på toaletterna kommer säkert att kallas "en stor investering" på Silbodalsskolans låg- och mellanstadium. Jag kallar det att man i elfte timmen genomfört en liten del av 30 års eftersatt underhåll. Golvbeläggning och sanitetsporslin och övrigt är kvar sedan huset byggdes på 70-talet och är väldigt slitet. Hur många av oss har kvar den utrustningen hemma? Med golv som ska bonas varje år?
Lokalerna är heller inte ändamålsenliga utan vi arbetar i provisorier bla.a en stor modul på skolgården med ett fritis och ett klassrum. (Om jag inte är felunderrättad så kostar den modulen c:a 30.000 kr per månad i hyra.) Det är för lite utrymmen och fel utrymmen så varje år har vi en omflyttningscirkus när det gäller lokaler och arbetslag. Det tär på trivseln och arbetsron både hos personal och hos barnen. Och, antar jag, tär också på driftbudgeten eftersom det brukar kosta pengar att ha det oroligt på en skola.
Nu ska det tas mögelprover i väggarna för att se hur stora skadorna är efter så många års vattenläckage. Tänk om man finner att det är så illa att huset borde ha rivits? Det ter sig märkligt att först kosta på nytt tak, sedan ta proverna.
Vi glädjer oss självklart åt att andra skolor i kommunen får permanenta lösningar med tillbyggt och ombyggt när man tillför nya verksamheter eller barnantalet ökar. Men vi som jobbar här på Silbodal undrar förstås hur länge kommunens största skola ska tvingas leva med trängsel och provisorier. Det har pågått i många år nu.
Om utanförskap!
Mycket klokt skrivet om barns utanförskap i skolan! Såna här frågespalter i tidningar är inte alltid lysande och ibland märker man att de som anlitats på tidningen nog inte har riktigt koll på läget.
Detta med barns utanförskap i klassgemenskap är känsligt. Varken lärare eller föräldrar kan beordra fram en bästa kompis till alla. Och ibland slår man knut på sig själv för att få till det. Jag är glad för att jag under det gångna läsåret har sluppit stora bekymmer med detta. Det har inte synts något sådant och inget som kom fram i anonyma enkäter heller.
Men det jag kan göra som lärare är sånt som finns med i den här frågespalten! Klokt uttryckt! Läsning rekommenderas!
http://www.alltombarn.se/du_och_barnet/maste-barnen-ha-en-massa-kompisar-1.12275
Detta med barns utanförskap i klassgemenskap är känsligt. Varken lärare eller föräldrar kan beordra fram en bästa kompis till alla. Och ibland slår man knut på sig själv för att få till det. Jag är glad för att jag under det gångna läsåret har sluppit stora bekymmer med detta. Det har inte synts något sådant och inget som kom fram i anonyma enkäter heller.
Men det jag kan göra som lärare är sånt som finns med i den här frågespalten! Klokt uttryckt! Läsning rekommenderas!
http://www.alltombarn.se/du_och_barnet/maste-barnen-ha-en-massa-kompisar-1.12275
Examensdagen 2008
Jag lägger ut den här bilden från dagens examensfirande. Jag räknar med att barnen inte är identifierbara när de kommer så långt bort i bilden och den har få pixlar. Det är högtidligt när vi tågar in i Silbodals kyrka med fanan först och till Äppelbo gånglåt på fiol. Så har gjorts i många år nu och vi vårdar den traditionen. Numera delar vi upp så att f-2 har avslutning först och sedan 3-4 och 5-6. Då kan alla föräldrar och anhöriga få plats. Det är fullt i alla fall. För min del var det premiär med Värendsdräkten som jag köpte förra sommaren när vi var i Småland. Därifrån är min pappas släkt.
Efter högtidligheten i kyrkan samlade jag klassen för att dela ut min examenspresent till dem: En cd med några hundra bilder från deras andra år i skolan. Sedan hade vi drop in i klassrummet för barn och föräldrar med lite juice och frukt. Alla kunde hämta kläder som fanns kvar och lite teckningar och annat. Jag fick möjlighet att tacka barn och föräldrar för två jättefina år tillsammans och önska trevlig sommar. Vi blev många och alla kom, fast inte på en gång. Några var kvar i kyrkan för att se äldre syskon och kom senare. Numera kommer gärna far- och morföräldrar också med och det är roligt.
Jag fick gåvor av barn + föräldrar och de är väldigt uppskattade. (Allt är inte med här!) Kul med en basilika istället för blomma! Den går åt i kväll till salladen när vi grillar. Jag vet att det är modernt att säga att man som lärare inte vill ha något på examensdagen. Men jag erkänner gärna att jag uppskattar gåvorna och jag tycker om att få ge bort något till barnen också. Det behöver inte vara kostsamma saker. Det handlar inte om girighet. Men vi har ju ändå umgåtts 5 timmar varje dag i två års tid och det känns naturligt att ta ett riktigt avsked med lite ceremonier. Vi vuxna brukar ju göra så också när vi skiljs från arbetskamrater som slutar. Det skulle kännas lite knepigt att göra skolan till ett socialt reservat med helt andra umgängesformer än de gängse i samhället. (Sen kan man väl tycka att det är inte säkert att alla barn uppskattat sin lärare, precis som vi vuxna inte alltid uppskattar alla arbetskamrater, men då får man väl ta det som " Tack för att Du äntligen försvinner"! :-)) )
Fast jag tycker verkligen väldigt mycket om alla "mina" barn och det här avskedet har föregåtts av mental samling under flera veckor. Själva examen är en fantastiskt fin högtid med mycket glädje, men jag ska inte ens försöka beskriva examensdagens eftermiddag det året när man lämnar ifrån sig en klass :- (
Förr har vi alltid haft möjlighet att ägna hela examensdagen åt just examen, småprata med föräldrar, plocka ihop i lugn och ro i klassrummet , träffa kollegor en stund och få tid till att känslomässigt bearbeta avskedet från barnen under resten av dagen. Men i år förväntas vi ta itu med en departementspromemoria under eftermiddagen. Så får det väl bli då. Jag vet inte om det kan vara ett led i arbetet med att minska den höga sjukfrånvaron, linjen att avskaffa sånt här känslomässigt pjoller bland personalen. Vi talar inte om det heller; att man fäster sig vid barnen och att det är en process att lämna dem ifrån sig. Lika lite som vi pratar om hur vi bär oss åt för att få struktur och arbetsro i en klass. Vi har våra hemlisar eller hur man ska uttrycka det.
I kväll ska gubben och jag i alla fall grilla något, eventuellt tillsammans med vännerna i Hol.
En liten tant om hyllvärmare och pappersproduktion
"En liten tant om Varför måste vi producera hyllvärmare?: Det sägs att vi i vår kommun har mer än 74 olika övergripande policies som alla verksamheter sedan ska skriva egna planer för att genomföra...som sedan varje arbetsställe ska skriva specifika planer utifrån...se'n ska detta utvärderas..." |
Så här skriver En liten tant i sin kommentar till mitt inlägg nedan där jag pustar över den meningslösa hyllvärmarproduktionen som kommuner och landsting sysslar med i Sverige.(Inkluderar hela landstingen också nu eftersom jag fick idag veta att en välmeriterad tandläkare = klinikchef måste sitta en gång i veckan och gå igenom personalens flextidsuttag. En arbetsuppgift som knappast kräver tandläkarutbildning, den borde en prao kunna göra!) Någon måste snart ta redan på vad det här vansinnet kostar egentligen i reda pengar. Och för all del gärna också vad det kostar i förlorad arbetsglädje.
Det kallas målstyrning när man gör så här. Systemet är hämtat från privat produktionsindustrin i mitten av 1900-talet någon gång. Då gjorde man upp planer över hur många skruvar som en industri förväntades producera under en period framåt och så skrev man ner hur målet skulle nås och kollade sedan hur det gick.
Man gjorde så även i det forna Sovjetunionen under planekeonomitiden. Det var 5-årsplaner för hur mycket man borde producera inom en enhet och sedan skulle detta kollas av.
Detta fungerar möjligtvis inom produktionsindustri där X antal skurvar ska tillverkas till en kostnad av Y kronor. Det är en produktion där man kan göra upp mätbara mål som kan vara meningsfulla. (Ändå har jag en känsla av att man har lämnat det här synsättet inom produktionsindustrin till och med!) Men det blir bara fånigt i arbete med människor där målen aldrig kan bli mätbara på ett meningsfullt sätt. Vård och undervisning handlar inte om produktion av ting. Det man "producerar" av kunskap och / eller välbefinnande hos sina avnämare är så komplext och spektrabrett att det aldrig kan mätas på ett meningsfullt sätt i definierade mål.
De "mätningar" vi tvingas uppifrån att tröska igenom säger inget om vad vi uppnår i verkligheten och de har aldrig hjälpt ett enda barn i den svenska skolan till en bättre skoltillvaro. Någonsin! Det är jag helt säker på.
Däremot gör varje lärare / arbetslag ett antal egna mätningar av kunskap och måluppfyllelse för att kunna föra det egna jobbet vidare på ett bra sätt. Och varje lärare utvecklar sitt eget jobb år för år på egen hand parallellt med påbud om s.k. skolutveckling med hyllvärmarproduktion. Jag har exempelvis markerat hur många gånger varje barn yttrat sig i samling under två år och fått fram mycket intressanta fakta som jag har användning för i mitt dagliga jobb framöver.
Problemet är bara att få ordinarie arbetstid att räcka till den skolutveckling som är på riktigt eftersom den meningslösa pappersproduktionen tar nästan all tid som finns till förfogande.
Tunnare kvalitet på högskoleutbildningarna...
"Oj, är det så illa"!
Det är min reaktion när jag läser hos Alltiallon och i DN om villkoren för högskoleutbildningarna. En stor undersökning visar att man pressar igenom orimligt stora kullar av studenter samtidigt som resurserna inte ökat så att man kan upprätthålla kvalitén. Utbildningarna blir ytliga och och bedrivs med mycket självstudier. Det finns en risk att man får studerande med allt sämre förkunskaper och sjunkande ambitionsnivåer. Högskolans lärare tvingas ägna sig åt administrativt jobb istället för undervisning och göra obetald övertid som legio.(Låter märkligt bekant, dyker upp också i vanligt lärarjobb där vi lärare numera ska ha hand om ekonomi och beställningar och pappersarbete. Finns också med i undersökningar om vad läkare ägnar sig åt) Tänker igen på det faktum att det endast går en sökande per plats på lärarutbildningarna, alla kommer in och rätt många har det inte som förstahandsval utan det blir en utbildning man går istället för den man egentligen ville gå.
Det finns tendenser i den här bilden som behöver brytas. Vad är det som händer egentligen? Finns det verkligen några ärliga analyser? Vågar man se sanningarna i vitögat? Är detta ett globalt fenomen eller drabbar det enbart Sverige?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=774320
http://www.alltiallon.se/
Det är min reaktion när jag läser hos Alltiallon och i DN om villkoren för högskoleutbildningarna. En stor undersökning visar att man pressar igenom orimligt stora kullar av studenter samtidigt som resurserna inte ökat så att man kan upprätthålla kvalitén. Utbildningarna blir ytliga och och bedrivs med mycket självstudier. Det finns en risk att man får studerande med allt sämre förkunskaper och sjunkande ambitionsnivåer. Högskolans lärare tvingas ägna sig åt administrativt jobb istället för undervisning och göra obetald övertid som legio.(Låter märkligt bekant, dyker upp också i vanligt lärarjobb där vi lärare numera ska ha hand om ekonomi och beställningar och pappersarbete. Finns också med i undersökningar om vad läkare ägnar sig åt) Tänker igen på det faktum att det endast går en sökande per plats på lärarutbildningarna, alla kommer in och rätt många har det inte som förstahandsval utan det blir en utbildning man går istället för den man egentligen ville gå.
Det finns tendenser i den här bilden som behöver brytas. Vad är det som händer egentligen? Finns det verkligen några ärliga analyser? Vågar man se sanningarna i vitögat? Är detta ett globalt fenomen eller drabbar det enbart Sverige?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=774320
http://www.alltiallon.se/
Elitklasser?
Jag har alltid instinktivt tänkt att elitklasser inom gymnasiets ram är fel. Men jag har nog aldrig reflekterat djupare över saken.
Läser en artikel i frågan och blir lite ställd. Vi har ju länge accepterat att man kan få gå i särskild klass om man är bra på fotboll, tennis, häst, fiske, bild, teater eller jakt eller något annat praktiskt. Det är ofta dyra utbildningar och ibland utbildningar som kräver så mycket tid till specialintresset att man kan behöva gå ett extra år, alltså ha en långsammare studietakt.
Det kanske vore logiskt att det även fanns klasser för dem som är intresserade av teoretiska studier och som därför vill ha en högre studietakt?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=772853
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1284755.svd
Alltiallon länkar också till artikeln. Hennes adress finns här bredvid i min länklista.
Läser en artikel i frågan och blir lite ställd. Vi har ju länge accepterat att man kan få gå i särskild klass om man är bra på fotboll, tennis, häst, fiske, bild, teater eller jakt eller något annat praktiskt. Det är ofta dyra utbildningar och ibland utbildningar som kräver så mycket tid till specialintresset att man kan behöva gå ett extra år, alltså ha en långsammare studietakt.
Det kanske vore logiskt att det även fanns klasser för dem som är intresserade av teoretiska studier och som därför vill ha en högre studietakt?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=772853
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1284755.svd
Alltiallon länkar också till artikeln. Hennes adress finns här bredvid i min länklista.