Mobbning utifrån förnekelse och oförmåga.
Om man tittar närmare på mobbningsfenomenet så kan man urskilja åtminstone ett par ingredienser som ställer till problem; förnekelse o oförmåga.
Annaa tar i sin kommentar till mitt förra inlägg upp förnekelsen: Detta att man anmäler för skolpersonal att mobbning förekommer men att det förnekas. Jag tror ju inte endast att det kan förnekas av skolpersonal utan av elever och föräldrar. Och då tror jag att det ofta kan handla om elever som man outtalat tycker har dragit på sig mobbning genom att uppträda på ett speciellt sätt eller se ut på ett speciellt sätt.
I botten ligger i så fall det jag tog upp i mitt förra inlägg; synen att en del människor är så omöjliga att ha att göra med att de förtjänar att mobbas. Det kan handla om fel åsikter, fel kläder, fel attityd, osv. Och eftersom de inte slutar upp med det o inrättar sig så anser man, ofta omedvetet, att de förtjänar mobbning. Man kan inte uttala orden men attityden kan ligga där i botten i alla fall. Men jag kan bara upprepa; lagstiftningen gör ingen skillnad på person. Mobbning är aldrig tillåtet oavsett hur en person uppträder eller ser ut. Är uppträdandet ett problem i skolan så måste det lösas på annat sätt än att man ger tyst tillåtelse till mobbning för att "straffa ut det". Om detta borde nog upplysas mer; framför allt bland personal men också bland föräldrar och elever.
Påpekas bör ändå att detta rör en mindre andel av de elever som blir utsatta för mobbning. De flesta som drabbas är inte alls avvikande utan bara lite ängsligare och kan eventuellt sakna ett socialt nätverk som kan skydda dem. Då vet mobbaren att det är lättare att utöva sin makt utan störningsmoment, ingen kommer att lägga sig i. För så beräknande tror jag att mobbare är. De väljer ut sina offer bland dem som tar emot utan att ge igen, eller som inte har möjlighet att ge igen.
Sen kan det trots att alla inblandade är överens om att mobbning förekommer, bli ett långdraget harvande av möten och tafatta ovetenskapliga åtgärder som inte leder någon vart. Det bara fortsätter. Och det är här samhället sviker barnen genom att inte ge skolan verktyg att ta itu med detta på skarpen om det behövs. Mobbare borde kunna stängas av från undervisningen på ett tidigare stadium i ett händelseförlopp o / eller flyttas på till en annan skolenhet. Redan vetskapen om att detta kan bli en verklig konsekvens av fortsatta trakasserier, borde ge lärare och mobbade en chans att få stopp på eländet när det dyker upp. Idag är verktygen obefintliga eller i varje fall alltför trubbiga. Det finns knappt någon skönjbar bortre parentes.
Om den som är mobbad verkligen har stora grundläggande svårigheter av genetisk eller social karaktär och därför blir aggressiv i kontakter med andra elever, så måste resurser sättas in med extrapersonal alternativt liten grupp med en skyddad tillvaro.
Annaa tar i sin kommentar till mitt förra inlägg upp förnekelsen: Detta att man anmäler för skolpersonal att mobbning förekommer men att det förnekas. Jag tror ju inte endast att det kan förnekas av skolpersonal utan av elever och föräldrar. Och då tror jag att det ofta kan handla om elever som man outtalat tycker har dragit på sig mobbning genom att uppträda på ett speciellt sätt eller se ut på ett speciellt sätt.
I botten ligger i så fall det jag tog upp i mitt förra inlägg; synen att en del människor är så omöjliga att ha att göra med att de förtjänar att mobbas. Det kan handla om fel åsikter, fel kläder, fel attityd, osv. Och eftersom de inte slutar upp med det o inrättar sig så anser man, ofta omedvetet, att de förtjänar mobbning. Man kan inte uttala orden men attityden kan ligga där i botten i alla fall. Men jag kan bara upprepa; lagstiftningen gör ingen skillnad på person. Mobbning är aldrig tillåtet oavsett hur en person uppträder eller ser ut. Är uppträdandet ett problem i skolan så måste det lösas på annat sätt än att man ger tyst tillåtelse till mobbning för att "straffa ut det". Om detta borde nog upplysas mer; framför allt bland personal men också bland föräldrar och elever.
Påpekas bör ändå att detta rör en mindre andel av de elever som blir utsatta för mobbning. De flesta som drabbas är inte alls avvikande utan bara lite ängsligare och kan eventuellt sakna ett socialt nätverk som kan skydda dem. Då vet mobbaren att det är lättare att utöva sin makt utan störningsmoment, ingen kommer att lägga sig i. För så beräknande tror jag att mobbare är. De väljer ut sina offer bland dem som tar emot utan att ge igen, eller som inte har möjlighet att ge igen.
Sen kan det trots att alla inblandade är överens om att mobbning förekommer, bli ett långdraget harvande av möten och tafatta ovetenskapliga åtgärder som inte leder någon vart. Det bara fortsätter. Och det är här samhället sviker barnen genom att inte ge skolan verktyg att ta itu med detta på skarpen om det behövs. Mobbare borde kunna stängas av från undervisningen på ett tidigare stadium i ett händelseförlopp o / eller flyttas på till en annan skolenhet. Redan vetskapen om att detta kan bli en verklig konsekvens av fortsatta trakasserier, borde ge lärare och mobbade en chans att få stopp på eländet när det dyker upp. Idag är verktygen obefintliga eller i varje fall alltför trubbiga. Det finns knappt någon skönjbar bortre parentes.
Om den som är mobbad verkligen har stora grundläggande svårigheter av genetisk eller social karaktär och därför blir aggressiv i kontakter med andra elever, så måste resurser sättas in med extrapersonal alternativt liten grupp med en skyddad tillvaro.
Mobbning igen då!
Det är ett ämne som ständigt kommer tillbaka i olika skepnader. Antagligen för att det är så svårt att stå ut med och för att det är så svårt att komma åt.
Aftonbladet har haft en serie om mobbning nu. Och som vanligt tror jag mer på att det är betingat av en önskan om att sälja fler lösnummer än att förbättra världen. Men just i det här fallet går väl syftena hand i hand.
Skolan måste ha huvudansvaret för att elever inte mobbas. Man kan aldrig skylla ifrån sig på att föräldrar inte har fostrat sina barn tillräckligt bra. Vi kommer alltid att ha barn i skolan som av en eller annan anledning känner lust till extrem maktutövning och den kick som kan följa med och som har föräldrar som har gett upp eller inte bryr sig.
Skolan måste helt enkelt ha de maktmedel som behövs för att handskas med detta. För det är inte frågan om mobbning kommer. Vi måste alltid räkna med att den finns närvarande och ha en realistisk beredskap för att hantera den. Det är så grymt så det känns som om världen borde stanna upp när det händer och inget återgå till det normala igen förrän mobbningen har upphört.
Om man lyckas med det får inte hänga på en enskild lärares auktoritet utan det måste finnas fungerande o snabba rutiner att ta till och det direkt på dagen. Jag är som lärare huvudansvarig för att mina elever inte utsätts för mobbning eller utövar mobbning. Om de gör det och jag inte klarar av att stoppa det så ska det finnas omedelbara åtgärder att ta till och inte ett harvande med möten och konferenser och bortförklaringar.
Ingen elev ska mobbas, inte ens den som är ordentligt provocerande. Det finns inget undantag i lagstiftningen för de barnen. Deras problem måste uppmärksammas och lösas på annat sätt än med mobbning. Jag menar exemplevis elever som har sociala skador eller genetiska egenheter som gör att de kan fara fram hårdhänt med andra barn utan att känna empati och samtidigt vara väldigt känsliga själva för dålig behandling. De är alltid i riskzon för mobbning men får alltså heller inte utsättas. Jag har för länge sedan haft en kollega som hävdade att en elev förtjänade att bli mobbad. Men så kan det aldrig vara. (Kollegan har flyttat från vår skola för länge sedan och den synen finns inte hos oss nu!)
Det här en en nyans i debatten som sällan kommer fram tråkigt nog. För jag tror att här ligger fakta som behöver upp i ljuset.
Ängel
Den var ju bara helt oemotståndlig; ängeln. Jag sprang på den i vår bokhandel och slog till direkt!!
Nu tronar han här lojt cool och vakar över våra göranden o låtanden med skälmsk uppsyn.
Dagboksblad söndag
Lång morgon i sängen med läsande vid datorn. Gubben på jakt på Egenäs med T i Deje förstås igen. De hade stövartiken Valsa idag och det var mer lyckosamt än gårdagen. Ja, ingen hare blev skjuten förstås eftersom pejlen slutade fungera och de förflyttade sig ur jakten. Men en trevlig dag ändå tydligen.
Avlslutade förnsterputsningen idag, pratade länge med modren och med svärmor. Vågar inte bjuda hit dem den här helgen när Roland är så förkyld, men nästa helg kommer de hit på middag.
Sen hann vi bara med att laga middag och åka till Årjäng för julskyltningskoll. Det var också ett tillfälle att ta med valparna; Oskar o Jazz och träna dem i folkvett. De har ju inte så många att träna på här i skogen och behöver vänja sig även vid många människor och andra hundar. Det blev en lång promenad opp o ner i Årjäng. Jag köpte ett par fina dörrkransar av Signebyns friskola som sålde på torget. Sen var vi inne hos Rolands brorsdotter A-C i hennes affär och fick glögg och köpte hundgodis. Fick också chansen att grattis-krama T. på Elgtån som kom med sin nya lilla bäbis i barnvagn. Jättesött litet pyre!
Träffade förstås också ett antal av mina nya o gamla elever som var ute o kollade efter julklappar!
Avlslutade förnsterputsningen idag, pratade länge med modren och med svärmor. Vågar inte bjuda hit dem den här helgen när Roland är så förkyld, men nästa helg kommer de hit på middag.
Sen hann vi bara med att laga middag och åka till Årjäng för julskyltningskoll. Det var också ett tillfälle att ta med valparna; Oskar o Jazz och träna dem i folkvett. De har ju inte så många att träna på här i skogen och behöver vänja sig även vid många människor och andra hundar. Det blev en lång promenad opp o ner i Årjäng. Jag köpte ett par fina dörrkransar av Signebyns friskola som sålde på torget. Sen var vi inne hos Rolands brorsdotter A-C i hennes affär och fick glögg och köpte hundgodis. Fick också chansen att grattis-krama T. på Elgtån som kom med sin nya lilla bäbis i barnvagn. Jättesött litet pyre!
Träffade förstås också ett antal av mina nya o gamla elever som var ute o kollade efter julklappar!
Dagboksblad lördag
En mellanhelg, efter Stockholmsresan, före advent. Alltså tid att julförbereda och slappa.
Det blev en lång morgon i sängen med bokläsning o datorläsning (blogg o tidning).
Gubben jagade förstås och det ute på Egenäs med T i Deje. De hade Leta med sig o hon imponerade inte alls, ett par tio-minutersdrev. Imorgon blir det Valsa istället.
Lagom när gubben kom hem så var det tid för hans kaffe och min frukost. Så brukar helgerna vara tajmade. Sen blev det till att försöka hinna putsa lite fönster innan mörkret lade sig och det var redan vid 2-tiden. En sväng till lanthandeln blev det också. Det är ovanligt mörkt på något sätt och regnet bara öser ner dag efter dag. Hoppas månen kan vända väder snart, jag har inte kollat i almanackan. Vi hade planerat att gå till skogen med valparna men det var för illa, både regn o blåst.
Vi lat-åt middag; jag rester från igår och Roland en pizza. På kvällen kom Rolands systerdotter o man o dotter hit o kollade på film och drack glögg. Det var "Populärmusik från Vittuola". En annan film av det burleska slaget, men med en finstämd skildring av person, miljö och tid. Den är njutbar.
Nu har jag vaknat av att det blåser rejält, vilket utlöser min strömavbrottsparanoia. Alltså upp o fyller vatten i hinkar och kokar ett par termosar med hett vatten. Suck!
Det blev en lång morgon i sängen med bokläsning o datorläsning (blogg o tidning).
Gubben jagade förstås och det ute på Egenäs med T i Deje. De hade Leta med sig o hon imponerade inte alls, ett par tio-minutersdrev. Imorgon blir det Valsa istället.
Lagom när gubben kom hem så var det tid för hans kaffe och min frukost. Så brukar helgerna vara tajmade. Sen blev det till att försöka hinna putsa lite fönster innan mörkret lade sig och det var redan vid 2-tiden. En sväng till lanthandeln blev det också. Det är ovanligt mörkt på något sätt och regnet bara öser ner dag efter dag. Hoppas månen kan vända väder snart, jag har inte kollat i almanackan. Vi hade planerat att gå till skogen med valparna men det var för illa, både regn o blåst.
Vi lat-åt middag; jag rester från igår och Roland en pizza. På kvällen kom Rolands systerdotter o man o dotter hit o kollade på film och drack glögg. Det var "Populärmusik från Vittuola". En annan film av det burleska slaget, men med en finstämd skildring av person, miljö och tid. Den är njutbar.
Nu har jag vaknat av att det blåser rejält, vilket utlöser min strömavbrottsparanoia. Alltså upp o fyller vatten i hinkar och kokar ett par termosar med hett vatten. Suck!
BORAT - IGEN!!
Några rader till om Borat. När jag skrev om filmen i mitt förra inlägg så utgick jag ifrån att alla hade hört talas om / sett Borat. Men så är det inte förstås. Den kanske bara har hunnit till Stockholm och där lär den väl bli kvar eftersom alla förställningar fyller salongen enligt presentationen.
Alltså Borat handlar om en man från Kazakstan (hur det nu stavas?) som av sin regering skickas till USA tillsammans med en filmmakare för att dels förstå hur man lever i landet, dels göra en film om USA. Det ingår även en önskan om att han ska göra reklam för Kazakstan (!) och skapa kontakter i landet. Han ser på USA med nya ögon och ska försöka lära sig ta seden dit han kommer. Det blir kulturkrockar kan man säga utan att avslöja för mycket om innehållet i filmen.
Tempot är högt med endast korta transportsträckor i handlingen. Det är fullt ös nästan hela tiden och ibland utan speciellt mycket "klister" mellan episoderna. Om man ska likna den vid gjorda filmer så är det väl lite "Fowlty Towers" över det hela men mycket värre.
Men egentligen är det lite ny genre över filmen, en blandning mellan stå-up-komik och film och dokusåpa. Det lär ha varit så att en del scener är inspelade utan att de som "drabbas" är informerade om att det handlar om en filminspelning. När han sjunger nationalsången på en rodeo så lär publiken ha varit nära att lyncha Borat på riktigt.
Filmen är ganska fysisk, eller hur man ska uttrycka det, så om man vill göra ett restaurangbesök i samband med filmen så är det bäst att göra det före. Efteråt kan man ta en fika istället och prata av sig det värsta, för det behövs. Den är lite omtumlande. Man behöver berätta episoder ur filmen en gång till och skratta färdigt. Medtagas till filmen kan näsdukar för att torka skrattårar.
Två kategorier människor ska nog inte se den; människor som inte tål skämt om fördomar och människor som är flåmaga (det är dialektord, men jag hittar inget svenskt motsvarande; vemmelmaga?, alltså har svårt att tåla lite äckliga saker). Ja, sen kan jag tänka mig att den är olämplig för alla nyförlösta (åtminstone för snittade) och för nyligen bukopererade. Jag hade rejält "skratt-ont-i-magen" efteråt.
Alltså Borat handlar om en man från Kazakstan (hur det nu stavas?) som av sin regering skickas till USA tillsammans med en filmmakare för att dels förstå hur man lever i landet, dels göra en film om USA. Det ingår även en önskan om att han ska göra reklam för Kazakstan (!) och skapa kontakter i landet. Han ser på USA med nya ögon och ska försöka lära sig ta seden dit han kommer. Det blir kulturkrockar kan man säga utan att avslöja för mycket om innehållet i filmen.
Tempot är högt med endast korta transportsträckor i handlingen. Det är fullt ös nästan hela tiden och ibland utan speciellt mycket "klister" mellan episoderna. Om man ska likna den vid gjorda filmer så är det väl lite "Fowlty Towers" över det hela men mycket värre.
Men egentligen är det lite ny genre över filmen, en blandning mellan stå-up-komik och film och dokusåpa. Det lär ha varit så att en del scener är inspelade utan att de som "drabbas" är informerade om att det handlar om en filminspelning. När han sjunger nationalsången på en rodeo så lär publiken ha varit nära att lyncha Borat på riktigt.
Filmen är ganska fysisk, eller hur man ska uttrycka det, så om man vill göra ett restaurangbesök i samband med filmen så är det bäst att göra det före. Efteråt kan man ta en fika istället och prata av sig det värsta, för det behövs. Den är lite omtumlande. Man behöver berätta episoder ur filmen en gång till och skratta färdigt. Medtagas till filmen kan näsdukar för att torka skrattårar.
Två kategorier människor ska nog inte se den; människor som inte tål skämt om fördomar och människor som är flåmaga (det är dialektord, men jag hittar inget svenskt motsvarande; vemmelmaga?, alltså har svårt att tåla lite äckliga saker). Ja, sen kan jag tänka mig att den är olämplig för alla nyförlösta (åtminstone för snittade) och för nyligen bukopererade. Jag hade rejält "skratt-ont-i-magen" efteråt.
BORAT - HAN ÄR BARA GALEN!!
På detta vid det här laget uttjatade stockholmsbesök så klämde vi in en film också. Det blev Borat eftersom jag läst en del positivt om den filmen på bloggen.
Vi såg den utan större förväntningar, men skrattade som galningar. Han driver med sånt som man inte får driva med och det blir så ovant, chockerande och vansinngt roligt. Fattar egentligen inte varför det är roligt, för jag drar inte ens på munnen åt slapstickhumor typ Krister o Stefan. Och Borat är väl nåt åt det hållet fast med andra ämnen.
Att vi bönder är lättroade med en primitiv känsla för humor det är väl begripligt. Men jag kollade på sonen och hans tjej. Och de skrattade också helt vildsint. Det är mer förvånande. De är ju numera storstadsbor med sparsmakad humor, minst sagt.
Detta blir väl någon sorts kultfilm. Jag hör redan att vi svänger oss med en del av de grymmaste skämten i huset.
Det blir ju alla gånger en uppföljare pga kassasuccén förstås.
Se den gärna alltså om Ni inte är för ömskinnade och fina i kanten!
Vi såg den utan större förväntningar, men skrattade som galningar. Han driver med sånt som man inte får driva med och det blir så ovant, chockerande och vansinngt roligt. Fattar egentligen inte varför det är roligt, för jag drar inte ens på munnen åt slapstickhumor typ Krister o Stefan. Och Borat är väl nåt åt det hållet fast med andra ämnen.
Att vi bönder är lättroade med en primitiv känsla för humor det är väl begripligt. Men jag kollade på sonen och hans tjej. Och de skrattade också helt vildsint. Det är mer förvånande. De är ju numera storstadsbor med sparsmakad humor, minst sagt.
Detta blir väl någon sorts kultfilm. Jag hör redan att vi svänger oss med en del av de grymmaste skämten i huset.
Det blir ju alla gånger en uppföljare pga kassasuccén förstås.
Se den gärna alltså om Ni inte är för ömskinnade och fina i kanten!
Nationalmuseum
Alltså vimsade jag runt på Nationalmuseum på utställningen om Nordiskt landskapsmåleri. Det finns som sagt inget logiskt bra sätt att ta sig fram genom en utställning i de här lokalerna. Ofelbart irrar man ut och in i rummen rätt planlöst med uppenbar risk att helt missa något rum.
Nu är det rätt maffigt att svälja så mycket svulstiga landskap på en gång o kanske hade det varit lättare med flera kortare besök. Men vackra landskapsbilder att njuta av förstås. 'Roligast med de finska som var helt nya för mig.
De svenska o de norska hade jag nog sett en del av förut och även en del danska. Men satta tillsammans så ger de delvis en ny upplevelse.
Stig Lindbergutställningen med hans porslin och hans Krakel Spektakel bilder lämnar mig oberörd. Jag har aldrig gillat hans illustrationer; de här trekantiga ansiktena och stiliserade figurerna.
Nu är det rätt maffigt att svälja så mycket svulstiga landskap på en gång o kanske hade det varit lättare med flera kortare besök. Men vackra landskapsbilder att njuta av förstås. 'Roligast med de finska som var helt nya för mig.
De svenska o de norska hade jag nog sett en del av förut och även en del danska. Men satta tillsammans så ger de delvis en ny upplevelse.
Stig Lindbergutställningen med hans porslin och hans Krakel Spektakel bilder lämnar mig oberörd. Jag har aldrig gillat hans illustrationer; de här trekantiga ansiktena och stiliserade figurerna.
Africa Remix
Detta är omslaget till katalogen till Modernas utställning Africa Remix.
Besöket på Moderna förra helgen var rutin. Det blir alltid en titt där vid stockholmsbesök och jag frågade i informationen om vilka utställningar som var på gång. Men berättade om Africa Remix; en afrikansk utställning med modern konst sammanställd av bidrag från olika länder i Afrika.
Min entusiasm var lindrigt sagt måttlig. Jag vet inte vad jag föreställde mig att det skulle vara; dammiga träskulpturer, vävda illaluktande textilier, bilder av folkdräktsklädda dansande afrikaner??
Men jag betalade den extra avgiften o gick in. Jag hade så grundligt fel! Utställningen var alltså en höjdare, jag var glad redan från början och kände att mungiporna bara gick i höjden hela tiden.
Det var som om utställningen innan vetat om alla mina fördomar och bestämt sig för att kicka tillbaka dem med en humoristisk knorr. Den var full av skämt och distans i betraktandet av den egna kontinenten. Ingenstans fanns "tyck synd om oss fattiga o hungrande-syndromet". Tvärtom så var tilltalet ganska uppkäftigt. Märkligt nog helt befriat från den västerländska moderna konstens fixering vid kroppsvätskor och kött. Det fanns inte en enda djurkropp stadd i förruttnelse eller en enda bild inkluderande konstnärens hiv-smittade blod!! Ändå vore det väl till o med relevant att en utställning från Afrika problematiserar sjukdomen aids på nationell nivå, med så många smittade människor i arbetsför ålder. Men icke! Och det var befriande.
Man väljer att betrakta både sin samtid och sin historia med en självironi som vore omöjlig för en icke-afrikan. I så fall skulle den uppfattas som stötande och förolämpande. Ungefär samma fenomen som uppträder i svensk stå up komik där det endast är invandrare som kan skämta om invandrare. Om en svensk skulle säga samma saker så skulle han bli inburad för rasism. Utställningen innehåller naturligtvis också ömsinta porträttserier av hög kvalitet och skildringar av kontinentens diktaturer.
Mina personliga favoriter på utställningen är
-Mounir Fatmis installation med texten på väggen "My father has lost all his teeth, I can bite him now"
-Samuel Fossos självporträttserie, varav en bild finns med på katalogens framsida
-Yinka Shonibares "Salong hos viktoriansk filatrop", en istallation
- El Anatsuis Sasa (jätteverk över en hel vägg med sammanlänkade kapsyler och små skyltar i färgerna guld, silver, rött, svart och vitt. )
- Videokonstverket med mannen som vattnar en bukett dollar för att få dem att växa.
-Kollaget av amerikanska dollar o text i bronsbokstäver In God we trust.
Sen är det inte helt fel med det orange lite slingrande spåret ner till resten av utställningen i källaren. Så att man hittar dit alltså.
Något för Nationalmuseum att ta efter. Där vimsade jag runt i "Svenskt landskapsmåleri" fram o tillbaka som i labyrinter. Det finns inget logiskt sätt att ta sig fram i lokalerna där.
Den gamle o havet: skitfin toa!!
Asch, nu hamnar en toalettbild under kategorin mat. Men det beror på att detta är toaletten på stockholmskrogen Den gamle o havet. Skitfin eller hur man ska uttrycka det. Värd ett besök bara den alltså! Ni skulle se resten, det som inte syns på bild.
Den gamle o havet
Vi sprang förstås på krog i Stockholm. Hade tänkt gästa 5 små hus. Det var länge sedan o Eva påminde mig på bloggen för ett tag sedan. Men det är ju sonen som beställde o det blev på den trevliga fiskkrogen Den gamle o havet. Fullsatt varje kväll o man måste beställa bord innan, vilket han hade gjort. Man har ett stort urval av goda fiskrätter o endast en kötträtt. Jag åt förstås pilgrimsmusslor. De övriga tog sjötunga. Allt var suveränt gott, ordentliga portioner och trevligt bemötande! Vi slog oss i slang med den trevliga och rundlagda servitrisen och frågade vem som ägde krogen.
- Det gör jag o min familj, svarade hon glatt.
Det visade sig att familjen dessutom äger krogen Döden i grytan som i stort sett endast har kötträtter, bara en fiskrätt. (Hennes rondör var tillfällig, en ny liten krögare väntas inom två veckor o vi önskar lycka till!)
Pilgrimsmusslorna syns här ovan i nästa inlägg.
Bonniers konsthall- URLÄCKER LAMPA I KAFETERIAN!!!
Jag hade ju innan läst i Börjes konstblogg om nyöppnade Bonniers konsthall i Bonnierhuset på St Eriksplan. Han var inte imponerad av utställningen och det var inte jag heller. Det kan naturligtvis bero på min bristande konstnärliga skolning. Jag begriper mig inte på konst. Jag bara gillar att glo på bilder och figurer. Så nu var vi där och glodde. Platta, naivistiska stora bilder förstår jag inte. Det var en stor häst som var som gjord av en mellanstadieelev, med nästan som konturer runt. Det enda vi orkade se i den var att ena benet var avbildat i fel perspektiv. Sådana petitesser ska man väl inte haka upp sig på om en bild är "fin konst", men vi är amatörer och tillåter oss att tycka som vi vill.
Däremot så fann jag lite humor i skulpturen med den bleka skräckslagna tjejen i den oskuldsfullt vita sängen med en massa otäcka djur i. Det var för oss en bild av delirium. Bakom där fanns en blå vägg av ett hyreshus som var lite speciell så där så man kommer ihåg den.
Annars så var det lamporna i kafeterian som var mödan värd!!
Där var tre stycken; en med gula plastankor (visar jag inte), en med dödskallar (nedan) och den här suveräna med frukter och bär. Habegäret bara flammar i såna här ögonblick!!. Fast det var väl lite oväntat att utställningen inte skulle lämna spår efter sig men lamporna i kafeterian! Jag vet inte om man ska beklaga Bonniers eller gratulera!
Bonniers konsthall - URLÄCKER DÖSKALLELAMPA!!!
Vid vårt stockholmsbesök så var vi förstås på Bonniers konsthall. Lamporna i kafeterian var jätteläckra!! Kolla bara in den här!
Spel på dator- BUZZ
Under stockholmsvistelsen ägnade vi oss åt moderna fritidsaktiviteter. Vi spelade BUZZ på datorn med son o hans flickvän. Det är ett spel som går ut på att man är fyra deltagare i en tävling. Bevisligen har vi en son som ritar dataspel i Los Angeles och en annan son som gärna spelar dataspel, men jag har själv aldrig någonsin spelat ett spel. Detta är väl det närmaste jag kommit.
Repro
Här jobbar svärdotter in spe, J. Hon sysslar med något som kallas repro. Det betyder så vitt jag vet att hon snyggar till bilder innan de går till publicering i tidningarna. Hon jobbar mycket med datorprogrammet Photoshop. Förlaget hon jobbar åt heter Hachette. Det är ett av världens största tidningsförlag med säte i Frankrike. I Sverige ger man ut bl.a. tidningarna Elle och Café o har sitt kontor vid St Eriksplan i Stockholm. Detta är en främmande värld för mig, men roligt att hälsa på och se hur det ser ut.
Sonen o tjej bjuder på mat
Så här fint dukat var det när vi anlände till Stockholm o Kronobergsgatan. Oxfilé på en bädd av potatis, en spännande grönsaksrätt till o ett gott vin. Det är kul med vuxna barn. Jag kan rekommendera det!
Wienerkonditoriet
En annan given mellanlandning på väg till Stockholm är Wienerkonditoriet i Hallsberg. Det finns i SVeriges land hur många Wienerkonditorier som helst. Detta är gammalt och var förr en given anhalt för tågresenärer i väntan på tågbyten i denna järnvägsknutpunkt. Här kunde vi alltså träffa på de ibland pratsamma Hinsehäxorna, dvs kvinnliga fångar från fängelset i Örebro. Inredningen på konditoriet är fortfarande ganska gammaldags, dock saknas juke-boxen som fanns där förr. På sommaren kan man sitta på den smala balkongen o dricka sitt kaffe. Det är njutbart att betrakta gatulivet nedanför eller tåglivet på järnvägsstationen mitt emot.
Varning utfärdas därmot för Järnvägsrestaurangen. Där försökte vi äta lunch men det var ingen höjdare; dålig service, extremt lång väntetid utan förklaring, smaklös mat, sunkig atmosfär utan att vara gammaldags, toalett som mer liknade ett utedass.
Carlbarks o HD
Våra stockholmsresor har några givna mellanlandningar. Här är en av dem, Carlbarks mc-affär utanför Kumla. Här finns en egen stor salong med enbart HD och en massa annat också. Gubben måste bara få dregla runt här en stund. Han har sitt motorcykelåkande kvar. Jag har gjort mitt i rättan tid. En hel sommar så där 1969 när jag var 19 år. Det var kul men räcker för mig. Jag vill inte åka mer.
Det värsta när det gäller att ha motståndskraft mot mc-inköp är ju priset. En hyfsad begagnad japan kostar inte mer är en moped. En HD rasar däremot iväg förstås, men det måste det ju inte vara.
Till minne av Anton !
Vi har gruvat oss länge, funderat, ursäktat, argumenterat, men nu var det ingen väg i kring. Vi måste ta bort gamle taxen Anton, snart 14 år och idag blev det gjort. Idag var hans sista dag i livet. Han var nästan helt döv och det började blänka lite grönt i ögonen. Eventuellt började njurarna ge sig, han kissade inne en del. Njurarna brukar svikta på gamla hundar. Men i övrigt fortfarande pigg, därför var beslutet så svårt.
Idag har vi tänkt på allt roligt vi har haft med Anton. Alla fina minnen som vi får ha kvar av den tappre kämpen. Anton var en suverän rådjurshund, med ett kraftfullt och hörbart skall. Det blev lite sämre efter att han åt upp en Round up flaska men fortfarande helt ok. Han tog alltid upp vilt och hade ett sök som en stövare. Jakterna var precis lagom långa för att kunna släppa om under dagen, alltså så där drygt en timme. En tuff hund var han, som exempelvis ställde älg i timmar utan att förfäras av utfall och sparkande klövar i luften. .
Och en trogen, go kompis i alla väder. Våran bästa Anton!
Vi önskar honom lycka till i de sälla jaktmarkerna där det är lagom kallt, lite nysnö o färska rådjursspår varje dag.
På bordet har vi gjort en liten minnesplats med hans bild och ljus och han utställnings- och jaktmeriter. Tavlan med den broderade taxen på fick han när han var liten av min mamma. Det står "Kommer kallad fast ej strax, född till slav är ingen tax". Och det stämde bara allt för väl på Anton.
Det känns alltid bra för oss att ha att ha en den här platsen att stanna till vid under dagen ibland, tända ljuset och vara lessen en stund. Vi kommer att ha den kvar ett tag tills den inte behövs mer.
Idag har vi tänkt på allt roligt vi har haft med Anton. Alla fina minnen som vi får ha kvar av den tappre kämpen. Anton var en suverän rådjurshund, med ett kraftfullt och hörbart skall. Det blev lite sämre efter att han åt upp en Round up flaska men fortfarande helt ok. Han tog alltid upp vilt och hade ett sök som en stövare. Jakterna var precis lagom långa för att kunna släppa om under dagen, alltså så där drygt en timme. En tuff hund var han, som exempelvis ställde älg i timmar utan att förfäras av utfall och sparkande klövar i luften. .
Och en trogen, go kompis i alla väder. Våran bästa Anton!
Vi önskar honom lycka till i de sälla jaktmarkerna där det är lagom kallt, lite nysnö o färska rådjursspår varje dag.
På bordet har vi gjort en liten minnesplats med hans bild och ljus och han utställnings- och jaktmeriter. Tavlan med den broderade taxen på fick han när han var liten av min mamma. Det står "Kommer kallad fast ej strax, född till slav är ingen tax". Och det stämde bara allt för väl på Anton.
Det känns alltid bra för oss att ha att ha en den här platsen att stanna till vid under dagen ibland, tända ljuset och vara lessen en stund. Vi kommer att ha den kvar ett tag tills den inte behövs mer.
Till minne av Anton!
Hatten, hatten, hatten.....!!
Mitt bidrag till skrivarcirkeln november 2007
Hatten
De ljusblå ögonen var skräckfyllda i det magra ansiktet. Håret hängde i ljusbruna tunna testar ner på halsen. Hon tog ett par steg bakåt inför den flinande och skränande gruppen av barn. Men nu kunde hon inte komma undan längre. Hon var vid väggen och inte bara vid väggen, hon var helt fast i mellanrummet mellan de två höga stentrapporna. Den ena ledde in till 1-2 ans klassrum och den andra till lärarbostaden. Det var för högt att klättra över de kraftiga smidesräckena. De var stabila, byggda för att hålla stimmande barn stången i hundratals år.
- Hatten, hatten, hatten, skrek flocken i korus allt högre och det ville aldrig sluta
Till slut vände hon sig bara om och stod så, stilla, med ansiktet vänt mot skolans stenvägg. Under den vinröda ylleduffeln kunde man ana de smala hängande axlarna. Ingen kunde se några tårar på hennes kinder eller att hon ändrade min, det var bara de där stora märkligt ljusblå ögonen. Hon stod stilla och härdade ut. Vad tänkte hon? Att hon hatade sina plågoandar? Att hon ville dö? Att hon ville sluta gå till skolan? Att hon ville klå upp dem alla i tur och ordning? Det fick vi inte veta för hon sa aldrig nåt, bara fann sig i stuationen, tyst uthärdande, som om hon egentligen tyckte att det var rätt.
Jag stod bakom flocken, förvirrad och utlämnad till min tvekan. Jag borde hjälpa Kristina för hon bodde närmast mig. Det var ju så på landet då på femtiotalet. Inga barn kunde räkna med bilskjuts någonstans så det blev de närmast boende som var lekkamrater. Och Kristina borde ha varit min lekkamrat för det var bara någon kilometers cykelväg mellan oss. Men hon var inte min lekkamrat, åtminstone inte särskilt ofta. Hon var så annorlunda och hennes liv hade startat så tragiskt. Jag var helt enkelt lite rädd för hennes hem och hennes familj.
Så här var det. Mamman hade några äldre utflugna barn med den man som hon varit gift med. Mannen var död och efter hans död levde hon torftigt. Men det hinglade och gick på något vis med hjälp av en mager pension och de äldsta barnen som fick börja jobba direkt efter 7 år i skolan. Det var duktiga barn sa man på bygden och det var synd om tant Holmström. Huset var väldigt ruffigt och fallfärdigt. Det låg bakom ett litet berg så det syntes inte från vägen. Vatten hämtades i en källa en bit därifrån. Den första delen av farstun var trampat jordgolv och längre än till farstun vågade jag aldrig gå så jag vet inte hur det såg ut längre in. Men jag kunde se att det var mörkt och murrigt där inne. Det fanns en lukt av instängt matos, tvätt och lort.
På något sätt, i sin ensamhet efter mannens död, så hade hon träffat Andersson. Det var en dålig man som man sa på bygden. Han söp och var argsint. De hade ett förhållande utan att gifta sig och lilla Kristina föddes. Så småningom blev situationen allt mer ohållbar och det gick inte att försörja Anderssons alkholmissbruk på den skrala änkepensionen. Fru Holmström kastade helt sonika ut honom. Fast hon blev inte av med honom.
Andersson accpterade inte att bli avvisad utan när han var full så kom han och försökte ta sig in med våld. Han skrek och svor och slog sönder fönster. Vid ett tillfälle skar han sig så illa på det trasiga farstufönstret att den lilla kyrkbyns polis ryckte ut och man fick frakta Andersson med taxi till sjukstugan för omplåstring. Blodet fanns kvar på fönsterbågen och jag vågade aldrig gå med Kristina in i huset. Tänk om den hemske Andersson skulle komma när jag var inne i huset och inte kunde ta mig ut!
Mina föräldrar var organiserade nykterister så jag hade aldrig sett någon full människa, visste inte ens vad det innebar att vara full förrän långt senare. Jag hade enbart hört berättas om detta otäcka superiet som en del karlar höll på med. Och jag skulle nog ha dött av skräck om Andersson hade kommit och börjat slå på den murkna farstudörren när jag var inne i huset. Telefon fanns inte hos familjen Holmström och jag skulle vara fångad, utlämnad till en galning.
Vi lekte alltså inte särskilt ofta. Det berodde inte enbart på skräcken för att bli fast i familjen Holmströms hus utan minst lika mycket på att Kristina inte var särskilt leklysten, åtminstone inte när hon var hemma hos mig. Hon satt mest tyst och stilla och gjorde ingenting. Ibland lyckades jag dra henne med på lekar, men oftast ville hon inte göra det jag föreslog. Hon hade heller inga förslag själv. Det blev allt längre mellan tillfällena och kontakten ebbade helt ut.
På våren vårt första år i skolan så blev hon alltså retad. Jo, det hette att man blev retad då, ordet mobbad var inte uppfunnet än. Det skulle dröja ytterligare något tiotal år innan vi ens fick ett ord för detta grymma fenomen. På den här tiden så "retades barn med varandra". Det var naturligt och lite roligt tyckte de vuxna och det var inget man la sig i om det inte blev väldigt illa. Och lågstatusföräldrar ingrep nog aldrig när deras barn blev retade.
Nej, jag hjälpte inte Kristina den där dagen och jag skämdes efteråt. Men min fröken hade sett och hört och hon kallade in mig till klassrummet någon dag senare. Hon frågade vad som hade hänt och jag berättade att alla retade sig så på Kristinas reflex. Vi var utsatta för reflexkampanjer på den tiden. Alla barn skulle ha reflex när de var ute i mörkret och vi fick reflexer gratis med klämma på, som man kunde fästa på kläder eller stövlar. Kristina hade fått en extra fin reflex av någon och den var som en liten hatt. Hon hade den mitt på ryggen på den vinröda duffeln. Därför blev hon retad och kallad för Hatten. Fröken lyssnade på min berättelse sedan blev hon sträng på rösten och sa att det här var elakt . Hon ville att jag skulle hjälpa till att få slut på det. Det kändes som ett jätteförtroende. Det blev också slut på retandet, men det berodde nog inte på mig utan mest på att jag hade en snäll fröken som verkligen sa ifrån istället för att som de flesta vuxna, välja att inte höra, inte se.
Jag har långt senare undrat över vad det blev av Kristina. Jag har försökt googla och fråga mig fram men inte fått något napp. Jag hoppas innerligt att det gick bra.
Personer, namn och omständigheter är delvis förändrade i min text för att inte direkt peka ut någon, men sakinnehållet har verklighetsbakgrund, det var ungefär så det hände.
Jag fick egentligen ämnet "Hattar" men tog mig friheten att ändra det till "Hatten". Jag hoppas att det gick bra.
Mitt ämne till nästa skribent i skrivarcirkeln, Frk Tjatlund är "Tavlan".
Hatten
De ljusblå ögonen var skräckfyllda i det magra ansiktet. Håret hängde i ljusbruna tunna testar ner på halsen. Hon tog ett par steg bakåt inför den flinande och skränande gruppen av barn. Men nu kunde hon inte komma undan längre. Hon var vid väggen och inte bara vid väggen, hon var helt fast i mellanrummet mellan de två höga stentrapporna. Den ena ledde in till 1-2 ans klassrum och den andra till lärarbostaden. Det var för högt att klättra över de kraftiga smidesräckena. De var stabila, byggda för att hålla stimmande barn stången i hundratals år.
- Hatten, hatten, hatten, skrek flocken i korus allt högre och det ville aldrig sluta
Till slut vände hon sig bara om och stod så, stilla, med ansiktet vänt mot skolans stenvägg. Under den vinröda ylleduffeln kunde man ana de smala hängande axlarna. Ingen kunde se några tårar på hennes kinder eller att hon ändrade min, det var bara de där stora märkligt ljusblå ögonen. Hon stod stilla och härdade ut. Vad tänkte hon? Att hon hatade sina plågoandar? Att hon ville dö? Att hon ville sluta gå till skolan? Att hon ville klå upp dem alla i tur och ordning? Det fick vi inte veta för hon sa aldrig nåt, bara fann sig i stuationen, tyst uthärdande, som om hon egentligen tyckte att det var rätt.
Jag stod bakom flocken, förvirrad och utlämnad till min tvekan. Jag borde hjälpa Kristina för hon bodde närmast mig. Det var ju så på landet då på femtiotalet. Inga barn kunde räkna med bilskjuts någonstans så det blev de närmast boende som var lekkamrater. Och Kristina borde ha varit min lekkamrat för det var bara någon kilometers cykelväg mellan oss. Men hon var inte min lekkamrat, åtminstone inte särskilt ofta. Hon var så annorlunda och hennes liv hade startat så tragiskt. Jag var helt enkelt lite rädd för hennes hem och hennes familj.
Så här var det. Mamman hade några äldre utflugna barn med den man som hon varit gift med. Mannen var död och efter hans död levde hon torftigt. Men det hinglade och gick på något vis med hjälp av en mager pension och de äldsta barnen som fick börja jobba direkt efter 7 år i skolan. Det var duktiga barn sa man på bygden och det var synd om tant Holmström. Huset var väldigt ruffigt och fallfärdigt. Det låg bakom ett litet berg så det syntes inte från vägen. Vatten hämtades i en källa en bit därifrån. Den första delen av farstun var trampat jordgolv och längre än till farstun vågade jag aldrig gå så jag vet inte hur det såg ut längre in. Men jag kunde se att det var mörkt och murrigt där inne. Det fanns en lukt av instängt matos, tvätt och lort.
På något sätt, i sin ensamhet efter mannens död, så hade hon träffat Andersson. Det var en dålig man som man sa på bygden. Han söp och var argsint. De hade ett förhållande utan att gifta sig och lilla Kristina föddes. Så småningom blev situationen allt mer ohållbar och det gick inte att försörja Anderssons alkholmissbruk på den skrala änkepensionen. Fru Holmström kastade helt sonika ut honom. Fast hon blev inte av med honom.
Andersson accpterade inte att bli avvisad utan när han var full så kom han och försökte ta sig in med våld. Han skrek och svor och slog sönder fönster. Vid ett tillfälle skar han sig så illa på det trasiga farstufönstret att den lilla kyrkbyns polis ryckte ut och man fick frakta Andersson med taxi till sjukstugan för omplåstring. Blodet fanns kvar på fönsterbågen och jag vågade aldrig gå med Kristina in i huset. Tänk om den hemske Andersson skulle komma när jag var inne i huset och inte kunde ta mig ut!
Mina föräldrar var organiserade nykterister så jag hade aldrig sett någon full människa, visste inte ens vad det innebar att vara full förrän långt senare. Jag hade enbart hört berättas om detta otäcka superiet som en del karlar höll på med. Och jag skulle nog ha dött av skräck om Andersson hade kommit och börjat slå på den murkna farstudörren när jag var inne i huset. Telefon fanns inte hos familjen Holmström och jag skulle vara fångad, utlämnad till en galning.
Vi lekte alltså inte särskilt ofta. Det berodde inte enbart på skräcken för att bli fast i familjen Holmströms hus utan minst lika mycket på att Kristina inte var särskilt leklysten, åtminstone inte när hon var hemma hos mig. Hon satt mest tyst och stilla och gjorde ingenting. Ibland lyckades jag dra henne med på lekar, men oftast ville hon inte göra det jag föreslog. Hon hade heller inga förslag själv. Det blev allt längre mellan tillfällena och kontakten ebbade helt ut.
På våren vårt första år i skolan så blev hon alltså retad. Jo, det hette att man blev retad då, ordet mobbad var inte uppfunnet än. Det skulle dröja ytterligare något tiotal år innan vi ens fick ett ord för detta grymma fenomen. På den här tiden så "retades barn med varandra". Det var naturligt och lite roligt tyckte de vuxna och det var inget man la sig i om det inte blev väldigt illa. Och lågstatusföräldrar ingrep nog aldrig när deras barn blev retade.
Nej, jag hjälpte inte Kristina den där dagen och jag skämdes efteråt. Men min fröken hade sett och hört och hon kallade in mig till klassrummet någon dag senare. Hon frågade vad som hade hänt och jag berättade att alla retade sig så på Kristinas reflex. Vi var utsatta för reflexkampanjer på den tiden. Alla barn skulle ha reflex när de var ute i mörkret och vi fick reflexer gratis med klämma på, som man kunde fästa på kläder eller stövlar. Kristina hade fått en extra fin reflex av någon och den var som en liten hatt. Hon hade den mitt på ryggen på den vinröda duffeln. Därför blev hon retad och kallad för Hatten. Fröken lyssnade på min berättelse sedan blev hon sträng på rösten och sa att det här var elakt . Hon ville att jag skulle hjälpa till att få slut på det. Det kändes som ett jätteförtroende. Det blev också slut på retandet, men det berodde nog inte på mig utan mest på att jag hade en snäll fröken som verkligen sa ifrån istället för att som de flesta vuxna, välja att inte höra, inte se.
Jag har långt senare undrat över vad det blev av Kristina. Jag har försökt googla och fråga mig fram men inte fått något napp. Jag hoppas innerligt att det gick bra.
Personer, namn och omständigheter är delvis förändrade i min text för att inte direkt peka ut någon, men sakinnehållet har verklighetsbakgrund, det var ungefär så det hände.
Jag fick egentligen ämnet "Hattar" men tog mig friheten att ändra det till "Hatten". Jag hoppas att det gick bra.
Mitt ämne till nästa skribent i skrivarcirkeln, Frk Tjatlund är "Tavlan".
Kavelbro
När vi gick uppe på Liskifta så berättade Roland om när hans far och farbror N hade avverkat skog däruppe. Då var Roland liten o han hade varit med, bl.a. när de gjorde en kavelbro för att ta sig över med häst och virkeslass. En kavelbro var en provisorisk bro över ett litet vattendrag eller ett vatttensjukt område. Den gjordes helt enkelt så att man tog "trinkavlingar", (hoppas det är rätt uttryck), dvs stockar och lade dem på varandra tills det blev så fast att man kunde köra över. På svenska heter det rundvirke. Detta att arbeta i skogen var vinterarbete för de flesta män här förr. På sommarhalvåret var det jordbruket som sysselsatte.
Skogen sysselsatte många människor i olika funktioner.
- Först kom skogvaktaren o stämplade de träd som skulle avverkas. Dvs han barkade lite på trädet och det stället kallades "blink".
Sedan kom huggaren. Den som var huggare fällde träden med motorsåg, (tidigare stocksåg och bågsåg). Därefter kvistade han dem. Därefter kom avmätaren och mätte upp de längder som stocken skulle delas upp i. Det var viktigt att den bästa delen av stocken delades av rätt längd för sågtimmer respektive massaved. Detta innebar också indirekt en värdering av virket eftersom det var sågtimmerdelen som var värdefull. Han skulle vara opartisk, men hur han än gjorde så fick han kritik av huggaren eller markägaren. En grannlaga uppgift alltså. För det var utifrån hans värdering som både huggaren o markägaren fick betalt.
Därefter kom köraren och hämtade virket. Den som var körare kom med häst och timmerkälke sk lunningskälke för att lasta på med timmersax. Sedan fästes allt med länkar runt lasset och hjulkrok som spände länkarna. Timret släpades i princip efter den lunningskälken. Den första spänningen höll bara en kortare sträcka 50-100 meter. Därefter måste man stanna o spänna om. Med lunningskälke kördes bara kortare sträckor till en basväg sk doningsväg.
Vid doningsvägen kördes virket vidare med sk doning. Det var en större kälke, egentligen sammankopplad av två kälkar. Den främre kallades för bock och den bakre för get. Här kunde man lasta mer, upp emot 4-5 kubikmeter.
När lasset var fullt så kördes virket ut till närmaste väg och lades i travar. Där låg det sedan i avvaktan på transport till sågverk eller pappersindustri. Tidigare så kördes det till närmaste vattendrag för flottning ner till pappersbruken o sågverken efter sjösystemet Dalslands Kanal. Flottningen höll på här i Sillerud till början på 60-talet.
Med förr menar jag från ungefär 1960 o tidigare. Därefter tog maskinerna över och det gick inte åt så mycket folk i skogen längre.
Här uppe på åsarna är det fina bärmarker och Roland berättar hur han tvingades att tillbringa några dagar varje höst här upp tillsammans med mamma M och moster D för att plocka blåbär och lingon. Det var inte så populärt kan jag säga.
Skogen sysselsatte många människor i olika funktioner.
- Först kom skogvaktaren o stämplade de träd som skulle avverkas. Dvs han barkade lite på trädet och det stället kallades "blink".
Sedan kom huggaren. Den som var huggare fällde träden med motorsåg, (tidigare stocksåg och bågsåg). Därefter kvistade han dem. Därefter kom avmätaren och mätte upp de längder som stocken skulle delas upp i. Det var viktigt att den bästa delen av stocken delades av rätt längd för sågtimmer respektive massaved. Detta innebar också indirekt en värdering av virket eftersom det var sågtimmerdelen som var värdefull. Han skulle vara opartisk, men hur han än gjorde så fick han kritik av huggaren eller markägaren. En grannlaga uppgift alltså. För det var utifrån hans värdering som både huggaren o markägaren fick betalt.
Därefter kom köraren och hämtade virket. Den som var körare kom med häst och timmerkälke sk lunningskälke för att lasta på med timmersax. Sedan fästes allt med länkar runt lasset och hjulkrok som spände länkarna. Timret släpades i princip efter den lunningskälken. Den första spänningen höll bara en kortare sträcka 50-100 meter. Därefter måste man stanna o spänna om. Med lunningskälke kördes bara kortare sträckor till en basväg sk doningsväg.
Vid doningsvägen kördes virket vidare med sk doning. Det var en större kälke, egentligen sammankopplad av två kälkar. Den främre kallades för bock och den bakre för get. Här kunde man lasta mer, upp emot 4-5 kubikmeter.
När lasset var fullt så kördes virket ut till närmaste väg och lades i travar. Där låg det sedan i avvaktan på transport till sågverk eller pappersindustri. Tidigare så kördes det till närmaste vattendrag för flottning ner till pappersbruken o sågverken efter sjösystemet Dalslands Kanal. Flottningen höll på här i Sillerud till början på 60-talet.
Med förr menar jag från ungefär 1960 o tidigare. Därefter tog maskinerna över och det gick inte åt så mycket folk i skogen längre.
Här uppe på åsarna är det fina bärmarker och Roland berättar hur han tvingades att tillbringa några dagar varje höst här upp tillsammans med mamma M och moster D för att plocka blåbär och lingon. Det var inte så populärt kan jag säga.
Utsikt från Liskifta
I lördags tänkte vi ju gå upp till högsta punkten på den skog som hör till gården. Men vi gick inte så långt. Här är vi på den näst högsta åsen i alla fall. Längst bort är sjön Östra Silen i en smal remsa o bakom den Tobyn. Här uppe är bästa utsikten, vid högsta punkten ser man bara skogen runt sig tror jag.
På just den plats som Roland står på nu brukar han o D. fantisera om att sätta upp en liten jaktkoja. Fast jag vet inte hur det ska gå till att få opp den hit. Det är ganska brant. Kanske med helikopter eller så. Att släpa för hand bräda för bräda blir nog mödosamt. Här tänkte vi göra upp en brasa o grilla korv, men dels fanns ingen töre att göra upp eld med, dels blåste det här uppe på toppen.
Valpar
När valparna har lekt vildsint en god stund så är de väldigt törstiga. De vill alltid dricka samtidigt!
Och helst ur samma pyts! Det skvätter o stänker ordentligt, bordsskicket är inget vidare.
Göra upp eld i skogen4- grilla!
Sen kan man mata på med mer ved och låta det bli en liten brasa att grilla korv på som här i lördags tillsammans med valparna Jazz o Oskar uppe på Liskifta. Men det är bättre med en liten brasa och sitta nära än en stor brasa som man sitter långt ifrån. Observera medhavd grillpinne med "teleskop". Sen blev det en kopp kaffe före tillbakavägen.
Eld fascinerar oss människor och det är oftast i alla kulturer männens uppgift att sköta om elden. Vi har en vän, Richard O, som kommer från i en liten by i Uganda. Han har verkligen växt upp med o delvis levt ett liv som med våra mått mätt skulle likna ett infödingsliv där man jagade med primitiva redskap, bl.a. en sorts slangbella som kan döda djur i storlek med hare, men även med bågar. Han menar att när man ordnade till eld efter jakt så var det männens uppgift.
Göra upp eld i skogen3 - vårda liten låga!
Nu har vi tänt på flisorna i tjärvedsstickorna och det brinner en liten låga. Det gäller att vårda den. Om det blåser kan man skydda lite o ge lä med händerna. Om det är helt stilla kan man behöva ge mer syre genom att blåsa lite. Den kommer sakta att växa sig större o starkare, men det kan behöva ta en liten stund. Man får ha tålamod i det här läget.
Göra upp eld i skogen2- spänta töre!
Nästa moment är att spänta tunna stickor av tjärveden och det går åt ett antal. I barken kan de vara blöta av regn, men på insidan är det bra att på några av dem åtminstone tälja med yxan så att det blir flisor som hänger kvar i stickan.
Sen ska det byggas en liten luftig ställning av tjärvedstickorna och lite grövre tjärvedspinnar och de stickor som det är täljt flisor i ska sitta strategiskt så att det är lätt att tända på dem. För det är i de tunna flisorna som elden ska starta.
Göra upp eld i skogen1- töre!
Jag är alltid lika fascinerad av hur gubben kan göra upp eld i skogen under vilka omständigheter som helst, alltså hur blött eller snöigt det än är. Så här går det till.
Först letar han bland torra gamla stubbar efter töre (tjärved på svenska väl). När man som han tillbringar mycket tid i skogen så ser man tydligen på långt håll vad som är en tjärvedsstubbe och vad som inte är det. Vi andra får gå omkring och hugga lite med yxan och lukta oss fram. Det känns vad som är tjärved på lukten, det ska lukta lite terpentin och vara lite brunt i träet. När tjärvedsstubben är funnen så yxar han till en bra bit av den o tar med till platsen för brasan.
(Om man som på bilden här har valpar med som inte har lärt sig hyfs så får man ryta lite på dem så den inte får nosen avhuggen!)
Konsten att göra upp eld
I kväll ska jag lägga ut på bloggen en liten bildserie om konsten att göra upp eld i skogen under alla väderförhållanden. Det börjar bli aktuellt nu i höstblasket.
Älgfejning
Att gå i skogen med en jägare är spännande. Gubben uppmärksammar mig hela tiden på spår av djur som jag annars skulle missa fast de egentligen syns väldigt tydligt. Här har älgen fejat sina horn. Varje vår när älgtjurens horn växer ut så har hornen ett hudlager, basthuden. När horntillväxten är klar så behövs inte huden längre för näringstillförseln och då gnider älgen hornen mot träd för att bli av med den. Det är då hornen får sin färg, annars är de kritvita.
I skogen med valparna
Igår lördag var Roland först ute o jagade hare på förmiddagen, med Leta på Egenäs. Men hon fick inte upp. På eftermiddagen gick vi upp på Liskifta med valparna. Det är en rätt brant marsch och det var lite snö. Men inga harspår. Avsikten var inte heller att jaga utan att själva få komma ut o låta valparna få skogsvana. De är nu 4-6 månader gamla. Taxvalpen Oskar är den som är yngst men i skogen är det han som visar mest mognad. Han går oftast med nosen ner i marken o undersöker spår. Jazz är mer lekfull och springer omkring med pinnar. Små hundraser blir snabbare "vuxna". Oskar kan vi inte längre släppa lös här hemma heller. Han försvinner in i skogen bakom huset på långa turer. Och det vågar vi inte utan att han har pejl på sig.
Fullmåne
När vi kom hem från dagens skogstur med valparna så var det så här fin fullmåne. Inte undra på att jag är pigg och glad. Jag som normalt är lite trög o lat blir pigg o uppåt av fullmåne. Däremot så tror jag att människor som normalt är lite uppskurvade kan få för mycket av högt tempo under den här tiden varje månad. Men det är bara mina egna funderingar. När jag var lite så sa alltid min pappa att han hade en arbetskamrat som var mångalen, dvs han blev så galen varje fullmåne att han inte kunde jobba då. Fast jag vet inte om det var sant! Det låter så fantastiskt. Jag blir i alla fall inte galen, åtminstone inte värre än vanligt, bara uppåt av fullmåne.
Fullmåne = pigg o glad
Anropar Lillan någonstans där ute i cyberspace
Ja, kanske är Du inte så långt ute i cyberspace, men åtminstone någonstans i England. Jag behöver lite hjälp med engelska ord. Försöker lära mina elever riktig pratengengelska men det är så svårt att hitta rätt ord. Vi lär oss ju någon annan sorts engelska, kanske en litteraturengelska eller högtidsengelska i alla fall inte är så väl förankrad i vardagen.
Det handlar om några vardagsord.
Vad skulle en engelsman använda för ord för följande
potatisgratäng
samling (typ morgonsamling med klassen)
potatismos
kassler
fläskstek
grillkrydda
bild (ämnet bild i skolan)
valfritt (ämne i skolan)
Det handlar om några vardagsord.
Vad skulle en engelsman använda för ord för följande
potatisgratäng
samling (typ morgonsamling med klassen)
potatismos
kassler
fläskstek
grillkrydda
bild (ämnet bild i skolan)
valfritt (ämne i skolan)
Inga Taizémuggar i sikte!!!
Nu har jag hittat klostrets hemsida (tror jag) och där såldes saker men inte mina muggar. Däremot kunde man köpa en massa annat; cd med Taizésånger, ikoner, texter, böcker och några urfula vanliga muggar med text på (!). Mina muggar kanske inte tillverkas längre i klostret. Det var ju så där 10 år sedan tror jag som jag fick mina muggar.
Återstår alltså Blocket, men det är väl ett "långt skott"
Återstår alltså Blocket, men det är väl ett "långt skott"
Efterlysning av muggar från klostret Taizé
Här nedan finns en bild mina kära Taizémuggar. De åker nästan alltid fram på bordet när vi har gäster. De är himla snygga tycker jag, gjorda i något slags stengods verkar det som. De har en riktigt klassisk muggform, vacker yta, fina färger, lagom storlek, alla lite olika i färg. De passar lika bra till vin som till öl och för all del även vatten om man nu vill ha det.
Vi har fått dem av dottern som varit i Taizé några gånger. Taizé är upplysningsvis ett kloster i Frankrike som bedriver en ekumenisk internationell ungdomsverksamhet. Här samlas ungdomar från hela världen i tusental varje sommar för att umgås, arbeta tillsammans i klostret, studera livsfrågor och ha trevligt. Från de här sammankomsterna har över hela världen spridits de enkla och vackra Taizésångerna.
Anledningen till att jag nu lägger ut muggarna på bloggen är att jag skulle vilja köpa fler och undrar om någon vet om de kan köpas i Sverige någonstans. De tillverkas i klostret och försäljningen av dem utgör en del av klostrets inkomster.
Jag har 8 stycken nu men skulle gärna köpa minst 6 till. Färgen spelar ingen roll. Fint med olika.
Vi har fått dem av dottern som varit i Taizé några gånger. Taizé är upplysningsvis ett kloster i Frankrike som bedriver en ekumenisk internationell ungdomsverksamhet. Här samlas ungdomar från hela världen i tusental varje sommar för att umgås, arbeta tillsammans i klostret, studera livsfrågor och ha trevligt. Från de här sammankomsterna har över hela världen spridits de enkla och vackra Taizésångerna.
Anledningen till att jag nu lägger ut muggarna på bloggen är att jag skulle vilja köpa fler och undrar om någon vet om de kan köpas i Sverige någonstans. De tillverkas i klostret och försäljningen av dem utgör en del av klostrets inkomster.
Jag har 8 stycken nu men skulle gärna köpa minst 6 till. Färgen spelar ingen roll. Fint med olika.
Taizé muggar
Efterlysning av Taizémuggar!
Musskrämmarapparaten inköp och biverkningar!
Musskrämmarapparaten fungerar alltså fortfarande. Inga möss alls på taket. En medbloggare vill skaffa en likadan till ett hus och undrar var den är köpt. Jag trodde det var på Granngården, men hos oss är Granngården liksom tillsammans med Järnia så det kan vara där också.
Biverkningar är en annan kommentator orolig över, men det har jag inte märkt några ännu, mer än att gubben påstår att han varje morgon kommer att kolla att jag finns kvar i huset :-)
Musskrämmarapparaten fungerar!!
DEN FUNGERAR ALLTSÅ! Inte ett endaste litet råttgnag sedan den kom på plats i söndags. Idag är onsdag. Anticimex kan slänga sig i väggen! Det är ett mirakel! Ingen aning om hur den här apparaten arbetar; om det är med elektriska impulser eller överljud eller vad. Men jag får sova och det är huvudsaken.