Mobbning igen då!
Det är ett ämne som ständigt kommer tillbaka i olika skepnader. Antagligen för att det är så svårt att stå ut med och för att det är så svårt att komma åt.
Aftonbladet har haft en serie om mobbning nu. Och som vanligt tror jag mer på att det är betingat av en önskan om att sälja fler lösnummer än att förbättra världen. Men just i det här fallet går väl syftena hand i hand.
Skolan måste ha huvudansvaret för att elever inte mobbas. Man kan aldrig skylla ifrån sig på att föräldrar inte har fostrat sina barn tillräckligt bra. Vi kommer alltid att ha barn i skolan som av en eller annan anledning känner lust till extrem maktutövning och den kick som kan följa med och som har föräldrar som har gett upp eller inte bryr sig.
Skolan måste helt enkelt ha de maktmedel som behövs för att handskas med detta. För det är inte frågan om mobbning kommer. Vi måste alltid räkna med att den finns närvarande och ha en realistisk beredskap för att hantera den. Det är så grymt så det känns som om världen borde stanna upp när det händer och inget återgå till det normala igen förrän mobbningen har upphört.
Om man lyckas med det får inte hänga på en enskild lärares auktoritet utan det måste finnas fungerande o snabba rutiner att ta till och det direkt på dagen. Jag är som lärare huvudansvarig för att mina elever inte utsätts för mobbning eller utövar mobbning. Om de gör det och jag inte klarar av att stoppa det så ska det finnas omedelbara åtgärder att ta till och inte ett harvande med möten och konferenser och bortförklaringar.
Ingen elev ska mobbas, inte ens den som är ordentligt provocerande. Det finns inget undantag i lagstiftningen för de barnen. Deras problem måste uppmärksammas och lösas på annat sätt än med mobbning. Jag menar exemplevis elever som har sociala skador eller genetiska egenheter som gör att de kan fara fram hårdhänt med andra barn utan att känna empati och samtidigt vara väldigt känsliga själva för dålig behandling. De är alltid i riskzon för mobbning men får alltså heller inte utsättas. Jag har för länge sedan haft en kollega som hävdade att en elev förtjänade att bli mobbad. Men så kan det aldrig vara. (Kollegan har flyttat från vår skola för länge sedan och den synen finns inte hos oss nu!)
Det här en en nyans i debatten som sällan kommer fram tråkigt nog. För jag tror att här ligger fakta som behöver upp i ljuset.
men hallå där =) Ja, det är så sant som du säger. Ingen "förtjänar" att behandlas illa, vem är vi att döma? *kraam* Hoppas du får en fin vecka och en mysig advent =)
ja vad ska jag säga. håller helt med mobbing i alla former bör bekämpas.
ditt inlägg fick mig att få dåligt samvete, Min tjej kom för ngn vecka sedan hem och berättade att en kille i klassen var ledsen för att han inte fick var med de andra killarna på rasterna. Jag frågade lite och fick ur henne saker som att "vi tjejer är ju snälla men han vill inte vara med oss" och när jag frågade om inte fröken sett ngt och kunde hjälpa honom "nej, han visar inte för fröken att han är ledsen han håller ner huvudet så här"....
jag försökte för reda på om det hänt en gång eller flera och hon sa flera. Jag sa att då ska jag nog prata med fröken för så här ska nog ingen behöva känna...då blev hon så här "nej, det behöver du inte, gör inte det, det kan j ag göra"
Alltså hon är sex år och kan vara svår att tolka. Hon har en tendens att beskriva saker som händer en gång som att de alltid händer, speciellt när det gäller henne själv....sedan när jag kollat upp med fröknar et c har det inte varit ngt
jag har tänkt stämma av lite igen men sedan glömt det (usch) Om det är så att hon säger samma sak igen att killen inte får vara med ska jag nog prata med fröknarna....man kan väl bara säga att "jag har hört det här av min dotter, jag vet inte om det är så men ni kan väl ha lite extra koll" eller ska jag inte det? lägger jag mig i andras barn då....du får gärna ge mig råd om hur du som lärare skulle se på en sådan här sak....
"Det är så grymt så det känns som om världen borde stanna upp när det händer och inget återgå till det normala igen förrän mobbningen har upphört." Den var bra! Precis så kan jag känna, man står där gapande och konstaterar att detta har placerats in som en liten detalj som bör korrigeras bland andra små detaljer. nej slå på nödbromsen stanna utt och ta tag i detta så begriper världen att det är allvar!
Hej, nu är det dags för en liten kommentar igen. Jag följer fortfarande din blogg men har själv så fullt upp att jag inte har hunnit lämna någon kommentar på senaste tiden. Har ju avslutat min förra kurs med de betyget jag hoppades på, håller nu på med nästa kurs. Imorgon ska jag ut på VFU i skolan för första gången. I den här kursen ingår det mest att jag ska observera saker och ting, kanske mobbning blir någonting som jag kan skriva om i mitt examensarbete. Det beror lite på vad jag kommer att se under min VFU men det är ett stort ämne och en tänkbar uppgift.
Monica: Long time- no see! Roligt att höra från Dig igen, välkommen! Och tack det samma, en trevlig advent till Dig också!
Zofy: Som Du beskriver kan det säkert vara, barn kan skämmas för mobbning o inte vilja berätta. Som lärare är man evigt tacksam att få tips av någon förälder eller elev så att man kan hålla koll. Jag tycker absolut att Du ska ringa till läraren om Du får höra något mer.
När det gäller så små barn så kommer det också in att man har svårt att veta vad som är mobbning o vad som är "vanligt" bråk mellan jämnbördiga. Jag brukar lägga ner en hel arbete i mina barngrupper på att att lära barn skillnaden i praktiken, hur mankan känna igen respektive fenomen. Men jag brukar också lära dem skillnaden i lagstiftning och verkligen ha med lagboken på mina lektioner om det även bland små barn.
Björn: Ja, barn är tvungna att gå i skolan och de måste ha ett mycket starkt skydd där mot trakasserier av olika slag. Om jag som lärare blir illa hanterad så kan jag byta jobb eller arbetsplats. Den möjligheten har sällan barn.
Marie: Välkommen tillbaka i kommentarerna! Roligt att höra att Dina studier går bra. Hoppas att Du finner dem givande! Jag har inte tagit emot lärarkandidater alls eftersom jag har ett jobbigt läsår, men nästa år vore roligt. Det är stimulerande med en extra kollega som bollplank. Lycka till på Din VFU!
tack det ska jag göra! prata med dottern igen och om hon säger att det fortfarande händer ska jag prata med ngn av fröknarna...
Absolut! Instämmer helt och hållet.
Jag önskar att skolans resurser dessutom utökas med möjligheter för både den mobbade och mobbarna att få stöd till personlig utveckling (missbrukat uttryck men kommer inte på nå't bättre just nu). En mobbare är också ett barn som behöver hjälp. Den mobbade behöver hjälp för att stärka sig själv och bygga upp självkänsla, tillit osv.
Sofie: Berätta gärna på bloggen om det blir en fortsättning! (Om det går utan att röja någons identitet förstås).
Tant: Det lära var så, enligt Olweus / Raundalens forskning att de som mobbar inte är mer hjälpbehövande än barn i allmännhet. Det tycks mer handla om urspårad maktlystnad som inte hejdas av andra elever eller personal. I Norge har man gjort framgångsrika försök med att flytta mobbare istället för att flytta mobbade.
De mobbade kan behöva personligt stöd för att hämta sig men ska absolut inte behöva "bevakning" för att fredas.
Jo, jag känner till det där med urspårad maktlystnad men det är något jag menar att de behöver hjälp med. Fostras färdigt liksom.
Ja, absolut - flytta mobbarna inte den mobbade. Gärna som en regel. Mobbare flyttas omedelbart. Gissa om det skulle få effekt på "svansen" som står bredvid och tittar på.
Den mobbade ska inte ha livvakt, den ska få vara en alldeles vanlig unge och som alla andra få vara ifred när den vill det och vara med andra när den vill det. Men att stärka sin självkänsla kan en tidigare mobbad person behöva få hjälp med.
Det jag funderat mycket på när jag läst artiklarna om mobbning är förnekandet. Rektorer, lärare och t o m andra elever förnekar. Det finns ju de riktigt flagranta exemplen där en elev förts till sjukhus upprepade gånger pga misshandel men där skolan ändå förnekar. Jag har goda erfarenheter av insatser mot mobbning, men också dåliga. I Pojkens gamla skola löste vi ju problemet i samförstånd, han fick byta skola. Ofta är det ju trots allt ofta mindre påfrestande än att gå kvar.
Tyvärr är förnekandet ofta det första skolpersonal tar till även vid mindre problem än helt utvecklad mobbning. Alla är så väldigt jätterara och gulliga så egentligen är det nog något fel på X som känner sig utsatt, utfrusen, elakt bemött etc. Bara om hon bjuder till lite och är glad så blir allt bra. Även om det inte alltid sägs ut så blir känslan sådan. I båda mina flickors mellanstadieklasser hade man hjälp av kurator som gick in och pratade med tjejerna i smågrupper. Utan resultat eftersom man hade delat upp klassen så det fanns starka ledartjejer i varje grupp och ingen vågade ju säga som det var när de var närvarande. Man fick också en känsla av att skolan värnade så mycket om allas integritet så det var viktigt att bara prata allmänt, inte peka ut någon. Alla var ju så himla gulliga egentligen.
Föräldraattityder har jag talat om förr. Mobbarnas föräldrar stöder sina barn, den mobbades stöder sitt barn. Så krymper barnet ännu mer, när skolan slätar över och de andra föräldrarna vänder sig emot det mobbade barnets. "Det var inte bara jag som var dålig, det var mamma/pappa också".
En släkting var just ett sådant barn du beskriver Inga, en utagerande pojke som provocerade och tog till fysiskt våld och förstås fick problem. Det löstes relativt snabbt med att han fick komma till en liten grupp med mer resurser och både han och hans gamla klass fick lugn och ro. Men det är ju det där, med resurser till små grupper och mer personal...
Hamnade av en slump i din blogg och vill då lämna ett spår efter mig.
En lärare med åsikten "att en elev förtjänade att bli mobbad" skulle inte få jobba med vare sig ungdomar eller andra människor - vad har man för människosyn då, undrar jag.
Skolan behöver alla resurser de kan få för att bekämpa mobbnigen. Vissa skolor skulle nog tyvärr också må bra av att byta ut rektorerna. Man kan ju bli tokig då man hör att "det inte finns några problem" där det är helt uppenbart att barn far illa.
Ha det gott!
Monica: Håller med om att den attityden inte får finnas bland oss som jobbar med barn.
Annaa: De erfarenheter Du redovisar visar ju klart på att en del av arbetet med en mobbningssituation bör vara anonymt lämnad information, eller information inhämtad i enskilda samtal med elever. Grupptrycket är starkt och blir ännu starkare om det sociala fältet är laddat med mobbning. Det polariserar.
TAnt: När det gäller hjälp med fostran o gränssättning för mobbare kan jag hålla med. Jag ville bara invända mot den gamla fördomen att det är synd om mobbare för de har farit så illa i livet. Länge trodde vi på det, men forskning har visat att det inte är sant.