Sorg och musik
Många människor kom till kyrkan idag för att ta ett sista farväl av R, vår arbetskamrat som gick bort från oss alldeles för tidigt. Vi saknar honom så mycket. Begravningen blev fin med mycket musik och vacker musik. bl.a. solosång live "Tears in heaven" och "Tro" samt cd-musik "Aldrig mer igen" M. Fredriksson och "Sing me a song" Return.
Sorg behöver musik. Den här eftermiddagen efter kyrkan sörjde jag en stund hemma alldeles på egen hand till Jerry Rafferty och Irene Cara på hög volym. Det kändes som de passade ihop med R. , hans långa hår och vilda tatueringar. Det såg tufft ut fast där inne klappade ett hjärta av guld.
Jag saknar det som vi hade förr på jobbet vid dödsfall som berörde många: samling så fort dödsbesked kom med all personal och information och plats för frågor. Jag vet inte om R. dog hemma eller på sjukhus eller något om hur det var den sista tiden. Jag har inte ens kunnat svara på elevernas frågor. De har ibland vetat mer än jag, men jag vet inte om det de säger är riktigt. Men tiden lär väl ge svar så småningom.
Sorg behöver musik. Den här eftermiddagen efter kyrkan sörjde jag en stund hemma alldeles på egen hand till Jerry Rafferty och Irene Cara på hög volym. Det kändes som de passade ihop med R. , hans långa hår och vilda tatueringar. Det såg tufft ut fast där inne klappade ett hjärta av guld.
Jag saknar det som vi hade förr på jobbet vid dödsfall som berörde många: samling så fort dödsbesked kom med all personal och information och plats för frågor. Jag vet inte om R. dog hemma eller på sjukhus eller något om hur det var den sista tiden. Jag har inte ens kunnat svara på elevernas frågor. De har ibland vetat mer än jag, men jag vet inte om det de säger är riktigt. Men tiden lär väl ge svar så småningom.
Fantastiskt jobb har jag!
Om jag nu ibland gnäller över vår fallfärdiga skola och den smått kaotiska organisationen så har jag min egen lilla oas mitt i allt detta. Mitt jobb och min klass fungerar helt fantastiskt utifrån de förutsättningar vi har. Det borde inte gå så bra men det gör det och väldigt mycket hänger på att barnen själva vill att det ska bli bra , de vill att det ska bli en bra klass, en sån där klass som alla vill gå i och det hänger på att föräldrarna ställer upp.
Från att ha varit en sträng fröken i årskurs 1 när vi startade så har jag idag väldigt lite detaljstyrning. Allt mer av barnens arbete är självständigt och görs tillsammans. Det finns inte mycket kvar att att gå på led och att jobba på given plats i rummet. Det sitts under bord och i korridorer, i kojor och soffor och liggs på golvet med kuddar, det jobbas ensamt eller i par, med handskrivning eller med dator, med praktiskt jobb och teoretiskt . Några kastar sig över skolarbetet klockan 8 på morgonen medan andra¨startar långsamt och droppar in framåt halv 9. Men när det jobbas så jobbas det ambitiöst, det är glada miner, engagemang och trevliga diskussioner om hur vi gör saker bäst. Det här är mitt jobb när det är som bäst, äntligen är jag framme där jag skulle ha kunnat vara långt tidigare med bättre förutsättningar organisatoriskt.
Jag känner mig väldigt lyckligt lottad och skulle inte vilja byta jobb med någon. Mitt yrkesval har jag aldrig ifrågasatt även om jag ibland varit mycket tveksam till ramen runt omkring; alltså organisation och lokaler. Visst är det ett privilegium att ha det så här? !
Från att ha varit en sträng fröken i årskurs 1 när vi startade så har jag idag väldigt lite detaljstyrning. Allt mer av barnens arbete är självständigt och görs tillsammans. Det finns inte mycket kvar att att gå på led och att jobba på given plats i rummet. Det sitts under bord och i korridorer, i kojor och soffor och liggs på golvet med kuddar, det jobbas ensamt eller i par, med handskrivning eller med dator, med praktiskt jobb och teoretiskt . Några kastar sig över skolarbetet klockan 8 på morgonen medan andra¨startar långsamt och droppar in framåt halv 9. Men när det jobbas så jobbas det ambitiöst, det är glada miner, engagemang och trevliga diskussioner om hur vi gör saker bäst. Det här är mitt jobb när det är som bäst, äntligen är jag framme där jag skulle ha kunnat vara långt tidigare med bättre förutsättningar organisatoriskt.
Jag känner mig väldigt lyckligt lottad och skulle inte vilja byta jobb med någon. Mitt yrkesval har jag aldrig ifrågasatt även om jag ibland varit mycket tveksam till ramen runt omkring; alltså organisation och lokaler. Visst är det ett privilegium att ha det så här? !
Äntligen lite snö och fruset!
Äntligen har vi fått lite snö och fruset ute! Barnen på skolan kan åka lite i kanan och har roligt på rasterna. Typiskt min klass att någon ropar "Vi åker tillsammans" och så blir det en lång rad som håller ihop och åker ner i den långa backen!
Tryggheten i klassen är viktig.
- Lyssna på oss när vi räcker upp handen för att säga nåt.
- Höra på oss när vi läser läxan.
- Lära oss saker.
- Vara snäll.
- Låta oss vara med och bestämma.
- Vara uppmärksam om det händer nåt.
- Säga till när Du ser att vi är arga på varandra.
- Säga till om någon håller på med något eller visslar inne i klassrumme.
- Säga ifrån om någon retas.
- Ringa till föräldrarna om någon blir sjuk.
- Tala om för oss vad vi ska göra.
- Se till så att vi inte leker "Knuff-och-drag-lekar".
- Säga till när vi gör något som är fel.
- Säga till barnen så de inte säger dumma saker till varandra.
- Säga till oss så att vi inte mobbar varandra.
- Säga till om någon springer i klassrummet.
- Säga till om man pratar i klassrummet.
Det här är barnens egna synpunkter på vad jag som lärare kan göra för att min klass, klass 2a, ska fortsätta att vara en bra klass. De är väldigt kloka och det mesta handlar om att de tycker det är viktigt att jag hjälper dem att skapa en trygg miljö. Man vill inte bli mobbad, retad eller bli utsatt. Och de ser mig som som lärare som den yttersta garanten för att så inte sker. Det är alltså deras utvärdering av mitt jobb. De har nu sagt sitt, jag ska göra mitt bästa för att leva upp till deras förväntningar. Sedan tar vi fram de här synpunkterna igen i slutet av läsåret och kollar av om de tycker att jag har gjort det här. Annars får jag klagomål.
Vi gör den här typen av planering / utvärdering kontinuerligt i klassen. Barnen får säga vad de tycker att föräldrarna kan göra för att klassen ska fortsätta vara en bra klass och den görs i hemmet tillsammans med föräldrarna. Den listan utvärderar vi också framöver.
De får också lista vad de själva kan göra för att skapa en bra klass. Och det är mycket bra saker. Utvärderas också ibland. Och den här klassen har verkligen lyckats med sin målsättning att bli en bra klass. Alla var direkt i skolstarten övertygade om att det var det man ville bli; en sån där klass som alla vill gå i, en klass som är roligt att vara i.
Och det här alltså barnens krav på vad jag ska göra / fortsätta göra som lärare för att barnen ska nå det målet. För vi pratar ofta om att det är egentligen barnen som åstadkommer en bra klass, det är de som ska äras för framgången. De klarar det trots att det är en stor klass och en rörig organisation vi lever i.
Det här är ett kontinuerligt arbete som vi håller på med lite nu och då i min klass. Träning i social kompetens är färskvara och måste hela tiden uppdateras och utvecklas i takt med att barnens erfarenhet och mognad växer. Ibland undrar jag om det här jobbet är viktigare än det rent skolkunskapsmässiga jobbet. I barnens ögon har det i alla fall hög prioritet. Och det är fint att se hur barn som annars är lite försiktiga vågar ta för sig allt mer när de märker att det är tryggt omkring dem, det är inte farligt att prata och agera inför gruppen.
Fint runt skolgården!
Bredvid skolgården har vi ett vattendrag; Silbodalsälven. Här finns som jag tidigare visat bäver. Här finns också änder. Ibland kommer ett större antal till oss på andra sidan staketet. Det är gräsänder och barnen tycker om att titta på dem. Det börjar bli lite isflak på vattnet nu.
Bäver på skolan!
Genom stängslet på skolan där jag jobbar så kan vi nu studera bäverns levnadssätt. Vi har en vacker utsikt över en damm i Silbodalsälven och här bor en bäver. Ibland på morgnarna när vi har första rasten så kommer vi ut och får se sånt här. Det är rätt fascinerande att tänka sig att djuren lever här alldeles bredvid oss. Ibland står träden på svaj och vi får kalla på vaktmästaren som kommer och fäller dem så de inte ska ramla över stängslet.
Är skolan på väg att bli ett reservat för dåligt uppförande?
Det här är entrén hos oss på vår skola. Jag var tvungen att jämföra lite nu när vi varit på besök på två andra skolor. Den ena byggd 1964, alltså c:a 10 år äldre än vår skola, Silbodal i Årjäng och den andra byggd för 2-4 år sedan.
Jag gick in genom vår entré och försökte låtsas att jag var en gäst som kom utifrån och aldrig hade varit på vår skola förr. Och jag blev lite häpen; det kändes som om jag kom in i ett soprum / förråd först innan jag kom in i den egentliga skolan. Det vore väl synd att säga att det här är en enté som välkomnar. Vi pratade mycket om vad det ger för signaler utåt att en skola ser ut som vår skola gör. Och vad ger det eleverna för signaler.
Personalen på den skolan vi besökte sa det att man var noga med att genast snygga till sånt som blivit förstört eller trasigt och man menade att det var viktigt för elevernas attityd till skolan. Om skolan var trasig och sliten så förstärkte det direkt förstörelselusten och elevernas uppfattning om skolan som ett riktigt skitställe och deras uppfattning om sig själva som rätt så värdelösa. Inte värda att kostas på en fin miljö, de var inte viktitga för samhället och deras skolgång var inte inte viktig. Och så känner vi lärare oss också. Vi lever och arbetar i en skola som är trång, ful, totalt nedsliten, vattenskadad och med stinkande toaletter. Och vi får ibland i en del klasser kämpa hårt för att vända elevernas attityder till skolan mot det positiva hållet. Kanske hänger det ihop med den yttre miljön. Vi fick oss i alla fall en tankeställare vid det här studiebesöket.
På den skolan vi besökte hade man arbetat med att dokumentera förstörelsen genom att ta bilder på den och klottret. Man hade skrivit ner vad eleverna sa till varandra och till lärare. Sedan kallade man till föräldramöte och redovisade det här. Man stängde skolan en dag för att planera. Då fick man en vändpunkt och därefter kom jobbet med att upprätthålla den vunna terrängen. Man kunde när som helst ringa på en fritidsledare om elever uppträdde stökigt på lektionstid, gällde högstadiet. Den kunde komma direkt och ta ett enskilt samtal med eleven. Man hade vakter i matsalen som inte släppte in de elever som valde att inte följa regler för kläder osv.
Och man har vunnit mycket med det här jobbet. Men mycket har alltså hängt på att man har fått lägga annat åt sidan och ta tag i det här.
Jag funderar ibland på vad det är som gör att skolan riskerar att bli ett reservat för dåligt uppförande. Ett språkbruk och en attityd som inte fungerar någon annanstans än i de här ungdomsgrupperna, med förstörelse och våld och trakasserier av både elever och lärare, med slarv med ankomsttider till lektion, med råa tillmälen och en cynisk hård attityd. Skolan här som vi besökte hade någon innan kallat för en enda stor fritidsgård där respekten för regler och skolarbete var noll. Och attityden till skolan väldigt nedlåtande både ifrån föräldrar och elever.
Frågan är ju om det här är acceptabelt? Ska vi slå oss till ro med att detta är en ungdomskultur och blunda med ögon och öron och låta det passera och hoppas att de lär sig ett mer adekvat uppträdande någon annanstans än i skolan? Och att de kommer att ändra sig? Låtsas som att läroplanen inte säger något om förberedelse till vuxenliv och bra värderingar. Eller ska vi kräva att barn och ungdomar inrättar sig efter de normer som vuxensamhället har och som de möter överallt annars; i idrottssammanhang, i föreningar, på arbetsplatser, bland släkt och vänner och i familjen. Jag tror inte att det funkar i de flesta familjer att kalla sin mamma för hora och tälja i köksbordet. Eller att släntra in när det behagas till ett jobb eller till ett socialt evenemang.
Jag avslutar med att lägga ut bilderna från entréerna på de två skolor vi besökte som en jämförelse bara;
Studiedag i Koppom och Charlottenberg
Vi var på studiedag i Koppom på Hierneskolan och fick lyssna till deras rektor och kollegor som berättade hur man arbetade med barnens hälsa i ett stort upplagt projekt; med mer rörelse, bättre kost och bättre självkänsla.
Projektet kallas Smartis - Smart i skolan.
Jag gillade ju entrén för där hängde ju en Jörgen Zetterquist, alltså den duktige porträttmålaren som jag köpte en bild av nyss. Den här bilden var c:a 30 år gammal men också suverän.
I entrén på skolan i Charlottenberg möttes vi av den här suveräna dekorationen i taket, ett glaskonstverk.
Vi lyssnade på när skolans rektor berättade om hur man tacklat detta med dåliga attityder och dåligt uppförande på skolan. Det var alltså den här skolan som stängde en dag för att personalen skulle få chansen att sätta sig ner och hitta en handlingsplan mot eländet. Och man har lyckats tillsammans med elever och föräldrar.
Här följer en massa bilder på sånt som vi såg och som jag och kollegorna vill ta med oss i minnet.
Lustigt att jag sa att någon här måste vara konstintresserad eftersom det fanns fina konstverk snyggt hängda överallt. Och vem träffar jag i personalrummet om inte Gagga, känd bloggare. Hon jobbar som bildlärare
Rektor berättade alltså om hur attityderna på en skola kunde bli sådana att det var värre skällsord att bli kallad plugghäst än att bli kallad för hora och att man måste ansluta sig till dogmen att skolan var skit.
Jag återkommer till de tankar det här väckte och till en incident i sammanhanget. Jag funderar ju mycket på utifrån olika händelser i skolor i Sverige och utifrån debatten vi har om det är så att den svenska skolan håller på att utvecklas till ett reservat för dåligt uppförande. Ingen annanstans kan man säga så elaka saker till sina medmänniskor och fortfarande vara välkommen dagen därpå; inte i sitt hem, inte i föreningslivet, inte på en arbetsplats, inte bland grannar och bekanta, inte i vänkretsen, osv. Men jag återkommer till det.
Projektet kallas Smartis - Smart i skolan.
Jag gillade ju entrén för där hängde ju en Jörgen Zetterquist, alltså den duktige porträttmålaren som jag köpte en bild av nyss. Den här bilden var c:a 30 år gammal men också suverän.
I entrén på skolan i Charlottenberg möttes vi av den här suveräna dekorationen i taket, ett glaskonstverk.
Vi lyssnade på när skolans rektor berättade om hur man tacklat detta med dåliga attityder och dåligt uppförande på skolan. Det var alltså den här skolan som stängde en dag för att personalen skulle få chansen att sätta sig ner och hitta en handlingsplan mot eländet. Och man har lyckats tillsammans med elever och föräldrar.
Här följer en massa bilder på sånt som vi såg och som jag och kollegorna vill ta med oss i minnet.
Lustigt att jag sa att någon här måste vara konstintresserad eftersom det fanns fina konstverk snyggt hängda överallt. Och vem träffar jag i personalrummet om inte Gagga, känd bloggare. Hon jobbar som bildlärare
Rektor berättade alltså om hur attityderna på en skola kunde bli sådana att det var värre skällsord att bli kallad plugghäst än att bli kallad för hora och att man måste ansluta sig till dogmen att skolan var skit.
Jag återkommer till de tankar det här väckte och till en incident i sammanhanget. Jag funderar ju mycket på utifrån olika händelser i skolor i Sverige och utifrån debatten vi har om det är så att den svenska skolan håller på att utvecklas till ett reservat för dåligt uppförande. Ingen annanstans kan man säga så elaka saker till sina medmänniskor och fortfarande vara välkommen dagen därpå; inte i sitt hem, inte i föreningslivet, inte på en arbetsplats, inte bland grannar och bekanta, inte i vänkretsen, osv. Men jag återkommer till det.
En dag på jobbet!
Vad gör folk egentligen på jobbet? Jag har läst några beskrivningar och det är intressant. Det är inte alltid folk gör det man tror. Inspirerad av det så berättar jag nu om en dag på mitt jobb.
Den som inte är intresserad kan genast sluta läsa för det blir väl långt och tradigt annars.
Min arbetsdag börjar egentligen 8 med drop in, men just idag så var det bad direkt på morgonen. Det betyder att jag gick med barnen klockan 8 till simhallen. Det är en kilometers promenad och vi var lite sena idag så vi halvsprang ibland. Vi går liksom en bakväg vid järnvägen och brukar se en bäver i älven. Men idag var vi nog för sena. Han var inte där.
Idag var sista badet / simträningen för den här säsongen så det var uppsummering av allas färdigheter. De flesta av barnen i klassen på 23 kan simtagen och tar sig fram i vattnet. Jag har ungefär 6-8 barn kvar i lilla bassängen som fortfarand håller på med det grundläggande. De övriga är i stora bassängen med en annan lärare och tränar. Målet i vår kommun är att alla ska kunna simma minst 25 meter i årskurs 3. Och det uppnår vi nästan. Alla barn i alla åldrar har simträning.
Efter badet gick vi till biblioteket som ligger bredvid för en elev skulle lämna tillbaka en bok.
Tillbaka till skolan hade vi direkt matte en lektion ungefär. Jag var ensam med alla 23 och då är det fullt upp kan jag säga med att hjälpa alla som vill visa vad de gjort eller vill ha hjälp att förstå något.
Sedan lunch med alla, den andra läraren kom också och åt med oss, annars är hon med den andra klassen på måndagar på lektionstid. Det var flera sorters goda sallader idag, uppskattat. Jag har en årskurs två och då har jag tagit första rastvakten varje dag eftersom de äter snabbare än ettorna. Det betyder att jag har 10 -15 minuter på mig att äta själv innan jag måste gå ut. Det går bra. De barn som behöver sitta kvar längre kan göra det eftersom det finns fler lärare kvar.
Alltså efter maten rastvakt 10-15 minuter. Det var lugnt i o för sig. Men en elev hade en skada i ett öga och det gjorde ont så han ville ha salva. Jag skickade honom till skolsyster men hon hade ingen utan ville att han skulle få hemifrån. När rastvakten var slut gick jag in och letade upp telefonnumret och ringde hem till föräldern och vi ordnade med att pojken skulle få salva när vi kom in från rasten 20 minuter senare.
Därefter gjorde jag i ordning dagens schema på tavlan, vilket jag brukar göra på morgonen, men inte hann idag eftersom vi hade bad direkt. Sen hann jag med 10 minuters fika i klassrummet.
Lunchrasten var därmed slut och när klockan ringde in för nästa arbetspass så samlade jag barnen som vanligt i klassrummet och de fick vila på egen kudde på bänken och lyssna på ett stycke klassisk musik. Det var Berlioz den här veckan, samma stycke.
Därefter svenska, läsa läxan för varandra två och två c:a 20 minuter. Jag passar på att lyssna på några. Därefter arbete med egna älgböcker och sista halvtimmen valfritt skolarbete. Jag hjälper de som vill ha hjälp med at skriva eller stava. Älgböckerna tycker de är roligt att jobba med så ingen ville ta chansen att skriva upp sig på springlistan och springa ett varv runt skolan mitt i det här arbetspasset, vilket går bra att göra.
Vid ettiden skickade jag hem barnen en och en, sa hej då till var och en och kollade lite hur det varit under dagen.
Då är jag rätt trött för det är ett intensivt arbete med barnen. Och det är nästan omöjligt att få några längre pauser / raster när man jobbar som klasslärare med så små barn. Av 23 är det nästan alltid någon / några som behöver just sin fröken även på rasttid. Men stämningen i klassen är trevlig, för att inte säga gemytlig och det är lugnt, så lugnt det kan bli med drygt 20 barn samtidigt. De stör inte varandra med spring och prat och är snälla mot varandra ser det ut som i alla fall.
Plockade ihop runt mig efter skoldagen och en kvart senare började planering ihop med den lärare som jobbar halvtid i min klass. Vi gick igenom veckan framför oss och på lite längre sikt. Sedan fick jag 30 minuter egen planering med att börja lägga upp tider för utvecklingssamtalen som jag ska ha i november.
Därefter hade vi planering alla tre lärare i årskurs 2 en stund. Vi pratade mycket om de lästest vi just genomfört med våra elever. Och om hur vi kan hjälpa elever som behöver hjälp. Och hur vi kan göra ett gemensamt projekt framöver i bild och form.
Klockan 3 hade vi arbetslagsträff med alla för- fritis - ettor - tvåor-lärare på skolan.
Vi gick igenom vad som varit på styrmöte, hur kompentensutvecklingsdagarna skulle se ut nästa vecka,( vi reser till Koppom och Charlottenberg. )Och vi började planera för Luciafirande. Och vi gick laget runt för att kolla läget hos alla och stötta varandra med råd och dåd. Ungefär som vi brukar göra.
Det slutar klockan halv 5. Jag gick en kvart tidigare eftersom jag inte skulle delta i det sista momentet.
Tog med mig dagens ranson av rättningar hem. Försöker dela upp det så att det inte ska bli för mycket på en dag utan sprider ut det lite grand. Det blev så här många, en tredjedel av matteböckerna:
Den som inte är intresserad kan genast sluta läsa för det blir väl långt och tradigt annars.
Min arbetsdag börjar egentligen 8 med drop in, men just idag så var det bad direkt på morgonen. Det betyder att jag gick med barnen klockan 8 till simhallen. Det är en kilometers promenad och vi var lite sena idag så vi halvsprang ibland. Vi går liksom en bakväg vid järnvägen och brukar se en bäver i älven. Men idag var vi nog för sena. Han var inte där.
Idag var sista badet / simträningen för den här säsongen så det var uppsummering av allas färdigheter. De flesta av barnen i klassen på 23 kan simtagen och tar sig fram i vattnet. Jag har ungefär 6-8 barn kvar i lilla bassängen som fortfarand håller på med det grundläggande. De övriga är i stora bassängen med en annan lärare och tränar. Målet i vår kommun är att alla ska kunna simma minst 25 meter i årskurs 3. Och det uppnår vi nästan. Alla barn i alla åldrar har simträning.
Efter badet gick vi till biblioteket som ligger bredvid för en elev skulle lämna tillbaka en bok.
Tillbaka till skolan hade vi direkt matte en lektion ungefär. Jag var ensam med alla 23 och då är det fullt upp kan jag säga med att hjälpa alla som vill visa vad de gjort eller vill ha hjälp att förstå något.
Sedan lunch med alla, den andra läraren kom också och åt med oss, annars är hon med den andra klassen på måndagar på lektionstid. Det var flera sorters goda sallader idag, uppskattat. Jag har en årskurs två och då har jag tagit första rastvakten varje dag eftersom de äter snabbare än ettorna. Det betyder att jag har 10 -15 minuter på mig att äta själv innan jag måste gå ut. Det går bra. De barn som behöver sitta kvar längre kan göra det eftersom det finns fler lärare kvar.
Alltså efter maten rastvakt 10-15 minuter. Det var lugnt i o för sig. Men en elev hade en skada i ett öga och det gjorde ont så han ville ha salva. Jag skickade honom till skolsyster men hon hade ingen utan ville att han skulle få hemifrån. När rastvakten var slut gick jag in och letade upp telefonnumret och ringde hem till föräldern och vi ordnade med att pojken skulle få salva när vi kom in från rasten 20 minuter senare.
Därefter gjorde jag i ordning dagens schema på tavlan, vilket jag brukar göra på morgonen, men inte hann idag eftersom vi hade bad direkt. Sen hann jag med 10 minuters fika i klassrummet.
Lunchrasten var därmed slut och när klockan ringde in för nästa arbetspass så samlade jag barnen som vanligt i klassrummet och de fick vila på egen kudde på bänken och lyssna på ett stycke klassisk musik. Det var Berlioz den här veckan, samma stycke.
Därefter svenska, läsa läxan för varandra två och två c:a 20 minuter. Jag passar på att lyssna på några. Därefter arbete med egna älgböcker och sista halvtimmen valfritt skolarbete. Jag hjälper de som vill ha hjälp med at skriva eller stava. Älgböckerna tycker de är roligt att jobba med så ingen ville ta chansen att skriva upp sig på springlistan och springa ett varv runt skolan mitt i det här arbetspasset, vilket går bra att göra.
Vid ettiden skickade jag hem barnen en och en, sa hej då till var och en och kollade lite hur det varit under dagen.
Då är jag rätt trött för det är ett intensivt arbete med barnen. Och det är nästan omöjligt att få några längre pauser / raster när man jobbar som klasslärare med så små barn. Av 23 är det nästan alltid någon / några som behöver just sin fröken även på rasttid. Men stämningen i klassen är trevlig, för att inte säga gemytlig och det är lugnt, så lugnt det kan bli med drygt 20 barn samtidigt. De stör inte varandra med spring och prat och är snälla mot varandra ser det ut som i alla fall.
Plockade ihop runt mig efter skoldagen och en kvart senare började planering ihop med den lärare som jobbar halvtid i min klass. Vi gick igenom veckan framför oss och på lite längre sikt. Sedan fick jag 30 minuter egen planering med att börja lägga upp tider för utvecklingssamtalen som jag ska ha i november.
Därefter hade vi planering alla tre lärare i årskurs 2 en stund. Vi pratade mycket om de lästest vi just genomfört med våra elever. Och om hur vi kan hjälpa elever som behöver hjälp. Och hur vi kan göra ett gemensamt projekt framöver i bild och form.
Klockan 3 hade vi arbetslagsträff med alla för- fritis - ettor - tvåor-lärare på skolan.
Vi gick igenom vad som varit på styrmöte, hur kompentensutvecklingsdagarna skulle se ut nästa vecka,( vi reser till Koppom och Charlottenberg. )Och vi började planera för Luciafirande. Och vi gick laget runt för att kolla läget hos alla och stötta varandra med råd och dåd. Ungefär som vi brukar göra.
Det slutar klockan halv 5. Jag gick en kvart tidigare eftersom jag inte skulle delta i det sista momentet.
Tog med mig dagens ranson av rättningar hem. Försöker dela upp det så att det inte ska bli för mycket på en dag utan sprider ut det lite grand. Det blev så här många, en tredjedel av matteböckerna:
Blogg för klassen - nu funkar det!
Jag har ju en längre tid funderat på om inte detta med blogg, alltså text och bild i enkel dagboksform skulle fungera som informationsverktyg till barn och föräldrar. Och nu har jag fått till en idé som jag tror fungerar och jag har förankrat den hos data/ internetansvarig i vår kommun.
Det är en blogg som är lösenordsskyddad förstås. Och lösenord har bara föräldrarna och vi två lärare som jobbar i klassen. Sen hoppas ´jag att det inte blir spritt omkring till obehöriga. I så fall, eller i vilket fall som helst, så kan det nog vara bra att byta lösenord efter ett tag, om det skulle ha hamnat på fel ställe.
Alla föräldrar har skriftligen godkänt att bilder på deras eget barn får finnas med.
Det är inga hemligheter jag skriver om. Jag kommer inte att hinna gör inlägg varje dag. Men det blir ibland och då gör jag texter om vad vi gjort under dagen / perioden, lägger ut bilder på vardagsliv / speciella aktiviteter, texter som vi gjort tillsammans, bilder på barnens alster osv.
Tänkte ett tag att barnens egna texter skulle kunna publiceras där men jag har ångrat mig. Deras skrivna alster är ibland väldigt personliga och privata och hör inte hemma där. Men det vi gör gemensamt går bra.
Information som är nödvändig kan komma den här vägen men måste också komma pappersvägen eftersom alla inte har tillgång till internet och dator och för några så kan den anläggning man har, vara ur funktion. (Drabbar ju mig också inte så sällan!).
De bilder jag tar på barnen brukar jag också samla till en cd som barnen får när skolåret är slut som examensgåva från mig så de kommer alla till del också oavsett tillgång till internet.
Hoppas att det här blir bra!
Rektorn dödshotad!
Nu är den här stackars rektorn som jag skrev om ordentligt i blåsväder. Nu har hon blivit dödshotad för att hon förbjöd förskolan att ta med sig barnen till kyrkan på första advent. Jag var kritisk för att det hinglade mellan olika beslut och jag skrev om det på bloggen. Men att hota någon måste man ta avstånd ifrån. Det är alltid fel. Det är inte så lätt att vara rektor i Sverige!
Det är inte lätt att vara svart skolfotograf heller. Han som försökte blev trakasserad i skolan för sin hudfärg och hoppade av efter ett par dagar. Har skolan blivit ett reservat för dåligt uppförande i samhället måntro? Där kan man göra saker och säga saker som inte skulle accepteras någon annanstans? Nej så får det inte ha blivit!
Det är inte lätt att vara svart skolfotograf heller. Han som försökte blev trakasserad i skolan för sin hudfärg och hoppade av efter ett par dagar. Har skolan blivit ett reservat för dåligt uppförande i samhället måntro? Där kan man göra saker och säga saker som inte skulle accepteras någon annanstans? Nej så får det inte ha blivit!
Ledarskap igen då i annan form!
Jag läser i NWT torsdag 11:e oktober om Lesjöfors dagis. Dagis har fått nya instruktioner från rektor för förskoleverksamheten Lena Kåräng att inte gå till kyrkan första advent för julkrubba. Hon säger att kyrkobesök inte är förenliga med läroplanen och därför bör undvikas.
Men förskollärarna håller inte med. De anser inte att de dyvlar på barnen någon tro utan vill visa dem varför vi firar jul och förklara våra traditioner. Eftersom de inte får gå till kyrkan så vägrar de också göra julpyssel eftersom de anser att det måste falla under samma avdelning.
Politiker i Lesjöfors kommenterar bara surt att det här är en nonsensdebatt från Lena Kårängs sida, en debatt som härstammar från förbundet Humanisterna. Dessutom menar Mikael Helmersson (fp):
"Jag tycer att Lena Kåräng har startat en nonsensdebatt. Ekonomin går inte ihop för barn. och utbildningsnämnden. Att i det läget börja disktuera pappersänglar och krubbor - då har man tappat fokus rejält."
Nu kan man tycka vad man vill om julkrubbor och så, men det intressanta kommer nu och det kommer både från Lena K och hennes biträdande rektor Ulla-Carin Drougge.
Lena K:
"Personligen anser jag att det är klart fel att ta med barnen till kyrkan. Men det är upp till arbetslagen att ta ställning till hur verksamheten ska formas"
ulla-Carin Drougge:
"Vi har en skyldighet att följa fattade beslut. Läroplanen är vårt rättesnöre. Här står vi nu och har olika tolkningar, personalen och jag. Vill de fortsätta gå i kyrkan så kan de göra det, men jag står inte bakom"
Vad är det här för ledarskap? Är inte rektor ansvarig för förskoleverksamheten? Är det inte rektor som ytterst har ansvaret för vad som händer på dagis? Vad menar rektor med att hon nu plötsligt personligen har en åsikt här som ska gälla och att den står emot förskolepersonalen? Är hon chef eller inte? Vågar hon nu plötsligt inte längre stå för sina tidigare instruktioner som plötsligt blivit något slag frivilliga rekommendationer? Försöker hon följa Skolverkets rekommendationer in absurdum för att visa hur knasiga de kan bli? Eller hoppas hon på en karriär uppåt i hierakin eftersom hon så slaviskt verkar följa i ledband uppifrån?
Och vad menar bitr rektor U-C Drougge när hon säger att personalen kan fortsätta gå i kyrkan men hon står inte bakom. Vadå inte stå bakom? Blir de avskedade om de går? Gäller inte försäkringarna om kyrkan rasar ner i huvudet på dem?
Det här med ledarskap är intressant. Även frånvaron av ledarskap är intressant. Även abdikerat ledarskap är intressant. Det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig i Lesjöfors.
Men förskollärarna håller inte med. De anser inte att de dyvlar på barnen någon tro utan vill visa dem varför vi firar jul och förklara våra traditioner. Eftersom de inte får gå till kyrkan så vägrar de också göra julpyssel eftersom de anser att det måste falla under samma avdelning.
Politiker i Lesjöfors kommenterar bara surt att det här är en nonsensdebatt från Lena Kårängs sida, en debatt som härstammar från förbundet Humanisterna. Dessutom menar Mikael Helmersson (fp):
"Jag tycer att Lena Kåräng har startat en nonsensdebatt. Ekonomin går inte ihop för barn. och utbildningsnämnden. Att i det läget börja disktuera pappersänglar och krubbor - då har man tappat fokus rejält."
Nu kan man tycka vad man vill om julkrubbor och så, men det intressanta kommer nu och det kommer både från Lena K och hennes biträdande rektor Ulla-Carin Drougge.
Lena K:
"Personligen anser jag att det är klart fel att ta med barnen till kyrkan. Men det är upp till arbetslagen att ta ställning till hur verksamheten ska formas"
ulla-Carin Drougge:
"Vi har en skyldighet att följa fattade beslut. Läroplanen är vårt rättesnöre. Här står vi nu och har olika tolkningar, personalen och jag. Vill de fortsätta gå i kyrkan så kan de göra det, men jag står inte bakom"
Vad är det här för ledarskap? Är inte rektor ansvarig för förskoleverksamheten? Är det inte rektor som ytterst har ansvaret för vad som händer på dagis? Vad menar rektor med att hon nu plötsligt personligen har en åsikt här som ska gälla och att den står emot förskolepersonalen? Är hon chef eller inte? Vågar hon nu plötsligt inte längre stå för sina tidigare instruktioner som plötsligt blivit något slag frivilliga rekommendationer? Försöker hon följa Skolverkets rekommendationer in absurdum för att visa hur knasiga de kan bli? Eller hoppas hon på en karriär uppåt i hierakin eftersom hon så slaviskt verkar följa i ledband uppifrån?
Och vad menar bitr rektor U-C Drougge när hon säger att personalen kan fortsätta gå i kyrkan men hon står inte bakom. Vadå inte stå bakom? Blir de avskedade om de går? Gäller inte försäkringarna om kyrkan rasar ner i huvudet på dem?
Det här med ledarskap är intressant. Även frånvaron av ledarskap är intressant. Även abdikerat ledarskap är intressant. Det ska bli spännande att se hur det utvecklar sig i Lesjöfors.
Om utvärderingshysterin; Sven-Gunnar Johansson!
Som vanligt läser jag tidningen Dagens samhälle bakifrån. Det brukar bli så då man vill läsa krönikören först. Och det gör jag i den här tidningen för krönikören heter Sven-Gunnar Johansson och han skriver ofta insiktsfullt och träffande i samhällsfrågor. Tidningen Dagens samhälle är kommunernas och landstingens tidning och den kommer hit till vårt hus pga av gubbens politiska engagemang.
I det senast numret av tidningen oktober 2007 så skriver S G om utvärderingar i kommunerna och jag känner mig genast träffad. Det är ju mig han beskriver där.
"När de första trevande försöken att mäta kvalitet gjordes i kommunerna för halvtannat decennium sedan hämtade man mallarna från det privata näringslivet. Några andra stod inte till buds. Uppifrån och ner prackades modellerna på medarbetare som inte sällan fann påfundet tämligen obegripligt.
Det var som en sorts obergriplig soduko där vissa siffror promt skulle hamna i vissa rutor, trots att varken siffrorna eller rutorna motsvarades av den kommunala verkligheten.
Åtskilliga som drabbades av den första vågen blev brända för livet och tål fortfarande inte höra ordet kvalitetsarbete utan att kallsvetten bryter fram"
Sedan jämför han näringsliv och kommun och konstaterar att i det förra fallet handlar det om en relation mellan producent och konsument, medan det i kommunerna handlar om fyra parter; skattebetalare-brukare-personal-politiker.
Han skriver också om det som är populärt just nu i detta arbete, bl.a. behovet av att mäta allt som går att mäta. Och det som inte går att mäta existerar inte. SG påpekar att det finns en risk i detta sätt att mäta kvalitet. Det kan leda till en likriktning som inte ser kreativiteten och utan den blir det inget bra utvecklingsarbete. Jag vill inbilla mig att han vill se fler trädgårdsmästarledare och färre bagarledare för att använda mina ledarskapsbilder.
Så här långt kan jag bara hålla med och glädjas åt att han uttrycker det så rakt på sak inför så många berörda. men sedan påstår han att kvalitetsarbetet blivit bättre än det var tidigare och då vill jag bara säga en sak; välkommen in i skolans värld och kolla upp det hysteriskt påbjudna arbetet med målsättning, planlägggning och utvärdering på alla nivåre som just lärare ska göra! Vi ska därvidlag genomföra en mycket tidsödande process för inte bara oss själva och för var och en elev utan också för klassen, för arbetslaget, för skolan och för kommunen. Ibland känns det som att det inte finns tid kvar för att genomföra själva arbetet med undervisning och att planera för den. Hyllvärmarproduktionen tar för mycket tid och upplevs inte sällan som ett spel för gallerierna, ett uttryck för politisk klåfingrighet långt uppifrån i skolhierarkin.
All utvärdering är inte fel och man måste ha målen klara för sig, alltså vart man vill nå och också kunna ta reda på om man har nått dit. Och de utvärderingar vi gör tillsammans i arbetslaget varje vecka och de vi gör tillsammans med föräldrar i utvecklingssamtal är meningsfulla, liksom de tester vi gör på olika sätt för att kolla kunskapsnivån hos barnen. De utvärderingarna skulle vi säkert kunna utveckla och förbättra. Men en hel del av det andra pappersarbetet i den här vägen är mest för att tillfredsställa någon annans behov. Vems vet jag inte egentligen.
I det senast numret av tidningen oktober 2007 så skriver S G om utvärderingar i kommunerna och jag känner mig genast träffad. Det är ju mig han beskriver där.
"När de första trevande försöken att mäta kvalitet gjordes i kommunerna för halvtannat decennium sedan hämtade man mallarna från det privata näringslivet. Några andra stod inte till buds. Uppifrån och ner prackades modellerna på medarbetare som inte sällan fann påfundet tämligen obegripligt.
Det var som en sorts obergriplig soduko där vissa siffror promt skulle hamna i vissa rutor, trots att varken siffrorna eller rutorna motsvarades av den kommunala verkligheten.
Åtskilliga som drabbades av den första vågen blev brända för livet och tål fortfarande inte höra ordet kvalitetsarbete utan att kallsvetten bryter fram"
Sedan jämför han näringsliv och kommun och konstaterar att i det förra fallet handlar det om en relation mellan producent och konsument, medan det i kommunerna handlar om fyra parter; skattebetalare-brukare-personal-politiker.
Han skriver också om det som är populärt just nu i detta arbete, bl.a. behovet av att mäta allt som går att mäta. Och det som inte går att mäta existerar inte. SG påpekar att det finns en risk i detta sätt att mäta kvalitet. Det kan leda till en likriktning som inte ser kreativiteten och utan den blir det inget bra utvecklingsarbete. Jag vill inbilla mig att han vill se fler trädgårdsmästarledare och färre bagarledare för att använda mina ledarskapsbilder.
Så här långt kan jag bara hålla med och glädjas åt att han uttrycker det så rakt på sak inför så många berörda. men sedan påstår han att kvalitetsarbetet blivit bättre än det var tidigare och då vill jag bara säga en sak; välkommen in i skolans värld och kolla upp det hysteriskt påbjudna arbetet med målsättning, planlägggning och utvärdering på alla nivåre som just lärare ska göra! Vi ska därvidlag genomföra en mycket tidsödande process för inte bara oss själva och för var och en elev utan också för klassen, för arbetslaget, för skolan och för kommunen. Ibland känns det som att det inte finns tid kvar för att genomföra själva arbetet med undervisning och att planera för den. Hyllvärmarproduktionen tar för mycket tid och upplevs inte sällan som ett spel för gallerierna, ett uttryck för politisk klåfingrighet långt uppifrån i skolhierarkin.
All utvärdering är inte fel och man måste ha målen klara för sig, alltså vart man vill nå och också kunna ta reda på om man har nått dit. Och de utvärderingar vi gör tillsammans i arbetslaget varje vecka och de vi gör tillsammans med föräldrar i utvecklingssamtal är meningsfulla, liksom de tester vi gör på olika sätt för att kolla kunskapsnivån hos barnen. De utvärderingarna skulle vi säkert kunna utveckla och förbättra. Men en hel del av det andra pappersarbetet i den här vägen är mest för att tillfredsställa någon annans behov. Vems vet jag inte egentligen.
Mer om ledarskap!
Ledarskapsreflektionerna fortsatte hos Lena (se min länklista!) Gå gärna in dit och läs!
Jag kommenterade som följer nedan. Det kan ses som en kommentar på Lenas blogginlägg men också som en uppföljning på mitt tidigare inlägg om ledarskap så jag klistrar in det här nere med några modifieringar:
Jag kommenterade som följer nedan. Det kan ses som en kommentar på Lenas blogginlägg men också som en uppföljning på mitt tidigare inlägg om ledarskap så jag klistrar in det här nere med några modifieringar:
Jag läser med intresse Din text om ledarskap om ledarskapets villkor och om det inre ledarskapet.
Visst finns det ett yttre ledarskap, där vi alla medvetet eller omedvetet leder andra människor. När man är lärare eller chef så är ledarskapet tydligt. När man umgås mer privat så finns också ett ledarskap där, antagligen växelvis mellan oss människor, men mer otydligt och omedvetet.
Sedan finns det inre ledarskapet, det som leder oss rätt (eller fel), det vi kallar samvete, inre rättesnöre, i grunden den egna människosynen.
Det jag diskuterade i mitt blogginlägg var det yttre och tydliga ledarskapet som ofta utövas yrkesmässigt. Du vidgar begreppet till de andra ledarskapen och pekar ut en växelverkan mellan de olika ledarskapen.
Och visst har Du rätt. Tyvärr är vi ofta omedvetna om både ledarskapet privat mellan oss människor i vardagslivet och det inre ledarskapet (människosynen, värderingar) och hur de har med varandra att göra.
Det är omöjligt att genomföra ett bra formellt ledarskap både som lärare och chef om det inre ledarskapet (människosyn, värderingar) inte är redo eller stämmer överens med de krav som ledaren ställer på de han / hon är satt att leda. Om man egentligen tycker att det blir bäst om alla människor är så lika varandra som möjligt då går det inte att bli en trädgårdsmästarledare. Då blir man en som hela tiden lägger ner en massa möda på att ta bort ogräset, det som växer annorlunda, eller de vackra men udda blommorna som inte passar in, man blir en räddhågad bagarledare som vill ha en homogen smet, tunt utkavlad och som använder ledarskapet till att stansa ut exakt likadana peppparkakor. Frapperande är också hur nöjd man brukar vara när man lyckats med konststycket att göra alla lika utifrån en given mall. För att inte tala om det beröm som brukar ösas på uppifrån. Det ser alltid snyggt ut uppifrån med likadana pepparkakor på rad. Det vittnar ju om ett "starkt ledarskap" från chefshierakin.
Hos många människor (Alex Schulman exempelvis) så saknas medvetenheten om det ledarskap han / hon utövar. Det är farligt med sådana människor. De leder många andra till vidriga beteenden utan att någonsin förstå sitt eget ansvar i sammanhanget, precis som mobbaren vid skolgårdsmobbning. Här behövdes nog en utbildningsinsats för mediafolk om kopplingarna mellan människosyn / värderingar och ledarskap!
Fantasifruktmålningar!
Årskurs 2 i skolan är i hela Sverige inbjudna till fruktprovning av en stor livsmedelskedja (säger inte vilken eftersom jag inte vill göra reklam på bloggen) . Eleverna får smaka på ett stort antal exotiska frukter med konstiga namn och former och färger; drakfrukt exempelvis. Vi var uppe i samhället på detta evenemang igår onsdag och passade på att göra ett biblioteksbesök samtidigt. Här lajar vi runt i välbekant mönster; äter och roar oss. :-)
Här ingår förstås en massa nyttighetspredikningar också. Det handlar om vådan av att äta godis, chips och läsk samt nyttan med att äta frukt istället. Det blir ett resonemang som kryllar av vitaminer och mineraler och goda föresatser.
Eleverna fick med sig en fruktpåse var också och vi fick med frukter till skolan. Idag så gjorde vi en diktering (en gemensam text) om besöket. Sedan fick eleverna se på ett fruktfat och rita en fantasifrukt.
Det blev en jätterolig övning och den gemonfördes med skratt och stor energi.
vi använde fetkritor = oljepastell. Och uppgiften var att göra en fantasifrukt och göra en enhetlig bakgrund till den.
Här finns alla upptänkliga fantasifrukter. Det är monsterfrukter, ishockeypuckfrukter......
Vi kikade innan också på de gamla målningarna av han som gjorde gubbar med ansikten av frukter och det inspirerade några.
Längst ner till höger här är en gubbe som är uppbyggd av olika frukter.
Vi hade roligt som lärare och eleverna hade också roligt med sina bilder. Det här är väldigt kul att hålla på med och en stor del av förtjänsten ska min kompanjonlärare ha. Hon är väldigt konstintresserad och duktig på att inspirera barnen till bildskapande.
Ledarskapsbilder!
Ledarskap kan man läsa om och studera som fenomen. Jag har stött på det som ämne när jag läst sociologi, statvetenskap och pedagogik.
Att pendla mellan utförar- och betraktarperspektiv är intressant. Hur ser ledarskapet ut? Vad syftar det till? Vems behov ska det tillfredsställa och varför?
Jag märker att jag ofta med automatik tänker mig abstrakta fenomen i bilder och för mig har på något sätt två olika bilder av ledarskap vuxit fram. Ledarskap kan utföras som en bagare eller som en trädgårdsmästare.
Bagaren är en pepparkaksbagare. Han plockar ihop de ingredienser han anser nödvändiga enligt ett recept han läst i en bok eller fått av någon annan. Sedan knövar han ihop det hela till en seg deg. Noga med att det inte ska finnas några avvikande klumpar någonstans. Därefter plattas det hela till ordentligt och kavlas ut. Till slut stansas det ut ett stort antal exakt likadana figurer. Och det som blir kvar emellan dem slängs. Eller alternativt plattas till en gång till och kavlas på nytt för att passa in och bli den önskade figuren. Pepparkakorna har endast en kortsiktig funktion och ska ju bara slängas ner i samma burk och ätas. Därefter är de borta för alltid.
Trädgårdsmästarbilden har jag fått från Sten Rydh som var min fantastiska matteguru under den tiden jag pysslade med praktisk matte utan mattebok. När jag skickade en fråga till honom på mail så kunde jag få flera A4 ark i svar och en hel del var just bildspråk.
Trädgårdsmästaren försöker åstadkomma en fin trädgård. Han börjar med att se till att det finns bra jord för blommorna att växa i. Sedan väljer han ut vad som ska växa där. Med hjälp av många olika blommor så ska det bli en bra helhet. Han försöker sätta ihop de blommor nära varandra som passar tillsammans. Han gödslar och vattnar alla utifrån sina behov och sina förutsättningar, uppmuntrar dem att växa. Han går omkring i sin trädgård och pratar med sina blommor, ansar dem varligt där det behövs. Han ser till att de får solsken och värme så att de kan fortsätta att utvecklas. Trädgården ska finnas kvar år efter år och därför planerar trädgårdsmästaren långsiktigt.
Behöver jag påpeka att jag gillar Sten Ryds trädgårdsmästarledarskapsbild bäst?
Att pendla mellan utförar- och betraktarperspektiv är intressant. Hur ser ledarskapet ut? Vad syftar det till? Vems behov ska det tillfredsställa och varför?
Jag märker att jag ofta med automatik tänker mig abstrakta fenomen i bilder och för mig har på något sätt två olika bilder av ledarskap vuxit fram. Ledarskap kan utföras som en bagare eller som en trädgårdsmästare.
Bagaren är en pepparkaksbagare. Han plockar ihop de ingredienser han anser nödvändiga enligt ett recept han läst i en bok eller fått av någon annan. Sedan knövar han ihop det hela till en seg deg. Noga med att det inte ska finnas några avvikande klumpar någonstans. Därefter plattas det hela till ordentligt och kavlas ut. Till slut stansas det ut ett stort antal exakt likadana figurer. Och det som blir kvar emellan dem slängs. Eller alternativt plattas till en gång till och kavlas på nytt för att passa in och bli den önskade figuren. Pepparkakorna har endast en kortsiktig funktion och ska ju bara slängas ner i samma burk och ätas. Därefter är de borta för alltid.
Trädgårdsmästarbilden har jag fått från Sten Rydh som var min fantastiska matteguru under den tiden jag pysslade med praktisk matte utan mattebok. När jag skickade en fråga till honom på mail så kunde jag få flera A4 ark i svar och en hel del var just bildspråk.
Trädgårdsmästaren försöker åstadkomma en fin trädgård. Han börjar med att se till att det finns bra jord för blommorna att växa i. Sedan väljer han ut vad som ska växa där. Med hjälp av många olika blommor så ska det bli en bra helhet. Han försöker sätta ihop de blommor nära varandra som passar tillsammans. Han gödslar och vattnar alla utifrån sina behov och sina förutsättningar, uppmuntrar dem att växa. Han går omkring i sin trädgård och pratar med sina blommor, ansar dem varligt där det behövs. Han ser till att de får solsken och värme så att de kan fortsätta att utvecklas. Trädgården ska finnas kvar år efter år och därför planerar trädgårdsmästaren långsiktigt.
Behöver jag påpeka att jag gillar Sten Ryds trädgårdsmästarledarskapsbild bäst?
Barns behov av kojor!
Barns behov av kojor är omättligt. När jag flyttade in i nuvarande lokaler så gjorde jag en koja av ett bord genom att häfta fast ett stadigt tyg runt kanten. Men det räcker aldrig med en koja. Barnen hittar nya kojor hela tiden. Det går bra att ha koja under arbetsbord också. Fotstöden kan fungera som bord i kojan och där kan man ha boken. Ibland lägger vi en filt över om någon vill ha det lite mer ombonat.
Under ett bord, bakom ett skåp.....
I den riktiga kojan när jag lyfter upp tyget för att ta kort. Två får bra ´plats här.
Bakom dörren på saccosäcken kan också bli en koja......
Jag tror egentligen inte att barn är skapade att sitta på stolar vid bord särskilt länge. Det här funkar bra och ger ett lugn i arbetet. Men några vill ha borden förstås.
Kreativa människor!
Det här är så roligt! Jag har en kollega som ibland arbetar med mig i klassen och hon är en kreativ människa. det betyder att ur hennes händer kommer vackra saker. Vi pratar och arbetar i klassen med temat årstiden hösten; vad händer, hur ser det ut i naturen ? osv. Jag skulle naturligtvis bara ha slängt fram de här sakerna på bordet till allmän beskådan, men inte hon. Hon gör vackra arrangemang av det hela; av lummer, mossa, trä, kastanjer, ekollon, löv. I hennes händer blir det konstverk och man blir glad av det vackra!
Lösenordsskyddad blogg för klassen:
Funderar ibland på bloggens möjligheter för klassen. Det vore roligt att kunna lägga ut saker; information, bilder, kanske barnens egna texter på nätet. Och det borde kunna vara möjligt om man lösenordsskyddar det hela och tar in alla föräldrars godkännande förstås. Då blir det bara tillgängligt för en begränsad krets, inte för obehöriga. Jag kan inte se några risker med det. Kollade med vår dataansvarige idag och det skulle kunna vara förenligt med kommunens internetpolicy.
Myrornas krig och ADHD
Vet Ni vad myrornas krig är? Jag visste det inte tills igår. Då läste jag om forskningen på ADHD -barn i flera kvällstidningar och på Annaas blogg. Jo, myrornas krig är det där bruset på teven som kunde uppstå förr när det inte blev bild. Jag har inte hört det på länge så det kanske är utrotat i vår digitaliserade tidsålder.
Forskningen har fått som resultat att barn med ADHD presterar bättre när de hör ett bakgrundsbrus (myrornas krig) i inlärningssituationer, medan barn utan den diagnosen presterar sämre. Man utgick från hypotesen att det skulle vara precis tvärtom, eftersom de här barnen verkar lättstörda i skolan exempelvis. Och det verkar alltid trovärdigt när forskningsresultat blir tvärtom.
Barnen med ADHD-diagnos har egentligen en sänkt vakenhetsgrad vilket gör att de håller uppe den genom att vara fysiskt aktiva. Det är åtminstone teorin bakom orosbeteendet. Sänkt är också förmågan att sortera stimuli utifrån (syn- känsel- och hörselintryck) och stimuli inifrån den egna kroppen (exempelvis hunger törst, sympati, antipati, lust, olust) samt att filtrera bort ovidkommande intryck (stolsskrap, trafikljud, samtalsljud, andras aktiviteter) . Det innebär att allt rusar in i medvetandet och blir lika intressant utan prioritering vilket är väldigt slitsamt att leva med. Vi behöver normalt ha verktyg att sortera bort det som vi inte koncentrerar oss på för ögonblicket. Vi kan väl alla minnas hur jobbigt det är att utsättas för mycket ljud och synintryck när man är ordenligt trött. Så lever en del av de här barnen konstant.
Barn med de här bekymren får ofta en dramatisk förbättring av sin livssituation med hjälp av medicinering med låga doser centralstimulantia. Då höjs vakenhetsgrad ändå utan rörelseoro och höjs görs också förmågan till sortering och filtrering. Plötsligt fungerar det att göra skolarbete i klassrummet, inte bara ensam med en egen assistent. Kamratrelationerna får också äntligen en chans att utvecklas. Det kan annars vara svårt att bygga upp fungerande kompisnätverk när så mycket av beteendet är oberäkneligt; ögonblicks- och impulsstyrt.
Det här är spännande forskning och det vore roligt att veta om de barn man fått de här resultaten på är barn som medicinerar eller om det är barn med ADHD som inte medicinerar.
ADHD är en kontroversiell diagnos och jag själv är inte vän av massdiagnostik av barn i syfte att bara få fram en stämpel. Utredningar behövs när vi har barn som vi inte förstår alls hur vi ska hjälpa. Efter många år i olika typer av lärarjobb så vet jag ungefär vad barn behöver i skolsituationen ändå, utan utreding, för att hantera exempelvis sin dyslexi. Men just när det gäller ADHD så finns hjälp att få och då är det dumt att inte utnyttja den. ADHD-diagonsen behövs ju för att få rätt till medicinering så att man kan förbättra situationen för barnet självt, inte för att tillfredsställa omgivningen.
Forskningen har fått som resultat att barn med ADHD presterar bättre när de hör ett bakgrundsbrus (myrornas krig) i inlärningssituationer, medan barn utan den diagnosen presterar sämre. Man utgick från hypotesen att det skulle vara precis tvärtom, eftersom de här barnen verkar lättstörda i skolan exempelvis. Och det verkar alltid trovärdigt när forskningsresultat blir tvärtom.
Barnen med ADHD-diagnos har egentligen en sänkt vakenhetsgrad vilket gör att de håller uppe den genom att vara fysiskt aktiva. Det är åtminstone teorin bakom orosbeteendet. Sänkt är också förmågan att sortera stimuli utifrån (syn- känsel- och hörselintryck) och stimuli inifrån den egna kroppen (exempelvis hunger törst, sympati, antipati, lust, olust) samt att filtrera bort ovidkommande intryck (stolsskrap, trafikljud, samtalsljud, andras aktiviteter) . Det innebär att allt rusar in i medvetandet och blir lika intressant utan prioritering vilket är väldigt slitsamt att leva med. Vi behöver normalt ha verktyg att sortera bort det som vi inte koncentrerar oss på för ögonblicket. Vi kan väl alla minnas hur jobbigt det är att utsättas för mycket ljud och synintryck när man är ordenligt trött. Så lever en del av de här barnen konstant.
Barn med de här bekymren får ofta en dramatisk förbättring av sin livssituation med hjälp av medicinering med låga doser centralstimulantia. Då höjs vakenhetsgrad ändå utan rörelseoro och höjs görs också förmågan till sortering och filtrering. Plötsligt fungerar det att göra skolarbete i klassrummet, inte bara ensam med en egen assistent. Kamratrelationerna får också äntligen en chans att utvecklas. Det kan annars vara svårt att bygga upp fungerande kompisnätverk när så mycket av beteendet är oberäkneligt; ögonblicks- och impulsstyrt.
Det här är spännande forskning och det vore roligt att veta om de barn man fått de här resultaten på är barn som medicinerar eller om det är barn med ADHD som inte medicinerar.
ADHD är en kontroversiell diagnos och jag själv är inte vän av massdiagnostik av barn i syfte att bara få fram en stämpel. Utredningar behövs när vi har barn som vi inte förstår alls hur vi ska hjälpa. Efter många år i olika typer av lärarjobb så vet jag ungefär vad barn behöver i skolsituationen ändå, utan utreding, för att hantera exempelvis sin dyslexi. Men just när det gäller ADHD så finns hjälp att få och då är det dumt att inte utnyttja den. ADHD-diagonsen behövs ju för att få rätt till medicinering så att man kan förbättra situationen för barnet självt, inte för att tillfredsställa omgivningen.