Klass 9A: Miraklet att bli sedd!
I samband med det kan jag inte låta bli att fundera över hur stor inverkan TV-inspelningen har haft för det positiva resultatet och det faktum att allt fler elever nu ändå börjar försöka, börjar plugga och börjar uppträda mer moget och vuxet. I en dålig klass kan man alltid gömma sig bakom klichéer som att "jag vill ändå inte, det spelar ingen roll", "klart att det inte går, jag försöker inte ens för jag går i en dålig klass". Men när eleven står ensam öga mot öga med lärare och tv-folk som frågar, så går det inte längre att gömma sig i gruppens neråtspiral. Nu börjar det bära uppåt och alla vill vara med. Det egna ansvaret blir plötsligt synligt. Det går inte längre att gömma sig bakom gruppens stämpel. Det är positivt och barn borde alltid ha möjlighet att bli sedda, både hemma och i skolan och på fritiden.
MEN DET KÄNNS ÄNDÅ VÄLDIGT FEL ATT TA FRAM NADJAS TRAUMA RUNT PAPPANS DÖD! Om nu mamman blev så omtumlad av att tvingas börja prata om det här för första gången någonsin med sitt barn och dessutom göra det inför TV-kameror, att hon inte kunde värja sig mot en publicering av inslaget, så borde någon annan ha slagit stopp. Detta skulle aldrig ha varit med, det var att lämna ut människor på fel sätt. Så långt in i familjens obearbetade tragedi hade vi tittare inte att göra.
BARN MÅSTE ALLTID SKYDDAS FRÅN MEDIAS BEHOV AV SNYFTPORNOGRAFI!
För så är det ju, gripande människoöden som Nadjas är ju bra TV. Och det är väldigt lätt att som vuxen i ett barns närhet vinna dess förtroende och få det att berätta saker som de ångrar efteråt när perspektivet blir vidare och barnet kanske tycker att detta borde ha fått förbli privat. Om nu inte mamman orkade med att säga ifrån att det här ska inte vara med, så borde TV-teamet själva ha stoppat det.
Alla vi som har en professionell relation till barn måste vara försiktiga och ta ansvar för att relationen till varje barn blir god och stabil, lyssna på det som barn vill berätta för oss och hjälpa till med det vi förmår utifrån det. Men inte aktivt arbeta oss in så nära att vi hamnar i en roll med för stor betydelse för barnet. Vår närvaro i barnets liv är och förblir tillfällig och det ska finnas med hela tiden. Vi slutar jobbet, tar tjänstledigt, barnet går vidare till nästa klass, osv. Det är en tidsbestämd relation redan från början. Vi har inte rätt att ta plats för nära helt enkelt, för risken är att vi för en del barn med vårt avhopp lägger ytterligare ett vuxensvek till de som barnet redan upplevt.
Jag är väl vimsig..nu har jag missat programmet igen! Jag höll på att stöka runt här hemma så mycket att jag helt och hållet glömde det...igen :-(. Jag får göra som förra gången spela in reprisen...sedan kan jag kanske kommentera ditt inlägg;-)). Redan nu kan jag i och för sig säga att jag också tror att tv-kamerorna spelar en betydande roll i den attitydföränding som har skett hos eleverna. Dessvärre kan man ju inte skicka kameramän varje gång det finns en stökig klass i skolan...;-)). Annars kanske det hade varit en lösning..;-))).
Ett mycket intressant program - det absolut bästa på mycket länge enligt min mening.
Fäste mig speciellt vid lärarnas attityder till elever och deras prestation. De "gamla" lärarnas beskrivning kontra de "nya" lärarnas bild. Var det samma klass de pratade om?
Det handlar inte bara att se eleverna som individer utan också ha en verklighetsbaserad uppfattning om det dom presterar/gör eller inte gör...
Men vilka underbara lärare. Krama sina elever!
Gubben: Jag följer gärna 9a programmet det är bra. Du har rätt. Om omdömet om elevernas prestationer inte är verklighetsbaserat så startar man från fel utgångspunkt och då blir det svårt att hitta vägen till målet. Och kramar våra elever gör vi hela tiden, åtminstone med små barn. Kanske inte så vanligt med äldre.
Har hört om detta program, och det verkar intressant från det man läser överallt. Glömmer dock bort att se det varje gång, har så mycket annat :P haha.
Ja, har så många mammor på öppna förskolan som är ute och traskar i vått och torrt, förstår inte vart dom får den orken ifrån ;)
Reagerade precis som du på hur Nadjas familj lämnades ut. Vi får _verkligen_ hoppas att det stötts och blötts med de medverkande om huruvida samtalen skulle sändas!
I bästa fall _kan_ det ha haft en positiv effekt på familjen. Nadja blev ju uppenbart (på sitt lågmälda vis) förbannad på sin mamma för att hon inte ens visste var pappan var begravd. Vi får hålla tummarna för att de reder ut det och att de rider ut uppmrksamheten.
Jag förstår hela syftet med inslaget: Hur brandman Lasse predikar att man inte skall blunda för sina mörka tankar och hur de kan påverka hela ens person framöver. För många av barnen var det säkert en avgörande insikt. Men som du helt riktigt säger så var det ju inte _vår_ angelägenhet i tv-rutan, detta med Nadjas familj.
Missade programmet igår tyvärr! Det du skriver om Nadja och hur hon blir utlämnad i TV låter hemskt! Inte acceptabelt alls! Ja, man kan undra vad som är vad med klassens förbättrade prestationer? Hoppas det blir en utvärdering sen av det hela, så man kan se helheten och att det är verklighetsbaserat,
inte bara bra TV.
Ditt sista stycke om det professionella förhållningssättet var väldigt tänkvärt och gäller verkligen inte bara lärare och elever. Det finns flera yrkeskårer som klampar på och in i människors liv.
Men jag funderar lite hit och dit: Måste man _alltid_ vara så försiktig och skydda barnen mot känslor av vuxensvek? Nog kan en fin och livslång vänskap uppstå mellan lärare och elev, men var går gränsen?
Emma: Jag har också svårt att passa ett program så där troget, men med 9A så har det gått.
Telefonissan: Det här med brandmannen var nog en bra och omskakande upplevelse för eleverna. Att inse vad som är viktigt i livet.
Kerstin: Jag antar att besöken i hemmen är till för att vi som tittare ska komma närmare eleverna. Det handlar nog mer om att göra bra TV än att påverka resultatet. För där var ju inga lärare med.
Telefonissan: Ja utifrån positionen som lärare så följer ett speciellt ansvar. Vi umgås med våra elever under en ansenlig del av dagen ofta under flera år. Vi har i viss mån makt över eleverna,
borde åtminstone ha det, och förhoppningsvis deras förtroende. Det är en kombination som gör att vi måste vara extra varliga. Barn är ju ofta försvarslösa i det läget och kan inte värja sig om en vuxen börjar vilja bli kompis eller extraförälder. Det är ju sällan realistiskt att man utifrån lärarrollen kan kliva in i en livslång vänskapsrelation med en elev. Och ja, jag tycker att man ska skydda barn från upplevelser av vuxensvek.