Behovet av forskning om lärares ledarskap.
Skolforskningen har ju genom sina urval av forskningsområden hållit till en bit ifrån skolans verklighet. (Vågar jag säga eftersom detta faktum är dokumenterat i forskning !) :-)
Forskningen lägger bl.a. krutet på att utforska själva lärprocessen hos eleverna och det är naturligtvis viktigt. Men som lärare är man också väldigt upptagen med att fundera över hur i all världen man ska klara av att hantera 23 stycken 7-åringar på en gång eller 27 stycken 9-åringar. Alltså den delen av lärarkunskap som ingen någonsin lär oss (Nej, det får man inte lära sig på praktikplatsen under utbidlningen heller, för vi lärare pratar inte offentligt om vad vi gör när vi lyckas. Detta tillhör den enorma mängden tyst lärarkunskap som ofta betraktas lite nedlåtande av forskare).
Detta som är förbjudet att tala om i den svenska skolan: Hur gör vi som lärare för att erövra mandat från en elevgrupp att vara ledare, så att vi kan lära dem att fungera demokratiskt tillsammans och få dem att sträva mot kunskapsmålen istället för att prata och springa omkring och mobba varandra och sabba i skolmiljön?. Men allt det här är en hemlig sfär som vi aldrig talar om och ännu mindre forskar om!
Om jag tolkar Hans-Åke Scherp rätt så är detta med oron i skolan endast en fråga om demokratiunderskott i lärarens sätt att undervisa. Och han hissar politisk varningsflagg för det han kallar "hårdare tag" ( vad han menar med det vet jag inte för det framgår inte).
Men det är inte så enkelt att eleverna bråkar enbart för att de vill få vara med och bestämma. Det kan gå över styr med ett aldrig så demokratiskt undervisningssätt om inte läraren fått mandat av elevgruppen att vara ledare och använda den makt som följer med ledarskapet. I de återkommande utvärderingar jag gör själv i min klass på hur jag ska göra för att vara en bra lärare så uttrycker eleverna önskan om att få vara med och bestämma, men det klart dominerande önskemålet är att jag ska se till att barnen är snälla mot varandra så att ingen blir utsatt och att jag ska hjälpa dem när de behöver hjälp. De vill att jag ska vara den yttersta garanten för att ingen blir illa hanterad.
Det går att gömma sig bakom politiska floskler om "demokrati" eller psykologiska floskler om att "tala med barnen och deras föräldrar" men när man står där så funkar inte teorierna. Då handlar det mer om ledarskap här och nu. Det är fullt av jobb med förutseende när man bygger upp dagen / undervisningen, fullt av professionell men varm kontakt, fullt av stödskapande bland eleverna, fullt av arbete med att skapa trygghet och fungerande strukturer, osv.
Det handlar inte om att jag som lärare kan gå in där i klassrummet med endast mina eventuella medfödda ledaregenskaper. Det handlar om att nu måste jag vara proffs oavsett vad jag har med mig i bagaget. Barnen har rätt att få en skoltillvaro som gör det möjligt för dem att lära och utforska, få arbetsro och jag som lärare är ansvarig för att skapa den.
Men lärarutbildningen har inte lärt ut den här konsten av erövra och behålla ledarskapet över en elevgrupp och det var heller inte något antagningstest före för att visa upp medfödd auktoritet. Det handlar som lärare om att kastas ut på djupt vatten, försöka kara sig fram och förhoppningsvis samtidigt lära sig med trial and error. Och kanske överleva de första åren med hjälp av snälla kollegor. Jag har avverkat några lärarutbildningar och varje gång försökt ta upp ämnet lärares ledarskap och makt, men varje gång avvisats med lätt föraktfulla kommentarer om att det räcker med att gå in och vara sig själv.
Det här området är bara ett exempel på angelägen men försummad forskning, det finns fler. Den skulle upplevas viktigt för många lärare och användbar av lärarutbildare. Ok, jag tvivlar inte på att det liggen några dammiga avhandlingar och skramlar någonstans i arkiven, men det är inget som forskningen haft fokus på.
(Det här är version 2 av det här inlägget. Jag har nyanserat texten så att det ska framgå vad jag egentligen menar och jag har tagit bort det mest provocerande)
Du har rätt att ha vilken uppfattning du vill.
Men det finns en spänning i att vilja ha makten över en grupp samtidigt som du skall lära dem demokrati. Om du inte är redo att släppa den ifrån dig. Du måste vara beredd att låta gruppens vilja vinna över din planering om den inte fullständigt raserar de mål som du är tvungen att fylla. Och om så sker så finns det alltid möjlighet att förhandla om saken. Du går med på vad en hel grupp önskar, samtidigt som du förhandlar dig fram till något annat, som du behöver för att t.ex. kunna göra en rättvis bedömning.
Genom att du tillämpar demokratins grundvalar och visar att du är beredd att förhandla, ja då är du nog ganska nära att lyckas.
OK, det är inte lätt i dagens skola... och det krävs en hel del arbete eller också bara ett annat sätt att tänka.
Jag tror vi tänker fel ibland. Vi har som lärare redan makten eftersom den följer med rollen. Att visa en grupp elever att du är redo att rucka på den är nog det som skapar mer makt än att göra allt för att få behålla den.
Monika: Nej, Du har fel. Vi som lärare har inte makten med automatik och den följer inte med lärarrollen. Se Dig om i verkligheten!
Och vi har inget stöd för den vare sig i utbildningen eller uppifrån i skolsystemet. Tvärtom så upplever man en tro på att ju mer makt man
kan ta ifrån lärare, desto mer demokratisk blir undervisningen, precis som Du antyder. Men den blir inte demokratisk bara för att läraren tvingas abdikera från sin ledarroll. Det blir en anarki som kan utvecklas till vad som helst.
Jag måste få redskap till och kunskap om hur jag ska kunna ta makten över gruppen i syfte att lära eleverna att använda ett demokratiskt förhållningssätt i praktiken. De är inte födda till demokrater utan det är en lärprocess som jag som lärare ska leda dem framåt i, steg för steg. Och, precis som Du säger, låta dem ta över mer och mer när jag märker att det fungerar. Men vi har inte ens börjat prata om hur det här går till!
Idealet är ju att jag som lärare ska bestämma bara det jag måste bestämma inte ett dugg mer, men jag ska ha makten att vara den yttersta garanten för ett demokratiskt förhållningssätt, precis på samma sätt som grundlagen skyddar ett lands demokrati.
För varje steg i demokratikunskap som gruppen och individerna erövrar så ska de få tillämpa dem och själva använda dem.
Men här är vi dåliga i skolan, både på att se den stegvisa gången i social kompetens och praktisk demokrati (trots att det är centralt i läroplansmålen). Det är självklart att vi tillämpar
bit-för-bit-inlärning i matte, engelska osv, men inte när det gäller praktisk utövning av demokrati.
Det verkar som att praxis är tabu i fler lärarutbildningar än den jag gått. Eftersom alla elever är unika och behöver sitt eget sätt att bemötas så finns det ingen standardlösning som fungerar på alla och som en konsekvens av det var alla former av metodik och ledarskap förbjudna (ledarskap även för att man inte kan ha en ledare i en demokrati (?) =anarki?). Men det är ju snarare just därför som det borde vara mycket diskussioner runt metoder (plural) så att man som blivande lärare har ett stort smörgåsbord av idéer att plocka ur bakfickan beroende på situation istället för att som nu vara helt utelämnad till sin egen kreativitet i stunden. Det enda som diskuterades var hur man socialt skulle hantera elever med problem i hemmiljön, men jag är lärare inte kurator. Ska jag hålla på och ringa till föräldrar, soc, od för att lösa familjens problem eller är det ett jobb för skolans kurator? Jag ska väl koncentrera mig på att försöka få den här eleven att trots allt fokusera på skolan och lärandet?
Och hur ska man hantera elevernas medbestämmande? Det går inte att börja en geologilektion med att fråga vad vill ni lära er idag? Eftersom de flesta elever inte vet någonting om geologi kan de ju inte heller bestämma något. Jag som lärare måste använda min auktoritet och visa ett smörgåsbord av intressanta geologisaker som de kan välja på och dessutom styra i vilken ordning det är lämpligt att studera, vissa saker kanske kräver förkunskaper om något annat, ska man göra en exkursion och titta på stenar eller gamla vulkaner är det ju bra om det är snöfritt osv. Det är ju också demokrati, som att välja bland olika partiprogram framtagna av ideologiska auktoriteter som man som medborgare litar på.
Ja, antagligen är det så. Fast å andra sidan tycker jag att dom borde veta populariteten på den här sidan, så något måste dom ju göra.
Bra skriver föresten, antar att du är lärare av något slag? :)
Bra Inga Mahnusson. Bort med SIA-flummet. Trodde det var utmänstrat sen länge. Tyvärr verkar det inte så.
Förr kom auktoriteten med tjänsteställningen, tex lärare hade auktoritet i egenskap av just lärare. Bankchefen kunde förväntra sig att bli bemött överdånigt för att han (oftast man) var just bankchef. Överhuvudtaget tror de flesta att man kan räkna med ett vist bemötande pga av sin tjänsteposition. Men idag måste man förtjäna auktoritet i högre utsträckning. Minns inte forskarens namn just nu men hon lyfter denna förskjutning av auktoritetsbegreppet kopplat till lärarens yrkesprofession. Man kan märka detta genom uttalanden som "de lyssnar inte längre" eller "jag måste kunna förvänta mig att de gör som jag säger". Ja man kan ju önska det men verkligheten ter sig inte alltid som vi hoppats. I dagens målstyrda skola skulle det passa utmärkt med utbildning av skolapersonal av alla de slag i ledarskapets grunder, då skulle läraren få förståelse för gruppens beteenden i olika faser och situationer och kunna anpassa sitt ledarskap efter det. Så kallat situationsanpassat ledarskap. Många lärare lär sig detta successivt på egen hand eller via kollegor men en del missar detta eller orkar helt enkelt ända fram. Men det är i grunden just målstyrningen som är argumentet här, skolledarnas och lärararnas uppdrag är att leda ett antal elever mot uppställda mål.
I vilken mån tar den forskningen inom pedagogik in delar av ledarskapsforskning? Där kan ju finnas en hel del att hämta. Vad jag vet så är dagens ledarskapsutbildningar inom skolan mest riktad mot de som siktar på rektorsposter, dvs ledare i en organisation med vuxna. Men kan man inte dra rätt många paralleller. När jag, pga brister på jobbet, börjat reflektera över ledarskap, ser jag paralleller till bl.a. barnens situation i skolan. I svenska skolan ska man alltid ha den demokratiska aspekten med, men jag tycker en bra ledare ska med mjuk men fast hand styra in i konstruktiva banor. Fungerar man som ledare så behöver man tillslut göra rätt lite.
På våra rätt små barn så kan jag se att visst vill de vara med att bestämma, men det finns ändå en gräns när de vill ha stödet från vuxenvärlden, en trygghet och "kontroll" att det är OK. Dotterns bild av skolan är också att läraren ska vara en "demokratisk ledare", dvs lyhörd men inte desto mindre en ledare. Hennes lärare lyckas också ganska bra i balansgången. Än så länge.
Hmmm... blev säkert lite otydligt men dina inlägg väcker så många tankar så jag vet inte var jag ska börja...
Dr no: Känner igen det här med att hantera utagerande barn med samtal och åter samtal. Och det måste självklart också till, även om vi inte får ta på oss rollen som kurator, för det området behärskar vi inte. Men de här samtalen löser inte alltid situationen i klassen, klassrummet. Och detta med lärares ledarskap över gruppen handlar om andra saker.
En stor del av demokratiarbetet handlar ju om att träna barn till att våga ta plats i gruppen, att formulera sig muntligt i stor grupp, att våga prata och framföra åsikter och förslag. Och att läraren finns där som en garant för att den enskilde inte blir trakasserad med skratt och hån
när den vågar yttra sig. Demokrati är inte att låta de mest högljudda och talföra breda ut sig och bestämma. Fast det ser säkert demokratiskt ut.
Emma: Mmm Du gissar rätt, jag är lärare för små barn i grundskolan, 1:an och 2:an just nu. Men jag har jobbat med äldre också.
Per: Oj, någon mer som minns SIA, Skolans inre arbete. Den var omstörtande, ja.
Fredrik: Just därför att den här auktoriteten som förr följde med tjänsten är borta så är det viktigt med en ordentlig ledarskapsutbildning av lärare, både teoretiskt och praktiskt. Åtminstone ett erkännande av att läraren måste ta på sig ett ledaransvar i jobbet. Man kan inte fortsätta och låtsas som om det bara är att gå in i klassrummet och vara sig själv. Dagens lärare har behov av att arbeta sig fram till mandat från eleverna (och föräldrarna!) att leda klassens arbete.
Det finns en hel del skrivet om elevernas situation i klassrummet men väldigt lite om lärarens situation, utifrån lärarens ledarskapsroll.
Men jag tror inte att detta är någon skillnad i en målstyrd skola och en annan skola. Det finns ett stort behov av medvetna ledare i lärarrollen oavsett.
Lotten: Ledarskap inom skolan handlar inte ofta om lärares ledarskap i klassrummet mer än på ett mycket allänt hållet och teoretiskt plan.
Så blir det som Du skriver, om man lyckas med ledarskapsarbetet och demokratiarbetet som lärare så blir man till slut nästan överflödig. Det flyter på ändå. Förmågan att axla demokratikrav kommer ju ofta parallellt med barns ökade gruppmognad. Roligt att Din dotter är nöjd med sin lärare.
Helt lysande insikter du kommer med här. Kommer ihåg min skoltid way back. De lärare som nådde bäst fram till eleverna var de som fick respekt som ledare. Unga nyutexaminerade osäkra lärare krossades totalt av klassen.
Värsta exemplet var på gymnasiet när en ung kvinna halvgråtande sa att hon kunde vara våran storasyster när någon kallade henne för kärring. Gissa om hon kunde köpa tillbaka makten någongång...
Sen fanns dessa lärare som varit med ett tag - som bara behövde gå in i ett rum för att alla skulle tystna. De som kunde vara barska när det behövdes, höll på reglerna. Dessa var de populäraste av lärarna. Det var inget velande med dem. Hur de hade lyckats vet man inte, men de klarade alla nya elever på samma sätt.
Att säga att det är odemokratiskt att ha en ledare i klassrummet som en del i kommentarerna verkar känns väldigt långsökt. Om inte läraren har koll, har regler så skadas de som är intressarad av att lära sig. Dessa elever kryper hellre in i sitt skal ddå risken är att de utagerande eleverna som har makten sitter och skrattar ut "töntarna" som anser att man ska försöka svara på frågorna och gärna prestera bra. Riktigt bra och motiverade elever lär sig ändå - i hemlivghet, men man förlorar många av de som ligger "i mitten" då all kraft läggs på dem med problem.
Lena: Tack för vänliga ord om mitt inlägg!
Jag känner igen den bilden Du ger av hur elever medvetet krossar en ung
lärare. Jag gick själv i en väldigt elak klass en gång i tiden, där var lärarmobbningen medveten och uträknad och planerad på ett grymt sätt. Och orsaken var egentligen ren skär maktlystnad hos en liten grupp tongivande elever i klassen. Ingen annan vågade säga nåt emot dem. Hennes försök att vara en demokratisk lärare föll på hälleberget eftersom hon inte erövrat ledarskapet först.
Som lärare under många år har jag fått se problemet från andra sidan, även om slumpen har förskonat mig från att bli utsatt själv.
Att säga nej direkt och hänvisa mig om att se mig om i verkligheten, ger inga nya insikter.
Jag talade inte om att läraren skulle abdikera. Utan om att använda sig av möjligheten att förhandla. I så fall skulle alla som förhandlar abdikera från sina ledarroller. Så fungerar det inte riktigt.
Det är oerhört svårt att få en kommentar publicerad här... det blir felmeddelande och det är trögt. Men kommer skriva om det här på min egen blogg lektorio.wordpress.com. Titta in där om några dagar.
Monika: Ursäkta mig om jag uttryckte mig för bryskt. Det var inte meningen.
Men jag tar fortfarande absolut avstånd från tanken på att det med lärarrollen med automatik skulle följa makt. Det kan ha varit så förr, det vet jag inte, men så är det inte i dagens skola. Och den makt som lärare hade förr i klassrummet var nog inte alla gånger en makt given p.g.a mandat nerifrån, från eleverna, utan en makt given uppifrån. Men nu talar vi om åtskilliga
decennier bakåt i tiden. Det är möjligt att jag borde ha redovisat forskningsresultat som grund för mitt påstående men här på bloggen blir det glest mellan fotnötterna.
:-)) I just den här frågan räcker det att gå ut till vilken större skola som helst och prata runt med lärarna så får Du bekräftat det jag påstår.
Däremot så finns möjligheter för lärare att få elevers mandat att inta en ledarroll och med den följer makt, men det är en annan femma. Och många lärare (åtminstone bland av dem som blir kvar i skolans värld!) lyckas
att få det här mandatet, åtminstone från de flesta av sina klasser.
Men jag är övertygad om att det finns ett antal duktiga och demokratiskt inriktade lärare som har gett upp på vägen och bytt jobb just därför att de inte orkat med den här biten, att erövra lärarrollen. De har oftast heller inte fått det stöd som egentligen behövts.
Alla: Blogg.se har problem idag, precis som Monika skriver, jag har också försökt komma in på bloggar men misslyckats.