9A Självförtroende - Yes!
Återigen en fempoängare i klass 9A - programmet! Det är självförtroende som gäller, att lita på den egna förmågan att väcka den till liv där den avsomnat eller släckts ut! Det visas suveränt i programmet. Om och om igen trummar lärarna in i huvudet på eleverna att de kan, de vill, de klarar det här. Inte en gång, inte två gånger, utan hela tiden, om och om igen.
Jag kan inte låta bli att tänka på en god vän och granne. Vi brukar retas med mannen i huset och säga att Du måste köpa blommor till Din fru och tala om hur mycket Du älskar henne. Då ler han milt överseende och säger att det där sa han en gång för 20 år sedan och då lovade han samtidigt att meddela om det blev någon förändring, så han behöver inte hålla på och tjata. Det kan funka när det gäller äktenskap men det funkar inte när det gäller elever. De behöver höra det om och om igen att de kan, de klarar det, det funkar. Och de behöver hela tiden få utmaningar som är lagom, inte för svåra, inte för lätta. Utan lagom.
Långsamt lastar nu lärararna (och det faktum att det TV-inspelas!) av det negativa grupptrycket som hållit elever nere. Det har inte varit tillåtet att prestera goda resultat i klass 9A förut. Den som har gjort bra skolresultat har legat i riskzonen för utstötning. En elev antyder det försiktigt, goda resultat är inget man ville visa upp förut. Nu släpper det och eleverna som egentligen kan och vill vågar "komma ut ur lågpresterar- garderoben" där de säkert varit fångna i många år.
Sen inser jag ju att jag faller pladask och handlöst för en av eleverna. Det är en kantstött igelkott som luras, ljuger och bedrar, som hela tiden gömmer sig bakom skämt och show, som vägrar med ett glatt leende, som har en språkförmåga långt utöver det vanliga (hörs i dialekthärmningen, i engelskuttalet och det sätt han använder engelskuttryck i svenskan och det i övrigt lediga språket). Han har en integritet som är absolut och han låter sig inte dras med i något som han inte själv gått med på. Ala förstås.
Med åren så har min respekt för eleverna som individer vuxit. Var och en av dem försöker få ihop sitt liv på bästa sätt och de får ofta kämpa hårt för att lyckas överallt och göra alla nöjda; hemma, i skolan, bland kompisar, i hobbysammanhang osv. De är små hjältar allihop och de får kämpa med varierande odds och kort livserfarenhet. Jag som lärare har förmånen att få följa dem på nära håll och visst berör de mitt hjärta alla, oavsett om utsidan skulle mest bestå av taggar och kanter.
Vet inte hur vanligt det där med det negativa grupptrycket är, men att det finns är alldeles klart. Min ena dotter gick ju i en sån klass, en hoprafsad klass med många elever från förorten som valt att flytta in till en skola i stan. Det är så man gör på innerstadsskolorna här när intresset från förorten pockar på; sätter dem alla i samma klass och slänger in en handfull vikarier till dem. En av dessa var även klassläraren som på föräldramötet präntade i oss föräldrar hur viktigt det var att elever som fått bra betyg på något prov höll tyst om det för att inte skapa dålig stämning i klassen!
I fina villaförortsskolan där de andra två gick var det tvärtom, särskilt i matteklassen som den ena gick i. Ett positivt grupptryck som faktiskt inte heller var särskilt lyckat eftersom det lätt fick normalpresterande elever att känna sig dumma och sedda över axeln.
Det är intressant att det är människor med barn i skolan som har mest förtroende för lärarna. De som brukar ha mest negativ attityd till skolan är äldre som inte satt sin fot i en skola på några decennier, skulle gissa att 90 procent av de kritiska skolinsändarskribenterna är män över 65 år. Men jag gissar att även föräldrar till förskolebarn ligger rätt illa till. Om det inte vore så skulle inte strömmen till friskolorna fortsätta. Blir så trött varje gång jag hör en ung mamma som inte orkat bry sig om skillnader mellan olika skolors pedagogiska metoder säga att vad som helst måste vara bättre än den kommunala skolan.
Förutom matematikläraren så är jag djupt imponerad av gymnastikläraren. Han gör det som jag alltid har önkskat av lärarna, speciellt i Medis fall, även om hon inte varit lika bångtsyrig som den lilla "igelkotten"..;-)). Han tar det i den takt eleven "klarar". Han inser hur starkt motståndet är och försöker inte "tvinga" förståndet eller förnuftet hos killen utan han sätter in insatsen precis och exakt där eleven behöver och klarar av den. Det innebär att eleven får en möjlighet att lyckas..trots att det för oss utomstående kan te sig nästan som en löjlig liten detalj att lyckas med. Varje litet steg som lyckas, hur litet det än är, ger en liten liten byggsten till ett nytt självförtroende. Han gör visserligen likadant med de andra eleverna, men där kan han gå lite "hårdare" fram eftersom de redan har lite bättre självförtroende och behöver inte nyggas upp från grunden, snarare byggas vidare på.
Jag instämmer i det Marie säger här ovan! Jag är helt såld på denna 9:de klass och blir så glad att det inte finns några "hopplösa" fall! Att de får en positiv feed back och kan bättra på sin självkänsla och få ett självförtroende som växer...Önskar bara att alla ungar kunde få ha det så!
Annaa: Det där med grupptryck kan ju slå olika både positivt och negativt. Jag tror att på mindre orter på landsbygden kan det negativa grupptrycket också vara vanligt.
Inställningen till skolan präglas nog tyvärr väldigt mycket av mediabilden och den kommer ju att dominera om egna erfarenheter i form av föräldraskap saknas. Och mediabilden är ju tråkigt nog mörk, ibland av goda skäl men inte alltid. Det ska ju hårddras och polariseras för att ge rubriker.
Marie: Jag håller med Dig om att gympaläraren gör ett bra jobb här. Idrotten kan ju för många vara en mara och full av prestationskrav. Om man misslyckas med mattetal blir inte så synligt men när det gäller idrott så syns tillkortakommandena direkt och väldigt påtagligt, plus att en del ungdomar känner sig klumpiga i kroppen under en period.
Kerstin: Skolan skulle vara uppbyggd så att det blev möjligt för alla elever att känna trygghet och lust att lära.
Skolidrotten är ju fortfarande ett elände. Det borde ju som sagt vara förbjudet för dem som själva var bäst i klassen i gympa att bli idrottslärare. Mina barn retar sig även på gympaläraren i 9a och hans tjat om att det är roligt. Jag har inte kollat in så noga men de säger det. De, framförallt Äldsta, hävdar att de blir minst lika provocerade av att bli pådyvlade att gympa är roligt som av prestationskraven. Det är ju ändå prestationen det handlar om. Förmodligen är de väl illa skadade av alla hemska gympalärare de haft. Jag förstår vad de menar. Jag har haft en bra gympalärare. Hon sa aldrig ett ord om att gympa var roligt, men hennes lektioner var ofta riktigt roliga.
Annaa: Nej, det är klart att allt som man gör i skolan behöver inte vara roligt. Jag får erkänna att jag hörde till dem som inte gillade idrott. Jag minns bara att jag frös jämt och tillbringade en stor del av tiden att bekymra mig om huruvida läraren tänkt hitta på några övningar som jag slog mig på, typ hoppa bock eller så.