Farliga ord!
Olika områden har sina farliga ord. Inom mitt område, skolan, är ordet "lydnad" ett farligt ord. Kom på det igår när jag fick se att min rektor som ett kuriosum lagt fram militära försvarets pedagogiska bibel. Det var alltså en tjock bok om hur man undervisar inom försvaret. (Min rektor kommer från den militära världen är alltså inte lärare i botten).
När jag slog på måfå i boken så hamnade jag på ett kapitel med rubriken lydnad. Där konstaterades att man inte kan tvinga någon att lyda. Lyder gör människor bara om de gillar uppdraget de får och gillar den som gett det. Det vore omöjligt att använda det ordet i en pedagogisk skrift i skolan eller i en lärarutbildning. Däremot kan vi diskutera fenomenet lydnad, bara vi inte använder själva ordet. Vi använde istället uttryck som att "vi skapar regelsystem", "vi upprätthåller ordningen", "vi strukturerar", "vi upprätthåller regler" osv.
Säkert har vi fler farliga ord, men jag kommer inte på något mer just nu.
När jag slog på måfå i boken så hamnade jag på ett kapitel med rubriken lydnad. Där konstaterades att man inte kan tvinga någon att lyda. Lyder gör människor bara om de gillar uppdraget de får och gillar den som gett det. Det vore omöjligt att använda det ordet i en pedagogisk skrift i skolan eller i en lärarutbildning. Däremot kan vi diskutera fenomenet lydnad, bara vi inte använder själva ordet. Vi använde istället uttryck som att "vi skapar regelsystem", "vi upprätthåller ordningen", "vi strukturerar", "vi upprätthåller regler" osv.
Säkert har vi fler farliga ord, men jag kommer inte på något mer just nu.
Tacit knowledge 1 - basic kommunikation
NU KOMMER DET EN HIMLA LÅNG DRAPA, SÅ SLUTA LÄSA NU OM DU INTE ÄR SPECIELLT INTRESSERAD AV ÄMNET.
Jag tänkte först när jag gav mig in i bloggandet att det måste vara korta enkla budskap, men sen läste jag en lång text av Annika Tiger om feministisk litteratur ur ett historiskt perspektiv och den var flera decimeter lång minsann och skitbra. Så nu vågar jag också skriva långt, givetvis med risk att vara långrandig.
Så börjar jag då spåna i det jag kallar tacit knowledge, det som är det tysta erfarenhetskunskapen, den som inte finns på papper, men som finns där med den instinkt som många års iakttagelse ger. Det behöver inte betyda att den är rätt. Ibland ser vi naturligtvis fel och ibland är säkert den tysta kunskapen ett hinder för att komma vidare och ta till sig annan kunskap. Men jag tar mig i alla fall rätten att ibland spåna i det jag upplever att jag har tagit till mig av tacit knowledge efter att ha arbetat med barn (människor) i snart 40 år (Oj, är det så himla länge!). Jag har ju haft förmånen att få arbeta med barn på många olika vis; språkträning med nyfödda kommunikationshandikappade barn, undervisning av autistiska barn, alldeles vanlig undervisning av alldeles vanliga barn (om det nu finns några alldeles vanliga barn, för mig är alla barn ovanliga och speciella).
Hur umgås vi med varandra? Hur pratar vi? Hur blir vi sociala?
Det är frågor som är bland de mest spännande att fundera över i människoarbete och barnarbete. När man arbetar med barn så kommer det så nära och man får som vuxen exklusiva möjligheter att iaktta samspel på nära håll och över tid. Hur börjar det? Varför börjar det? Hur utvecklas det? Varför slutar det?
Från början är vår kommunikation rytm. Att uppfatta rytm är det första språket. Det ofödda barnet lever hela tiden med mammans hjärtslag nära och den rytmen kommer att ha en viss betydelse hela livet. Snabbare takt stressar oss, långsammare lugnar ner oss. När vi köper ny hundvalp så lägger vi en klocka under filten för att hjälpa valpen att komma till ro de första nätterna.
Det lilla spädbarnet rör sig i takt med mammans talrytm. Man kan filma det här och spela upp långsamt , då blir det tydligt. Nu pratar jag om mammans, det kanske också gäller pappans, men jag tror att det man forskat på är mamman. Kanske är det logiskt eftersom mamman är den första varelse barnet hör, eventuellt även under fostertiden. Det lilla barnets rörelser, som alltså ser helt slumpmässiga ut rör sig alltså redan i takt med den vuxnes prat.
Det lilla barnet har en stark instinktiv drift att härma rytmen i talet för att bygga in den rytmen i kroppen. Då är vi direkt inne på en intressant aspekt av språk o kommunikation; det sitter mindre i munnen / orden, mer i kroppen. Barnets drift att härma finns också med mycket tidigt och den är förutsättningen för kommunikation. Redan ganska små spädbarn kan fås att härma oss när vi exempelvis sticker ut tungan eller blinkar. Härmningen är alltså även visuell inte bara auditiv. Och båda delarna är förutsättningar för det som sedan ska bli språk och språk i vid bemärkelse; kommunikation.
Här börjar alltsammans. Jag tror att språket egentligen lärs in här, vid den här tiden. Det är här som lusten att ha kontakt med andra människor börjar, naturligtvis utifrån medfödda instinkter. (Och naturligtvis utifrån att det finns kärlek)
Men det som händer här är inte en ensidig process att barnet bara härmar den vuxne utan att den vuxne också svarar adekvat. När barnet gör ett ljud så får det en härmning eller ett svar från den vuxne, när barnet gör en rörelse så får det ett gensvar. Vi tar en liten hand som sträcks upp. Vi kommer när barnet kallar på oss genom gråt. Det uppstår en kommunikation på barnets villkor. Det är väldigt mycket barnet som styr den här processen och den vuxne som svarar.
Utifrån det här scenariot så kan man fundera. Om nu barnet inte ger de "rätta" signalerna till mamman och tar initiativ till kommunikation vad händer då med mammans instinktiva svar? För det finns barn som är födda med genetiska egenheter som gör att de har defekter i just de här områdena som svarar för grundläggande kroppskommunikation. Om det är riktigt svåra defekter så kallar vi det autism. Om det är lite enklare defekter så kallar vi det för DAMP, Asperger syndrom, ADHD eller andra märkliga bokstavs / sifferkoder. Fast jag är övertygad om att det är inte frågan om att människor är antingen det ena eller det andra utan att vi alla befinner oss på en glidande skala från supersocial till mycket autistisk.
Åter alltså till barnet som pga genetiska egenheter inte ger mamman de rätta kommunkationssignalerna från början, vad händer då? Jag kan inte låta bli att återkoppla till gammal forskning som sade att autism berodde på känslomässigt kalla mammor! (Helt fel visade det sig senare!) Kanske var det helt enkelt tvärtom; barn med medfödd autism hade släckt ut mammans instinktiva gensvar i kommunikationen och då uppfattades hon som kall? Jag har länge funderat över vad som händer med en mammas instinktiva medfödda gensvar om hennes första barn är autistiskt. Släcks gensvaret ut bara på det barnet, har hon det kvar till nästa barn? För jag föreställer mig att hon inte fortsätter att försöka få gensvar från ett barn som inte ger något svar tillbaka i form av ljud, rörelse, gester, miner, ja. hela samspelet mellan spädbarn och mamma.
Omvänt är också intressant att fundera över. Om mamman har de här genetiska defekterna och inte ger barnet rätt gensvar på dess instinktiva första kommunikationssignaler, vad händer då med barnets kommunikationsförsök? Släcks de ut eller fortsätter de oförtrutet tills någon ger gensvar? ( En mamma kan ju också vara förhindrad att ge rätt gensvar pga sociala omständigheter; brist på ork, sjukdom, droger, alkohol osv. )
Nu skriver jag för enkelhetens skull mamman, men det kan säkert vara en annan person som är barnets första kommunikationspartner eller oftast säkert flera; pappa, syskon, far-mor-föräldrar osv. Jag tror ju att barn suger åt sig det som bjuds i omgivningen, de är små maskrosor när det gäller att överleva och ta till sig det som bjuds av kommunikation och kärlek och kroppskontakt, alltså de här basbehoven som är livsviktiga för överlevnad att få tillfredsställda på något sätt.
Det får bli allt för den här gången. Vid något senare tillfälle ska jag fortsätta spåna runt hur jag upplever kommunikation hos äldre barn och vuxna utifrån det här perspektivet och hur jag tänker om hur man kan hjälpa / stjälpa människor med grundläggande kommunikationssvårigheter.
Jag tänkte först när jag gav mig in i bloggandet att det måste vara korta enkla budskap, men sen läste jag en lång text av Annika Tiger om feministisk litteratur ur ett historiskt perspektiv och den var flera decimeter lång minsann och skitbra. Så nu vågar jag också skriva långt, givetvis med risk att vara långrandig.
Så börjar jag då spåna i det jag kallar tacit knowledge, det som är det tysta erfarenhetskunskapen, den som inte finns på papper, men som finns där med den instinkt som många års iakttagelse ger. Det behöver inte betyda att den är rätt. Ibland ser vi naturligtvis fel och ibland är säkert den tysta kunskapen ett hinder för att komma vidare och ta till sig annan kunskap. Men jag tar mig i alla fall rätten att ibland spåna i det jag upplever att jag har tagit till mig av tacit knowledge efter att ha arbetat med barn (människor) i snart 40 år (Oj, är det så himla länge!). Jag har ju haft förmånen att få arbeta med barn på många olika vis; språkträning med nyfödda kommunikationshandikappade barn, undervisning av autistiska barn, alldeles vanlig undervisning av alldeles vanliga barn (om det nu finns några alldeles vanliga barn, för mig är alla barn ovanliga och speciella).
Hur umgås vi med varandra? Hur pratar vi? Hur blir vi sociala?
Det är frågor som är bland de mest spännande att fundera över i människoarbete och barnarbete. När man arbetar med barn så kommer det så nära och man får som vuxen exklusiva möjligheter att iaktta samspel på nära håll och över tid. Hur börjar det? Varför börjar det? Hur utvecklas det? Varför slutar det?
Från början är vår kommunikation rytm. Att uppfatta rytm är det första språket. Det ofödda barnet lever hela tiden med mammans hjärtslag nära och den rytmen kommer att ha en viss betydelse hela livet. Snabbare takt stressar oss, långsammare lugnar ner oss. När vi köper ny hundvalp så lägger vi en klocka under filten för att hjälpa valpen att komma till ro de första nätterna.
Det lilla spädbarnet rör sig i takt med mammans talrytm. Man kan filma det här och spela upp långsamt , då blir det tydligt. Nu pratar jag om mammans, det kanske också gäller pappans, men jag tror att det man forskat på är mamman. Kanske är det logiskt eftersom mamman är den första varelse barnet hör, eventuellt även under fostertiden. Det lilla barnets rörelser, som alltså ser helt slumpmässiga ut rör sig alltså redan i takt med den vuxnes prat.
Det lilla barnet har en stark instinktiv drift att härma rytmen i talet för att bygga in den rytmen i kroppen. Då är vi direkt inne på en intressant aspekt av språk o kommunikation; det sitter mindre i munnen / orden, mer i kroppen. Barnets drift att härma finns också med mycket tidigt och den är förutsättningen för kommunikation. Redan ganska små spädbarn kan fås att härma oss när vi exempelvis sticker ut tungan eller blinkar. Härmningen är alltså även visuell inte bara auditiv. Och båda delarna är förutsättningar för det som sedan ska bli språk och språk i vid bemärkelse; kommunikation.
Här börjar alltsammans. Jag tror att språket egentligen lärs in här, vid den här tiden. Det är här som lusten att ha kontakt med andra människor börjar, naturligtvis utifrån medfödda instinkter. (Och naturligtvis utifrån att det finns kärlek)
Men det som händer här är inte en ensidig process att barnet bara härmar den vuxne utan att den vuxne också svarar adekvat. När barnet gör ett ljud så får det en härmning eller ett svar från den vuxne, när barnet gör en rörelse så får det ett gensvar. Vi tar en liten hand som sträcks upp. Vi kommer när barnet kallar på oss genom gråt. Det uppstår en kommunikation på barnets villkor. Det är väldigt mycket barnet som styr den här processen och den vuxne som svarar.
Utifrån det här scenariot så kan man fundera. Om nu barnet inte ger de "rätta" signalerna till mamman och tar initiativ till kommunikation vad händer då med mammans instinktiva svar? För det finns barn som är födda med genetiska egenheter som gör att de har defekter i just de här områdena som svarar för grundläggande kroppskommunikation. Om det är riktigt svåra defekter så kallar vi det autism. Om det är lite enklare defekter så kallar vi det för DAMP, Asperger syndrom, ADHD eller andra märkliga bokstavs / sifferkoder. Fast jag är övertygad om att det är inte frågan om att människor är antingen det ena eller det andra utan att vi alla befinner oss på en glidande skala från supersocial till mycket autistisk.
Åter alltså till barnet som pga genetiska egenheter inte ger mamman de rätta kommunkationssignalerna från början, vad händer då? Jag kan inte låta bli att återkoppla till gammal forskning som sade att autism berodde på känslomässigt kalla mammor! (Helt fel visade det sig senare!) Kanske var det helt enkelt tvärtom; barn med medfödd autism hade släckt ut mammans instinktiva gensvar i kommunikationen och då uppfattades hon som kall? Jag har länge funderat över vad som händer med en mammas instinktiva medfödda gensvar om hennes första barn är autistiskt. Släcks gensvaret ut bara på det barnet, har hon det kvar till nästa barn? För jag föreställer mig att hon inte fortsätter att försöka få gensvar från ett barn som inte ger något svar tillbaka i form av ljud, rörelse, gester, miner, ja. hela samspelet mellan spädbarn och mamma.
Omvänt är också intressant att fundera över. Om mamman har de här genetiska defekterna och inte ger barnet rätt gensvar på dess instinktiva första kommunikationssignaler, vad händer då med barnets kommunikationsförsök? Släcks de ut eller fortsätter de oförtrutet tills någon ger gensvar? ( En mamma kan ju också vara förhindrad att ge rätt gensvar pga sociala omständigheter; brist på ork, sjukdom, droger, alkohol osv. )
Nu skriver jag för enkelhetens skull mamman, men det kan säkert vara en annan person som är barnets första kommunikationspartner eller oftast säkert flera; pappa, syskon, far-mor-föräldrar osv. Jag tror ju att barn suger åt sig det som bjuds i omgivningen, de är små maskrosor när det gäller att överleva och ta till sig det som bjuds av kommunikation och kärlek och kroppskontakt, alltså de här basbehoven som är livsviktiga för överlevnad att få tillfredsställda på något sätt.
Det får bli allt för den här gången. Vid något senare tillfälle ska jag fortsätta spåna runt hur jag upplever kommunikation hos äldre barn och vuxna utifrån det här perspektivet och hur jag tänker om hur man kan hjälpa / stjälpa människor med grundläggande kommunikationssvårigheter.
Tacite knowledge intr.
Började titta på "Mission Impossible" men orkade inte vidare efter nyheterna. Är det åldern tro att det är svårt numera att hålla ihop en komplicerad handling med mycket folk iblandat och att man hela tiden kastas mellan platser, intriger och goda som är onda och onda som är goda? Till slut har jag noll koll på alltihop och det blir bara ointressant. Och jag förstår ju att det är mitt fel för denhär filmen är ju bara så upphaussad. Dessutom ska ju Tom Cruise vara så snygg sägs det och jag tycker bara att han ser stirrigt puckad ut. Det har blivit allt svårare att sätta sig framför TVn och stanna där. Det blir sällan numera.
Vet inte om det stavas så heller, kanske Tacit knowledge. Jag ska någon gång börja skriva om Tacite knowledge, så jag kan lika gärna börja nu. Färdig lär jag inte bli i alla fall idag. Tacite knowledge är väl delvis ett pedagogiskt fackuttryck så jag får väl förklara det för den som inte stött på det förut. Det handlar alltså om tyst kunskap; den sortens kunskap som inte finns dokumenterad. Den är inte vetenskapligt framtagen i några forskningsresultat och den ingår inte i utbildning för ett yrke egentligen. Det är den sortens kunskap som en människa förvärvar genom sin egen yrkeserfarenhet parad med den egna inhämtade formella kunskapen. Termen brukar användas när det gäller tyst kunskap i yrkesverksamhet, men jag antar att den i princip borde kunna användas till all sådan tyst personlig kunskap.
Den kunskapen har länge varit icke godkänd i vetenskapliga sammanhang, men har numera fått ett slags erkännande, eller åtminstone ett erkännande av att den finns och ett namn.
Jag kommer att skriva mer om Tacite knowledge framöver, detta var en liten introduktion bara.
Vet inte om det stavas så heller, kanske Tacit knowledge. Jag ska någon gång börja skriva om Tacite knowledge, så jag kan lika gärna börja nu. Färdig lär jag inte bli i alla fall idag. Tacite knowledge är väl delvis ett pedagogiskt fackuttryck så jag får väl förklara det för den som inte stött på det förut. Det handlar alltså om tyst kunskap; den sortens kunskap som inte finns dokumenterad. Den är inte vetenskapligt framtagen i några forskningsresultat och den ingår inte i utbildning för ett yrke egentligen. Det är den sortens kunskap som en människa förvärvar genom sin egen yrkeserfarenhet parad med den egna inhämtade formella kunskapen. Termen brukar användas när det gäller tyst kunskap i yrkesverksamhet, men jag antar att den i princip borde kunna användas till all sådan tyst personlig kunskap.
Den kunskapen har länge varit icke godkänd i vetenskapliga sammanhang, men har numera fått ett slags erkännande, eller åtminstone ett erkännande av att den finns och ett namn.
Jag kommer att skriva mer om Tacite knowledge framöver, detta var en liten introduktion bara.
Enkelt och känt funkar - bild!
Vi har på kort tid haft två förställningar med teater på skolan för de yngsta barnen. Det var dels gymnasieskolans elever som gjorde en enkel dramatisering av "Hans o Greta", dels den här dockteatern i kyrkan om uppståndelsen. Båda har varit enkelt uppbyggda stories med för eleverna delvis känt innehåll. Men ungarna har suttit som ljus, tittat och lyssnat. Vi har inte behövt tjata på någon. Ändå har det varit stora elevgrupper.
Sedan kan vi ibland ha ganska avancerade teaterföreställningar med proffs utifrån, dyrt inköpta av kommunala kulturpengar, där vi inte får barnen vare sig att lyssna eller sitta still. Föreställningar där aktörerna själva har gormat på barnen för bristande engagemang. Det känns ibland som att proffsföreställningarna blir för komplicerade för barnen med avancerade dubbla budskap som inte går in. Det är mer som vuxenteater fast man gör den för barn. Eller krystat "roliga" föreställningar där inte ens skådespelaren tycker det är roligt. Ibland kan det också rent ut kännas som om skådespelarna är "deporterade" till barnteater för att de inte anses kvalificerade nog för "riktig" teater eller att de skäms för att göra teater för barn.
Gedigen skolbyggnad - bild 2
I den gamla delen av skolan, den som är byggd med kvalitet, är klassrummen gjorda utifrån ett barnperspektiv. Den som ritade rummen har tänkt till hur barn behöver ha det på sin arbetsplats. Det är högt i tak vilket ger ljus och rymd och luft. Fönstren är höga vilket släpper in massor av dagsljus även om det är disigt ute. Samtidigt går inte fönstren så lågt ner att barnen ser ut när de sitter ner och arbetar. Det är en fördel, speciellt för barn som är lättstörda och som tappar koncentrationen fort. För dem är det tryggt att veta att man de inte behöver hålla på och kolla vad som sker ute på skolgården. Väggarna är tjocka och släpper inte igenom störande ljud utifrån eller från andra klassrum eller korridoren. Gynnar också barn med koncentrationssvårigheter. Korridorerna här är stora och ger möjlighet till att röra sig lite i avvaktan på att lektionen börjar. Visst är allt slitet på ytan, men det känns ändå lyxigt att jobba i det här huset.
Märkligt att man för så länge sedan (byggt första hälften av 1900-talet) tyckte sig ha råd att satsa på skolan och bygga med så hög kvaltiet. Det kan inte ha varit gratis då heller. Märkligt också att man byggde utifrån barnens behov på ett annat sätt än man gör idag.
Gedigen skolbyggnad - bild 1
Kolla på den här bilden från den gamla delen av vår skola! Det är stenplattor i golvet överallt, såna här gamla med ortoceratiter och trilobiter i. Det är ett järnräcke som klarar av även våra vildaste ungar år ut och år in utan att gå sönder. När jag jobbar i den här delen av huset kan jag känna mig viktig och påkostad, som om skolan var en betydelsefull del av samhället, en del av samhället som det var värt att satsa på. Så tror jag barnen som går här också omedvetet känner. Skolbyggnaden fick kosta en slant och det byggdes med god kvalitet för att hålla i århundraden. Väggarna är halvmetertjocka.
Svenskämnet i skolan forts.
Annaa har kommenterat mitt förra inlägg om svenskämnet och jag går vidare här i ett inlägg istället för i en kommentar.
Jag håller helt med Dig att vi ska jobba aktivt med det muntliga i skolan. Hos mig har det hög prioritet. Varje barn har varje dag möjlighet att berätta något inför klassen och jag upplever att det har gett dem en god vana att tala inför en grupp och framföra det man vill ha sagt på ett begripligt sätt.
Tre gånger i veckan i svenskan så får eleverna berättar om det man precis läst för varandra två och två. Det ger mig en bra koll på att de verkligen förstått det lästa och inte bara rabbel-läst. Det ger eleverna en god övning i att muntligt referera och sammanfatta vilket de har nytta av både inom o utom skolan.
När det gäller kroppsspråk så skulle jag ju vilja göra mer, men där har jag ingen utbildning och tror instinktivt att det borde handla om drama / teaterpedagogers insats. Men jag är inte säker.
Jo, barn idag är bildkommunikatörer tveklöst, men jag menar alltså inte enbart detta att själv sitta och rita sina bilder för att ta hem och visa mamma eller ha med i en redovisning. Jag menar kommunikation i vid bermärkelse i tid och rum.
Vad berättar människor som levt tidigare för oss och hur gör de det ? Här är det tveklöst mycket mer av bild; rörlig o stilla i olika former idag.
Vad berättar / lämnar vi efter oss till kommande generationer? Jag tror inte att jag är fel ute om jag säger att de flesta av oss kommer att lämna betydligt mer bild / film (familjebilder på cd / hårddisk, filmer på familjen och barnen från vardag o resor ex) efter oss än generationerna före oss. Min mamma efterlämnar till kommande generationer en välskriven dagbok från hela sitt liv men inte speciellt många bilder. Jag nämner det som jämförelse. För mig är kommunikationen i tid viktig, både att jag själv lämnar något berättat efter mig till de efterkommande (bloggen!!!) och att jag kan få mig till livs hur människor hade det förr.
Med kommunikation menar jag också kommunikation i rumslig bemärkelse. Hur vi umgås i vardagen med människor som vi inte för tillfället kan tala med pga att de befinner sig en bit bort..
När jag var liten så skrev jag brev som jag tidigare berättat och jag fick brev. Detta både till föräldrar, släktingar och vänner.
Barn idag skriver också till andra och till varandra, mest via mail, chatt och sms dock. Och här finns ofta med bilder, filmsekvenser och symboler som komplement till det skrivna ordet. Framför allt så kommunicerar man med nutidens hjälpmedel så ofta att det nästan liknar en muntlig dialog. Man behöver inte längre göra långa skriftliga utläggningar i brevform som man får svar på om någon månad. Det blir mer nåt man väntar svar på samma dag, korta snabba dialoger.
Detta skulle jag vilja fundera över i skolans värld om vi ska enbart fördöma barnens egna kommunikationsvägar eller om vi ska hjälpa dem att utveckla dem också. Det håller någonstans på att dela sig idag. Vi lär ut gammaldags brevskrivning och texthantering och gammaldags dagboksskrivning men i barnens verklighet så har de inte så stort behov av att använda det längre.
It samhället har gett oss verktyg till annan kommunikation.
Vi lär liksom ut ett gammalt fint hantverk i svenskan, det är bara det att det delvis hör hemma i en annan tid. Ungefär som att min farmor måste kunna väva för att tillverka familjens textilier och det blev fint och vackert. Då hörde det till vardagskunskap. Men idag är det mest ett fint hantverk för dem som utför det yrkesmässigt. Vi andra köper våra tyger.
Nu säger jag att svenskan delvis har behov av förnyelse, för självklart så ska den traditionella svenskan också finnas med. Men vi måste kanske se sanningen i vitögat; den eventuellt kommer att användas mest av dem som behöver ha den professionellt i sitt vuxenliv. Och det tror jag många kommer att behöva ha i de närmaste generationerna också. Men bild finns med på ett annat sätt. Kolla vilken föreläsning, föredragning som helst!
Detta är provocerande tankar tror jag, åtminstone för oss som undervisar i svenska och som gillar hantverket "skriva". Jag har de här funderingarna med som en ständig strid inombords också. Jag bara njuter av att läsa välskrivna, välformulerade texter antingen de finns i böcker, tidningar eller på bloggen.
Jag håller helt med Dig att vi ska jobba aktivt med det muntliga i skolan. Hos mig har det hög prioritet. Varje barn har varje dag möjlighet att berätta något inför klassen och jag upplever att det har gett dem en god vana att tala inför en grupp och framföra det man vill ha sagt på ett begripligt sätt.
Tre gånger i veckan i svenskan så får eleverna berättar om det man precis läst för varandra två och två. Det ger mig en bra koll på att de verkligen förstått det lästa och inte bara rabbel-läst. Det ger eleverna en god övning i att muntligt referera och sammanfatta vilket de har nytta av både inom o utom skolan.
När det gäller kroppsspråk så skulle jag ju vilja göra mer, men där har jag ingen utbildning och tror instinktivt att det borde handla om drama / teaterpedagogers insats. Men jag är inte säker.
Jo, barn idag är bildkommunikatörer tveklöst, men jag menar alltså inte enbart detta att själv sitta och rita sina bilder för att ta hem och visa mamma eller ha med i en redovisning. Jag menar kommunikation i vid bermärkelse i tid och rum.
Vad berättar människor som levt tidigare för oss och hur gör de det ? Här är det tveklöst mycket mer av bild; rörlig o stilla i olika former idag.
Vad berättar / lämnar vi efter oss till kommande generationer? Jag tror inte att jag är fel ute om jag säger att de flesta av oss kommer att lämna betydligt mer bild / film (familjebilder på cd / hårddisk, filmer på familjen och barnen från vardag o resor ex) efter oss än generationerna före oss. Min mamma efterlämnar till kommande generationer en välskriven dagbok från hela sitt liv men inte speciellt många bilder. Jag nämner det som jämförelse. För mig är kommunikationen i tid viktig, både att jag själv lämnar något berättat efter mig till de efterkommande (bloggen!!!) och att jag kan få mig till livs hur människor hade det förr.
Med kommunikation menar jag också kommunikation i rumslig bemärkelse. Hur vi umgås i vardagen med människor som vi inte för tillfället kan tala med pga att de befinner sig en bit bort..
När jag var liten så skrev jag brev som jag tidigare berättat och jag fick brev. Detta både till föräldrar, släktingar och vänner.
Barn idag skriver också till andra och till varandra, mest via mail, chatt och sms dock. Och här finns ofta med bilder, filmsekvenser och symboler som komplement till det skrivna ordet. Framför allt så kommunicerar man med nutidens hjälpmedel så ofta att det nästan liknar en muntlig dialog. Man behöver inte längre göra långa skriftliga utläggningar i brevform som man får svar på om någon månad. Det blir mer nåt man väntar svar på samma dag, korta snabba dialoger.
Detta skulle jag vilja fundera över i skolans värld om vi ska enbart fördöma barnens egna kommunikationsvägar eller om vi ska hjälpa dem att utveckla dem också. Det håller någonstans på att dela sig idag. Vi lär ut gammaldags brevskrivning och texthantering och gammaldags dagboksskrivning men i barnens verklighet så har de inte så stort behov av att använda det längre.
It samhället har gett oss verktyg till annan kommunikation.
Vi lär liksom ut ett gammalt fint hantverk i svenskan, det är bara det att det delvis hör hemma i en annan tid. Ungefär som att min farmor måste kunna väva för att tillverka familjens textilier och det blev fint och vackert. Då hörde det till vardagskunskap. Men idag är det mest ett fint hantverk för dem som utför det yrkesmässigt. Vi andra köper våra tyger.
Nu säger jag att svenskan delvis har behov av förnyelse, för självklart så ska den traditionella svenskan också finnas med. Men vi måste kanske se sanningen i vitögat; den eventuellt kommer att användas mest av dem som behöver ha den professionellt i sitt vuxenliv. Och det tror jag många kommer att behöva ha i de närmaste generationerna också. Men bild finns med på ett annat sätt. Kolla vilken föreläsning, föredragning som helst!
Detta är provocerande tankar tror jag, åtminstone för oss som undervisar i svenska och som gillar hantverket "skriva". Jag har de här funderingarna med som en ständig strid inombords också. Jag bara njuter av att läsa välskrivna, välformulerade texter antingen de finns i böcker, tidningar eller på bloggen.
Svenskan i skolan borde bli "kommunikation" istället!
Skolan är när det gäller skolämnen en gammal institution, ja, egentligen en konstruktion från 1800-talet med härstamning i de gamla klosterskolorna. Vi har sedan dess diskuterat en del omkring val av läroplaner, kursplaner, friskolor, åldersintegrerat, elevvård, lärarutbildningar osv. men inte på allvar ifrågasatt vilka ämnen skolan ska undervisa i och hur de ska se ut. Det har känts som helig mark. Därför är det roligt att få diskutera detta.
Ämnet svenska i skolan handlar om att lära sig tala, lyssna, läsa och skriva. Det utgår från tanken att kommunikation mellan människor sker via det skrivna och talade ordet. Det är förvisso sant att så är fallet. Men de senste åren så har vi fått en del ny kunskap om hur vi meddelar oss med varandra.
Minst 80 % av de vi säger, säger vi med kroppsspråk. Behärskar vi det tillräckligt bra och medvetet?
Det skrivna / lästa ordet ser inte likadant ut nu som tidigare. Med datorn så har vi fått ett annat språk med en annan grammatik och med ett annat syfte än att göra lång välformulerade utläggningar. Det syftar mer till att användas som chattdialog med korthuggna fraser, tillsammans med symboler och bilder. Kanske kommer den som inte behärskar det språket i framtiden att betraktas som analfabet.
Barn idag är inte längre i första hand ord-kommunkatörer, de är mer bildkommunikatörer. De använder hela tiden bilder för att berätta saker för sin omgivning och de är jätteduktiga på bilder. De tar emot bilder också i mängd via dator, film, video, digitalkamera osv. Kan de verkligen hantera dessa kommunikationsverktyg på ett bra sätt i sitt sammanhang och varför hjälper vi dem inte att utveckla detta. Här har alltså bilden, stilla eller rörlig, inte ett dekorativt syfte som väl ofta ser den utan ett berättande syfte.
Kanske borde alltså svenskämnet, om det nu syftar till att göra oss språkliga i en vid bemärkelse, göras om till ett kommunikationsämne där man förutom den traditionella svenskan också tar in hur vi kommunicerar i ett modernt samhälle med ord, stilla bilder, rörliga bilder, symboler, olika media (inte bara papper o penna) , kroppsspråk osv.
Ämnet svenska i skolan handlar om att lära sig tala, lyssna, läsa och skriva. Det utgår från tanken att kommunikation mellan människor sker via det skrivna och talade ordet. Det är förvisso sant att så är fallet. Men de senste åren så har vi fått en del ny kunskap om hur vi meddelar oss med varandra.
Minst 80 % av de vi säger, säger vi med kroppsspråk. Behärskar vi det tillräckligt bra och medvetet?
Det skrivna / lästa ordet ser inte likadant ut nu som tidigare. Med datorn så har vi fått ett annat språk med en annan grammatik och med ett annat syfte än att göra lång välformulerade utläggningar. Det syftar mer till att användas som chattdialog med korthuggna fraser, tillsammans med symboler och bilder. Kanske kommer den som inte behärskar det språket i framtiden att betraktas som analfabet.
Barn idag är inte längre i första hand ord-kommunkatörer, de är mer bildkommunikatörer. De använder hela tiden bilder för att berätta saker för sin omgivning och de är jätteduktiga på bilder. De tar emot bilder också i mängd via dator, film, video, digitalkamera osv. Kan de verkligen hantera dessa kommunikationsverktyg på ett bra sätt i sitt sammanhang och varför hjälper vi dem inte att utveckla detta. Här har alltså bilden, stilla eller rörlig, inte ett dekorativt syfte som väl ofta ser den utan ett berättande syfte.
Kanske borde alltså svenskämnet, om det nu syftar till att göra oss språkliga i en vid bemärkelse, göras om till ett kommunikationsämne där man förutom den traditionella svenskan också tar in hur vi kommunicerar i ett modernt samhälle med ord, stilla bilder, rörliga bilder, symboler, olika media (inte bara papper o penna) , kroppsspråk osv.
SKOLÄMNET IDROTT BORDE VARA "Må bra-ämne"
'Eftersom jag tillbringa mycket tid på skolan så funderar jag ibland på varför skolans ämnen ser ut som de gör och vad det kommer sig att de sett så lika ut under lång tid.
Vi har förändrat en del i skolan och det har gjorts många försök att förändra läroplaner, kursplaner, arbetsformer, läromedel, utrustning, föräldrainflytande, lokaler osv. Jag menar inte att vi alltid lyckats, men försöken har i alla fall varit många och ofta understödda uppifrån.
Men skolans ämnen har sett märkligt lika ut under i stort sett skolans hela historia från 1800-talet och framåt. Jag kommer att grunna lite på det av och till i min blogg (tror jag nu i alla fall, om jag inte tappar tråden och lusten). Ett ämne som jag tänkt en del på är ämnet idrott. Och det har väl sin grund i att jag aldrig gillade det själv när jag gick i skolan.
På femtiotalet gjorde vi Linggympa med armar böj och sträck och vrid och så vidare. Sen var det de livsfarliga (åtminstone trodde jag det) hoppen över bocken. Jag fastnade alltid i slutet på bocken och ramlade sedan handlöst ner och slog mig. Jag hatade den och var livrädd för övningen. Det var också en hel del balans på hög bom, samma här, jag var höjdrädd och livrädd.
Det jag gillade var brännboll bägge sorterna och att springa förstås.
Syftet med idrotten var säkert att befrämja rörelser, ge kroppen styrka och lära oss tävlingsidrottsgrenarna så att vi kunde fortsätta vara hälsosamma i vuxenlivet.
Mot bakgrund av den tidens kunskaper om människan och att de flesta skulle ha ett kroppsarbete som krävde styrka och uthållighet så kan jag förstå upplägget, det är logiskt. Men jag kan inte förstå att man inte ifrågasatt idrottsämnets utformning idag utifrån att samhället ser annorlunda ut, att vi har ett annat sorts arbetsliv som ställer andra krav på oss än då, att vi har nya kunskaper om vad som behövs för att må bra.
Ämnet skulle kunna heta "Må bra" istället eller nåt sånt och var utformat utifrån vad vi behöver för att aktivt skapa oss ett hälsosamt liv i dagens samhälle. Det kan gälla att röra på sig, att äta rätt, att hantera stress.
Det skulle kunna vara att hitta rörelseglädjen i den egna kroppen och den ser säkert olika ut för olika individer (ok med flåshurtig tävlingsidrott om man nu gillar det, men det kunde lika gärna vara dans, chi gong, eurytmi, lek, ). Varför ska promt alla lära sig utföra alla tävlingsidrottgrenar? Hur många av oss har som vuxna haft någon glädje av att vi strävade och lärde oss höjdhoppsteknik? Och jag funderar på det moraliska i att inspirera till att hålla på med exempelvis fotboll som vi vet orsakar så många skador på knän och så stora samhällskostnader i form av sjukskrivningar? (Nu stack jag väl in näsan i ett getingbo förstås!).
Matens betydelse för hur vi mår är kunskap som vi fått på senare år. Förr när människan kroppsarbetade var det inte så svårt att få i sig alla näringsämnen. Kroppen krävde mat i så stora mängde att det mesta som behövdes kom med. Men nu ser det annorlunda ut och det gäller att välja rätt mat för att täcka in allt med så små portioner och att det inte blir för mycket förstås. Tallrikarna och portionerna lär ju ha blivit för stora för oss. Här finns mycket att hämta ur näringsterapin och hur vi påverkas av mycket socker, av coca-cola, av konserveringsmedel osv.
Till sist detta med stresshantering. Idag är arbetsdagar kortare än förr men mycket stressigare Och det gäller ju även fritiden. Vi har krav på oss att vara aktiva föräldrar, vilket ingen annan generation behövt vara, att engagera oss i föreningsliv för "den goda sakens skull", att ta oss tid att umgås osv.
Den stressen har vi svårt att handskas med. Vi kan idag en del om hur stressen kan hanteras genom exempelvis att aktivt prioritera i den egna agendan, att ta hjälp av meditation, massage och läkande rörelse.
Detta är kunskaper som barn skulle behöva ha med sig ut i vuxenlivet. Rätt använt under skoltiden kanske det skulle kunna hjälpa barn o ungdomar att hantera den stress de känner även som barn. Vi har en hel del stresssymptom bland barn, med till exempel onda magar. Barn upplever också att de vill hinna göra en massa roliga saker på fritiden och skolan organiseras ibland så barn stressas. Det senare är väldigt påtagligt för mig eftersom vi på min skola har ett beslut uppifrån att nu skapa en ny organisation, en organisation som vi i konsekvensbeskrivningen ser kommer att slå ut fler barn med oro i kroppen. Och detta ska vi möta genom att ha mer stödundervisning, mer elevvård. Protester från oss som står barnen närmast har tyvärr inte hjälpt.
Vi har förändrat en del i skolan och det har gjorts många försök att förändra läroplaner, kursplaner, arbetsformer, läromedel, utrustning, föräldrainflytande, lokaler osv. Jag menar inte att vi alltid lyckats, men försöken har i alla fall varit många och ofta understödda uppifrån.
Men skolans ämnen har sett märkligt lika ut under i stort sett skolans hela historia från 1800-talet och framåt. Jag kommer att grunna lite på det av och till i min blogg (tror jag nu i alla fall, om jag inte tappar tråden och lusten). Ett ämne som jag tänkt en del på är ämnet idrott. Och det har väl sin grund i att jag aldrig gillade det själv när jag gick i skolan.
På femtiotalet gjorde vi Linggympa med armar böj och sträck och vrid och så vidare. Sen var det de livsfarliga (åtminstone trodde jag det) hoppen över bocken. Jag fastnade alltid i slutet på bocken och ramlade sedan handlöst ner och slog mig. Jag hatade den och var livrädd för övningen. Det var också en hel del balans på hög bom, samma här, jag var höjdrädd och livrädd.
Det jag gillade var brännboll bägge sorterna och att springa förstås.
Syftet med idrotten var säkert att befrämja rörelser, ge kroppen styrka och lära oss tävlingsidrottsgrenarna så att vi kunde fortsätta vara hälsosamma i vuxenlivet.
Mot bakgrund av den tidens kunskaper om människan och att de flesta skulle ha ett kroppsarbete som krävde styrka och uthållighet så kan jag förstå upplägget, det är logiskt. Men jag kan inte förstå att man inte ifrågasatt idrottsämnets utformning idag utifrån att samhället ser annorlunda ut, att vi har ett annat sorts arbetsliv som ställer andra krav på oss än då, att vi har nya kunskaper om vad som behövs för att må bra.
Ämnet skulle kunna heta "Må bra" istället eller nåt sånt och var utformat utifrån vad vi behöver för att aktivt skapa oss ett hälsosamt liv i dagens samhälle. Det kan gälla att röra på sig, att äta rätt, att hantera stress.
Det skulle kunna vara att hitta rörelseglädjen i den egna kroppen och den ser säkert olika ut för olika individer (ok med flåshurtig tävlingsidrott om man nu gillar det, men det kunde lika gärna vara dans, chi gong, eurytmi, lek, ). Varför ska promt alla lära sig utföra alla tävlingsidrottgrenar? Hur många av oss har som vuxna haft någon glädje av att vi strävade och lärde oss höjdhoppsteknik? Och jag funderar på det moraliska i att inspirera till att hålla på med exempelvis fotboll som vi vet orsakar så många skador på knän och så stora samhällskostnader i form av sjukskrivningar? (Nu stack jag väl in näsan i ett getingbo förstås!).
Matens betydelse för hur vi mår är kunskap som vi fått på senare år. Förr när människan kroppsarbetade var det inte så svårt att få i sig alla näringsämnen. Kroppen krävde mat i så stora mängde att det mesta som behövdes kom med. Men nu ser det annorlunda ut och det gäller att välja rätt mat för att täcka in allt med så små portioner och att det inte blir för mycket förstås. Tallrikarna och portionerna lär ju ha blivit för stora för oss. Här finns mycket att hämta ur näringsterapin och hur vi påverkas av mycket socker, av coca-cola, av konserveringsmedel osv.
Till sist detta med stresshantering. Idag är arbetsdagar kortare än förr men mycket stressigare Och det gäller ju även fritiden. Vi har krav på oss att vara aktiva föräldrar, vilket ingen annan generation behövt vara, att engagera oss i föreningsliv för "den goda sakens skull", att ta oss tid att umgås osv.
Den stressen har vi svårt att handskas med. Vi kan idag en del om hur stressen kan hanteras genom exempelvis att aktivt prioritera i den egna agendan, att ta hjälp av meditation, massage och läkande rörelse.
Detta är kunskaper som barn skulle behöva ha med sig ut i vuxenlivet. Rätt använt under skoltiden kanske det skulle kunna hjälpa barn o ungdomar att hantera den stress de känner även som barn. Vi har en hel del stresssymptom bland barn, med till exempel onda magar. Barn upplever också att de vill hinna göra en massa roliga saker på fritiden och skolan organiseras ibland så barn stressas. Det senare är väldigt påtagligt för mig eftersom vi på min skola har ett beslut uppifrån att nu skapa en ny organisation, en organisation som vi i konsekvensbeskrivningen ser kommer att slå ut fler barn med oro i kroppen. Och detta ska vi möta genom att ha mer stödundervisning, mer elevvård. Protester från oss som står barnen närmast har tyvärr inte hjälpt.
NEGATIV KRITIK= MENINGSLÖST!!?
Annaa skriver ett blogginlägg om oförmågan bland journalister att ta till sig kritik. Jag tänkte ta upp kritik-tråden utifrån mitt jobb med barn och hur jag kan använda kritik där och skriva om det i en kommentar på Annaas blogg. Men jag insåg strax att här handlar det om att jag släpper ut minst en käpphäst på grönbete och då är kanske en kommentar inte rätta platsen. Käpphästar vill ju ta plats. Och det bästa med att släppa ut dem är att man vet inte om de kommer tillbaka, eller hur de ser ut när de kommer tillbaka. För de kan ju bli rejält avhyvlade. Det är lite spännande.
För länge sedan, när jag var ny som lärare, kunde jag försöka använda mig av negativ kritik av något som barn gjort. Det fungerade aldrig. De såg bara vilsna ut i blicken och tappade sugen. De provade aldrig mer efter det. Jag såg i deras ögon att de tänkte ungefär så här;
- Nu fanns det en massa alternativa vägar att göra den här uppgiften på och jag valde en av dem. Nu säger Du att den är fel. Då vet jag att den är fel, men jag har ingen aning om vilken av de andra vägarna som jag tänkte på som är åt rätt håll. Du står nu där och anvisar mig en väg som Du försöker beskriva, men jag har ingen aning om var den går, det är ingen av mina vägar, jag hittar ingen början på den.
Min erfarenhet är att negativ kritik bland barn är enbart destruktiv. Den fyller endast en enda funktion; får barn att känna olust inför själva uppgiften, vill inte pröva att vara kreativ mer och absolut inte tänka själva igen.
Men om jag istället vänder på kuttingen och i en rent ut sagt dålig text t.ex. försöker hitta något som är bra (finns nästan alltid) och lyfter fram det, samtidigt som jag tiger om allt det dåliga, då får jag en unge som känner lust inför uppgiften, vill pröva igen och framför allt vill vidareutveckla det jag sa. Det som var dåligt i texten kommer därför att få en liten plats i fortsättningen helt enkelt därför att jag "tigit ihjäl det". Det jag tiger om släcks ut och det jag berömmer och lyfter fram växer sig starkare.
Jag berömmer alltså inte för att fjäska för barnen utan för att jag vet att det är suveränt som pedagogisk metod. Genom att lyfta fram det som är bra får jag barn som utvecklas bättre, lär sig bättre och får mer lust för lärande. Men det går aldrig att berömma något som inte är bra. Det genomskådas genast och allt blir fel. Jag måste verkligen hitta det som är värt att berömma.
Så här började jag nog tänka på allvar när jag jobbade med barn som hade olika grader av handikapp och som nästan aldrig klarade av exempelvis sociala situationer. Men där blev det väldigt tydligt att om jag ignorerade felbeteenden och istället "såg" och lyfte upp de bra beteendena så växte de snabbt och blev mer av och de dåliga tynade bort lite. (Men ibland kunde det innebära några dagars intensiv spaning för att hitta något enda som var bra bland alla dåliga beteenden, speciellt hos barn med autistiska drag!!)
Är det nån skillnad på journalister och barn därvidlag? Det känns för mig rent spontant som att journalister också borde bli bättre om man går in och förstärker det som är bra i en text och struntar i att kommentera det dåliga. Men det kanske inte är så? Jag har som sagt bara erfarenhet av barn, knappast av något umgånge med yrkesskribenter.
För länge sedan, när jag var ny som lärare, kunde jag försöka använda mig av negativ kritik av något som barn gjort. Det fungerade aldrig. De såg bara vilsna ut i blicken och tappade sugen. De provade aldrig mer efter det. Jag såg i deras ögon att de tänkte ungefär så här;
- Nu fanns det en massa alternativa vägar att göra den här uppgiften på och jag valde en av dem. Nu säger Du att den är fel. Då vet jag att den är fel, men jag har ingen aning om vilken av de andra vägarna som jag tänkte på som är åt rätt håll. Du står nu där och anvisar mig en väg som Du försöker beskriva, men jag har ingen aning om var den går, det är ingen av mina vägar, jag hittar ingen början på den.
Min erfarenhet är att negativ kritik bland barn är enbart destruktiv. Den fyller endast en enda funktion; får barn att känna olust inför själva uppgiften, vill inte pröva att vara kreativ mer och absolut inte tänka själva igen.
Men om jag istället vänder på kuttingen och i en rent ut sagt dålig text t.ex. försöker hitta något som är bra (finns nästan alltid) och lyfter fram det, samtidigt som jag tiger om allt det dåliga, då får jag en unge som känner lust inför uppgiften, vill pröva igen och framför allt vill vidareutveckla det jag sa. Det som var dåligt i texten kommer därför att få en liten plats i fortsättningen helt enkelt därför att jag "tigit ihjäl det". Det jag tiger om släcks ut och det jag berömmer och lyfter fram växer sig starkare.
Jag berömmer alltså inte för att fjäska för barnen utan för att jag vet att det är suveränt som pedagogisk metod. Genom att lyfta fram det som är bra får jag barn som utvecklas bättre, lär sig bättre och får mer lust för lärande. Men det går aldrig att berömma något som inte är bra. Det genomskådas genast och allt blir fel. Jag måste verkligen hitta det som är värt att berömma.
Så här började jag nog tänka på allvar när jag jobbade med barn som hade olika grader av handikapp och som nästan aldrig klarade av exempelvis sociala situationer. Men där blev det väldigt tydligt att om jag ignorerade felbeteenden och istället "såg" och lyfte upp de bra beteendena så växte de snabbt och blev mer av och de dåliga tynade bort lite. (Men ibland kunde det innebära några dagars intensiv spaning för att hitta något enda som var bra bland alla dåliga beteenden, speciellt hos barn med autistiska drag!!)
Är det nån skillnad på journalister och barn därvidlag? Det känns för mig rent spontant som att journalister också borde bli bättre om man går in och förstärker det som är bra i en text och struntar i att kommentera det dåliga. Men det kanske inte är så? Jag har som sagt bara erfarenhet av barn, knappast av något umgånge med yrkesskribenter.
Lärare värjer sig instinktivt för påbud uppifrån.....
Jag kommer alltid att vägra skriva ingående upplysningar om mina elever i några skolpapper.
Min skepsis började när jag var nyanställd förskollärare i början på 70-talet. Förskoleverksamheten betraktades under de första åren i mångt och mycket som en social insats. Den skulle utnyttjas till att leta upp barn med "särskilda behov" som det hette och komplettera brister i hemmen.
Jag och mina kollegor i kommunen skulle bl.a. fylla i en blankett där vi på olika sätt skulle beskriva bostadsstandarden i barnens hem!! Vi skulle också betygssätta föräldrarnas kontakt med barnen och hur vi upplevde hemmet!!! Allt skulle skickas in till huvudmannen.
Vilket svammel! Jag vägrade att lämna ut barnens hemförhållanden till kreti och pleti, tyckte inte att någon hade med det att göra.
Ett lite senare exempel handlar om skolans s.k. åtgärdsprogram. De ska enligt skollagen skrivas på alla barn som har behov av särskilda insatser för att nå skolans mål. Målen är satta som uppnående och strävansmål i årskurs 5 och årskurs 9. Vi ska då redan i årskurs 1 och 2 gissa vilka som inte kommer att nå målen och sätta in åtgärder. Bara det!!! Allt sker självklart tillsammans med föräldrarna.
Sen avkrävdes vi i åtgärdsprogrammet en kartläggning och analys av eleven. Det skulle börja för ett par år sedan. OCH DET VAR TILLGÄNGLIGT FÖR EN VAR FICK VI VETA I FÖRSTA OMGÅNGEN! Jag vägrade igen. Jag skriver inte några beskrivningar av elever och lämnar ut dem till vem som helst att gå in och titta på. För de handlingarna är alltså i princip tillgängliga för alla, även om det går att sekretessbelägga delar av dem. Men hur det går till och reglerna för det är höljda i dunkel. Skolverket har inga bra svar på hur det ska gå till och hur vi kan skydda barnen.
Jag kommer aldrig att dagtinga med mitt samvete och beskriva elever i skrift och lämna dokumenten efter mig för vem som helst att se. Det spelar ingen roll om det är elever som behöver särskilt stöd eller om föräldrar har varit med och gjort dokumenten. Barnen blir ju vuxna en gång i tiden och då finns pappren kvar; öppna för blivande arbetsgivare, för media och för ovänner, precis som skolbetygen.
Ingen av oss vuxna skulle vilja få eventuella problem på arbetsplatsen kartlagda, analyserade och utlämnade till offentlighet för evigt!! Det är i de här lägena en bra måttstock att gå till sig själv. Skulle jag vilja att någon gjorde detta mot mig? Och då är barnen ännu mer försvarslösa än jag är som vuxen. Barnen kan inte alls försvara sig och kan inte förväntas se konsekvenserna av detta på lång sikt. Alltså borde de ha ett mycket bättre integritetsskydd än vi vuxna. Men i praktiken är det sämre.
I såna här erfarenheter ligger en del av lärares omtalade skepsis mot påbud uppifrån. Detta värjande brukar ges etiketter som "ovilja till skolutveckling" , "konservativt", "bakåtsträvande", "gammalmodigt".
Men ofta handlar det om att skydda den del av skolverksamheten som faktiskt fungerar och att skydda barnen.
Min skepsis började när jag var nyanställd förskollärare i början på 70-talet. Förskoleverksamheten betraktades under de första åren i mångt och mycket som en social insats. Den skulle utnyttjas till att leta upp barn med "särskilda behov" som det hette och komplettera brister i hemmen.
Jag och mina kollegor i kommunen skulle bl.a. fylla i en blankett där vi på olika sätt skulle beskriva bostadsstandarden i barnens hem!! Vi skulle också betygssätta föräldrarnas kontakt med barnen och hur vi upplevde hemmet!!! Allt skulle skickas in till huvudmannen.
Vilket svammel! Jag vägrade att lämna ut barnens hemförhållanden till kreti och pleti, tyckte inte att någon hade med det att göra.
Ett lite senare exempel handlar om skolans s.k. åtgärdsprogram. De ska enligt skollagen skrivas på alla barn som har behov av särskilda insatser för att nå skolans mål. Målen är satta som uppnående och strävansmål i årskurs 5 och årskurs 9. Vi ska då redan i årskurs 1 och 2 gissa vilka som inte kommer att nå målen och sätta in åtgärder. Bara det!!! Allt sker självklart tillsammans med föräldrarna.
Sen avkrävdes vi i åtgärdsprogrammet en kartläggning och analys av eleven. Det skulle börja för ett par år sedan. OCH DET VAR TILLGÄNGLIGT FÖR EN VAR FICK VI VETA I FÖRSTA OMGÅNGEN! Jag vägrade igen. Jag skriver inte några beskrivningar av elever och lämnar ut dem till vem som helst att gå in och titta på. För de handlingarna är alltså i princip tillgängliga för alla, även om det går att sekretessbelägga delar av dem. Men hur det går till och reglerna för det är höljda i dunkel. Skolverket har inga bra svar på hur det ska gå till och hur vi kan skydda barnen.
Jag kommer aldrig att dagtinga med mitt samvete och beskriva elever i skrift och lämna dokumenten efter mig för vem som helst att se. Det spelar ingen roll om det är elever som behöver särskilt stöd eller om föräldrar har varit med och gjort dokumenten. Barnen blir ju vuxna en gång i tiden och då finns pappren kvar; öppna för blivande arbetsgivare, för media och för ovänner, precis som skolbetygen.
Ingen av oss vuxna skulle vilja få eventuella problem på arbetsplatsen kartlagda, analyserade och utlämnade till offentlighet för evigt!! Det är i de här lägena en bra måttstock att gå till sig själv. Skulle jag vilja att någon gjorde detta mot mig? Och då är barnen ännu mer försvarslösa än jag är som vuxen. Barnen kan inte alls försvara sig och kan inte förväntas se konsekvenserna av detta på lång sikt. Alltså borde de ha ett mycket bättre integritetsskydd än vi vuxna. Men i praktiken är det sämre.
I såna här erfarenheter ligger en del av lärares omtalade skepsis mot påbud uppifrån. Detta värjande brukar ges etiketter som "ovilja till skolutveckling" , "konservativt", "bakåtsträvande", "gammalmodigt".
Men ofta handlar det om att skydda den del av skolverksamheten som faktiskt fungerar och att skydda barnen.
ÅRETS PEDAGOGISKA PUCKOPRIS till HANINGE KOMMUN
Årets pedagogiska puckopris måste gå till Haninge kommun och deras högste skolpolitiker Robert Noord:
"Barn ska kunna läsa svenska efter ett år i grundskolan. Men visst kan det finnas undantag, som om man kommit till Sverige som 6-åring eller så"
Detta är en av de grodor han häver ur sig i senaste numret av "Lärarnas tidning "(nr 3, 06), apropå att hans kommun beslutat om obligatoriska lästest för alla barn efter ett år i skolan.
Hur okunnig får man vara om barns utveckling och samtidigt sitta ordförande i en barn- och utbildningsnämnd?? Han måste ha suttit av sitt ordförandeskap med proppar i öronen för att ha kunnat undgå att få i sig ens det mest elementära om den verksamhet han är satt att leda!!
Vi tar i årskurs 1 emot barn som befinner sig på mognadsnivåer från en genomsnittlig 5 årings till en genomsnittlig 9 årings!! Och det är normalt, det är en normalfördelning!! Ibland har vi ännu större variation.
Vi ska inte tvingas att börja med den komplicerade process som läsning är, med barn som inte vill och som inte är mogna. En del barn behöver ytterligare något år för att närma sig det skrivna språket och få göra det utan krav på prestation.
Föräldrar, barn och lärare ska inte hetsas att låtsas som att alla barn är lika, för det är de inte. Gå ut i verksamheten och titta efter Robert Noord! Till och med en otränad blick ser strax att barnen i en grupp / klass är väldigt olika.
Däremot hade jag förstått bättre om Du sagt:
"Vi har efter att ha samtalat med lärarna förstått att en del barn är mogna att lära sig läsa redan innan de börjat i grundskolan. Vi vill vi ge dessa barn en möjlighet att leka in läsning och skrivning på ett lustfyllt sätt. Därför satsar vi nu på att fortbilda alla våra förskollärare i hur man kan stimulera barns språkutveckling och läs- och skrivutveckling på bästa sätt. På så sätt räknar vi med att fler barn redan kan läsa när de kommer till skolan. Då frigör vi lärarinsatser till de barn som behöver extra stöd så småningom för att komma vidare med sin läsning och skrivning i ettan och tvåan".
I Signebyn skapade vi 1972 en skolform med åldersblandning från 5-9 år. Barnen fick välja själva när de ville lära sig läsa. Det var bara att hoppa på en av de läsgrupper vi alltid hade igång. Inte så få valde att lära sig när de var 5-6 år. Men en del valde att vänta till en bit in på år två. De behövde leka och prata ett tag till innan de hade lust att ge sig i kast med läsinlärningen. Det fantastiska som hände när barn själva fick välja tidpunkt var att läsinlärningen gick snabbt och effektivt. När barnen dessutom kunde välja sin egen "ingång i läsland" så befrämjades resultatet ytterligare.
Och, viktigast av allt, vi hade inte en enda elev med läs- och skrivsvårigheter på de 10 år jag jobbade i Signebyn! Det får mig att starkt misstänka att skolan skapar, eller åtminstone befäster, läs-och skrivsvårigheter hos barn genom att pressa på dem sånt som de inte är mogna för.
Barn gör ofta väldigt kloka val om de får tillfälle till det och om vi tar oss tid att lyssna på dem.
Slit ut "öronpropparna" Robert Noord! Gå ut i verksamheten och lyssna på Dina gamla erfarna lägstadielärare medan de ännu finns kvar. Det är ett släkte på utdöende. Men de vet vad de sysslar med och kan lära Dig ett och annat.
"Barn ska kunna läsa svenska efter ett år i grundskolan. Men visst kan det finnas undantag, som om man kommit till Sverige som 6-åring eller så"
Detta är en av de grodor han häver ur sig i senaste numret av "Lärarnas tidning "(nr 3, 06), apropå att hans kommun beslutat om obligatoriska lästest för alla barn efter ett år i skolan.
Hur okunnig får man vara om barns utveckling och samtidigt sitta ordförande i en barn- och utbildningsnämnd?? Han måste ha suttit av sitt ordförandeskap med proppar i öronen för att ha kunnat undgå att få i sig ens det mest elementära om den verksamhet han är satt att leda!!
Vi tar i årskurs 1 emot barn som befinner sig på mognadsnivåer från en genomsnittlig 5 årings till en genomsnittlig 9 årings!! Och det är normalt, det är en normalfördelning!! Ibland har vi ännu större variation.
Vi ska inte tvingas att börja med den komplicerade process som läsning är, med barn som inte vill och som inte är mogna. En del barn behöver ytterligare något år för att närma sig det skrivna språket och få göra det utan krav på prestation.
Föräldrar, barn och lärare ska inte hetsas att låtsas som att alla barn är lika, för det är de inte. Gå ut i verksamheten och titta efter Robert Noord! Till och med en otränad blick ser strax att barnen i en grupp / klass är väldigt olika.
Däremot hade jag förstått bättre om Du sagt:
"Vi har efter att ha samtalat med lärarna förstått att en del barn är mogna att lära sig läsa redan innan de börjat i grundskolan. Vi vill vi ge dessa barn en möjlighet att leka in läsning och skrivning på ett lustfyllt sätt. Därför satsar vi nu på att fortbilda alla våra förskollärare i hur man kan stimulera barns språkutveckling och läs- och skrivutveckling på bästa sätt. På så sätt räknar vi med att fler barn redan kan läsa när de kommer till skolan. Då frigör vi lärarinsatser till de barn som behöver extra stöd så småningom för att komma vidare med sin läsning och skrivning i ettan och tvåan".
I Signebyn skapade vi 1972 en skolform med åldersblandning från 5-9 år. Barnen fick välja själva när de ville lära sig läsa. Det var bara att hoppa på en av de läsgrupper vi alltid hade igång. Inte så få valde att lära sig när de var 5-6 år. Men en del valde att vänta till en bit in på år två. De behövde leka och prata ett tag till innan de hade lust att ge sig i kast med läsinlärningen. Det fantastiska som hände när barn själva fick välja tidpunkt var att läsinlärningen gick snabbt och effektivt. När barnen dessutom kunde välja sin egen "ingång i läsland" så befrämjades resultatet ytterligare.
Och, viktigast av allt, vi hade inte en enda elev med läs- och skrivsvårigheter på de 10 år jag jobbade i Signebyn! Det får mig att starkt misstänka att skolan skapar, eller åtminstone befäster, läs-och skrivsvårigheter hos barn genom att pressa på dem sånt som de inte är mogna för.
Barn gör ofta väldigt kloka val om de får tillfälle till det och om vi tar oss tid att lyssna på dem.
Slit ut "öronpropparna" Robert Noord! Gå ut i verksamheten och lyssna på Dina gamla erfarna lägstadielärare medan de ännu finns kvar. Det är ett släkte på utdöende. Men de vet vad de sysslar med och kan lära Dig ett och annat.
Skolan organiserar fram oroliga barn!
Barn i skolan arbetar och sliter med att skapa en bra grupp. De lär mödosamt känna varandras egenheter, förstår så småningom när Jonna blir lessen och Lasse får vildsinta utbrott. De anpassar sig och försöker undvika det. Jo, i allmänhet försöker verkligen barn vara snälla. De lär sig vem man kan lita på och vem som sviker, vem som leker de lekar "jag tycker om". Det är en lång process, den varar under lång tid, blir kanske aldrig avslutad.
Vi är i grunden flockdjur och bygger hierarkier som ska vara gruppens kitt, det som håller samman och hjälper till att fördela roller. Det sker också i en klass. Och det är säkert alldeles nödvändigt även om vi vid första anblicken kan se det som osympatiskt. Men så kommer barn att leva som vuxna och så är det när barn lär sig att bli vuxna.
Skolan har ett ansvar för att ha koll på det här "gruppbyggandet" och försöka påverka det i en riktning till att bli så bra som möjligt och undvika åtgärder som undergräver det hela.
Ändå görs det hela tiden: Små barn har inte kapacitet att klara av stora grupper ändå väljer vi att göra 24-grupper för 7-åringar. Vi väljer ett ämneslärarsystem för 7-8 åringar där de hystas mellan olika fröknar / klassrum beroende på om det handlar om svenska eller matte. Vi väljer schematekniskt komplicerade system som tvingar oss in i ett system av ideliga lärarbyten och rumsbyten under dagen, arbeten måste då hela tiden avbrytas, man hinner inte göra färdigt. Vi bygger entréer som ger varje barn en halv kvadratmeter att vistas på i jobbiga av- och påklädningssituationer - bäddat för bråk.
Jag skriver "vi väljer" men så är det inte; jag väljer inte det här. Jag är nog en "Waldorfsk" lärare. Jag tror inte på att små barn hystas omkring mellan olika lärare. De behöver en vuxen att förhålla sig till och en stabil grupp av rimlig storlek.
Enligt internationella undersökningar så har vi i Sverige goda skolresultat men problem med oroliga och stökiga klasser och jag tror inte att det i första hand är barnens fel. Jag tror att det är skolan som hanterar barns gruppbyggande respektlöst, slår sönder det.
Vi är i grunden flockdjur och bygger hierarkier som ska vara gruppens kitt, det som håller samman och hjälper till att fördela roller. Det sker också i en klass. Och det är säkert alldeles nödvändigt även om vi vid första anblicken kan se det som osympatiskt. Men så kommer barn att leva som vuxna och så är det när barn lär sig att bli vuxna.
Skolan har ett ansvar för att ha koll på det här "gruppbyggandet" och försöka påverka det i en riktning till att bli så bra som möjligt och undvika åtgärder som undergräver det hela.
Ändå görs det hela tiden: Små barn har inte kapacitet att klara av stora grupper ändå väljer vi att göra 24-grupper för 7-åringar. Vi väljer ett ämneslärarsystem för 7-8 åringar där de hystas mellan olika fröknar / klassrum beroende på om det handlar om svenska eller matte. Vi väljer schematekniskt komplicerade system som tvingar oss in i ett system av ideliga lärarbyten och rumsbyten under dagen, arbeten måste då hela tiden avbrytas, man hinner inte göra färdigt. Vi bygger entréer som ger varje barn en halv kvadratmeter att vistas på i jobbiga av- och påklädningssituationer - bäddat för bråk.
Jag skriver "vi väljer" men så är det inte; jag väljer inte det här. Jag är nog en "Waldorfsk" lärare. Jag tror inte på att små barn hystas omkring mellan olika lärare. De behöver en vuxen att förhålla sig till och en stabil grupp av rimlig storlek.
Enligt internationella undersökningar så har vi i Sverige goda skolresultat men problem med oroliga och stökiga klasser och jag tror inte att det i första hand är barnens fel. Jag tror att det är skolan som hanterar barns gruppbyggande respektlöst, slår sönder det.
Svar på kommentarer om dagbok Annaa M!
Annaa M!
Tack för Dina tankar om dagbok. Jag skrev ju att elevernas dagböcker blev för privata för blogg, men jag har inte tänkt på att de kunde bli för privata för mig. Bra att Du påpekade det.
Jag ska säga till mina elever att de lika gärna får hitta på i dagboken, alltså skriva om nåt som de låtsas att de varit med om eller nåt som de skulle ha velat vara med om, eller låtsas att de är ett djur som skriver dagbok eller någon annan variant. Ur skrivsynpunkt fyller det samma funktion. Påhittat dagboksskrivande är ju också en litteraturform minsann.
Om jag hade fått en sån kommentar som Din sons i någon av mina tvåors dagböcker så hade jag fått ett skrattanfall över hur stereotypa vi fröknar kan vara och samtalet hem hade blivit fnissigt berömmande för kreativt tänkande. Sen hade vi väl försökt att tillsammans kompromissa oss fram till ett alternativ till vanlig dagbok enligt någon variant ovan. För slipper undan riktigt gör man ju inte som elev! Inte ens om man har fyndiga ursäkter! Men jag hade nog inte orkat göra blodigt allvar av detta.
Det är lustigt med svenskundervisning. Vissa barn är typiska läsare, lär sig snabbt och gillar att läsa tjocka böcker. Det är ju på många sätt passivt mottagande av språket.
Medan andra barn är typiska skrivare och blommar nu i tvåan när skrivandet kommer igång. De kan ha varit eller är fortfarande långsamma läsare, men skriver långa bra berättelser. Det är ju ett mer aktivt , kreativt sätt att närma sig språket.
Tack för Dina tankar om dagbok. Jag skrev ju att elevernas dagböcker blev för privata för blogg, men jag har inte tänkt på att de kunde bli för privata för mig. Bra att Du påpekade det.
Jag ska säga till mina elever att de lika gärna får hitta på i dagboken, alltså skriva om nåt som de låtsas att de varit med om eller nåt som de skulle ha velat vara med om, eller låtsas att de är ett djur som skriver dagbok eller någon annan variant. Ur skrivsynpunkt fyller det samma funktion. Påhittat dagboksskrivande är ju också en litteraturform minsann.
Om jag hade fått en sån kommentar som Din sons i någon av mina tvåors dagböcker så hade jag fått ett skrattanfall över hur stereotypa vi fröknar kan vara och samtalet hem hade blivit fnissigt berömmande för kreativt tänkande. Sen hade vi väl försökt att tillsammans kompromissa oss fram till ett alternativ till vanlig dagbok enligt någon variant ovan. För slipper undan riktigt gör man ju inte som elev! Inte ens om man har fyndiga ursäkter! Men jag hade nog inte orkat göra blodigt allvar av detta.
Det är lustigt med svenskundervisning. Vissa barn är typiska läsare, lär sig snabbt och gillar att läsa tjocka böcker. Det är ju på många sätt passivt mottagande av språket.
Medan andra barn är typiska skrivare och blommar nu i tvåan när skrivandet kommer igång. De kan ha varit eller är fortfarande långsamma läsare, men skriver långa bra berättelser. Det är ju ett mer aktivt , kreativt sätt att närma sig språket.
Barnblogg funkar inte
Har funderat ett tag på om mina elever skulle kunna ha varsin blogg, men det skulle inte fungera. Vi har hållit på med dagboksskrivande på papper nu ett tag och jag märker att en del av texterna blir för privata för offentligheten. Jag trodde att de bara skulle skriv typ; "Igår lekte Sofia och jag med min hund" och så, men det blir ibland texter som är mer personliga till sin karaktär. Bloggandet kräver ju en god avvägning mellan vad som hör till privatlivet och vad som är öppet för alla och man kan inte begära av barn att de ska se konsekvenserna av att lämna ut för mycket.
Dagobksskrivandet får i fortsättningen ske på papper och bli något mellan varje elev och mig, givetvis frivilligt att läsa upp om man önskar.
Däremot så kommer vi att utnyttja våra mailadresser till att ha kontakt med andra barn på andra skolor.
Vanliga snail-mailkontakt har vi med Tumarpskolan i Dalsjöfors och vi skickade vårt första brev igår fredag. Det innehöll presentation av var och en samt bilder och text från vår friluftsdag. Hoppas att vi får höra från dem.
Vi kan dessutom använda klassens hemsida till andra texter som vi gör gemensamt eller i smågrupper.
Skrivandet är roligt i alla fall och det blir snabbt allt bättre. Hade inte trott att vi skulle komma så långt på väg att det var vetttigt att använda datorn i större omfattning, men jag får nog backa på det. Vi kommer nog att använda datasalen en del frampå vårterminen.
Dagobksskrivandet får i fortsättningen ske på papper och bli något mellan varje elev och mig, givetvis frivilligt att läsa upp om man önskar.
Däremot så kommer vi att utnyttja våra mailadresser till att ha kontakt med andra barn på andra skolor.
Vanliga snail-mailkontakt har vi med Tumarpskolan i Dalsjöfors och vi skickade vårt första brev igår fredag. Det innehöll presentation av var och en samt bilder och text från vår friluftsdag. Hoppas att vi får höra från dem.
Vi kan dessutom använda klassens hemsida till andra texter som vi gör gemensamt eller i smågrupper.
Skrivandet är roligt i alla fall och det blir snabbt allt bättre. Hade inte trott att vi skulle komma så långt på väg att det var vetttigt att använda datorn i större omfattning, men jag får nog backa på det. Vi kommer nog att använda datasalen en del frampå vårterminen.
Par/grupp-skrivande är bättre!
Elevernas skrivande blir bättre när de gör det i par eller små grupper. Har bara tänkt så när det gäller matten att det är inlärningsbefrämjande med pararbete och pratarbete. Men det är ju inte ett dugg konstigt att det också gäller svenskan. När de skriver tillsammans så blir det alltid diskussion om vad man ska skriva och hur det ska formuleras och hur det ska stavas! Skitbra!! Det pratet lyfter nivån.
Sen vet jag sedan tidigare att det är bra att det eleverna skriver ska skickas någonstans och läsas av någon annan. Det riktar direkt in fokus mot att man måste skriva så att en utomstående ska begripa. Det blir också direkt mer noga med att det ska vara snyggt gjort och rätt: Enbart den egna pärmen har ju inga synpunkter på hur det ser ut. .
Tidigare har det varit pararbete= två och två, som har gällt men nu märker jag att en del klarar av även 3-grupper. Perfekt! Då ska vi höja nivån på den sociala kompetensen där och träna på det.
Jag trodde att det var en slump förra gången när jag satte ihop etta och tvåa i so och såg att skrivandet hade lyft kvalitetsmässigt ur alla aspekter, men det var samma resultat idag när jag gjorde smågrupper för att skriva till Dalsjöfors. Några barn har skrivningen som sin starka sida i svenskan och nu har turen liksom kommit till dem.
Vi var inne på webben idag och tittade på Tumarpskolan i Dalsjöfors och eleverna på Vitklövern.
Fast jag har varit för sjuk för att kunna ta itu med gruppindelningen. Gjorde en preliminär idag och får fundera sen hur jag delar in dem mer definitivt. Det kanske blir olika gruppindelning beroende på vad vi skriver.
Sen vet jag sedan tidigare att det är bra att det eleverna skriver ska skickas någonstans och läsas av någon annan. Det riktar direkt in fokus mot att man måste skriva så att en utomstående ska begripa. Det blir också direkt mer noga med att det ska vara snyggt gjort och rätt: Enbart den egna pärmen har ju inga synpunkter på hur det ser ut. .
Tidigare har det varit pararbete= två och två, som har gällt men nu märker jag att en del klarar av även 3-grupper. Perfekt! Då ska vi höja nivån på den sociala kompetensen där och träna på det.
Jag trodde att det var en slump förra gången när jag satte ihop etta och tvåa i so och såg att skrivandet hade lyft kvalitetsmässigt ur alla aspekter, men det var samma resultat idag när jag gjorde smågrupper för att skriva till Dalsjöfors. Några barn har skrivningen som sin starka sida i svenskan och nu har turen liksom kommit till dem.
Vi var inne på webben idag och tittade på Tumarpskolan i Dalsjöfors och eleverna på Vitklövern.
Fast jag har varit för sjuk för att kunna ta itu med gruppindelningen. Gjorde en preliminär idag och får fundera sen hur jag delar in dem mer definitivt. Det kanske blir olika gruppindelning beroende på vad vi skriver.
Skolor i Sverige olika=självklart!!
Läser ett nytt korkat konstaterande om svensk skola.
"Skolorna i Sverige är olika bra"!
Förr hade alla skolor i Sverige exakt lika mycket resurser. De fördelades från staten i ett detaljreglerat system; x antal kronor per klass med givet delningstal. Då var alla skolor i Sverige ungefär lika bra, skillnaderna var knappt mätbara.
Sen sas det att nu skulle inte staten lägga sig i längre utan slängde till varje kommun en påse pengar att hantera efter bästa förstånd. Nu skulle det bli olika, det skulle bli konkurrens och alla skulle sträva efter att bli bäst. Regler för personaltäthet och lokalkvalitet togs bort. Barnens skolgång skulle marknadsutsättas. Bästa skolan skulle vinna mest elever och det skulle bli ädel tävlan!
Om man nu konstaterar att skolorna i Sverige är olika så var det ju precis det man ville åstadkomma!! Varför då spela upp denna låtsade förvåning?
"Skolorna i Sverige är olika bra"!
Förr hade alla skolor i Sverige exakt lika mycket resurser. De fördelades från staten i ett detaljreglerat system; x antal kronor per klass med givet delningstal. Då var alla skolor i Sverige ungefär lika bra, skillnaderna var knappt mätbara.
Sen sas det att nu skulle inte staten lägga sig i längre utan slängde till varje kommun en påse pengar att hantera efter bästa förstånd. Nu skulle det bli olika, det skulle bli konkurrens och alla skulle sträva efter att bli bäst. Regler för personaltäthet och lokalkvalitet togs bort. Barnens skolgång skulle marknadsutsättas. Bästa skolan skulle vinna mest elever och det skulle bli ädel tävlan!
Om man nu konstaterar att skolorna i Sverige är olika så var det ju precis det man ville åstadkomma!! Varför då spela upp denna låtsade förvåning?
Ingen elevblogg blir det.
Tanken på elevblogg faller på åldersstrecket. Bloggsiterna har åldersgräns. I o för sig går ju allt eleverna skulle skriva via mig men det kan ändå tolkas som att vi är lite på gränsen för det tillåtna och det går inte.
Jag har ändå bett N-E att lägga upp ett antal epostadresser till klassen så att vi kan brevväxla via mail med andra skolor och skicka texter o bilder. Så får det bli.
Lycka till Jim Knowles som är min vikarie idag. Jag bad Jim prata så mycket engelska som möjlig med eleverna idag. Ska bli roligt att höra elevernas kommentarer!
Jag har ändå bett N-E att lägga upp ett antal epostadresser till klassen så att vi kan brevväxla via mail med andra skolor och skicka texter o bilder. Så får det bli.
Lycka till Jim Knowles som är min vikarie idag. Jag bad Jim prata så mycket engelska som möjlig med eleverna idag. Ska bli roligt att höra elevernas kommentarer!
Mina elevers blogg / brevvänner
Sjukdagar är sååååååå trista!!
Det gäller att hitta på något kreativt för att överleva en dags sängläge. Har passat på att ringa lärarkollegan Lena Bennet i Dalsjöfors och göra upp om brevväxling med grupper av elever. Hon tar via sina familjegrupper som är konstanta. Jag tar par tror jag eller 3 -grupper. Jag får fundera över sammansättningen.
Sen tänkte jag att om nu jag har en blogg och roar mig med så skulle väl eleverna också kunna ha en blogg. Nu i årskurs 2 så är det ju mycket skrivande. Vi håller på med dagbok nu och då skulle det passa att de får bloggar. Kanske inte varsin men i par eller så. Eller 3 o 3. Men jag vet inte om det funkar med våra epostadresser i kommunens server. Pratade med kommunens dataexpert Per Hammar idag och han visste inte men tyckte det var värt ett försök.
Det gäller att hitta på något kreativt för att överleva en dags sängläge. Har passat på att ringa lärarkollegan Lena Bennet i Dalsjöfors och göra upp om brevväxling med grupper av elever. Hon tar via sina familjegrupper som är konstanta. Jag tar par tror jag eller 3 -grupper. Jag får fundera över sammansättningen.
Sen tänkte jag att om nu jag har en blogg och roar mig med så skulle väl eleverna också kunna ha en blogg. Nu i årskurs 2 så är det ju mycket skrivande. Vi håller på med dagbok nu och då skulle det passa att de får bloggar. Kanske inte varsin men i par eller så. Eller 3 o 3. Men jag vet inte om det funkar med våra epostadresser i kommunens server. Pratade med kommunens dataexpert Per Hammar idag och han visste inte men tyckte det var värt ett försök.
Sjuk i alla fall
Klockan är halv 7 påmorgonen och idag hjälper det inte att vara arg på kroppen för att den inte fungerar. Jag är febrig och rejält förkyld. Ser framför mig en lång dag, obönhörligen till klockan halv 5, utan några raster egentligen. Dessutom två långa rastvakter ute i det grymma vinterblåsvädret. Jag vågar inte gå till skolan på de premisserna. Det får bli en dag hemma i sängen. Ringde just till Stina o sjukanmälde mig.
Stina Andersson är ett fenomen. Hon har varit sjukanmälningsmottagare och vikareifixare så länge jag kan minnas. Hon har egentligen gått i pension för ett antal år sedan men jobbar kvar med detta. Man har under årens lopp ibland försökt ersätta henne men alltid misslyckats.
Stina ordnar vikarier under alla omständigheter. Om den hon ringer upp inte har skjuts så vet Stina vilka som ändå åker den vägen och som går att samåka med osv Sen känner hon alla och är inte blyg för att ringa och fråga.
Stina Andersson är ett fenomen. Hon har varit sjukanmälningsmottagare och vikareifixare så länge jag kan minnas. Hon har egentligen gått i pension för ett antal år sedan men jobbar kvar med detta. Man har under årens lopp ibland försökt ersätta henne men alltid misslyckats.
Stina ordnar vikarier under alla omständigheter. Om den hon ringer upp inte har skjuts så vet Stina vilka som ändå åker den vägen och som går att samåka med osv Sen känner hon alla och är inte blyg för att ringa och fråga.