Inga Magnusson

Jag har ju med mina ettor använt både engelska och tyska. Vi gör en del av varje dags samling på engelska från läsårsstart till jul och på tyska från jul till påsk och därefter engelska igen. När jag började med detta så var jag bekymrad över hur det skulle gå för de barn som redan hade två språk. Fixar de att ta in ytterligare två språk parallellt?

MIna farhågor visade sig vara överdrivna. De redan tvåspråkiga barnen tog de nya språken snabbt till sig och utan svårigheter.

Nu läser jag i tidningen att ny forskning visar att de barn som växer upp med två språk behåller spädbarnets medfödda förmåga att, som man uttrycker det, uppfatta språk med ögonen. Spädbarnet har också ett medfött sinne för rytmer som vida överträffar vårt. , liksom de är överlägsna när det gäller att skilja mellan olika individer.

Jag kommer därmed tillbaka till ett kärt ämne om kopplingarna mellan autistiska drag och förmågan till att känna och uppfatta rytm / kroppsspråk. Kroppsspråket är barnets första språk och det grundar sig väldigt mycket på rytmiska rörelser som härmar eller ackompanjerar vuxnas tal. Jag väntar fortfarande på den forskning som ska se om det är möjligt att träna upp de känslomässiga / sociala brister som människor inom autistspektrat har genom att tidigt sätta in medvetna insatser med att stimulera just rytmhärmande och kroppsspråk. Det borde vara möjligt att tidigt hitta de människor som har autistiska drag genom att studera just kroppsspråk och rytmsvar hos spädbarn. Eftersom kommunikationsförmågan byggs upp tidigt i livet så borde det vara här som det är möjligt att påverka den i grunden.

Det sägs ju att barnet föds med ett stort överskott av hjärnceller men sedan utvecklas bara de som man har behov av. Detta är ett intressant område.

Jag var i Karlstad idag på Värmlands museum med mina elever. Det var en fantastisk resa och verkligen värd de 10 milen o pengarna den kostade. Förr kunde vi åka gratis på kulturbuss till Karlstad men nu är det inte möjligt längre. Det gör att det mest är Karlstadsskolorna och kranskommunerna som utnyttjar de fina möjligheter som finns i residensstaden.  För det är resan som är dyr, själva besöket och visningen är överkomligt.
Men vi fick i alla fall möjligheten att göra det här besöket nu. Vi for för att göra experiment på Teknikklubben Lusten. Det finns en grunduppsättning av teknik som barnen kan testa och sedan ett tema som ändras. Temat nu är trä och papperstillverkning, men kommer att vara ett annat till hösten.

På väg in till teknikavdelningen måste vi gå genom Herulen. Det är en mörk slingrande gång efter vilken Värmlands historia finns uppbyggd i dramatiseringar med bilder och föremål och miljöer. Det är en vandring genom århundradena och lite lagom spännande för 1:or och väldigt lärorik för lite äldre barn.  Jag är jättenöjd med dagen och det var barnen också. Det var verkligen en upplevelse och det pirrade i magen på lite var imorse när vi skulle åka iväg med linjebussen. Inte minst i min. Det är alltid en upplevelse att åka iväg på en sån här resa med ett 20-tal barn på två fröknar. Men barnen gjorde det här suveränt och fick spontant beröm av busschaffören på hemvägen för att de var så trevliga.

När man belyser 50-lappar med ett visst ljus så kan man se den hemliga skriften inuti; vackert röd text som synes här. Och vi fick se ett hemligt nummer inne i tjugosedlarna.





Centrifugalkraft kan man pröva genom att se hur vattnet dras ut mot kanten vid hastig rotation och bollen i mitten kommer att vila torrt.


Man kunde spela på en ljusorgel och titta i oändlighetsspegeln.


Med hjälp av pumpen kunde man pumpa upp trycket i flaskan så den for upp i luften med en smäll. I bakgrunden ses hur två barn testar hur jämnvikt ändras när längden på sittbrädorna ändras.

Medan en grupp sysslade med att göra eget papper så tillverkade den andra gruppen raketer. De var av papper o avpassade för att kunna skjutas upp med tryckluft.



Här skjuts raketerna högt upp i luften med hjälp av en enkel "kanon" gjord av en plastflaska, en cykelslang och ett plaströr. När man hoppar jämnfota på så blir det fart.

På museet finns teknikklubb Lusten. Det var förr det som hette Fiberteket och som fanns på universitetet. Här bjuds barnen naturvetenskaplig förståelse i praktiska experiment. Passar också bra i Värmland där vi har flera stora pappersbuk. Ett passerade vi i Grums på vägen hit idag.  Här få alla göra sitt eget papper. Först vispas pappersmassa.



Sedan sänks en ram med fin väv ner i pappersmassan.



När man lyfter upp ramen så har det blivit ett lager av papper på botten. Det får sedan torka i en ugn och tas med hem. Alla gör sitt eget. Medan en grupp gör detta ¨så gör resten av eleverna raketer.

Vi var i Karlstad på Råtorps nya skola på studiebesök idag, jag och några kollegor till. Vi ville kolla hur läromedelsförlaget Serholts laborativa mattemateriel fungerar i verkligheten. Vi fick se det i funktion bland barnen i en årskurs 2 och fick det proffsigt beskrivet av klassens lärare, tillika dotter till läromedlets skapare, Marianne. Det här ser mycket bra ut och är väldigt väl genomtänkt, skapat av en gammaldags lågstadielärare som jobbat i många år med att utveckla sitt arbetssätt. Jag kommer att köpa in delar av det här redan till nästa höst. Sedan, om jag gillar det, kommer det att kompletteras efter hand. Det stämmer väl med hur jag tänker om matte; meningslöst att räkna tal sida upp o sida ner i matteböckerna. Barn behöver göra matematik och prata om det man gör.

Jag gillar verkligen mitt jobb som lärare och jag har lyckan att ha fantastiska kollegor på min skola. De är kunniga och intresserade av jobbet. Det finns dessutom massor av humor och skoj mellan varven. Vi hjälper varandra när det strular till sig på något sätt, det är så skönt att kunna haffa någon eller några och be om råd när det behövs.  Värdefullt att få ha en sån här arbetsplats!  Jobbet är ju ändå en stor del av den vakna tiden på dygnet och det vore trist om där skulle vara  fullt av intriger och misstänksamhet. 

Läste för några dagar sedan att någon i en blogg frågade efter hur vi utvärderar i skolan. Hon gick någon utbildning och skulle jobba med det. Jag har tänkt på det några dagar och skulle gå in och kommentera det nu, men jag hittar inte bloggen. Minns inte vem som skrev om det. Så nu skriver jag om utvärdering här istället i min egen blogg, för det är lite humor.  Men alla som inte jobbar i skolan kan sluta läsa nu för det är inte så himla intressant för utomstående tror jag.

Jag måste ju kontinuerligt följa mina elevers framsteg, framför allt i matte och svenska som är de stora ämnena i årskurs 1. I ettan är det mest läsning som gäller, den följer vi med lästest som heter H4 /H5 plus att lyssna på varje enskild elevs läsning med jämna mellanrum. För enbart ett avkodningstest säger inte allt.  Jag vet vad eleverna bör uppnå här efter ett respektive två år i skolan.  Det har jag nytta av.

I matten har jag matriser som jag gjort på klasslistorna där jag prickar av vad eleverna behärskar. Det sker flera gånger i veckan.  Efter ett år i skolan ska de kunna talområdet upp till 10 bra och hantera hela tiotal upp till hundra och en del annat. Det har jag nytta av.

När det gäller den trivsel, social kompetenshöjning så kör jag med på klassnivå att vi tillsammans gör egna mål i klassen som vi kollar av om vi uppnått:

1. Gemensam text om hur en bra klass är
2. Gemensam text om hur eleverna själva kan bidra till att det blir en bra klass
3. Gemensam text om hur föräldrarna kan bidra till att det blir en bra klass
4. Hemläxa där var och en familj väljer ut några saker som eleven tycker att just de egna föräldrarna ska bidra med för att det ska bli en bra klass
5. Gemensam text om vad jag som lärare kan bidra med för att det ska bli en bra klass.

Sparar lapparna och sedan kollar vi av efter ett läsår om vi alla har gjort det vi borde och uppnått det vi ville. Detta  har jag nytta av.
 
När det gäller sociala mål på indvidnivå så blir det ju hemskick av frågor att fylla i om trivsel och annat inför utvecklingssamtal. Då utvärderar vi muntligt och skriftligt.  Det  har jag nytta av.

Vi kollegor i ettan träffas varje vecka o diskuterar hur vi jobbar. Det har vi nytta av.

Men det finns en stor misstro uppfrån i skolsystemet när det gäller vårt arbete, så vi måste göra ett antal utvärderingar enligt order, utvärderingar som mest har karaktären av spel för gallerierna, statstikfyllare eller annat. 

Det finns på individnivå enligt lag, en individuell undervisningsplan för varje elev., med framåtsyftande mål Det låter bra och den har en del bra saker i sig som jag har nytta av för att strukturera upp utvecklingssamtalen. Men bland de yngre barnen så handlar det som sagt mycket om svenska o matte i just undervisningssituationen och där är det mer en given gång med stegrad svårighetsgrad. Det finns inte så stort utrymme för att göra några stora kast här.

Just nu arbetar vi på skolnivå med en enkät som genomförts bland eleverna på skolan. Den har jag inte speciellt mycket nytta av i mitt arbete eftersom den inte var anpassad till de yngsta barnen. De förstod den inte så bra och vi kunde inte göra den anonymt som var avsikten. Jag har inte heller speciellt stor nytta av anonyma synpunkter som jag inte vem som avgivit eller till vilken lärare de riktar sig eller till vilken situation. Det är kunskap om problem som jag inte kan åtgärda. Den ska vara en del av kvalitetsredovisningen till Skolverket från vår kommun. Vi ska utvärdera elevernas studieresultat och hur vi uppnått de av skolan prioriterade målen. Detta ska vi göra imorgon. Men resultatet ska sammanställas på kommunnivå och där kanske man kan se något intressant.

Eftersom vi på vår skola inte har haft några prioriterade mål att utvärdera mot så har vi nu hittat på att vi skulle ha haft idrott och hälsa som prioritering eftersom vi utökat timantalet där. Några dokumenterade studieresultat har vi inte heller förrän i maj, vid läsårets slut. Det är då vi samlar ihop oss till det. De flesta av oss lärare har bara haft våra elever några månader och kan inte säga så mycket än om det än. Så vi får väl spåna lite fritt ur hjärtat där också. Det blir som vanligt lite av spel för gallerierna men vi kommer säkert att har intressanta diskussioner. Det har vi ofta, men det känns inte så sällan som att jag behövde tillbringa mer av  tiden med att planera skolarbetet istället. Om jag inte får planeringstid så hamnar jag i läroboksträsket. Tiden räcker ju alltid till att slå upp lärarhandledningen och följa givna instruktioner, men inte till att individualisera undervisningen, konkretisera, laborera, och anpassa till gruppen.

Ibland gör vi enkäter bland personalen hur vi upplever jobbet.  Det är ju en form av utvärdering. Det är lika intetsägande. Några är som vanligt nöjda och några är missnöjda men det brukar inte framgå vilka kategorier som är det ena eller det andra. Och resultatet brukar inte leda till några förändringar som går i linje med missnöjet.  Jag redovisade varje år  i 10 års tid tror jag att det läcker in vatten i klassrummet utan att det hände något på området, bara som exempel.

Sen utvärderar vi arbetsmiljön i arbetsmiljöenkäter som är mer inriktade på värme och ventilation och ljus och sånt. Det gjorde vi en för några månader sedan. Den tror jag ändå har resulterat i nya lysrör överallt, eller också får det ändå.

Sen kom facket med en enkät om ditten o datten som jag lämnade in för ett par dagar sedan. 

'Det är inte så lite inflation i utvärderingar av olika slag i skolans värld. Det känns som om jag blir lätt allerigisk mot olika listor och frågor och enkäter.  Det finns de som kritiserar skolan för att vi sysslar för mycket med att redovisa vad vi ska göra detaljerat i förväg och sedan ska vi ganska detaljerat redovisa i efterhand hur det blev och vad vi gjorde. Så mycket tid går åt till detta att vi knappt hinner undervisa. Det blir mer av dokumentation om undervisning än undervisning.  Jag vet inte om de har rätt.  Men det är rätt vanligt att lärare säger sig hellre vilja undervisa mer och slippa en del av papperskrångel och möten för syns skull.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga om utvärderingar i skolans värld att de är nödvändiga och viktiga instrument för jobbet. Men det som är jobbigt är att jag tvingas göra dubbelt upp; en typ av utvärdering som jag  o kollegorna gör själva och som vi har nytta av och  parallellet med dem en typ av utvärderingar som är beordrade uppifrån och som vi sällan upplever att vi har någon nytta av. De är för vår del mest hyllvärmare men kanske någon annan har glädje av dem, vad vet jag.

Bra att förslaget om att kunna flytta mobbare till annan skola har kommit!  Superbra!
Jag antar att det speciellt applåderas av alla dem som tvingats byta skola för att de varit mobbade.
Det är ju bakvända världen att den mobbade ska flytta.  I Norge har man vågat använda sig av den här metoden med goda resultat.  Raundalen / Olweus har forskat om detta.

Äntligen ett skolförslag som är verklighetsförankrat och grundat i ett känt behov!

Det finns två faktorer som kan göra det svårt att upptäcka mobbningen o få fram den i ljuset. Den ena handlar om att barn / ungdomar skäms för att de mobbas och därför inte vågar berätta. De lider i tysthet som någon skrev i en kommentar, talar inte om för sin lärare och inte för föräldrar. De som mobbar passar på att trakassera när vuxna inte ser och offret är ofta utvalt utifrån att det inte har något omfattande nätverk som griper in. Det är lättare att ge sig på en nyinlyttad och okänd person än en som bott på orten länge och som kanske har kusiner och syskon på skolan, kanske släktingar i lärarkåren osv.

En annan faktor som kan göra det svårt att upptäcka mobbning, framför allt bland yngre barn, är att barnen inte vet skillnaden på mobbning o vanliga konflikter.  De vet inte  att det de håller på med eller är utsatta för är mobbning. För oss vuxna är skillnaden självklar men barn behöver ständigt utbildning på detta så att de verkligen är medvetna om när de överskrider gränsen. Jag har varit med om att barn har sagt till sin lärare ibland att han har varit dum mot mig. Men aldrig använt ordet mobbning. Läraren tolkade de här anmälningarna från eleven som många andra sådana, dvs som tillfälliga alldeles vanliga konflikter som vi får anmälningar om flera gånger per dag. Senare visade det sig att det pågått en mobbning under längre tid och eleven trodde att hon hade anmält det genom att säga att han var dum mot mig. Men det räcker inte självklart som signal till en lärare som har hundratals kontakter med barn varje dag. Det är inte tillräckligt för att förstå mönstret bakom.  Vimåste lära barnen att förstå när det är mobbning och att man ska använda det ordet när man berättar om det för vuxna.

Om man tittar närmare på mobbningsfenomenet så kan man urskilja åtminstone ett par ingredienser som ställer till problem; förnekelse o oförmåga.

Annaa tar i sin kommentar till mitt förra inlägg upp förnekelsen: Detta att man anmäler för skolpersonal att mobbning förekommer men att det förnekas. Jag tror ju inte endast att det kan förnekas av skolpersonal utan av elever och föräldrar. Och då tror jag att det ofta kan handla om elever som man outtalat tycker har dragit på sig mobbning genom att uppträda på ett speciellt sätt eller se ut på ett speciellt sätt.

I botten ligger i så fall det jag tog upp i mitt förra inlägg;  synen att en del människor är så omöjliga att ha att göra med att de förtjänar att mobbas. Det kan handla om  fel åsikter, fel kläder, fel attityd, osv. Och eftersom de inte slutar upp med det o inrättar sig så anser man, ofta omedvetet, att de förtjänar mobbning. Man kan inte uttala orden men attityden kan ligga där i botten i alla fall. Men jag kan bara upprepa; lagstiftningen gör ingen skillnad på person. Mobbning är aldrig tillåtet oavsett hur en person uppträder eller ser ut. Är uppträdandet ett problem i skolan så måste det lösas på annat sätt än att man ger tyst tillåtelse till mobbning för att "straffa ut det". Om detta borde nog upplysas mer; framför allt bland personal men också bland föräldrar och elever.

Påpekas bör ändå att detta rör en mindre andel av de elever som blir utsatta för mobbning. De flesta som drabbas är inte alls avvikande utan bara lite ängsligare och kan eventuellt sakna ett socialt nätverk som kan skydda dem. Då vet mobbaren att det är lättare att utöva sin makt utan störningsmoment, ingen kommer att lägga sig i. För så beräknande tror jag att mobbare är. De väljer ut sina offer bland dem som tar emot utan att ge igen, eller som inte har möjlighet att ge igen.

Sen kan det trots att alla inblandade är överens om att mobbning förekommer, bli ett långdraget harvande av möten och tafatta ovetenskapliga åtgärder som inte leder någon vart. Det bara fortsätter. Och det är här samhället sviker barnen genom att inte ge skolan verktyg att ta itu med detta på skarpen om det behövs. Mobbare borde kunna stängas av från undervisningen på ett tidigare stadium i ett händelseförlopp o / eller flyttas på till en annan skolenhet. Redan vetskapen om att detta kan bli en verklig konsekvens av fortsatta trakasserier, borde ge lärare och mobbade en chans att få stopp på eländet när det dyker upp.  Idag är verktygen obefintliga eller i varje fall alltför trubbiga. Det finns knappt någon skönjbar bortre parentes.

Om den som är mobbad verkligen har stora grundläggande svårigheter av genetisk eller social karaktär och därför blir aggressiv i kontakter med andra elever, så måste resurser sättas in med extrapersonal alternativt liten grupp med en skyddad tillvaro.

Ja, kanske är Du inte så långt ute i cyberspace, men åtminstone någonstans i England. Jag behöver lite hjälp med engelska ord. Försöker lära mina elever riktig pratengengelska men det är så svårt att hitta rätt ord. Vi lär oss ju någon annan sorts engelska, kanske en litteraturengelska eller högtidsengelska i alla fall inte är så väl förankrad i vardagen.

Det handlar om några vardagsord.

Vad skulle en engelsman använda för ord för följande

potatisgratäng
samling (typ morgonsamling med klassen)
potatismos
kassler
fläskstek
grillkrydda
bild (ämnet bild i skolan)
valfritt (ämne i skolan)

Äntligen har jag kunnat förverkliga drömmen om flexibel skolstart för mina elever på morgonen.  De kan droppa in ett tag före och möts av dämpad belysning, levande ljus, stillsam musik (Björn Json Lind o Torbjörn Carlsson Åmål). Jag hinner prata med var o en av barnen innan skoldagen startar, vilket är guld värt för mig o även för en del av eleverna. De kan komma in och börja jobba med nåt, rita, läsa böcker, eller bara sitta o prata lite.  Här syns vår lilla utställning av fantasisvampar. På elevernas förslag byggdes den ut med ett litet ljusberg av sten, en krukväxt som träd, några drivvedspinnar som stockar och mitt täljstenstroll gjort av  Innuiterna. 

Det här funkar bra, jag kommer aldrig mer i mitt lärarliv att frivilligt gå tillbaka till att ta emot elever i klump.

Jag har berört det tidigare, min motvilja mot att lämna ut eleverna i diverse dokumentation  i skolan.
Nu har vi fått krav på oss att göra individuella undervisningsplaner för varje elev i grundskolan.  Det har jag i o för sig inget emot så länge det blir något mellan elev-lärare-föräldrar. Men det är det inte.

Den kommunala skolan är en myndighet och därför är alla dokument offentliga, även elevernas IUP. Det är alltså fritt fram för framtida arbetsgivare att leta fram IUP inför en anställningsintervju och där finns i detalj redogjort för i vad mån kunskapsmålen har uppnåtts och hur man har burit sig åt för att nå dit, samt önskvärda förbättringar.  Det är också fältet fritt för media att leta upp och offentliggöra "kändisars" IUP.

Men IUP ska inte bara innehålla kunskapsmålsuppfyllelse utan också redogörelse för den sociala kompetensen; alltså hur elever fungerar i sociala sammanhang, med kompisar, lärare osv.

Hur många av oss vuxna skulle vilja att vår arbetsgivare årligen tar fram ett sådant dokument och låter det ligga öppet för vem som helst att ta del av i all framtid???  Man kan tycka att barn som inte kan värja sig och som inte kan se konsekvenserna av detta skulle ha ett bättre skydd än vi vuxna, men icke.

Enda sättet att skydda sina barn från detta är att låta dem gå i en friskola. Där finns inget offentlighetskrav.  Trist men sant!

Tankarna runt detta är mina egna, men jag har också läst en debattartikel i NWT 28 sept 06. Den är skriven av Anna Ekström journalist -  översättare, Folke Silvén adjunkt och Svante Silvén lektor. 

Jag vet inte varför inte bloggen vill svälja namnet "Bodil Jönsson". Den slår bakut och vill ha det i annnat format respektive annat namn. Nåt är fel och jag får väl mitt straff för att jag försöker spara under namnet. Men hon är suverän!!
Bodil Jönsson.

Jag har varit med om några fortbildningstillfällen med henne: konflikter i grupp, matematik, läsinlärning (ikväll).  Alla är lika avväpnande suveräna!.  Hon raljerar med lärarjobbet och skojar med våra olater, samtidigt så är hon en explosion av tips / ideér för undervisning och en fullkomligt hysterisk  stand-up - komedí -artist (eller hur det nu stavas?). Jag och mina kollegor skrattade i alla fall i tre timmar, eller åtminstone skrattade omväxlande med att sitta med mungiporna upp över öronen. Vi behövde skratta efter en jobbig skolstart,  så det var väl använda fortbildningspengar.

Så börjar då den tid på året då jag får lugna långa helgmorgnar. Det handlar om långa tysta "vakningar" i sängen, lite lästid, lite bloggtid, lite tänketid.............

Det är säsong för harjakt och gubben försvinner ut i skogen tidigt på morgonen!

Jag har nog nämnt det förut, mitt jobb är väldigt "ljudligt" och tillfällen till tystnad blir med åren allt mer uppskattade.

Den smått kaotiska skolstarten med ny organisation, nytt klassrum, ny elevgrupp, nya kollegor, nästan ny chef osv är nu över.  De 22 ungarna i min etta har klarat den alldeles utmärkt med tanke på omständigheterna.  De verkar framför allt glada o nöjda.

Om jag själv har klarat skolstarten  är mer tveksamt.   Olägenheterna med den nya organisationen är större än jag kunde ana, jag sliter för att kompensera dem.  Där försvinner mycket av min arbetstid, arbetstid som jag hellre velat använda till att vara pedagogiskt kreativ. 

Organisationskompensationen (oj, vilket ord!)  tar lång tid och är oerhört tungrodd. Jag jobbar fortfarande alldeles för långa dagar för att det ska vara rimligt på sikt: 10-12 timmar och dessutom utan någon egentlig rast under dagen.  Trodde jag skulle sluta lite tidigare igår fredag. Men det blev från halv 8 till 5 utan rast och vid hemkomsten fyra föräldrasamtal i telefon på sammanlagt någon dryg timma.  Just detta att det aldrig går att ta rast i jobbet med så små barn och stor elevgrupp och så mycket samordning av olika lärare och lokaler, är nog svårast.  De långa arbetsdagarna  går nog annars att leva med.

Fast att föräldrar kontaktar mig per telefon och jag kan ringa dem är jag mycket tacksam för. Det underlättar mitt jobb jättemycket att vi har en bra och öppen dialog.  Inte bara underlättar mitt jobb förresten, det är en förutsättning. Om inte vi drar åt samma håll så kan jag lika gärna lägga ner hela undervisningsprojektet. 

Och jag upplever verkligen att jag har föräldrnas stöd. Vi hjälps åt när det behövs och  det har varit guld värt nu. . 

Jag hittade en lösning på problemet med vatten som rinner in genom taket i mitt klassrum. Jag gav upp tanken på  invändiga takrännor. Det måste funka med en hink i taket! Den kommer, hoppas jag, att fånga upp vattnet som kommer här över elevernas arbetsplats. Vi får se vid nästa ösregn hur det går.  Jag fick förklara dilemmat för alla de föräldrar som var med sina små 1:or idag första dagen. Det spred sig några milda småleenden bland dem, speciellt bland dem som själva gått här o upplevt samma sak.

Idag hjälpte min snälla gubbe mig att sätta upp saker på skolan. Det tog hela eftermiddagen. Det var upphängingsanordningar för en massa olika saker; uteleksaker, tavlor, sladdar osv.

Sånt tar en evig tid om jag ska göra det själv, men gubben gör det snabbt med sina verktyg.