Flitig ...
... har jag varit minsann med packlådorna. Nu är det bara så där tre stycken kvar och en massa bråte på borden. Nära kollega sitter tryggt placerad här mitt på tavlan och beskådar kaoset!! ;-)) Jag vinkar ibland, nickar och ler mot henne.
Vi fixar det här också! Absolut!
Vi fixar det här också! Absolut!
Slut på ledighet ...
... är det nu, jag jobbade igår fredag - länge. Sååå roligt att träffa kollegor, men hur ska jag få in bortåt 30packlådors innehåll i det lilla rummet jag ska jobba i nu som speciallärare????? Ska jag verkligen, helt tvärs emot min sanna natur, slänga något??? Jag har redan adopterat bort krukväxterna till Katrine som så påpassligt önskade något grönt till sitt klassrum. Det kan på sin höjd rymmas en liten försynt St Paula i mitt nya hybble. Och den avlider nog av brist på solljus. Det är ett källarrum med fönster uppe under taket. Jag kommer att sakna den vackra utsikten över forsen från mitt gamla klassrum och möjligheten att ha mycket gröna växter.
OCH SÅ KOMMER JAG ATT SAKNA MINA GAMLA ELEVER! Men jag vet att arbetsuppgifterna som ligger framför mig är helt ok och de passar nog bättre så här på ålderns höst. Det är slitigt att ta emot nya stora elevgrupper om man ska få till ett bra resultat. De första veckorna med en ny etta är avgörande för hur det blir framöver sen. Det gäller att samla alla goda krafter då, så att alla drar åt samma håll, annars blir det kämpigt.
I kväll blir det grillning och ätning nere vid sjön med 4 goda vänner. Vi gör lite knyte, var och en tar med efter sin förmåga. Stackars U har blivit omkulldragen av hunden Chester men har ändå bakat en kaka till i kväll. Hon slog sig ordentligt och måste uppsöka sjukhus. Det gör rejält ont säger hon och blåslagen är bara förnamnet på den här blessyren.
Äldste sonen har vi talat med och det samtalet får vi anledning att återkomma till här på bloggen imorgon. Men inte förrän då.
Yngste sonens japanska svärföräldrar landar i Stockholm idag, de stannar i Stockholm ett par dagar men reser sedan tillsammans med dottern till Frankrike, till Provence ( hur det nu stavas?) på en veckas gemensam semster.
Igår postade vi ett stort födelsedagspaket till yngsta barnbarnet, det är födelsedag fram i veckan som kommer.
Och vi har rest omkring några dagar, därav en påver bloggtillvaro om nu någon undrat. Jag ska skriva mer om resan.
OCH SÅ KOMMER JAG ATT SAKNA MINA GAMLA ELEVER! Men jag vet att arbetsuppgifterna som ligger framför mig är helt ok och de passar nog bättre så här på ålderns höst. Det är slitigt att ta emot nya stora elevgrupper om man ska få till ett bra resultat. De första veckorna med en ny etta är avgörande för hur det blir framöver sen. Det gäller att samla alla goda krafter då, så att alla drar åt samma håll, annars blir det kämpigt.
I kväll blir det grillning och ätning nere vid sjön med 4 goda vänner. Vi gör lite knyte, var och en tar med efter sin förmåga. Stackars U har blivit omkulldragen av hunden Chester men har ändå bakat en kaka till i kväll. Hon slog sig ordentligt och måste uppsöka sjukhus. Det gör rejält ont säger hon och blåslagen är bara förnamnet på den här blessyren.
Äldste sonen har vi talat med och det samtalet får vi anledning att återkomma till här på bloggen imorgon. Men inte förrän då.
Yngste sonens japanska svärföräldrar landar i Stockholm idag, de stannar i Stockholm ett par dagar men reser sedan tillsammans med dottern till Frankrike, till Provence ( hur det nu stavas?) på en veckas gemensam semster.
Igår postade vi ett stort födelsedagspaket till yngsta barnbarnet, det är födelsedag fram i veckan som kommer.
Och vi har rest omkring några dagar, därav en påver bloggtillvaro om nu någon undrat. Jag ska skriva mer om resan.
Sista arbetsdagen ...
... för läsåret har vi gjort nu, jag och kollegan. Det var återigen nedpackning i flyttkartonger och bärande och möten dessemellan. Det gällde att packa in allt och få det ner till mitt nya rum i källaren medan årets "bärare" var anställda. De har verkligen fått ligga i, konka och streta. Nu är allt nedflyttat nästan i alla fall och så här ser det ut i mitt lilla rum, verkligen i hela rummet! Förutom det här så är det tre travar med lådor utanför dörren!
Inte ens om jag använder varje kubikmeter så får jag in alltsammans. Kollegan som nu till fullo insett min last när det gäller att samla på döda ting, ler glatt säger så snusförnumstigt;
- När jag har grejer som jag inte använt på ett år så slänger jag dem.
För min del är det ett livslångt samlande, helt på uråldrig nivå. Känner mig som stenåldersfrun som samla kottar eller nötter inför vinterns kyla och snö. Fast här handlar det om hemgjorda läromedel, och annat. Jag måste helt enkelt skärpa mig.
Ett antal av våra elever har glömt kvar kläder och stövlar och skor och är välkomna att bli insläppta via fritis för att hämta.
Inte ens om jag använder varje kubikmeter så får jag in alltsammans. Kollegan som nu till fullo insett min last när det gäller att samla på döda ting, ler glatt säger så snusförnumstigt;
- När jag har grejer som jag inte använt på ett år så slänger jag dem.
För min del är det ett livslångt samlande, helt på uråldrig nivå. Känner mig som stenåldersfrun som samla kottar eller nötter inför vinterns kyla och snö. Fast här handlar det om hemgjorda läromedel, och annat. Jag måste helt enkelt skärpa mig.
Ett antal av våra elever har glömt kvar kläder och stövlar och skor och är välkomna att bli insläppta via fritis för att hämta.
Nationalsångsförbud ...
... på obligatorisk skolavslutning skriver Marie i en kommentar att man har där hon bor. Jag raljerade ju med risken att någon skulle känna sig kränkt av att vi sjunger Värmlandsvisan på vår examen eftersom den sången hyllar ett bestämt landskap, men trodde nog inte på allvar att den skulle vara hotad med hänvisning till diskrimineringslagen. Det är den alltså och det godkända registret blir allt tunnare när det gäller vad som får förekomma i den obligatoriska skolans verksamhet. Jag ryser lite när storebror ser och detaljstyr på det här sättet. Det ger med automatik en del obehagliga associationer. Jag menar en lagstiftning som tar avstamp i den enskildes känsla av att vara kränkt när det gäller tro, hudfärg, kulturell bakgrund osv. blir riskabel. Det saknas på något sätt en objektiv måttstock att rätta sig efter. Risken är att man är blir onödig räddhågad och tolkar lagen smalare än vad som var tänkt, för säkerhets skull. Man är rädd för att hamna i tidningsrubriker och bli dömd till skadestånd. Kanske blir rimligare när rättspraxis har skapats och ett antal fall har prövats i högre instans. Men det finns kanske aspekter som jag inte får syn på i sammanhanget.
Examenskriget ...
... antar jag går in i vapenvila åtminstone, nu, när högtiden är avslutad i år. Enligt beslutsfattarna ska sporthallsfirandet utvärderas för att utfrån det besluta om hur det blir nästa år.
Fast jag förmodar att ett Luciakrig startar redan i början på nästa läsår. Vi har ju alltid firat Lucia i kyrkan också, precis som examen. Och det är i så fall också kontroversiellt. Den som lever får se.
Fast jag förmodar att ett Luciakrig startar redan i början på nästa läsår. Vi har ju alltid firat Lucia i kyrkan också, precis som examen. Och det är i så fall också kontroversiellt. Den som lever får se.
Examen avklarad
Det blev flera sittningar i sporthallen, först f-2 sedan två omgångar med eleverna 3-6. Med de små gick det i alla fall bra rent praktiskt. Sen kan jag väl sakna den högtidliga känsla och vackra inramning som kyrkan skulle ha utgjort. Men barnen gjorde fantastisk sång och det fanns mycket glädje i dagen. Det är huvudsaken. Sen är det en underton av saknad förstås att lämna alla barn och kollega. Men i kväll kommer LA-sonen hem för ett par dagar och imorgon firar vi min svärmor som fyller år.
Sexorna vann! Grattis!
En historisk dag, sexorna vann den årliga legenden; fotbollsmatchen mot lärarna på Silbodalsskolan. Det är bara att gratulera!
Klassfest och TACK!
Föräldrarna i klassen ordnade en jättefin klassfest på Strandvik i kväll onsdag. Vi fick kanonväder, strålande solsken och kunde grilla korv med ljuvlig utsikt ut över sjön Västra Silen. Det var föräldrar, elever i klassen och syskon samt vi som jobbat i klassen. Barnen kunde till och med vara nere i vattnet, några passade på att bada lite, andra lekte i och runt de lekredskap som finns på plats. Kort sagt vi fick en fin avslutning på två fantastiska år med klass 1A / 2A. Världens bästa Ingrid, resursperson i min klass, och jag fick varsin suverän present, äppelträd. Och det som finns på grenarna är inte äpplen, utan inplastade bilder på eleverna! Himla kul idé. Det finaste träd jag har fått. Och här ska planteras med nät runt för att hålla undan svultna älgar. Tack alla barn och föräldrar för en fin fest och trevliga presenter och för två år som Ingrid och jag aldrig glömmer.
I morgon är sista riktiga dagen, fast ändå inte. Det blir mest examensträning med genrep av gåing och sjunging. Dessutom går den traditionella fotbollsmatchen av stapeln, den mellan lärarna och eleverna i årskurs 6. I år blir det ett nytt upplägg av matchen, först spelar kvinnliga lärare mot tjejerna, sedan manliga lärare mot killarna. Varje avdelning av matchen är 15 minuter. Till detta serveras glass till alla spelare och åskådare. Det här är en jättegammal tradition och de senaste åren har lärarena vunnit, men kamperna har varit stenhårda.
Examenskriget.
Fel, fel, fel, hade vi som jobbar på den stora skolan i kommunen. Det är inget förbud utfärdat att fira examen i kyrkan i vår kommun som vi trodde. Det är förbud att göra det om någon elev säger sig inte kunna vara med i kyrkan.
Ett antal små skolor i Årjängs kommun kommer att fira examen i kyrkan eftersom man inte har någon elev som p.g.a. sin tro inte vill vara i kyrkan. Om alla elever på en skola kan vara i kyrkan och fira examen så är det fritt fram.
Fast om någon elev som p.g.a. sin tro inte vill fira examen i kyrkan, flyttar till någon av de här skolorna nästa år så kan inte den skolan fira examen i kyrkan.
Oj så konstigt det blev. Inte lätt att vara den eleven i så fall, den som orsakar flytt av examen till någon sporthall eller liknande. Det kanske inte är så lätt att vara en sådan elev vid den stora skolan heller om man tänker efter. Jag menar den som får skulden när det nu krigas menar jag.
Ett antal små skolor i Årjängs kommun kommer att fira examen i kyrkan eftersom man inte har någon elev som p.g.a. sin tro inte vill vara i kyrkan. Om alla elever på en skola kan vara i kyrkan och fira examen så är det fritt fram.
Fast om någon elev som p.g.a. sin tro inte vill fira examen i kyrkan, flyttar till någon av de här skolorna nästa år så kan inte den skolan fira examen i kyrkan.
Oj så konstigt det blev. Inte lätt att vara den eleven i så fall, den som orsakar flytt av examen till någon sporthall eller liknande. Det kanske inte är så lätt att vara en sådan elev vid den stora skolan heller om man tänker efter. Jag menar den som får skulden när det nu krigas menar jag.
Lämna mina änglar ...
... 21 stycken i klass 2A ska jag snart göra och så ska jag aldrig jobba som klasslärare mer :-(( Hittills har jag och närmaste kollegan förträngt detta faktum, men almanackan talar sitt tydliga språk; det går mot sitt slut nu för oss. Vi ska skiljas från barnen som vi umgåtts med flera timmar varje dag i två års tid! Alltså tänk Er in i detta, verkligen varje dag i två år och flera timmar varje dag!!! Vi har delat ljuvt och lett och kämpat, sida vid sida, vuxna och barn! Och dessutom en fantastiskt duktig kollega i varje-dagsjobbet, en kollega som jag tycker uppriktigt om och som jag har den djupaste respekt för p.g.a. hennes skicklighet i jobbet.
Det skapar band som man inte bara hugger av så där! Det liknar mer en amputation. Man skiljs inte från sin klass och närmaste kollega efter så lång tid, man amputerar dem. Det gör ont.
De här 21 barnen har levt med mig, inte bara tiden mellan 8.00 och 13.00 utan i tankevärlden en stor del av dygnet under ett par år. De hamnar därmed farligt nära hjärtat. Jag skulle ju vilja bära dem alla på mina armar resten av deras liv, men det går ju inte. Det är inte min uppgift. Så det är bara att ge sig in i avskedsprocessen. Och jag vet ju att det går, jag har gjort det förut, men visst kommer jag att snegla lite på hur det går sen för allihop, det vet jag ju. För de är speciella för mig, alla har en plats i mitt hjärta, var och en på sitt sätt.
Det skapar band som man inte bara hugger av så där! Det liknar mer en amputation. Man skiljs inte från sin klass och närmaste kollega efter så lång tid, man amputerar dem. Det gör ont.
De här 21 barnen har levt med mig, inte bara tiden mellan 8.00 och 13.00 utan i tankevärlden en stor del av dygnet under ett par år. De hamnar därmed farligt nära hjärtat. Jag skulle ju vilja bära dem alla på mina armar resten av deras liv, men det går ju inte. Det är inte min uppgift. Så det är bara att ge sig in i avskedsprocessen. Och jag vet ju att det går, jag har gjort det förut, men visst kommer jag att snegla lite på hur det går sen för allihop, det vet jag ju. För de är speciella för mig, alla har en plats i mitt hjärta, var och en på sitt sätt.
Examenskriget delar Årjäng ...
... och det är inte över förrän examen är färdigfirad ser det ut som. Det är inslag i radio och nya insändare i tidningarna hela tiden.
Det ser ut som om frågan delar samhället i olika fraktioner, och nu hårddrar jag när jag beskriver dem, jag kategoriserar grovt, vilket gör att det inte stämmer med vars och ens åsikt, men kanske med gruppers. Många av oss hamnar säkert inom flera grupper eftersom man väger samman olika synpunkter.
- De kristna som vill se en kristen examen i kyrkan
- Traditionalisterna som vill se en examen i kyrkan utan religiösa inslag så som den har varit utformad de senaste åren och som liknar den de själva gjorde i skolan.
- Vänsterfalangen som hyllar skolledarnas beslut att fira examen i sporthallen och skäller på politikerna som inte stöttar detta aktivt.
- Alliansen i kommunpolitiken vill se en examen i kyrkan och tolkar lagstiftningen som att det är möjligt.
- Skolledarna som har makten att besluta har tolkat lagstiftningen som att det är omöjligt med examen i kyrkan, man ska i hela kommunen välja andra lokaler eller vara utomhus.
- Yngre barn i skolan + deras lärare för vilka examen har ett magiskt skimmer över sig och som vill ha den i kyrkan för det är vackert och högtidligt
- Äldre barn i skolan för vilka examensdagen har förlorat sin magi och mest är en port till friheten och som struntar i var den går av stapeln, bara det blir sommarlov så fort som möjligt.
- Utilister (nyttotänkare!) bland lärarkollegorna för vilka det är obegripligt att en halvtimmes skolverksamhet per år kan väcka en enorm föräldrareaktion. Vi har i decennier haft en skola i Årjäng där vattnet rann genom taket, Vi har fortfarande mycket ålderdomliga och utslitna lokaler i centralorten, vi har för stora elevgrupper och problem att få resurserna att räcka till och inget av detta har väckt någon stark opinion bland föräldrar.
- Demokrati-ivrare som är arga i största allmänhet för att skolan inte från början tog en ordentlig diskussion med föräldrar och elever i ärendet och åtminstone inhämtade synpunkter. Man känner sig överkörda.
- Kyrkans folk som har ställt upp på att erbjuda lokaler för examensfirande under många år, men som samtidigt säger att examen är inte en kyrklig högtid och man vill inte bidra till en lojalitetskonflikt för barnen genom att ordna alternativ till sporthallsexamen. Men att man vill återkomma i diskussionen nästa år med lite mer tid.
- Eftertankens - kranka - blekhets- representanterna som säger att det bästa hade varit att fira som förut i år och förbereda lite bättre till nästa år istället för att hasta igenom ett beslut nu i elfte timmen.
- Lättvindighetsanhängarna som tycker att det kan inte vara så svårt att snabbt ordna examen i en ny lokal
- Luttrade examensarrangörer som menar att det är många steg på vägen innan man har fått i hamn ett arrangemang som berör så många människor och att det därför kunde ha varit smart att avvakta med en förändring till nästa år.
- Muslimer i vår kommun som beklagar beslutet för de känner sig utpekade som "bovarna i dramat". (Några har varit på kommunkontoret och bett att examen ska fortsätta i kyrkan!). De har som grupp inga problem med att vistas i svensk kyrka, men sedan kan det finnas individer som tycker annorlunda. Orsaken till examensfirandeförändringen är inte klagomål från invandrare utan förändringar i lagtexten.
Sammanfattningsvis kan man väl i alla fall konstatera att åsikterna i frågan haglar och examenskriget tillsammans med centrumdebatten har gett näring åt många samtal, både privata och offentliga.
Jag som jobbar i skolan tycker om att fira examen i kyrkan. Kyrkolokalen är en mäktig inramning och det skulle ha känts fint att kunna fortsätta den traditionen. Men jag vill naturligtvis bidra till att barnen kan få en fin examen ändå, när den för vår del blir i sporthallen. Huvudsaken att barnen får vara glada den här dagen.
Det ser ut som om frågan delar samhället i olika fraktioner, och nu hårddrar jag när jag beskriver dem, jag kategoriserar grovt, vilket gör att det inte stämmer med vars och ens åsikt, men kanske med gruppers. Många av oss hamnar säkert inom flera grupper eftersom man väger samman olika synpunkter.
- De kristna som vill se en kristen examen i kyrkan
- Traditionalisterna som vill se en examen i kyrkan utan religiösa inslag så som den har varit utformad de senaste åren och som liknar den de själva gjorde i skolan.
- Vänsterfalangen som hyllar skolledarnas beslut att fira examen i sporthallen och skäller på politikerna som inte stöttar detta aktivt.
- Alliansen i kommunpolitiken vill se en examen i kyrkan och tolkar lagstiftningen som att det är möjligt.
- Skolledarna som har makten att besluta har tolkat lagstiftningen som att det är omöjligt med examen i kyrkan, man ska i hela kommunen välja andra lokaler eller vara utomhus.
- Yngre barn i skolan + deras lärare för vilka examen har ett magiskt skimmer över sig och som vill ha den i kyrkan för det är vackert och högtidligt
- Äldre barn i skolan för vilka examensdagen har förlorat sin magi och mest är en port till friheten och som struntar i var den går av stapeln, bara det blir sommarlov så fort som möjligt.
- Utilister (nyttotänkare!) bland lärarkollegorna för vilka det är obegripligt att en halvtimmes skolverksamhet per år kan väcka en enorm föräldrareaktion. Vi har i decennier haft en skola i Årjäng där vattnet rann genom taket, Vi har fortfarande mycket ålderdomliga och utslitna lokaler i centralorten, vi har för stora elevgrupper och problem att få resurserna att räcka till och inget av detta har väckt någon stark opinion bland föräldrar.
- Demokrati-ivrare som är arga i största allmänhet för att skolan inte från början tog en ordentlig diskussion med föräldrar och elever i ärendet och åtminstone inhämtade synpunkter. Man känner sig överkörda.
- Kyrkans folk som har ställt upp på att erbjuda lokaler för examensfirande under många år, men som samtidigt säger att examen är inte en kyrklig högtid och man vill inte bidra till en lojalitetskonflikt för barnen genom att ordna alternativ till sporthallsexamen. Men att man vill återkomma i diskussionen nästa år med lite mer tid.
- Eftertankens - kranka - blekhets- representanterna som säger att det bästa hade varit att fira som förut i år och förbereda lite bättre till nästa år istället för att hasta igenom ett beslut nu i elfte timmen.
- Lättvindighetsanhängarna som tycker att det kan inte vara så svårt att snabbt ordna examen i en ny lokal
- Luttrade examensarrangörer som menar att det är många steg på vägen innan man har fått i hamn ett arrangemang som berör så många människor och att det därför kunde ha varit smart att avvakta med en förändring till nästa år.
- Muslimer i vår kommun som beklagar beslutet för de känner sig utpekade som "bovarna i dramat". (Några har varit på kommunkontoret och bett att examen ska fortsätta i kyrkan!). De har som grupp inga problem med att vistas i svensk kyrka, men sedan kan det finnas individer som tycker annorlunda. Orsaken till examensfirandeförändringen är inte klagomål från invandrare utan förändringar i lagtexten.
Sammanfattningsvis kan man väl i alla fall konstatera att åsikterna i frågan haglar och examenskriget tillsammans med centrumdebatten har gett näring åt många samtal, både privata och offentliga.
Jag som jobbar i skolan tycker om att fira examen i kyrkan. Kyrkolokalen är en mäktig inramning och det skulle ha känts fint att kunna fortsätta den traditionen. Men jag vill naturligtvis bidra till att barnen kan få en fin examen ändå, när den för vår del blir i sporthallen. Huvudsaken att barnen får vara glada den här dagen.
Läsning, dyslexi och optik.
Det finns specialister på hur synen påverkar läsförmågan och en sådan finns utbildad vid Optikhuset i Karlstad / Kristinehamn.
Meningslösa satsningar ...
... tycks det inte så sällan bli i skolans värld. Jag minns några av dem, bl.a. något som hette "implementering" och som kostades på med kursdagar och övernattning på hotell för alla personalkategorier i en salig blandning och vi skulle efter utbildningen bilda innovationsceller för förändring eller vad det nu hette. :-)). Kan ha varit på 80-talet.
Man hade ju just upptäckt att det spelade inte så stor roll vilka läroplaner man sjösatte, lärarna gjorde i alla fall som de alltid gjort, eller rättare sagt som deras erfarenhet lärt dem fungerar. Skepsisen mot nya pigga, men amatörmässiga, hugskott uppifrån var hög, då som nu. Vid det här tillfället med "implementering" skulle till slut, en gång för alla, nytänket "implementeras" ( = genomföras!) ! Men det blev ungefär som det brukar bli och pengarna räckte inte till mer än första omgången personalutbildning. Några innvationsceller blev det inte så vitt jag vet. En halvmesyr alltså, en i ordningen under de snart 40 år som jag jobbat inom skolans värld.
Buden har varit många genom åren, olika varianter av saliggörande tillfälliga projekt utan i förväg dokumenterad effekt, har presenterats på det här sättet, ofta stort uppslaget i introduktionen, men med rätt snöpligt resultat i verksamheten till slut. Ibland har det väldigt tydligt känts att projektet har som enda syfte att ge gloria åt någon / några pådrivare, en kick uppåt i hierakin. Inte så mycket har haft effekt i skolans vardag.
Nu har det hänt igen för vilken gång i ordningen vet jag inte. Vi har i alla fall fått sammanställningen av en enkätundersökning som gjorts för att granska resultatet av den senaste ambitiösa utvecklingssatsningen. Den gjordes tillsammans med universitetet, omfattade flera kommuner i Sverige och har fått rätt stor uppmärksamhet, det har slagits på trumman stort inför politiker och andra finansiärer. Jag nämner inte namnet på satsningen, för projektet är här i mitt inlägg egentligen bara intressant som ett exempel på den här typen av satsningar, satsningar utan krav på konkreta resultat.
Det finns mycket text i resultatredovisningen av enkäten, bl.a. över en målsättning med projektet; att åstadkomma en förändring i praktiken bland lärarna:
"När pedagogerna skattar i vilken grad de anser att (--------namnet på projektet, min anmärkning) stimulerat och konkret bidragit till förändring inom vissa valda delar av verksamheten, så intar pedagogerna oftast en kritisk inställning och anser inte att arbetet i någon högre grad bidragit till att detta skett".
Och på ett annat ställe:
"Däremot verkar arbetet gett ringa effekt på lärares didaktiska kompetens, i alla fall om man ser till den direkta effekten. Detta trots att den del av uppdraget är att bidraga till att utvecklingsarbetet leder till konkreta förändringar i arbetet med barn och unga. Kanske skulle effekten kunna påvisas om man studerar detta ur en längre tidsperiod?"
(De grammatiska grodorna i rapporten är inte mina, men jag lät dem stå kvar eftersom jag gör ett direktcitat).
Det är lite märkligt, men möjligen typiskt skolan och kanske andra samhällssektorer också? Man är nöjd med att de anställda har fördrivit en massa arbetstid genom att sysselsätta sig med ett projekt som kostat ett antal miljoner i utbildning och ockuperat en massa tid för många av deltagarna. Ett antal papper har det blivit och gott om prat, men man struntar alltså i att allt detta inte ger något konkret resultat i bättre praktik. Det har enligt enkäten inte gett bättre måluppfyllelse, inte bättre skola och inte bättre lärarjobb. Ändå föreslås att man ska trampa på i ullstrumporna och fortsätta med pratandet och pappersproduktionen i projektets namn.
Om jag fick fram det här 0-resultatet i ett arbete som jag är ansvarig för (elever som inte lär sig något exempelvis!) skulle jag genast slå till bromsarna och skrika högt:
-Vi har gjort fel, vi måste sluta slösa bort pengar på det här och försöka hitta något som kan förbättra skolan på riktigt, något som kan göra eleverna duktigare, lärararna skickligare, skolan till en trevligare plats osv.
Vad som helst men en förbättring av någonting! Inte bara hela tiden vara nöjd med detta spel för gallerierna, den här sysselsättningsterapin som vi lärare är utsatta för under en lång följd av år och som känns rätt förolämpande.
Om vi lärare kan underhålla varandra med trevligt samtalande så är det bra verkar det som, men det tycker inte jag. Jag tycker inte att det räcker, jag tycker att satsade miljoner ska generera ett bättre resultat också - för barnen!.
Jag kan inte låta bli att undra om det är lika illa ställt inom den privata sektorn? Eller har man där högre krav på att insatta miljoner ska ge utdelning, i cash eller bättre kvalitet?. Eller både och? Eller man kanske inte bryr sig där heller huruvida fortbildning är bortkastad. Och att såna här stort uppslagna satsningar blir spel för gallerierna?
Hos oss i den offentliga sektorn blir det tydligen ingen utdelning i vare sig bättre ekonomi eller bättre måluppfyllelse eller bättre arbetsprestationer med den här typen av utvecklingsprojekt. Men en himla massa diskussioner och prat och sysselsättning har projekten genererat och det kanske anses tillfyllest. Det innebär ju att vi under vår arbetsplatsförlagda tid är ockuperade med projektet och inte med annat som vi kanske själva skulle prioritera som nyttigt och nödvändigt. Och vi arbetar ju i alla fall under tiden ;-) För ibland är det det man undrar, om skolan genomför sånt här för att man tror att vi inte gör något på jobbet, utanför lektionstid annars? Om vi inte har konstruerade projekt att sysselsätta oss med?
Nu diskuterar jag skolan generellt, inte min egen arbetsplats specifikt, ville bara påpeka det för säkerhets skull, så att ingen känner sig trampad på tårna. Min kritik gäller systemet, inte personer. Min kritik gäller bristen på relevant uppföljning, analys och konsekvenser av insatta åtgärder.
Man hade ju just upptäckt att det spelade inte så stor roll vilka läroplaner man sjösatte, lärarna gjorde i alla fall som de alltid gjort, eller rättare sagt som deras erfarenhet lärt dem fungerar. Skepsisen mot nya pigga, men amatörmässiga, hugskott uppifrån var hög, då som nu. Vid det här tillfället med "implementering" skulle till slut, en gång för alla, nytänket "implementeras" ( = genomföras!) ! Men det blev ungefär som det brukar bli och pengarna räckte inte till mer än första omgången personalutbildning. Några innvationsceller blev det inte så vitt jag vet. En halvmesyr alltså, en i ordningen under de snart 40 år som jag jobbat inom skolans värld.
Buden har varit många genom åren, olika varianter av saliggörande tillfälliga projekt utan i förväg dokumenterad effekt, har presenterats på det här sättet, ofta stort uppslaget i introduktionen, men med rätt snöpligt resultat i verksamheten till slut. Ibland har det väldigt tydligt känts att projektet har som enda syfte att ge gloria åt någon / några pådrivare, en kick uppåt i hierakin. Inte så mycket har haft effekt i skolans vardag.
Nu har det hänt igen för vilken gång i ordningen vet jag inte. Vi har i alla fall fått sammanställningen av en enkätundersökning som gjorts för att granska resultatet av den senaste ambitiösa utvecklingssatsningen. Den gjordes tillsammans med universitetet, omfattade flera kommuner i Sverige och har fått rätt stor uppmärksamhet, det har slagits på trumman stort inför politiker och andra finansiärer. Jag nämner inte namnet på satsningen, för projektet är här i mitt inlägg egentligen bara intressant som ett exempel på den här typen av satsningar, satsningar utan krav på konkreta resultat.
Det finns mycket text i resultatredovisningen av enkäten, bl.a. över en målsättning med projektet; att åstadkomma en förändring i praktiken bland lärarna:
"När pedagogerna skattar i vilken grad de anser att (--------namnet på projektet, min anmärkning) stimulerat och konkret bidragit till förändring inom vissa valda delar av verksamheten, så intar pedagogerna oftast en kritisk inställning och anser inte att arbetet i någon högre grad bidragit till att detta skett".
Och på ett annat ställe:
"Däremot verkar arbetet gett ringa effekt på lärares didaktiska kompetens, i alla fall om man ser till den direkta effekten. Detta trots att den del av uppdraget är att bidraga till att utvecklingsarbetet leder till konkreta förändringar i arbetet med barn och unga. Kanske skulle effekten kunna påvisas om man studerar detta ur en längre tidsperiod?"
(De grammatiska grodorna i rapporten är inte mina, men jag lät dem stå kvar eftersom jag gör ett direktcitat).
Det är lite märkligt, men möjligen typiskt skolan och kanske andra samhällssektorer också? Man är nöjd med att de anställda har fördrivit en massa arbetstid genom att sysselsätta sig med ett projekt som kostat ett antal miljoner i utbildning och ockuperat en massa tid för många av deltagarna. Ett antal papper har det blivit och gott om prat, men man struntar alltså i att allt detta inte ger något konkret resultat i bättre praktik. Det har enligt enkäten inte gett bättre måluppfyllelse, inte bättre skola och inte bättre lärarjobb. Ändå föreslås att man ska trampa på i ullstrumporna och fortsätta med pratandet och pappersproduktionen i projektets namn.
Om jag fick fram det här 0-resultatet i ett arbete som jag är ansvarig för (elever som inte lär sig något exempelvis!) skulle jag genast slå till bromsarna och skrika högt:
-Vi har gjort fel, vi måste sluta slösa bort pengar på det här och försöka hitta något som kan förbättra skolan på riktigt, något som kan göra eleverna duktigare, lärararna skickligare, skolan till en trevligare plats osv.
Vad som helst men en förbättring av någonting! Inte bara hela tiden vara nöjd med detta spel för gallerierna, den här sysselsättningsterapin som vi lärare är utsatta för under en lång följd av år och som känns rätt förolämpande.
Om vi lärare kan underhålla varandra med trevligt samtalande så är det bra verkar det som, men det tycker inte jag. Jag tycker inte att det räcker, jag tycker att satsade miljoner ska generera ett bättre resultat också - för barnen!.
Jag kan inte låta bli att undra om det är lika illa ställt inom den privata sektorn? Eller har man där högre krav på att insatta miljoner ska ge utdelning, i cash eller bättre kvalitet?. Eller både och? Eller man kanske inte bryr sig där heller huruvida fortbildning är bortkastad. Och att såna här stort uppslagna satsningar blir spel för gallerierna?
Hos oss i den offentliga sektorn blir det tydligen ingen utdelning i vare sig bättre ekonomi eller bättre måluppfyllelse eller bättre arbetsprestationer med den här typen av utvecklingsprojekt. Men en himla massa diskussioner och prat och sysselsättning har projekten genererat och det kanske anses tillfyllest. Det innebär ju att vi under vår arbetsplatsförlagda tid är ockuperade med projektet och inte med annat som vi kanske själva skulle prioritera som nyttigt och nödvändigt. Och vi arbetar ju i alla fall under tiden ;-) För ibland är det det man undrar, om skolan genomför sånt här för att man tror att vi inte gör något på jobbet, utanför lektionstid annars? Om vi inte har konstruerade projekt att sysselsätta oss med?
Nu diskuterar jag skolan generellt, inte min egen arbetsplats specifikt, ville bara påpeka det för säkerhets skull, så att ingen känner sig trampad på tårna. Min kritik gäller systemet, inte personer. Min kritik gäller bristen på relevant uppföljning, analys och konsekvenser av insatta åtgärder.
Skadestånd för mobbning ...
... kan det bli och det börjar bli rimliga nivåer på ersättningarna för långvarigt lidande; upp emot en kvarts miljon. Jag tycker nog ändå att det är rätt lågt för dagliga trakasserier under tre år i skolan. Nu känner jag inte alls till det aktuella fallet men det spelar ingen roll om den utsatte har bekymmer som gör att han / hon provocerar fram bråk själv. Sånt ska hanteras på annat sätt än via mobbning från andra elever, det finns andra metoder att ta till.
Föräldrar lämnar sina barn till skolan och därmed till skolans ansvar. Föräldrarna är inte närvarande längre och kan ingripa om något går fel. Om skolan sviker sitt ansvar trots att man vet om vad som pågår, så ska det svida, även om pengar aldrig kan ersätta ett delvis förstört liv, för det tror jag att vi talar om med år av totalt utanförskap. Det riskerar att ge en negativ självbild som stannar länge, svårt att komma tillrätta med någonsin.
Jag hoppas verkligen att pengarna kommer att utbetalas som ett ringa plåster på såren.
Uppdaterat: Nu har man tagit till sig kritiken i den aktuella kommunen. Man säger att man försökt men inte lyckats och att man beklagar det. Samtidigt har man en point när man säger att man vill ha hjälp från Skolverket hur man ska lösa sånt här. Skolverket säger bara att det är fel, men ger inga anvisningar eller hjälp hur en kommun ska kunna klara av något som är ett samhällsfenomen.
http://www.vf.se/Nyheter/Varmland/Skolledning-tar-at-sig-av-mobbningskritik-100531.aspx
Föräldrar lämnar sina barn till skolan och därmed till skolans ansvar. Föräldrarna är inte närvarande längre och kan ingripa om något går fel. Om skolan sviker sitt ansvar trots att man vet om vad som pågår, så ska det svida, även om pengar aldrig kan ersätta ett delvis förstört liv, för det tror jag att vi talar om med år av totalt utanförskap. Det riskerar att ge en negativ självbild som stannar länge, svårt att komma tillrätta med någonsin.
Jag hoppas verkligen att pengarna kommer att utbetalas som ett ringa plåster på såren.
Uppdaterat: Nu har man tagit till sig kritiken i den aktuella kommunen. Man säger att man försökt men inte lyckats och att man beklagar det. Samtidigt har man en point när man säger att man vill ha hjälp från Skolverket hur man ska lösa sånt här. Skolverket säger bara att det är fel, men ger inga anvisningar eller hjälp hur en kommun ska kunna klara av något som är ett samhällsfenomen.
http://www.vf.se/Nyheter/Varmland/Skolledning-tar-at-sig-av-mobbningskritik-100531.aspx
Informationsöverlämnande ...
... är det väl rimligt att arbetsplatser har mellan sig när någon ny anställs. Den informationen borde vara obligatorisk för alla anställda som byter jobb och det skulle kunna finnas standardiserade blanketter att använda. De skulle kunna fyllas i av avlämnande chef och så lämnas till nästa chef i samband med att en ny tjänst tillträds. Det är ju viktigt att starten på en ny arbetsplats blir bra.
Så här skulle en sådan blankett kunna utformas har jag tänkt:
Den anställdes namn:
Den anställdes personnummer:
Den anställdes adress, telefon:
Avlämnande arbetsplats, telefon:
Avlämnande avdelning, telefon:
Avlämnande chef, telefon:
Avlämnande arbetsledare, telefon:
- - - - - - - -
Speciell information om den anställde:
Yrkeskunskap / måluppfyllelse:
Den anställdes intressen i livet och positiva sidor:
Eventuella svårigheter i jobbet:
Förhållanden utanför jobbet som påverkar den anställdes arbete:
Eventuella åtgärder som vidtagits speciellt för den anställde:
Den anställdes relationer till arbetskamrater:
Övrig information som kan vara viktig för den nya anställningen:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Ovanstående upprättat i samförstånd mellan chef och arbetsledare, vilka ger tillstånd till att ovanstående information lämnas vidare till mottagande arbetsplats
Ort och datum:
Avlämnande chefs namnteckning:
Avlämnande arbetsledares namnteckning:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Ovanstående information intygas härmed mottagen:
Mottagande arbetsplats:
Mottagande avdelning:
Datum:
Mottagande chefs namnteckning:
Mottagande arbetsledares namnteckning:
Om sådan här information skickas vidare i samband med en nyanställning och blir obligatorisk för alla så borde det öppna upp för att den som kommer till en ny arbetsplats kan få ett så bra mottagande som möjligt och arbetsplatsen kan anpassas på bästa sätt redan innan tjänsten tillträds. Det borde också vara lämpligt att informationen är öppen för alla och envar att ta del av, alltså inte sekretessbelagd, och att den lämnas oavsett om den anställde önskar den eller inte. Man kan ju inte låta slumpen avgöra ett bra mottagande. Därför bör det inte finnas något krav på att den anställde ska godkänna informationen och han / hon behöver inte heller vara medveten om att den lämnas. Den som eventuellt misslyckats på en tidigare arbetsplats skulle ju i rent oförstånd kunna motsätta sig informationsutbytet. Och det skulle underminera ansträngningarna att skapa så bra förutsättningar som möjligt på det nya jobbet.
Det har framförts spridda tankar i protest emot ett sånt här informationsflöde;
Det har sagts att den här informationen kanske borde förstöras efter två månader på den nya arbetsplatsen. Den har då fyllt sin funktion och borde inte följa den anställde livet ut.
Det kanske borde finnas en ledande person ansvarig för informationens hantering på den nya arbetsplatsen så att den inte kommer på avvägar.
Det borde finnas regler för informationens arkivering har också sagts, var, hur och hur länge?.
Det har till och med framförts tankar om att det skulle kunna betraktas som kränkning av den anställdes integritet med ett obligatoriskt skriftligt informationsöverlämnande av den här typen ovanför huvudet på den anställde eller utan att den anställde vet om det.
Någon har tyckt att det räcker med muntlig information tillsammans med eventuella stödanteckningar utan angivande av den anställdes namn, ett slags arbetsmateriel.
Men alla de här protesterna och kraven på modifiering måste betraktas som bakåtsträvande. Vi lever ju i en tid som kännetecknas av ständig utveckling och vi ser framåt, vi får inte lämna något oprövat i ansträngningarna för den anställdes väl och ve. Alla vill ju de anställdas allra bästa och att misstänkliggöra de strävandena är det samma som att medvetet försöka slänga grus i framåtskridandemaskineriet. Och även om den här informationen kommer att ligga öppen för vem som helst att ta del av under resten av den anställdes liv, så kan vi inte föreställa oss att någon kan använda den i ondskefulla syften. Det har aldrig hänt så vitt vi vet och människan är grunden god, det är vår erfarenhet.
För tydlighetens skull; jag raljerar här ovan med vårt infernaliska behov av skriftlig information i samhället och tron på att bara vi har ett papper på något så har verksamheten blivit bra (?). Inlägget är ironiskt menat. Argumenten brukar se ut ungefär som de jag redovisar ovan! Inlägget är inte allvarligt menat, men ändå allvarligt! Den svenska skolan är ett ställe där informationsraseriet grasserar som värst. Jag har till och med hört talas om skolor där man vid stadieövergångar ska lämna all tillgänglig information inte bara mellan två lärare utan från avlämnande lärare till hela mottagande kollegiet! Undrar om föräldrar vet och har godkänt det? Och eleverna? Vill de bli beskrivna med förtjänster och tillkortakommanden inför ett helt auditorium? Jag skulle inte vilja det som nyanställd vuxen.
Så här skulle en sådan blankett kunna utformas har jag tänkt:
Den anställdes namn:
Den anställdes personnummer:
Den anställdes adress, telefon:
Avlämnande arbetsplats, telefon:
Avlämnande avdelning, telefon:
Avlämnande chef, telefon:
Avlämnande arbetsledare, telefon:
- - - - - - - -
Speciell information om den anställde:
Yrkeskunskap / måluppfyllelse:
Den anställdes intressen i livet och positiva sidor:
Eventuella svårigheter i jobbet:
Förhållanden utanför jobbet som påverkar den anställdes arbete:
Eventuella åtgärder som vidtagits speciellt för den anställde:
Den anställdes relationer till arbetskamrater:
Övrig information som kan vara viktig för den nya anställningen:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Ovanstående upprättat i samförstånd mellan chef och arbetsledare, vilka ger tillstånd till att ovanstående information lämnas vidare till mottagande arbetsplats
Ort och datum:
Avlämnande chefs namnteckning:
Avlämnande arbetsledares namnteckning:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Ovanstående information intygas härmed mottagen:
Mottagande arbetsplats:
Mottagande avdelning:
Datum:
Mottagande chefs namnteckning:
Mottagande arbetsledares namnteckning:
Om sådan här information skickas vidare i samband med en nyanställning och blir obligatorisk för alla så borde det öppna upp för att den som kommer till en ny arbetsplats kan få ett så bra mottagande som möjligt och arbetsplatsen kan anpassas på bästa sätt redan innan tjänsten tillträds. Det borde också vara lämpligt att informationen är öppen för alla och envar att ta del av, alltså inte sekretessbelagd, och att den lämnas oavsett om den anställde önskar den eller inte. Man kan ju inte låta slumpen avgöra ett bra mottagande. Därför bör det inte finnas något krav på att den anställde ska godkänna informationen och han / hon behöver inte heller vara medveten om att den lämnas. Den som eventuellt misslyckats på en tidigare arbetsplats skulle ju i rent oförstånd kunna motsätta sig informationsutbytet. Och det skulle underminera ansträngningarna att skapa så bra förutsättningar som möjligt på det nya jobbet.
Det har framförts spridda tankar i protest emot ett sånt här informationsflöde;
Det har sagts att den här informationen kanske borde förstöras efter två månader på den nya arbetsplatsen. Den har då fyllt sin funktion och borde inte följa den anställde livet ut.
Det kanske borde finnas en ledande person ansvarig för informationens hantering på den nya arbetsplatsen så att den inte kommer på avvägar.
Det borde finnas regler för informationens arkivering har också sagts, var, hur och hur länge?.
Det har till och med framförts tankar om att det skulle kunna betraktas som kränkning av den anställdes integritet med ett obligatoriskt skriftligt informationsöverlämnande av den här typen ovanför huvudet på den anställde eller utan att den anställde vet om det.
Någon har tyckt att det räcker med muntlig information tillsammans med eventuella stödanteckningar utan angivande av den anställdes namn, ett slags arbetsmateriel.
Men alla de här protesterna och kraven på modifiering måste betraktas som bakåtsträvande. Vi lever ju i en tid som kännetecknas av ständig utveckling och vi ser framåt, vi får inte lämna något oprövat i ansträngningarna för den anställdes väl och ve. Alla vill ju de anställdas allra bästa och att misstänkliggöra de strävandena är det samma som att medvetet försöka slänga grus i framåtskridandemaskineriet. Och även om den här informationen kommer att ligga öppen för vem som helst att ta del av under resten av den anställdes liv, så kan vi inte föreställa oss att någon kan använda den i ondskefulla syften. Det har aldrig hänt så vitt vi vet och människan är grunden god, det är vår erfarenhet.
För tydlighetens skull; jag raljerar här ovan med vårt infernaliska behov av skriftlig information i samhället och tron på att bara vi har ett papper på något så har verksamheten blivit bra (?). Inlägget är ironiskt menat. Argumenten brukar se ut ungefär som de jag redovisar ovan! Inlägget är inte allvarligt menat, men ändå allvarligt! Den svenska skolan är ett ställe där informationsraseriet grasserar som värst. Jag har till och med hört talas om skolor där man vid stadieövergångar ska lämna all tillgänglig information inte bara mellan två lärare utan från avlämnande lärare till hela mottagande kollegiet! Undrar om föräldrar vet och har godkänt det? Och eleverna? Vill de bli beskrivna med förtjänster och tillkortakommanden inför ett helt auditorium? Jag skulle inte vilja det som nyanställd vuxen.
Examenskriget ...
... fortsätter tydligen i Årjäng. Nu har det samlats in 650 namnunderskrifter i en protestlista mot att man förbjudit examensfirande i kommunens kyrkor. Samtidigt vill kyrkan inte på egen hand ordna något alternativt firande. Beslutet från skolledningen står fast, den obligatoriska examen ska inte firas i kyrkor utan på annan plats. Det är allltså rektorer / skolledning som enligt formalia har rätt att fatta beslut i ärendet, inte lärare, inte politiker, inte föräldrar.
Skolledningsgruppen i Årjäng har, som enda i Värmland, beslutat om ett totalförbud mot examensfirande i kyrkor, enligt en undersökning som lokaltidningen NWT har gjort. De övriga 16 kommunerna i länet lämnar i år frågan öppen och gör som man brukar, några firar i kyrkan andra inte. Det hänger ofta på vilken lokal som finns tillgänglig.
Skolverket tolkar lagen som att det är möjligt med examensfirande i kyrkan om man inte har religiösa inslag, medan DO tolkar lagen strängare tydligen eftersom man hänvisar till DO i min kommun. Inte så lätt att veta vem man ska lita på alltså. Och vem är högsta hönset över skolan: Diskrimineringsombudsmannen eller Skolverket? Jag har ärligt talat ingen aning! Och är kanske inte avlönad för att veta heller. Jag är lydig anställd, gör som jag blir beordrad och vill försöka bidra till en så fin avslutning som möjligt för mina elever, oavsett var den blir. Bara jag vet hur det blir och det vet jag nu.
Skolledningsgruppen i Årjäng har, som enda i Värmland, beslutat om ett totalförbud mot examensfirande i kyrkor, enligt en undersökning som lokaltidningen NWT har gjort. De övriga 16 kommunerna i länet lämnar i år frågan öppen och gör som man brukar, några firar i kyrkan andra inte. Det hänger ofta på vilken lokal som finns tillgänglig.
Skolverket tolkar lagen som att det är möjligt med examensfirande i kyrkan om man inte har religiösa inslag, medan DO tolkar lagen strängare tydligen eftersom man hänvisar till DO i min kommun. Inte så lätt att veta vem man ska lita på alltså. Och vem är högsta hönset över skolan: Diskrimineringsombudsmannen eller Skolverket? Jag har ärligt talat ingen aning! Och är kanske inte avlönad för att veta heller. Jag är lydig anställd, gör som jag blir beordrad och vill försöka bidra till en så fin avslutning som möjligt för mina elever, oavsett var den blir. Bara jag vet hur det blir och det vet jag nu.
Kvalitets-utvärderings-plane-helvetet...
... har drabbat oss lärare idag onsdag på vår skola. Eleverna har varit lediga för lärarnas "Kompentensutvecklingsdag". Vi som jobbar på skolan har utvärderat den lilla del av vår verksamhet som är gemensam, och det för det vilda. Om man kan säga något om såna här dagar så är det väl att vår galghumor bär oss igenom dem och att vi producerar det vi ska producera enligt önskemål. Väldigt duktiga och solidariska är vi faktiskt om man tänker efter. Kanske får vi en stjärna i himlen för våra bemödanden. Det lär väl bli den enda belöningen för den här typen av arbetsinsats.
Jag brukar försöka bli sekreterare när vi gör sånt här, väl medveten om att detta med att vilja skriva text på dator är min enda tillgång i de här sammanhangen. Jag är glad om jag kan få koncentrera mig på text- och ordbehandling medan andra sköter tankeverksamheten. Dvs jag kan med gott samvete koppla bort tankemödan och koncentrera mig på det praktiska handhavandet av förväntad pappersproduktion. Ingen kan säga att jag inte försöker vara en lydig och anständig anställd som inrättar mig utifrån förväntningarna, liksom mina kollegor.
Dagens stora behållning var kollega Maddes besök med liten nyfödd bebis, vilket fick oss alla att bete oss som absolut mentalt störda runt en fyrhjulig vagn. Man får vara glad att den lilla otroligt näpna damen inte vaknade och fick se oss!! Ett antal larviga, ja urfjompiga damer, i omgångar runt en barnvagn!!! Ni skulle bara se och höra oss hur vi går på med bebisar i kollegiet! Inte ett dugg konstigt om en del barn är lite skeptiska till att börja skolan. Det skulle jag också vara om jag sett oss idag ur barnvagnsperspektivet!
Jag brukar försöka bli sekreterare när vi gör sånt här, väl medveten om att detta med att vilja skriva text på dator är min enda tillgång i de här sammanhangen. Jag är glad om jag kan få koncentrera mig på text- och ordbehandling medan andra sköter tankeverksamheten. Dvs jag kan med gott samvete koppla bort tankemödan och koncentrera mig på det praktiska handhavandet av förväntad pappersproduktion. Ingen kan säga att jag inte försöker vara en lydig och anständig anställd som inrättar mig utifrån förväntningarna, liksom mina kollegor.
Dagens stora behållning var kollega Maddes besök med liten nyfödd bebis, vilket fick oss alla att bete oss som absolut mentalt störda runt en fyrhjulig vagn. Man får vara glad att den lilla otroligt näpna damen inte vaknade och fick se oss!! Ett antal larviga, ja urfjompiga damer, i omgångar runt en barnvagn!!! Ni skulle bara se och höra oss hur vi går på med bebisar i kollegiet! Inte ett dugg konstigt om en del barn är lite skeptiska till att börja skolan. Det skulle jag också vara om jag sett oss idag ur barnvagnsperspektivet!
Svenska elever läser allt sämre ...
... enligt Skolinspektionen som har undersökt 31 grundskolor. Jag har fått en länk från Lena L om det, tackar!
Lektionerna i svenska är allt sämre planerade menar man bl.a. och det förvånar mig inte eftersom vi lärare numera tvingas arbeta med en hel del andra arbetsuppgifter än lektionsplanering och det enligt order uppifrån central nivå i riket. Det borde väl Skolinspektionen veta! Men vi är tacksamma att detta påpekas så vi kan få en omfördelning av den reglerade arbetstiden och få tillbaka tid för lektionsplanering. Vi har i stort sett endast den skyddade tid som är förtroendetid kvar till det. Förtroendetiden är den arbetstid som vi lärare fortfarande kan bestämma över själva, arbetsgivaren har inte rätt att reglera innehållet i den. Tiden för lektionsplanering har krympt i takt med att man har reglerat lärares arbetstider allt mer och fyllt den med en hel del rätt meningslösa uppgifter, uppgifter som är i stort sett betydelselösa för mig som lärare, för min undervisning, för mina elever och för måluppfyllelsen. Då blir det mindre tid över till att planera lektioner, dvs arbete med klassen / var o ch en elev. På den tiden då vi hade endast 5 timmar per vecka reglerad arbetstid utöver lektionstiden så låg svenska elever i topp i internationella jämförelser, men jag ser aldrig någon notering om det i alla utvärderingar som görs av svensk skola idag.
En mycket stor del av den arbetstid som ligger utanför lektionstid tvingas vi ägna åt ett kvalitets-utvärderings-plane-helvete som handlar om den lilla bit av verksamheten som är gemensam på vår skola. Och den delen av arbetet är verkligen liten. För merparten av mitt jobb handlar om den egna klassen, de egna eleverna och deras föräldrar. Jag jobbar i ständig dialog där jag måste avläsa vad som händer här och nu och rätta mig efter det inför nästa dags / veckas / periods arbete. Jag inrättar min undervisning utifrån målen och den respons jag får på varje dags insatser för mina elever, inte utifrån de papper vi producerar en -två gånger per läsår och pliktskyldigt sätter in i en pärm någonstans. Den gemensamma planeringen / utvärderingen för hela skolan måste också finnas med men borde har rimliga tidsmässiga proportioner utifrån sin betydelse för ett bra resultat, dvs rätt kort tid under ett läsår.
Vi lärare konstaterar ibland att den gemensamma planeringstiden äts upp av pappersproduktion så numera blir det allt mer sällsynt med gemensamma temadagar för eleverna på skolan. Vi har allt mindre av stadieövergripande aktiviteter och den röda tråden som borde finnas för barnen uppöver åren mellan stadier och lärare har blivit allt sämre.
Sen kommer i tidningsreferatet en del amatörmässiga floskler från Skolinspektionen om varför svenska barn läser allt sämre. Man menar att barn läser för lätta texter, läser för mycket tystläsning i bänkbok osv.
Jag tror inte att Skolinspektionen generellt ska uttala sig om vad som gör barn till goda läsare. Det är komplext, barn har olika behov. Det måste finnas variation i läsningen, både tystläsning och högläsning, en del barn är bättre högläsare, en del barn är bättre tystläsare så båda delarna bör finnas med men i olika mängd för olika barn. Det går inte att säga generellt hur det ska fördelas. Men man har rätt i att det behövs tid att referera, reflektera och värdera runt det lästa.
Det måste finnas variation i svårighetsgrad också. Visst ska en del läsningen vara på rätt nivå, dvs c:a 90 - 95 % rättläsning, för att nå maximal läreffekt under intensivlästräningperioder bland yngre barn i grundskolan, men ibland måste barn också få välja läsning efter intresse och då kan det bli en högre eller lägre nivå en period. Intresset för det lästa bör få sin tid. Och för en del barn är det mycket viktigt att den lästa texten intresserar. Å andra sidan; när man i år 4-6 arbetar med ett givet område så blir det inte rimligt att läraren ska leta upp en text som passar varje barn exakt i en klass på 25 - 30 barn, utan ibland måste det bli för lätt eller för svårt för några. Kompensationen kommer när eleverna själva får välja bredvidläsning i olika former.
Sen spelar det stor roll för den genomsnittliga läskunnigheten i riket att barn på sin fritid har ett stort utbud av annan sysselsättning än läsupplevelser. Barns frivilligläsning minskar pga det. Och det är bra att barn har mycket trevligt att göra, det är bara för skolan att erkänna att läsningen fått konkurrens och vi får inrätta oss utifrån det, dvs se till att vi kompenserar den minskande läsmängden på olika sätt genom läsprojekt och läs-stimulans och biblioteksbesök.
Arbetsro behövs för att bli en bra läsare och det är enligt dokumentation en bristvara i svensk skola idag. Att läsa kräver möjligheten att skapa inre bilder och sammanhang utfrån det som läses, läsning är en handling med hög abstraktionsnivå. Den som hela tiden blir störd av andra elever och av oväsen kan inte sjunka in i en text, förstå det lästa och ta det till sig. Den ständigt störda och avbrutna läsningen riskerar att bli ytlig rabbelläsning. I en störig miljö hänvisas eleven till att ta in kunskap via enklare kanaler exempelvis bilder och film. Den dåliga arbetsron kan naturligtvis skyllas på "samhället", men skolan organiserar också bevisligen också in stök genom att skapa för stora grupper, tvinga elever att pendla mellan olika grupper, olika arbetsplatser och olika lärare alldeles för tidigt. Det slår undan benen på tryggheten och på barnens eget arbete med att skapa lugn.
Det är också viktigt vad läsning / skrivning behövs till och hur den ser ut idag. Fler än någonsin läser och skriver numera och det är positivt, men inte på det sätt som vi klassiskt menar med läsning / skrivning, dvs handskrivet och sida upp och sida ner. Nej det handlar ofta om sms, mms, bloggar, Facebook, osv. Det är alltså ett språk med en blandning av ord, bilder (rörliga eller stilla) och symboler. Kanske är det också en sån svenska vi ska fånga upp och utveckla hos barnen, förutom den klassiska svenska som behövs för högre studier.
Fler och fler behöver kunna muntligen hävda sig, kunna framför fakta och synpunkter inför andra, både på jobbet och i olika samhällssammanhang. Den muntliga svenskan hänger ihop med läsning och skrivning och har sin plats i sammanhanget, också i skolan. Det egna språket är grunden för det skrivna och lästa.
Oj, mycket text blev det till slut i det här inlägget. Det var inte meningen, men ämnet är intressant tycker jag, det ena ger det andra och många tankar finns det. Skolinspektionen har granskat årskurserna 4 - 6 i 31 grundskolor medan mina tankar utgår från f - 2, men mycket är allmängiltigt i resonemanget.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/brister-i-lasundervisningen_4742595.svd
Lektionerna i svenska är allt sämre planerade menar man bl.a. och det förvånar mig inte eftersom vi lärare numera tvingas arbeta med en hel del andra arbetsuppgifter än lektionsplanering och det enligt order uppifrån central nivå i riket. Det borde väl Skolinspektionen veta! Men vi är tacksamma att detta påpekas så vi kan få en omfördelning av den reglerade arbetstiden och få tillbaka tid för lektionsplanering. Vi har i stort sett endast den skyddade tid som är förtroendetid kvar till det. Förtroendetiden är den arbetstid som vi lärare fortfarande kan bestämma över själva, arbetsgivaren har inte rätt att reglera innehållet i den. Tiden för lektionsplanering har krympt i takt med att man har reglerat lärares arbetstider allt mer och fyllt den med en hel del rätt meningslösa uppgifter, uppgifter som är i stort sett betydelselösa för mig som lärare, för min undervisning, för mina elever och för måluppfyllelsen. Då blir det mindre tid över till att planera lektioner, dvs arbete med klassen / var o ch en elev. På den tiden då vi hade endast 5 timmar per vecka reglerad arbetstid utöver lektionstiden så låg svenska elever i topp i internationella jämförelser, men jag ser aldrig någon notering om det i alla utvärderingar som görs av svensk skola idag.
En mycket stor del av den arbetstid som ligger utanför lektionstid tvingas vi ägna åt ett kvalitets-utvärderings-plane-helvete som handlar om den lilla bit av verksamheten som är gemensam på vår skola. Och den delen av arbetet är verkligen liten. För merparten av mitt jobb handlar om den egna klassen, de egna eleverna och deras föräldrar. Jag jobbar i ständig dialog där jag måste avläsa vad som händer här och nu och rätta mig efter det inför nästa dags / veckas / periods arbete. Jag inrättar min undervisning utifrån målen och den respons jag får på varje dags insatser för mina elever, inte utifrån de papper vi producerar en -två gånger per läsår och pliktskyldigt sätter in i en pärm någonstans. Den gemensamma planeringen / utvärderingen för hela skolan måste också finnas med men borde har rimliga tidsmässiga proportioner utifrån sin betydelse för ett bra resultat, dvs rätt kort tid under ett läsår.
Vi lärare konstaterar ibland att den gemensamma planeringstiden äts upp av pappersproduktion så numera blir det allt mer sällsynt med gemensamma temadagar för eleverna på skolan. Vi har allt mindre av stadieövergripande aktiviteter och den röda tråden som borde finnas för barnen uppöver åren mellan stadier och lärare har blivit allt sämre.
Sen kommer i tidningsreferatet en del amatörmässiga floskler från Skolinspektionen om varför svenska barn läser allt sämre. Man menar att barn läser för lätta texter, läser för mycket tystläsning i bänkbok osv.
Jag tror inte att Skolinspektionen generellt ska uttala sig om vad som gör barn till goda läsare. Det är komplext, barn har olika behov. Det måste finnas variation i läsningen, både tystläsning och högläsning, en del barn är bättre högläsare, en del barn är bättre tystläsare så båda delarna bör finnas med men i olika mängd för olika barn. Det går inte att säga generellt hur det ska fördelas. Men man har rätt i att det behövs tid att referera, reflektera och värdera runt det lästa.
Det måste finnas variation i svårighetsgrad också. Visst ska en del läsningen vara på rätt nivå, dvs c:a 90 - 95 % rättläsning, för att nå maximal läreffekt under intensivlästräningperioder bland yngre barn i grundskolan, men ibland måste barn också få välja läsning efter intresse och då kan det bli en högre eller lägre nivå en period. Intresset för det lästa bör få sin tid. Och för en del barn är det mycket viktigt att den lästa texten intresserar. Å andra sidan; när man i år 4-6 arbetar med ett givet område så blir det inte rimligt att läraren ska leta upp en text som passar varje barn exakt i en klass på 25 - 30 barn, utan ibland måste det bli för lätt eller för svårt för några. Kompensationen kommer när eleverna själva får välja bredvidläsning i olika former.
Sen spelar det stor roll för den genomsnittliga läskunnigheten i riket att barn på sin fritid har ett stort utbud av annan sysselsättning än läsupplevelser. Barns frivilligläsning minskar pga det. Och det är bra att barn har mycket trevligt att göra, det är bara för skolan att erkänna att läsningen fått konkurrens och vi får inrätta oss utifrån det, dvs se till att vi kompenserar den minskande läsmängden på olika sätt genom läsprojekt och läs-stimulans och biblioteksbesök.
Arbetsro behövs för att bli en bra läsare och det är enligt dokumentation en bristvara i svensk skola idag. Att läsa kräver möjligheten att skapa inre bilder och sammanhang utfrån det som läses, läsning är en handling med hög abstraktionsnivå. Den som hela tiden blir störd av andra elever och av oväsen kan inte sjunka in i en text, förstå det lästa och ta det till sig. Den ständigt störda och avbrutna läsningen riskerar att bli ytlig rabbelläsning. I en störig miljö hänvisas eleven till att ta in kunskap via enklare kanaler exempelvis bilder och film. Den dåliga arbetsron kan naturligtvis skyllas på "samhället", men skolan organiserar också bevisligen också in stök genom att skapa för stora grupper, tvinga elever att pendla mellan olika grupper, olika arbetsplatser och olika lärare alldeles för tidigt. Det slår undan benen på tryggheten och på barnens eget arbete med att skapa lugn.
Det är också viktigt vad läsning / skrivning behövs till och hur den ser ut idag. Fler än någonsin läser och skriver numera och det är positivt, men inte på det sätt som vi klassiskt menar med läsning / skrivning, dvs handskrivet och sida upp och sida ner. Nej det handlar ofta om sms, mms, bloggar, Facebook, osv. Det är alltså ett språk med en blandning av ord, bilder (rörliga eller stilla) och symboler. Kanske är det också en sån svenska vi ska fånga upp och utveckla hos barnen, förutom den klassiska svenska som behövs för högre studier.
Fler och fler behöver kunna muntligen hävda sig, kunna framför fakta och synpunkter inför andra, både på jobbet och i olika samhällssammanhang. Den muntliga svenskan hänger ihop med läsning och skrivning och har sin plats i sammanhanget, också i skolan. Det egna språket är grunden för det skrivna och lästa.
Oj, mycket text blev det till slut i det här inlägget. Det var inte meningen, men ämnet är intressant tycker jag, det ena ger det andra och många tankar finns det. Skolinspektionen har granskat årskurserna 4 - 6 i 31 grundskolor medan mina tankar utgår från f - 2, men mycket är allmängiltigt i resonemanget.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/brister-i-lasundervisningen_4742595.svd
Examensbesked ...
... verkar vi få imorgon tisdag. Vi ska få veta när, var och hur det ska firas examen på vår skola. Och det är bra att vi får ett besked om det så det kan planeras. Hoppas det kommer ut någon samlad info från högre ort, likt för alla.
Examenskriget apropå
"Ack, Värmland, du sköna, du härliga land,
du krona bland Svea rikes länder!
Och komme jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändock återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar."
Vi granskar examenssångerna ur diskrimineringslagsperspektiv och det är intressant ska jag säga. En del går bort. Allt med Gud i först och främst men även en del annat diskriminerande.
Än så länge har den klarat sig, men jag kan ju inte låta bli att fundera; alltså funkar verkligen Värmlandsvisan enligt den nya diskrimineringslagen???
Vadå glorifiera ett land och ett landskap och säga att det är bäst??
Det kan ju krylla av dalslänningar och norskar som upplever sig diskriminerade på grund av sin nationalitet / sitt kulturella ursprung eller nåt om de tvingas att sjunga sånt här på obligatorisk skoltid. Det är säkert inte tillåtet.
Det får nog ändras lite i texten på den värmländska nationalsången framöver så den blir mer global och hyllar alla länder / landskap / större områden. (Kan man sjunga den svenska nationalsången förresten på något obligatoriskt evenemang???)
Och så det där tveksamma med att man tager sig en mö? Jag tror inte att det klarar av lagen om förbud mot diskriminera pga sexuell läggning. Man kan inte så där självklart i obligatoriska sammanhang utgå ifrån att det är en mö som ska tagas. Det sitter ju säkert ett antal klappande hjärtan där av båda könen (hur många kan man med statistik räkna ut förstås) som mycket hellre vill taga sig en sven, ja, eller vad nu den manliga oskuldsfulla motsvarigheten kallas? Kanske klarar man sig ur dilemmat genom att helt enkelt ändra till att taga sig en partner. Och "ta" och "ta" förresten, det får man väl inte heller utan att fråga först. Det är nog uppmaning till olagligheter. Fult att stå och sjunga så! Och med barnen! På en examen!!!! Usch och fy!!
Sen är det väl så, om sanningen ska fram, att en hel massa värmlänningar och andra länningar faktiskt har ångrat sitt val av mö / sven / partner. Den man drog till altaret med visade sig så småningom vara ett riktigt pucko! Så den där strofen är rätt lögnaktig. Men ljuga får man kanske fortfarande i obligatorisk sång och musik. Det är ju åtminstone inte diskriminering.
Jag roar mig med att raljera över lagen om diskriminering förstås men om jag nu ska bli lite allvarsam så kan jag tänka mig att om vi nu ur diskrimineringslagens synvinkel ska rensa i all musik, litteratur, dikt, prosa, ja allt som som skrivits genom årtusenden och som finns inom väggarna i den obligatoriska skolan i Sverige så blir det ett bokbål som får Eyafjallajökull att framstå som en liten gemytlig majbrasa. Alla Astrid Lindgrens böcker stryker med förstås, man kan ju inte prata om n-----kungar på Kurrekurreduttön och så. Det där n-ordet är så förbjudet så jag vågar inte ens skriva det. Då blir jag väl inburad och det vill man ju inte nu när vi går mot ljusare tider, för att travestera en nämndordförande i vår kommun. Och antikens litteratur och den mörka medeltidens, för att inte tala om det nationalromantiska 1800-talet!!! Där måste finnas massor att gripa sig an ur diskrimineringssynpunkt.
Jag undrar om det verkligen var så här lagstiftaren hade tänkt sig att det skulle bli?
du krona bland Svea rikes länder!
Och komme jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändock återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar."
Vi granskar examenssångerna ur diskrimineringslagsperspektiv och det är intressant ska jag säga. En del går bort. Allt med Gud i först och främst men även en del annat diskriminerande.
Än så länge har den klarat sig, men jag kan ju inte låta bli att fundera; alltså funkar verkligen Värmlandsvisan enligt den nya diskrimineringslagen???
Vadå glorifiera ett land och ett landskap och säga att det är bäst??
Det kan ju krylla av dalslänningar och norskar som upplever sig diskriminerade på grund av sin nationalitet / sitt kulturella ursprung eller nåt om de tvingas att sjunga sånt här på obligatorisk skoltid. Det är säkert inte tillåtet.
Det får nog ändras lite i texten på den värmländska nationalsången framöver så den blir mer global och hyllar alla länder / landskap / större områden. (Kan man sjunga den svenska nationalsången förresten på något obligatoriskt evenemang???)
Och så det där tveksamma med att man tager sig en mö? Jag tror inte att det klarar av lagen om förbud mot diskriminera pga sexuell läggning. Man kan inte så där självklart i obligatoriska sammanhang utgå ifrån att det är en mö som ska tagas. Det sitter ju säkert ett antal klappande hjärtan där av båda könen (hur många kan man med statistik räkna ut förstås) som mycket hellre vill taga sig en sven, ja, eller vad nu den manliga oskuldsfulla motsvarigheten kallas? Kanske klarar man sig ur dilemmat genom att helt enkelt ändra till att taga sig en partner. Och "ta" och "ta" förresten, det får man väl inte heller utan att fråga först. Det är nog uppmaning till olagligheter. Fult att stå och sjunga så! Och med barnen! På en examen!!!! Usch och fy!!
Sen är det väl så, om sanningen ska fram, att en hel massa värmlänningar och andra länningar faktiskt har ångrat sitt val av mö / sven / partner. Den man drog till altaret med visade sig så småningom vara ett riktigt pucko! Så den där strofen är rätt lögnaktig. Men ljuga får man kanske fortfarande i obligatorisk sång och musik. Det är ju åtminstone inte diskriminering.
Jag roar mig med att raljera över lagen om diskriminering förstås men om jag nu ska bli lite allvarsam så kan jag tänka mig att om vi nu ur diskrimineringslagens synvinkel ska rensa i all musik, litteratur, dikt, prosa, ja allt som som skrivits genom årtusenden och som finns inom väggarna i den obligatoriska skolan i Sverige så blir det ett bokbål som får Eyafjallajökull att framstå som en liten gemytlig majbrasa. Alla Astrid Lindgrens böcker stryker med förstås, man kan ju inte prata om n-----kungar på Kurrekurreduttön och så. Det där n-ordet är så förbjudet så jag vågar inte ens skriva det. Då blir jag väl inburad och det vill man ju inte nu när vi går mot ljusare tider, för att travestera en nämndordförande i vår kommun. Och antikens litteratur och den mörka medeltidens, för att inte tala om det nationalromantiska 1800-talet!!! Där måste finnas massor att gripa sig an ur diskrimineringssynpunkt.
Jag undrar om det verkligen var så här lagstiftaren hade tänkt sig att det skulle bli?