Skola
Svensk skola ingen förebild längre i England. Nu är det Sydkorea och Finland som gäller. Och haken, säger man, är att lärarna har hög status och rimlig lön i de två länderna, därför får man de bästa lärarna och den bästa undervisningen. Undervisningen blir inte bättre än vad lärarna är.
Jag tror att de har rätt, det är i alla fall en del av sanningen. Om man inte lyckas rekrytera de bästa lärarna, om inte de lärare som jobbar i skolan har valt lärarjobbet som sitt förstahandsval så blir det inte bra. Om lärarutbildningarna lyckas locka de bästa studenterna så blir det en bra skola för eleverna.
Lärarjobbet kan bli ett förstahandsval om lärare får löner som svarar mot deras utbildning och om lärare (och elever) får en god arbetsmiljö.
Jag tror att de har rätt, det är i alla fall en del av sanningen. Om man inte lyckas rekrytera de bästa lärarna, om inte de lärare som jobbar i skolan har valt lärarjobbet som sitt förstahandsval så blir det inte bra. Om lärarutbildningarna lyckas locka de bästa studenterna så blir det en bra skola för eleverna.
Lärarjobbet kan bli ett förstahandsval om lärare får löner som svarar mot deras utbildning och om lärare (och elever) får en god arbetsmiljö.
Världens bästa jobb ...
... har jag och en trevlig arbetsplats med jättebra kollegor. Det är roligt att åka dit varje morgon, även idag tisdag. Gubben förstår inget av det. Fast det är inte så konstigt. Jag pratar aldrig jobb här hemma, vare sig gott eller ont. Barnen är det allra roligaste på jobbet och om dem kan jag som lärare aldrig prata med en utomstående så jag har hållit en tydlig gräns där mellan arbete och fritid. I början, för många år sedan, kändes det lite konstigt att inte berätta om sånt man varit med om under arbetsdagen, men det blev snabbt en vana. Det finns så mycket annat att prata om. Men jag är ofta tacksam att jag valde rätt jobb och att jag stannat vid det även om det har varierats över tid med olika innehåll.
Fler elever når målen i matte i Värmland!
Värmland går mot strömmen. Medan stor del av Sveriges elever visar upp allt sämre måluppfyllelsei matte så blir det bara bättre i Värmland enligt Skolverkets statistik.
Det är resultat i år 9 som Skolverket redovisade i går. Det visade sig att Värmlands län är ett av de få län som det senaste året hade fler elever som nått målen jämfört med året innan. Kanske har Årjäng varit med och bidragit till detta, kommunen har satsat på matte och fått miljonbelopp till matteverkstad och fortbildning. De som jobbar med detta gör ett fint jobb. Det gynnar både elevernas måluppfyllelse och lärarnas kunskapsnivå.
2009/2010 var Värmlands län tvåa i landet då det gäller hur stor andel som når målen i matematik. Fler når nu målen. Det var bara ett län i landet som hade större andel elever som nådde målen 2009/2010. I Värmlands län nådde 93,4% målen i matematik 20009/2010.
( 2008/2009 var det, jämfört med Värmland, 12 län med större andel av eleverna som nådde målen i matematik. Då var det 92,1% som nådde målen i matematik i Värmlands län.)
Det är resultat i år 9 som Skolverket redovisade i går. Det visade sig att Värmlands län är ett av de få län som det senaste året hade fler elever som nått målen jämfört med året innan. Kanske har Årjäng varit med och bidragit till detta, kommunen har satsat på matte och fått miljonbelopp till matteverkstad och fortbildning. De som jobbar med detta gör ett fint jobb. Det gynnar både elevernas måluppfyllelse och lärarnas kunskapsnivå.
2009/2010 var Värmlands län tvåa i landet då det gäller hur stor andel som når målen i matematik. Fler når nu målen. Det var bara ett län i landet som hade större andel elever som nådde målen 2009/2010. I Värmlands län nådde 93,4% målen i matematik 20009/2010.
( 2008/2009 var det, jämfört med Värmland, 12 län med större andel av eleverna som nådde målen i matematik. Då var det 92,1% som nådde målen i matematik i Värmlands län.)
Fel undervisning ...
... har skolan för barn med ADHD menar en Harriet Maler, läkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Dagens undervisningstänk som innebär att eleverna under frihet och eget ansvar söker sig kunskap själva och läraren är mer av handledare menar hon missgynnar elever med ADHD-problem, dvs stora koncentrationssvårigheter. Hon har rätt förstås i grunden. Forskning visar att även elever från studieovana hemmiljöer har svårt att hitta fram själva till kunskap, de är beroende av mer hjälp, hjälp som de kanske inte kan få hemma.
Nu tror jag inte på att lärare ska stå och mässa i timmar framme vid katedern, det är inte heller någon god kunskapskälla. Men visst gynnas alla elever att läraren ger en god struktur i arbetet och att det finns undervisning i studieteknik med på vägen. Hon har också rätt i att skolan i sin organisation måste anpassa sig till barns förutsättningar; exempelvis att små barn i grundskolan har behov av att få grundtrygghet i mindre klasser, det hjälper inte att pytsa på mer personal på stora klasser. Detta finns också forskningsbelagt. Små barn kan inte heller resonera abstrakt utan behöver förankra konkret, laborativt med exempelvis matte och får verkliga upplevelser i ämnena so -no så långt det går. Ytterliga fakta som talar för att små barn ska vistas i små klasser, annars kan man inte ha praktisk undervisning eller gå ut med barnen i naturen.
Samtidigt är jag glad att fler barn kommer till utredning när det uppstår problem i skolan för dem, för det finns goda möjligheter att få hjälp både med avpassade metoder och med medicinering. Förbättringarna blir ibland mycket dramatiska när man väl får klart för sig vad orsaken är till att ett barn har problem i skolan. Harriet M framställer det som ett dilemma att fler barn kommer till utredning men det ser jag inte som ett problem, tvärtom så är det här mer accpterat idag både av skolans personal och av föräldrar att barn kan ha ADHD. Visst ger ADHD problem i skolarbetet, men om man frågar barnen själva så upplever nog de att det största problemet för dem är att de får svårt att klara av kamratrelationer, de kan bli rätt ensamma och på kant med andra barn om de inte får rätt stöd från början.
Det finns en hel del att göra för de här barnen i skolan, sånt som skulle gynna alla barn. Ändå upplever jag ofta att barn med ADHD klarar skolan bättre än förskolan / dagis. I verksamheter för små barn är det naturligt ännu mer ostrukturerat än i skolan och kamratkontakterna kan ta ordentligt stryk.
I svd finns också en artikel om dyslexi, ADHD. Om man läser den kan man få uppfattningen att det är normalt att elever inte får rätt stöd i skolan, att skolan försöker komma undan sina förpliktelser och skyldigheter. På de skolor jag har erfarenhet av är det inte så, i allmänhet får barn det stöd de behöver och det stödet är inte sällan att få komma ifrån klassen en stund för att få möjlighet att fokusera på kunskapsinhämtande. Men det är inte alltid den åtgärden som´används. Jag vill påstå att barn i Sverige ofta får det stöd de behöver i skolan men det talas det aldrig om i media. Trist!
Nu tror jag inte på att lärare ska stå och mässa i timmar framme vid katedern, det är inte heller någon god kunskapskälla. Men visst gynnas alla elever att läraren ger en god struktur i arbetet och att det finns undervisning i studieteknik med på vägen. Hon har också rätt i att skolan i sin organisation måste anpassa sig till barns förutsättningar; exempelvis att små barn i grundskolan har behov av att få grundtrygghet i mindre klasser, det hjälper inte att pytsa på mer personal på stora klasser. Detta finns också forskningsbelagt. Små barn kan inte heller resonera abstrakt utan behöver förankra konkret, laborativt med exempelvis matte och får verkliga upplevelser i ämnena so -no så långt det går. Ytterliga fakta som talar för att små barn ska vistas i små klasser, annars kan man inte ha praktisk undervisning eller gå ut med barnen i naturen.
Samtidigt är jag glad att fler barn kommer till utredning när det uppstår problem i skolan för dem, för det finns goda möjligheter att få hjälp både med avpassade metoder och med medicinering. Förbättringarna blir ibland mycket dramatiska när man väl får klart för sig vad orsaken är till att ett barn har problem i skolan. Harriet M framställer det som ett dilemma att fler barn kommer till utredning men det ser jag inte som ett problem, tvärtom så är det här mer accpterat idag både av skolans personal och av föräldrar att barn kan ha ADHD. Visst ger ADHD problem i skolarbetet, men om man frågar barnen själva så upplever nog de att det största problemet för dem är att de får svårt att klara av kamratrelationer, de kan bli rätt ensamma och på kant med andra barn om de inte får rätt stöd från början.
Det finns en hel del att göra för de här barnen i skolan, sånt som skulle gynna alla barn. Ändå upplever jag ofta att barn med ADHD klarar skolan bättre än förskolan / dagis. I verksamheter för små barn är det naturligt ännu mer ostrukturerat än i skolan och kamratkontakterna kan ta ordentligt stryk.
I svd finns också en artikel om dyslexi, ADHD. Om man läser den kan man få uppfattningen att det är normalt att elever inte får rätt stöd i skolan, att skolan försöker komma undan sina förpliktelser och skyldigheter. På de skolor jag har erfarenhet av är det inte så, i allmänhet får barn det stöd de behöver och det stödet är inte sällan att få komma ifrån klassen en stund för att få möjlighet att fokusera på kunskapsinhämtande. Men det är inte alltid den åtgärden som´används. Jag vill påstå att barn i Sverige ofta får det stöd de behöver i skolan men det talas det aldrig om i media. Trist!
Snälla barn...
... strävar föräldrar att fostra sina barn till. Jag känner ingen som med berått mod har försökt få till en riktig illbattning. ;-) Men om barn kommer till en klass / en skola med mycket oro och bråk så duger inte snällhet. Då måste även den snällaste bli "krigare" för att överleva. Men tack o lov är det inte oro överallt i skolan och nu pratar jag om skolan i Sverige, inte min egen skola speciellt. Så var det tänkt, min käpphäst.
Sen när det gäller att ha en extra resurs i en klass för barn som har speciellt behov av stöd, så är jag inte så blåögd att jag tror att det alltid är bästa lösningen att använda den resursen till att dela klassen. En del barn behöver verkligen en egen vuxen i lugn och ro delar av dagen istället. Jag för min del vill gärna först pröva att dela klass och se hur långt det räcker. Sen kan man behöva komplettera med tider i en till en - jobb.
Tankar och synpunkter blir mycket mer kategoriska och enkelspåriga i text än man tänker sig. När man sitter och resonerar fram och tillbaka är man inte alls så säker. Och det finns inte så många sanningar. Det skrivna ordet är lurigt så, man bedrar sig.
Snälla barn...
.. strävar föräldrar att fostra sina barn till. Jag känner ingen som med berått mod har försökt få till en riktig illbattning. ;-) Men om barn kommer till en klass / en skola med mycket oro och bråk så duger inte snällhet. Då måste även den snällaste bli "krigare" för att överleva. Men tack o lov är det inte oro överallt i skolan och nu pratar jag om skolan i Sverige, inte min egen skola speciellt. Så var det tänkt, min käpphäst.
Sen när det gäller att ha en extra resurs i en klass för barn som har speciellt behov av stöd, så är jag inte så blåögd att jag tror att det alltid är bästa lösningen att använda den resursen till att dela klassen. En del barn behöver verkligen en egen vuxen i lugn och ro delar av dagen istället. Jag för min del vill gärna först pröva att dela klass och se hur långt det räcker. Sen kan man behöva komplettera med tider i en till en - jobb.
Tankar och synpunkter blir mycket mer kategoriska och enkelspåriga i text än man tänker sig. När man sitter och resonerar fram och tillbaka är man inte alls så säker. Och det finns inte så många sanningar. Det skrivna ordet är lurigt så, man bedrar sig.
Sen när det gäller att ha en extra resurs i en klass för barn som har speciellt behov av stöd, så är jag inte så blåögd att jag tror att det alltid är bästa lösningen att använda den resursen till att dela klassen. En del barn behöver verkligen en egen vuxen i lugn och ro delar av dagen istället. Jag för min del vill gärna först pröva att dela klass och se hur långt det räcker. Sen kan man behöva komplettera med tider i en till en - jobb.
Tankar och synpunkter blir mycket mer kategoriska och enkelspåriga i text än man tänker sig. När man sitter och resonerar fram och tillbaka är man inte alls så säker. Och det finns inte så många sanningar. Det skrivna ordet är lurigt så, man bedrar sig.
Juridik ...
... har vi studerat idag på fortbildningsdag i Karlstad på universitetet i Frödingsalen, för rektorer och lärare. Det var lite gammal skåpmat först men utvecklade sig till en hel del matnyttigt om den nya skollagen. Det fanns nyheter där som var bra att få reda på.
Mellan varven har vi himla kul, vi kollegor från Årjäng och skrattsalvorna rungar genom luften. Jag gillar verkligen mina arbetskamrater. Vi har en rå men hjärtlig umgängeston. Några av oss har med ålderns rätt utvecklats till att bli befriande åldersobstinata och sitter gärna långt bak i föreläsningssalar. Fast vi stimmar inte på lektionstid förstås, där går gränsen för vår vandring mot igenbarna, vi väntar till rast.
Som gamla rekordeliga lärarinnor skojade vi friskt om (OBS inte med!) den unge mannen som envisades med att ha en keps på sig inomhus under föreläsningen. Fast det blev antagligen rätt varmt för han kliade sig hela tiden. Vi funderade på om det kepsbärartilltaget från en lärare / rektor syftade till att solidarisera sig med kepsbärande yngre generation eller om han hade fått huvudlöss och försökte stänga in dem. Till slut åkte den av helt (blev nog helt enkelt för tätt och varmt!) och vi konstaterade att en del straffar Gud på en gång medan vi andra får vänta till sedan. ;-)
Sedan satt snett framför mig en rektor som petade ut snorbusar ur näsan för att omsorgsfullt rulla ihop dem mellan fingrarna, betrakta dem ingående och sedan sprätta iväg dem mot golvet. Jag är glad att han inte intog dem till mellanmål också. Ska återkomma till snorkråkor på förekommen anledning eftersom jag läser Kunzelman Kunzelman av Vallgren just nu. Bajs, blod och spyor kan jag hantera rätt bra efter ett långt liv med små barn i överraskande situationer, men just snor har jag lite problem med fortfarande.
I morgon bitti publicerar jag text o bild från älgjaktens tredje dag på Harnäs.
Mellan varven har vi himla kul, vi kollegor från Årjäng och skrattsalvorna rungar genom luften. Jag gillar verkligen mina arbetskamrater. Vi har en rå men hjärtlig umgängeston. Några av oss har med ålderns rätt utvecklats till att bli befriande åldersobstinata och sitter gärna långt bak i föreläsningssalar. Fast vi stimmar inte på lektionstid förstås, där går gränsen för vår vandring mot igenbarna, vi väntar till rast.
Som gamla rekordeliga lärarinnor skojade vi friskt om (OBS inte med!) den unge mannen som envisades med att ha en keps på sig inomhus under föreläsningen. Fast det blev antagligen rätt varmt för han kliade sig hela tiden. Vi funderade på om det kepsbärartilltaget från en lärare / rektor syftade till att solidarisera sig med kepsbärande yngre generation eller om han hade fått huvudlöss och försökte stänga in dem. Till slut åkte den av helt (blev nog helt enkelt för tätt och varmt!) och vi konstaterade att en del straffar Gud på en gång medan vi andra får vänta till sedan. ;-)
Sedan satt snett framför mig en rektor som petade ut snorbusar ur näsan för att omsorgsfullt rulla ihop dem mellan fingrarna, betrakta dem ingående och sedan sprätta iväg dem mot golvet. Jag är glad att han inte intog dem till mellanmål också. Ska återkomma till snorkråkor på förekommen anledning eftersom jag läser Kunzelman Kunzelman av Vallgren just nu. Bajs, blod och spyor kan jag hantera rätt bra efter ett långt liv med små barn i överraskande situationer, men just snor har jag lite problem med fortfarande.
I morgon bitti publicerar jag text o bild från älgjaktens tredje dag på Harnäs.
Var det bättre förr?
Mia frågade i en kommentar för några inlägg sedan om jag hade funderat över varför man förr kunde undervisa i ganska stora klasser men ändå ha arbetsro och barnen lärde sig det de skulle.
Jo ungefär så här tänker jag om det:
Skolan idag har krav på sig att lära barn mer än faktakunskaper. Barn ska också lära sig att själva söka fakta och ifrågasätta fakta. Det gör man inte genom att sitta tyst och matas med kunskap, som vi fick göra i min generation (började skolan 1957). Det kräver elever som är aktiva själva och som tänker själva. Sånt både hörs och syns.
Skolan ska också numera lära barn att samarbeta, alltså ge dem social kompetens. Och det får man inte heller genom att sitta tyst i sin egen bänk och lyssna och skriva av texter. Det kräver att eleverna får jobba tillsammans, vara kreativa, prata och röra på sig, inte hela tiden, men ibland. För de yngre innebär det mer av pararbete.
Skolan har också ett samhällsuppdrag att fostra barn till demokrati, dvs de ska i skolan få öva sig på demokratins spelregler.
Det som bl.a. har hänt är alltså att skolans uppdrag har ändrat sig. Med de krav skolan har på sig idag uppifrån genom lagstiftning och förordningar, så är det svårt att ha stora elevgrupper. Det blir helt enkelt för stökigt.
Sen finns det fler faktorer förstås;
-Barn får idag ta plats och gör det, det gjorde inte vi.
-Skolan har inget att sätta emot maktlystna elever idag, de som vill kunna styra både lärare och kamrater. Förr fanns maktmedel för lärare, skola och samhälle, exempelvis varningar, hemanmärkningar, sänkt ordnings- och uppförandebetyg, kvarsittningar, "uppfostringsanstalt" och fram till 50 - talet även helt enkelt skolaga.
-Skolan är idag skyldig att ta emot alla elever, förr kunde rätt många sållas bort till skolformer utanför vanlig klass såsom särskola, hjälpklass osv.
-Skolan tog slut tidigare förr, efter fyra eller sju år. Den höll inte på i nio år plus tre på gymnasiet som idag.
-Lärare fick utbildning i att hantera stora elevgrupper.
Jo ungefär så här tänker jag om det:
Skolan idag har krav på sig att lära barn mer än faktakunskaper. Barn ska också lära sig att själva söka fakta och ifrågasätta fakta. Det gör man inte genom att sitta tyst och matas med kunskap, som vi fick göra i min generation (började skolan 1957). Det kräver elever som är aktiva själva och som tänker själva. Sånt både hörs och syns.
Skolan ska också numera lära barn att samarbeta, alltså ge dem social kompetens. Och det får man inte heller genom att sitta tyst i sin egen bänk och lyssna och skriva av texter. Det kräver att eleverna får jobba tillsammans, vara kreativa, prata och röra på sig, inte hela tiden, men ibland. För de yngre innebär det mer av pararbete.
Skolan har också ett samhällsuppdrag att fostra barn till demokrati, dvs de ska i skolan få öva sig på demokratins spelregler.
Det som bl.a. har hänt är alltså att skolans uppdrag har ändrat sig. Med de krav skolan har på sig idag uppifrån genom lagstiftning och förordningar, så är det svårt att ha stora elevgrupper. Det blir helt enkelt för stökigt.
Sen finns det fler faktorer förstås;
-Barn får idag ta plats och gör det, det gjorde inte vi.
-Skolan har inget att sätta emot maktlystna elever idag, de som vill kunna styra både lärare och kamrater. Förr fanns maktmedel för lärare, skola och samhälle, exempelvis varningar, hemanmärkningar, sänkt ordnings- och uppförandebetyg, kvarsittningar, "uppfostringsanstalt" och fram till 50 - talet även helt enkelt skolaga.
-Skolan är idag skyldig att ta emot alla elever, förr kunde rätt många sållas bort till skolformer utanför vanlig klass såsom särskola, hjälpklass osv.
-Skolan tog slut tidigare förr, efter fyra eller sju år. Den höll inte på i nio år plus tre på gymnasiet som idag.
-Lärare fick utbildning i att hantera stora elevgrupper.
Bra utvärdering!
Det är jätteviktigt att vi kan utvärdera det vi gör i skolan, annars vet vi inte vilka insatser som är effektiva. Vi ska ha bra utvärderingsinstrument för enskilda elevers måluppfyllelse när det gäller kunskaper och för klasssens sociala måluppfyllelse och för vårt eget jobb som lärare.
Marie har skrivit om ett bra exempel på hur man utvärderar på hennes skola. Det måste rimligen vara en klass i årskurs tre. Eleverna tar själva ett stort ansvar för utvärderingen och för utvecklingssamtalet och får också träna på det. Viktig kunskap för livet.
Så här beskriver Marie det på sin blogg och jag har lov att kopiera hit och länka:
"Just nu har vi två målveckor på skolan. Detta innebär både att eleverna ska utvärdera sina egna kunskaper samt att vi pedagoger ska göra det. Vi har ju elevledda samtal på skolan så det är viktigt att eleverna har utvärderat sin egen kunskap så att de vet var de står när de ska göra sin presentation för föräldrarna. För min del betyder det att jag har tagit, utifrån skolans lokala mål, tagit ut sådana mål som passar mot vad vi har arbetat med hittills under terminen. Jag skriver dessa på tavlan och sedan får eleverna i sin tur välja ut ca tre av dessa och själva värdera in dem på en utvärderingsblankett. I stort sett handlar det om man kan det hela bra, mycket bra eller behöver träna mer.
Exempel på de mål som jag har tagit ut är:
- Kan räkna i huvudet addition och subtraktion inom talområdet 0-20
- Kan använda likheter inom talområdet 0-20 ex. 15-5=8+2, 20=11+9
- Kan siffrans platsvärde 0-100
- Kan jämföra och storleksordna tal 0-1000
- Kan addera och subtrahera inom talområdet 0-200 genom skriftliga räknemetoder
- Kan klockan: Hel, halv, kvart i och kvart över, Tjugo i och tjugo över, tio i och tio över, fem i och fem över hel och halv, Digital/analog tid
Målen skrivs alltså upp på tavlan tillsammans med exempel på samma sorts uppgifter målet handlar om. Ungefär som jag gjorde i punkt två i min lista här ovan. När sedan detta är klart är det min tur att utvärdera eleverna och skriva en kommentar om hur jag tycker att de ligger till. Turligt nog brukar eleverna vara förvånansvärt duktiga på att skatta sig själva så det är inte ofta men behöver skriva någon kommentar som går rakt emot vad de själva tycker . Skulle det trots allt visa sig att man mer eller mindra är tvungen att göra detta gäller det naturligtvis att vara noga med sina formuleringar. Det gäller ju att respektera elevens egen utvärdering samtidigt som man måste försöka få fram vad det är eleven faktiskt behöver öva lite extra på. Slutligen ska sedan hela IUP pärmen hem till föräldrarna för att de ska kunna gå igenom hela pärmen tillsammans med sina barn i lugn och ro, därefter är det dags för eleven att hålla i sitt utvecklingssamtal. Eleverna får dessutom upprepade möjligheter att träna inför detta samtal i skolan. De brukar öva genom att parvis hålla hela samtalet inför varandra.
Marie"
Jag har gormat över "kvalitetsutvärderingsplanehelvetet" här på bloggen, men det handlar om när vi lärare tvingas göra meningslösa utvärderingar; typ använda 90 % av utvärderingstiden till att utvärdera den lilla futtiga 10%-delen som är gemensam för den enskilda skolan. På en stor skola så är det väldigt lite som är gemensamt för alla. Och att göra utvärderingar av något slags tänkt genomsnitt mellan himmel och helvete (så stor skillnad kan det vara mellan olika klasser) är och förblir meningslöst, för det är bara ett fiktivt värde som bedöms då, inget verkligt.
Utvärderingar är viktiga och ska naturligtvis göras över verkliga kunskaper och verkliga resultat, varje barns och varje klass. Det här som Marie beskriver ser jättefint ut och jag är imponerad över att så små barn kan fås att ta så stort ansvar för utvärdering och samtal.
Tänk om vi som jobbar i skolans värld hade fått ägna en bråkdel åtminstone av vår tid för kvalitetsutvärderingsplanehelvetet till att istället ta fram den här typen av instrumet för att hantera vårt jobb! Vi behöver verktyg för att utvärdera var och en elevs prestationer och klassens sociala liv, inte försöka koka ner alltsammas till en oigenkännlig gemensam och fiktiv soppa.
Föräldramöte ...
... har vi i kväll på min skola och jag ska dit förstås. Det blir väl en sväng i morgon också med årskurserna 3-6.
Uppdaterat:
Nu har jag varit på föräldramöte på min skola. Det som direkt slår mig är att barn idag har två föräldrar som bryr sig om dem, det finns både mammor och pappor med när man blickar ut över föräldragruppen. När jag började jobba som lärare i början på 1970-talet så var föräldramöten rätt nya företeelser och det fanns i stort sett bara mammor närvarande. Barnen var på något sätt mammornas angelägenhet då. Idag har barn bättre nätverk runt sig, papporna finns med i bilden på ett helt annat sätt, även hjälpsamma far- och morföräldrar och andra närstående. Det funkar numera när vi kan åka till varandra med bil och hålla kontakt med mobiltelefon osv.
Det styrker min teori om att barn aldrig har haft det så bra någonsin i historien, som de har idag. Barn har aldrig varit så omhuldade och stöttade som nu, aldrig tidigare har så stor del av familjens resurser, tidsmässigt och ekonomisk gått till barnen. Och det är himla bra! Därför är det också roligt att vara lärare på föräldramöte och möta så mycket engagemang. När vi tillsammans, föräldrar och lärare och barn vill samma sak så blir det bra. Och vi har haft en lugn skolstart hos oss, det är positivt.
Uppdaterat:
Nu har jag varit på föräldramöte på min skola. Det som direkt slår mig är att barn idag har två föräldrar som bryr sig om dem, det finns både mammor och pappor med när man blickar ut över föräldragruppen. När jag började jobba som lärare i början på 1970-talet så var föräldramöten rätt nya företeelser och det fanns i stort sett bara mammor närvarande. Barnen var på något sätt mammornas angelägenhet då. Idag har barn bättre nätverk runt sig, papporna finns med i bilden på ett helt annat sätt, även hjälpsamma far- och morföräldrar och andra närstående. Det funkar numera när vi kan åka till varandra med bil och hålla kontakt med mobiltelefon osv.
Det styrker min teori om att barn aldrig har haft det så bra någonsin i historien, som de har idag. Barn har aldrig varit så omhuldade och stöttade som nu, aldrig tidigare har så stor del av familjens resurser, tidsmässigt och ekonomisk gått till barnen. Och det är himla bra! Därför är det också roligt att vara lärare på föräldramöte och möta så mycket engagemang. När vi tillsammans, föräldrar och lärare och barn vill samma sak så blir det bra. Och vi har haft en lugn skolstart hos oss, det är positivt.
Öppet hus ...
... har vi idag, fredag, på min skola. Det är ingen slump att den ligger på en fredag, många föräldrar jobbar 4-dagarsvecka i Norge och kommer hem på torsdag kväll till sin familj. Öppet hus är ett bra evenemang där föräldrar har möjlighet att besöka sina barn i skolarbete. Det utnyttjas mest av föräldrar till yngre barn. De kan också äta med i matsalen om de anmäler innan.
Jag själv ska hinna till ett möte nu på morgonen klockan åtta och stanna kvar på ett annat efter ordinarie arbetstid så jag får en längre jobbfredag än vanligt, men sen är det helg.
I kväll ska vi en sväng till Hol, till A o U som har besök av familjen Haverkamp. De ska tillsammans delta i fisketävling i Västervik sen. Vi ska också träffa fiskegästerna i en av stugorna senare på kvällen för att summera deras vecka här.
I morgon ska vi till K och M. Det kan bjudas exotisk pippi, vad vet jag?
För övrigt är helgen lugn och jag ska hinna gå mycket, pyssla lite i trädgården, komma ifatt här hemma med tvätt och lite småstädning (som nog borde vara storstädning, men den får vänta till älglovet).
Uppdaterat: Det är en mysig stämning på skolan när det är Öppet Hus. Man hör många glada skratt och surret av samtal överallt. Och barnen är lite förväntansfulla, det är ju spännande att ha egna och andras föräldrar där.
Jag själv ska hinna till ett möte nu på morgonen klockan åtta och stanna kvar på ett annat efter ordinarie arbetstid så jag får en längre jobbfredag än vanligt, men sen är det helg.
I kväll ska vi en sväng till Hol, till A o U som har besök av familjen Haverkamp. De ska tillsammans delta i fisketävling i Västervik sen. Vi ska också träffa fiskegästerna i en av stugorna senare på kvällen för att summera deras vecka här.
I morgon ska vi till K och M. Det kan bjudas exotisk pippi, vad vet jag?
För övrigt är helgen lugn och jag ska hinna gå mycket, pyssla lite i trädgården, komma ifatt här hemma med tvätt och lite småstädning (som nog borde vara storstädning, men den får vänta till älglovet).
Uppdaterat: Det är en mysig stämning på skolan när det är Öppet Hus. Man hör många glada skratt och surret av samtal överallt. Och barnen är lite förväntansfulla, det är ju spännande att ha egna och andras föräldrar där.
Här har jag varit idag onsdag!
Jag och kollega har varit i den här staden och gått utbildning till Robo Memo coach. Dvs vi ska kunna arbeta med det program för arbetsminnesträning som har utarbetats vid Karolinska institutet, (påstår i alla fall företaget som har hand om det) och som är det enda med vetenskaplig dokumentation som visar att det fungerar. Arbetsminnet är centralt i läsinlärningen. Vi hoppas kunna göra insatser tidigt för de elever som vi ser på tester har brister i arbetsminne. Det var en givande dag och vi ser fram emot att få göra riktade och tidiga insatser runt de elever som vi kan misstänka får problem med läsinlärningen.
Det sista kortet i den här raden tog jag på en ort på hemvägen. Där försökte vi få ner en fullkomligt oätlig kycklingwok. Men vi överlevde.
Lärcenter på Kyrkerud ...
... planerar den borgliga Alliansen för i Årjäng. Det är ett spännande alternativ och innebär en utveckling av möjligheterna till utbildning i Årjäng. Jag har inte hört från vänsteroppositionen vad man tycker om Lärcenter. Kanske är man även här rädd för nytänk och utveckling och vill promt behålla dåliga lösningar (så som med Årjängs centrum!). För det är en dålig lösning att fortsätta köra vidare kommunalal gymnasielinjer med nästan inga elever alls. Det är bara att acceptera att många ungdomar inte vill välja ÅGY trots ivriga försök att locka dem dit. Några års studier på annan ort, eller i ett annat land kan ge nyttiga erfarenheter.
Lärcenter blir ramen för ett antal utbildningsmöjligheter; exempelvis SFI, vuxenutbildning, yrkesutbildningar, gymnasiesär, särvux, yrkeshögskoleutbildningar, företagsutbildningar. Det planeras i samarbete med kommuner i närheten, bl.a. Bengtsfors. Mediautbildningen kan flyttas till Lärcenter, Friluftstekniska är på väg tillbaka till Årjäng. På Lärcenter kan även erbjudas teoretiska utbildningar inom ramen för folkhögskolans kurs.
Utbildningsgraden hos befolkningen brukar mätas med hur många som har läst på universitet och högskolor. Och det sägs att Årjäng ligger lågt när det gäller antalet högskoleutbildade. Jag vill påstå att det säger väldigt lite om skickligheten och den verkliga kunskapen hos människorna som bor här. Och jag kan inte förstå varför en socialistisk majoriet en gång i tiden inrättade gymnasieskolan så att de som läser en yrkeslinje måste läsa in högskolebehörighet också i sin utbildning! Vilket slöseri med tid och resurser och vilket förakt för de ungas eget yrkesval! Det behövs inte universitetsutbildning för att köra lastbil, det behövs utbildning men en annan utbildning.
Högskolebehörighetskravet på gymnasieskolans yrkeslinjer, var lika korkat som att säga till den som vill bli lärare och därför väljer samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet, att Du måste bli rörmokare också, för Du kanske ångrar Dig och inte vill jobba som lärare hela livet.
I mitt drömgymnasium så läser alla som vill ha en yrkesutbildning, på yrkeslinjerna först 2 år bra yrkesutbildning och får sedan välja till ett tredje år med antingen högskolebehörighet eller entreprenörsutbildning (företagsekonomi, lagstiftning för egen företagare, osv). Många av dem som går en yrkeslinje på gymnasiet, exempelvis frisör, fordon, el, rörmok, handel, bygg kommer ganska snart att vara egna företagare och då behöver de såna kunskaper.
Många gånger har jag suttit med elever i grundskolan som tidigt varit på det klara med vad de vill bli, exempelvis gå in i familjeföretaget med lastbilar, grävmaskiner, skogsmaskiner, djurhållning eller annat. De är beredda att ubilda sig för sitt yrke med allt vad det innebär av yrkeskunskap, språkkunskap, it-kunskap osv. De behöver antagligen också entreprenörskunskaper med ekonomi eftersom många blir egna företagare så småningom. Men de har fasat för att fortsätta traggla in högskolebehörighet, som de upplever det, till ingen nytta.
Friskolegymnasiet med ett tiotal yrkeslinjer i Årjäng kompletterat med Lärcenter på Kyrkerud skulle kunna ge många av dem vad de behöver av utbildning för att stanna kvar hemma i Årjäng och bli en av de duktiga, framgångsrika småföretagare som vi har. Årjäng är ett riktigt litet Gnosjö med ett stort antal små företag som bedriver god verksamhet. De är grunden för decennier med låg arbetslöshet i Årjäng. Ett Lärcenter skulle även kunna erbjuda teoretisk utbildning till dem som vill ha det. Det skulle bli ett lyft för Årjäng och ge både vuxna och ungdomar många alternativa möjligheter att välja en utbildning som de behöver och som de önskar.
Lärcenter blir ramen för ett antal utbildningsmöjligheter; exempelvis SFI, vuxenutbildning, yrkesutbildningar, gymnasiesär, särvux, yrkeshögskoleutbildningar, företagsutbildningar. Det planeras i samarbete med kommuner i närheten, bl.a. Bengtsfors. Mediautbildningen kan flyttas till Lärcenter, Friluftstekniska är på väg tillbaka till Årjäng. På Lärcenter kan även erbjudas teoretiska utbildningar inom ramen för folkhögskolans kurs.
Utbildningsgraden hos befolkningen brukar mätas med hur många som har läst på universitet och högskolor. Och det sägs att Årjäng ligger lågt när det gäller antalet högskoleutbildade. Jag vill påstå att det säger väldigt lite om skickligheten och den verkliga kunskapen hos människorna som bor här. Och jag kan inte förstå varför en socialistisk majoriet en gång i tiden inrättade gymnasieskolan så att de som läser en yrkeslinje måste läsa in högskolebehörighet också i sin utbildning! Vilket slöseri med tid och resurser och vilket förakt för de ungas eget yrkesval! Det behövs inte universitetsutbildning för att köra lastbil, det behövs utbildning men en annan utbildning.
Högskolebehörighetskravet på gymnasieskolans yrkeslinjer, var lika korkat som att säga till den som vill bli lärare och därför väljer samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet, att Du måste bli rörmokare också, för Du kanske ångrar Dig och inte vill jobba som lärare hela livet.
I mitt drömgymnasium så läser alla som vill ha en yrkesutbildning, på yrkeslinjerna först 2 år bra yrkesutbildning och får sedan välja till ett tredje år med antingen högskolebehörighet eller entreprenörsutbildning (företagsekonomi, lagstiftning för egen företagare, osv). Många av dem som går en yrkeslinje på gymnasiet, exempelvis frisör, fordon, el, rörmok, handel, bygg kommer ganska snart att vara egna företagare och då behöver de såna kunskaper.
Många gånger har jag suttit med elever i grundskolan som tidigt varit på det klara med vad de vill bli, exempelvis gå in i familjeföretaget med lastbilar, grävmaskiner, skogsmaskiner, djurhållning eller annat. De är beredda att ubilda sig för sitt yrke med allt vad det innebär av yrkeskunskap, språkkunskap, it-kunskap osv. De behöver antagligen också entreprenörskunskaper med ekonomi eftersom många blir egna företagare så småningom. Men de har fasat för att fortsätta traggla in högskolebehörighet, som de upplever det, till ingen nytta.
Friskolegymnasiet med ett tiotal yrkeslinjer i Årjäng kompletterat med Lärcenter på Kyrkerud skulle kunna ge många av dem vad de behöver av utbildning för att stanna kvar hemma i Årjäng och bli en av de duktiga, framgångsrika småföretagare som vi har. Årjäng är ett riktigt litet Gnosjö med ett stort antal små företag som bedriver god verksamhet. De är grunden för decennier med låg arbetslöshet i Årjäng. Ett Lärcenter skulle även kunna erbjuda teoretisk utbildning till dem som vill ha det. Det skulle bli ett lyft för Årjäng och ge både vuxna och ungdomar många alternativa möjligheter att välja en utbildning som de behöver och som de önskar.
Traditionella gymnasieskolor ...
... som vi är vana att se dem, kan delvis ha spelat ut sin roll på små orter som Årjäng. Man kan behöva tänka helt nytt för att anpassa sig till de nya möjligheter som ungdomar har idag att välja gymnasieutbildning och till de möjligheter som it ger.
För det är inte valfriheten i sig det är fel på, den vill nog både ungdomar, föräldrar och arbetsgivare behålla. Det är inte staten eller kommunen som ska skriva de unga på näsan var de ska läsa, vilken utbildning de ska välja, vilken linje de ska gå, om de ska gå i en kommunal eller privat skola.
Till höstens gymnasielinjer i vår lilla kommun var det bara c:a 10 av 120 elever som valde att stanna kvar och gå på gymnasiet på hemorten. Några av dem valde samhällslinjen och resten praktisk linje. Det har inte gått att locka fler, trots att man i flera år verkligen har försökt genom att leja marknadsförare, informera i högstadierna på orten osv.
Med så få elever blir det svårt att hålla god kvalitet på utbildningen. Det är exempelvis inte lätt att rekrytera behöriga lärare till ÅGY (Årjängs gymnasieskola) när det bara finns några enstaka timmar i varje ämne att erbjuda, det blir få heltider. Det är inte heller så inspirerande för eleverna att gå på en skola med så få kamrater. Gymnasieåldern borde ju få vara en tid i livet när det finns ett utbud av umgänge i samma ålder. Och jag skulle gissa att det är det som får de flesta att söka sig till andra orter, där man har chansen att få kompisar med liknande intressen.
Det blir inte bra för eleverna att driva ÅGY vidare som det är idag och det går heller inte att försvara ur ekonomisk synvinkel att ha gymnasieklasser med enstaka elever i varje. Det äter för mycket av resurserna som är avsatta för utbildning i kommunen. Vi som jobbar i skolans värld minns alla gånger vi fått köpstopp i slutet på året för att ÅGY har spräckt sin budget. I Värmland räknar man idag med att gymnasieskolorna, i sin iver att försöka behålla de egna eleverna och locka till sig andra kommuners, har en överetablering på 50 %. Det betyder att många platser som man planerat för, som man har lokaler till och som man har anställt lärare till, står tomma när läsåret börjar.
Planerna för ett Lärcenter på Kyrkerud i Årjäng är spännande tycker jag. Det är exempel på nytänk som behövs för att kunna erbjuda ortens ungdomar och vuxna bra utbildning om de vill stanna kvar hemma och studera. Genom att kombinera vuxenutbildning med yrkesutbildning, distansutbildning, universitetsutbildningar och göra det i samarbete med fler kommuner så kan man utnyttja modern teknik och erbjuda många typer av utbildningar.
Jag ska skriva mer om det här på bloggen.
För det är inte valfriheten i sig det är fel på, den vill nog både ungdomar, föräldrar och arbetsgivare behålla. Det är inte staten eller kommunen som ska skriva de unga på näsan var de ska läsa, vilken utbildning de ska välja, vilken linje de ska gå, om de ska gå i en kommunal eller privat skola.
Till höstens gymnasielinjer i vår lilla kommun var det bara c:a 10 av 120 elever som valde att stanna kvar och gå på gymnasiet på hemorten. Några av dem valde samhällslinjen och resten praktisk linje. Det har inte gått att locka fler, trots att man i flera år verkligen har försökt genom att leja marknadsförare, informera i högstadierna på orten osv.
Med så få elever blir det svårt att hålla god kvalitet på utbildningen. Det är exempelvis inte lätt att rekrytera behöriga lärare till ÅGY (Årjängs gymnasieskola) när det bara finns några enstaka timmar i varje ämne att erbjuda, det blir få heltider. Det är inte heller så inspirerande för eleverna att gå på en skola med så få kamrater. Gymnasieåldern borde ju få vara en tid i livet när det finns ett utbud av umgänge i samma ålder. Och jag skulle gissa att det är det som får de flesta att söka sig till andra orter, där man har chansen att få kompisar med liknande intressen.
Det blir inte bra för eleverna att driva ÅGY vidare som det är idag och det går heller inte att försvara ur ekonomisk synvinkel att ha gymnasieklasser med enstaka elever i varje. Det äter för mycket av resurserna som är avsatta för utbildning i kommunen. Vi som jobbar i skolans värld minns alla gånger vi fått köpstopp i slutet på året för att ÅGY har spräckt sin budget. I Värmland räknar man idag med att gymnasieskolorna, i sin iver att försöka behålla de egna eleverna och locka till sig andra kommuners, har en överetablering på 50 %. Det betyder att många platser som man planerat för, som man har lokaler till och som man har anställt lärare till, står tomma när läsåret börjar.
Planerna för ett Lärcenter på Kyrkerud i Årjäng är spännande tycker jag. Det är exempel på nytänk som behövs för att kunna erbjuda ortens ungdomar och vuxna bra utbildning om de vill stanna kvar hemma och studera. Genom att kombinera vuxenutbildning med yrkesutbildning, distansutbildning, universitetsutbildningar och göra det i samarbete med fler kommuner så kan man utnyttja modern teknik och erbjuda många typer av utbildningar.
Jag ska skriva mer om det här på bloggen.
Svenska barn mår bra!
Glad blir jag över att läsa om en undersökning som visar det. 97 % (flickor) o 98 % (pojkar)av alla tillfrågade barn säger att de nästan alltid är på gott humör. Dessutom glädjer det mig att undersökningen refereras i en tidning på ett vettigt sätt, dvs man fokuserar på det viktigaste resultatet och ett positivt resultat. Tyvärr så är det vanligt att man annars väljer att slå på larmtrumman över små negativa resultat och helt glömmer bort det som är positivt.
Det här resultatet stämmer väl med min hypotes att barn i Sverige aldrig har haft det bättre än nu.
Det här resultatet stämmer väl med min hypotes att barn i Sverige aldrig har haft det bättre än nu.
Snörvlar ....
... gör jag nu på ett oroväckande sätt. Ett ovanligt aggressivt virus har däckat många elever och ett antal lärare på min skola redan, med feber och snuva. Halsen har känts som ett rivjärn hela veckan och nu börjar jag bli förkyld också. Risk att det attackerar ordentligt under helgen när stressen går ner. Lagom mycket stress håller virus på avstånd.
Vore tråkigt att bli liggande nu, det är så kul att börja jobba igen, träffa kollegor och elever, gamla och nya. Mitt jobb som speciallärare är ett detektivjobb egentligen och jag gillar det. Det handlar mycket om att leta fram elevers möjligheter och framkomliga vägar, himla spännande är det att pröva sig fram till vad som funkar, utan prestige och förutfattade meningar. Ibland ligger lösningar där man minst anar.
Nej, jag vill verkligen inte bli liggande, jag vill jobba.
Vore tråkigt att bli liggande nu, det är så kul att börja jobba igen, träffa kollegor och elever, gamla och nya. Mitt jobb som speciallärare är ett detektivjobb egentligen och jag gillar det. Det handlar mycket om att leta fram elevers möjligheter och framkomliga vägar, himla spännande är det att pröva sig fram till vad som funkar, utan prestige och förutfattade meningar. Ibland ligger lösningar där man minst anar.
Nej, jag vill verkligen inte bli liggande, jag vill jobba.
Mina gamla elever ...
... hejade jag på igår. Jag kikade lite på dem i smyg i förrgår, första dagen, men höll mig därifrån. De har fullt opp med att börja i ny klass med nytt rum och nya lärare. Det ska de få göra i fred för gammal nostalgisk fröken som saknar dem. Men visst är det roligt att se dem igen. Barn som man har träffat varje dag i två år får en speciell plats i hjärtat, det kan inte hjälpas. Jag är säker på att de får det bra i fortsättningen också, de är i goda händer och kommer dessutom alltid att bry sig om varandra.
I morgon ...
... måndag kommer eleverna äntligen till skolan i Årjängs kommun. Nu blir det som vanligt igen fast jag ska vara speciallärare nu och inte ha klass. Men i stort sett allt är på plats i mitt arbetsrum nu, så det är bara att dra igång schemaläggningen med klasserna i morgon.
Barn lär sig våldet på skoltid ...
... skriver Brita Svensson. Jag tror tyvärr att hon har rätt delvis.
Jag har länge hävdat att barnen inte kommer till skolan med våldet. Nästan alla barn har från sina föräldrar och sitt dagis tränats i social kompetens, i hur man ska vara mot andra människor. Jag vågar påstå att i stort sett alla barn vet massor om hur man ska göra för att vara snäll.
Men när de kommer till en klass i skolan där kriget tillåtits bryta ut så funkar inte det. Då måste barnen själva bli krigare för att överleva. Jag har jobbat länge i skolans värld och sett det här fenomenet gång på gång! Och skolan måste sluta skylla ifrån sig på föräldrarna. Skolan måste ta ett eget ansvar för barnen under skoltid, precis som Brita skriver. Det får inte vara på betald samhällstid som barnen lär sig våld. För om barn kommer till en klass i krig så duger det inte att vara snäll på det sätt som man lärt sig förut. Då måste barnen själva bli krigare och träna sig i den konsten. Och de starkaste överlever, de andra går under, mentalt. Och det vet alla barn och slits mellan lojaliteter.
Klokt skrivet Britta, en får tacke!
Jag har länge hävdat att barnen inte kommer till skolan med våldet. Nästan alla barn har från sina föräldrar och sitt dagis tränats i social kompetens, i hur man ska vara mot andra människor. Jag vågar påstå att i stort sett alla barn vet massor om hur man ska göra för att vara snäll.
Men när de kommer till en klass i skolan där kriget tillåtits bryta ut så funkar inte det. Då måste barnen själva bli krigare för att överleva. Jag har jobbat länge i skolans värld och sett det här fenomenet gång på gång! Och skolan måste sluta skylla ifrån sig på föräldrarna. Skolan måste ta ett eget ansvar för barnen under skoltid, precis som Brita skriver. Det får inte vara på betald samhällstid som barnen lär sig våld. För om barn kommer till en klass i krig så duger det inte att vara snäll på det sätt som man lärt sig förut. Då måste barnen själva bli krigare och träna sig i den konsten. Och de starkaste överlever, de andra går under, mentalt. Och det vet alla barn och slits mellan lojaliteter.
Klokt skrivet Britta, en får tacke!
Det stora lokalkriget ...
... utbryter vid varje läsårsskifte på min skola. Vi har alltså inte lokaler som räcker till sammantaget för vår verksamhet och det finns inget som egentligen är byggt för särskola, träningsskola och / eller några av våra fritis, utan det har blivit lite provisoriskt här och där. Och för all del inget som är byggt för skolan heller så som den fungerar idag. Men alltså framför allt så räcker utrymmena inte till. Det betyder att varje år utbryter det stora lokalkriget och klasser / grupper / lärare flyttar omkring beroende på just det årets behov. Flera verksamheter tvingas dela lokal trots att de inte borde det. Till och med rektorer måste dela arbetsrum.
Nu har man uppifrån i kommunen aviserat att man tänker sig att vi ska få en mer permanent lösning på lokalbristen om ett par år. Det är vi tacksamma för. Det här med provisorier och moduler funkar inte på sikt.
Nu har man uppifrån i kommunen aviserat att man tänker sig att vi ska få en mer permanent lösning på lokalbristen om ett par år. Det är vi tacksamma för. Det här med provisorier och moduler funkar inte på sikt.