Examenskriget ...
... har till slut kommit till Årjäng också. Det har handlat om vargkrig ett tag här på bloggen, men i Årjäng just nu är det mest examenskrig; när, var, hur ska vi ha examen? Frågan har bollats lite under ett par månader. Dagen närmar sig obevekligt och mina elever tränar första gången idag till examen.
Skolledningen = tjänstemannanivån, i kommunen har tolkat lagen som att man inte kan ha examen i kyrkan enligt lagskärpningen 2009, eftersom en del barn inte går dit utan väljer annat alternativ som skolan ordnar och det anser man vara diskriminerande, alltså har man sagt att examen i Årjäng inte ska hållas i kyrkor. Hos oss lär examen bli i sporthallen tillrättalagd för ändamålet. Om jag nu har förstått allt rätt. Sen är det fritt fram för föräldraföreningen och kyrkan att ordna något mer på kvällstid om man vill det.
En del föräldrar har protesterat mot att examen inte ska vara i kyrkan vilket framgick av ett teveinslag häromdagen och tidningsartikel.
Politikerna svär sig nu fria och påpekar i ett pressmeddelande att de inte har fattat något beslut om förbud mot examen i kyrkan och att de tolkar lagen som att det går alldeles utmärkt att använda kyrkan till examen under vissa förutsättningar, men att det är rektorerna som beslutar. Se nedan!
"Pressmeddelande
Skolavslutning i kyrkan är tillåtet i Årjängs kommun
Uppgifter i media gör gällande att Årjängs kommun har tagit beslut om att skolavslutningen inte får ske i kyrkor. Detta är fel och något sådant politisk beslut har inte tagits.
- Det är respektive skola som avgör var avslutningen ska hållas men det är fullt möjligt att ha
skolavslutningen i kyrkan om tonvikten ligger på traditioner och högtidlighet och inte på
religiösa inslag. De kan även ha examen i klassrummet och sedan ha en avslutning i kyrkan
säger Barn- och Utbildningsnämndens ordförande Bo Malm och kommunstyrelsens
ordförande Katarina Johannesson.
Skolverkets bedömning av skolavslutningen är bl. a att ”Utformas skolavslutningen så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och inte på religiösa inslag, kan skolavslutningen ske i kyrkan”.
- Vi ska värna om våra traditioner och samtidigt följa de lagar och förordningar som finns och
dessa förbjuder inte skolavslutning i kyrkan säger avslutningsvis Bo Malm och Katarina
Johannesson .
Ytterligare information lämnas av Barn- och Utbildningsnämndens ordförande Bo Malm
070-658 42 44 och kommunstyrelsens ordförande Katarina Johannesson 073-0510309."
Jag kan ju ha vilken åsikt jag vill i den här frågan, (det är vackert med examen i kyrkan!) men som lärare så kommer jag att försöka bidra till att ordna en så fin examen som möjligt för mina elever utifrån de direktiv jag får uppifrån oavsett hur de ser ut. Jag är rätt lydig, så länge barn inte direkt far illa.
Leklandet Nöjesfabriken i Karlstad
Idag, fredag, har jag varit på skolresa med min klass, 2A, Silbodalsskolan, till Karlstads stora Lekland på Nöjesfabriken. Och vi har haft så roligt så Ni kan inte föreställa Er! Så här var det för att göra en lång historia kort:
Förra året deltog klassen i en påskbrevstävling i vår lokaltidning NWT och vann första pris i sin klass. Prispengarna var 2000 SEK. Sen funderade barnen ett tag på vad vi skulle göra med pengarna. Det kom många förslag men vi tog vår tid och passade på att träna på praktisk demokrati i det dagliga klassrådet, pratade om själva begreppet folkstyre / medbestämmande också under den här tiden. Var och en var fri att föreslå och argumentera för sitt förslag. Det blev en lång lista. Till slut var det dags för omröstning och förslaget att åka till Leklandet på Nöjesfabriken i Karlstad vann.
Men det blev för sent att åka i ettan så vi sparade det till en skolresa nu slutet på tvåan istället.
Idag fredag var det alltså den stora dagen som vi väntat på så länge. Förväntningarna var höga. Igår, torsdag, sa någon elev till mig;
- Du Inga nu är det 30 timmar kvar tills vi åker, jag har räknat!
Och flera, normalt morgontrötta barn, hade vaknat stjärnögda och pigga tidigt i morse och börjat förbereda sig för det stora äventyret.
Det är 10 mil från Årjäng till Karlstad så vi startade kvart över nio. Ett antal föräldrar ställde upp och skjutsade, stort tack för det! Pengarna hade inte räckt till buss också. Bensinbidragspengar erbjöds dock alla. Samtidigt ska ingen skugga falla över dem som inte var med den här gången. Föräldrarna i klassen ställer upp på ett fantastiskt sätt men alla kan inte göra allt hela tiden. Det blir lite olika. Första stopp blev Mac Donalds på Våxnäs och några barn trodde att vi redan var på Lekland för där fanns lekredskap också, både ute och inne. ;-)
Men till slut så kom vi fram till målet. Medan jag betalade inträdet så stod 21 barn bakom mig i kön och bokstavligen studsade upp och ner av spänning!
Ni kan inte tro hur roligt det är! Och hur farligt det ser ut! Utan att vara farligt!
Både jag och kollegan drog djupt efter andan när vi såg rutschkanan "Fritt fall"! Och tänkte att det här går inte, vi som är vana att ha stenkoll på våra elever kan inte släppa lös dem här! Men det gjorde vi och de var som vanligt världens bästa barn; snälla mot varandra, alla var med, man var hänsynsfulla mot varandra, hjälpsamma och hade sååååå roligt! Och så har vi också världens bästa föräldrar. Jag gick runt anläggningen flera varv för att se om jag behövde parkera mig vid något farligt ställe men det fanns inte. Det var mycket som var högt och brant men allt var arrangerat på ett sånt sätt att det var i stort sett omöjligt att skada sig; madrasserat och inhängnat med nät.
Om Ni tittar längst där uppe så ser Ni hur litet ett barn är i det här sammanhanget; Fritt fall! Men ändå kan man inte fatta på den här bilden hur högt det är och hur brant!. Det är verkligen lodrätt ner 8 meter, inte lutande plan. Höjden är fantastisk, jag orkar knappt titta upp dit, för det svindlade. Rutschkanan finns i två höjder bredvid varandra. Några föräldrar och syskon åkte också, ingen nämnd - ingen glömd! 
Här syns bägge åknivåerna bättre! Någon tvekade väldigt, väldigt länge före första åket men lyckades till slut övervinna rädslan och sen åktes det flera gånger.
Det fanns också små bollhav för de minsta
Det fanns också ett par avdelningar inhägnade för bollspel och det utnyttjades flitigt.
Se hur små barnen är där upp så får Ni en uppfattning om hur högt upp de verkligen är! Och det fanns spiralrutschbanor neråt och studsmattor däruppe högt upp under taket med nät runt. Barnen sprang omkring där uppe hur ledigt som helst. Och bilbana runt i kringelkrokar och en vågrutschbana som inte var så hög och byggavdelningar. Ja, hur mycket som helst. Dessutom en fin restaurang med god buffé och fika och glass.
Det var länge sedan jag hörde så många glada skratt på en dag! Och allt klaffade perfekt, alla barn var jättenöjda tror jag. I praktiken lite av en värdig avslutning på två fantastiska år med de här barnen. Nu har vi inte så många veckor kvar till examen. Klassen byter lärare och klassrum nästa läsår. Och jag går över på en annan tjänst, som speciallärare, vilket jag är utbildad till. Jag är för gammal att ha klass, det kräver en jätteinsats som lärare att ta emot 20 - 25 nya elever och skapa en fungerande grupp av dem. (Fast jag förstår att lärarnas förhandlingsmotpart SKL tror att vi mest ligger på latsidan med vår delvis obundna arbetstid! De har fel kan jag säga efter snart 40 år i det här jobbet!)
Nu är det dags för mig att lämna över det till yngre kollegor. Dessutom har jag gett upp hoppet om det som fick mig att söka en klasslärartjänst från början; möjligheten att göra matten praktisk utan mattebok och i par/ grupp utifrån Vygotsky. Det var möjligt när jag sökte klasslärarjobbet då vi hade en organisation med klasslärare och c:a 15 barn i varje klass. Nu har vi istället en organisation med 20 - 25 barn i varje klass och ett antal lärare (lika många som förut så organisationsförändringen var inte en besparing!) som förväntas segla omkring här och där som något slags ämneslärare / stödlärare / extralärare när det behövs för tillfället. Uppifrån och på pappret ser det flexibelt och praktiskt ut. Men ur ett barnperspektiv fungerar det inte. Jag kommer aldrig att köpa att vuxna ledare / klasskompisar är så lättvindigt utbytbara för små barn. Kanske inte egentligen för större barn heller, men där jag vet inte.
Istället för att jobba med att utveckla praktisk matte så har jag tvingats att jobba hårt med något helt annat; att skapa en trygg och fungerande grupp av klassen för att motverka organisationens orosskapande inverkan. Det var viktigast att barnen fick det bra, att de skyddades från en galen organisation och att ingen enda av dem for illa. Det var viktigare än att jag fick genomföra mina pedagogiska idéer. Jag hoppas att det har lyckats och det känns som om vi tillsammans; kollega, barn, föräldrar, har lyckats göra två bra år för den här klassen. Mina två sista år som klasslärare blev, liksom på köpet, bonusår för min egen del och det har varit roligt att gå till jobbet varje dag.
Idag har jag inte varit ockuperad av sorgearbete, det funkar inte när man är omgiven av 21 glada energiknippen för de behöver ha en närvarande fröken, men sorgen efter min bortgångna mamma kommer tillbaka sent i kväll och i morgon igen. Sorgen kräver sin tid - men inte all tid. Jag tränar på att ge den den tid jag kan ge den, utan att ge upp vardagen. I gengäld får den dra ut på tiden och vara längre - en bit i taget över längre tid istället för på heltid under kortare tid.
SKL framhärdar ...
Nu förlorar man ännu mer genom att ändå framhärda trots att man ser i opinionen att det finns väldigt lite stöd bland svenska folket för att tvinga lärare att medverka i att skapa en sämre skola än den vi har nu. Sveriges Kommuner och Landsting går på i ullstrumporna och vill försämra kvaliteten i skolan genom att hålla lärarna kvar i skolan på loven när det inte finns några barn där och minska lärartiden under terminstid när det finns barn i skolan. Vi lärare vill vara i skolan när barnen är där, inte när det är lov. Vi vill kunna ha en flexibel arbetstid som innebär att vi kan prata med föräldrar i lugn och ro efter deras jobb istället för att hänvisa till en telefontid per vecka, exempelvis måndag morgon 8.00 - 8. 30. En akut situation kräver omedelbart ingripande och kan inte vänta i flera dagar på att planerad arbetstid ska falla in.
Man hänvisar till att lärarna måste bli moderna. Om något är modernt så är det flextid och eftersom skolarbetet i viss mån är ett säsongsarbete så finns redan en fungerande modell för just det. Över året jobbar vi lika mycket som alla andra men vi jobbar mer än andra under skoldagarna och har istället ledigt på loven. De flesta, utom SKL har fattat det.
Om man på en skolan vill gå över till 40-timmars arbetsvecka rakt över hela året istället, så finns redan möjligheten, men det vore idiotiskt att centralt besluta om det och för den delen rätt omodernt med centrala beslut om arbetstider, om det nu är modernitet som är viktig. SKL gör bort sig i avtalsrörelsen.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/gor-inte-lararna-till-byrakrater_4535927.svd
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/fel-fraga-for-skolan-1.1071483
http://www.dn.se/debatt/eleverna-ar-viktigare-an-att-strida-om-arbetstider-1.1070719
http://www.nwt.se/asikter/ledare/article688137.ece
http://www.dn.se/ekonomi/last-i-forhandlingar-om-lararloner-1.1074826
SKL ut i strid mot lärarna ...
Det finns ingen rim och reson i det resonemanget. Hur ska jag som lärare kunna ta itu med kränkande behandling om jag ska jobba kortare dagar under terminstid när eleverna är på skolan och vara där istället när eleverna är lediga?? Det innebär ju att jag har mindre reservtid att använda när det verkligen inträffar något akut. I besvärliga situationer behöver jag verkligen kunna jobba långa dagar en period genom extra rastvaktande, och föräldrasamtal på kvällstid. Och de långa dagarna kan jag sedan kompensera med kortare tid senare och med loven.
I exempelvis Gustavsberg har man testat 40 timmarsvecka på gymnasiet, men det blev så dyrt med all övertid under terminerna att man nu går tillbaka till vanlig ferietjänst enligt rektor Marie Olofsson. Och skolchefen i Haninge, utnämnt till en av Sveriges bästa skolkommuner med en ökning av andelen godkända elever från 58 till 71 %, , menar att problemet i skolan är inte fördelningen av arbetstiden utan att kvaliteten i undervisning varierar så och att eleverna behöver tid med sina lärare, istället för egen forskningstid. (Hämtat ur Lärarnas tidning nr 6).
Sen motiverar Sveriges kommuner och landsting, lärararbete på loven med att vi ska ha en skola där eleverna når målen. I så fall ska vi backa tillbaka 15- 20 år i tid till den tid då svenska elever låg i topp i internationella undersökningar och vi lärare hade endast 5 timmar bundet till skolan utöver undervisningstid. Då sysselsattes vi inte med att tillverka hyllvärmare i kvalitetsutvärderingsplanehelvetet på bunden arbetstid utan vi hade gott om tid att förbereda undervisningen och följa upp efteråt. Det fanns tid för pedagogik och att anpassa undervisníngen till barnen.
Argumentationen från SKL är ihålig och osaklig och det är lika bra att man säger som det är; att vi ska arbeta med annat under loven, exempelvis gå in på fritis, skotta snö i den kommunala snösvängen, eller liknande, alltså jobba mindre med det vi är anställda och utbildade för (skola och undervisning) och mer med sånt som vi egentligen inte kan. På det sättet får eleverna det sämre och inte bättre, undervisningen får sämre kvalitet, inte bättre.
Mutorna med högre lön känner vi till. Vi lovades en gång i tiden 20 % högre lön mot att vi blev kommunaliserade. Ingen av oss som redan var anställda såg röken av de där 20 % lönelyft enligt utvärderingar som gjordes efteråt och nu har vi ohjälpligt halkat efter ännu mer än då. Mer som mutlön ett år brukar betyda återhållsamhet nästa år. Jag tror inte att vi låter oss luras en gång till.
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1943917/hogre-lon-om-larare-avstar-sommarlov
http://www.dn.se/nyheter/sverige/hogre-lararlon-mot-langre-arbetstid-1.1073733
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skl-gor-utspel-om-lararnas-arbetstid_4530311.svd
"En skola för alla"?
Jag vill tro att vi i Sverige blivit bättre på att skapa en skola som passar alla barn bättre, en skola där barn som har olika typer av funktionsnedsättningar har en självklar plats. Och för mig handlar det inte enbart om att bygga ramper eller installera hissar så att barn med synliga handikapp som rörelsehinder får tillgång till undervisning, utan också att undervisningen organiseras utifrån barnen med osynliga bekymmer såsom hörselnedsättning, ADHD osv. Om de ska få en dräglig skoltillvaro så bör deras behov beaktas redan i organisationen av den lokala skolans arbete. För deras skulle behövs mindre klasstorlekar, tillgång till grupprum och rum för enskild undervisning. Framför allt behövs stabila elevgrupper och samma klasslärare över tid och enligt min uppfattning handlar det inte i första hand om att vi har sämre resurser numera utan att vi väljer att använda de medel som finns på ett sätt som missgynnar barn med olika behov.
Barns behov verkar inte ha fått genomslag när man skapar de lokala skolorna i Sverige. Det blir allt vanligare att man flyttar ner högstadiets ämneslärar- och ämnesrumssystem till de allra yngsta barnen i grundskolan. De barnen är absolut inte mogna att byta lärmiljö och ledare flera gånger per dag. Jag vet inte om vi vuxna ens skulle vilja byta chef och arbetsplats flera gånger varje dag på order.
Detta slog mig när jag var på fortbildningsdag i Karlstad om hörselnedsättning bland barn och konsekvenserna i skolan. En föreläsare hade själv en grav hörselnedsättning sedan födseln och hon sa att hon var glad att hon fått gå i skolan på 70-talet istället för nu. Då hade hon fått gå i en klass med 16 elever, haft samma klasslärare i sina första sex år i skolan och haft stöd från hörselvårdskonsulent varje dag för sin läsinlärning.
Med den utformning som skolan i Sverige har nu så hade hon aldrig klarat sig så bra menade hon. Det är skrämmande. Jag trodde att vi hade jobbat hårt på att få till en skola för alla och att det blivit bättre för alla barn i skolan, men det blev det alltså inte. Jo, ramper och hissar har vi, det som syns, men de krav som är osynliga för ögat har inte beaktats. Den organisation som behövs ur de sköra barnens perspektiv har vi inte längre. Har kunskapen om deras behov försvunnit, eller ignoreras de helt enkelt numera?
Senare kommer jag att skriva om det nya konstiga reklambladet från Årjängs centrumgrupp, det som ser ut att göra reklam för en person, inte för ett centrum. Jag kommer också att skriva om agenda för påskhelgen här i huset, om förväntningar inför stundande lov, om de nya tavlorna i källaren, om hur det blev med vedpannan till slut, om vårens ankomst, om tofsviporna, tja om litet av varje.
Läromedelsutställning...
Sen gick jag till en annan succé; Gengåvan i Karlstad, den stora second hand butiken. Det är alltid så mycket folk där att det är trångt. Den måste gå väldigt bra. Jag fyndade en rostfri, liten kaffepanna åt min mamma, en sån har jag letat efter länge. Och så blev det ett par tavlor med fina ramar. Kostar nästan inget. Sen var jag inne i den inredningsbutiken på Västra Torggatan och där ska jag köpa tre tavlor för den långa väggen i anslutning till tvättstugan. Den är fem meter och de tre tavlorna blir 4, 5 meter långa tillsammans. Jag ska ringa imorgon och lägga undan dem om det går. Den stora väggen i själva tvättstugan är fortfarande tom, där vill jag ha en canvas-motiv med dov orange -röd färg och gärna nåt med sjö och vass. Ovanför tvätthon blir det en bild jag köpte idag, ett fint stilleben i olja på duk med snirklig guldram i den en träkilram. Gediget arbete. Den kostade allt som allt 45 kronor. Sen fick gubben en Harald Wiberg "Uppe" med hamiltonstövaren som tar upp en hare och jägaren står uppe på åsen. Den kostade 25 kr, fast jag bytte ram på den. Jag gillar den här butiken.
Ikea slopade jag den här dagen eftersom gubben ringde och frestade med mat istället när jag var på väg ut ur Karlstad. Och gissa om jag kastade mig in i duschen vid ankomst hem! Äntligen vatten i huset igen, efter ett par dagars stinkande lorttillvaro!
Lärares arbetstider...
Men då ruskar jag på huvudet och fattar ingenting. Nu finns jag tillgänglig kvällar och helger för elever och föräldrar som ringer och vill fråga något eller berätta något på tid som de är arbetsfria och kan prata i lugn och ro. Det går inte om det blir 40-timmars schemlagd arbetstid från 8 till halv 5. Med en totalreglerad arbetstid så blir det telefontid / kontakttid några tillfällen i veckan istället och det fungerar inte när man jobbar med människor så nära som vi gör. Som lärare måste jag få veta direkt om en elev på något sätt mår dåligt eller är utsatt och helst samma dag / kväll. Och det är samtal som inte ska tidsregleras utan kunna göras färdiga, oavsett hur lång tid man behöver. Det måste finnas en jourtid inbyggd i mitt jobb om mina elever ska må bra. Den fylls rätt snabbt kan jag säga, det är 21 rätt små barn det handlar om. Föräldrar behöver nå mig och jag behöver nå dem på tid när vi kan prata i lugn och ro utan att stjäla tid på jobbet under dagen. Jag behöver kunna förmedla sådant som har hänt ett enskilt barn samma dag, både sånt som är bekymmer och sånt som är positiv utveckling. Med en totalreglerad arbetstid så blir jag defintivt inte mer tillgänglig för eleverna / föräldrarna utan bara mer tillgänglig för arbetsgivaren. Och det känns väldigt tydligt att jag inte finns på jobbet för arbetsgivarens skull, utan för elevernas.
Dessutom innebär en totalreglering av tiden att jag ska jobba alla lov, när barnen är lediga. Då behöver jag inte vara tillgänglig för deras skull om nu inte vi lärare ska tvingas börja kvacka i något vi inte är utbildade / anställda för: fritidstillsyn. Men det kan ju inte bidra till att svenska barn blir duktigare i skolan att en del av lärares arbetstid görs om till tillsynstid istället för att ägnas åt undervisning. Det verkar i så fall mer vara kommunernas förhoppningar om kunna spara ännu mer på lärare. Man har ju redan valt att ge oss det lägsta lönelyftet man kan tänka sig de senaste åren; 7 % sammataget mot sjuksköterskornas 14 % exempelvis. Och svenska lärare har haökat ner till de lägsta lönerna i Europa idag.
Den oreglerade arbetstiden är ju dessutom den enda tid jag har kvar garanterad för att kunna göra ett pedagogiskt jobb som handlar om att arbeta med innehållet i undervisningen för mina elever. Innehållet i den tid som jag är bunden till skolan regleras uppifrån, ytterst ändå uppifrån Skolverksnivå och fylls snabbt med krav på hyllvärmarproduktion istället för uppföljning och planering av undervisning. Hur jag någonsin ska hinna uppfylla kraven på individualisering av undervisningen med skriftliga omdömen och individuella undervisnngsplaner utan att kunna använda fri arbetstid förstår jag inte. För det ger massor av extra arbete under en viss tid av året, tid som jag sedan kan kompensera genom att jobba mindre tid andra tider på året.
Kommunernas centralorganisation hänvisar i det här sammanhanget också till internationella undersökningar som visar att svenska elever halkar efter kunskapsmässigt när man jämför. Och enligt dem så är totalreglering av lärares arbetstid botemedlet mot detta. Det förstår jag inte heller. De länder som ligger före Sverige i de här undersökningarna, exempelvis Finland, har en stor del av lärares arbetstid som fri arbetstid och på den tiden Sverige låg i topp på de här undersökningarna så hade vi endast 5 timmar per vecka reglerad arbetstid förutom lektionerna. Så rent erfarenhetsmässigt borde det bli bättre med mer oreglerad tid, inte mindre, om vi ska ut och konkurrera om titeln "Bästa skolan".
Det finns ingen dokumentation, ingen forskning som säger att det blir bättre i skolan om lärare tvingas gå över till 40 timmars arbetsvecka.
Här finns ett bra debattinlägg: http://www.dn.se/debatt/vi-larare-behover-var-fortroendetid-1.1063104
Bråkiga eleverna i Munkfors...
http://www.vf.se/Nyheter/Varmland/Elever-ska-byta-klass-100305.aspx
Skriftliga omdömen...
Anvisningarna var märkliga för oss som skulle göra de här omdömena; betygsliknande skriftliga omdömen skulle det vara men inte betyg. Ett skriftligt omdöme i ett antal ämnen måste bli rationaliserade till någon form av siffor eller bokstäver eller enstaka ord (som sedan kompletteras muntligen i utvecklingssamtalet). Jag kan som lärare inte rimligen göra ett skriftligt omdöme i textform i varje ämne på ett 20-tal elever i klassen. Det skulle sammantaget bli dokument i storleken av en roman och jag skulle tvingas börja på den innan vi ens har startat upp skolåret för att hinna bli färdig till slutet.
Men G, VG och MVG är alltså inte tillåtet att använda, men kanske 1,2, 3, eller bra, bättre, bäst, eller uppnår målen, uppnår målen med råge, uppnår målen jättebra. På något sätt måste jag ju beskriva om eleven når målen eller inte och i vilken grad. Eller??? Vad är det här för hårklyveri, lek med ord?
Varför kan inte Skolverket lämna ut exempel som är godkända på hur det ska se ut med skriftliga omdömen? Vi lärare är ganska lydiga bara vi vet vad som förväntas av oss, men vi gillar inte att i blindo uppfinna hjulet om och om igen, bara för att varje gång få "hjulet" underkänt uppifrån. Jag håller med Lärarförbundets ordförande som pekar på att vi lärare lämnades i förvirring med utformningen av de skriftliga omdömena. Och man kan tillägga att det är samma typ av förvirring som vi lämnas med när det gäller utformningen av åtgärdsprogram för elever i behov av stöd.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/uppforande-gar-fore-kunskaper_4354021.svd
Nästa inlägg här kommer att handla om Pia Degermark och om helgon tror jag. Och uppföljning av lodjursjakten.
Munkfors moppeåkning...
Mer om våldet på skolan i Munkfors
http://www.nwt.se/munkfors/article666916.ece
Så här står det bl.a. i artikeln ovan:
"Vid 13-tiden på dagen blev en pappa till ett barn på skolan attackerad av en pojke i 14-15-årsåldern då dom hamnade i diskussion. Väktarna var i närheten och tog tag i killen och förde bort honom till hans rum. Plötsligt kom hans syster och rusad emot vakterna med sparkar och slag. Hon tog tag över ena vaktens näsa och rev honom i ansiktet och slog hans glasögon i bitar. När den andra vakten skulle hjälpa sin kollega bet flickan honom hårt i armen.
Ena väktaren har bitskador i höger arm, klösmärken under vänster öga, klösmärke på bröstkorgen, smärta höger insida lår och smärta i ena käkbenet. Den andra vakten har rivmärken och en hand som smärtar. Flickan är misstänkt för brott och polisutredning pågår."
I artikeln finns också uppgifter om film på Youtube som visar hur eleverna kör moped inne korridoren på skolan.
Mamman till den pojken som har uppträtt mest provocerande anser att skolan inte gett honom rätt hjälp
Våldet i skolan i Munkfors...
http://www.nwt.se/munkfors/article666121.ece
http://www.nwt.se/munkfors/article666491.ece
Felet med skolan...
För det är naturligtvis en illusion att tro sig "upptäcka felet med skolan". Om det vore så enkelt så vore alla bekymmer med den svenska skolan redan lösta för länge sedan. En vanlig sketen lärare, som jag, är ju amatör på området, lerig lortbestänkt gräsrot i sammanhanget och inte så mycket att räkna med. Mitt perspektiv som lärare är ju nedifrån, utan de luftiga, vidgade vyerna som beslutsfattare har. Jag har ju verkligheten in på bara skinnet, varje dag sedan 40 år tillbaka, i härdande barnarbete och det är inte värt så mycket i såna här sammanhang. Det är alldeles för snävt för att räknas. Jag saknar ju överblick!
Men ändå! Tänka får man! Och bloggen är ett bra tankeutrymme. Man får hela tiden nyttiga "medhugg" och "mothugg"! Gamla infallsvinklar bekräftade och nya infallsvinklar, som ställer de gamla på huvudet.
Kan det vara så att det där uppe sitter en massa människor som i all välvilja försöker göra en bättre skola utifrån fel perspektiv? Jag har lärt mig att välviljan som sådan alltid bör granskas och inte sväljas hel och hållen. Under slutet av 60-talet rekommenderades föräldrar fortfarande av välvilliga kuratorer och läkare att placera sina förståndshandikappade barn på institution. I praktiken till en tillvaro med institutionsskador och spännbälten och tvångsmatning och ofta en total sysslolöshet. Jag vet för jag jobbade där! Så mycket var experternas välvilja värd ur den drabbades perspektiv! Men det var en parentes om välviljan och dess begränsningar. Tillbaka till ämnet!
Annaa M (på min blogglista!) brukar säga att jag ska inte uttala mig om hur det är på "skolor i Sverige" för det finns inga "skolor i Sverige". Det finns i Sverige, enligt Annaa, ett antal klasser som sinsemellan ser helt olika ut beroende på vilka barn som finns i klassen för tillfället, vilka föräldrar som finns där, vilken lärare som finns där ( och det i sin tur beror på vilken utbildning den läraren har och vilken erfarenhet). Men man kan inte säga att en skola har någon homogenitet i det här sammanhanget utan vad man får se av undervisning och resultat beror på vilken dörr man råkar rycka upp i den enskilda skolans korridor. Det kan se helt olika ut från klass till klass på samma skola. Bara några meter isär!
Beslutsfattare utgår dock ifrån att skolor är homogena enheter där alla klasser presterar lika bra eller lika dåligt. Alltså, menar de, kan man arbeta på skolnivå med kraven på utvärdering, kvalitet och planer. Och det ska gudarna veta att vi gör! Många långa timmar jobbar vi på skolnivå med kvalitets-utvärderings-plane-helvetet.
Men om de har fel och det är helt olika i varje klassrum, om Annaa har rätt, så blir överhetens krav bara ett spel för gallerierna. Det enda man mäter och arbetar med är ett slags meningslös medeltemperatur i att ha den ena foten på isbit och den andra på glödande kol. Det blir inte ett förändringsarbete / ett förbättringsarbete på rätt nivå = klassnivå i så fall. Om medeltemperaturen för skolan ändrar sig, betyder inte så mycket för elever och lärare och föräldrar i varje enskild klass. Den del av arbetet som man har gemensamt på en stor skola är försumbart, kanske 5 % av allt arbete man gör. Men minst 95 % av allt utvärdering- plane- kvalitetssarbete görs på den nivån, skolnivån. Fel nivå i så fall! Det mesta borde göras på klassnivå i så fall för det är där potentialen för förändring finns. Både på kort sikt över läsåret och på lång sikt.
Varje klass tvingas hålla på med egna utvärderingar och egna förbättringar och egna planer parallellt med överhetens krav ( skolnivån), för att försöka åstadkomma verkliga förbättringar, inte bara nya hyllmetrar med illusioner. Kanske skulle utvärderingsarbetet, förändringsarbetet, kvalitetsarbetet och planearbetet, utgå från klassnivå och inte från skolnivå?
Kanske är det så enkelt?
Jag vet inte, men jag kan inte avhålla mig från att spekulera. Och det vore samtidigt himla irriterande om Annaa har rätt! ;-))
Skolans fortbildning...
Det är bra att lagstiftningen är strikt när det gäller kränkningar i skolan. Elever ska inte kunna kränkas av andra elever eller av personal. Skolan har och ska ha ett tydligt ansvar för barnens trygghet. Vi fick oss föredragna en del rättsfall som var rätt klara. Bra! De väcker tankar. Självklart får man inte som lärare sätta tejp för munnen på en elev. Självklart att barn inte får binda fast varandra och kasta kottar.
Kanske skulle det också varit intressant att höra om de svårare gränsdragningarna, fall där man varit tveksam och fall där man friat istället för att fälla. Jag kan ju fundera på om man ändå inte måste kunna få lov att lyfta på en trilskande 3-åring på dagis. Barn i den åldern låter sig ju inte alltid övertalas till sånt som kan vara nödvändigt att genomföra. Det verbala språket som kommunikationsinstrument utvecklas först så småningom. Hanteringen av små barn måste bli mer fysisk liksom både i hemmet och på dagis.
Skolan är dokumenterat en arbetsplats med mycket våld och hot, både för elever och personal. Det är bra att eleverna har ett starkt skydd, men kanske måste personalen också få ett förstärkt skydd (krav på snabb utredning, skadestånd, Lex Maria - anmälningsskyldighet om våld osv) om man ska kunna sända rätt signaler nerigenom i skolans värld? För om lärare lämnas skyddslösa till att regelmässigt komma hem med blåmärken eller till att slås ner av elever och sparkas på i liggande ställning utan att det kostar kommunen något så kan det vara så att man förlorar på gungorna det man vinner på karusellerna. Våldet sammantaget kan accelerera istället för att minska trots ett stärkt elevskydd, våldet kan minska mot elever men öka mot personal.
Sen kan jag ju fundera över vitsen med kravet på att göra nya antikränkningssplaner varje år. Det borde rimligen räcka med att revidera planer från tidigare år kompletterat med nya sökningar efter obehagliga områden i skolan. Vi måste hinna göra annat på vår planeringstid än planer / utvärderingar / kvalitetsredovisningar som beordrats uppifrån. Vi uppmanades åter att dokumentera och dokumentera, även där vi inte är skyldiga att dokumentera. Och det känns som om vi dokumenterar för det vilda, frågan är om vi behövde göra dokumentationen mer rationell och effektiv så att den inte stjäl för mycket tid från planeringen av kärnan i jobbet; det pedagogiska arbetet. För lektioner som vi inte hunnit planera på ett bra sätt kan snabbt bli forum för oro och nya kränkningar. Då har vi bitit oss själva i svansen.
Skottning av skoltak...
Ovanpå slöjden och musikskolan kördes det med slunga. Såg himla roligt ut!
Jag antar att man kollat väderrapporterna och sett att det ska komma ytterligare 30 cm snö här och då kan det bli väl mycket av det goda. Snöhögarna blir roliga lekplatser för barnen om de får ligga kvar.
Fortsättning våld på skolan i Munkfors
Men en person utifrån, en ung man i 20-årsåldern, f.d. elev på skolan har hotat rektorn på skolan och bombhotat skolan. Hoten har samband med att det skrivits om skolan i tidningen och den unge mannen upplever att vänner till honom har pekats ut. Det finns en tendens till att skolan i allas ögon uppfattas som en plats där våld och hot är tillåtet. Bra att krim utreder.
Vakter patrullerar bland elever...
Det är bra tycker jag att kommunen tar ansvar för situationen och vidtar åtgärder för att sätta en bortre gräns. Barn och ungdomar ska inte tvingas vistas i en bråkig miljö med otrygghet.
Sen kan jag väl fundera över vitsen med att hålla på och informera elever i högstadiet om vilket uppträdande som är lämpligt och inte. Ingen kan ha gått igenom 10 - 12 år i dagis - förskoleklass - grundskola utan att ha fått gedigen information om vilka umgängesregler som gäller mellan människor. Dessutom så pratar föräldrar mycket om det här hemma i sin vanliga fostran.
De regler vi har i skolan är uppsatta i demokratisk ordning med elever, föräldrar, personal, skolledning och de är välkända av alla. De elever som väljer att bryta mot den demokratiska regelramen, gör det medvetet och med öppna ögon. Det är inget som bara händer dem, regnar ner från ovan utan alltså ett medvetet val. Alltså går det knappast att informera bort, vilket många skolor satsar stora resurser på, men naturligtvis oftast helt förgäves eftersom okunskap inte är problemet.
Vad är då problemet? Varför väljer elever att bråka och trakassera andra elever? Det kan vara ett uttryck för maktlystnad. Det är helt enkelt njutbart att utöva makt. Det räcker att se sig om i samhället bland vuxna människor så kan man se vilka uppoffringar en del är beredda till för att få makt.
Det kan också vara ett rop på hjälp, att den som håller på mår dåligt och bråkandet har en självdestruktiv grund eller en hämndgrund = om jag mår dåligt så ska alla andra också göra det.
Inget av de här två alternativen är godkända för att bråket ska få fortsätta. Allvarligt bråk är inte godtagbart oavsett orsaken. Det måste dras en gräns från kommunen sida, så som Munkfors gjort i det här fallet. Sen måste man gå in och analysera situationen och de elever som är inblandade. Är det ett rop på hjälp så ska sociala myndigheter inkopplas. Om inte så räcker det med gränsdragningen.
Vi lärare kan varken vara socialarbetare eller väktare. Vi är utbildade och anställda för att undervisa och ska inte ut och kvacka i andra branscher. Vi kan inte heller använda all vår undervisningsfria tid till vaktsysslor. Det måste finnas luft i vårt arbetsschema för att planera undervisningsmoment som ligger framför oss. En del vaktande är helt ok, men att hålla på och utöka den tiden löser inget, det skapar nya problem. Dåligt förberedda lektioner riskerar att skapa tillfällen till ännu mer bråk.
(Hos Norah pågår en intressant debatt i ämnet)
Vad tycker Ni? Är det ok med anställda väktare på skolor?
Världens bästa jobb...
Vid höstterminens början ska jag lämna över den här klassen till nästa lärare och då passar jag på att gå tillbaka till specialundervisning, för samtidigt som det här är väldigt roligt, så är det periodvis slitigt att ha ansvar för en hel klass, 21 barn. Allra jobbigast är förstås det som jag inte hinner med, alla lapparna på bordet framför mig med sånt som jag ska göra när jag får tid. Drygt fyrtio personer lånar varje dag ut det dyrbaraste de har till mig, sina barn, och det är mitt ansvar att förvalta det här förtroendet på bästa sätt. Först och främst har föräldrarna rätt att kräva att deras barn mår bra under tiden de vistas på skolan, att de känner sig omtyckta och uppskattade, både av mig och av varandra. Sen har de också rätt att få utvecklas kunskapsmässigt och livserfarenhetsmässigt. Jag har haft turen att få jobba med den här utmaningen i kretsen av bra kollegor. Guld värt!
Lågstadieläraren kommer tillbaka!
Det stämmer på några barn, men inte på alla. Om man ska göra alla barn läskunniga och göra läsningen bra så krävs en hel del målmedvetet arbete. Det gäller också att använda den tid som står till buds effektivt, för en del barn är inte mogna att börja med läsinlärningen när de kommer till grundskolan. De behöver jobba med språket först; lyssna till språk och skapa språk och rytmisera språk.
Mycket bra förslag och jag hoppas att det går igenom ograverat fram till riksdagsbeslut. Lite synd att man inte gjorde en småskollärarexamen för att "skydda" de här tjänsterna mot att arbetsgivaren placerar läsinlärnings-outbildade lärare på dem. Nu gäller las och facket kommer att tvinga arbetsgivaren att sätta in lärare även med annan utbildning att jobba som behöriga med de yngsta barnen. Med tanke på att barnkullarna minskar blir många lärare övertaliga och ska omplaceras inom sin kommun. Samtidigt som detta sker går många gamla småskollärare i pension de närmsta åren framöver. Detta innebär att man riskerar att i skarven här få ett stort antal lärare som jobbar med de yngsta barnen fast de saknar utbildning för det. Man behöver alltså införa en kompletteringsutbildning för dem och avsätta statliga pengar för att bekosta fortbildningen för de här omplacerade lärarna, samt kräva genomgången fortbildning för att de här lärarna ska bli behöriga att undervisa barn i läsinlärning.
Bra att det blir en bred lågstadielärarutbildning, lärare som kan undervisa i alla ämnen så att barnen slipper ha flera lärare. Små barn har stort behov av den trygghet det ligger i att slippa byta ut de vuxna ledarna för ofta.