Lämna mina änglar ...
Det skapar band som man inte bara hugger av så där! Det liknar mer en amputation. Man skiljs inte från sin klass och närmaste kollega efter så lång tid, man amputerar dem. Det gör ont.
De här 21 barnen har levt med mig, inte bara tiden mellan 8.00 och 13.00 utan i tankevärlden en stor del av dygnet under ett par år. De hamnar därmed farligt nära hjärtat. Jag skulle ju vilja bära dem alla på mina armar resten av deras liv, men det går ju inte. Det är inte min uppgift. Så det är bara att ge sig in i avskedsprocessen. Och jag vet ju att det går, jag har gjort det förut, men visst kommer jag att snegla lite på hur det går sen för allihop, det vet jag ju. För de är speciella för mig, alla har en plats i mitt hjärta, var och en på sitt sätt.
Kan tänka mej att tanken är tung.
Vad ska du göra istället då?
Kan tänka mig det känns att skiljas från barnen i den klass du jobbat i under dessa år.
och att även sluta som klasslärare och även skiljas från din närmaste kollega.
Det måste kännas jätte-jobbigt.
TT: Gå tillbaka till min gamla tjänst som speciallärare.
Inger Maryissa: Ja, det är jobbigt på flera vis. Vi har haft ett par fina år tillsammans med den här klassen.
Så måste det bli när man varit så nära.
Jag som inte ens är den blödiga sorten får hjärtsnörp av det du skriver. å andra sidan; du har fått vara med om dem, barnen. Och kollegan.
Jag vet, jag vet, jag vet JAG VET!!!! Även om vi - jag och arbetslaget - bara lämnar 5, är det ändå halva klassen och det är med blandade känslor. Det blir vattenfast mascara på torsdag, den saken är vi överens om.
Vad ska du göra nästa läsår?
Du måste vara en utav de bästa lärarna som finns!
Förstår hur du tänker och jag förstår att du kommer att sakna dem..
(Yngsta dottern träffade på "sina barn" i förra veckan, som hon hade på "fritids" och i skolan för snart två år sedan och det hade varit väldigt känslosamt och roligt, barnen hade varit så glada över att "fröken Lina" hade fått en liten son och det hade varit mååånga kramar!)
Ha dé!
Jag har ju tur i år..eftersom jag får följa tvåan som jag har till trean. :-)
Nu kom tåren!!!Kan bara hålla med, det kommer att göra ont! Vill också säga att jag inte i ord kan tala om vad dessa tvåår har gett mig. Arbetet med dig går inte att göra med någon annan, allt du och jag gjort är bara något vi kan (tror jag). Du och barnen kommer att vara varsin pärla i mitt livs halsband!!!Får säga som Mattis sa till Skalle Per: du kommer att fattas mig! KRAM
Alla: Jag ska alltså från och med nästa år gå tillbaka till min speciallärartjänst. Jag är speciallärare och tycker om det jobbet också. Det var bara så att jag hade ett antal idéer som jag vill pröva i klass; praktisk matte, drop in, vardagsengelska, trygghetsarbete, lyfta fram de goda exemplen och ignorera de dåliga, ta vara på barnens och föräldrarnas goda vilja, skapa god grupp av klassen, brett spektra i läsinlärningen från Witting till Leimar parallellt. Ja, ungefär så. Så nu har jag varit klasslärare i 6 år. Tyvärr var det pga organisationsförändringar inte möjligt att fortsätta med den praktiska matten och den var ju grundorsaken till klasslärarjobbet den här gången.
De här åren som klasslärare har varit fantastiskt roliga och samarbetet med kollega har funkat fantastiskt bra, vi har jobbat bra ihop och vi har haft himla kul.
Ingrid: Jag tror att vi båda kommer att minnas de här två åren som riktiga pärlor i jobblivet. Och jag hoppas ju fortfarande att vi kan fortsätta ha yrkesmässigt samarbete. Att vi privat kommer att ha kontakt räknar jag med.
Och du skall veta att dina barn aldrig glömmer dig!!!
Eva: Det var vänligt sagt, men jag skulle tro att gamla lärare sjunker undan rätt snabbt i minnet till förmån för nya som kommer till hela tiden under många år i barnens liv.
Hoppas också kunna dela vissa delar av jobbet med dig, och privat ja som sagt, något visst är det med denna Inga, så henne tänker jag inte släppa så lätt....