Skriftliga omdömen...
Anvisningarna var märkliga för oss som skulle göra de här omdömena; betygsliknande skriftliga omdömen skulle det vara men inte betyg. Ett skriftligt omdöme i ett antal ämnen måste bli rationaliserade till någon form av siffor eller bokstäver eller enstaka ord (som sedan kompletteras muntligen i utvecklingssamtalet). Jag kan som lärare inte rimligen göra ett skriftligt omdöme i textform i varje ämne på ett 20-tal elever i klassen. Det skulle sammantaget bli dokument i storleken av en roman och jag skulle tvingas börja på den innan vi ens har startat upp skolåret för att hinna bli färdig till slutet.
Men G, VG och MVG är alltså inte tillåtet att använda, men kanske 1,2, 3, eller bra, bättre, bäst, eller uppnår målen, uppnår målen med råge, uppnår målen jättebra. På något sätt måste jag ju beskriva om eleven når målen eller inte och i vilken grad. Eller??? Vad är det här för hårklyveri, lek med ord?
Varför kan inte Skolverket lämna ut exempel som är godkända på hur det ska se ut med skriftliga omdömen? Vi lärare är ganska lydiga bara vi vet vad som förväntas av oss, men vi gillar inte att i blindo uppfinna hjulet om och om igen, bara för att varje gång få "hjulet" underkänt uppifrån. Jag håller med Lärarförbundets ordförande som pekar på att vi lärare lämnades i förvirring med utformningen av de skriftliga omdömena. Och man kan tillägga att det är samma typ av förvirring som vi lämnas med när det gäller utformningen av åtgärdsprogram för elever i behov av stöd.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/uppforande-gar-fore-kunskaper_4354021.svd
Nästa inlägg här kommer att handla om Pia Degermark och om helgon tror jag. Och uppföljning av lodjursjakten.
Om du ursäktar, så ler jag en aning...! Inte åt dig eller ditt inlägg, men i rent igenkännande! Ingen skulle tro mig, om jag exempelvis skulle ge en detaljerad beskrivning angående alla turerna kring åtgärdsprogrammen (eller vad de nu ska kallas för...) hos oss.
Ailas: Jamen visst är det så. Vi slet med utformningen av åtgärdsprogram år efter år, vi gjorde om och gjorde om, men det var aldrig bra. Undrar hur många timmar sammantaget vi ägnade åt att uppfinna dem om och om igen.
Jag frågade Skolverket när de var här på inspektionsbesök om de trodde att svenska lärarkåren var illvillig eller om den bara var korkad som inte kunde fatta hur åtgärdsprogram skulle vara, fast vi utbildats i åratal på detta (till en sammantagen kostnad som måste vara astronomisk!). Eller om det kunde vara så att anvisningarna från Skolverket var luddiga. Jag fick till svar att anvisningarna visst inte var luddiga. (Han sa det inte men Sveriges lärare var då alltså antingen höggradigt illvilliga eller mycket korkade. Jag skulle inte säga nåt om det gällt enstaka skolor, men i stort sett alla i hela landet!)
Och även när skolan har utarbetat sina formulär så är det som förälder lite fascinerande hur olika lärarna tolkat formuläret. Eller hur man som elev och förälder kan tolka det kanske snarare? Dottern fick sina skriftliga omdömen i höstas. I ämnen som bild och några till hade hon nått målen, samtidigt som omdömena kanske inte var så bra. Men i matematik som är hennes bästa ämne hade hon inte nått målen. Utifrån samtalen vi haft så vet vi att hon är riktigt bra, och vår tolkning är att det finns fler och utförligare mål för matematik än för bild, så man snabbare når målen i bild. Men dottern har inte kapacitet att göra den bedömningen utan upplever att omdömet är sämre i matematiken än i bild. Jag som är för betyg fick mig en funderare när jag insåg att dottern inte är redo att hantera ens skriftliga omdömen...
Hej, liten missuppfattning här tror jag. Det är upp till skolorna att avgöra hur de ska se ut. Det får vara gradering med G etc om skolan tycker att det är den bästa modellen. Därför blir frågan om betygsliknande men inte betyg inte riktigt relevant. Ni får utforma omdömena fritt, men de ska i handla om elevens kunskapsutveckling mot målen och får också innehålla omdömen i social utveckling.
Sen kan jag tycka att Skolverket borde tillhandahålla ett antal goda exempel, i stället för bara kritisera det de tycker är dåliga exempel. Men det verkar finnas en tradition hos myndigheter att leta fel i stället för att visa på det goda. Här finns en del att göra...
Hej Inga!
Vill i alla välmening tips om en bok jag tror skulle kunna hjälpa till.
Boken jag tänker på är "Vägen till skriftliga omdömen" av Anne-Marie Körling.
Mats Gerdau: Ursäkta mig men jag fattar ingenting!
I artikeln säger Skolverkets representant så här;
"Omdömena får alltså likna betyg, men det ska inte handla om regelrätt betygssättning. Skolverket pekar på att det inte är meningen att den nationella betygskalan – G, VG och MVG –ska användas i de skriftliga omdömena.
Sådana betyg har ändå getts i skriftliga omdömen i 8 av de 67 skolor som har lämnat in dokument till Skolverket. Detta sker främst i de senare årskurserna, men myndigheten har hittat exempel på att betygsbeteckningen G (godkänt) används redan i tvåan.
–Det är inte bra, så är det absolut inte tänkt. Det ger fel signaler till föräldrar och elever, säger Sandra Mardones Larsson.
Hon tror att orsaken är en missuppfattning. Regeringen har visserligen tagit bort förbudet mot att omdömena är betygsliknande, men det betyder inte att det är fritt fram att sätta betyg."
VEm ska jag tro mest på i det här fallet: Dig eller Skolverket. Jag som lärare har att lyda Skolverket, för det är de som godkänner eller underkänner de skriftliga omdömen jag ger mina elever.
Plura: M Körling är en klok kvinna, dessutom bloggare som jag läser ibland. Jag är säker på att hon har gjort en bra bok, men jag har inga problem med vägen till skriftliga omdömen, jag tror att jag vågar påstå att jag oftast kan mina elever utan och innan och att jag har en gedigen utbildning i att hantera betygssättning så sakligt det går utan att färgas av egna värderingar. Det är inte problemet! Problemet är hur jag grafiskt får uttrycka detta i skrift och bli godkänd av Skolverket.
Lotten: Jag kan inte säga något klokt om Din dotters skriftliga omdömen. Men jag kan bara generellt säga att matte är ett mycket större ämne i skolan med många lektionstimmar genom alla åren. Det innebär att det finns många fler mål som ska uppnås. Bild är ett rätt litet ämne med rätt få timmar, i ettan och tvåan hos oss endast en lektionstimme per vecka. Det betyder att det ämnet har betydligt färre mål att uppnå. Så längt är det rätt. Men sen finns det också en ovana att bli bedömd utifrån sina kunskaper och vad man faktiskt kan och inte utifrån hur mycket man anstränger sig. Det är svårt, både för lärare och elever och föräldrar. Kanske en vanesak, att kunna ta saklig kritik på rätt sätt och gå vidare. Det är ju inte eleven som person som eventuellt blir "underkänd" utan kunskapsnivån och för den har fler än eleven ett ansvar; skola, lärare, skolorganisation, stöd, föräldrar osv.
Jag tror inte att skriftliga omdömen behöver vara farliga om vi lär oss hantera dem sakligt, på rätt sätt, samtidigt är jag tveksam till nyttan av dem på de yngsta barnen i skolan. Efter några månader i årskurs 1, alltså till första omdömet, så har en del barn ännu inte mentalt börjat skolan utan håller fortfarande på med inskolning.
Visst - jag håller med dig Inga. För vår del så ligger detta också i det vi jobbar med hemma och skolan för dotterns del, att kunna skilja på vad som är personlighetsomdömen och vad som är kunskapsomdömen. För mig personligen tog det rätt lång tid! Det som skakade om oss lite var att vi som några som är vana att hantera betyg, omdömen, utvärderingar och gud vet vad, ändå inte lyckades helt på hemmaplan;-) Vi föräldrar behöver också verktygen eftersom vi förväntas gå igenom dessa omdömen med våra barn. Det gör inte lärarna.
Lotten: Ja, Du kan ha rätt i att föräldrar också behöver en förberedelse för att hantera skriftliga omdömen och se dem för vad de är, eller om man så vill vad de inte är. Skriftliga omdömen ensamma är rätt meningslösa men tillsammans med samtal så kan det fungera om Skolverket är snällt och meddelar oss den dolda agenda för hur det ska vara som de tydligen har men valt att inte öppna upp för oss.