Skolans fortbildning...
Det är bra att lagstiftningen är strikt när det gäller kränkningar i skolan. Elever ska inte kunna kränkas av andra elever eller av personal. Skolan har och ska ha ett tydligt ansvar för barnens trygghet. Vi fick oss föredragna en del rättsfall som var rätt klara. Bra! De väcker tankar. Självklart får man inte som lärare sätta tejp för munnen på en elev. Självklart att barn inte får binda fast varandra och kasta kottar.
Kanske skulle det också varit intressant att höra om de svårare gränsdragningarna, fall där man varit tveksam och fall där man friat istället för att fälla. Jag kan ju fundera på om man ändå inte måste kunna få lov att lyfta på en trilskande 3-åring på dagis. Barn i den åldern låter sig ju inte alltid övertalas till sånt som kan vara nödvändigt att genomföra. Det verbala språket som kommunikationsinstrument utvecklas först så småningom. Hanteringen av små barn måste bli mer fysisk liksom både i hemmet och på dagis.
Skolan är dokumenterat en arbetsplats med mycket våld och hot, både för elever och personal. Det är bra att eleverna har ett starkt skydd, men kanske måste personalen också få ett förstärkt skydd (krav på snabb utredning, skadestånd, Lex Maria - anmälningsskyldighet om våld osv) om man ska kunna sända rätt signaler nerigenom i skolans värld? För om lärare lämnas skyddslösa till att regelmässigt komma hem med blåmärken eller till att slås ner av elever och sparkas på i liggande ställning utan att det kostar kommunen något så kan det vara så att man förlorar på gungorna det man vinner på karusellerna. Våldet sammantaget kan accelerera istället för att minska trots ett stärkt elevskydd, våldet kan minska mot elever men öka mot personal.
Sen kan jag ju fundera över vitsen med kravet på att göra nya antikränkningssplaner varje år. Det borde rimligen räcka med att revidera planer från tidigare år kompletterat med nya sökningar efter obehagliga områden i skolan. Vi måste hinna göra annat på vår planeringstid än planer / utvärderingar / kvalitetsredovisningar som beordrats uppifrån. Vi uppmanades åter att dokumentera och dokumentera, även där vi inte är skyldiga att dokumentera. Och det känns som om vi dokumenterar för det vilda, frågan är om vi behövde göra dokumentationen mer rationell och effektiv så att den inte stjäl för mycket tid från planeringen av kärnan i jobbet; det pedagogiska arbetet. För lektioner som vi inte hunnit planera på ett bra sätt kan snabbt bli forum för oro och nya kränkningar. Då har vi bitit oss själva i svansen.
Ja,det skulle nog vara intressant att få höra om de svåraste gränsdragningarna. Nästan allting skulle ju kunnas uppfattas som kränkande om man bara vill. Att bli tillsagd vad man ska göra på lektionen till exempel (läs att någon bestämmer över en). Jag tror att vi riskerar att saker och ting går till ytterlighet om det inte finns ett slags "skyddnät" åt båda hållen. Eleverna är fiffiga att hitta på. Jag har träffat på elever i årskurs 2 som känt sig kränkta över att lärarna sagt till dem att de inte får kasta snöbollar på andra elever.... Nu talar vi alltså om barn som bara är 8 år gamla. Gissa hur deras tongångar kommer att låta om bara några år när de fått öva upp sin "kränkartalang" ytterligare...
Används det ni dokumenterar i förbättringsarbete? Om inte så är det bara bortkastad tid.
Jag var och lyssnade på en jurist som pratade om den nya skollagen som kommer. Om jag minns rätt så ska det bli ännu tydligare vad som gäller ang. kränkningar.
På barnens skola så skrivs det kränkningsrapporter för fullt! Och det är samtal. Vad som räknas som kränkning har jag inte riktigt klart för mig.
Marie: Ha ha... man kan ju bara tänka sig! Det handlar till syvende och sist om hur man definierar ordet kränkt alltså! Och då blir all lagstiftning luddig i det här sammanhanget. Som vanligt får vi tänka att vi får hitta tillräckligt bra köttben att slänga till överheten för att vi ska få vara i fred och försöka göra ett bra jobb i praktiken i skolan. Så har det varit i skolans värld rätt länge nu. Vi som jobbar i skolan har fått försöka värja oss för de senaste påbuden så att vi får arbetsró, liksom eleverna.
Anne: I ärlighetens namn vet jag inte när det gäller utvärderingsarbetet på skolnivå, för det samlar jag inte in som lärare och jag håller alltså inte i förbättringsarbetet. Den del av mitt jobb som är gemensamt med hela skolan är väldigt litet i förhållande till det sammanlagda jobbet runt mina egna elever. Det mesta är så att säga mitt jobb runt min klass tillsammans med föräldrarna.
Där gör jag hela tiden ett eget utvärderingsarbete, tillsammans med mina elever (gamla och nuvarande) och föräldrar, om min egen undervisning och den påverkar i hög grad vad jag gör varje dag. Det är deras synpunkter som styr vad jag behåller respektive tar bort till kommande läsår. Men den utvärderingen är alldeles frivillig och något jag gör på eget initiativ för att kunna förbättra min egen undervisning. Den är inget påbud uppifrån. Överheten lever i något slags illusion om att skolor är homogena enheter där alla jobbar likt och att skolgemensamma utvärderingar + åtgärder ska vara verkningsfulla. Men det är ´i verkligheten helt olika i olika klasser, beroende på vilka barn, vilka föräldrar, vilken lärare som finns med. Annaa M brukar skriva om det här på bloggen.
Jag upplever att det är barnen och föräldrarna som är de verkliga experterna på vad jag gör dagligen. Utan deras stöd famlar jag i tomrum.
Lotten: Nej det är nog definitionen av det uttrycket som lär bli avgörande för hur den nya lagen ska tolkas. Hoppas det inte blir 8-åringens tolkning som Marie beskriver som gäller då.
Antikränkningsplaner har jag inte hört att vi har, men jag skulle vilja ha det gällande elver mot personal. Det är mer än en gång det sägs glåpord och skriks i korriorderna efter personal som passerar. Inget händer!
Sen håller jag med dig om att pappersproducerandet snart är det allra viktigaste vi gör i skolan, kanske det är därför eleverna gapar och lever om?
Suss: Nej det kanske inte heter antikränkningsplaner, det heter nog likabehandlingsplaner, hela det där köret med att vi inte får bråka med svarta för att de är svarta, bögar och flator för att de är bögar och flator, muslimer för att de är muslimer, flickor för att de är flickor, gamlingar för att de är gamla (nej det kanske inte var aktuellt!)
Vi lärare har ju haft svårt för det förut och måste alltså läras nu.
Asch jag driver med det hela. Det handlar om likabehandlingsplanerna utifrån gällande lagstiftning och varken vi som personal eller eleverna får bryta mot dem.
Fast hur vi ska våga ta itu med elever som bryter mot den här lagen vet jag inte. Det finns ju inget skydd för personal som eventuellt vågar sig på att ingripa. Den kan lika gärna bli anmäld för kränkning av elev som anser sig inte fått yttrandefrihet.
Suss: Glömde! Om man lyfter på en trilskande treåring inför en förälder så kan man alltså bli anmäld och fälld, så här är inte så högt i tak för personalens agerande. Den signalen var klar på den här fortbildningen. Jag kunde känna i luften hur alla närvarande bestämde sig för att titta bort i fortsättningen eftersom inga exempel gavs på att anmäld personal friats. Lagstiftningen skärps! Vi blir säkert till 100 procent fällda när vi väl är anmälda. I stort sett!
Hm... alla dessa planer! Visst i sig är de bra - i sak, men det handlar egentligen om vanligt folkvett. Nu börjar vi i st med hårklyverier om vad som är kränkning och vad som inte är det. Alla går omkring och känner sig kränkta, anmälningarna haglar och massor med energi går åt trams! Om man på fullt allvar kan bli fälld för att ha lyft upp en trilskande 3-åring, ja... då är hoppet ute! Vad fasen håller vuxna människor på med!!!!
Ailas: Nu kan ju lyftet av treåringen ha skett på ett kränkande sätt, det är svårt att veta utifrån en berättelse om händelsen. Men vi lärare som lyssnade insåg att vi vid varje ingripande bland stökiga elever löper stora risker att bli anmälda och granskade och fällda med den nya strängare lagstiftningen. Och att vi oftare väljer att blunda för att slippa bli utsatta själva. Det innebär mer av väktare på skolorna, så som i Munkfors, för om vi inte vågar ta i elever eller sätta gränser, så får bråkiga elever mer utrymme på de lugnares bekostnad. Och på arbetsrons bekostnad.