Inga Magnusson

Jag vill tro att vi i Sverige blivit bättre på att skapa en skola som passar alla barn bättre, en skola där barn som har olika typer av funktionsnedsättningar har en självklar plats. Och för mig  handlar det  inte enbart om att bygga ramper eller installera hissar så att barn med synliga handikapp som rörelsehinder får tillgång till undervisning, utan också att undervisningen organiseras utifrån barnen med osynliga bekymmer såsom hörselnedsättning, ADHD osv. Om de ska få en dräglig skoltillvaro så bör deras behov beaktas redan i organisationen av den lokala skolans arbete. För deras skulle behövs mindre klasstorlekar, tillgång till grupprum och rum för enskild undervisning. Framför allt behövs stabila elevgrupper och samma klasslärare över tid och enligt min uppfattning  handlar det inte i första hand om att vi har sämre resurser numera utan att vi väljer att använda de medel som finns på ett sätt som missgynnar barn med olika behov.  

Barns behov  verkar inte ha fått genomslag när man skapar de lokala skolorna i Sverige. Det blir allt vanligare att man flyttar ner högstadiets ämneslärar- och ämnesrumssystem till de allra yngsta barnen i grundskolan. De barnen är absolut inte mogna att byta lärmiljö och ledare flera gånger per dag. Jag vet inte om vi vuxna ens  skulle vilja byta chef och arbetsplats flera gånger varje dag på order.

Detta slog mig när jag var på fortbildningsdag i Karlstad om hörselnedsättning bland barn och konsekvenserna i skolan. En föreläsare hade själv en grav hörselnedsättning sedan födseln och hon sa att hon var glad att hon fått gå  i skolan på 70-talet istället för nu. Då hade hon fått gå i en klass med 16 elever, haft samma klasslärare i sina första sex år i skolan och haft stöd från hörselvårdskonsulent varje dag för sin läsinlärning.

Med den utformning som skolan i Sverige har nu så hade hon aldrig klarat sig så bra menade hon.  Det är skrämmande. Jag trodde att vi hade jobbat hårt på att få till en skola för alla och att det blivit bättre för alla barn i skolan, men det blev det alltså inte. Jo, ramper och hissar har vi, det som syns, men de krav som är osynliga för ögat har inte beaktats. Den organisation som behövs ur de sköra barnens perspektiv har vi inte längre.  Har kunskapen om deras behov försvunnit, eller ignoreras de helt enkelt numera?

Senare kommer jag att skriva om det nya konstiga reklambladet från Årjängs centrumgrupp, det som ser ut att göra reklam för en person, inte för ett centrum. Jag kommer också att skriva om agenda för påskhelgen här i huset, om förväntningar inför stundande lov, om de nya tavlorna i källaren, om hur det blev med vedpannan till slut, om vårens ankomst, om tofsviporna, tja om litet av varje.