Inga Magnusson

Idag, fredag, har jag varit på skolresa med min klass, 2A, Silbodalsskolan, till Karlstads stora Lekland på Nöjesfabriken. Och vi har haft så roligt så Ni kan inte föreställa  Er! Så här var det för att göra en lång historia kort:

Förra året deltog klassen i en påskbrevstävling i vår lokaltidning NWT och  vann första pris i sin klass. Prispengarna var 2000 SEK. Sen funderade barnen ett tag på vad vi skulle göra med pengarna. Det kom många förslag men vi tog vår tid och passade på att  träna på praktisk  demokrati i det dagliga klassrådet, pratade om själva begreppet folkstyre / medbestämmande också under den här tiden. Var och en var fri att föreslå och  argumentera för sitt förslag. Det blev en lång lista. Till slut var det dags för omröstning och förslaget att åka till Leklandet på Nöjesfabriken i Karlstad vann.

Men det blev för sent att åka i ettan så vi sparade det till en skolresa nu slutet på tvåan istället.

Idag fredag var det alltså den stora dagen som vi väntat på så länge. Förväntningarna var höga. Igår, torsdag,  sa någon elev till mig;

- Du Inga nu är det 30 timmar kvar tills vi åker, jag har räknat!

Och flera, normalt morgontrötta barn, hade vaknat stjärnögda och pigga tidigt i morse och börjat förbereda sig för det stora äventyret.

Det är 10 mil från Årjäng till Karlstad så vi startade kvart över nio. Ett antal föräldrar ställde upp och skjutsade, stort tack för det! Pengarna hade inte räckt till buss också. Bensinbidragspengar erbjöds dock alla. Samtidigt ska ingen skugga falla över dem som inte var med den här gången. Föräldrarna i klassen ställer upp på ett fantastiskt sätt men alla kan inte göra allt hela tiden. Det blir lite olika. Första stopp blev Mac Donalds på Våxnäs och några barn trodde att vi redan var på Lekland för där fanns lekredskap också, både ute och inne. ;-)

Men till slut så kom vi fram till målet. Medan jag betalade inträdet så stod 21 barn bakom mig i kön och bokstavligen studsade upp och ner av spänning!

Ni kan inte tro hur roligt det är! Och hur farligt det ser ut! Utan att vara farligt!

Både jag och kollegan drog djupt efter andan när vi såg  rutschkanan "Fritt fall"! Och tänkte att det här går inte, vi som är vana att ha stenkoll på våra elever kan inte släppa lös dem här! Men det gjorde vi och de var som vanligt världens bästa barn; snälla mot varandra, alla var med, man var hänsynsfulla mot varandra, hjälpsamma och hade sååååå roligt! Och så har vi också världens bästa föräldrar. Jag gick runt anläggningen flera varv för att se om jag behövde parkera mig vid något farligt ställe men det fanns inte. Det var mycket som var högt och brant men allt var arrangerat på ett sånt sätt att det var i stort sett omöjligt att skada sig; madrasserat och inhängnat med nät.


Om Ni tittar längst där uppe så ser Ni hur litet ett barn är i det här sammanhanget; Fritt fall! Men ändå kan man inte fatta på den här bilden hur högt det är och hur brant!. Det är verkligen lodrätt ner 8 meter, inte lutande plan.  Höjden är fantastisk, jag orkar knappt titta upp dit, för det svindlade. Rutschkanan finns i två höjder bredvid varandra. Några föräldrar och syskon åkte också, ingen nämnd - ingen glömd!

Här syns bägge åknivåerna bättre! Någon tvekade väldigt, väldigt länge före första åket men lyckades till slut övervinna rädslan och sen åktes det flera gånger.

Det fanns också små bollhav för de minsta

Det fanns också ett par avdelningar inhägnade för bollspel och det utnyttjades flitigt.

Se hur små barnen är där upp så får Ni en uppfattning om hur högt upp de verkligen är! Och det fanns spiralrutschbanor neråt och studsmattor däruppe högt upp under taket med nät runt. Barnen sprang omkring där uppe hur ledigt som helst. Och bilbana runt i kringelkrokar och en vågrutschbana som inte var så hög och byggavdelningar. Ja, hur mycket som helst. Dessutom en fin restaurang med god buffé och fika och glass.

Det var länge sedan jag hörde så många glada skratt på en dag! Och allt klaffade perfekt, alla barn var jättenöjda tror jag. I praktiken lite av en värdig avslutning på två fantastiska år med de här barnen. Nu har vi inte så många veckor kvar till examen. Klassen byter lärare och klassrum nästa läsår. Och jag går över på en annan tjänst, som speciallärare, vilket jag är utbildad till. Jag är för gammal att ha klass, det kräver en jätteinsats som lärare att ta emot 20 - 25 nya elever och skapa en fungerande grupp av dem. (Fast jag förstår att lärarnas förhandlingsmotpart SKL tror att vi mest ligger på latsidan med vår delvis obundna arbetstid! De har fel kan jag säga efter snart 40 år i det här jobbet!)

Nu är det dags för mig att lämna över det till yngre kollegor. Dessutom har jag gett upp hoppet om det som fick mig att söka en klasslärartjänst från början; möjligheten att göra matten praktisk utan mattebok och i par/ grupp utifrån Vygotsky. Det var möjligt när jag sökte klasslärarjobbet då vi hade en organisation med klasslärare och c:a 15 barn i varje klass. Nu har vi istället en organisation med 20 - 25 barn i varje klass och ett antal lärare (lika många som förut så organisationsförändringen var inte en besparing!) som förväntas segla omkring här och där som något slags ämneslärare / stödlärare / extralärare när det behövs för tillfället. Uppifrån och på pappret ser det flexibelt och praktiskt ut. Men ur ett barnperspektiv fungerar det inte.  Jag kommer aldrig att köpa att  vuxna ledare / klasskompisar är så lättvindigt utbytbara för  små barn. Kanske inte egentligen för större barn heller, men där jag vet inte.

Istället för att jobba med att utveckla praktisk matte så har jag tvingats att jobba hårt med något helt annat; att skapa en trygg och fungerande grupp av klassen för att  motverka organisationens orosskapande  inverkan. Det var viktigast att barnen fick det bra, att de skyddades från en galen organisation och att ingen enda av dem for illa. Det var viktigare än att jag fick genomföra mina pedagogiska idéer. Jag hoppas att det har lyckats och det känns som om vi tillsammans;  kollega, barn, föräldrar,  har lyckats göra två bra år för den här klassen. Mina två sista år som klasslärare blev, liksom på köpet, bonusår för min egen del och det har varit roligt att gå till jobbet varje dag.

Idag har jag inte varit ockuperad av sorgearbete, det funkar inte när man är omgiven av 21 glada energiknippen för de behöver ha en närvarande fröken, men sorgen efter min bortgångna mamma kommer tillbaka sent i kväll och i morgon igen. Sorgen kräver sin tid - men inte all tid. Jag tränar på att ge den den tid jag kan ge den, utan att ge upp vardagen. I gengäld får den dra ut på tiden och vara längre - en bit i taget över längre tid istället för på  heltid under kortare tid.