Barnen kommer ...
... till skolan i morgon! Ska bli roligt att träffa dem igen efter så långt lov. De har säkert massor att berätta. Och vi får en ny elev till klassen! Det blir spännande och roligt för alla! En tjej! Hoppas vi kan få henne att känna sig välkommen.
Mattefiasko i skolan...
... säger Expressen på ledarplats om den undersökning som nu presenterades. Och här kommenteras den i Svd. Den visar att svenska elevers kunskaper i matematik sjunkit mest och att man nu ligger lågt ner på listan.
Man frågar sig vad det kan bero på och lämnar några förslag på förklaringar; kommunaliseringen, Göran Persson, lärare som inte gör jobbet eftersom man bl.a. har för lite lärarledda lektioner, brist på utvärdering och kontroll från statens sida, för mycket individuellt arbete, grundskolan gör inte sitt jobb och gymnasiet får ta det istället, för få timmar i matte.
För säkerhets skull så tar man alltså i brett så att åtminstone något ska vara rätt.
Jag kan lägga till ytterligare några;
- Med den låga status, den dåliga arbetsmiljön och de låga löner som svenska lärare har så har det varit svårt att rekrytera under det senaste decenniet. De som har kommit in på lärarutbildningarna, och det gäller speciellt för ämnen som matte och fysik, har inte i första hand velat bli lärare utan kommit in på lärarstudier som andra eller tredjehandsval. Alltså kanske inte de mest motiverade. Det är, tror jag, stor skillnad mellan hur elever i olika klasser klarar sin matte. Annaa brukar skriva om det, en skola är inte en skola utan det finns en skola i varje klass. Och måste vara så eftersom vi har så olika förutsättningar. Men det intressanta blir då, vad gör just den här läraren för att det ska lyckas?
- Ämneslärarorganisationen passar inte de lägre årskurserna på grundskolan. Det blir för rörigt och otryggt för barnen att springa mellan olika lärare och olika lokaler. De sköra barnen klarar det allra sämst och deras oro smittar av sig på hela elevgruppen. I den förvirring som uppstår tar koncentrationsämnen som matte stryk, ämnen där man måste behärska långa sammanhållna tankekedjor för att lyckas.
- Ropet på mer klassundervisning kanske funkar högre upp i åldrarna, men små barn kopplar ofta bort undervisning i 20-grupp och förstår inget. De behöver undervisning i liten grupp eller ännu hellre jobba parvis efter instruktion.
- Mer praktisk matte behövs, förståelsematte, inte att traggla samma tal om och om igen. Men det är svårt när beslutsfattare idag ofta väljer rörig organisation i skolan. Jag har själv gjort ett materiel för att undervisa utan lärobok i matte de första två åren i grundskolan. Jag kunde använda det några år medan vi fortfarande hade rimlig klasstorlek (16 elever). Det var effektivt i undervisningen; efter de två åren kunde alla barn klara alla diagnoser i de första två årens vanliga matteböcker och kanske viktigast, alla barn tyckte att matte var roligt även de som egentligen hade svårt att förstå ibland. Nu har vi en organisation med stora klasser (inte sämre resurser!) och ett antal lärare som går in i olika ämnen. Då funkar det inte att jobba praktiskt, jag måste ha matteböcker mitt praktiska materiel ligger nerpackat. Framför är det svårt att planera jobbet långsiktigt, lärarresurser flyttas mellan elever och grupper av elever under läsår och mellan läsår.
- Massor av vår planeringstid går åt till kvalitets-utvärderings-plane-helvetets pappershysteri, till hyllvärmarproduktion och vi har alldeles för lite tid att utvärdera de egentliga kunskaperna hos var och en av eleverna, alltså att göra en röd tråd i det enskilda barnets skolgång över tid, planera arbetet i klassen, förbereda och efterarbeta lektioner.
- Jo. bättre utvärderingar behövs, utvärderingar där vi lärare får jobba med att hitta bra utvärderingssystem för våra elever, för vår egen undervisnings skull. Inte hålla på att utvärdera åt andra uppöver i hierarkin, sitta timme efter timme och älta det lilla som skolan gör gemensamt. För det är och förblir en väldigt liten del av skoljobbet. Det stora undervisningsjobbet är ändå i klassen med eleverna. Det är där vi ska utvärdera, elevernas insats, föräldrarnas insats, den egna lärarinsatsen, men det hinner vi dåligt med idag, det har tagit stryk.
- Sen tycker jag nog inte att gymnasieskolan kan skylla allt på grundskolan heller. Det kanske inte går att ta in alla elever på program som kräver en hel del teoretiska studier av eleverna. Kanske behövs det till och med lite mer än godkänt från grundskolan för att fixa mattekrävande studier på gymnasiet. Många ungdomar vill gärna förkovra sig i ett yrke och jobba med det, men inte förbereda sig för högskolestudier också.
Man frågar sig vad det kan bero på och lämnar några förslag på förklaringar; kommunaliseringen, Göran Persson, lärare som inte gör jobbet eftersom man bl.a. har för lite lärarledda lektioner, brist på utvärdering och kontroll från statens sida, för mycket individuellt arbete, grundskolan gör inte sitt jobb och gymnasiet får ta det istället, för få timmar i matte.
För säkerhets skull så tar man alltså i brett så att åtminstone något ska vara rätt.
Jag kan lägga till ytterligare några;
- Med den låga status, den dåliga arbetsmiljön och de låga löner som svenska lärare har så har det varit svårt att rekrytera under det senaste decenniet. De som har kommit in på lärarutbildningarna, och det gäller speciellt för ämnen som matte och fysik, har inte i första hand velat bli lärare utan kommit in på lärarstudier som andra eller tredjehandsval. Alltså kanske inte de mest motiverade. Det är, tror jag, stor skillnad mellan hur elever i olika klasser klarar sin matte. Annaa brukar skriva om det, en skola är inte en skola utan det finns en skola i varje klass. Och måste vara så eftersom vi har så olika förutsättningar. Men det intressanta blir då, vad gör just den här läraren för att det ska lyckas?
- Ämneslärarorganisationen passar inte de lägre årskurserna på grundskolan. Det blir för rörigt och otryggt för barnen att springa mellan olika lärare och olika lokaler. De sköra barnen klarar det allra sämst och deras oro smittar av sig på hela elevgruppen. I den förvirring som uppstår tar koncentrationsämnen som matte stryk, ämnen där man måste behärska långa sammanhållna tankekedjor för att lyckas.
- Ropet på mer klassundervisning kanske funkar högre upp i åldrarna, men små barn kopplar ofta bort undervisning i 20-grupp och förstår inget. De behöver undervisning i liten grupp eller ännu hellre jobba parvis efter instruktion.
- Mer praktisk matte behövs, förståelsematte, inte att traggla samma tal om och om igen. Men det är svårt när beslutsfattare idag ofta väljer rörig organisation i skolan. Jag har själv gjort ett materiel för att undervisa utan lärobok i matte de första två åren i grundskolan. Jag kunde använda det några år medan vi fortfarande hade rimlig klasstorlek (16 elever). Det var effektivt i undervisningen; efter de två åren kunde alla barn klara alla diagnoser i de första två årens vanliga matteböcker och kanske viktigast, alla barn tyckte att matte var roligt även de som egentligen hade svårt att förstå ibland. Nu har vi en organisation med stora klasser (inte sämre resurser!) och ett antal lärare som går in i olika ämnen. Då funkar det inte att jobba praktiskt, jag måste ha matteböcker mitt praktiska materiel ligger nerpackat. Framför är det svårt att planera jobbet långsiktigt, lärarresurser flyttas mellan elever och grupper av elever under läsår och mellan läsår.
- Massor av vår planeringstid går åt till kvalitets-utvärderings-plane-helvetets pappershysteri, till hyllvärmarproduktion och vi har alldeles för lite tid att utvärdera de egentliga kunskaperna hos var och en av eleverna, alltså att göra en röd tråd i det enskilda barnets skolgång över tid, planera arbetet i klassen, förbereda och efterarbeta lektioner.
- Jo. bättre utvärderingar behövs, utvärderingar där vi lärare får jobba med att hitta bra utvärderingssystem för våra elever, för vår egen undervisnings skull. Inte hålla på att utvärdera åt andra uppöver i hierarkin, sitta timme efter timme och älta det lilla som skolan gör gemensamt. För det är och förblir en väldigt liten del av skoljobbet. Det stora undervisningsjobbet är ändå i klassen med eleverna. Det är där vi ska utvärdera, elevernas insats, föräldrarnas insats, den egna lärarinsatsen, men det hinner vi dåligt med idag, det har tagit stryk.
- Sen tycker jag nog inte att gymnasieskolan kan skylla allt på grundskolan heller. Det kanske inte går att ta in alla elever på program som kräver en hel del teoretiska studier av eleverna. Kanske behövs det till och med lite mer än godkänt från grundskolan för att fixa mattekrävande studier på gymnasiet. Många ungdomar vill gärna förkovra sig i ett yrke och jobba med det, men inte förbereda sig för högskolestudier också.
Skoldebatt...
... finns det fortfarande på inlägget om skoldaghem här nere om någon vill kolla.
Om julkonserten i Silbodals kyrka skriver jag nog i morgon måndag och kanske bilder från barnbarnen på bakugnen.
Om julkonserten i Silbodals kyrka skriver jag nog i morgon måndag och kanske bilder från barnbarnen på bakugnen.
Skoldaghem...
... kan vara bra för elever som inte klarar av stora skolor med hundratals barn. Det löser inte allas problem, men det kan vara den oas som behövs för några barn under en period.
När jag läser rubriker som denna så blöder mitt hjärta för personal av olika kategorier som far illa, men framför allt för barn som tvingats in i en skolmiljö som inte passar dem. Barnen är ju så skyddslösa i de här sammanhangen. De måste ju gå till skolan varje dag under rätt många år, de har skolplikt.
För, numera, rätt många år sedan hade vi några elever på vår skola som behövde en lugnare miljö än den som den stora skolan med 600 elever kunde erbjuda. De fick erbjudande om skoldaghem och det blev en lyckad lösning. Skoldaghemmet var inrymt i ett hus i utkanten av samhället för att eleverna skulle få det lugn som behövdes. Personalen var en lärare, en fritidspersonal, en assistent om jag minns rätt. De handplockades bland anställda som kunde tänkas intresserade av att starta upp en sån verksamhet. På skoldaghemmet var verksamheten så utformad att både skola och fritis kunde erbjudas, inget barn behövde byta miljö under dagen utan kunde stanna i den trygga tillvaron med kända vuxna.
Hela verksamheten bedrevs med målet att slussa tillbaka till den vanliga skolan lite i taget, vartefter såren efter en jobbig skoltid på den stora skolan läktes. Med några veckotimmar i taget, något ämne i taget, så började vägen tillbaka. Och det lyckades. Eleverna slussades långsamt tillbaka till vanlig skolverksamhet igen och skoldaghemmet lades ner för den gången.
Skoldaghemmet var en lyckad verksamhet som tyvärr numera är impopulär på central nivå i skol-Sverige. Få kommuner vågar satsa på ett sådant för då krävs speciella tillstånd uppifrån. Det väcker negativ uppmärksamhet och kan vara dålig reklam för kommuner som vill bli välsedda uppåt. Någon där uppe i skolhierarkin tycks ha missuppfattat honnörsuttrycket: "En skola för alla", till att tro att alla barn ska befinna sig i vanlig klass / storgrupp / stor skola hela tiden oavsett om de har de sociala redskap som behövs för det eller inte. Det är grymt och det ställer krav på människor som man inte ställer någonsin senare i en människas liv. Det blir så att säga till att starta livet med överkurs i social kompetens.
Man blundar för det faktum att några barn behöver en annan typ av skola för att komma till sin rätt och kunna utvecklas, både som människor och som kunskapsinhämtare. Det är ju egentligen skolan som ska anpassas efter elevernas behov, inte eleverna som ska "kantskäras" till att passa in i skolan. För en del barn så bör "En skola för alla" vara en liten skola!
Det saknas tyvärr ofta ett barnperspektiv i organisationen av skolan. Barnen har svårt att hävda sin rätt och när vi professionella i skolan försöker tala för ett barnperspektiv så blir vi ofta inte lyssnade på. När vi menar att en del barn behöver mindre undervisningsgrupper så misstänks vi lärare istället för att vilja bli av med eleverna, men så är det inte alls. Vi vill ju att barnen ska ha det bra. Med rätt resurser och rätt organisation så har de här eleverna möjlighet att få en bra skolgång. Men om de inte får det så blir skolan grym, både mot dem och mot andra barn och mot personal av olika kategorier.
När jag läser rubriker som denna så blöder mitt hjärta för personal av olika kategorier som far illa, men framför allt för barn som tvingats in i en skolmiljö som inte passar dem. Barnen är ju så skyddslösa i de här sammanhangen. De måste ju gå till skolan varje dag under rätt många år, de har skolplikt.
För, numera, rätt många år sedan hade vi några elever på vår skola som behövde en lugnare miljö än den som den stora skolan med 600 elever kunde erbjuda. De fick erbjudande om skoldaghem och det blev en lyckad lösning. Skoldaghemmet var inrymt i ett hus i utkanten av samhället för att eleverna skulle få det lugn som behövdes. Personalen var en lärare, en fritidspersonal, en assistent om jag minns rätt. De handplockades bland anställda som kunde tänkas intresserade av att starta upp en sån verksamhet. På skoldaghemmet var verksamheten så utformad att både skola och fritis kunde erbjudas, inget barn behövde byta miljö under dagen utan kunde stanna i den trygga tillvaron med kända vuxna.
Hela verksamheten bedrevs med målet att slussa tillbaka till den vanliga skolan lite i taget, vartefter såren efter en jobbig skoltid på den stora skolan läktes. Med några veckotimmar i taget, något ämne i taget, så började vägen tillbaka. Och det lyckades. Eleverna slussades långsamt tillbaka till vanlig skolverksamhet igen och skoldaghemmet lades ner för den gången.
Skoldaghemmet var en lyckad verksamhet som tyvärr numera är impopulär på central nivå i skol-Sverige. Få kommuner vågar satsa på ett sådant för då krävs speciella tillstånd uppifrån. Det väcker negativ uppmärksamhet och kan vara dålig reklam för kommuner som vill bli välsedda uppåt. Någon där uppe i skolhierarkin tycks ha missuppfattat honnörsuttrycket: "En skola för alla", till att tro att alla barn ska befinna sig i vanlig klass / storgrupp / stor skola hela tiden oavsett om de har de sociala redskap som behövs för det eller inte. Det är grymt och det ställer krav på människor som man inte ställer någonsin senare i en människas liv. Det blir så att säga till att starta livet med överkurs i social kompetens.
Man blundar för det faktum att några barn behöver en annan typ av skola för att komma till sin rätt och kunna utvecklas, både som människor och som kunskapsinhämtare. Det är ju egentligen skolan som ska anpassas efter elevernas behov, inte eleverna som ska "kantskäras" till att passa in i skolan. För en del barn så bör "En skola för alla" vara en liten skola!
Det saknas tyvärr ofta ett barnperspektiv i organisationen av skolan. Barnen har svårt att hävda sin rätt och när vi professionella i skolan försöker tala för ett barnperspektiv så blir vi ofta inte lyssnade på. När vi menar att en del barn behöver mindre undervisningsgrupper så misstänks vi lärare istället för att vilja bli av med eleverna, men så är det inte alls. Vi vill ju att barnen ska ha det bra. Med rätt resurser och rätt organisation så har de här eleverna möjlighet att få en bra skolgång. Men om de inte får det så blir skolan grym, både mot dem och mot andra barn och mot personal av olika kategorier.
Barn nu och då.
Det är populärt att säga att barn inte har det bra i Sverige i dag. Jag tror inte ett enda ögonblick på att det är så. Jag blir mer och mer övertygad om att barn i Sverige, generellt sett, aldrig någonsin haft det så bra som de har i dag. Överallt möter jag föräldrar som engagerar sig i sina barn och deras vardag på ett helt annat sätt än i tidigare generationer. För mig blir det väldigt tydligt efter en period med föräldrasamtal och det glädjer mig verkligen.
Numera finns båda föräldrarna med i barnens liv, vilket var sällsynt för några decennier sedan. Bara det gör ju att det finns dubbelt så mycket föräldraengagemang. Barn har ofta möjlighet att ha en rik fritid där de kan välja att delta i aktiviteter som passar dem. De får leka och kan umgås med sina kompisar. Många har också far- och morföräldrar som älskar dem och finns till hands när det behövs. Det finns starka nätverk.
Jag resonerar ur ett övergripande perspektiv, utifrån att jag är så himla gammal och kan blicka tillbaka på något halvt sekel så där. ;-) Visst finns det sedan undantag, barn som inte mår bra, av olika skäl. Det har det tyvärr funnits i alla tider, så länge människan har funnits på jorden.
Numera finns båda föräldrarna med i barnens liv, vilket var sällsynt för några decennier sedan. Bara det gör ju att det finns dubbelt så mycket föräldraengagemang. Barn har ofta möjlighet att ha en rik fritid där de kan välja att delta i aktiviteter som passar dem. De får leka och kan umgås med sina kompisar. Många har också far- och morföräldrar som älskar dem och finns till hands när det behövs. Det finns starka nätverk.
Jag resonerar ur ett övergripande perspektiv, utifrån att jag är så himla gammal och kan blicka tillbaka på något halvt sekel så där. ;-) Visst finns det sedan undantag, barn som inte mår bra, av olika skäl. Det har det tyvärr funnits i alla tider, så länge människan har funnits på jorden.
Korkat Peter Englund!
Himla korkat av Peter Englund och andra ledamöter av Svenska Akademien (jag hoppas att inte alla har skämt ut sig så här!) att gå till attack mot fp-förslaget att börja med obligatorisk engelska i årskurs 1 i grundskolan. Hittills har skolorna kunnat lägga ut hela grundskoletidens engelsktimmar som man har önskat och många har redan valt att lägga en del i årskurs ett och två, men inget tvång om jag förstått det hela rätt.
För mig som jobbar med barn i de här åldrarna är det helt självklart att barn ska möta flera språk tidigt i livet och egentligen är skolåldern redan sen. En del av hjärnans mottagningsmaskineri för nytt språk stänger av redan tidigare, det är jag övertygad om efter ett långt livs arbete med barn i den här åldern / yngre och detta stöds också av forskning.
Det som är viktigt är att barnen inte samtidigt tappar sitt modersmål, vilket en del invandrarbarn riskerar att göra när de flyttas hit. De kan få två halva språk istället för två hela. Men barn som har engelska (och andra språk) parallellt med att fortsätta leva med sitt modersmål blir bara stimulerade språkligt av ett nytt språk. Jag upplever starkt hur barnen börjar reflektera över svenskan och svenska språkets egenheter när de möter ett nytt språk. Det nya språket utvecklar alltså svenskan istället för att bromsa upp den.
Jag har engelska för mina ettor och tvåor och gör så att jag använder det integrerat i en del av undervisningen. Då blir det naturligt. Vi har det i samlingsmoment när vi pratar om dagsschemat och om dagens mat och väder osv. Sen använder jag det också i pausgympa för olika rörelser. Allt är muntligt förstås, inget läsa och skriva.
Detta gör jag under en del av året medan jag några månader varje år istället gör de här momenten på tyska. I början var jag fundersam på hur det skulle gå med de barn som hade ett annat modersmål än svenska, vilket första året var 25 % av eleverna. Hur rörigt skulle det bli för dem med flera nya språk samtidigt? Jag var beredd att avbryta detta om det skulle visa sig att de fick problem och blandade ihop.
Men det märkliga var att det var invandrarbarnen som snabbast tog till sig de nya språken! Det verkade som om de redan hade banat nya vägar för att ta till sig nya språk och en annan grammatik. Det hade heller ingen negativ inverkan på deras svenskinlärning. När jag har utvärderat efteråt så har barnen tagit till sig från 40 till 180 ord på vardera språken, olika för olika barn. Men de som tagit upp minst antal ord har inte varit invandrarbarn.
Trist med den här debatten för jag gillar ju verkligen Peter Englund som historiker och har läst hans böcker med stor behållning. Det blir hårt fall från hög piedestal!
För mig som jobbar med barn i de här åldrarna är det helt självklart att barn ska möta flera språk tidigt i livet och egentligen är skolåldern redan sen. En del av hjärnans mottagningsmaskineri för nytt språk stänger av redan tidigare, det är jag övertygad om efter ett långt livs arbete med barn i den här åldern / yngre och detta stöds också av forskning.
Det som är viktigt är att barnen inte samtidigt tappar sitt modersmål, vilket en del invandrarbarn riskerar att göra när de flyttas hit. De kan få två halva språk istället för två hela. Men barn som har engelska (och andra språk) parallellt med att fortsätta leva med sitt modersmål blir bara stimulerade språkligt av ett nytt språk. Jag upplever starkt hur barnen börjar reflektera över svenskan och svenska språkets egenheter när de möter ett nytt språk. Det nya språket utvecklar alltså svenskan istället för att bromsa upp den.
Jag har engelska för mina ettor och tvåor och gör så att jag använder det integrerat i en del av undervisningen. Då blir det naturligt. Vi har det i samlingsmoment när vi pratar om dagsschemat och om dagens mat och väder osv. Sen använder jag det också i pausgympa för olika rörelser. Allt är muntligt förstås, inget läsa och skriva.
Detta gör jag under en del av året medan jag några månader varje år istället gör de här momenten på tyska. I början var jag fundersam på hur det skulle gå med de barn som hade ett annat modersmål än svenska, vilket första året var 25 % av eleverna. Hur rörigt skulle det bli för dem med flera nya språk samtidigt? Jag var beredd att avbryta detta om det skulle visa sig att de fick problem och blandade ihop.
Men det märkliga var att det var invandrarbarnen som snabbast tog till sig de nya språken! Det verkade som om de redan hade banat nya vägar för att ta till sig nya språk och en annan grammatik. Det hade heller ingen negativ inverkan på deras svenskinlärning. När jag har utvärderat efteråt så har barnen tagit till sig från 40 till 180 ord på vardera språken, olika för olika barn. Men de som tagit upp minst antal ord har inte varit invandrarbarn.
Trist med den här debatten för jag gillar ju verkligen Peter Englund som historiker och har läst hans böcker med stor behållning. Det blir hårt fall från hög piedestal!
Ordet "väluppfostrad"...
... råkade slinka ur mig vid ett tillfälle i samband med ett utvecklingssamtal med föräldrar och barn. I samma ögonblick som jag sa det så insåg jag att det var ett förbjudet ord. Liksom ordet "snäll" så har det kommit att ändra betydelse på ett sätt som gjort det nästan obrukbart i dagens samhälle.
För mig är "väluppfostrad" någon som fått lära sig mycket om hur man bör vara tillsammans med andra människor för att sociala sammanhang ska fungera, hur man kan säga och agera för att få till stånd ett positivt samspel, både om yttre samspel och om inre samspel som att visa omtanke, hänsyn, vänlighet, att försöka se, inte bara egna behov utan också andras osv.
För mig så är detta att vara väluppfostrad, någon som har föräldrar som gett sig tid att lära ut en hel del om umgängeskunskap, en del av det vi idag istället skulle kalla social kompetens. Men tyvärr så har betydelsen av ordet väluppfostrad ändrats till att istället betyda drillad, kuvad, stel, mekaniskt fungerande. Men så var det inte från början. Det handlade om barn som fostrats väl ur olika aspekter, av föräldrar som har brytt sig om dem.
Många föräldrar fostrar sina barn väl idag och ger dem mycket av både värme och social kompetens med sig i bagaget. Sen kan man bara hoppas att barnen får komma till en skola och senare ett arbetsliv där de kan använda sin sociala kompetens istället för att tvingas bli "krigare" som en strategi för överlevnad i ett hårt klimat. En krigare tränar helt andra förmågor, såsom orättfärdig maktuövning, känslomässig avtrubbning, elakheter, mobbning, verbala trakasserier, manipiulation, fysiskt förtryck, våld, anfall som bästa försvar, osv
Mina egna barn säger ibland ungefär: "Du morsan skolan är ju kriget, alltid, men det fattar aldrig Ni lärare!"
Jag hoppas att de har fel.
För mig är "väluppfostrad" någon som fått lära sig mycket om hur man bör vara tillsammans med andra människor för att sociala sammanhang ska fungera, hur man kan säga och agera för att få till stånd ett positivt samspel, både om yttre samspel och om inre samspel som att visa omtanke, hänsyn, vänlighet, att försöka se, inte bara egna behov utan också andras osv.
För mig så är detta att vara väluppfostrad, någon som har föräldrar som gett sig tid att lära ut en hel del om umgängeskunskap, en del av det vi idag istället skulle kalla social kompetens. Men tyvärr så har betydelsen av ordet väluppfostrad ändrats till att istället betyda drillad, kuvad, stel, mekaniskt fungerande. Men så var det inte från början. Det handlade om barn som fostrats väl ur olika aspekter, av föräldrar som har brytt sig om dem.
Många föräldrar fostrar sina barn väl idag och ger dem mycket av både värme och social kompetens med sig i bagaget. Sen kan man bara hoppas att barnen får komma till en skola och senare ett arbetsliv där de kan använda sin sociala kompetens istället för att tvingas bli "krigare" som en strategi för överlevnad i ett hårt klimat. En krigare tränar helt andra förmågor, såsom orättfärdig maktuövning, känslomässig avtrubbning, elakheter, mobbning, verbala trakasserier, manipiulation, fysiskt förtryck, våld, anfall som bästa försvar, osv
Mina egna barn säger ibland ungefär: "Du morsan skolan är ju kriget, alltid, men det fattar aldrig Ni lärare!"
Jag hoppas att de har fel.
Tisdag ...
... är det idag och närmaste kollegan kommer inte idag heller eftersom hon är sjuk. Men idag får jag vikarie, GM, och det är bra för jag har en lång dag framför mig med föräldrasamtal till fram mot kvällen.
Föräldrasamtal kom till i början på 70-talet och var länge "kvartssamtal" alltså varje samtal varade en kvart. Låter lite brådstörtat så här i efterhand. I början var inte barnen med heller. Numera varar samtalen mellan 30 och 60 minuter, det är lite svårt att bestämma exakt i förväg och barnen är med förstås. De här samtalen är bra utvärdering och planering, oerhört viktiga för att det ska bli bra skola för varje barn och för klassen som helhet. Vi måste dra åt samma håll.
Föräldrasamtal kom till i början på 70-talet och var länge "kvartssamtal" alltså varje samtal varade en kvart. Låter lite brådstörtat så här i efterhand. I början var inte barnen med heller. Numera varar samtalen mellan 30 och 60 minuter, det är lite svårt att bestämma exakt i förväg och barnen är med förstås. De här samtalen är bra utvärdering och planering, oerhört viktiga för att det ska bli bra skola för varje barn och för klassen som helhet. Vi måste dra åt samma håll.
Ett varmt hjärta och en fast hand...
... behöver barn. Det slås fast i en brittisk rapport. Barn som fått mycket värme och kärlek tillsammans med fasta regler och konsekvens är de som klarar sig bäst i livet och det är de faktorer som betyder mest för att barn ska må bra. Både "låt-gåfostran" och "auktoritär fostran" döms ut som dåliga. Som alltid vore det roligt att se hur man definierat olika uttryck och hur man undersökt. För som man ropar i skogen kan man få svar. Det är långt ifrån säkert att man i Storbritannien har samma definitioner av begreppen som vi har här. Men resultatet låter logiskt så jag köper det gärna.
I Sverige så talar vi nästan aldrig om kärlek och konsekvens som något som kan existera samtidigt. Man vill hela tiden tala om antingen det ena eller det andra, konstruera ett motsatsförhållande. Men kärlek och fasta regler tillsammans är ett gott koncept som borde fungera även i skolan. För mig finns inget motsatsförhållande där.
I Sverige så talar vi nästan aldrig om kärlek och konsekvens som något som kan existera samtidigt. Man vill hela tiden tala om antingen det ena eller det andra, konstruera ett motsatsförhållande. Men kärlek och fasta regler tillsammans är ett gott koncept som borde fungera även i skolan. För mig finns inget motsatsförhållande där.
"Eldsjälarna jagas bort från skolan"..
...skrivs i en artikel i Svd. (Hittade den hos Alltiallon Marie) Och det är himla klokt tänkt. I kölvattnet på Skolverkets nya konstaterande att svenska elevers resultat sjunker i internationella undersökningar, passar Sveriges kommuner och landstings organisation på att lura till sig enkla poänger genom att påstå att skolans problem är att lärare jobbar för liten tid på skolan. Detta påstående är taget helt ur luften, ett påhitt från en arbetsgivarrepresentant som misstror oss lärare.
Ingen forskning eller annan dokumentation har visat att lärares fria del av arbetstiden har orsakat nedgången i elevers kunskaper. Tvärtom så låg Sverige mycket bättre till i de här undersökningarna på den tiden vi slapp kvalitets-utvärderings-plane-helvetet och kunde ägna oss åt att planera bra undervisning för den egna klassen och ta vara på varje enskilt barn istället. Och på den tiden vi hade en större del av arbetstiden som fri att förlägga på skolan eller hemma eller biblioteket eller annorstädes. Men arbetsfritt har lärarjobbet aldrig varit, det kan jag lova.
Numera tvingas lärare att tillbringa 35 timmar per vecka på skolan och en stor del av den tid som inte går åt till undervisning består av diverse beordrade sammankomster i uppifrån sammansatta grupper med uppifrån beordrade arbetsuppgifter. Ofta handlar det om att prestera papper av olika slag som sedan ska sättas in i pärmar någonstans att förvaras om - att - ifall någon skulle komma och inspektera eller fråga efter dem. (Vem?)
Tiden att tillsammans med kollegor planera bra undervisning är minimal. Det heter att vi ska jobba i arbetslag och använda varandra som resurs men lärarjobbet har på många sätt återgått till att vara ett ensamjobb. Förr träffades vi oftast hela personalen i fikarummet och diskuterade gärna pedagogik och undervisning men det hinner knappast någon med längre. Den tiden utnyttjas av de flesta till den planering som inte hinns med längre efter skoldagens slut.
Ingen forskning eller annan dokumentation har visat att lärares fria del av arbetstiden har orsakat nedgången i elevers kunskaper. Tvärtom så låg Sverige mycket bättre till i de här undersökningarna på den tiden vi slapp kvalitets-utvärderings-plane-helvetet och kunde ägna oss åt att planera bra undervisning för den egna klassen och ta vara på varje enskilt barn istället. Och på den tiden vi hade en större del av arbetstiden som fri att förlägga på skolan eller hemma eller biblioteket eller annorstädes. Men arbetsfritt har lärarjobbet aldrig varit, det kan jag lova.
Numera tvingas lärare att tillbringa 35 timmar per vecka på skolan och en stor del av den tid som inte går åt till undervisning består av diverse beordrade sammankomster i uppifrån sammansatta grupper med uppifrån beordrade arbetsuppgifter. Ofta handlar det om att prestera papper av olika slag som sedan ska sättas in i pärmar någonstans att förvaras om - att - ifall någon skulle komma och inspektera eller fråga efter dem. (Vem?)
Tiden att tillsammans med kollegor planera bra undervisning är minimal. Det heter att vi ska jobba i arbetslag och använda varandra som resurs men lärarjobbet har på många sätt återgått till att vara ett ensamjobb. Förr träffades vi oftast hela personalen i fikarummet och diskuterade gärna pedagogik och undervisning men det hinner knappast någon med längre. Den tiden utnyttjas av de flesta till den planering som inte hinns med längre efter skoldagens slut.
Bra med skadestånd till mobbade!
Det ska kosta och det ska kosta mycket pengar när barn tvingas gå till skolan och bli mobbade år efter år. Det är en fullkomligt orimlig situation där allt borde stanna upp tills problemet är ur världen.
Sen kan jag förstå kommunerna att man vill ha klara riktlinjer om hur långt ansvaret sträcker sig, hur mycket man ska vara tvungna att göra och vad som är mobbning respektive konflikter i största allmänhet.
Men med den nya lagen som tillåter flytt av mobbare mot föräldrars och elevens vilja så har man ändå ett brett spelrum för agerande så det mesta borde gå att lösa.
Det får i alla fall aldrig någonsin vara tillåtet med mobbning oavsett vem offret är eller hur han / hon beter sig själv. Lagen nämner inga undantag där. Mobbning är alltid förbjudet. Om ett barn har beteendestörningar eller uppträder provocerande mot omgivningen, så ska det ha hjälp, inte underförstått mobbas till ett bättre uppträdande. Den attityden mötte jag hos en kollega för många år sedan; att mobbning skulle kunna korrigera ett dåligt uppförande, och det gjorde mig upprörd.
Sen kan jag förstå kommunerna att man vill ha klara riktlinjer om hur långt ansvaret sträcker sig, hur mycket man ska vara tvungna att göra och vad som är mobbning respektive konflikter i största allmänhet.
Men med den nya lagen som tillåter flytt av mobbare mot föräldrars och elevens vilja så har man ändå ett brett spelrum för agerande så det mesta borde gå att lösa.
Det får i alla fall aldrig någonsin vara tillåtet med mobbning oavsett vem offret är eller hur han / hon beter sig själv. Lagen nämner inga undantag där. Mobbning är alltid förbjudet. Om ett barn har beteendestörningar eller uppträder provocerande mot omgivningen, så ska det ha hjälp, inte underförstått mobbas till ett bättre uppträdande. Den attityden mötte jag hos en kollega för många år sedan; att mobbning skulle kunna korrigera ett dåligt uppförande, och det gjorde mig upprörd.
Skolverkets analys...
... av varför svenska elevers resultat blir sämre och sämre imponerar inte! Det förvånar kanske inte så många som arbetar ute i verksamheten. Men som vanligt har Skolverkets tankar stöd i skrivbordskompetensmaffian på universiteten. De som jobbar där ska ju göra karriär och måste hålla sig väl med överheten.
Det fanns en tid när svenska elevers prestationer i skolsammanhang låg på topp i internationella jämförelser. Jag vet inte vad man mätte och hur, men alldenstund någonting nu har blivit sämre så måste det alltså i alla fall varit bättre förut. Det är ju själva det faktum som Skolverkets analys bygger på.
Bättre var det alltså före målstyrningen och kommunaliseringen och kvalitetsutvärderingsplanehelvetet, före fastbindadet av lärare i skolan 35 timmar per vecka och före smygförlängningen av skolans arbetsår. Ja före en massa saker som jag inte kommer på nu.
Men av någon märklig anledning så ingår inte alls de här variablerna i analysen, trots att de ändå måste sägas ha inneburit stora förändringar i skolans värld de senaste decennierna. Nej som vanligt skyller man mest på samhället (boendesegregeringen - skitsnack Ni anar inte hur segregerat boendet var förr; landsbygd för sig - stad för sig), politikerna och föräldrarna och individualiseringen (ja, men det var ju så vi skulle jobba, det står i läroplanen och IUPn och alla andra planer som Ni har gett ut!), och segregeringen (Ni måste skämta - förr var ju segregeringen total för särskolans elever och andra svagpresterande!) .
Om nu de som jobbar i skolan enligt Skolverket kan sägas ha någon skuld i sammanhanget så handlar det inte om att man numera arbetar under nya premisserna som jag räknat upp ovan utan att man arbetar för lite utifrån dem. (??????). Trots att skolan alltså presterade bättre förr så ska man göra mer av det som hänt sedan dess.
Vi som dignar under kvalitetsutvärderingsplanehelvetet ska alltså göra ännu mer av den varan. Felet enligt Skolverket att vi utvärderar och kvalitetssäkrar alldeles för lite. Vi som jobbar med att försöka undervisa ska alltså få ännu mindre tid till att planera undervisning och vara innovativa och kreativa. För det är just det som får stryka på foten när tiden för undervisningsplanering blir knapp. Det blir bara att slå upp i läromedlets handledning och köra på.
Man tar sig för pannan och undrar över hur det står till.
Det fanns en tid när svenska elevers prestationer i skolsammanhang låg på topp i internationella jämförelser. Jag vet inte vad man mätte och hur, men alldenstund någonting nu har blivit sämre så måste det alltså i alla fall varit bättre förut. Det är ju själva det faktum som Skolverkets analys bygger på.
Bättre var det alltså före målstyrningen och kommunaliseringen och kvalitetsutvärderingsplanehelvetet, före fastbindadet av lärare i skolan 35 timmar per vecka och före smygförlängningen av skolans arbetsår. Ja före en massa saker som jag inte kommer på nu.
Men av någon märklig anledning så ingår inte alls de här variablerna i analysen, trots att de ändå måste sägas ha inneburit stora förändringar i skolans värld de senaste decennierna. Nej som vanligt skyller man mest på samhället (boendesegregeringen - skitsnack Ni anar inte hur segregerat boendet var förr; landsbygd för sig - stad för sig), politikerna och föräldrarna och individualiseringen (ja, men det var ju så vi skulle jobba, det står i läroplanen och IUPn och alla andra planer som Ni har gett ut!), och segregeringen (Ni måste skämta - förr var ju segregeringen total för särskolans elever och andra svagpresterande!) .
Om nu de som jobbar i skolan enligt Skolverket kan sägas ha någon skuld i sammanhanget så handlar det inte om att man numera arbetar under nya premisserna som jag räknat upp ovan utan att man arbetar för lite utifrån dem. (??????). Trots att skolan alltså presterade bättre förr så ska man göra mer av det som hänt sedan dess.
Vi som dignar under kvalitetsutvärderingsplanehelvetet ska alltså göra ännu mer av den varan. Felet enligt Skolverket att vi utvärderar och kvalitetssäkrar alldeles för lite. Vi som jobbar med att försöka undervisa ska alltså få ännu mindre tid till att planera undervisning och vara innovativa och kreativa. För det är just det som får stryka på foten när tiden för undervisningsplanering blir knapp. Det blir bara att slå upp i läromedlets handledning och köra på.
Man tar sig för pannan och undrar över hur det står till.
Bakåtblickande pedagogikforskning?
Häromdagen såg jag Skolfront på Kunskapskanalen. Programmet handlade om att barn kan lära sig läsa och skriva bättre och snabbare genom att börja skriva egna texter på dator istället för att traggla bokstäver med pennan. Detta har några lärare använt sig av med god framgång. För mig är det logiskt, helt i linje med LTG, läsning på talets grund, en metod som spreds på 70-talet av läraren Ulrika Leimar. Båda metoderna utnyttjar det faktum att barn lär sig läsa egna texter bättre än andras, fast nu använder man datorer med talsyntes istället för dikteringar + klipp och klistra.
Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om reflektionerna i studion i samband med reportaget. Varför är det så att nya pedagogiska rön kommer från fältet, av verksamma lärare som börjar använda en ny metod, inte från forskningsvärlden?
Jo, menar man, den pedagogiska forskningen är inte i frontlinjen på den pedagogiska utvecklingen. Den kan endast gå in och i efterhand dokumentera idéer som lärare redan börjat använda sig av och som spridit sig själva av egen kraft. Det är lärarna själva som är de pedagogiska utvecklarna. Pedagogikforskningen blickar istället bakåt och undersöker (eventuellt!) så småningom det som hänt, ibland sånt som hållit på rätt länge. Detta skiljer pedagogiken från exempelvis teknik- och medicinområdena, där man forskningsvägen tar fram nytt tänk och nya metoder, utvecklar aktivt.
Detta är tänkvärt. Pedagogikforskningen borde åtminstone ha rutiner för att aktivt kunna leta upp innovationer ute i skolorna och snabbt försöka ta reda på om goda resultat är allmängiltiga eller bara slump. Och sedan se till att goda idéer får snabb spridning. Det skulle vi lärare ha nytta av. Men frågan är om skolforskarvärlden jobbar uppsökande och utåtriktat för att försöka hitta den pedagogiska frontlinjen? För att leta upp de goda resultaten? Eller om man ens är beredd att erkänna att den pedagogiska utvecklingen ligger i händerna på enskilda lärares kreativitet och inte på universiteten?
Man kanske är nöjd med att sitta inom universitetens väggar och blicka bakåt. Eller utföra forskning som Skolverket "beställer" för att få stöd för det man just för tillfället vill trumfa igenom ute i skolorna? Eller testa forskarens egna hypoteser ihopsnickrade långt från riktiga skolor? Kan det i så fall vara en förklaring till lärares ointresse för forskningsresultat? De handlar inte om verkligheten.
Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om reflektionerna i studion i samband med reportaget. Varför är det så att nya pedagogiska rön kommer från fältet, av verksamma lärare som börjar använda en ny metod, inte från forskningsvärlden?
Jo, menar man, den pedagogiska forskningen är inte i frontlinjen på den pedagogiska utvecklingen. Den kan endast gå in och i efterhand dokumentera idéer som lärare redan börjat använda sig av och som spridit sig själva av egen kraft. Det är lärarna själva som är de pedagogiska utvecklarna. Pedagogikforskningen blickar istället bakåt och undersöker (eventuellt!) så småningom det som hänt, ibland sånt som hållit på rätt länge. Detta skiljer pedagogiken från exempelvis teknik- och medicinområdena, där man forskningsvägen tar fram nytt tänk och nya metoder, utvecklar aktivt.
Detta är tänkvärt. Pedagogikforskningen borde åtminstone ha rutiner för att aktivt kunna leta upp innovationer ute i skolorna och snabbt försöka ta reda på om goda resultat är allmängiltiga eller bara slump. Och sedan se till att goda idéer får snabb spridning. Det skulle vi lärare ha nytta av. Men frågan är om skolforskarvärlden jobbar uppsökande och utåtriktat för att försöka hitta den pedagogiska frontlinjen? För att leta upp de goda resultaten? Eller om man ens är beredd att erkänna att den pedagogiska utvecklingen ligger i händerna på enskilda lärares kreativitet och inte på universiteten?
Man kanske är nöjd med att sitta inom universitetens väggar och blicka bakåt. Eller utföra forskning som Skolverket "beställer" för att få stöd för det man just för tillfället vill trumfa igenom ute i skolorna? Eller testa forskarens egna hypoteser ihopsnickrade långt från riktiga skolor? Kan det i så fall vara en förklaring till lärares ointresse för forskningsresultat? De handlar inte om verkligheten.
SENSUS = studiedagsföreläsning
Vi hade studiedag idag måndag på skolan och eleverna var lediga. Jag går in i såna här dagar med låga förväntningar för skolans resurser för vår s.k. kompetensutveckling är rätt begränsade, men den här dagen var i stort sett helt ok. Föreläsaren riktigt bra. Det var en gosse från Studieförbundet Sensus. Sensus är tre gamla studieförbund ihop numera; TBV = Tjänstemännens bildningsverksamhet, kyrkan och KFUM-KFUK. Den unge mannen pratade bra om olika religioner, vad de har för grundpelare, vad de har gemensamt och vad som skiljer dem åt. Den här almanckan med alla världsreligionernas högtidsdagar inprickade kan man köpa via dem. Den vill vi ha på skolan.
Det var klokt att ta med ett antal viktiga symbolföremål från olika religioner. Det är sånt som man aldrig kan ta på annars och inte stirra på heller när de väl sitter på sin bärare. Vi stirrar ju inte när vi passerat 7-8 års ålder. Här är judisk bönehalsduk, judisk mössa (kippa?), buddistisk bönesnurra, jakhårförsedd (fusk) luftvippa (minns inte vilken religion), judiska nyårsblåshornet, Sikhdolken, en hinudisk gudafigur och det andra vet jag inte.
Men de här kallingarna som alltid bärs av både män och kvinnor i Sikhernas religionen väckte störst munterhet.
De ska fungera som ett slags kyskhetsbälte, med en komplicerad snörning. Det handlar alltså om att bäraren ska hinna tänka efter innan byxorna åker av, om de tas av av de rätta skälen så man inte får ångra sig efteråt. SEn funderade vi vad de två fickorna var till men det fanns inget svar på den frågan. Någon gissade på förvaring av kondomer.
Sikhernas religion bärs mest fram av symboler och föremål som är laddade med betydelse, inte så mycket av skrifter. Den trubbiga dolken som männen bär symboliserar plikten att kämpa för det goda och för religionen men ingen sikh lär ha missbrukat den till verkligt vapen. Turbanen står för att alla människor är värdefulla. Kammen symboliserar plikten att hålla sig ren och här nedan finns Sikharmringen. Den ska sitta nära handen så att när handen går ut och utför en rörelse som eventuellt är ond så ska bäraren hejda sig vid åsynen av ringen och istället göra det goda. Kanske hade Jan G hejdat handen som tog emot ersättning av KGB om han haft en Sikhring, vem vet?
Jag gillar det handfasta och realistiska tänket i den här religionen. Man är medveten om människans tendens att ha ett selektivt minne i stunder av syndande. Det är lätt att förtränga tio Guds bud som står där hemma i bokhyllan. Alltså att man kan behöva ha praktiska och närvarande påminnelser just när frestelsen är där. Sen förtäljer ju inte historien om Sikher syndar mindre för det.
Lite lätt chockad inser jag att jag burit just en Sikhring i flera år utan att veta vad den betydde. Min ring var en gåva från en god vän 1972. Jag visste att det var en Sikhring men jag tog aldrig reda på vad den var till för, eller att den hade religiös betydelse.
Det här är en väckarklocka med en jättehög böneutroparröst som väckning. Den skulle jag ju vilja ha och ge bort till någon bekant. Himla kul present till rätt person. Jag hann inte fråga var man kan köpa den.
Här är en bönematta i en alldeles ljuvlig mjuk kvalitet, antagligen tjockt silke. Mitt på den är en kompass som visar riktningen till Mecca. En sån här matta fast röd skulle jag kunna tänka mig att ha på badrumsgolvet men jag antar att det skulle vara kränkande för Islam så jag avstår. Bönen som görs på mattan är mer en meditation flera gånger per dag än en bön.
Sen fick jag nöjet att luncha med min duktiga och trevliga kollega. Det lyfte mig till att vara glad resten av dagen. Tack snälla I för att Du finns och strör uppmuntran omkring Dig. Alla som pratar med Dig blir glada och goda! Jag är så privilegierad (stavning?!
Svårt med matte...
... har svenska elever visar resultaten av nationella prov i årskurs 3. Jag är inte förvånad. Man vet sedan tidigare då man undersökt vad som felar elever som misslyckats i de nationella proven i årskurs 5. De klarar exempelvis inte att automatisera räkning av talen upp till tio och de klarar inte tiotalsövergångar; dvs att räkna ut 34 - 7 i huvudet. Det är kunskaper som borde finnas där redan i ettan och tvåan.
Vi gör matte helt fel och borde inte vara så läroboksbundna. Barn lär sig matte mycket bättre med praktisk matematik. Jag har ett materiel för lärobokslös matte under de två första skolåren men det går inte att använda med den den organisation vi har vid vår skola med stora klasser och dålig personaltäthet i ettan och tvåan. Av alla kommuner jag sett skolverksamhet i, så är vår kommun den enda där fritidspedagogerna inte är med i skolverksamheten för att hjälpa till bland de yngre barnen i grundskolan exempelvis.
De åren då vi hade en annan organisation med mindre klasser och jag kunde använda laborativ matematik så tyckte alla barn om matten och alla barn klarade av alla diagnoser i matteböckerna när de lämnade mig för att börja årskurs tre. Jag testade detta för att vara säker på att de hade med sig grunderna. Det bästa var att även de barn som egentligen hade svårt för matematik gillade matten. Och jag tror det var därför de fick goda resultat.
De stora klasser vi tvingas ha nu bland de yngre barnen befrämjar inte trygghet och lärande. Och det handlar inte om att spara pengar för vi har inpytsat personal så att det skulle räcka att dela våra klasser. Vi har också lokaler så att det skulle räcka att dela upp de yngre barnen i tre paralleller med rimliga 14-16 barn i varje klass istället för 20 - 25 i varje.
Vi gör matte helt fel och borde inte vara så läroboksbundna. Barn lär sig matte mycket bättre med praktisk matematik. Jag har ett materiel för lärobokslös matte under de två första skolåren men det går inte att använda med den den organisation vi har vid vår skola med stora klasser och dålig personaltäthet i ettan och tvåan. Av alla kommuner jag sett skolverksamhet i, så är vår kommun den enda där fritidspedagogerna inte är med i skolverksamheten för att hjälpa till bland de yngre barnen i grundskolan exempelvis.
De åren då vi hade en annan organisation med mindre klasser och jag kunde använda laborativ matematik så tyckte alla barn om matten och alla barn klarade av alla diagnoser i matteböckerna när de lämnade mig för att börja årskurs tre. Jag testade detta för att vara säker på att de hade med sig grunderna. Det bästa var att även de barn som egentligen hade svårt för matematik gillade matten. Och jag tror det var därför de fick goda resultat.
De stora klasser vi tvingas ha nu bland de yngre barnen befrämjar inte trygghet och lärande. Och det handlar inte om att spara pengar för vi har inpytsat personal så att det skulle räcka att dela våra klasser. Vi har också lokaler så att det skulle räcka att dela upp de yngre barnen i tre paralleller med rimliga 14-16 barn i varje klass istället för 20 - 25 i varje.
Utvärdering = ett hungrigt monster...
... i offentlig förvaltning exempelvis skolan? Lena Lindgren är skeptisk till utvärderingsraseriet som härjar överallt.
Lena är inte vem som helst i det här sammanhanget. Jag har refererat hennes artiklar förut. Nu har hon skrivit i "Pedagogiska magasinet"3/9 09. Hon är fil dr i statsvetenskap och docent i offentlig förvaltning vid förvaltningshögskolan i Göteborgs universitet. Hennes forskning är inriktad på just utvärdering inom den offentliga sektorn och dess betydelse . Hon har bl.a. skrivit boken "Utvärderingsmonstret"
I artikeln skriver hon bl.a. så här :
"Det finns hos många en närmast religiös tilltro till vad som kan uppnås med utvärdering. Men sällan - eller aldrig - diskuteras om utvärdering verkligen kan åtstadkomma det man förväntar sig. Hur vet man att mera utvärdering självklart leder till en bättre skola?"
"I skolans värld bor ett av de allra hungrigaste utvärderingsmonstren. Mål att följa upp och utvärdera finns det gott om i skollag, läroplaner, kursplaner, och kommunala skol- och arbetsplaner. Många är också de utvärderingsinstrument som används för att fånga och värdera kvalitet och resultat.
Över huvud taget ska allt som görs i den offentliga sektorn i dag utvärderas i en omfattning som inte tidigare skådats. I olika styrdokument påbjuds allt oftare att utvärdering ska ske och integreras i praxis"
"Hur vet man att mera utvärdering självklart leder till en bättre skola? Bygger de utvärderingsinstrument som brukas - kvalitetsredovisning, individuell utvecklingsplan etcetc - på vetenskaplig kunskap om orsak och verkan?"
Lena ifrågasätter om detta är vägen till en bättre skola. Det finns idag ännu inga bevis för detta men trots det används idag oerhört stora resurser till utvärdering.
Hon väljer att granska hur man använder IUP i skolan. Där ska mål anges för den enskilde eleven och de ska följas upp. Lena ser faror med att arbeta så detaljmålstyrt; är det rimligt i ett arbete som på så många sätt styrs av vad som tillfälligtvis dyker upp och som behöver arbetas med? är det rimligt att göra meningsfulla utvärderingar av om elever "förstår", "kan tolka" eller "jämföra" kunskap?, är den arbetsinsats som krävs från lärares sida rimlig i förhållande till utfallet eller riskerar det att bli en tom ritual?.
Enligt Lena finns det påfallande likheter mellan detta, som jag kallar kvalitetsutvärderingsplanehelvetet, och 5- årsplanerna i det gamla Sovjetunionen.
Suck, kan jag tänka. Synd att inte fler tar till sig Lenas varningsord! Det borde gå att hejda det här monstret, eller åtminstone inte ge det större utrymme än det måste ha enligt propåer uppifrån. Varje kommun har ju ändå ett visst friutrymme att hantera de här uppgifterna. Vi kan välja att uppfinna hjulet om och om igen eller försöka hantera eländet lite rationellt; dvs slänga till höga vederbörande så pass mycket som krävs för att få godkänt, men inte överdriva.
Det finns en hel del utvärdering som är bra och nödvändig och jag har skrivit om det förut, jag behöver exempelvis prata med elever och föräldrar, göra en del bastester av grundläggande kunskaper hos eleverna, tillsammans med eleverna sätta upp mål för hur vi ska få till en bra klass och följa upp dem. Det är viktig och bra utvärdering som jag gör hela tiden kontinuerligt. Men det blir svårt att hinna med den nödvändiga utvärderingen när mycket tid går åt till utvärderings- och planearbete som inte har någon betydelse för undervisningen.
"Utvärderingsmonstret" i skolan...
... kommer jag att skriva om härnäst (igen!). Utvärderingsforskaren Lena Lindgren varnar för utvärderingshysterin i skolan. "Tänk om det är tvärtom, att all denna utvärdering ger upphov till perversa bieffekter som i själva verket motverkar utvecklingen av kvalitet, resultat och därmed måluppfyllelse?"
Selektiv acceptans...
... av vetenskap kan man ju ha! :-) Jag kan ju ibland uttrycka skepsis över diverse forskningsresultat när det gäller sånt som jag inte finner stöd för i verkligheten. Men sån här handfast forskning måste man ju bara ta till sig och svälja med hull och hår:
Surfande gör äldre smartare!
Om man forskar en gång till kanske även yngre blir smartare av surfande.
Surfande gör äldre smartare!
Om man forskar en gång till kanske även yngre blir smartare av surfande.
Jag tror inte på larmrapporter...
... om att barn i Sverige i allmänhet mår dåligt. Jag är övertygad om att barn oftast har det bra idag, bättre än barn historiskt sett någonsin har haft i vårt land. Jag kan inte föreställa mig att barn generellt någonsin haft det så bra som de har nu. Det finns fler som vågar tycka som jag ser jag till min glädje. Anna Laestadius Larsson skriver om det i Svd.
" Jag tror inte på generella larmrapporter om barnen i Sverige. Är helt säker på att det är tvärtom. Barn har aldrig tidigare haft det så bra som nu. Föräldrar har aldrig förr varit så engagerade. Och skolan och lärarna har aldrig varit bättre. Dagens barn chattar, sms:ar och bloggar. Vi pratade timtals med vänner i telefon och skrev dagbok. Same, same but different. Man kan ondgöra sig över datorspelandet. Men datorn och nätet ger också barnen tillgång till fantastiskt pedagogiska läxverktyg. På glosboken.se och liknande sajter lär man sig numera glosor lätt som en plätt."
Sen finns det barn som inte mår bra också av olika skäl, men de skälen behöver inte hänga samman med välfärdsamhällets livsstil, vilket man gärna vill påskina i media. Underförstått så hyllas bondesamhället där både barn och vuxna fanns hemma mer och barnen inte spelade dataspel utan lekte med kottar och pinnar eller busade på höskullar i något slags Sörgårdsliv. Och man väljer att se allt i ett romantiskt skimmer.
Det var inte alls romantiskt. Barn sågs som ofullgångna vuxna som ofta och inom lagens ram kunde utnyttjas som arbetskraft, agas, skickas till släktingar för periodvis boende, få klara sig själva under en stor del av dagen, osv. Att barn hade några speciella behov, var det inte tal om. Att slå barn till lydnad var mer eller mindre en plikt, både för föräldrar och lärare. Dåliga äktenskap och olidliga familjeförhållanden var ofta omöjliga att lösa upp eller ta itu med eftersom kvinnor inte var självförsörjande. Barn led också oftare av infektionssjukdomar, trasiga onda tänder, bristsjukdomar och undernäring. Barnpassning och säkerhet var inte så noga med och barn dog eller skadades ofta i olyckshändelser som drunkning, fall, brännskador osv. De vuxna arbetade oftast, antingen hemma på gården eller borta och små barn placerades helt enkelt i små hagar eller låstes in om de inte kunde passas av äldre syskon. Skolgången var för de flesta väldigt kort, sedan var det arbete som gällde.
Och det jag nu pratar om är från mitten av 1900-talet och tidigare. Det var långt ifrån den barnvänliga Astrid Lindgren - idyll som vi gärna vill se när vi tittar bakåt i barns historia.
" Jag tror inte på generella larmrapporter om barnen i Sverige. Är helt säker på att det är tvärtom. Barn har aldrig tidigare haft det så bra som nu. Föräldrar har aldrig förr varit så engagerade. Och skolan och lärarna har aldrig varit bättre. Dagens barn chattar, sms:ar och bloggar. Vi pratade timtals med vänner i telefon och skrev dagbok. Same, same but different. Man kan ondgöra sig över datorspelandet. Men datorn och nätet ger också barnen tillgång till fantastiskt pedagogiska läxverktyg. På glosboken.se och liknande sajter lär man sig numera glosor lätt som en plätt."
Sen finns det barn som inte mår bra också av olika skäl, men de skälen behöver inte hänga samman med välfärdsamhällets livsstil, vilket man gärna vill påskina i media. Underförstått så hyllas bondesamhället där både barn och vuxna fanns hemma mer och barnen inte spelade dataspel utan lekte med kottar och pinnar eller busade på höskullar i något slags Sörgårdsliv. Och man väljer att se allt i ett romantiskt skimmer.
Det var inte alls romantiskt. Barn sågs som ofullgångna vuxna som ofta och inom lagens ram kunde utnyttjas som arbetskraft, agas, skickas till släktingar för periodvis boende, få klara sig själva under en stor del av dagen, osv. Att barn hade några speciella behov, var det inte tal om. Att slå barn till lydnad var mer eller mindre en plikt, både för föräldrar och lärare. Dåliga äktenskap och olidliga familjeförhållanden var ofta omöjliga att lösa upp eller ta itu med eftersom kvinnor inte var självförsörjande. Barn led också oftare av infektionssjukdomar, trasiga onda tänder, bristsjukdomar och undernäring. Barnpassning och säkerhet var inte så noga med och barn dog eller skadades ofta i olyckshändelser som drunkning, fall, brännskador osv. De vuxna arbetade oftast, antingen hemma på gården eller borta och små barn placerades helt enkelt i små hagar eller låstes in om de inte kunde passas av äldre syskon. Skolgången var för de flesta väldigt kort, sedan var det arbete som gällde.
Och det jag nu pratar om är från mitten av 1900-talet och tidigare. Det var långt ifrån den barnvänliga Astrid Lindgren - idyll som vi gärna vill se när vi tittar bakåt i barns historia.
Titthål i väggen...
... på mitt klassrum skulle jag vilja ha så att föräldrar finge chansen att se hur fantastiska deras barn är!! När alla drar åt samma håll och goda cirklar får växa i lugn och ro, så kan det bli precis hur bra som helst. Vi som ser det varje dag gnuggar oss i ögonen och tror nästan inte att det är sant!